9789100116323

Nora Roberts

Blå dahlia Översättning av Tove Janson Borglund

Albert Bonniers Förlag

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 3

08-08-22 08.40.21

Av Nora Roberts har tidigare utgivits: Sanna lögner 1993 Framgångens pris 1995 Dolda rikedomar 1996 Född ur elden 1996 Farliga vidder 1997 Född ur kylan 1997 Hotfullt paradis 1998 Att våga drömma 1998 (under pseud. Sarah Hardesty) Född i synd 1999 Falsk skönhet 1999 Vid avgrundens rand 2000 Om drömmen blir verklighet 2000 (under pseud. Sarah Hardesty) Vänskap till döds 2001 En dröm blir sann 2001 (under pseud. Sarah Hardesty) Dödlig årgång 2002 Solens diamanter 2002 Systrarna i Clare (samlingsvolym) 2002 Vännerna från Templeton House (samlingsvolym) 2003 Det ödesdigra arvet 2003 Pärlor från månen 2003 Skuggor från det förflutna 2004 Havets safirer 2004 Flammande skyar 2005 Nyckeln till ljuset 2005 Nyckeln till sanningen 2006 Mördande hetta 2006 Livsfarlig utsikt 2007 Nyckeln till mod 2007 På slaget tolv 2008

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-011632-3 Originalets titel: Blue Dahlia Copyright © 2004 by Nora Roberts Published by agreement with Ulla Løhren Literary Agency ScandBook AB, Falun 2008

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 4

08-08-22 08.40.21

Till Dan och Jason.

Ni må vara män, men kommer alltid att vara mina pojkar.

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 5

08-08-22 08.40.21

Om växtens rotsystem ligger tätt packat i en boll bör det försiktigt säras. Rötterna behöver sprida sig efter omplantering, snarare än att fortsätta växa i en knuten massa.

– Ur Treasury of Gardening, om att plantera om krukväxter

Det är min fasta tro att varje blomster njuter av luften det andas.

– Wordsworth

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 7

08-08-22 08.40.21

Prolog Memphis,Tennessee Augusti 1892 Att föda en oäkting ingick inte i planen. När hon insåg att hon väntade sin älskares barn förbyttes chocken och paniken snart i ilska.

Det fanns naturligtvis sätt att lösa det på. En kvinna i hennes ställning hade kontakter, möjligheter. Men hon fruktade dem, var nästan lika rädd för abortörerna som för det oönskade som växte inuti henne.

Var man älskarinna åt en man som Reginald Harper hade man inte råd att bli gravid.

Han hade försörjt henne i nästan två år vid det här laget, rikligen försörjt henne. Visst, det gjorde han med andra också – bland dem sin hustru – men det rörde henne inte i ryggen.

Hon var ung ännu, och hon var vacker. Ungdom och skönhet var produkter hon kunde marknadsföra. Det hade hon gjort i över tio år, med iskyla i både hjärna och hjärta. Och hon hade dragit nytta av dem, hållit dem vid liv med den grace och den charm hon lärt sig genom att betrakta och härma de fina damer som kom på visit i det stora huset vid floden där hennes mamma arbetat.

Hon hade fått utbildning – viss utbildning. Men snarare än litteratur och musik hade hon lärt sig kurtiserandets konst.

Hon sålde sig för första gången då hon var femton, och förutom pengarna lagrade hon kunskapen. Prostitution var nu inte hennes mål, lika lite som hushållsarbete eller att släpa sig till en fabrik 9

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 9

08-08-22 08.40.21

dag ut och dag in. Hon visste skillnaden mellan en hora och en älskarinna. En hora sålde snabbt, kallt sex för småpengar och var bortglömd innan mannens gylf ens var knäppt.

Men en älskarinna – en skicklig och framgångsrik älskarinna – erbjöd romantik, sofisteri, samspråk och glädje förutom handelsvaran hon hade mellan låren. Hon var ett sällskap, en klagomur, en sexuell fantasi. En ambitiös älskarinna visste att kräva intet och tjäna mycket.

Amelia Ellen Conner hade ambitioner.

Hon hade uppnått dem. Eller de flesta av dem.

Hon hade valt Reginald med omsorg. Han var inte stilig, hade inget lysande intellekt. Men hennes efterforskningar hade givit vid handen att han var mycket rik och synnerligen otrogen mot sin magerlagda, prudentliga hustru som styrde över Harper House.

