Diario Dagens Nyheter

ett veckomagasin med Intervjuer, reportage, inspiration, mat & dryck

#24 · 30 augusti 2014

Uruguay, 2014.

President José Mujica och hustrun Lucía Topolansky i sin bil, en bubbla från 1987.

Han har skänkt bort sin lön, legaliserat abort och cannabis, nominerats till Nobels fredspris och skildras nu på film. Följ med till Uruguay och möt 79-årige José Mujica – bankrånaren som blev

Världens fattigaste

president

José Mujica.

Intervju

”Det är världens alla

andra presidenter som är konstiga.”

José ”Pepe” Mujica är en före detta gerilla­ledare som blivit ett politiskt fenomen. 79-åringen är känd för sitt asketiska liv, sina drastiska reformer och sin ovanliga frispråkighet. Lördags­ magasinet hälsar på hemma hos Uruguays president.

Text Henrik Brandão Jönsson Foto Matilde Campodónico

M José Mujica är en stor anhängare av Olof Palme. ”Enligt mig byggde han det bästa samhälle som går att bygga i en kapitalism.”

otorvägen från Montevideo löper förbi stora containerparker där nötkött och sojabönor – Uruguays stora exportvaror – lastas.

När vi lämnat miljonstaden bakom oss viker vi av på en landsväg som till slut blir en grusväg. Jordbruksfälten ligger i träda, det ryker ur skorstenarna från gårdarnas kaminer. Det är vinter på södra halvklotet.

Sex plusgrader. Två vägkoner och en parkerad polisbil är det enda som signalerar att vi kommit fram till presidentens residens: en risig liten stuga med tak av korrugerad plåt.

Klockan är nio på morgonen och presidentfrun försvinner iväg i en begagnad, blå Toyota Corolla. Lucía Topolansky är senator i kongressen och ingick också i gerillagruppen som revolterade mot den korrupta regimen i slutet av 1960-talet. Hon dömdes till livstids fängelse och satt tretton år innan regeringen gav amnesti åt gerillamedlemmarna. José Mujica var fängslad lika länge, men avtjänade två år i en mörk isoleringscell utan att få träffa någon annan människa. De enda han kunde prata med var myrorna, grodorna och råttorna i cellen.

Vi har blivit varnade för hans morgonhumör och fotografen knackar försiktigt på dörren.

– Kan vi stiga på? undrar hon.

– Stig bara på. Dörren är öppen, hör vi presidenten svara.

Jag hukar mig för den låga dörrposten och kliver in i farstun. Tre vedträn brinner i kaminen, annars är det mörkt i stugan som inte är mer än 60 kvadratmeter.

Fotografen kan inte hitta presidenten och går in mot köket. Hon möts av ett vrål.

– Ut! Vad har du där att göra!? skriker Mujica bakom en dörr.

Presidentens pressekreterare viftar nervöst med händerna.

– Kom, kom. Vi går ut igen, säger han.

Vi ställer oss utanför stugan och pressekreteraren undrar vad som blev fel.

– Jag sitter på dass. Ni får vänta lite, svarar Uruguays president.

José ”Pepe” Mujica ä r inte som andra statschefer.

Han donerar nästan 90 procent av sin lön till välgörenhet, har ärr från sex kulhål i kroppen och har rånat flera banker. Han bor kvar i sin stuga på landet, där han levt ända sedan han lämnade fängelset för 30 år sedan. Han ligger bakom världens hårdaste tobakslagstiftning och världens mest liberala cannabislagstiftning. ”El Pepe”, som han kallas, har satt sitt land på kartan och älskas av sitt folk. Men han har ett dåligt morgonhumör. Först när vi hör honom spola vågar vi oss in i stugan igen. En cykel står lutad mot ena väggen i farstun och på hyllorna trängs prylar och böcker. Det känns mer som om vi kommit hem till en kufisk lumpsamlare än en älskad president.

Mujica sätter sig ned i sin svarta kontorsstol och jag undrar varför han inte tog chansen och flyttade till det ståtliga presidentpalatset med utsikt över Rio de la Plata när han blev president.

– Majoriteten av folket i mitt land bor så här. Varför skulle jag bo annorlunda? Jag är ju deras representant. Det är världens alla andra presidenter som är konstiga. De bor som kungar, fastän majoriteten av deras väljare inte gör det, svarar han och viker upp ärmarna på sin fleecetröja.

