9789100113339

Mari Jungstedt I DENNA LJUVA SOMMARTID Albert Bonniers Fรถrlag

Jungstedt_I denna ljuva.indd 3

07-05-16 11.27.46

av mari jungstedt har tidigare utgivits: den du inte ser 2003 i denna stilla natt 2004 den inre kretsen 2005 den dĂśende dandyn 2006

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011333-9 Š mari jungstedt 2007 ggp media gmbh, pÜssneck, tyskland 2007

Jungstedt_I denna ljuva.indd 4

07-05-16 11.27.47

Till Ewa Jungstedt, allra k채raste syster

Jungstedt_I denna ljuva.indd 5

07-05-16 11.27.47

Jungstedt_I denna ljuva.indd 6

07-05-16 11.27.47

Ur fyrvaktarens dagbok, Gotska Sandön, augusti 1864 Natten mellan den 24 och 25 kl: 10 strandade på öns sydöstra sida Ryska ångklipperten Sadnick med 140 mans besettning där af 3 offiserare och 12 mann äro drunknade, alla de öfriga bergade. Svår ostlig storm med regn.

Jungstedt_I denna ljuva.indd 7

07-05-16 11.27.47

Jungstedt_I denna ljuva.indd 8

07-05-16 11.27.47

Måndag den 10 juli När natten övergick i morgon körde en ensam bil norrut på huvudvägen som skar genom Fårö. Regnet hade upphört. De tunga molnen låg kvar som grå sjok över himlen. Fåglarna hade varit igång sedan klockan tre, gryningsljuset spreds över åkrar och ängar. I diset skymtade enbuskar, krumma martallar och stengärdesgårdar. Som planlöst utslängda låg bondgårdar i gotländsk kalksten och enstaka väderkvarnskroppar vars vingar saknats sedan länge. Flockar av svarta får syntes i hagarna. Makligt reste de sig upp, ett efter ett, och började beta av det magra gräs som den karga jorden erbjöd.

Uppe vid Sudersands campingplats på norra Fårö rådde ännu lugn trots att den var fullbelagd så här mitt i sommaren. Området sträckte sig utefter den tre kilometer långa, finkorniga sandstranden. Husvagnar och tält var prydligt uppradade i ett noga uttänkt system. Svenska flaggor som prydde entréerna slokade blöta från sina pinnar. Lite varstans stod klotgrillar utplacerade, liksom plastbord med vinglas som lämnats kvar efter gårdagskvällens middag.

Badhanddukar genomvåta efter nattens regn var fästa i klädnypor på provisoriskt uppsatta klädlinor. Randiga, hopfällbara brassestolar i glada färger och gummimadrasser, badleksaker. En och annan cykel.

Jungstedt_I denna ljuva.indd 9

07-05-16 11.27.47

Mitt i området fanns en låg träbyggnad med flera dörrar: kök och tvättstuga, toaletter och duschrum. Ett välorganiserat semestersamhälle, ett stenkast från havet.

I en av husvagnarna som parkerats i ytterkanten av campingplatsen vaknade Peter Bovide. Prick klockan fem slog han upp ögonen. Av gammal vana kollade han tiden på klockan som låg på en hylla bredvid sängen.

Alltid samma sak. Sovmorgon existerade inte i hans värld.

Han blev liggande och stirrade i taket en stund, men insåg ganska snart att han inte skulle kunna somna om. Inte den här morgonen heller. Alla år som byggnads­arbetare hade satt spår i honom, vanan att gå upp i ottan var svår att bryta. Fast egentligen gjorde det honom inget. Han uppskattade en stund för sig själv innan Vendela och barnen vaknade. Brukade använda tiden till att ta en löprunda och sedan köra lite styrkeövningar.

Under natten hade han legat långa stunder och lyssnat till smattrandet på husvagnens plåttak. Sömnen blev orolig. Nu tycktes regnet ha slutat, ett svagt morgonljus silade igenom den tunna bomullsgardinen.

Han såg på sin sovande hustru. Täcket hade glidit undan och hon låg på sidan. Hon sträckte ut sig i hela sin längd. Med sina en och åttio var hon något längre än han själv. Han tyckte det var sexigt. Blicken följde de slanka benen, höftens rundning och han kunde ana hennes små bröst. Han kände hur han höll på att få erektion, men det var inte läge nu. Barnen låg i varsin smal brits. Femåringen William med öppen mun och armarna behagfullt utsträckta över huvudet som om han ägde hela världen.

Mikaela hopkrupen i fosterställning, tre år och med nallen i famnen.

Fyra veckor låg framför dem, utan en massa måsten och 10

Jungstedt_I denna ljuva.indd 10

07-05-16 11.27.47

krav. Den första tiden här på Fårö och sedan väntade två veckor på Mallorca. Firman hade gått bra på sistone.

– Är du vaken? hörde han Vendelas ljusa, lätt släpiga röst bakom ryggen just när han var på väg att öppna dörren.

– Ja, älskling. Jag sticker ut och springer.

– Vänta, kom.

