9789100122560

annik a frostell

Möt mig i Patong!

Roman

albert bonniers förl ag

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 3

09-02-09 11.27.37

Av Annika Frostell har tidigare utgivits: Och hon ska vara röd 2003 Gråt inte Cecilia 2004 (under namnet Annika Birge): Någon andas 1985

www.albertbonniersforlag.se isbn 987-91-0-012256-0 © Annika Frostell 2009 ScandBook AB, Falun 2009

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 4

09-02-09 11.27.37

Prolog

Frostell.MoĚˆtmig.CS2_v3.indd 5

09-02-09 11.27.37

1. ”alla säger att vi är så lika. Jag fattar det inte. Det är flera som har frågat, har din mamma kommit till ön? Fast dom inte sett oss tillsammans. Dom visste genast att du var min mamma. Jag tycker inte alls vi är lika.”

Linda rynkar ögonbrynen och sedan ler hon, som för att mildra det hon sagt.

Min dotter, tänker Helena när hon ser henne i minnet. Den långa slanka kroppen, med aningen hull runt magen. De lågt sittande lilafärgade fiskarbyxorna. Den tydliga svanken och den kraftfulla linjen längs ryggen som bryts bara av bandet till bikiniöverdelen. Det högresta huvudet, den djupa solbrännan.

Håret som är så ljust att det på kvällarna lyser vitt. Hästsvansen som svänger långt nedanför skulderbladen när hon kommer gående som en drottning genom gränderna. Linda på sommarlov i Visby, i övre tonåren.

Skulle de vara lika?

Nej nej. Men när Linda ändå hade sagt det, gladde det henne i hemlighet.

Och nu – hon lyfter blicken: Bortom palmerna syns havet, djupt blått och hotfullt skimrande. Närmast stranden är vattnet turkos.

Möt mig i Patong! hade Linda skrivit.

Patong. Det lät som ”betong”. Eller ”batong”. Något som alla kände till. Ett landmärke. Ett monument. Som man brukar säga ”vi möts vid Svampen”, och alla vet att man menar

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 7

09-02-09 11.27.38

regnskyddet på Stureplan. ”Boka varsin flygstol. Jag ordnar resten.”

Men när avresedagen närmade sig hade hon blivit medveten om en känsla av osäkerhet. Vad var Patong? Det var säkert självklart för säsongarna på ön, men det var det inte för henne. Två dagar före avresan hade hon skickat ett mejl: ”Vadå Patong? Vad är Patong?” ”Oroa dig inte. Ta bara taxi till McDonald’s i Patong, så möts vi där.” I nästa mejl var hon mer precis: ” … jag tror att 17.00–17.30 nånting blir OK.” De kliver ner på trottoaren utanför restaurangen, betalar och tar rullväskorna som föraren lyft ut ur bakluckan. Bildörren slår igen, och taxin som kört dem från flygplatsen startar och svänger ut i trafiken som fyller gatan längs strandpromenaden.

Helena ser sig om. Det är ju en vanlig stad, tänker hon med en skymt av förvåning. Inte precis tropikerna, som hon har föreställt sig dem. ”Mamma, kom. Stå inte där. Vi måste gå till Mc­­ Donald’s.”

Hon vaknar upp och ser på sin yngsta dotter. Madde drar henne i armen. Lilla stumpa. Lindas lillasyster, tretton år. Hon ger henne en liten buff och de tar tag i rullväskorna och börjar gå mot snabbmatstället ett femtiotal meter längre fram.

På trottoaren strosar turister och thailändare i en gles ström.

Solen glöder över horisonten. En omärklig bris får palmerna att rassla. Bilarna rusar förbi utan att lämna några luckor.

Plötsligt minns hon från Bangkok hur hastigt natten faller över länder på denna breddgrad. ”Madam? Mdaaaam!”

Gälla och dova röster sjunger på vokalerna i en stigande satsmelodi. Ett blåstrimmat batiktyg fladdrar ut framför dem.

En kortväxt thailändsk kvinna i gul sarong försöker spärra deras väg. ”Mdaaaam! Cheap!”

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 8

09-02-09 11.27.38

Helena rynkar ögonbrynen. Tänker de ta kabinväskan? Hon trycker fast den under armen.