– Jag är också en gammal man. På natten går jag upp och kissar flera gånger. Hade jag bott i ett palats hade jag haft tjänare och tvingats klä på mig. Här kan jag gå upp i kalsongerna.

När José Alberto Mujica Cordano föddes 1935 var Uruguay ett av världens mest moderna länder. Staten skildes tidigt från kyrkan och landet var ett av de första att erbjuda gratis, sekulär utbildning åt sina invånare. Uruguay var ett socialdemokratiskt föredöme i Latinamerika och det första landet att ge kvinnor rätten att rösta och skilja sig. Uruguay tog också tidigt statlig kontroll över alkoholförsäljningen och införde åtta timmars arbetsdag. Invånarna levde gott på landets export av ull och nötkött och hade samma medelinkomst som i Frankrike. Uruguay kallades ”La Suiza de América” (Amerikas Schweiz) och arrangerade världens första fotbolls-VM, som deras landslag dessutom vann.

När Mujica var tjugo år h amnade landet i en ekonomisk kris som förändrade allt. Staten drog på sig stora skulder och företagarna samlade pengar på hög. Inkomstklyftorna ökade och började påminna om resten av Latinamerika. Några studenter inspirerades

10 av den kubanska revolutionen och började råna livsmedelstransporter för att dela ut varorna till de fattiga. Gruppen växte till stadsgerillan Tupamaros som rånade banker för att ge pengar åt de fattiga och försörja sin kamp om att störta regimen. En av ledarna i gerillan var José Mujica som var gruppens expert på att råna banker.

I början av 1970-talet fängslades han, men fritogs vid en spektakulär rymning från Punta Carretas-fängelset, då över hundra fångar flydde genom en tunnel som andra gerillamedlemmar grävt. Kampen mot gerillan hårdnade och USA sände en expert till Montevideo för att lära polisen hur man bäst torterar för att få fram information. Tupamaros svarade med att mörda FBI-agenten och José Mujica misstänktes för att ha planerat mordet. Han gick under jorden och gömde sig i olika källarlokaler i utkanten av huvudstaden. I en av dessa källare lärde han känna Lucía Topolansky, en 28-årig arkitektstudent från övre medelklassen som var gerillans expert på att förfalska id-handlingar. Under en intensiv månad sov paret endast en natt på varje plats. I juni 1973 tog polisjakten slut. Paret greps och sattes i fängelse.

För att få ett slut på våldet hotade regeringen att mörda Mujica om inte motståndsrörelsen omedelbart upphörde med sina attacker. Det blev slutet för Robin Hood-gerillan och veckan efter lämnade presidenten över makten till militären. Precis som grannländerna Argentina och Brasilien blev Uruguay en militärdiktatur och Mujica sattes i isoleringscell. För att inte gå under i den fuktiga cellen, som tidigare varit ett vattenhål åt hästar, vandrade han utmed väggarna flera timmar om dagen och konstruerade maskiner i sin fantasi. Trots att gerillan lagt ned vapen torterades han regelbundet. Det finns de som menar att hans morgonhumör har sitt ursprung från denna tid.

Jag undrar vad han gjorde för att hantera sin tid i isoleringscellen. Mujica spärrar upp ögonen som nästan täcks av hans ögonbryn.

– Jag letade efter livet. Allt levande jag kunde hitta. Jag studerade hur grodorna hoppade runt kring brunnen. Hur myrorna organiserade sitt arbete och hur råttorna kommunicerade med varandra. Att bara se allt levande liv hjälpte mig, svarar han.

Efter att ha suttit helt isolerad i två år blev han förflyttad till en vanlig cell. Efter ytterligare sex år fick han träffa sina medfångar för första gången och ta emot sitt första brev. Det var från den blonda arkitektstudenten som han hade delat källare med innan han greps. Paret återupptog kontakten och började skriva romantiska brev till varandra som deras advokater smugglade mellan cellerna. Brevväxlingen pågick ända fram till i mars 1985 då militären slutligen lämnade över makten till en civil regering. Gerillamedlemmarna fick amnesti och dagen efter flyttade Lucía och Mujica in i den risiga gården utanför Montevideo där vi nu sitter framför den varma kaminen.

