Lars Jakobson
Vännerna roman
Albert Bonniers Förlag
Jakobson_Vännerna.indd 3
10-01-22 16.30.59
Av Lars Jakobson har tidigare utgivits: Vinterkvarteret Vetten Menageri Pumpan Hemsökelser Kanalbyggarnas barn I den Röda Damens slott Stjärnfall. Om sf (tillsammans med Ola Larsmo och Steve Sem-Sandberg) Berättelser om djur och andra
Hos Autor Etor (www.ordfabriken.org/autor): På vilken strand vid vilket hav?
www.albertbonniersforlag.se
Omslag: Illustration av Hajime Sorayama/Artspace/Uptight: www.hajimesorayama.com
Jakobson_Van ̈ nerna.indd 4
10-01-22 16.30.59
till kristina
Jakobson_VaĚˆnnerna.indd 5
10-01-22 16.30.59
Jakobson_VaĚˆnnerna.indd 6
10-01-22 16.30.59
Maskinerna är våra vänner Kjell Höglund
Jakobson_Vännerna.indd 7
10-01-22 16.30.59
Jakobson_VaĚˆnnerna.indd 8
10-01-22 16.30.59
Ruiner
genom per albins kupolformade skalle gick en gång besökarna, lika många som den store mannens tankar. Hundratusentals över tid, miljoner, och då var alla de som dagligen arbetade i huset oräknade. Dit kom fackliga avdelningar, skolklasser, pensionärsföreningar, turistgrupper från de mest oväntade och avlägsna länder. Menighet vid olika profana minnesstunder och allmänhet i allmänhet under Arkivsalens väldiga kurva. Indirekt belysning fick den reveterade djupblå hjärnskålen att verka bestruken med tunna cirrusmoln, som om evig högsommar rått därinne. En gång. Och inte så länge sedan. Jag minns en barndomens evighetsfärd genom semester-Sverige i mina föräldrars trånga och stekheta bil, med Citadellet som mål. I början av 80-talet stod jag en tidig lördagsmorgon i ena ögat och såg solen gå upp över Stockholm och jag minns att jag förvånades över att jag inte ens då var ensam. Citadellet höll alltid öppet. Folkhemmet stängde vid 21 och Arkivet släckte och låste sin röda kub, restaurangen i hakan drog ned på menyn en timme senare och långt dessförinnan hade Rokka-bolagens hissar slutat gå. Men Citadellet stängde inte och folk upphörde aldrig helt med att komma och gå i de ödsliga salarna och gångarna ned mot ögonen. Strögäster och återkommande besökare, japanska arkitektstudenter 9
Jakobson_Vännerna.indd 9
10-01-22 16.30.59
och långtradarchaufförer från E4:an. Nattvandrare som tyst nickade till varandra, införstådda med platsens outsagda krav. – Så har de flesta av oss, någon gång och många gånger, varit en tanke, en dröm, en bild i Per Albins huvud. Varit och förblivit. Ty efteråt är det ju aldrig för sent. Efteråt vet man bara alltför väl att man långt innan visste bättre. Det borde vara en styrka. Det borde vara oss till hjälp att hantera nuet runtomkring. När lamporna har slocknat, fläktarna tystnat och de stora mosaikerna ligger i oräkneliga bitar av en regnbåge på de smutsiga marmorgolven. När rämnan över det högra ögat hjälpligt lagats med boardskivor och presenningar. Det är graffiti överallt och urin i hörnen, glasskärvor och gamla tidningar. Det virvlar fortfarande askflagor från brända böcker, här och var syns hål efter elektronikblock som slitits ur väggarna, och vid sidan om står den kostymklädde allvarsmannen från Fastighetsverket och väntar ut mig. Han har sett alltsammans förut och han väntar och långleds och leker med sin meningslösa nyckelknippa. Jag frågar och han säger med en axelryckning att vill bara folk ta sig in så gör de det. Så är det med tomma lokaler. Men allt av värde har fraktats bort. Han låtsas likgiltig, men han lurar mig inte. Inte för att det hjälper mig. Emblematiskt är ju ruinerna av Citadellet likställda med Per Albins skadade ansikte och den förstörda Arkivsalen. Det är de bilderna som återkommer och som alla har sett. Jag ville ned i köldvalven, jag ville se fängelsesalen och de lägsta våningarna, men min begäran avslogs. Man hänvisade till att den juridiska processen ännu inte var avklarad. Jag återvände därför med intyg både från stiftelsen och från Rokkas son Johan, som sade att de ingenting hade att invända mot att jag visades runt. Tonen var kanske vänligare vid det andra besöket, men 10