Han hade en kvinna i Natchez, och det sas att han höll ytterligare en i New Orleans. Han hade råd med en till, så Amelia ställde in siktet mot honom. Gjorde honom sin kur och vann honom.

Vid tjugofyra års ålder bodde hon i ett vackert hus vid South Main och hade tre egna tjänare. Hennes garderob var full av vackra kläder, och hennes smyckeskrin gnistrande.

Visserligen blev hon inte inviterad till de fina damer hon en gång avundats, men det fanns en fashionabel demimonde där en kvinna i hennes ställning var välkommen. Där hon blev avundad.

Hon bjöd in till ståtliga fester. Hon reste. Hon levde.

Så, knappt ett år efter det Reginald bonat om henne i det där vackra huset, rasade hennes slugt uträknade värld samman.

Hon skulle ha dolt det för honom tills hon samlat tillräckligt med mod för att ta sig till glädjekvarteren och göra sig av med det. Men han hade ertappat henne en gång då hon var våldsamt illamående, betraktat hennes ansikte med de där mörka, listiga ögonen.

Och förstått.

Han var inte bara glad, han förbjöd henne att avbryta havandeskapet. Till hennes stora förvåning hade han köpt henne ett safirarmband för att fira tilldragelsen.

Hon hade inte velat ha barnet, men det hade han.

10

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 10

08-08-22 08.40.21

Då började hon inse hur barnet kunde vara henne till nytta.

Som mor till Reginald Harpers barn – oäkta eller ej – var hennes uppehälle säkrat för evigt. Kanske skulle han tappa lusten att besöka henne i sängen då hennes ungdom började vissna, då skönheten bleknade, men han skulle sörja för henne, och för barnet.

Hans hustru hade inte skänkt honom någon son. Men det kanske hon skulle. Det skulle hon.

I vinterns sista kyla och under tidig vår bar hon barnet och planerade för sin framtid.

Då inträffade något underligt. Det rörde sig inom henne.

Fladdrade till, sträckte på sig. Små lekfulla sparkar. Barnet hon inte velat ha blev hennes barn.

Det växte inom henne likt en blomma som bara hon kunde se, förnimma, känna. Växte gjorde även den starka, obändiga kärleken.

Hela den tryckande, klibbiga och varma sommaren blomstrade hon, och för första gången i livet kände hon passion för något annat än sig själv och den egna bekvämligheten.

Barnet, hennes son, behövde henne. Hon skulle beskydda det med alla medel.

Med händerna vilande på den stora magen höll hon uppsikt över hur barnkammaren inreddes. Blekgröna väggar och vita spetsgardiner. En gunghäst importerad från Paris, en handgjord vagga från Italien.

Hon vek undan pyttesmå plagg i miniatyrgarderoben. Irländsk och bretonsk spets, franskt silke. Allt med barnets monogram i den mest utsökta brodyr. Han skulle heta James Reginald Conner.

Hon skulle få en son. Äntligen något som var hennes eget. Äntligen någon att älska. De skulle resa tillsammans, hon och hennes vackre son. Hon skulle visa honom världen. Han skulle gå i de bästa skolorna. Han var hennes stolthet, hennes glädje och hennes hjärta. Och vad spelade det väl för roll om Reginald besökte huset på South Main alltmer sällan den där heta sommaren?

Han var bara en man. Det som växte inom henne var en son.

11

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 11

08-08-22 08.40.22

Hon skulle aldrig mer vara ensam.

Hon kände ingen rädsla när de första värkarna kom. Alla de svettiga timmarna med födslovåndor tog hon sig igenom med en klar bild framför ögonen. Hennes James. Hennes son. Hennes barn.

Det snurrade framför ögonen av utmattning, och hettan, detta levande, väsande monstrum, var på något vis värre än smärtan.

Läkaren och barnmorskan sneglade på varandra, det såg hon.

Utbytte bistra, sammanbitna blickar. Men hon var ung, hon var frisk och hon skulle ta sig igenom det här.

Tiden fanns inte, timmarna gled in i varandra medan gaslamporna kastade fladdrande skuggor i rummet. Hon uppfattade trots utmattningens högvatten ett svagt skrik. ”Min son.” Tårarna rann längs hennes kinder. ”Min son.”

Barnmorskan tryckte henne mot kuddarna, mumlade. ”Ligg still nu. Drick lite. Vila nu.”

Hon läppjade för att lindra svedan i halsen, kände smaken av laudanum. Innan hon hann opponera sig gled hon bort, djupt ner. Långt bort.