Framför McDonald’s ligger en stenlagd gård med bord och stolar i vit plast och mörkgröna parasoller. Närmast gatan står en röd soffa, där en leende McDonald’s-clown av plast i naturlig storlek sitter bekvämt tillbakalutad. Ett fåtal gäster småpratar vid några bord i skuggan.

Hettan tynger som en jättes hand mot deras ryggar. Den pressar dem mot marken och väcker ett begär att falla. Om en timme ska de möta Linda, så som de gjort upp. På McDonald’s i Patong. ”Det är väl ingen idé att sitta här och vänta?” fnyser Madde och ser sig om. ”Vi kan gå en sväng om du vill?”

Madde rycker på axlarna. De börjar gå.

Hon minns när hon bestämde sig för att resa. Det var på bokmässan i Göteborg i september. På eftermiddagen and­ra dagen hade hon gjort upp med Karina, kollega och reskamrat, att de skulle gå var och en på sitt håll några timmar. Hon lät sig sugas med av publikströmmarna och strosade från monter till monter, hejdad och klämd i floden av kroppar. Då och då lyckades hon tränga sig fram till hyllorna, lockad av ett ansikte eller ett landskap.

Kanske var det alltså en bok. Eller en affisch. Eller något som visades på en skärm. Plötsligt låg den där framför henne: en vit strand, en gles rad palmer, och utanför den, det glittrande ändlösa blå.

Eller i en bok om koraller?

Hon hade börjat drömma.

Du kan inte ana mamma, hur det är därnere… tystnaden… färgerna. Bara ljudet av andetagen i munstycket… att gå ner under ytan, att vara i det blå, att se alla koraller, växter och fiskar, hur otroligt vackert det är… Det är en känsla som inte

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 9

09-02-09 11.27.38

går att beskriva, det är som om något blir större i bröstet, som att… vara i en kyrka.

Var det därför hon velat resa? För att se den plats som berört Linda så djupt?

Ja. Och nej.

Inte bara. Det var något annat också. Svårt att sätta ord på, men ändå… Något så diffust som ett tonfall. Eller ett ansiktsuttryck. Det hade hakat i den gnagande oro som levde sitt eget liv inom henne, bortom all trygg förvissning om att Linda som var så stark och självständig alltid skulle klara sig. ”Du behöver inte oroa dig, mamma”, som Linda brukade säga.

Men det är mammors lott. Att oroa sig. ”Taxi! Mdaaam!”

En spenslig man i urblekta shorts och sliten t-tröja pekar mot en rad lustiga röda flakbilar som står parkerade vid trottoaren.

De liknar små lastbilar med tak över flaket och stoppade säten längs sidorna. På en låg mur intill sitter en flock taxiförare i shorts och ärmlösa tröjor och väntar på kunder. Tuktuk kallas deras fordon, som svärmar likt röda getingar i trafiken. ”Taxi! Ma’am! You want taxi?”

Hon skakar på huvudet. En arm sträcks ut, en karta fladdrar till. ”No no.”

De promenerar förbi butiker för skor och sandaler, klockor och väskor, här och där travar av saronger, regnbågar av tyg.

Främmande och lockande dofter sprider sig från restaurangerna som de passerar. Utanför står bord formade som jättelika snäckskal, båtar eller moln som svämmar över av våtblänkande fiskar, konstfullt exponerade grönsaker, frukter, blad. Bredvid borden kråmar sig två, tre unga män i stärkta vita skjortor och försöker med höga rop locka till sig gäster.

10

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 10

09-02-09 11.27.39

Helena ser sig om.

Så det är här Linda brukar hålla till? Det är det här som är ”stan” för säsongarna på ön? Det ser ju ganska harmlöst ut. ”Otel? Mdaaaam?”

Hon tar nytt tag om rullväskan. Madde ser sig om med vaksamma oroliga ögon. En senig thaikvinna i grön sarong och flipflop-sandaler sitter på huk vid muren som skiljer gångstråket från trädgården i restaurangen innanför. Hon har toppig stråhatt och bredvid henne står två korgar fästa vid ändarna på en lång stång. Den ena korgen är full av ägg, den andra av något som liknar vårrullar. Hon tittar upp på turisterna med runda blanka ögon, och hennes läppar rör sig i ett oupphörligt mummel.