Jakobson_Vännerna.indd 10
10-01-22 16.30.59
attityden inte mindre kallsinnig. Man sade att där ingenting fanns att se och beskrev förstörelsen. Jag menade att också den kunde vara intressant att titta på. Då var det riskerna som måste beaktas. Risk för ras. Risk för gruvgaser. Gruvgas finns väl bara i kolgruvor, sade jag. Det är möjligt, svarade man, har inte en aning, men det var så det stod i beslutet. Man läste bara innantill. Viktigast var att de nedersta våningarna var översvämmade. Ingen har varit där nere på flera år. Okay, sade jag, jag tar förstås på mig en hjälm. Och jag kan skaffa en syrgastub. Dessutom, sade man då och försökte få det att låta lite genant, som om de väntat i det längsta för att slippa säga, dessutom var det ju fjorton våningar utan hiss. De hade tittat i min sjukjournal och de kunde inte släppa ned en person med hjärtproblem. Jag kan vila, sade jag. Jag tar mina tabletter. Jag kan ta med mig en kompis grabb, han är brandman i Solna och kan ge första hjälpen. Om det är det som ni är oroliga för. Jag kan skriva på ett papper som fritar er från allt ansvar. Sade jag. Men nej, tyvärr. Någon från Fastighetsverket måste ju ändå följa med mig och denna någon varken ville eller kunde man kommendera till ett sådant uppdrag. Skyddsombuden skulle ändå aldrig godkänna. Det fanns ju ingenting att se därnere. Och den höga elförbrukningen skyllde man på att man ju måste hålla pumparna igång. Detsamma säger nyckelpigan nu när vi står framför de låsta trapphusen. Behövs det då så mäktiga ståldörrar? Folk kan skada sig, blir svaret. Och pumparna kan komma till skada. Det går ju inte att låta de osanerade schakten vattenfyllas. Miljön, säger han. Omsorg om grundvattnet. Han säger det som en självklarhet, som om jag borde veta bättre än att fråga. Han har själv inte varit därnere, säger han, har liksom inget intresse av vatten i en källare som inte är hans egen. Han kan inte vara mera uttråkad. 11
Jakobson_Vännerna.indd 11
10-01-22 16.31.00
Som om ingenting skulle finnas kvar annat än förödelsen. Men i så fall har han fel. Invasionsskeppet är på väg mot Jupiter och på knippan i hans hand hänger den klargula nyckelring som Citadellet i flera år skänkte bort i tiotusental: Rokkas mor rätar fortfarande på ryggen och torkar svetten ur pannan, kör fram underläppen och blåser över sitt ansikte. Puh. Nu vänder hon sig om och släpper räfsan och går raskt och bestämt upp mot vägen och träden där hästarna står i skuggan. Svansarna viskar undan flugor. Rokkas mor drar av sig sjaletten och slår den mot låret så att bosset yr. Hon knyter det blommiga tyget om midjan medan hon går, hon stannar inte, hejdar sig inte ens, hon klappar den gamla valacken på manken och går upp på vägen. Någon ropar äntligen efter henne, ja, först nu ser de henne, männen och kvinnorna med liar och räfsor, hennes mor och far, hennes bror, men ingen kommer sig för att springa efter henne. Förvånade står de kvar som pjäser på ett övergivet schackbräde, en och en och var och en – kanske står de där än, i ett uppgivet parti, som Rokkas mor bara skymtar i ögonvrån när vägen svänger västerut. Hon är i Riga före kvällen. På spårvagnen ett halvår senare stöter hon som vanligt på Rokkas far. Han erbjuder henne sin plats och när hon tackar, men säger att hon föredrar att stå, ställer han sig bredvid henne. De bor ju på samma gata, de har tagit för vana att hälsa på varandra, men det här är första gången som de kommer i samspråk. Han visar henne en liten plåtmus med fjädermotor som han låter dansa i hennes hand. Det är en början. En första händelse i det liv som inordnades i konstrukten, då, när Rokkas mor möter Rokkas far och året är 1922. Men in till sin död kunde hans mor berätta om hur varm valackens hårrem känts under hennes handflata, 12