När hon vaknade vilade rummet i halvdager, med draperierna ordentligt fördragna. Då hon rörde på sig reste sig läkaren ur stolen, kom fram för att fatta tag om hennes handled och kontrollera pulsen. ”Min son. Mitt barn. Jag vill se mitt barn.” ”Jag ska skicka efter lite buljong. Ni har sovit länge.” ”Min son. Han måste vara hungrig. Låt honom bli inburen till mig.” ”Madam.” Doktorn slog sig ner på sängkanten. Hans ögon var bleka, oroliga. ”Jag beklagar. Barnet var dödfött.”

Det som grep tag om hennes hjärta var rysansvärt, vidrigt, pressade ut strålar av sorg och skräck. ”Jag hörde honom skrika. Det är lögn! Varför berättar ni en sådan förfärlig sak för mig?” ”Hon grät aldrig.” Varsamt fattade han hennes händer. ”Ni hade en lång och svår förlossning. Mot slutet yrade ni. Madam, jag beklagar. Flickebarnet ni födde var dödfött.”

12

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 12

08-08-22 08.40.22

Hon trodde inte på det. Hon skrek och rasade och grät, sövdes ner, vaknade för att åter skrika, rasa och gråta.

Hon hade inte velat ha barnet. Och sedan fanns det inget hon hellre ville ha.

Sorgen var bortom alla begrepp och allt förstånd.

Sorgen gjorde henne tokig.

13

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 13

08-08-22 08.40.22

Ett Southfield, Michigan September 2001 Hon brände vid gräddsåsen. Stella skulle aldrig glömma den där lilla irriterande detaljen, precis som hon aldrig skulle glömma hur åskan mullrade och dånade under sensommarovädret eller hur barnen käbblade i vardagsrummet.

Hon skulle minnas den fräna doften, brandvarnarens plötsliga, gälla pipande och hur hon mekaniskt dragit kastrullen från plattan och släppt ner den i vasken.

Hon var ingen hejare till kock, men hon var – oftast – en mycket exakt kock.Till hans välkommen-hem-middag hade hon planerat att laga kyckling Alfredo, en av Kevins älsklingsrätter, från grunden och servera den med en fräsch grönsallad och färskt frasigt bröd med pestodipsås.

I hennes prydliga kök i det prydliga förortshuset hade hon radat upp alla ingredienser och ställt kokboken i bokstället med plastskyddet över uppslaget.

Hon hade ett mörkblått förkläde utanpå rentvättade långbyxor och blus och den röda, lockiga hårmoppen samlad uppe på huvudet och ur vägen.

Hon kom igång senare än hon hoppats, men det hade varit rena dårhuset på jobbet hela dagen. Alla höstblommorna på trädgårdscentret gick på rea, och det varma vädret gjorde att kunderna vällde in.

Inte för att hon hade något emot det. Hon älskade jobbet, äls15

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 15

08-08-22 08.40.22

kade verkligen tjänsten som föreståndare för plantskolan. Det var så skönt att vara tillbaka i hetluften, på heltid nu när Gavin börjat skolan och Luke var gammal nog att vara med i lekgruppen. Hur i hela fridens namn hade hennes lille pojke blivit så gammal att han börjat första klass?

Och innan hon visste ordet av var skulle det bli förskoledags för Luke.

Hon och Kevin borde börja rikta in sig på att skaffa det där tredje barnet. Kanske i kväll, tänkte hon med ett litet leende.

När hon var framme vid den slutliga och väldigt privata delen av välkomstplanerna.

Medan hon mätte upp ingredienserna hörde hon ett brak och ett vrål från rummet intill. Snacka om självplågeri, tänkte hon när hon släppte det hon hade för händer för att ingripa. Bara tanken på ett barn till när de två hon hade höll på att driva henne från vettet.

Hon steg in i rummet, och där var de. Hennes små änglar.

Gavin, soligt blond med spjuveraktig blick, satt helt oskyldigt och dunkade samman två Matchboxbilar, medan Luke, vars klarröda hår var exakt i samma nyans som hennes eget, vrålade över sina utspridda träklossar.

Hon behövde inte bevittna händelsen för att veta. Luke hade byggt, Gavin hade rivit.

