9789100115579

INNEHÅLL BARNDOMEN 9 SOLDATEN BERNADOTTE 25 FRANSKA REVOLUTIONEN 39 KRIGET BÖRJAR 57 Från kapten till divisionsgeneral på nio månader 67 Bernadotte, den första flygande generalen 75 Napoleon kommer till makten 77 BERNADOTTES TÅG ÖVER ALPERNA 86 BERNADOTTE FÖRSTA GÅNGEN I PARIS 107 Hur Bernadotte ville erövra Indien 116 REVOLUTIONSGENERALEN AMBASSADÖR HOS KEJSAREN 126 KÄRLEK OCH ÄKTENSKAP, MEN INTE SÅ MYCKET PASSION 148 Ett idealiskt parti 152 Det nya kriget gör Bernadotte till hedersdoktor 161 KRIGSMINISTERN SOM FICK NÅGOT GJORT 168 NAPOLEON BONAPARTE TAR MAKTEN 176 MARSKALK AV FRANKRIKE 188 Bernadotte byter sida 213 GUVERNÖR ÖVER HANNOVER 219 Kröningen i Paris 222 SOLEN ÖVER AUSTERLITZ 227 Furste av Ponte Corvo 232 Ännu ett krig – Bernadotte hotas av krigsrätt 236 Första mötet med den svenska armén 241

KRIGET I POLEN 244 GUVERNÖR ÖVER HAMBURG, BREMEN OCH LÜBECK 255 Bernadotte planerar krig mot Sverige 259 SLAGET VID WAGRAM 276 Bernadottes sista strid för Frankrike 286 LÖJTNANT MÖRNER FÅR EN IDÉ 293 BERNADOTTE FÅR BESÖK 306 SVERIGES MÄRKLIGASTE RIKSDAG 316 ANKOMSTEN TILL SVERIGE 337 NAPOLEON SKÄRPER TONEN 347 Désirées resa tur och retur till Stockholm 352 Kriget kommer allt närmare 356 Napoleon ockuperar svenska Pommern 359 Den andra riksdagen i Örebro 363 Karl Johan möter tsaren i Åbo 365 SVERIGE GÅR I KRIG MOT NAPOLEON 374 Det blodiga slaget vid Leipzig 381 Sverige erövrar Norge – i Danmark 385 NORGE VÄGRAR BLI SVENSKT 399 Napoleon tillbaka i Paris. Karl Johans nya drömmar om Frankrike 414 KARL JOHAN BLIR KUNG 419 Den gyllene buren 425 Litteratur och källor 442 Register 446 Böcker av Herman Lindqvist 454 Bildförteckning 456

8

barndomen En enda längtan bort 1763 – 1780

Man kunde alltid räkna med bråk då han dök upp, Jean Bernadotte.

Han liknade ingen annan. Han var längre än de flesta. Som fullvuxen blev han cirka 185 cm lång, men höga stövelklackar gjorde honom ännu längre och med generalshatten som var prydd med plymer blev han långt över två meter. Hans mörkbruna ögon blixtrade och i yngre år kastade han med sina långa lockar. Hans temperament flammade och han hade en stark rättskänsla. Alltid var han beredd att försvara sin egen ära och andras rätt när någon eller något hotade den. Så var det redan i barndomsstaden Pau i Béarn i sydligaste Frankrike, vid foten av Pyrenéerna. Det ledde ofta till slagsmål med andra pojkar.

Två tydliga ärr i pannan vittnade om det.

Hela sitt liv fortsatte han att skilja sig från mängden. Han behöll sin sjungande sydfranska dialekt även i Paris salonger och då han satt som krönt kung på den svenska och norska tronen. Hans ilska avtog aldrig. Han hade alltid nära till värjan.

Han duellerade om kvinnor, men han kunde också dra blankt under en budgetdebatt i ett regeringsmöte. Han var ständigt beredd att utbrista i verbala explosioner – ända tills han på dödsbädden dikterade sitt sista brev, som blev en attack mot Den unge Jean Bernadotte som löjtnant 1792 i 34:e linjeregementet.