Helena tar tag i Madde, vänder och går fram till trottoar­ kanten. Bilar och mopeder smattrar förbi. På andra sidan gatan står en bil med en trailer där en båt ligger surrad upp och ner. Tre barn i tio, elvaårsåldern klänger upp och sätter sig grensle på båten, medan en man kliver in i bilen framför.

Helenas hjärta är nära att stanna. Herre Gud! De kan ju ramla av! Bilen startar och kör ut i trafiken. Barnen på båten vinkar.

Hon höjer handen och ropar, sedan låter hon den sjunka. Ekipaget försvinner ur sikte.

Hon känner en hand på sin arm. ”Adaaam! Where you from?”

Klockan är halv fem. Hur ska de stå ut i detta människo­ myller?

Det har gått fyra månader sedan de senast träffade Linda. Nu är det december. I början av augusti hade Linda packat sina väskor och fått skjuts till Arlanda av sin pappa.

Sedan dess har de hållit kontakten via internet, hon själv med frågor och faktasvar, Linda med korta nästan kryptiska meddelanden. Hon minns dessa mejl, kärva rapporter på ett stackatoliknande språk, desamma som hon läst varje vintersäsong i tre år nu. Den första vintern låg hon vaken om det 11

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 11

09-02-09 11.27.39

gått en vecka utan livstecken. Nu på tredje året är hennes mejl lika lakoniska som någonsin Lindas. Men ingenting i deras mejlutbyte har förberett henne på det överväldigande flöde av ljud och färger som nu omger dem.

Träden med sina blommor.

Plötsligt är hon nära att gråta. Åh, ja, hon är verkligen trött.

I nästa ögonblick öppnar sig en lucka i trafiken. De skyndar sig över gatan. Ur butikernas dunkel stiger en skur av rop, Mdaaam! Mdaaam!

Trottoaren på andra sidan avgränsas från stranden av en meterhög mur. Där sitter ett gäng chaufförer i kortärmade skjortor och småpratar. Framför dem står rader av mopeder och motorcyklar. När de får syn på de båda kvinnorna börjar de ropa, buffar på varandra och skrattar. Hon tittar åt ett annat håll och låtsas inte höra.

En bit bort finns en öppning i muren. Stensatta trappsteg leder ner till sanden där en grupp soptunnor står lutade mot varandra. Längs muren växer höga glesgrenade träd med stora tandade blad, under dem sitter unga och gamla thailändska män och kvinnor i färgrika mönstrade kläder på huk eller ligger på sidan till synes sovande. En skylt med priser följda av ett B med två streck över stapeln, tecknet för den lokala valutan baht, erbjuder dricka, frukter, ­stolar, massage. Solen. Brisen.

Helena drar ett djupt andetag. Nog är det tropiker alltid. ”Mdaam! Mdaam!”

De går nerför trappan bredvid soptunnorna, och sätter sig på det nedersta steget. De lutar väskorna mot muren. De kränger av sig gympaskor och strumpor, och kör ner de bara fötterna i sanden. Madde ger henne ett förtjust leende.

De är framme.

I kroppen fortsätter resan. Nu när hon sitter stilla, när inte allt runt henne är i rörelse, rör sig något i henne. I kroppen känner hon ännu flygplanets krängningar. Trappan stiger och sjunker som om den ska till att landa, i hennes öron hörs dånet 12

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 12

09-02-09 11.27.39

från motorerna som ännu rusas och genom det ljuden av syrsor och gälla skrik från fåglar osynliga i trädkronorna. Hon ser allt för första gången som den medelålders kvinna hon är, men också med ögon som hon föreställer sig är Lindas. Här har Linda suttit. Hit har hon kommit och fascinerats av landet och kulturen. Plötsligt känner hon ett ögonblicks svindel.

Linda, jag förstår dig. Jag kunde aldrig föreställa mig att det var så här, så överväldigande, så utmattande, så färgrikt. ”Mamma, jag är hungrig…” Maddes röst är klagande. ”Ja, vi ska äta. Snart. När Linda har kommit. Du får tåla dig.” ”Jag är så trött.” ”Luta dig mot mig. Här. Lägg huvudet mot min axel.”