Det var regel snarare än undantag mellan dem. ”Gavin.Varför?” Hon lyfte upp Luke, strök honom över ryggen. ”Det är bra nu, lillen. Du kan bygga ett nytt.” ”Mitt hus! Mitt hus!” ”Det var en olycka”, hävdade Gavin, med den där spjuveraktiga glimten i ögat, den som gjorde att hon var nära att brista i skratt. ”Bilen rasade det.” ”Jag slår vad om att bilen rasade det – men du siktade mot hans hus. Varför kan du inte leka snällt? Han gjorde dig inget.” ”Jag lekte. Han är bara en baby.” ”Just det.” Och det var glimten i hennes ögon som nu fick Gavin att sänka blicken. ”Och om du också ska bete dig som en baby så 16

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 16

08-08-22 08.40.22

kan du göra det på ditt rum. Ensam.” ”Det var ett dumt hus.” ”Näha! Mamma.” Luke fattade tag om Stellas kinder och tittade på henne med ivrig, tårfylld blick. ”Det var fint.” ”Men du kan bygga ett ännu finare. Okej? Låt honom vara, Gavin. Jag menar allvar. Jag har fullt upp i köket och pappa kommer snart hem. Du vill väl inte råka illa ut när vi ska ha välkomstmiddag?” ”Nej. Jag får inte göra nånting.” ”Så synd. Det är verkligen tråkigt att du inte har några leksaker.” Hon satte ner Luke. ”Bygg ditt hus. Luke. Låt hans klossar vara, Gavin. Måste jag komma hit in igen blir det inte roligt för dig.” ”Jag vill gå ut!” Gavin surade sedan hon vänt dem ryggen. ”Jaha, men det regnar så det får du inte. Vi sitter fast här inne, så det är lika bra att du uppför dig.”

Hon återvände uppriven till kokboken och försökte skärpa tankarna. Irriterat knäppte hon på köksteven. Gud vad hon saknade Kevin. Pojkarna hade varit kinkiga hela eftermiddagen och hon kände sig jäktad och orolig och överlastad. Kevin hade varit bortrest i fyra dagar och hon hade flängt runt som en galning. Fixat med huset, pojkarna, sitt jobb och alla ärenden på egen hand.

Varför var det så att hushållsmaskinerna bara väntade på att gå i strejk just när Kevin reste från stan? I går hade tvättmaskinen fått spatt, och i morse var det rosten som bränt vid sig själv.

De hade en sån fin rytm tillsammans, de delade på sysslorna, tog lika delar fostran och lek med sönerna. Om han varit hemma hade han kunnat sätta sig hos pojkarna för att leka – och agera domare – medan hon lagade mat.

Eller ännu bättre, han hade kunnat laga mat och hon lekt med pojkarna.

Hon saknade hans doft då han smög sig upp bakom henne och böjde sig fram för att gnida sin kind mot hennes. Hon saknade att krypa tätt intill honom på natten, hur de brukade ligga och prata i mörkret om sina framtidsplaner, eller skratta åt något som 17

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 17

08-08-22 08.40.22

pojkarna hittat på under dagen.

Herregud, man kunde ju tro att karln varit borta i fyra månader istället för fyra dagar, sa hon för sig själv.

Hon lyssnade med ett halvt öra på hur Gavin försökte övertala Luke till att bygga en skyskrapa som de bägge kunde riva, rörde i sin gräddsås och såg hur löven virvlade runt i vinden utanför fönstret.

Han skulle inte resa så mycket när han blivit befordrad. Snart, påminde hon sig. Han hade jobbat så hårt och han var precis vid målet. Extrapengarna skulle inte heller sitta fel, speciellt när de fick ett barn till – kanske en flicka den här gången.

I och med befordringen och att hon arbetade heltid igen skulle de ha råd att ta med barnen någonstans i sommar. Kanske till Disney World. Det skulle de älska. De kunde göra det även om hon vore gravid. Hon hade lyckats hamstra lite slantar till semesterfonden – och nya bil-fonden.

Akutfonden skulle drabbas hårt nu när de måste köpa en ny tvättmaskin, men de skulle klara det.

När hon hörde pojkarna skratta slappnade hon av i axlarna igen. Livet var ju faktiskt fint. Det var perfekt, precis så som hon alltid föreställt sig det. Hon var gift med en underbar man, som hon fallit för i samma stund som hon fått syn på honom. Kevin Rothchild, med sitt ljuvliga, breda leende.

De hade två vackra söner, ett fint hus i trevliga kvarter, arbeten de bägge älskade och framtidsplaner de var överens om. Och än sa det klick när de älskade med varandra.