MÅLNING AV LOUIS-FÉLIX AMIEL. VERSAILLES.

9

hans livs största rival och konkurrent: Napoleon Bonaparte.

Var kom hans ilska ifrån?

Jean Bernadotte föddes på andra våningen i ett hus på Rue Tran nummer 8 den 26 januari 1763, som femte barn till Jean Henri Bernadotte och Jeanne de Saint-Jean. Hans födelse blev dramatisk. Det var under karnevalen veckorna före fastan.

Några maskerade festdeltagare störtade plötsligt skrikande med facklor i händerna in genom dörren hos familjen Bernadotte.

Det berättas att madame, som var gravid, blev så förskräckt att värkarna satte igång och barnet föddes alldeles för tidigt.

Två av familjens barn hade redan tidigare dött i späd ålder, så nu blev föräldrarna förtvivlade. De bad sina böner och gjorde förmodligen som alla föräldrar till nyfödda barn i Pau på den tiden, de strök vitlök över babyns läppar och gav honom några droppar Jurançon, ortens vin. Men de hade inte mycket hopp om att den nyfödde skulle överleva. Han blev också ett klent barn; även som vuxen var han ofta sjuk. Periodvis hostade han blod. Men ju äldre han blev, desto friskare blev han, märkligt nog. Han nådde högre ålder än föräldrarna och alla syskonen.

Han avled åttioett år gammal.

Den nyfödde döptes inom tjugofyra timmar i kyrkan Saint Martin, nära slottet i Pau. Men dramatiken kring födelsen hade skapat en klyfta mellan modern och barnet, så Jean skickades iväg till en amma, ”Mère Claude” i byn Gan sju kilometer söder om Pau. Där fick han stanna i över ett år. Avståndet mellan mor och son skulle aldrig riktigt överbryggas. Jean behöll en varm kontakt med ”Mère Claude” så länge hon levde, men relationen till modern förblev sval. Sedan han lämnat barndomshemmet för att bli soldat återvände han bara en enda gång till Pau och han skrev ytterst sällan till modern. Då han hade avancerat till marskalk av Frankrike och var en hyllad Barndomshemmet i Pau, tecknat av Carl Andreas Dahlström 1844.

10

11

fältherre, miljonär och mäktig guvernör över stora delar av Tyskland, skrev han ett mycket respektfullt brev, inte direkt till modern, utan till brodern: ”Jag önskar, att mor ville emottaga en månatlig pension på fyra eller fem hundra francs till småutgifter. Gör mig den glädjen att förmå henne därtill och var god meddela mig besked, så att jag må kunna skriva direkt och Jeans mor Jeanne de Saint tacka henne för detta bevis på tillJean. Gouache av Louis givenhet.” Storebror var och förblev André Fabre. Nationalmoderns favorit, lillebror fick be om museum. ursäkt för att han störde, hur fint han än titulerades.

Kejsar Napoleon, som kom att påverka en stor del av Bernadottes Jeans bror, Jean Évangéliv, var uppväxt i den korsikanska faliste Bernadotte, sakmiljetraditionen. För honom var det förare, baron. naturligt att hans egen mor och alla Okänd Konstnär hans syskon skulle leva fysiskt nära honom. Ju rikare och mäktigare han blev, desto bättre fick även hans mor och syskon det. De flyttade till större och bättre slott. De fick finare och högre titlar. Bernadotte var uppväxt i en småborgerlig bearnäsisk familjetradition där sparsamhet var den högsta dygden, men där man också skulle visa respekt för sina föräldrar och för familjen. Även han ville givetvis att hans familj skulle få det så bra som möjligt, men inom rimliga gränser.

12

Därför fick modern bo kvar i Pau med den lilla pensionen från sin framgångsrike, yngste son.