Jakobson_Vännerna.indd 12
10-01-22 16.31.00
och om de korta stickande håren. Början var alltså tidigare än mötet på spårvagnen, grunden redan lagd. Och av ingetdera har Janis Rokka några egna minnen, bara minnet av vad andra berättat för honom. Bredvid honom löper en historieskrivning, som han tillhör, men som inte tillhör honom. Som är likgiltig inför honom. Han vet att det är så. I detta är han inte annorlunda än du och jag. Men han erkänner det. Det är som att se ett tåg passera i skymningen långt borta. Han ser och hör, han bebor detta landskap, men också utan honom rusar tåget förbi med upplysta fönster och signalhornet råmande. Också han har klappat hästar. Hans fru hade del i en hästgård utanför Norrtälje i ett par år i början av 60-talet, men den värme han känt mot sin egen hand säger honom ingenting om vad hans mor kände. Värmen mot hans hand, sådan han minns den, säger ingenting till andra om vad han själv en gång kände. Rokkas problem är sålunda också mitt, eller vårt, fast omvänt. Epiken var en gång historia, men med den moderna historieforskningens metoder riskerar diktaren att avslöjas som dilettant. När Jimmy Dean sjunger om ”This Ole House”, förfallet, gistet och dragigt, med trasiga golv och nedfallna takpannor, så är det också, och mest av allt, den döende människan, husets siste invånare, som får sin beskrivning. Det är hon, inte huset, som darrar i mörkret när blixtarna ljungar. Det är av Citadellets bitar jag bygger. Det är förresten alltid av ruiner och rester som vi gör oss våra bilder. Och bilderna av oss själva. Bilderna av andra. Bilderna av historien. Är ingenting annat än ständigt pågående, känslomässigt färgade urvalsprocesser. I konstruktens fall genom ett starkt modifierat, närmast perverterat, Bayesianskt konfidenspropageringsnätverk med inkrementell inlärning och extern evaluering, ett system som – enligt rådfrågade experter – mycket väl skulle ha kunnat svara på frågan om hur det 13
Jakobson_Vännerna.indd 13
10-01-22 16.31.00
en vårmorgon för länge sedan kändes att klappa en inhyst travhäst på halsen. (Rokka hade varit tunnklädd och haft bråttom till ett möte och stallets vita yttervägg hade luktat nymålad och hans oroliga hustru hade envisats med att be veterinären upprepa de föreskrifter denne redan hade gett henne två gånger.) Det var bara det att ingen frågade. Ingen hade frågat. Och när sedan statstelevisionen, pressad av politiker och finansfolk och ledarsidor och krönikörer under den hysteriska månad som föregick attacken, erbjudit honom att ställa upp för ett direktsänt Turing-test, hade han helt sonika vägrat svara. Vad nu en sådan vägran kunde anses betyda. Det är detta jag menar med ruiner. Det är därför som jag ville se hur förödelsen gått fram i köldvalven. ”Bara det ofullkomliga kan begripas”, skriver Novalis. Alla lärande system måste därför klara av att 1) ta till sig ny information och värdera denna informations betydelse, 2) glömma gammal och ointressant information, 3) återskapa lagrad information utifrån ofullständiga ledtrådar, 4) erinra sig lagrad information utan yttre ledtrådar. I minnet, i detta att minnas, ryms sålunda en alldeles nödvändig ofullkomlighet, nämligen glömskan. Inte så att information därvidlag skulle gå förlorad. Det gör den inte. Allting finns där och blir kvar. Vad glömska (både den nödvändiga och den beklagliga) handlar om är brister i vår förmåga att återkalla. Men det totala återkallandet skulle omöjliggöra analys och association / spekulation, kort sagt det vi kallar att tänka. Om allt fanns kvar och vi hade fullständig access till det – ingen historieskrivning. Ingen biografi. Konstrukten byggdes utifrån den övertygelsen. En fallen karyatid i Jupitertemplet i Agrigento ligger ut sträckt i middagshettan med armarna bakom huvudet, 14