Under militärdiktaturen var Sverige ett av få europeiska länder som tog emot politiska flyktingar från Uruguay. Under den tolvåriga diktaturen kom nästan 5 000 uruguayaner till Sverige där de garanterades uppehållstillstånd. De som kom på FN:s flyktingkvoter fick dessutom ett välkomstbrev av dåvarande statsminister Olof Palme i handen när de landade.

– Palme var en tänkare. En man före sin tid. Det var synd att vi aldrig fick träffas. Han mördades bara ett år efter att jag kom ut från fängelset. Jag gillade hans kritik av kommunismen i Sovjet. Enligt mig byggde han det bästa samhälle som går att bygga i en kapitalism, säger Mujica.

När gerillamedlemmarna fick amnesti 1985 bestämde de sig för att försöka förändra samhället på demokratisk väg i stället. Flera olika småpartier gick samman i koalitionen Frente Amplio, Breda fronten, och lyckades tio år senare vinna borgmästarposten i Montevideo. Tio år efter det vann partiet sitt första presidentval och bröt det maktmonopol som två partier delat på ända sedan Uruguay grundades 1828. Det första den nya regeringen gjorde var att resa en staty av Olof Palme på ett torg i Montevideo.

– Vi är skyldig honom all vår respekt, säger Mujica.

Uruguay är ett vindpinat land inklämt mellan de stora nationerna Argentina och Brasilien. Till ytan är landet stort som delstaten Florida i USA, men här

lördag 30 augusti 2014

11

lördag 30 augusti 2014

Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi.

Du förälskar dig inte i ekonomi. Du skapar inte barn av ekonomiska skäl. Ändå pratar alla om pengar. Det viktiga är tid. Den skapar din frihet.

José Mujica

bor endast 3,3 miljoner invånare (i Florida bor det 18 miljoner). Uruguay är lika glest befolkat som Medelpad och hälften av befolkningen bor i Montevideo.

Den andra hälften är utspridd över landsbygden som till 60 procent består av betesmark åt kor och får.

När Argentinas ekonomi kraschade 2002 sköljde krisens svallvågor över gränsfloden Rio de la Plata och drabbade Uruguay hårt. Nästan 40 procent av befolkningen blev fattig och många ur den unga generationen lämnade landet. Efter snart tio år vid makten har Frente Amplio fått i gång ekonomin igen och lyckats sänka fattigdomen till 12 procent av befolkningen.

José ”Pepe” Mujica tillträdde 2010 och överraskade världen med att tacka nej till den lagstadgade presidentlönen på motsvarande 82 000 kronor i månaden. Han meddelade att han klarade sig på 10 000 kronor i månaden och skänkte bort resten till organisationer. Hans enkla lön gör att han kallas världens fattigaste president.

– Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi. Du förälskar dig inte i ekonomi. Du skapar inte barn av ekonomiska skäl. Ändå pratar alla om pengar. Det viktiga är tid. Den skapar din frihet. Men om du hela tiden måste jobba för att betala av allt du köpt är du inte fri längre, säger han.

Det enda han äger är en gammal scooter, en folkvagnsbubbla från 1987 och några växthus där han och hans fru odlar krysantemum som de tidigare sålde på

Mujicas rättframma inställning förvånar världen. Vid FN:s miljökonferens i Rio 2012 skällde han ut sina kolleger.

Med hustrun, politikern Lucía Topolansky, och mittbacken Diego Lugano, kapten för Uruguays fotbollslag.

Foto: Nicolas Celaya/AOP

Fans i Mujica-masker på läktaren under sommarens fotbolls-VM. Uruguay tog sig vidare från ”dödens grupp”, men åkte ut i åttondelsfinal.

José Mujica har fortfarande ett någorlunda aktivt jordbruk på gården.

Foto: Alvaro Salas/AP

Röstar i årets primärval. Mujica vann valet 2009 och tillträdde i mars 2010. I höst väljs en ny president, som tillträder i mars 2015.

Förhandlar iklädd trekvartsbyxor och sandaler.

Topolansky och Mujica i sin ikoniska bil, en bubbla från 1987.

Foto: Daniel Garcia/AFP

Med den amerikanska rockgruppen Aerosmith.

blomstermarknaden i Montevideo när de hade kommit ut från fängelset.

– Jag föredrar att leva enkelt. För många saker skapar bara problem, säger han.