Fadern, Jean Henri Bernadotte (1711 – 1780), hade tjänat som skrivare (praticien) i tjugo år vid en av de fem underdomstolarna i Béarn, innan han tilläts arbeta som sakförare (procureur au sénéchal) i rätten. Advokat fick han inte kalla sig eftersom han inte hade universitetsexamen i juridik. Hans lön var så mager att han inte kunde gifta sig förrän han fyllt fyrtiotre år. Han hade en bror som utövade samma yrke som han själv. Bägge bröderna var allmänt respekterade i staden och hade avancerat högre än någon annan i släkten före dem – deras far var skräddare och deras farfar vävare. Båda dessa yrken var nära förbundna med den ekonomiska utvecklingen i Béarn, som hade en avancerad vävindustri. Frankrikes vackraste näsdukar ansågs komma härifrån. Textilindustrin ledde till att många familjer blev rika och behövde snygga kläder och därför också bra skräddare.

Jeans mor, Jeanne de Saint-Jean (1728 – 1809) från Boëil, kom från en familj som var nästan adlig, för hennes mor, Marie d’Abbadie tillhörde en släkt som ägde klostergods i Sireix nära Lourdes och enligt gammal tradition hade den ättens huvudman rätt till vissa feodala privilegier.

Att modern kom ur en finare familj än fadern var uppenbart för alla i släkten. Hennes onkel, Gédéon de Labastide, en äkta adelsman, var med som vittne vid bröllopet. Bruden var sjutton år yngre än sin make, men det var hon som styrde i familjen.

Fadern blev en kuschad man, som gärna höll sig gömd hela dagarna bakom sina tjocka dokumentpärmar på kontoret. Han var femtioett år då Jean föddes. Yngste sonen kom aldrig nära sin far, något som han hade gemensamt med Napoleon Bonaparte. Fäderna var inga föredömen för någon av dem. De båda rivalerna hade också det gemensamt att deras mödrar gav mer uppmärksamhet och kärlek till sina äldsta söner än åt dem.

Jeans häftiga temperament och höga näsrygg kom från mo13

dern. På ett bevarat porträtt kan man se en barsk kvinna med svart, slätstruket och bakåtkammat hår. Det är inte troligt att hon hade högre utbildning än vad kvinnor i hennes ställning normalt hade vid den tiden i södra Frankrike. Det betyder att hon troligen kunde läsa nödtorftigt innantill och bara skriva sitt eget namn. Detta var säkert en annan viktig förklaring till bristen på brevkommunikation direkt mellan mor och son. Inte heller Napoleons mor, som var av en adlig familj på Korsika, kunde skriva sina egna brev.

Släkten Bernadotte hade bott i Pau sedan början av 1600-talet, förmodligen ännu längre, men det finns inga arkivhandlingar som kan bevisa det. Eftersom familjenamn inte förekom bland enkelt folk förrän på 1700-talet i Frankrike, var det vanligt att en person tog namn efter den gård eller det hus han bodde i.

Jeans farfarsfarfars far, Jouandot deu Pouey gifte sig år 1615 med en kvinna som hette Germaine de Bernadotte, efter den gård hon var delägare i. Bernadotte är en diminutiv av Bernard. I det gamla Béarn betydde ett ”de” framför namnet inte att familjen var adlig, bara att familjen kom från en viss gård eller en viss by. Paret fick en son, Pierre, som tog sig namnet Bernadotte då han fick ärva moderns gård.

Ett märkligt faktum är att nästan alla i släkten Bernadotte, döptes till Jean eller, om de var kvinnor, Jeanne. Jean, som denna bok handlar om, hade samma namn som sin åtta år äldre bror, sin far och sin farbror. Även hans farfar och farfars far hette Jean.

Fadern tog sig namnet Henri för att inte sammanblandas med sin bror, och för att hans söner skulle kunna skiljas åt av myndigheter och andra fick den äldre av dem namnet Jean Évangéliste, efter evangelisten Johannes, som var hans skyddshelgon, medan den yngre fick helgonnamnet Baptiste efter Johannes Döparen. Men han döptes bara till Jean och han skrev sig aldrig annat än som Jean Bernadotte. Även i den officiella födelseattesten utskriven av borgmästaren i Pau heter han bara Jean Bernadotte. Ända fram 14

till den dagen då han blev kronprins av Sverige och bytte namn till Karl Johan, undertecknade han alla handlingar enbart med J (Jean) Bernadotte. I barndomshemmet kallades han Titout. Hans framtida hustru kallade honom alltid bara Jean, även då han var kung av Sverige och Norge, fast det hände ofta att hon i såväl tal som skrift kärleksfullt kallade maken bara för ”Bernadotte.”