Jakobson_Vännerna.indd 14
10-01-22 16.31.00
befriad från mödan att stå upprätt och bära. I det närbelägna Concordiatemplet leker barn mellan pelarna och de gälla tjuten stör inte den historiska tystnaden. I ruinerna möter öppenhet öppenhet: ljus och ljud och skuggor, tid, väder och vind och en ohejdad växtlighet. Janis Rokka dog, men lät sig inte hindras av sådan mänsklig begränsning. I allt väsentligt, det vill säga av oss andra betraktat, förblev han företagsledaren och finansfursten, Rokka-bolagens och Citadellets skapare, Folkhemmets ägare, oberörd av kvällspressens försök till öknamn som kapten Mnemo och – på tidigt 80-tal – JR. I mer än fem decennier hade imperiet vuxit, samtidigt som inflytandet delegerats till att forma ett närmast självgående ekonomiskt och språkligt universum, så att maktbolaget Citadellet inte längre tycktes ha behov av att verka, utan endast vara. Objekt mer än subjekt. Så hade också Rokkas offentliga framträdanden sedan flera år tillbaka skötts med hjälp av en Vänlig avatar, samma hologram som hälsade de nyanställda välkomna i ett rum beläget under Per Albins högra öra, och gjorde så också i motsvarande rum i Hongkong, New York, Kuala Lumpur, Dubai, Tokyo och Buenos Aires. Rum som var långsmala och, oavsett väder och tid på dygnet, eftermiddagsgyllene, med rörpostledningar, tjocka mattor och bronsskrivbord. Dessa nyanställda skulle arbeta med energi i alla dess former. Elektrisk, magnetisk och kemisk. Lägesenergi och rörelseenergi. Kärnenergi. Vind, sol, våg och vatten. Vilket innebar industriteknik. Datateknik. Nanoteknologi. Riggar och know-how inom olje- och gasindustri. Kryoteknik. Men också finansiell förvaltning och sinnrik prostetisk teknik (alltings ursprung), hemelektronik och heminredning, leksaker, byggmaterial och bilreservdelar. Där de senaste trettio åren annars hade sett konglomeratet som företagsform kulminera och brista och återgå i kärnom15
Jakobson_Vännerna.indd 15
10-01-22 16.31.00
råden hade Rokka med en handfull logistisk-administrativa algoritmer (köpta för ingenting och löfte om en forskartjänst av en nigeriansk matematikstudent, Wale Okigbo, 1965) förmått motverka den hopnystade företagsgruppens kardinalproblem: administrationskostnaderna och koncernledningens bristande branschkunskaper. Citadellet, både monumentet och företaget, må ligga i ruiner, men frågan är om det inte alltid varit så, Citadellet som readymade-ruiner av alldeles särskild vilja och en högst främmande längtan. Om Ingvar Kamprad, IKEA:s skapare, har sagts: ”Den dagen han blir fri från IKEA, är honom inte livet längre värt att leva. Den dagen IKEA ’blir fri’ från honom förändras företaget, men ingen kan förutse hur.” (Torekull) Om Rokka kan, efteråt, sägas att Citadellet gjorde honom fri. Det var dess enda uppgift. Genom åren, som något slags ständigt lunkande kontrapunkt i den rationella framgångssagan, utgav Rokka på egen bekostnad flera små glest och vackert tryckta volymer, samtliga översatta till svenska av Aija Stumbre 1956 Hågkomster av det som aldrig hänt mig 1958 Om Giordano Bruno och Ars memoriae 1963 Ishihara med flera och han dör den 9 september 2003, åttio år gammal, far till två söner, varav en död sedan 1973, och frånskild sedan närmare trettio år. I januari 2004 undertecknar han via ett filigransartat nätverk av bulvaner två viktiga avtal, ett med Kurmann Aerodrome (fd OTRAG) i Kongo, och ett med Zyvexlar Nanotech i Phoenix, Arizona, där han sedan mer än femton år ägt en betydande aktiepost och där hans son Johan sitter i styrelsen. Invasionsskeppet skjuts upp åtta månader senare. Karyatiden i gräset och barnens lek i templet återfinns i 16