Med tanke på det började hon föreställa sig hur han skulle reagera, när barnen var omstoppade för natten och hon drog på sig de där sexiga nya underkläderna som hon slösat pengar på medan han var borta.

Lite vin, några levande ljus, och …

Hon himlade med ögonen vid nästa stora brak. Den här gången följdes det i alla fall av jubelrop istället för av ilskna vrål. ”Mamma! Mamma!” Luke kom inrusande, med ansiktet lysande av glädje. ”Vi rev hela huset. Kan vi få en kaka?”

18

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 18

08-08-22 08.40.22

”Inte före maten.” ”Snälla, snälla, snälla, snälla!”

Nu drog han i hennes byxben, gjorde sitt bästa för att klättra upp längs benet på henne. Stella lade ifrån sig sleven och föste bort honom från spisen. ”Inga kakor före middagen, Luke.” ”Vi är döhungriga.” Gavin kom in som förstärkning medan han dunkade samman sina bilar. ”Varför får vi inget att äta när vi är hungriga? Varför ska vi äta den där dumma fredon, va?” ”Därför.” Hon hade alltid avskytt det svaret när hon var liten, men just nu passade det precis. ”Vi ska äta tillsammans när er pappa kommer hem.” Men hon sneglade ut genom fönstret och oroade sig för att hans plan skulle bli försenat. ”Här, ni kan dela på ett äpple.” ”Jag gillar inte skalet”, klagade Gavin. ”Jag har inte tid att skala det.” Hon rörde ett par snabba tag i såsen. ”Skalet är nyttigt.” För det var det väl? ”Får jag något att dricka. Kan jag få något att dricka också?”

Luke drog och drog. ”Jag är törstig.” ”Gud. Ge mig fem minuter, kan ni det? Fem minuter. Gå härifrån, gå och bygg något. Sen ska ni få några äppelklyftor och juice.” Åskan skrällde och Gavin svarade genom att studsa upp och ner och gasta ”Jordbävning!”. ”Det är ingen jordbävning.”

Men han sken av upphetsning där han rusade runt i cirklar och så försvann ut ur köket. ”Jordbävning! Jordbävning!”

Luke smittades av stämningen, sprang efter honom och stämde in i gastandet.

Stella tryckte handen mot sin bultande skalle. Oljudet var helt otroligt, men det skulle hålla dem upptagna tills hon hann få maten i ordning.

Hon vände sig mot spisen igen och uppfattade, utan större intresse, att nyheterna påannonserades.

Orden trängde igenom huvudvärken och automatiskt vände hon blicken mot TV:n.

19

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 19

08-08-22 08.40.22

Pendelflygkrasch. På väg till Detroit Metro från Lansing. Tio passagerare ombord.

Sleven föll ur handen på henne. Hjärtat dunsade ur kroppen.

Kevin. Kevin.

Hennes barn skrek av skräckfylld glädje och åskan mullrade och dånade ovanför dem. Stella sjönk till golvet då hennes värld gick i spillror.

De kom för att berätta för henne att Kevin var död. Främlingar på hennes tröskel, med allvarliga miner. Hon lyckades inte ta in det, kunde inte tro det. Fast hon vetat. Hon hade vetat det i samma stund som hon hörde reporterns röst i den lilla köksteven.

Kevin kunde inte vara död. Han var ung och frisk. Han var på väg hem, och de skulle äta kyckling Alfredo till middag.

Men hon hade bränt vid såsen. Röken hade gjort att brandvarnaren gått igång, och det var rena dårhuset i hennes vackra hem.

Hon var tvungen att skicka barnen till grannen så att man kunde förklara det för henne.

Men hur kunde det omöjliga, det otänkbara någonsin förklaras?

Ett misstag. Ovädret, en blixt, och allting förändrades för evigt.

Ett enda ögonblick i tiden, och mannen hon älskade, hennes barns far, levde inte längre. Är det någon du vill ringa?

Fanns det någon förutom Kevin hon kunde ringa? Han var hennes familj, hennes vän, hennes liv.

De pratade om detaljer som blev till ett enda surr i hjärnan på henne, om saker att ordna, om rådgivning. De beklagade hennes förlust. De var borta och hon var ensam i huset som hon och Kevin köpt när hon väntade Luke. Huset de sparat till, och målat och inrett tillsammans. Huset med trädgården som hon själv designat.

Ovädret var över och det var stilla. Hade det någonsin varit så tyst? Hon hörde sitt eget hjärta slå, surret från värmepannan när 20

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 20

08-08-22 08.40.22

den klickade igång, regndropparna som föll från takrännan.