Jean Évangéliste övertog faderns sakförarverksamhet och avancerade till advokat. Med honom höll Jean periodvis en nära kontakt och när han blev furste av Ponte Corvo ordnade han så att storebrodern fick en fin befattning som chef för skogsoch vattenvårdsstyrelsen i landskapet Béarn. Han arrangerade också så att brodern fick den guldsmidda uniform som hörde till, och då brodern avgick från tjänsten 1807 kunde han tacka sin framgångsrike lillebror för pensionen som kom, och för hederslegionen han kunde fästa på bröstet. Dessutom såg Jean till att brodern efterträddes på befattningen av sin egen måg och när han hade valts till tronföljare i Sverige ordnade han så att brodern blev adlad med barons titel, med ärftligt adelsskap för äldste sonen i den familjen. (Baronätten Bernadotte dog ut på manslinjen med den femte baronen, Louis Henry Bernadotte år 1966.)

Staden Pau hade drygt 7 000 invånare då Jean växte upp. Det var en gyttrig och smutsig stad, där avloppen från smutsvatten och latriner rann rätt ut i de smala gränderna utan gatubelysning, men med sitt läge vid foten av Pyrenéerna var Pau sedan långt tillbaka en viktig anhalt för resande mellan Frankrike och Spanien. Då Jean var sex år inleddes en allmän uppsnyggning av staden. Pau fick två nya infarter, den ena för resande den ca tio mil långa vägen västerifrån, från Bayonne och Bordeaux vid Atlantkusten, den andra ledde från Toulouse nära tjugo mil norrut. Vägarna möttes inne i Pau, inte så långt från Jeans hem och vid mötesplatsen, den nuvarande Place 15

Gramont, byggdes ett hotell för resande med stall och lider för postvagnarna. Dånet från de tunga vagnarna, postiljonernas hornsignaler, hästarnas frustande, klatschandet från de långa piskorna och de exotiska främlingarna som steg ut fascinerade den unge Bernadotte. Där kom ämbetsmän och officerare i granna uniformer, fina damer med kammarjungfrur, där kom präster av alla slag, unga abbéer och högvördiga biskopar, monseigneurer i sina brokiga och frasande sidenkappor. De talade spanska, baskiska och franska, men även andra språk han aldrig hade hört.

Vid enstaka tillfällen kom även guvernören över Béarn, hertigen av Gramont, ända från Paris till Pau. Då hade han och hans följe tvingats färdas i minst en vecka, för guvernören bodde över 80 mil därifrån, i Versailles, så nära kungen som möjligt. Guvernörskapet över Béarn gick i arv i många generationer inom hertigsläkten Gramont.

Jean höll till vid det nya posthotellet så ofta han kunde. Han tjänade drickspengar genom att hjälpa till med hästarna och då han blev lite äldre tjänade han mer genom att rida extra postturer.

Då han kom hem fick han skäll. Hans mor tyckte att han höll ihop med fel slags vänner och att hans lekar var för våldsamma och smutsiga. Hon hade höga ambitioner och stora planer för sin son och i dem ingick inte umgänge med smutsiga hantverkarungar eller vilda soldatlekar. Jean skulle bli en herreman, en advokat eller åtminstone funktionär i administrationen, en av stadens notables, den styrande eliten. Soldater stod vid den här tiden längst ner på samhällsstegen, de betraktades som slödder, obildade och oborstade, många var förrymda brottslingar.

Jeans egna framtidsdrömmar var mer jordnära än moderns.

Han älskade farliga och spännande lekar. Bland kamraterna var det han som tog ledningen, de lyssnade på honom och lydde honom. Lydde de inte blev det slagsmål, vilket de två ärren 16

i hans panna vittnade om. Pojkarna höll gärna till vid den strida forsen, nedanför slottet. Där på den branta sluttningen kunde de se Pyrenéernas snöklädda toppar i söder, fast ofta var bergen dolda av låga moln. Redan då fanns det gamla talesättet i Pau: ”Om du kan se bergen kommer det snart att regna.