Jakobson_Vännerna.indd 16
10-01-22 16.31.00
Hågkomster, en tankebok och reseskildring som börjar i Agrigento på Sicilien dit Rokka och hans hustru Elisabeth (f Ezera) reste på fjorton dagars smekmånad i april 1954. I en fönstersmyg satt en svala och naggade en lerklump som fästs på den stängda träluckan. Maken / makan dök upp med ännu en lerklatt som fogades till den förra. Fåglarna trängde upp sig i det skuggiga hörnet. Med huvudena nedåt och vingarna lätt utbredda tycktes de ta mått för bygget med sina små kroppar och naggade tålmodigt fram en liten blankfuktig lerskål. Rokka skriver: ”Var byggde hussvalan innan det första huset byggdes? I klippskrevor och under grenar på döda träd, troligtvis. Det nedärvda beteendemönstret är den grund som individen anpassar till rådande förhållanden. Vilket inte gör bobyggandet mindre märkligt. De fåglar som nu bygger har ju aldrig sett sina föräldrar bygga. Ritningar och tillvägagångssätt finns där utan inlärning. Och på grusgången rullar två tjärblanka dyngbaggar en kula färsk fårlort och försvinner med den in i gräset och trädskuggan.” Svalorna ägde uppenbarligen de hågkomster som boktiteln syftade på. Rokka gjorde ett par försök att riva ned boet, men när fåglarna för tredje gången började bygga lät han dem hållas. Resan hem till Sverige går med tåg genom Europa, en färd genom orter de passerat på ditvägen, men Rokka är omständligt noga med att poängtera hur han möter dem för första gången, som om det bara kan finnas en riktning, också genom det återupplevda, och den pekar framåt. Han berättar om några prydnadsföremål som Elisabeth ställt uppe på bokhyllorna i arbetsrummet i den nybyggda villan i Vällingby. ”Jag tyckte mycket om min hustrus omsorger och många gånger satt jag vid skrivbordet och följde med blicken den 17
Jakobson_Vännerna.indd 17
10-01-22 16.31.00
lilla raden av vaser och figurer fram och åter, i hopp om att leda tankarna på avvägar och hitta nya idéer. Men den här kvällen var det som om jag fått syn på raden för första gången och för första gången kändes den fel för mig och jag insåg att den hade känts fel hela tiden den stått där. Jag lade undan mina papper och gick fram till bokhyllan och började ändra i raden. Flera gånger. Fram och tillbaka, utifrån och in, så att jag till sist hade en rad jag var nöjd med. När jag återigen hade satt mig vid skrivbordet började jag fundera. Vi var de första som bodde i huset. Bokhyllan, rummets möbler i övrigt, ingenting hade funnits på plats tidigare, ingen arkitekt hade förutsett dem eller deras placering. De där prydnadsföremålen hade aldrig tidigare stått tillsammans. Somt var Elisabeths, annat hade vi fått vid lysningen och bröllopet, två ljusstakar hade vi fått av min mor. Hon hade köpt dem därför att sådana hade funnits i hennes föräldrahem, som hon mindes dem. Men likväl, när jag nu såg på deras slumpmässiga möte, så visste jag precis hur jag ville att de skulle stå. Det handlade inte om ljus och proportioner. Inte om att den ena raden objektivt sett skulle vara bättre eller vackrare än den andra. Nej, men min rad var för mig mera tilltalande. Varför? Det var det som var gåtan som oroade mig. Att jag överhuvudtaget hade en åsikt om hur jag ville att en rad av prydnadsföremål skulle se ut. Varifrån kom den åsikten? Hur och när hade den kommit till mig?” Några overksamma dagar senare ber han Elisabeth återställa den gamla ”oharmoniska” ordningen eftersom denna (hennes) tycktes vara bättre på att ge (honom) idéer och hugskott. Han berättar om sin mor och moderns plötsliga ingivelse att vända hemmet och familjen ryggen och gå de tre milen till Riga där hon inte kände en enda människa. Historien hade i alla år tillhört familjemytologin, han hade hört den av modern, av sin mormor och morfar och av sin 18
