9789100116071

Tim Davys

Amberville

Albert Bonniers Fรถrlag

Dawys_Amberville.indd 3

07-07-04 14.20.40

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011607-1 Š Tim Davys 2007 WS Bookwell, Finland 2007

Dawys_Amberville.indd 4

07-08-06 11.25.00

Kapitel 1 Det bultade på ytterdörren till Eric Björns och Emma Kanins våning på tegelröda Uxbridge Street en tidig förmiddag i slutet av april. Morgonregnet hade upphört, vinden hade lagt sig och solen sken på nytt över Mollisan Town. ”Håll käften och sluta bulta”, mumlade Eric Björn för sig själv och drog täcket över huvudet.

Men täcket var för tunt, bultandet på ytterdörren ekade smärtsamt innanför björnens tinningar.

Det var omöjligt att somna om.

Det hade blivit sent och blött igår. Det hade varit den sortens kväll då vartenda mjukdjur tycktes ha bestämt sig för att gå ut.

Serveringarna uppe i Lanceheim var fulla, längs den skarpt lila Pfaffendorfer Tor myllrade djuren ända från Konserthuset och trängseln vid bardiskarna på klubbarna utmed den senapsgula Krönkenhagen var värre än på Norra Avenyn i rusningstid. Däggdjur och reptiler, fiskar och fåglar, fantasidjur och till och med en och annan insekt: alla sorters mjukdjur trängdes i Lanceheim. ”Följ mig!” utropade Eric när djuren på trottoaren hotade att sära gruppen.

De hade varit fem stycken. Wolle Groda, Katten Nikolaus och

Dawys_Amberville.indd 5

07-07-04 14.20.40

en projektledare från reklambyrån Wolle & Wolle som Eric inte visste vad han hette.

Men det var Philip Babian som gick vid Erics sida. Ikväll var Babian föremålet för allas uppmärksamhet. Han representerade skoföretaget Dot. De hade letat efter en ny reklambyrå i flera månader, och Wolle & Wolle var på väg att vinna pitchen. Nu behövdes bara den där sista lilla knuffen.

Eric Björn var redo att knuffa.

Eric tog sikte på en restaurang som inte låg alltför långt bort.

På håll såg han neonskyltens feta, gula bokstäver där det stod: ”Papegojans Bar & Grill”. ”Papegojans”, sa Eric till Philip Babian. ”Har aldrig haft en trist sekund där.”

I själva verket hade Eric Björn aldrig hört talas om stället, och han skulle förmodligen aldrig hitta dit igen. Men de kursiva neon­ bokstäverna påminde honom om art deco från barndomen, och häruppe var dessutom den ena restaurangen den andra snarlik. ”Bara det inte finns några dekadenta honor på Papegojans”, sa Babian och fnittrade nervöst. ”Jag har inte varit ute på minst tjugo år, jag vill inte springa på några… vällustingar… det första jag gör.”

Philip Babian hade grå kostym, vit skjorta och mörkblå slips.

Han hade under middagen berättat att hans största intressen var balansräkningar, omsättningshastigheter och de snäckor som han samlade på stranden i Hillevie. Babian höll alltjämt sin portfölj i handen där han gick bredvid Eric Björn. Han skulle bära på den hela kvällen, som vore den en livboj.

Att Philip Babian inte ville något hellre än träffa dekadenta honor var tydligt för var och en.

Dawys_Amberville.indd 6

07-07-04 14.20.40

”Vällustingar?” skrattade Eric Björn. ”Det kan nog mycket väl finnas sådana på Papegojans, tyvärr.”

Philip Babian rös av förväntan.

Det hördes en ny serie brutala knackningar från ytterdörren.

Varför använder de inte ringklockan, som normala mjukdjur?

Eric Björn vred sig i sängen. Han kände lukten av sin egen andedräkt under täcket. Martini och vodka. Gammal martini och vodka. Hade han rökt igår? Det smakade så om tungan.

När de lämnat Papegojans Bar & Grill – eftersom det inte funnits några honor som varit tillräckligt dekadenta för Babians smak där – var alla ordentligt berusade. De hamnade på en jazzklubb.

En mörk källarlokal som omöjligen kunde ligga i Lanceheim, utan snarare uppe i Tourquai. ”Jag vet att vi inte ska prata jobb”, sa Eric Björn.