Hundra år efter att Uruguay var det lysande före­ dömet i Latinamerika förvånar det lilla socialdemo­ kratiska landet igen. Förutom att José Mujica självmant sänkt sin lön, har han lyckats bryta tre latin­amerikanska tabun. Han har gett kvinnor abort­ rätt, gett homosexuella rätten att gifta sig och brutit den organiserade brottslighetens drogmonopol. Nästa år tar staten över försäljningen och skapar ett slags systembolag för cannabis i Uruguay.

– Vi är inte några marijuanaaktivister, om nu någon skulle tro det. Marijuana är dåligt. Vad vi vill är att reglera ett problem. Det värsta är att förbjuda det och skapa en svart marknad. Vår tanke är att stjäla den organiserade brottslighetens marknad. Drogkartellerna är mycket farligare än drogen i sig själv.

Legaliseringen ger också staten möjlighet att behandla folk som röker för mycket.

– Om jag tar ett glas whisky varje kväll är det inga problem. Men om jag dricker en flaska varje dag behöver jag gå till doktorn. Då är jag alkoholist och behöver vård. Samma sak gäller för marijuana.

Finns det inte en risk att användandet kan öka?

– Jag tror inte det. Förbud skapar mystik. Är det lagligt är det inte lika spännande längre.

Mujicas trebenta hund Manuela haltar in i rummet och lägger sig framför sin husse. Värmen sprider sig

från kaminen och husses dåliga morgonhumör är borta. ”El Pepe” ler och skämtar, och jag passar på att fråga om talet han höll vid FN:s miljökonferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro 2012. Världens statschefer hade under flera dagar inte kommit överens om någonting under konferensen, utan i stället tillbringat tiden med att shoppa loss på Rios lyxvaruhus. Sista konferensdagen fick Mujica nog.

I tio minuter spydde han galla över statschefernas ointresse av att gå till botten med orsaken till miljöförstöringen: konsumtionssamhället. ”Det handlar inte om att vi ska tillbaka till stenåldern eller att vi hamnar på efterkälken. Vi måste bara inse att vi inte i all oändlighet kan låta oss styras av marknaden när det är vi som ska styra marknaden.” Statscheferna vred på sig när han kom till sin konklusion. ”Orsaken till klimatförändringarna är den civilisationsmodell som vi byggt upp. Vi måste börja titta över hur vi lever”, sa han. För världens miljarder väljare var det självklarheter han kom med, men inte för statscheferna.

Skamset tittade de på varandra.

Jag undrar om hans tio minuter långa tal var av spontan ilska eller planerat. Mujica lägger händerna på sina knän.

– Det var spontant. Jag hade retat upp mig på att problemet med vår värld inte är ekologiskt. Det är politiskt. Det saknas politisk vilja att förändra. Statscheferna tänker på andra saker. De löser inte det som de är valda till att lösa. Titta på Obama. Han är en god

man, men hans händer är bundna. Han måste hela tiden kompromissa mellan intressen, intressen och intressen. Människan har tappat kontrollen över sig själv. Vi kan inte lösa de enkla, mest självklara sakerna eftersom vi är rädda för att störa ”intressena”. Vi är den enda varelsen på jorden som är utrustad med ett medvetande. Vi är de enda som kan skydda livet på planeten, men vi gör det inte.

Uruguays president menar a tt vi lever i ett cyniskt konsumtionssamhälle.

– Du har tio par skor, men du vill ha trettio. När du har trettio par skor vill du ha femtio. Köphetsen tar aldrig slut. Vet du vad aymaraindianerna i Bolivia bruka säga? frågar han och ser mig i ögonen innan han själv svarar på frågan: – Fattig är den som hela tiden behöver mer.

Mujica accepterar inte att statscheferna har verk­ tygen i sina händer, men inte använder dem.

– Ingen av regeringarna i de stora länderna bryr sig om de viktiga frågorna. De tänker bara på nästa val. Filosofin är borta. Det har blivit plånbokspolitik av allt.

För andra året i rad är José ”Pepe” Mujica nominerad till Nobels fredspris och hyllas för att han på demokratisk väg lyckats införa aborträtt och homoäktenskap i det annars mycket konservativa Latinamerika. Förra året nominerade en organisation i Nederländerna honom till Nobelpriset. I år är det en grupp tyska advokater. Länge var han topprankad

12

Uruguays president tar emot Lördagsmagasinets utsända i sitt hem, en sliten gård utanför huvud­ staden Montevideo.

lördag 30 augusti 2014

lördag 30 augusti 2014

13

14

lördag 30 augusti 2014

En påve har aldrig vunnit Nobelpriset.