Jakobson_Vännerna.indd 18
10-01-22 16.31.00
morbror, alla versionerna med sina personliga tillägg, samtliga utan egentlig förklaring. ”Det var varmt den dagen”, hade modern sagt. ”Jag såg att höet skulle bli bärgat även om jag inte var där och så bestämde jag mig.” En, i brist på bättre ord, modig handling förutan vilken Janis Rokka inte skulle existera, det är han den förste att erkänna. Men varifrån kom ett sådant infall? Hans älskade mor är ingen nyckfull kvinna. Lika lite som han själv upplever sig vara en man som agerar på ingivelser. Och ändå: ”Som om min mor och givetvis jag själv och alla andra människor drivs av ett inre räkneverk, i vardagslag okänt för oss, så har i ett bestämt ögonblick en summering gjorts och en total räknats fram och på det resultatet följer vissa handlingar. De kallas ’infall’, de ’går upp för mig’. I varje ögonblick kan detta drabba oss, var och en av oss, och gör också så. Bejaka eller undertrycka? Jag är rädd att jag alltför många gånger har valt det senare.” Ögonblick. Med 15 DIN och bländare 3.5 kan ögonblicket en solig vårdag vara i en femhundradel av en sekund: I Hågkomster finns ett foto av en mycket ung Janis Rokka där han står tillsammans med Walter Zapp, Minoxkamerans självlärde, geniale konstruktör. Zapp håller upp sin trämodell så att den kan jämföras med Ur-Minoxen som Rokka har i handen. Fotografiet är taget med en Riga, den första Minoxen i produktion. 1938, Rokka är då femton år, lillgammal och förslagen, och platsen är VEF, Valsts Electrotechniska Fabrika i Riga, Lettland. ”En modern industri”, skall Rokka säga till Se när han öppnar det första Folkhemmet 1953 och reportern frågar honom om eventuella förebilder. Rokka kan berätta om en aktiv fritid för det statliga VEF:s tusentals anställda. Klubbar. En sporthall, ett kulturcentrum… ”En modern industri. Och, 19
Jakobson_Vännerna.indd 19
10-01-22 16.31.00
pinsamt nog, i våra dagar fortfarande modern.” Runt omkring de två på bilden, Zapp och Rokka… välver sig hela världen och tiden. Motorljud, röster, vagnshjul över stenläggning, ljudet av hästhovar. VEF:s ljusa torn reser sig mot en kristallblå himmel. Fotot är ett nav, men vridrörelsen omkring gestalterna ojämn, som i den improviserade glas svarven, nednött av sitt huvudsakliga arbete med att balansera bildäck (!). Ur-Minoxens optik presterar därför inte optimalt. Rigans linser är långt bättre, men bilderna förlorar återgivningen ut mot kanterna, som på gamla kartblad där det vita okända tar över och monstren dväljs. Tyskland rustar å sin allra vitaste kant, Sovjetunionen bidar i sin vita tid; i Lettland har Ulmanis med militärens hjälp sedan två år tillbaka säkrat ett styre som endast i kontrast till de kommande sextio åren förtjänar eufemismen ”auktoritärt”. Gjutjärn, murverk, gesimser. En mustig doft av oxstek och grönsakssoppa från personalmatsalarna strax intill. Mannens och pojkens mörka kavajer ångar i solen. På väg tillbaka till kontoret räcker Rokka Ur-Minoxen till Zapp som stoppar den i fickan ihop med trämodellen och Rigan. Varken Zapp eller, förvånande nog, Rokka kan sedan säga vem som har tagit fotot. Det hittas också på nätet, i bildgalleriet hos Deutscher MINOX-Club eV. De tre kamerorna skall följa Zapp till Tyskland vid hans återflytt till Riket under och undan den första sovjetiska ockupationen. På de Rigor som under krigsåren produceras av VEF har först Made in Latvia graverats över med Made in USSR. Senare kameror har prytts med svastikan. Båda varianterna är idag eftertraktade av samlare. I detta, ur detta växelspel tar sig Janis Rokka och hans föräldrar på underliga vägar till Oslo. Rokkas farfar hette en gång Rosenblatt, en sekulariserad urmakare med butik och 20