Och sedan? De sitter på trappan vid stranden i Patong, och den skrovliga stenen trycker mot stjärten. En mild landbris river med sig fröskal och stora torra löv som rasslar förbi, de liknar remsor av riven kartong. Solen är röd och till hälften täckt av en vit slöja. Under den, i havet, glittrar en lång körsbärslysande strimma. Det är så vackert att ögonen svider, hon ler för sig själv: de har vant sig av med det. De har glömt hur vacker världen kan vara.

Träden med sina blommor.

Det kunde vara Italien för tjugo år sedan, tänker hon, eller Spanien. Då hon liftade i länderna runt Medelhavet med en väninna. Så mycket är likt: hettan, palmerna, mörkret, vågornas slag mot stranden, de loja rörelserna, de brända ryggarna och näsorna, restaurangerna, mopederna, försäljarnas lockrop, kvinnorna… ja, nordiska kvinnor som sökte sig till unga muskulösa män med lockigt hår i gliporna på de uppknäppta skjortorna.

Hon minns spänningen, och lockelsen. Känslan av att varje ögonblick kunde veckla ut sig till ett äventyr, ett annat liv – men också kantra mot något hotande och farligt. Insikten 13

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 13

09-02-09 11.27.39

om att det fanns ett mörker, och människor med avsikter som hon inte ville känna.

Upplever Linda samma sak?

Annat är olikt: Här syns äldre västerländska män med unga thailändska kvinnor. Ett omvänt spel. Hon ser på landets invånare, de är kortväxta och välproportionerade, spensliga som flickor och pojkar i tidiga tonår, också när deras ansikten och händer skvallrar om andra åldrar. Huden har alla nyanser av brunt, från mjölkutspädd choklad till nästan svart hos männen på muren och stränderna. Platt näsa, sneda ögon. Deras skallar har en främmande form, breda sedda framifrån, men hoptryckta sedda från sidan. Och kvinnorna… Hon häpnar över de ungas ofta enastående skönhet. De ser ut som barn och är det kanske, tio- och tolvåringar med äppelkart till bröst och ett hjärtslitande oskyldigt sätt att röra sig. Så sorgligt att se dem tillsammans med dessa tunga vita kavaljerer. Vad tycker Linda? Bryr hon sig ens?

Då kommer ett barn gående längs trottoaren, en liten flicka på kanske fem, sex år. Så här de första timmarna tycker hon ännu att barnet är litet, mycket litet. Barnet har en kort blekgrön klänning, blanksvart hår och rakt avklippt lugg. När hon får syn på kvinnorna med rullväskorna stannar hon, ja, parkerar sig bredbent en meter ifrån dem. Det är väl det ljusa håret, tänker Helena.

Hon ler mot flickan. Madde viskar. ”Vad liten hon är, mamma.”

Flickan står kvar och studerar dem med sitt stränga katt­ ansikte. Helena börjar treva i väskan efter kameran. Då hörs ett rop långt borta, och flickan vänder och springer.

Helena får fram kameran och reser sig. Madde tittar upp på henne med en grimas av utmattning. ”Ett litet leende kan jag väl få?”

Madde drar ut läpparna och särar dem minimalt. Tandställningen skymtar. Helena tar tre bilder, och när hon är klar 14

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 14

09-02-09 11.27.39

sjunker Madde ihop. Helena sätter sig bredvid henne. Madde gnyr, sedan låter hon huvudet sjunka ner på Helenas axel.

Helena lägger armen om henne, och stryker bort en hårslinga från hennes panna. ”Lilla stumpa? Är du trött?”

Madde drar en djup suck och nickar. Helena kysser hennes panna. ”Så fort vi har ätit går vi till hotellet.” ”Är det långt dit?” ”Jag vet inte. Det är Linda som har bokat det.”

Hon ser upp på träden som ser ut att välta. Det är tjugo minuter kvar.

Klockan är snart fem. De reser sig och borstar av sig, tar rullväskorna och går över gatan. De kryssar mellan rödfnasiga och svällande turister, slanka thailändare, strosare och shoppare, tiggare, mödrar och lekande barn. Väl inne på serveringen lutar de väskorna mot en stol, Madde slår sig ner och Helena går in för att beställa. Lokalen är i stål och glas och isande kall. Luftkonditioneringen står på storm. Bakom disken trängs unga thailändskor i mörkröda uniformer och hättor. Menyerna är på engelska. De flesta kunderna är västerlänningar, svenskar till och med, runt henne pratas skånska och östgötska och norrländska. Inte mycket till exotism här inte.