Det vore bra om han fick det. Jag är inte så dum att jag tänker tävla mot Guds representant på jorden. För mig är det hedrande att bli nominerad. Det räcker för mig.

på de stora vadslagningsbolagens listor, men för några månader sedan blev han omsprungen av en kandidat från ärkerivalen Argentina. Påve Franciskus, som lever nästan lika spartanskt som ”El Pepe”, är numera favorittippad.

– En påve har aldrig vunnit Nobelpriset. Det vore bra om han fick det. Jag är inte så dum att jag tänker tävla mot Guds representant på jorden. För mig är det hedrande att bli nominerad. Det räcker för mig.

Två norska parlamentariker har även nominerat visselblåsaren Edward Snowden till Nobels fredspris.

– Det stödjer jag också. Snowden lyfte upp en viktig fråga på dagordningen, även om den nu aldrig kommer att bli löst. ”Intressena” är för starka.

Mujica klappar om sin trebenta Manuela.

– Fast om jag fått bestämma hade jag gett fredspriset postumt till Gandhi. Det är män som han vi behöver i dag med all denna galenskap, där Israel tillåts bomba sönder Gaza.

Solen glänser in mellan de smutsiga fönstren och speglar sig i porträttet av Fidel Castro i bokhyllan.

José Mujica

José Mujica

Uruguay

José Alberto Mujica Cordano föddes den 20 maj 1935 i Montevideo och härstammar från en familj som migrerade från Kantabrien i norra Spanien till Uruguay under mitten av 1800-talet. Han förlorade sin pappa redan vid sex års ålder och började tidigt intressera sig för politik.

När han var 21 år gick han med mittenpartiet Partido Nacional och startade sex år senare ett eget vänsterparti.

I mitten av 1960-talet gick han med i Tupamaro­rörelsen och skottskadades sex gånger när han flydde från polisen. Det enda José Mujica sörjer är att han och Lucía inte fick några barn. När de väl kom ut ur fängelset var hans partner Lucía för gammal.

Efter att först ha varit en spansk och sedan en brasiliansk koloni blev Uruguay självständigt 1828. Kvinnlig rösträtt infördes redan 1917, tre år före Sverige och flera decennier före grannlandet Argentina.

1919 blev Uruguay ett av världens första sekulära länder och än i dag är en stor del av befolkningen tveksam till kyrkan. Över 30 procent tillhör inte någon religion och 14 procent är ateister.

Uruguay har kontinentens högsta medel­ inkomst och lägger minst pengar på sitt försvar, men leder självmordsstatistiken i Latinamerika.

Carlos Gardel, tangons fader, är uppvuxen i Uruguay.

”Det är det bästa jag g jort i mitt liv. Jag trivdes bra i Sverige, men jag ville inte pensioneras där. Här håller jag i gång på ett helt annat sätt.”

Orlando Piñero flydde till Sverige 1975 men flyttade tillbaka för fem år sedan. Läs om fler återvändande svenskuruguayaner och se president Mujicas vädjan till de som är kvar. dn.se/varlden

DN TV. Se José Mujicas hälsning till exiluruguyaner i Sverige på DN.se.

Mujicas trebenta hund Manuela följer presidenten vart han än går.

Köket i det 60 kvadratmeter stora bostadshuset.

José Mujica oroar sig inte för att han håller på att bli en symbol. ”I dag är det jag. I morgon är det någon annan.

Sådan är människan. Jag skrattar mest åt det.”

ARGENTINA

BRASILIEN

URUGUAY

y

Montevideo ua

På vänsterfester i Venezuela säljs tröjor där Mujica porträtteras som Che Guevara och i Argentina och Brasilien hyllas han för sitt sätt att leva som han lär.

Under globala toppmöten vill alla ta en selfie med Mujica och när han var i Rom förra året bröt påven Franciskus protokollet och satt med Mujica i nästan en timme, trots att statschefer och berömdheter endast brukar få en kvart. Den serbiske filmregissören Emir Kusturica kallar Mujica för ”Den siste hjälten” och håller nu på med en dokumentär om honom som döpts till ”El Presidente de la Gente”, ”Folkets president”.