Jakobson_Vännerna.indd 20
10-01-22 16.31.00
verkstad i lugnet bland bostadshusen på Alberta iela. Och även om ingen minns namnbytet, så är inte det detsamma som att alla har glömt. Nyårsdagarna 1941 / 42 vandrar familjen tillsammans med ett mindre sällskap flyktingar mot den svenska gränsen. Den utmattade och förvirrade fadern får halsen avskuren av guiden, en ung man från Rangla, som fruktar att mannens högljudda yranden skall röja gruppen för de tyska gränspatrullerna. (Soldaternas skidor i skarsnön hade ett ljud som av liar genom det torraste fjolårsgräs.) I Janis Rokkas stora ränsel finns hans Minox – en avskedsgåva från Zapp, tom – och ett par mässingskassetter med exponerad, icke framkallad film, ett tjockt kuvert med negativ och fyra klotbundna dagböcker, tre fullskrivna och en nyligen påbörjad. Ränselns innehåll kan vara konstrukten i vardande, om man så vill, men eftersom dagböcker och fotoalbum – utan en sådan underliggande ambition – hittas i de flesta människors hem låter sig den iakttagelsen endast göras i efterhand. Med facit givet. I ränseln låg också kläder, en termos, ett dussin matskedar i silver, moderns smycken och en gott och väl tumstjock bunt med faderns ritningar och skisser. 1952 uppsöker Janis Rokka den försupne norrmannen i Karlstad och ber denne berätta om vad det var som hände på fjället. Själv säger sig Rokka bara kunna ”minnas blodet” och visar upp en sida i dagboken där han tecknat över texten med bläck och blyerts så många gånger att pennorna rivit hål i papperet. Blodpölen täcker nästan hela sidan. Som barn såg Rokka en grannkvinnas vita kista bäras över gården och försvinna in i portgången. Han satt kvar vid fönstret. Fotspåren i nysnön suddades ut med varje person som gick från och till gårdshuset till dess att inga spår efter dem som burit kistan kunde skiljas från alla de andra. Ur 21
Jakobson_Vännerna.indd 21
10-01-22 16.31.00
sin döde fars kavajficka plockade han sin farfars fickur, en sinnrik tourbillon med sonnerieverk. Snöflingor smälter på boettlocket, som om det rosafärgade guldet är glödande hett, åtminstone kroppsvarmt, men i Rokkas hand är metallen redan kall som is. Han drar inte upp uret, inte den kvällen eller nästa morgon, utan låter det stanna (”dö”) och han säljer det för sin och sin mors försörjning och för att skapa en grundplåt för sin affärsverksamhet. Trettio år senare skall han köpa tillbaka uret på Sotheby’s i London. Och bakom honom har hans spår utmed foten av Bukhammeren och Öjfjället länge sedan snöat över. Det låter mera melodramatiskt tillrättalagt än det är. Minnet förgyller, liksom minnet skitar ned. Men det är svårt att tro att Rokka kan ha läst sin läsares PM om Robert Ettingers bok om kryoteknik och livet efter döden, minne eller ej, utan att ha skapat åt sig bilder av faderns övergivna och snöhöljda kropp. Rokka är annars inte en sentimental person, Per Albin och farfaderns rödglödgade fickur till trots. Vid trettio och sedan fyrtio och femtio års ålder var det redan så många spårstigar som gått förlorade. Och om Rokka inte vet det just bättre än alla andra, så har han i alla fall ägnat det flera tankar. Lillgammal och förslagen. Och rastlös. Orden är Walter Zapps, de finns med på en DVD (”Minox är mitt liv”) som medföljde den förkromade jubileumsmodellen CLX som Minox presenterade på Photokina 1998. När han fått kontrakt med VEF flyttade Zapp från Tallinn till Riga och bodde inackorderad hos familjen Rokka under ett halvår. Människor har olika talanger. Om Rokka är den borne entreprenören som kan göra guld av gammal potatis så var Zapp och Rokkas far båda två intuitiva mekaniker. Zapp minns långa och underhållande kvällssamtal vid ett köksbord täckt med blyertsskisser. Zapp med sitt kamerasystem, 22
Jakobson_Vännerna.indd 22