Hon funderar och gör sin beställning.

Flickan ler, men rör sig inte.

Hon försöker igen. Hamburger without cheese and mayonnaise, and french fries.

Flickan ler fortfarande, men rör sig inte. Är det för svårt? Hon reducerar språket. Big Mac. No cheese. No mayonnaise. Då klickar något i. Flickan upprepar beställningen, Haaambgiiir nåchii nåmaioniiis och går för att plocka ihop den.

Man klarar sig bra med engelska, hade guideboken påstått.

Ja, men vilken engelska?

15

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 15

09-02-09 11.27.40

Den solstekta bordsytan bränner. Runt serveringen växer buskar som liknar rosa fjärilsflockar. Hettan under parasollet är kompakt som i en ugn.

Madde sitter hopsjunken med armbågarna på bordet och tuggar pommes frites. Pannan glänser av fukt. Glasögonen immar. Hon har tagit några tuggor ur köttfärsplattan, plockat inkråmet ur brödet och lämnat resten.

Helena känner ett plötsligt äckel. Brödet smakar som en bomullstuss, köttfärsen är full av genomskinliga plastliknande korn. Hon tänker: senor och brosk. Hon talar snällt med sin mage för att få den att acceptera hypotesen att detta är mat.

Det lyckas knappt. ”Vad är klockan, mamma?” ”Kvart över.”

De sitter i denna vanlighet, på en servering med vita bord och stolar under gröna parasoller och äter hamburgare. Plötsligt blir hon medveten om en känsla av gränslösa avstånd. Av att befinna sig vid tillvarons kant, av att titta ut över ett stup. Åh, hon minns den. Det var den hon sökte när hon var ung, när hon kom till Stockholm efter gymnasiet, innan hon visste vad hon ville utbilda sig till, och när hon reste i länderna runt Medelhavet. En känsla av att allt kunde vändas ut och in, att hon när som helst kunde bli en annan. Är det detta som fångat Linda? En tillvaro med alla dörrar öppna? Ögonblicket innan?

Eller är detta land vid ekvatorn vad hon funnit, det liv hon verkligen vill leva?

Och hon själv? Hur kom det sig att hon släppte taget om sin dröm om att resa, uppleva och utforska?

För ett dygn sedan satt hon på ateljén i sina svarta jeans, jobbade med ett bokomslag, talade i telefon, diskuterade utgivningsdatum.

Nu sitter hon på andra sidan jorden och väntar på sin äldsta dotter. Så roligt att det blivit av. Så glad hon är över att få vara tillsammans med båda sina flickor igen, och på en sådan plats.

Hon drar njutningsfullt in dofterna, söta, heta och skarpa, när 16

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 16

09-02-09 11.27.40

hon plötsligt känner en flottindränkt lukt av bränt kött och senap. Doftstråket utlöser en ny ilning av illamående. ”Vad är klockan nu?” ”Tjugo över.”

Linda har åkt in från ön för att möta dem. Hon har ordnat allt. ”Oroa dig inte, mamma. Det löser sig. Jag bokar båtbiljetter och hotell på ön. Det finns hur många rum som helst.”

I minnet läser hon mejlet från Linda, som hade kommit två dagar innan de reste.

Halla Ma! Nej, nej, det ar boendepris for er bada, sa det blir MAX 2400kr for bada i 14 dagar… Ja taxipris gor man alltid upp i forvag, har aldrig akt mellan flygplatsen o Patong sa jag vet inte exakt pris men jag skulle gissa runt 300 baht (for bada).

Patong ar den storsta turistorten pa Phuket, en stor strand. Basta motesplatsen ar McDonald’s. Det bli nog lite svart att precis bestamma en tid men jag tror att 17.00–17.30 nanting blir OK. Johannas mamma kommer att ringa dig, det ar nagra saker som Johanna vill ha nedskickade om det ar Ok. Skulle du kunna ta med dig Henning Mankells ”Villospar” det ar den enda boken i serien jag inte har last!