Ser du inte bergen, har det redan börjat regna.” Klimatet var alltså ganska fuktigt.

Trots moderns varningar, eller kanske just därför, började Jean drömma om soldatlivet, som han tyckte verkade fullt av äventyr och glamour. Hemma var han yngst, alltid mästrad av föräldrar och storebror, som försökte tvinga honom till sådant han inte ville. En modern psykolog skulle kanske beskriva honom så här: För att kompensera faderns svaghet och frånvaro och avsaknaden av moderns kärlek utvecklade han ett starkt bekräftelse- och självhävdelsebehov, som tog sig uttryck i utagerande, ibland aggressiva handlingar bland kamraterna. Med sin svaga självkänsla blev han överkänslig för allt som han tolkade som bristande respekt eller som angrepp på sin person. Sådan förblev han hela livet, det spelade ingen roll hur höga positioner han fick, överkänsligheten fanns där ända till slutet. Det kan man konstatera i hans testamente, den allra sista diktamen som han gjorde på dödsbädden. Han påminde sig pikar från den sedan decennier avlidne Napoleon och dikterade: ”Han (Napoleon) kunde inte tåla att någon dödlig blev lika stor som han”.

Jeans barndomshem vid Rue Tran var på den tiden en i det närmaste fristående byggnad i utkanten av Pau, stadskärnan låg då kring det gamla slottet. Hemmets huvudingång vette mot nummer 5 på Rue Neuve des Cordelieres, som nu heter Rue Bernadotte. Där kan man än idag se att det måste ha varit ett ganska stiligt hus. Framför köksingången vid Rue Tran fanns en liten trädgård ovanför vilken familjen hade en balkong. Huset ägdes av köpmansfamiljen Balagué, som bodde en trappa upp.

Familjen Bernadotte hade en anspråkslös lägenhet på andra 17

våningen. Köket finns kvar, inrett som ett kök var på den tiden med mörkbruna rustika trämöbler och stenplattor på golvet.

Spisen är en öppen eldstad i hörnet, där brasan tändes direkt på stengolvet, röken leddes upp i en rymlig skorsten.

(Men i det bernadotteska köket i Béarn tillreddes aldrig en bearnässås. Denna kalori- och kolesterolpackade läckerhet uppfanns nämligen sjuttio år senare, visserligen av en kock från Béarn, men på en restaurang i Saint Germain-en-Laye utan­för Paris. Däremot hade familjen Bernadotte säkert ofta den bearnäsiska nationalrätten ”La poule au toupie” på bordet, den som det övriga Frankrike kallade ”La poule au pot”, det vill säga kycklinggryta. Det var denna lokala specialitet som stadens mest kände son, Frankrikes populäre kung Henrik IV, önskade att varje fransk familj skulle ha på söndagsbordet.)

Idag är hela Jeans barndomshus ett ”Musée Bernadotte”, där hans sagolika karriär beskrivs i bilder och målningar och med föremål som tillhört honom. I staden Pau finns också en gata som heter Rue de Suède och en bro, som löper fram till stadens eleganta och antika kasino, är uppkallad efter kung Oscar II, barnbarn till Jean. Oscar var i Pau 1899 och lät då plantera ett fikonträd i parken vid kasinot. Trädet står kvar och vid dess fot finns en stenplatta som påminner om besöket.

En bit öster om Rue Tran låg den stora marknadsplatsen dit bönderna från bergen och dalarna omkring Pau kom för att sälja sina produkter. Torget heter Place de Verdun idag och kantas på ena sidan av en över hundra meter lång kasernbyggnad med namnet ”Caserne Bernadotte”. Det var en gång basen för ett av Napoleons mest legendariska regementen. Idag är ett av Frankrikes största krigsarkiv inhyst i kasernen. Bernadottes porträtt finns på en minnessten utanför. Mer än så uppmärksammas inte Bernadotte i sin födelsestad. Ingen staty har rests över honom i Pau, trots att en sådan planerades för över hundra år sedan. Tanken var att statyn skulle stå i fontänen framför 18

posthotellet på Place Gramont, där Jean älskade att hålla till.