Håller du på att bli mer popstjärna än president?

– Sådant bryr jag mig inte om. Folk behöver symboler. I dag är det jag. I morgon är det någon annan.

Sådan är människan. Jag skrattar mest åt det, säger Mujica och ler.

Lördagsmagasinets reporter Henrik Brandão Jönsson intervjuar José Mujica i farstun till statschefens spartanska bostad.

ug

Innan Mujica avgår den 1 mars 2015 planerar han att besöka högskolan i Norge och hålla en föreläsning för eleverna.

– Jag vill prata med eleverna om hur vi lever vårt liv. I framtiden kommer mellan 80 och 90 procent av världens befolkning att prata engelska. Det digitala språket har blivit universellt. Vi lever i ett online-samhälle. På gott och ont. Och vi spenderar två miljoner dollar varje minut på vapen. Och det mesta av vårt sötvatten rinner ut i havet medan folk törstar ihjäl i Mexiko. Vi har verktygen att ändra på detta. Men det krävs en folkopinion för att förändra.

Ur

I höst är det val i Uruguay och Mujica njuter av ett nästan 60-procentigt stöd. Men eftersom han inte får delta, grundlagen tillåter inte omval, blir det i stället partikollegan Tabaré Vázquez, som var president mellan 2005 och 2010, som ställer upp igen.

Hans vice presidentkandidat är Raúl Sendic som är son till Tupamaros legendariska grundare med samma namn. Deras främsta utmaning är demografisk.

Uruguay har en stor del äldre som snart kommer att gå i pension. Den unga generationen som skulle stå för skatteinkomsterna har flyttat utomlands. Antalet födslar ersätter bara antalet döda. Uruguay behöver samma invasion av invandrare som landet hade under 1940- och 1950-talet då det kom massor av familjer hit från Spanien.

Fokus nu är att locka invandrare från resten av Latinamerika. Alla medborgare i handelsunionen Mercosur erbjuds automatiskt uppehållstillstånd om de flyttar till Uruguay. Det innebär att argentinare, brassar, paraguayaner och venezolaner kan söka arbete och bosätta sig i landet utan komplicerade visumprocedurer. Uruguay är också väldigt liberalt när det gäller flyktingar. För att visa att man lever som man lär har regeringen just gett klartecken till att ta emot 140 föräldralösa flyktingbarn från Syrien.

De första 40 barnen anländer i september och regeringen har redan gjort i ordning bostäderna åt dem.

Resterande flyktingbarn anländer i januari. Staten ställer upp med språklektioner och social service, och tar även emot anhöriga till flyktingbarnen. När Mujica var på statsbesök hos Barack Obama i Vita huset i maj meddelade han att Uruguay också kunde tänka sig att ta emot fångar från Guantánamobasen.

Just nu förbereds en förflyttning av sex fångar som kommer att beviljas flyktingstatus och kunna leva i frihet i Uruguay. Även deras anhöriga kommer att beviljas visum.

Jag undrar om landet har råd. Han gillar inte min fråga.

– Vad många inte förstår är att de problem som uppstår vid invandring skapar jobb. Och det är jobb vi behöver. Det finns inget att vara rädd för. Länder kan inte isolera sig. Då självdör de.

Uruguays andra stora huvudbry är att skapa jobb.

För några år sedan byggde det finska pappersmassabolaget UPM en av världens största massafabriker i Uruguay och redan nu står fabriken för 3 procent av landets BNP. För tre månader sedan invigde Stora Enso en nästan lika stor massafabrik i Uruguay och planerar att bygga ytterligare en.

Ett annat initiativ är bygget av Uruguays första tekniska högskola som Mujica inledde när han blev president. Högskolan Utec ligger i gränsstaden Fray Bentos, i hjärtat av boskapsproduktionen, och invigdes 2012. För att snabba på utvecklingen vill Mujica inleda ett utbyte med den norska högskolan i Buskerud och Vestfold, utanför Oslo.

– Vi måste bli bättre på teknikutveckling. Vi producerar mat för 30 miljoner människor. Vi skulle kunnat producera mat för 300 miljoner människor.

Vad vi behöver från Europa är inte pengarna. Det är kunskapen.

15

lördag 30 augusti 2014

20 mil

Atlanten

Det slår mig att kanske allt bara är marknadsföring.

