Musik Lasse Anrell

Albumet spelades in 2016. Två år senare drabbades Keith Jarrett av två strokes.

FOTO: ROSE ANNE COLAVITO /ECM RECORDS

En legendar har avslutat

Keith Jarrett sista album. En stor, stor musikhändelse.

Jag skulle vilja hävda att 1975, när han släppte klassiska The Köln concert, så förändrades musikvärlden en smula. En lite ostämd flygel skapade magi.

Keith Jarrett gjorde flera solopianoalbum sen. Alla var bra och flera var fantastiska. När han skulle spela på Konserthuset i Stockholm var jag så övertänd att jag bestämde mig för att göra den omöjligaste vinkeln på en artikel som det var möjligt för att visa hans gränsöverskridande storhet.

Jag ringde Per Ahlmark och dagen efter var hela Aftonbladets nöjessidor nedsållade med att Per Ahlmark – av alla – hyllade Keith Jarretts poetiska kraft och jag intervjuade även en uteliggare på Södermalm. Alla avgudade Jarrett.

Och konserten i Stockholm blev så klart sanslöst bra. Alla var där – utom Ahlmark som inte fick tag på nån biljett. Så kan det gå.

Kölnkonserten blev en mångmiljonsäljare. Kanske jazzens allra största nånsin. Meditativ, vacker, känslofylld, svängig.

Nya albumet från Bordeaux spelades in 2016.

Det är den sista konserten som Jarrett gjorde innan han 2018 drabbades av två strokes. Hans vänsterhand är numera helt utslagen.

Det gör självklart varje sekund av sanslös alkemi extra känslosamt laddad här. Det är melodiskt, det är tekniskt, det är vackert på Debussy-nivå och det svänger som vilken Charlie Norman-boggie som helst – fast utan komp. Det är gospel, det är lyrik, det är poesi, det är kärlek utan hud, det är blues bortom all tröst.

Jarretts hela universum är två händer, tio fingrar och 88 tangenter som levererar ett universum av kärlek och världens bästa musik.

Igen.

För sista gången.

Snyft. l

BORDEAUX CONCERT Keith Jarrett

Musik av halvung man med stora känslor

Joel Alme är väl kanske mest känd för att ha skrivit IFK Göteborgs stora ingångslåt Snart skiner Poseidon.

Nu har ju Poseidon och Blåvitt varit ganska matta i år, så det kanske är därför Joel är lite extra deppig just nu.

Alme skulle kunna beskrivas som Håkan Hellströms lillebror.

Men känslorna är lika stora. Då kan man börja en sång: ”För väldigt många lögner sen/satt jag i parken/lite ungdom kvar i ögonen/precis innan jag slängde dem på marken.”

Sånt som man kan känna när man är lumpna 42.

Låtarna skildrar ett dygn i Göteborg. Det är mycket fint och jag tvekar inte att påstå att det verkligen är ett av årets bästa album.

Svårmodiga halvunga män som beskriver sin weltschmerz behöver vi alltid. Eller hur?

SKÖT ER SJÄLVA SÅ SKÖTER JAG INTE MITT

Joel Alme

I mina lurar

l Pugh Rogefeldt har gjort en sanslös Frälsis-pastisch på singeln Fasta klippan – psalm 269 – och det fungerar alldeles utsökt. l Björks nya album Fossora är märklig lyssning. Som att mixa Arnold Schönberg med en skittrött treåring. Jobbig men älskvärd, kort sagt. l Weeping Willows nya album The dreams we weave är ännu en samling ytterst njutbara sånger, vansinnigt välsjungna av Magnus Carlson.

LASSE ANRELL

ger oss sina bästa musiktips. Han har varit kolumnist på Aftonbladet i 30 år och skrivit ett 30-tal böcker.