Tank pa en sak nar ni packar, ta med er sa lite som mojligt!! Inga morgonrockar eller sant dar tjafs!

Det var nog allt! Kram Linda

”Men vad är klockan nu då?” ”Fem i halv.” ”Tänk om hon inte kommer?” ”Det är klart hon kommer! Varför skulle hon inte komma?”

Tuggan sväller i munnen. Gummimjuka bröd och grönsaker.

De fyller henne med en kväljande mättnad. Men den kan inte vända tankarna från schaktet som frågan slagit upp i hennes buk.

Hon stirrar på öppningen i muren där Linda borde dyka upp.

17

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 17

09-02-09 11.27.40

”Men mamma, varför kommer hon inte?” ”Jag vet inte.”

Hon ser sig om igen, låter blicken svepa över serveringen och murarna och gatan.

Många andra dyker upp, thailändska familjer, en man i vit skjorta, en kvinna i tajt klänning med ett barn. Lika västerländskt influerade som vilken invandrad thai som helst hemma.

Tiden rinner sakta ut. ”Men mamma, varför kommer hon inte?”

Så typiskt Madde. Som om Helena skulle ha tillgång till all världens vetande. Plötsligt vill hon skrika. ”Jag vet inte, fattar du, jag vet inte!” Hon måste skärpa sig. De är trötta. De har rest i femton timmar.

Klockan blir sex. Hon blir kvart över. Hon blir halv sju.

Men vad är det här? Trekvart försenad? Låta dem vänta så länge, när de är så trötta? Jag måste verkligen prata med henne, tänker hon. I nästa ögonblick – en sekunds svindel.

Tystnad. Nu måste allt göras i rätt ordning. Långsamt nu.

Hon tar omslagspapperet till hamburgaren och viker det noggrant en gång, och en gång till, många gånger, tills det blir en liten stel fyrkant. Det gäller att vara metodisk.

Då kommer en dyning av illamående. Vad faan gör jag nu.

Plötsligt griper hon rullväskans handtag och reser sig. Madde stirrar bestört: ”Men vi kan väl inte gå! Då hittar hon oss inte.” ”Vi måste få tag i ett hotell.”

Madde står kvar och gör en gest mot restaurangen. ”Men vi – borde vi inte lämna ett meddelande?”

Helena sätter sig. Madde har rätt. Varför tänkte hon inte på det? Men vad ska hon skriva? Hon vet ju inte var de ska bo. Sedan samlar hon sig och river ut ett papper ur skissboken som hon alltid bär med sig i handväskan och krafsar ner några rader. Hon går in och ger lappen till en ung kvinna bakom disken. Hon beskriver Linda och ber kvinnan ge lappen till henne 18

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 18

09-02-09 11.27.40

om hon dyker upp. Ber henne säga att de kommer tillbaka om en och en halv timme. ”Mamma. Var bor Linda?”

En fallucka smäller till. Bor. Var. Hon drar efter andan. ”Aeeh… i en bungalow… på ön.” ”Jamen vad heter det?”

Det blir tyst. Sedan måste hon säga det. ”Vet inte.” ”Vet du inte?”

Hon börjar gå. Benen känns som kokt purjo. Det susar i huvudet. Madde reser sig och följer efter.

Nej, hon vet inte. Hon vet inte. Hon vet inte.

Men varför vet jag inte det? tänker hon och stryker sig över pannan.

Så fort de kommer ut på gatan börjar ropen. ”Mdaam! Taxi! Mdaam! Look look! Come in here, look!”

Fingrar trevar över hennes handlov och överarm. Herregud vad de är på. Hur ska det inte vara för en ung kvinna? En hand griper efter Madde, som rycker till sig armen och marscherar upp bredvid Helena. ”Maam! Mdaaaaam! Look!”

Ljusa röster, och mörka: ”Chiip chiip!” Det låter som skriket från en nyupptäckt fågelart: ”Tjip Tjip!” De går längs strandgatan, från vilken tvärgator öppnar sig inåt kvarteren. ”Men vilket hotell? Det vet du väl?” ”Nej.” ”Vad är det med dig? Vet du ingenting? Varför har du inte frågat?”

