Kåseri Christel Kvant "Att vara volontär ger så mycket tillbaka" sid 62

Nu tändas tusen juleljus!

Det blir en mörklagd jul. Sedan den ryska gasen ströps i sina ledningar till Europa, sedan elpriserna bara rusade, så var det bara att lära sig. Och lära sig snabbt. Inte en lampa tänd i onödan. Slut med utomhusbelysningen. Och nu tittar jag på lådan med elslingan som var tänkt att lysa upp i den nya, pyttelilla trädgården. Nä. Den får vara.

Trädgården borde kanske hellre kallas uteplats, men jag älskar ändå att pynta den. I synnerhet sedan den fått sitt nya skjul – så litet att det väl egentligen borde kallas skåp. Men tillräckligt för de handredskap jag behöver i de nya rabatter som ska skapas till våren. Skjulet härmar kyrktornet på den tusenåriga kyrkan som vakar över oss uppe i backen – snickaren mätte med vinkelhaken innan han började bygga. Så snart jag öppnar altandörren och tar ett steg ut ser jag åt höger de två vita tornen: ett uråldrigt och vördnadsbjudande, ett nysnickrat och skrattretande i sin strävan att efterlikna kulturminnet.

DET HADE JU PASSAT bra med en ljusslinga där, i en grangirlang utmed taket. Men istället gör jag en krans av grannens tujahäck, som smyger in på vår sida och låter sig beskäras utan att det märks. Jag kan ju sätta en lykta med ett värmeljus bredvid, det kan nog bli fint det med.

Bara en lampa lyser i vardagsrummet. Och det kan ju faktiskt räcka.

JAG MINNS EN julmarknadsresa vi gjorde för några år sedan – långt före både corona och Ukraina och skenande priser. Jag hade längtat efter det i flera år – att åka till en mysig tysk stad med korsvirkeshus och Glühwein och roliga julklappar i marknadsstånden.

Mörkret sänkte sig medan vi körde genom Tyskland. Och som det sänkte sig! Det verkade alldeles tomt på landsbygden; bara bilar som lyste upp i gula och röda slingor över den mörka asfalten.

När bussen till slut körde in i den gamla staden, som var just så pittoresk som resekatalogen utlovat, så var det första vi slogs av hur mörkt det var även där. Reseledaren log när vi frågade om det var en avfolkningstrakt vi kommit till. – Nej, inte alls. Men här har man lärt sig att inte slösa med elen. Så har det alltid varit i Östtyskland, och det har man inte vant sig av med – i synnerhet som elen börjat bli dyrare. Jag tänker på det nu, när det blivit vår tur att lära oss att inte slösa. Den som försöker tävla med att ha mest belysning i trädgården i jul lär knappast bli beundrad – det framstår ju bara som ett ovanligt idiotiskt sätt att bränna pengar.

VÄRRE ÄR DET MED kylan. Vi spårar fönsterdrag som tätas bort, vi tar vara på solvärmen när den bjuds i jakt på onödiga utgifter. Inte räknade vi med detta när vi flyttade till direktverkande el. Men det tog bara någon månad innan vi blev varse att vi i södra Sverige har värmekostnader som slår resten av Sveriges många gånger om, och nu fruktar vi liksom alla andra i vår situation de galna elräkningarna.

Men vad kan man göra annat än att gilla läget? Det här får bli en jul med värmeljus. En gammaldags stämning blir det ju i alla fall med alla dessa lyktor och levande lågor!

Varma önskningar om en riktigt God jul alla kära läsare! ●

CHRISTEL KVANT

är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård. Värme och ljus i en fin kombination.