9789100115180

Luisas tupp 100 KUBANSKA BILDER

Elensky_Luisas_011518.indd 1

07-10-31 15.58.20

Elensky_Luisas_011518.indd 2

07-10-31 15.58.20

Torbjรถrn Elensky

Luisas tupp 100 kubanska bilder

Albert Bonniers Fรถrlag

Elensky_Luisas_011518.indd 3

07-10-31 15.58.20

Av Torbjörn Elensky har tidigare utgivits: På stället 1998 Myrstack 2000 Döda vinklar 2002 Svensk drömtid 2006

Bilderna på sidorna 53, 91, 219 och 244 är tagna av Evelio Quevedo.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011518-0 Copyright © Torbjörn Elensky 2008 ScandBook AB, Falun 2008

Elensky_Luisas_011518.indd 4

07-10-31 15.58.20

Till Evelio, som รถppnade dรถrren

Elensky_Luisas_011518.indd 5

07-10-31 15.58.20

Elensky_Luisas_011518.indd 6

07-10-31 15.58.20

Dos patrias tengo yo, Cuba y la noche Två fosterländer äger jag, Kuba och natten José Martí (1853–1895) Kubas nationalpoet

Elensky_Luisas_011518.indd 7

07-10-31 15.58.20

Elensky_Luisas_011518.indd 8

07-10-31 15.58.20

1

HÄST Med spanjorerna kom hästen till Kuba. Indianerna hade aldrig sett något liknande och uppfattade ryttaren och djuret som en varelse, något liknande grekernas kentaur, fast inte naken och ädel, utan tungt bepansrad, långhårig, skäggig och beväpnad, drypande av svett i sina kläder anpassade för europeiskt klimat. Hur reagerade indianerna när de såg de spanska erövrarna stiga i land den där förs­ ta gången? Några gömde sig, andra kom med gåvor – det berättas här i Bariay på östra Kuba att indianerna som levde i den by som nu återuppbyggts till turisternas fromma hade en hund, men att den hunden då den såg Columbus och hans mannar inte skällde, inte varnade, utan bara låg kvar tyst och stilla utanför hyddan.

I Bariay uppfördes 1992 ett monument över kulturernas möte till 500-årsminnet av Columbus landstigning i Amerika. Det består av en antikiserande pelarrad ställd i vinkel mot en rad skulpturer i indianstil, som sanningen att säga mest liknar scenografin till någon gammal King Kong-film. Monumentet är, enligt en plakett, uppfört till minnet av dessa civilisationers möte 29 oktober 1492. Det är en ironisk formulering, med tanke på att det folk som tidigare levde här på Kuba och i Karibien – dessa som genom Columbus missförstånd kom att kallas indianer – alla dog ut, genom epidemier och tvångsarbete och kanske helt enkelt av depression: den totala uppgivenhet som drabbar ett folk som får sin kultur sönderslagen av erövrare, sin religion olagligförklarad. 1510 fanns det ännu cirka 112 000 indianer som levde här – 1544 räknade en biskop vid namn Sarmiento dem till totalt 893 stycken. Snart var också de döda.

På friluftsmuseet i Bariay uppförs en liten historisk tablå för oss

Elensky_Luisas_011518.indd 9

07-10-31 15.58.21

i turistgruppen: ättlingar till spanjorerna och deras slavar, alltså dagens kubaner, uppsminkade och utspökade som indianer dansar till det skrälliga ljudet ur högtalarna, en historia om rivalitet och svartsjuka här i byn någon gång före Columbus landning. Landskapet är bedövande vackert – uppifrån höjden med raderna av kungspalmer vars kronor sakta vajar i vinden kan man nästan se Pinta, Maria och Niña nedanför glida in i bukten, reva seglen och sänka ned båtar för att ro i land och för första gången vandra upp här mot friluftsmuseet där vi ser på dansföreställningen och generöst lämnar en handfull dollar i dricks.

Spanjorernas beväpning var naturligtvis överlägsen indianernas, som inte hade några skjutvapen, men framför allt var det hästarna med sina ryttare, kentaurerna, som skrämde dem och som hjälpte conquistadorerna att så snabbt lägga under sig kontinenten. Indianernas ord för häst här på Kuba lär ha varit det onomatopoetiska ”cacocum”. Cacocum, cacocum, cacocum, som hovarnas klapper. En ort som ännu heter Cacocum ligger inte långt härifrån, en timme i bil från Bariay, i provinsen Holguín, med järnvägsstation och internationell flygplats strax intill. En liten municipio på östra Kuba, som uppstått ur ett av de jättejordbruk genom vilka den kubanska koloniseringen administrerades och gjordes vinstgivande under loppet av 1500-talet.

Detta är jordbrukarland: fälten med sockerrör, majs, bananträd sträcker ut sig i mil efter mil längs den snörräta landsvägen. Än idag hjälper hästarna till och drar kärror och vagnar, och de hyllas med ryttartävlingar då alla samlas från gårdarna runtom och rider ikapp på en öppen plats där i utkanten av Cacocum – de galopperar så småstenarna yr, gör häftiga vändningar medan ryttaren skall fånga ringar som dinglar från en lina som spänts över vägen, likt karibiska cowboys, vaqueros, på samma sätt som deras förfäder på Iberiska halvön, innan de seglade över Atlanten, tränade och övade sin ryttarkonst.

Hästarna frustar och slår med hovarna, vänder igen och går upp från skritt till kort galopp. Om de bara anade hur de, inte förändrat, 10

Elensky_Luisas_011518.indd 10

07-10-31 15.58.21

men drivit historien. Vart? Hit, till friluftsmuseet i Bariay med sin kitschiga indianturistshow, och vidare till Cacocum, dit vi snart skall 책terv채nda.

11

Elensky_Luisas_011518.indd 11

07-10-31 15.58.21