Helena är svarslös. Hon har inte tänkt på det. Hon har inte ens föreställt sig möjligheten att Linda inte skulle komma. ”Det är ditt fel! Alltihop. För att du är så himla dum och inte tänker!”

Mörkret är hett, svart, vibrerande. Över fasaderna svävar signalfärgade logotyper på skyltar och i neon. Invånarnas mör19

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 19

09-02-09 11.27.41

ka hy gör dem svåra att se, deras ansikten sugs in i mörkret, mot dem svävar skjortor, klänningar, blusar, de hör röster, en röst, flera. De går i denna kör och igenom den, och allteftersom de passerar butikerna stegras ropen för att sedan falna och tystna bakom dem, en ”vågen” av skrik längs gatan, som slår upp igen så fort nya turister närmar sig. ”Varför vet du inte? Har du inte skrivit upp det?” ”Hon har inte sagt det.” ”Telefon då? Kan du inte ringa henne?” ”Hon har ingen telefon. Fråga inte så mycket hela tiden.”

Huvudvärken.

Madde vänder bort huvudet. Sedan stirrar hon plötsligt på henne igen. ”Och varför har hon ingen telefon då?”

Illamåendet. ”Därför?! Inte vet jag!”

En mager gräddvit katt ligger utsträckt på ett trappsteg.

Trappan leder upp till en restaurang som är ett kakelklätt golv en halvmeter över gatan med ett räcke runt. Inga väggar. Allt äger rum som på en scen. Ovanför restaurangen reser sig ett flervåningshus på tjocka fyrkantiga pelare. Golvet är fullt av bord med många gäster. En svärm av män och kvinnor i olika åldrar är sysselsatta vid spisen, vid serveringsbordet, vid diskbaljorna, eller bara hänger längs räcket och iakttar de ätande eller knuffar varandra skrattande.

En taxi står parkerad vid trottoaren. En cigarettglöd lyser i styrhyttens mörker. ”Taxi ma’am. Where you from?”

Hennes mage knyter sig vid tanken på den tid som går förlorad, de spår som kanske sopas igen. Varför måste de sova och äta? ”Du måste ringa till pappa.”

Det fattas bara det. ”Vad skulle han kunna göra?”

Hon hör själv hur barnslig hon låter.

20

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 20

09-02-09 11.27.41

Så nu är det Fredriks tur att dyka upp i hennes tillvaro.

Hon känner hur musklerna mellan ögonbrynen drar ihop sig och ett djupt veck bildas i mungipan. En känsla av uppgiven besvikelse. En kronisk irritation, som när man försöker somna och blir medveten om ljudet från den närbelägna motorvägen och för trettionde gången inser hur stressande det är, och att man borde flytta, eller åtmin­stone skaffa treglasfönster, men vet att man inte kommer att orka göra någotdera.

Hon tar fram mobilen och ser att den har slagit om till det thailändska nätet. Hon slår numret. Signalerna ekar. Hon flyttar mobilen till andra örat för att höra bättre. Tre signaler går fram. Sedan hörs en knäppning, och därefter ändrar signalen tonhöjd. Telefonsvarare. ”Hej, du har kommit till familjen Bergman. Tala in ditt meddelande, så ringer vi upp så fort vi kan.”

Familjen Bergman. Så gulligt. Nu är han väl nöjd. ”Hej, det är Helena. Vi skulle ha träffat Linda här i Patong.

Men hon kom inte. Ring så fort du hör det här.”

Hålet i bröstet.

Hon märker att ögonlocken glider ner, som om hon är sömnig, det är som en bedövning. I huvudet en känsla av vadd, kanske för att mota tomrummet. ”Mamma, jag är trött.”

Ett ringande ljud i hennes öra, sedan bryter hon ut: ”Nu får du faktiskt fatta att det inte är du som är viktig!”

Herregud, hon är nära att börja gråta.

Maddes blick mörknar. Bara en smal ring utanför pupillen har färg, som genomlyst vatten.

Då slår känslan om och hon fylls av ånger. Hon lägger armen om Maddes axlar och lutar näsan mot hennes hår. ”Förlåt mig. Förlåt mig för att jag var så ovänlig. Men jag är ju orolig, förstår du…”

Den smala tvärgatan är mörkare än strandpromenaden. Där finns få lyktor och reklamskyltar och nästan inga neonljus. En 21

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 21

09-02-09 11.27.41

del fasader är släckta. Rullväskorna rasslar mot asfalten. Bara ett fåtal bilar stör tystnaden. Motorcyklar och mopeder fräser förbi och slukas av mörkret. Hon känner en ilning av oro.