För unga palois, eller Pau-bor som vi skulle säga på svenska, är Bernadotte enbart namnet på en gata. Det är bara den äldsta, historieläsande generationen som vet vem han var.

Den dominerande byggnaden i Pau var det gamla slottet, där den mytomspunne kung Henrik IV var född. Det som påstås vara hans vagga, i form av ett gigantiskt sköldpaddsskal, finns kvar på slottet. Varenda invånare i Pau kan berättelsen om Henrik IV:s dramatiska liv. Det var han som grundade kungaätten Bourbon då han glatt lämnade sin protestantiska tro för att år 1589 kunna bli kung över hela Frankrike: ”Paris kan vara värt en mässa!” lär han ha sagt. Han mördades av en religiös fanatiker på en gata i Paris 1610.

Två av Bernadottes barndomsvänner från pojkåren följde honom hela livet, en av dem var den två år yngre tapetserar­sonen Louis Marie Camps, som var med från allra första början. Han och Jean lär till och med ha haft samma amma och de gick i samma benediktinerskola i Pau. Från 1812 var han anställd hos kronprins Karl Johan och fick då bostad i Stockholm slott.

Han slutade sina dagar som svensk adelsman, inskriven på Riddarhuset 1826, upphöjd till generalmajor i den svenska armén. Under många år skötte han Bernadottes privata affärer i Frankrike och i synnerhet under de första åren i Sverige fungerade han som privatsekreterare, men var då också den närmast förtrogne som ofta fick utföra hemliga diplomatiska uppdrag. Han var en av dem som byggde upp Karl XIV Johans moderna underrättelsetjänst. Han avled vid hög ålder på Kils gård på Värmdö utanför Stockholm. Den svenska adliga ätten De Camps dog ut år 1905.

Den andre lekkamraten från Pau hette Jean-Pierre Gré och tjänstgjorde bland annat som Bernadottes hemliga agent i Köpenhamn och privatsekreterare under fälttåget mot Napoleon 1813 – 1814. Då de tre vännerna möttes i Stockholm talade de 19

givetvis bara bearnäsiska med varandra, ett språk som fungerade alldeles utmärkt som hemligt språk dem emellan, även då de var omgivna av dem som talade bäst franska i hovpersonalen.

Pau var sedan länge huvudstaden i provinsen Béarn, som är en del av landskapet Gascogne, vilket har fått många moderna skribenter och även Napoleon på sin tid att kalla Bernadotte för ”gascognare”, något som Bernadotte själv starkt reagerade emot.

(Idag är Pau huvudstad i departementet Pyrénées Atlantiques.)

Han var bearnäsare och inget annat. Med uttrycket ”typisk gascognare” menas fortfarande i Frankrike en verbalt begåvad ridderlig mansperson med häftigt temperament, yviga gester och en viss benägenhet till överdrifter i såväl ord som handlingar.

Ungefär som d’Artagnan i ”De tre musketörerna”. D’Artagnan var i också bearnäsare, född i en by nära Pau. Ibland påstås Bernadotte vara modellen för Alexandre Dumas romanfigur. Dumas far var divisonsgeneral och stridskamrat med Jean.

Länge talade Jean bara bearnäsiska, en variant av occitanskan, ett eget språk som i vissa avseenden låg närmare spanskan än franskan och som i hög grad liknade katalanskan. Då parisarna hälsar ”bon jour” kan bearnäsarna säga ”boû die”. Då parisarna frågar ”hur står det till?” – ”comment allez-vous?”

– frågar bearnäsaren: ”quin pé ba?” Jean fick, precis som den korsikansktalande Napoleon, lära sig korrekt franska i skolan men han behöll sitt bearnäsiska tonfall hela livet, precis som Napoleons korsikanska alltid skar genom hans franska, även då han var fransmännens kejsare och hans stämma hördes över hela Europa. Jean klarade sig på spanska, han lärde sig nödtorftigt latin, men andra språk lärde han sig aldrig. Inte ens svenska, fast han kom att leva i Sverige i över trettio år.