Så hörde hon sig själv kvida när hon kollapsade på golvet vid ytterdörren. Hon låg på sidan, kröp ihop till en boll i rena självförsvaret och förnekelsen. Inga tårar fanns, inte än. Sorgen var så djup att tårarna inte nådde den. Allt hon kunde var att ligga där och kvida som ett sårat djur.

Det var mörkt när hon tvingade sig upp på fötter, svajande, yr och sjuk. Kevin. Någonstans i hennes hjärna ringde hans namn.

Om och om och om igen.

Hon måste hämta barnen, hon måste ta hem barnen. Hon måste berätta för sina barn. Å gud. Å gud, hur skulle hon kunna säga det till dem?

Hon famlade efter dörren, steg ut i det kyliga mörkret, helt tom i hjärnan. Hon lämnade dörren öppen bakom sig, gick mellan nickande krysantemum och astrar, förbi azaleornas blanka, gröna blad, azaleor hon och Kevin planterat en solig vårdag.

Hon gick över gatan som en blind kvinna, genom vattenpölar som gjorde skorna genomvåta, över fuktigt gräs, mot ljuset vid grannens förstukvist.

Vad hette grannen? Lustigt, hon hade känt henne i fyra år. De hade delat bil, och ibland hade de handlat tillsammans. Men hon kom inte ihåg …

Javisst, så var det ju. Diane. Diane och Adam Perkins, och deras barn, Jessie och Wyatt. Trevlig familj, tänkte hon frånvarande.

Trevlig, normal familj. De hade grillat ihop för bara några veckor sedan. Kevin hade grillat kyckling. Han älskade att grilla. De hade druckit lite gott vin, haft kul ihop, och barnen hade lekt. Wyatt hade trillat och skrapat upp knäet.

Visst kom hon ihåg.

Men hon stod framför ytterdörren och var inte helt säker på vad hon gjorde där.

Hennes barn. Javisst. Hon hade kommit för att hämta barnen.

Hon måste berätta för dem …

Tänk inte. Hon stramade upp sig, vacklade till, spände sig.Tänk inte än. Om du tänker kommer du att gå sönder. I en miljon bitar 21

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 21

08-08-22 08.40.22

som du aldrig kan få ihop igen.

Hennes barn behövde henne. Behövde henne nu. Hade bara henne nu.

Hon tryckte undan det där hårda eldklotet och ringde på.

Hon såg Diane som om hon tittade genom en tunn hinna av vatten. Alldeles krusigt, inte riktigt på plats. Hon hörde henne svagt. Kände armarna som slöts omkring henne för att trösta och stötta.

Men din man lever, ser du, tänkte Stella. Ditt liv är inte slut.

Din värld är densamma som den var för fem minuter sedan. Så du kan inte ana. Det kan du bara inte.

När hon märkte att hon började skaka drog hon sig bakåt. ”Inte nu, snälla. Jag kan inte nu. Jag måste gå hem med pojkarna.” ”Jag kan följa med dig.” Diane hade tårar på kinderna när hon sträckte ut handen, strök Stella över håret. ”Vill du att jag ska komma med, stanna hos dig?” ”Nej. Inte nu. Jag måste … pojkarna.” ”Jag ska hämta dem. Kom in, Stella.”

Men hon bara skakade på huvudet. ”Okej. De är i allrummet. Jag ska hämta dem. Stella, om du behöver något, vad som helst, precis vad som helst. Bara ring. Jag är ledsen. Jag är så ledsen.”

Hon stod i mörkret, tittade in i ljuset, väntade.

Hon hörde protesterna, klagomålen, dunsandet av fötter. Och där stod hennes pojkar – Gavin med sin fars soliga hår, Luke med sin fars mun. ”Vi vill inte gå än”, sa Gavin till henne. ”Vi håller på med en lek. Kan vi inte få leka klart?” ”Inte nu. Vi måste gå hem nu.” ”Men jag kommer att vinna. Det är inte rättvist, och – ” ”Gavin. Vi måste gå.” ”Är pappa hemma?”

Hon såg ner i Lukes lyckliga, oskyldiga ansikte och var nära att bryta samman. ”Nej.” Hon lyfte upp honom, drog läpparna över hans mun som var så lik Kevins. ”Nu går vi hem.”

22

Roberts_Blå dahlia_inlaga.indd 22

08-08-22 08.40.22