Tänk om någon står gömd bakom en buske? Hon ger Madde en förstulen blick. Bara hon inte märker hennes oro. Hon rätar på ryggen och tar nytt tag om väskan.

Hotel. Cheap cheap rooms. Det som måste vara lobby och reception ligger öppet mot gatan två trappsteg upp. På det nedersta steget står en lång rad skor och sandaler ordentligt uppställda. På det kakelklädda golvet finns ett skrivbord där en kvinna sitter böjd över en liggare. När Helena frågar efter ett rum skakar hon på huvudet. ”Om ni hade haft ett rum, vad skulle det kosta?” försöker hon på engelska.

Men ”om” och ”skulle” är långt över kvinnans nivå. ”Full! Full!” Hon nickar och ler. ”How much is it?” ”Full full!”

En känsla av hisnande. ”Kan du inte ringa till Linda?”

Det känns som om huvudet kokar. Varför tjatar ungen så?

Hon har inte talat i telefon med Linda på fyra månader. Så vitt hon vet använder Linda inte telefonen. Hon gjorde det inte första säsongen och inte andra heller, och säkert inte nu.

Det är för dyrt. Hon ställer ner kabinväskan, tar fram mobilen och knappar in numret till Lindas mobil. Men det bara tutar konstigt. ”Så. Ser du nu?” säger hon hårt. ”Jag ville bara hjälpa dig”, viskar Madde.

Helena stannar upp och ser på henne. Lilla Madde. Hon lägger armen om henne igen. ”Förlåt. Förlåt.”

De försöker i ett guesthouse, där två kvinnor sitter vid ett skrivbord med ett stort skåp med säkerhetsboxar bakom sig. ”Finns det rum här?”

22

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 22

09-02-09 11.27.41

De ler. ”Full.”

Men varför ler de?

Thailändska ungdomar på mopeder och motorcyklar smattrar förbi i mörkret. De vänder och fortsätter gå. I värsta fall.

Hon har sovit på en strand, hon vet att det går. Fast då var hon tjugo.

Sist Linda var hemma visade hon bilder. Ett rum med vita väggar prytt med saronger. En tv. Ett skåp. Kakelgolv. En liten veranda. Hon har föreställt sig det på ett fält, en liten vit bungalow under kokospalmer. Men Linda har aldrig skrivit några brev, och aldrig skickat adresser. De har alltid haft sin kontakt via mejlen, Linda med sina glada utrop och hurtiga, korthuggna rapporter. Problem var till för att lösas, och hon gjorde det snabbt och smärtfritt. Tycktes det. Så småningom har Helena lyckats tysta sina oroliga fantasier. Om hur Linda bor, vad hon gör, vad hon försörjer sig på. På somrarna har en mörkt solbränd och för varje år alltmer självsäker ung kvinna klivit ur planet och energiskt tagit sig an uppgiften att spara ihop till en ny säsong på ön. Och väl tillbaka har Linda alltid känts så nära, bara ett ögonblick bort.

Men nu: Det är som om en vit fläck i hennes hjärna har börjat fyllas av bilder, och med dem börjar hon inse deras belägenhet. De har rest ut med bara flygstol, det är kväll, de har ingenstans att bo, Linda har inte kommit, och det enda hon vet om sin dotters vistelseort är namnet på en ö. ”Mdaaam! Dineer! Come iiiin mdaaam!” ”God-dag! Tje-nar-e!” hörs från en pizzarestaurang. ”Vackra fliicka!”

En ung man gör en gest mot Madde, och skrattar. Herregud, det är ju värre än Italien.

Den mörka gatan. Natten. Rullväskornas ljud mot asfalten.

Madde. Ekvatorn. Bortre Asien. Varför har hon inte tänkt på att kolla var Linda bor? Varför har hon inget telefonnummer till hennes hotell, eller adresser, eller namn, eller någonting?

Hur har det kunnat bli så här?

23

Frostell.Mötmig.CS2_v3.indd 23

09-02-09 11.27.41