Under seklernas gång passerade många folk Pyrenéernas dalar och bergspass. Kelter och goter satte sina spår. Ännu tydligare var det spanska och det baskiska inflytandet. Under åttahund20

ratalet kom araberna söderifrån och trängde fram ända till Bordeaux och Poitiers. Alla de inflyttade folken blandade sig med varandra. Napoleon påstod ibland att Bernadotte hade arabiskt blod i sina ådror, något som aldrig är bevisat, lika lite som att han skulle ha judiska förfäder, vilket en del skribenter påstod i Sverige på 1800-talet.

Béarn var länge ett självständigt rike innan det blev en del av kungadömet Navarra. Då araberna var besegrade återfick staden Pau sin särställning med eget styre. Ännu så sent som under franska revolutionen 1789, då Bernadotte var tjugosex år gammal, hände det att de styrande i Pau skrev till Paris och frågade om de skulle betrakta sig som bearnäsare eller fransmän.

Den unge Bernadotte kände väl till Béarns säregna historia med månghundraårigt självstyre, där den egna församlingen av präster, adelsmän och tredje ståndet vårdade och slog vakt om landsdelens egna lagar. Det var en historia som han och hans landsmän var stolta över. Det var ett land där rättsbegreppen var starkt utvecklade. I Béarn reste man sig inte emot lagen, tvärtom. Lagen fanns där för att försvara invånarna och deras rättigheter mot alla inkräktare. Bearnäsarna beskrivs genom seklerna som öppna, frihetsälskande och rättframma, utan smak för intriger. Allt detta fick den unge Bernadotte höra hemma av sakförarna och lagexperterna fadern och storebrodern, i skolan och ute på gator och torg. Det var därför inte så märkligt att Jean växte upp med övertygelsen om att han som bearnäsare var annorlunda än andra fransmän och att han alltid måste vara beredd att reagera med kraft om hans rättigheter var hotade eller hans ära kränkt, och exakt så reagerade han i livets alla skiften, även då han var kung över Sverige och Norge.

Hans skolgång var varken lång eller lysande. De första åren undervisades han i hemmet av fadern och brodern. Då han fyllt elva år ska han ha gått några år i ett ansett benediktinerkollegium i Pau. Men studierna där avbröts, för enligt en ofta 21

citerad men aldrig riktigt dokumenterad berättelse ska den unge Bernadotte en dag ha blivit så upprörd över en lärares orättvisa behandling av en klasskamrat, att han gav läraren en örfil. Han blev omedelbart relegerad. Undervisningen fortsatte i hemmet. Det var första gången han, mycket handgripligen, fick lära sig att den som har rätt inte alltid får rätt. Denna insikt skulle han påminnas om många gånger i livet. Familjens biktfader, abbé Roux från kyrkan St. Martin undervisade honom i latin och en fäktmästare lärde honom fäkta, något som han skulle bli så skicklig i att han själv senare i livet kom att lära officerare att fäkta. Fadern, som efter sina många år i rätten blivit en framträdande talare, undervisade Jean i retorik, vilket han hade nytta av hela livet.

Redan som ung läste han mycket på egen hand. Mest historia och klassisk historia, som Plutarchos verk i Amyots översättning.

Han fascinerades av Caesars liv men också av berättelserna om de spanska konkvistadorernas erövringar i Sydamerika. Med tiden läste han alltmer historia och i synnerhet militärhistoria, men också fransk klassisk litteratur. På äldre dagar på Stockholms slott kunde han fritt ur minnet citera långa passager ur klassiska franska författares verk.

Föräldrarna och storebror var övertygade om att även Jean skulle bli jurist, att han skulle växa ifrån grillerna om soldatliv och äventyr. Under 1700-talets första hälft var juristbanan en av få vägar en icke adlig yngling kunde ta för att komma upp sig i livet. Då franska revolutionen utbröt 1789 visade det sig också att majoriteten av männen i revolutionsledningen var jurister med borgerlig bakgrund. De flesta andra högre karriärer var blockerade för borgarsönerna. Detta fick den unge Bernadotte höra många gånger. Men han brydde sig inte om det. Hans primära mål var inte att bli officer, utan bara att komma bort från Pau och ut i världen. Om han sedan någon gång i framtiden ”bara” blev underofficer, var det ändå ett 22

stort steg framåt. Ingen i hans släkt hade nått så långt på den militära banan.