För att det lilla landet vid Rio de la Plata-flodens mynning inte ska gå under när den äldre generationen går bort, har den före detta gerillaledaren tagit på sig ansvaret att fylla landet med nytt folk. Han försöker framställa Uruguay som världens mest sympatiska land. I Latinamerika kan han i så fall redan ha lyckats.

Det finns få i den nya generationen som inte hyllar landet som legaliserat marijuana, abort och homoäktenskap på mindre än en mandatperiod.

Mujica gillar inte den frågan heller.

– Nej, jag satt inte i 14 år i fängelse utan en bok och pratade med myrorna för att göra marknadsföring.

Jag kämpade mig inte igenom en presidentvalskampanj för att göra marknadsföring. Det vore i så fall en väldigt dyrköpt marknadsföring. Vi har inte heller skapat denna marijuanalag för att få hit folk. Vad vi vill är att reglera något som är farligt. Det är ingen frihetsgrej.

Men varför ses Uruguay som så sympatiskt i världen?

– Vi är ett litet land. Små länder väcker alltid sympati.

Jag undrar hur han ser på fotbollslandslagets framgång och motgång under sommarens VM. Uruguay sände hem de båda världsmästarnationerna Italien och England i förtid, men det är ändå Luis Suárez bett vi bär med oss. Att hela Uruguay slöt upp bakom Suárez och inte såg vad resten av världen sett gjorde att det lilla landet ansågs osympatiskt. Till och med Mujica drogs med i förnekelsen och menade att ef-

tersom domaren inte dömt när bettet skedde gick det inte att straffa Suárez i efterhand. Två månader efter bettet i Natal har Mujica lugnat ned sig.

– Det var dumt av honom. Något är fel i den grabbens huvud. Intelligensen sitter inte i hjärnan. Den är i fötterna, erkänner han.

Vad ”El Pepe” däremot vänder sig mot är att Barcelona, efter all den uppståndelse som bettet orsakade, kunde betala 850 miljoner kronor för Luis Suárez.

Mujica tycker också att det är konstigt att Fifa kunde stänga av honom från fotbollsarenor i flera månader.

– Jag är president. Om jag ska få någon dömd i det här landet måste jag gå till domstol. Det finns inga andra vägar. Men Fifa, som är ett privat företag, kan besluta hur de vill utan att det behöver gå genom en rättsinstans. Det är mycket märkligt.

Mujica, som varit behärskad u nder intervjun (för­ utom sitt korta utbrott på morgonen), kan inte längre hålla sig.

– Fifa är fascister! Fotboll är inte längre fotboll. Det är business!

Pressekreteraren visar med händerna att intervjun är över och jag reser mig upp i farstun. Elden har falnat och Mujica slänger in ett vedträ till innan glöden slocknar helt. Sedan går han fram till fotografen och slätar över att han skrek åt henne i morse.

– Du var på väg in i köket. Där får man bara vara om man ska laga mat, säger presidenten.

Fotografen utnyttjar situationen till att få honom

att ställa upp på några bilder utanför stugan. Solen skiner och det har blivit femton grader. Mujica går ned mot sitt växthus där paret odlar sina blommor och tomater. Hans trogna följeslagare, Manuela, följer efter. Presidenten öppnar porten till ett stort förråd och visar sex kartonger fyllda till brädden med mogna tomater. Han ska ge dem till en vän som säljer dem på marknaden i Montevideo. När vi står avslappnade i solskenet och tittar ut över markerna passar jag på att ställa en fråga som jag vet att han inte gillar att svara på. Jag undrar hur han ser på tiden som bank­ rånare i Tupamaros.

Han tittar ned i marken och börjar gå.

– Det är inte läge att prata om det nu, säger Mujica och går vidare.

Jag insisterar. Några steg längre fram stannar han upp.

– Vi kan inte döma Spartas soldater med dagens ögon. Lika lite som vi kan döma vad som hände på 1960-talet med dagens ögon. Det var en annan tid. Vi gjorde så då, men skulle inte ha gjort så i dag.

Har du någon hälsning till de hundratals uruguayaner som bor i Sverige?

– Skrapa ihop pengarna och kom hem. Det är aldrig fel att dö nära den plats man fötts, säger den 79-årige presidenten och går mot sin stuga igen.

Manuela haltar efter.

Henrik Brandão Jönsson riojonsson@gmail.com