Han hade svårt att tala utan att sluddra. Han och Babian satt mitt emot varandra vid ett litet, runt bord i ett hörn av lokalen.

Eric satt på en stol, Babian halvlåg i en hård soffa invid väggen.

En saxofon skrek från scenen och kanske satt det någon i Babians knä? Det var så mörkt att det var svårt att vara säker. ”Jag vet att vi inte ska prata jobb, men det är bara vi kvar, eller hur? Ni har bestämt er för Wolle & Wolle?” ”På tisdag”, sa Babian. Åtminstone tyckte Eric att det var vad han svarade. ”Tisdag?” ”Men vi kräver ett tak”, sa Babian.

Eller också sa han något annat. På scenen hade saxofonen fått sällskap av en trumpet, och det var omöjligt att höra vad någon sa.

Dawys_Amberville.indd 7

07-07-04 14.20.40

”Är det en panda du sitter med i knäet, Babian?” frågade Wolle Groda.

Varifrån grodan kom visste inte Björn. Men Babian var påkommen, och for upp ur soffan. Sekunden därpå föll han baklänges ner igen. Med pandan över sig. ”Jag har aldrig rört någon panda”, ropade han.

Då visste Eric att Wolle & Wolle skulle få Dot som nytt konto. ”JAG KOMMER!” skrek han.

Eric slängde av sig täcket och satte sig upp i sängen. Sovrummet gungade till. Oljudet från dörren blev värre.

Han hade ett svagt minne av att Emma gått hemifrån för nästan en timme sedan. Hon hyrde en ateljé i Ambervilles södra delar, neråt Swarwick Park. Där arbetade hon så länge solen stod i öst, och hon tyckte om att komma iväg tidigt om morgnarna. Själv var Eric långsammare, även i vanliga fall. Mer noggrann, sa han.

Mer fåfäng, sa hon.

Björnen ställde sig upp och drog på sig kalsongerna och skjortan som låg på golvet nedanför sängen. Det var kläderna han haft igår. De stank av svett, rök och gammal fylla. Med en suck gick han långsamt ut genom matsalen.

I sovrummet hade rullgardinerna varit neddragna, men genom fönstren i vardagsrummet glittrade solen från en blå himmel. Näsborrarna i Erics tygnos vidgades och han sköt omedvetet sina små, runda öron framåt. Han vågade inte ens gissa vem det kunde vara vid dörren; det var sällan det kom objudna gäster. Han rynkade sina korsstygnsvirkade ögonbryn och tog sig åt sitt värkande huvud. Samtidigt fanns en road glimt i de små, svarta knappögonen.

Dawys_Amberville.indd 8

07-07-04 14.20.40

Livet bjöd ofta Eric Björn på angenäma överraskningar.

Han kom ut i hallen precis då bultandet återupptogs, och nu hade djuret på andra sidan tappat tålamodet. Gångjärnen skallrade oroligt, kraften bakom bankandet gick inte att ta miste på.

Eric tvekade.

Han blev stående intill en liten soffa som var omklädd i rosa sammet och som Emma Kanin köpt på auktion för ett drygt år sedan.

Kanske var det bäst att låta bli att öppna? Eric fick plötsligt en känsla av att han inte ville veta vem det var på andra sidan dörren.

Med en ljudlös suck satte han sig i den rosa soffan.

Det blev tyst utanför.

Därefter kom ytterdörren inflygande i hallen.

Smällen var hög och distinkt. Den efterföljdes av ljudet av ett slags obehagligt krasande, och ur ett moln av träflisor och väggips skönjde Eric konturerna av en liten fågel som försiktigt klev fram över bråten på golvet.

Bakom fågeln tornade två breda gestalter upp sig.

Nicholas Duva och hans gorillor hade kommit på besök. ”Eric, min vän”, sa Duva med sin pipigt entoniga röst när röken lagt sig, ”här kommer jag alldeles opassande, ser jag.”

Och duvan gjorde en gest mot Erics nakna ben. Själv bar fågeln en oklanderlig, dubbelknäppt kavaj med en rosa sidenscarf i halsen.

Eric hade farit upp ur soffan i ett slags givakt när dörren slogs in i hallen, och nu såg han ner på sina kalsonger. Hans hjärta bultade hårt i bröstet, och han var alltför chockad för att bli vare sig rädd eller arg.