Då han var femton år sattes han, mot sin vilja, som skrivbiträde hos en vän till familjen, en advokat Jean Pierre de Bat­ salle, åklagare vid Navarras parlament, som hade sitt säte i ett hus alldeles intill slottet i Pau. Parlamentet i Navarra var inte någon riksdag, utan en av tretton högre domstolar i Frankrike som kallades parlament. Det var Béarns högsta rättsinstans, högre än den där fadern och brodern arbetade, alltså var detta enligt föräldrarna det första steget för den unge Jean på en lysande bana. Själv såg han det snarare som det första steget in i en mörk tunnel utan ljus i änden. Han vantrivdes oerhört.

Han tvingades studera elementära juridiska läroböcker. En av dessa böcker, med hans personliga anteckningar, finns bevarad i Bernadottebiblioteket på Stockholm slott, Brétonniers skrift: ”Recueil par ordre alphabétique des principales questions de droit”, utgiven i Paris 1769. I boken har Jean skrivit: ”Ex libris Johannis Bernadotte minor palensis 1780.” Som skrivarbiträde fick han en mycket vacker handstil, men anlag för juridiken visade han inte. Tvärtom. Författaren och konstnären Fredrik Ulrik Wrangel, som skrev den första svenska biografin om Bernadotte och som på 1880-talet bedrev seriös forskning i Pau, mötte den åldrade men ännu pigga yngsta dottern till Jeans arbetsgivare. Hon berättade att hennes far ofta beklagade sig över sin unge skrivare och mer än en gång uppmanade honom att välja ett annat yrke, som han bättre passade för.

Jean längtade ut i världen. Så ofta han kunde var han hos postmästaren för att insupa liv och rörelse, höra nyheter utifrån och se att det fanns andra människor än de som levt i Pau hela sina liv. Han red sina extra postturer och drömde sig bort från Pau, långt bort. På kvällarna träffade han likasinnade kamrater med vilka han besökte krogar och dryckesgillen och han drogs in i 23

galna upptåg och kärlekshistorier. Det skvallrades om den unge Bernadotte i småstaden Pau och mången tvivlade på att den unge mannen hade någon framtid som advokat och skötsam borgare. Wrangel berättar att den unge Jean syntes och hördes.

När det var fest var det han som tog ledningen och redan då, som mycket ung, var han ytterst noga med sin klädsel och sin frisyr.

Hans mor gav honom en viss aristokratisk förfining, något han bibehöll hela livet, även under revolutionsåren, då hans attityd måste ha verkat gammalmodig och ibland till och med provocerande. Hans vilda uteliv gjorde föräldrarna alltmer missnöjda och oroliga, vilket de gjorde alldeles klart för honom.

Den 31 mars 1780 avled fadern, sextioåtta år gammal. Modern fick ekonomiska problem och familjen tvingades flytta till en mindre bostad. Enligt traditionen var äldste sonen nu familjens överhuvud och modern, den nyblivna änkan, skulle naturligtvis bo hos honom. För Jean, som fyllt sjutton år, blev faderns död en verklig katastrof. Han såg framför sig en framtid på det förhatliga, kvävande juristkontoret med ständigt växande travar av mappar och dokument. Han visste att ända till den dagen då han själv blev sakförare, det vill säga om femton–tjugo år, skulle han av ekonomiska skäl vara tvungen att vara inneboende hos storebror, ständigt övervakad av den stränga modern och sin storasyster Marie. Han skulle sedan för resten av sitt liv alltid vara ”den andre Bernadotten” i Pau, storebror, som låg åtta år före i karriären skulle alltid komma först.

Men Jean hade en flyktplan. Han visste hur han skulle ta sig därifrån.

24