10-01-22 16.31.00
Rokkas far med sina otaliga diminutiva automatoner, små leksaksfigurer som alla tycktes drivna av en inre vilja att få leka för sig själva, utan sin skapares överinseende. På köksväggen klättrade en fjäderdriven mässingsapa upp och ned för en pianotråd. Tio tag upp, fem tag ned, tolv tag upp, tio ned. På sitt eget vis, i sin egen oförutsägbara takt. Och över bordsskivan vandrade en kamel av trä som varje gång den hotade kliva över kanten hejdade sig, backade och tog ut ny riktning. Allt under männens pratande och rökande och pojkens vaksamma ögon. Vad ser han? De något barnsliga männen i skjortärmarna, så helt inneslutna i sin gemensamma dröm om ett mekanistiskt, naivt universum. Och vems är hans blick, ägs den av den sedermera världsberömde industrimannen eller tillhör den den inåtvände grubblaren som föresatt sig att bygga en konstrukt? Som om endast dessa två vore möjliga. Som om det bakom pojkens ögon inte stått en lång kö av idel okända andra med samma rätt till sin historia, samtliga lystrande till namnet Janis Rokka. Alla med krav på sin bild av världen, sin egen språkliga matris. I skolans första klass skall Rokka ha lånat ut stenkulor, tagit ränta (i kulor) och med ett så skapat parti börjat sälja för reda pengar. Den lille Rokka hade dessutom haft förutseende att skydda sin växande förmögenhet genom att omge sig med stadiga äldre pojkar. Sägs det. Skulle den anekdoten ha berättats om Rokka ifall han blivit, säg, botaniker eller murare eller tandläkare? Och om den hade berättats, vad skulle den då ha förmått illustrera annat än det faktum att människan är en gåtfull varelse och att ingen kan förutsäga var en person skall hamna i livet? ”Jag är affärsman, jag är en entreprenör”, sade han en gång till Vecko-Journalens Marianne Höök. ”Entreprenören 23
Jakobson_Vännerna.indd 23
10-01-22 16.31.00
skapar ingenting, han paketerar och försäljer det som andra skapat. Jag beundrar dem som kan skapa. Som min far.” Vilket givetvis var koketteri. Från ingenting till någonting. En ung man i ett främmande land där han inte ens kunde tala språket. Rokka-bolagen släcker med mekanisk teknik brinnande oljekällor i Saudiarabien och Kuwait. Ett australiskt dotterbolag bygger konstgjorda rev längs de bästa kusterna runt Indiska oceanen. RB:s prostetiska lemmar som ges till de amputerade vid militärsjukhusen i primärvalens Massachusetts beröms av båda partiernas kandidater. Bolaget har tagit fram dataprogram som förvandlat Rotterdams hamn till ett jättelikt, sinnrikt urverk av lastning och lossning och lagring. I öknarna i fyra världsdelar ses bolagets solkraftverk resa sina skimrande glaspyloner mot en elektriskt blå himmel. Och i Kenya hörs ljudet av trampdrivna pumpar med RB:s keramiska filter vid Lake Elmenteitas stränder där tusentals skära flamingor vadar i morgondiset. Per Albins väldiga ansikte vilar i rött släpljus vid dagens slut. Att inte kalla detta för skapande är lika orimligt som att tro att alltsammans skulle ha vilat färdigt som en präktig dank av enteleki i en liten förslagen gosses kulpåse. ”Jag uttalar ord så som jag har uttalat dem sedan jag var barn, vanliga, vardagliga ord, men emellanåt finner jag ändå ett av dem, ibland flera, vara främmande i min mun. Jag upprepar dem för mig själv, smakar på dem, jag förstår dem ju, men på ett underliggande plan är de obegripliga. ’Hur kan det heta så’, tänker jag med ordet längst ut på tungspetsen. ’Varför heter det så?’ På liknande vis kan jag upptäcka min hand. Jag ser den ligga invid anteckningsboken på skrivunderlägget och jag ser på den och jag tänker: ’Hur kan det där vara min hand? Ådrorna. Hårstråna. Ärren. Hudvecken. Var kom de ifrån? När dök de upp? Hur kan detta vara min hand?’” 24
Jakobson_Vännerna.indd 24
10-01-22 16.31.00