Hon låg kvar på sidan och sträckte ut armarna efter honom. Han borrade in sitt huvud mot hennes sömnvarma bröstkorg, slog armarna om hennes rygg. I deras relation var hon den starka, medan han, trots sitt robusta yttre, var skör och bräcklig. Ingen i deras närhet visste hur det låg till. Deras bekanta såg aldrig Peter Bovide när han grät som ett barn i sin frus famn under sina återkommande panikattacker. Hur hon lugnade, tröstade och hjälpte honom på fötter igen. Ångesten kom i skopor, alltid oväntad, alltid ovälkommen som en objuden gäst. Kvävde honom.

Varje gång han kände symptomen försökte han pressa tillbaka dem, inte låtsas om dem, tänka på något annat.

Han misslyckades för det mesta. Hade anfallet väl börjat så gick det oftast inte att stoppa.

Nu var det ganska länge sedan han mått så dåligt. Men han visste att panikångesten skulle komma tillbaka. ­Ibland gick den hand i hand med epilepsin som han drabbats av i ungdomsåren. Anfallen kom numera sällan, men skräcken för dem fanns hela tiden i bakhuvudet. Under den självsäkra ytan var Peter Bovide en rädd människa.

När han träffade Vendela höll livet på att barka käpprätt åt helsike. Spriten hade tagit ett allt fastare grepp om hans liv, gjorde att han misskötte jobbet och i allt högre grad släppte taget om verkligheten. Han hade ingen fast flickvän, längre relationer fungerade aldrig för honom.

Han varken vågade eller ville komma någon riktigt nära.

11

Jungstedt_I denna ljuva.indd 11

07-05-16 11.27.47

Med Vendela hade allt blivit annorlunda.

När de träffades sex år tidigare på en finlandsbåt hade han blivit kär vid första ögonkastet. Hon kom från Botkyrka och arbetade som croupier på ett casino i Stockholm. De gifte sig när hon blev gravid efter bara ett halvårs förhållande och köpte en gammal gård på landet utanför Slite. Ett renoveringsobjekt som de fick billigt och eftersom han själv var snickare kunde han göra det mesta av renoveringsarbetet.

De två barnen föddes med två års mellanrum. De klarade sig hyfsat. Sedan fem år tillbaka drev han byggfirman tillsammans med en gammal jobbarkompis och de hade så småningom kunnat anställa några gubbar. Firman gick bättre och bättre och nu hade de mer jobb än de mäktade med. Även om nya orosmoln hade dykt upp på sistone så var det inte värre än att han kunde hantera det.

Demonerna jagade honom alltmer sällan.

Vendela kramade honom hårt.

– Jag kan inte fatta att vi ska vara lediga så länge, mumlade hon med munnen mot hans hals.

– Nej, fan vad skönt.

En stund låg de tysta och lyssnade till barnens jämna andetag. Snart började den gamla vanliga oron krypa i kroppen.

– Jag sticker ut nu.

– Okej.

Hon kramade om honom igen.

– Jag är tillbaka snart. Då sätter jag på kaffe.

12

Jungstedt_I denna ljuva.indd 12

07-05-16 11.27.47

Det var befriande att lämna instängdheten i husvagnen. Från havet kom en frisk doft av tång och sälta.

Regnet hade upphört. Han drog in luften djupt i lungorna och ställde sig att pinka i skogsbrynet.

Löpningen varje morgon var ett måste. Han blev inte människa om han inte började dagen med en runda. När han drog ner på supandet efter att ha träffat Vendela började han springa istället. Märkligt nog fungerade löpningen på samma sätt som spriten. Någon typ av drog behövde han för att hålla ångesten på avstånd.

Stigen var mjuk under hans fötter. På ömse sidor bredde sanddyner ut sig mellan gräsklädda kullar. Strax var han nere på stranden. Havet var oroligt, vågorna rörde sig hit och dit utan mål eller mening. Längre ut balanserade en flock sjöfåglar på topparna.

Han började springa norrut längs med vattenbrynet.

Molnen jagade över den blygrå himlen och sanden var tung att trampa i efter nattens regn. Det dröjde inte länge förrän han var genomsvettig. Borta vid udden vände han om. Tankarna klarnade när han sprang. Det var som om han fick rast.

På vägen tillbaka upptäckte han en figur långt borta som kom gående åt hans håll, men som plötsligt snubblade 13

Jungstedt_I denna ljuva.indd 13

07-05-16 11.27.48

till och föll omkull i sanden. Blev liggande, till synes utan att göra några försök att resa sig upp. Han sprang oroligt fram.

– Hur är det?

Ansiktet som vändes emot honom var uttryckslöst, blicken kall och likgiltig. Frågan lämnades obesvarad.

I några sekunder stod tiden stilla, han stelnade till. En oroväckande rörelse i magen. Djupt nere i hans inre gömda rum väcktes något till liv, något han försökt begrava i åratal. Till sist hade det kommit ifatt. Ögonen som fixerade honom ändrades till att utstråla förakt.

Han fick inte fram ett ljud, andades tungt, den välbekanta smärtan i bröstet gjorde sig påmind. Han ansträngde sig för att inte falla ihop.

Kroppen blev mjuk, lealös.

Så upptäckte han pistolmynningen. Den pekade rakt emot honom. Automatiskt sjönk han ner på knä, i hans huvud blev allt tyst. Tankarna upphörde.

Skottet träffade mitt emellan ögonen. Knallen fick havstrutarna att lyfta från vattenytan med ett förskrämt skränande.

14

Jungstedt_I denna ljuva.indd 14

07-05-16 11.27.48