Dawys_Amberville.indd 9

07-07-04 14.20.40

”Jag…”, började han. ”Ingen fara”, försäkrade Duva och gick helt sonika förbi Eric och vidare in i vardagsrummet.

De två gorillorna stod kvar i hålet i väggen som nyss varit en ytterdörr. Det fanns ingenstans att fly. Eric mindes vagt den ena gorillan, den som var klarröd, från en avlägsen tid. Det var ändå en mycket ovanlig färg på en apa.

I vardagsrummet hade redan duvan satt sig tillrätta i en av fåtöljerna. Eric slog sig avvaktande ner i soffan. Trots att praktiskt taget alla mjukdjur i Mollisan Town var lika stora, kändes somliga nättare och andra grövre. Duvan hörde till den första kategorin, gorillorna till den senare. ”Det var länge sedan”, sa Eric. ”Verkligen…” ”Alltför länge”, svarade Duva, ”alltför länge sedan, min vän.

Men det beror inte på mig. Du har alltid vetat var du har mig.”

Det var sant.

Nicholas Duvas näste hade alltid varit på Kasino Monokowskij. Det påstods att Duva sällan eller aldrig lämnade sitt bekväma kontor, där han genom tonade fönster kunde överblicka kasinot ovanifrån. Eric visste dock att tavlan till vänster om skrivbordet – en häst i stridsmundering – i själva verket var dörren till Duvas privata våning. Därifrån gjorde han sina visiter till omvärlden, en nödvändighet för att upprätthålla maktbalansen. Fågeln var ett av de farligaste djuren i Amberville, och han kontrollerade direkt eller indirekt det mesta av den organiserade brottsligheten i stadsdelen. ”Bevisligen”, svarade Eric och försökte hålla tonfallet lätt, ”vet du också var du har mig.”

10

Dawys_Amberville.indd 10

07-07-04 14.20.40

”Sina vänner ser man efter”, sa Duva. ”Och jag måste förstås gratulera till alla framgångar.”

Eric nickade och log men kände hur han frös utmed ryggraden.

Han visste inte vad Duva syftade på. Eric Björn stod mitt i livet och ansåg att han hade mycket att vara stolt över. Förmodligen hade Duva läst något som hade med Wolle & Wolle att göra. Sedan Eric blivit chef över Wolle Groda och Wolle Hare hade det skrivits en del om honom i pressen. ”Tack”, sa han. ”Ni bor vackert här”, fortsatte Nicholas Duva.

Det hördes åter oväsen utifrån hallen. Inte fullt så öronbedövande som när dörren slogs in, men ljud av samma typ. Eric vände sig om, och såg hur aporna gjorde kaffeved av den vackra rosa soffan.

Emma, tänkte han med en panik som kröp upp från magen mot strupen. Emma. Hon kommer att bli förkrossad. ”Varför…?”

Eric försökte låta avspänd, och nickade ut mot hallen där gorillorna fortsatte att sparka och slå på det som var kvar av möbeln. ”De rastar sig”, sa duvan. ”Överskottsenergi. Det är lika bra att jag kommer till saken innan hela er vackra våning är förstörd.”

Eric svalde och nickade. Han svettades över ryggen, men det kunde lika gärna vara baksmällan. Han ville inte framstå som materialist, men den rosa soffan hade inte varit gratis. Och Emma skulle aldrig förstå. Hon visste ingenting om Erics ungdomsår, han hade aldrig vågat berätta att han en gång hade jobbat åt Nicho­las Duva. Inför andra antydde han både det ena och andra om sitt förflutna eftersom han tyckte att det gjorde honom mer

11

Dawys_Amberville.indd 11

07-08-06 12.46.46

­spännande. Men Emma lät sig inte imponeras lika lätt.

Gorillorna hade gjort sitt i hallen. Med bestämda steg gick de genom vardagsrummet in i matsalen, där de gick lös på matsalsmöbeln; bordet och stolarna.

Bara de inte ser kristallkronan, tänkte Eric. Det var en kopia av en 1700-talspjäs signerad de Clos, som bara fanns i fyra exemplar.

