Vad vore världen utan herr Gniech?
Mars 2006. Utanför München, i Schönau, svarar en gammal man i telefon. ”Hallå!” Han vet att jag ska ringa och låter glad. Inte så många har intresserat sig för Klemens Gniechs berättelse, även om han för en dag eller två hade den viktigaste birollen i efterkrigshistorien. När jag började söka honom visste jag inte ens hans namn, bara vad han gjort, eller snarare vad jag trodde att han gjort. Jag frågade runt, ”vad hette mannen som…” och det visade sig att få mindes herr Gniech. Dem jag frågade var heller inte särskilt intresserade av att få veta hans identitet. Klemens Gniech var redan förpassad till historiens ansiktslösa kollektiv. Att jag alls kom att tänka på herr Gniech berodde på JyllandsPostens rasistiska Muhammedteckningar. Inte kunde tidningens klumpige kulturredaktör Flemming Rose föreställa sig vilken effekt de skulle få. Tolv teckningar på Jylland satte Mellanöstern och Centralasien i gungning. När jag nämner detta i telefonen förstår herr Gniech genast vad jag menar. ”En obetydlig sak som blir katalysator för något mycket större.” Historien minns sällan förlorarna, särskilt inte de små, de som råkade trycka på en knapp eller säga några ord vilka satte igång en kedja av händelser som ingen kunde föreställa sig. Klemens Gniech kom att spela en sådan roll, främst för att han inte sa något alls, och när han väl talade var det för sent. Ja, när han upphävde sin stämma var det för att skrika men han kunde inte 9
kadhammar_Fru Anna och generalen.indd 9
09-03-25 10.16.34