Sekunden därpå krossades de hundratals kristallprismorna mot parkettgolvet. ”Eric, du känner mig”, sa Duva och rättade till scarfen. ”Jag är inte mycket för omskrivningar, jag tänker gå rakt på sak. Jag står på Dödslistan.” ”Dödslistan?” upprepade Eric idiotiskt. ”Det stämmer”, nickade duvan utan antydan till tvekan. ”Men”, sa Eric och kände sig osäker på om duvan skojade, ”är du verkligen säker på att… det existerar något sådant som en… jag menar, jag vet att det…”

Eric tystnade. ”Har det någon betydelse?” frågade Duvan ointresserat.

Rykten om en Dödslista hade Eric Björn hört sedan förskolan.

I vuxen ålder hade han svårt att tro att det faktiskt existerade en lista. Chaufförerna arbetade efter principer som bara de kände till, och det var förstås därför spekulationerna föddes. Chaufförerna i sina röda pickuper hämtade gamla mjukdjur, ”de nötta och de trötta”, som det hette. Vart de gamla djuren fördes visste ingen, men de försvann och sågs aldrig mer. Det var inte konstigt att Chaufförerna var fruktade, inte konstigt att man ville att det skulle finnas något slags lista; vad som helst som gjorde Chaufförer-

12

Dawys_Amberville.indd 12

07-07-04 14.20.41

nas nattliga körningar mindre slumpartade. Miljödepartementet nämndes i sammanhanget, eftersom Miljödepartementet ansvarade för stadens transporter och för den så kallade Ungelistan. Men att någon på departementet hade till uppgift att ge mjukdjuren dödsdomar var osannolikt. ”En viss betydelse har det väl?” sa Eric försiktigt.

Han ville inte snegla åt andra hållet, bort mot matsalen; ljuden räckte för att förstå vad som pågick. ”Om det inte finns någon Dödslista kan du inte gärna stå på den?” ”Det där”, avfärdade duvan, ”är ett hypotetiskt resonemang som jag är ointresserad av. Jag kom hit av ett enda skäl. Jag vill att du spårar upp listan och stryker mitt namn.”

Tystnaden som följde varade bara ett ögonblick. Gorillorna i matsalen hade fullt upp med stolarna som var mer stabilt byggda än det kunde förefalla. ”Varför just jag?” ”Du är skyldig mig ett par tjänster”, påminde Duva. ”Minst ett par.” ”Men det var ju hundra år sedan?” ”Ränta på ränta och du ligger illa till”, hånlog Duva, men blev snabbt bister igen; dessa tvära kast var en av hans specialiteter. ”Uppriktigt sagt, Eric, det passar bra med just dig. Men tanke på din mamma…”

Det faktum att Noshörningen Edda utnämnts till chef för Miljö­departementet – det viktigaste av de tre departementen i Mollisan Town – låg bakom flera förtroendeuppdrag som Eric Björn fått genom åren. I denna stund skulle han återlämna dem

13

Dawys_Amberville.indd 13

07-07-04 14.20.41

alla för att göra detta samtal ogjort. ”Herr Duva”, sa Eric. ”Jag kan garantera att varken Miljödepartementet, eller mamma, sitter och upprättar några Dödslistor som…” ”Det är bra, det är bra”, viftade Duva undan ursäkterna och passade samtidigt på att släta till kavajärmen. ”Hur du går tillväga bryr jag mig inte om. Ju mindre jag vet, desto bättre. Jag skulle gärna sätta dig på spåret om jag kunde, men den… katt… som påstod att han visste att mitt namn stod på listan… har dessvärre… försvunnit. Så jag antar att du kan börja precis var du vill.” ”Men jag…”

Nicholas Duva avbröt honom genom att resa sig ur fåtöljen.

En väldig krasch hördes. Eric gissade att det var vitrinskåpet med kristallglasen som åkte i golvet. ”Nu går vi!” ropade duvan.

Det blev omedelbart tyst inifrån matsalen, och de båda aporna kom lunkande ut i vardagsrummet.

Duva tog ett par steg mot hallen, men kom ihåg vad han glömt och vände sig om. ”Det är egentligen ganska enkelt”, sa han och såg kallt på Eric Björn som satt kvar i soffan. ”Om Chaufförerna hämtar mig, så hämtar mina gorillor din älskade Emma Kanin. Och sliter henne i stycken.”

Duvan dröjde inte kvar för att se hur hans hot påverkade björnen. Han gick före gorillorna ut i hallen. Eric förmådde inte röra sig ur fläcken. ”Lycka till!” hördes den pipiga rösten från trappan.

14

Dawys_Amberville.indd 14

07-07-04 14.20.41