När jorden brister
Clare Leslie Hall
När jorden brister
Översättning: Åsa Brolin
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm info@forum.se www.forum.se
Första tryckningen
Originalets titel: Broken Country
Copyright © Light Oaks Media Ltd 2025
Omslagsbearbetning: Per Lilja
Omslagsbilder: Skylark © Abi Warner / Trevor Payne / Millennium Images, UK / Shutterstock.com
Tryckt hos ScandBook EU, 2025 isbn 978-91-37-16130-3
Till Jake, Maya och Felix, min stjärntrio
Del ett Gabriel
Bonden är död, han är död och det enda alla vill veta är vem som dödade honom. Var det en olycka eller ett mord? Det ser ut som mord, säger de, för skottet i hjärtat är så exakt, det måste ha avlossats med avsikt.
De förväntar sig att jag ska säga något. Två par ögon stirrar oupphörligt. Men hur ska jag kunna säga det till dem – det han vill att jag ska säga, de där orden vi övade på om och om igen minuterna innan polisen kom hit?
Jag skakar på huvudet, jag behöver mer tid.
Det är sant som de säger, att ens liv passerar revy ögonblicket innan det tar slut. Nu är vi den där pojken och flickan igen med hela livet framför oss, en oändlig rad av ljusa, vackra dagar och stjärnbeströdda nätter.
Han inväntar min blick och jag ser på honom, och när jag gör det ler han för att visa mig att han mår bra, nickar aldrig så lätt.
Säg det, Beth. Säg det nu.
Jag ser på hans ansikte igen, lika vackert nu som det var då och alltid kommer att förbli, en sista blick mellan oss innan allt förändras.
1968
Hemston, norra Dorset
”Gabriel Wolfe är tillbaka på Meadowlands”, säger Frank och får luften runt mig att explodera vid frukostbordet. ”Han är tydligen skild nu. Det är bara han och hans grabb som bor i det där jättehuset.”
”Jaha.”
Jag kommer inte på något annat ord.
”Precis vad jag sa”, säger Frank. Han reser sig från stolen och går runt bordet, kupar händerna om mitt ansikte och kysser mig. ”Vi får inte låta den där idioten störa oss. Vi behöver inte ha någonting med honom att göra.”
”Vem var det som sa det?”
”Det var en del snack på puben i går. Han hade tydligen hyrt två enorma lastbilar för att flytta hit deras grejer från London.”
”Gabriel hatade att bo här. Varför skulle han komma tillbaka?”
Det känns konstigt att uttala hans namn, det är första gången på åratal.
”Det finns ingen annan som kan ta hand om stället. Hans pappa är död sedan länge, hans mamma bor på andra sidan jorden. Jag hoppas hon vadar fram genom dingoskiten.”
Frank får mig alltid att börja skratta.
”Men jag vet inte vad han ska syssla med här.” Frank låter nonchalant, men det syns på honom vad han tänker. Förutom dig. ”Han säljer säkert huset och flyttar till Las Vegas eller
Monte Carlo, eller något annat ställe där” – han letar efter ordet och ser nöjd ut när han kommer på det – ”sådana där celebriteter bor.”
Frank ägnar hela dagarna och ibland även kvällarna åt att ta hand om bondgården, både djuren och marken. Han arbetar hårdare än någon annan jag känner men tar sig alltid tid att lägga märke till skönheten hos en solnedgång på våren eller en lärkas svindlande färd genom luften. Hans närhet till vädret och naturen sitter i ryggraden. Det är en av de saker jag älskar med honom. Frank har inte tid att läsa romaner eller gå på teater. Han dricker aldrig dry martini, skulle knappt känna igen smaken. Han är raka motsatsen till Gabriel Wolfe, åtminstone den version av honom vi brukar läsa om i tidningen.
Jag ser min make luta sig mot dörren när han drar på sig stövlarna. Om tjugo minuter kommer stanken av kodynga att ha trängt in genom huden.
Frank rycker till när någon knackar hårt på dörren. ”Men för fan”, säger han och öppnar så snabbt att hans bror ramlar in i rummet.
Det är så här våra morgnar ser ut.
Jimmy är fortfarande rödmosig efter gårdagens öl och kisar trött. Håret spretar åt alla håll. ”Har du en huvudvärkstablett, Beth? Så jäkla bakis.”
Jag tar ner medicinlådan, vars främsta syfte är att kurera Jimmys bakfyllor, från byrån. En gång i tiden var den full av paracetamol för barn och plåster i olika storlekar.
Det skiljer fem år mellan dem, men Frank och Jimmy är så lika att inte ens jag ser vem som är vem på avstånd. Båda är runt 1,85 långa, har mörkt, nästan svart hår och så ljusa ögon att folk ofta hajar till. Deras mammas ögon, sägs det, men jag hann inte träffa henne. Båda har slitna manchesterbyxor och grova skjortor som snart ska täckas av de mörkblå overaller de bär när de jobbar. Det händer att folk i byn kallar dem för
”tvillingarna” men det är bara på skämt – det är tydligt för alla att Frank är storebrorsan.
”Du skulle ju bara ’dricka upp den här ölen och sedan gå hem’?” säger Frank och flinar åt Jimmy.
”Några öl är Guds sätt att tacka den som sliter.”
”Står det så i Bibeln?”
”Det borde det i alla fall göra.”
”Vi ska titta till lammen vid lunch. Ses då?” ropar Frank över axeln och så går bröderna ut genom dörren. De skrattar fortfarande när de går över gårdsplanen.
Nu när de är ute och mjölkar och köket är tomt väntar en lång rad andra sysslor. Jag ska tvätta – det är jämt så mycket tvätt – båda brödernas overaller, som redan är blöta och ligger och väntar på tvättbrädan. Diska efter frukosten. Sopa golvet, vilket alltid behövs, hur många gånger om dagen jag än gör det. I stället brygger jag nytt kaffe, tar på mig en av Franks gamla vaxade jackor och sätter mig vid det lilla bordet i smidesjärn. Ser ut över våra fält tills jag ser det jag söker: tre röda skorstenar i olika höjd som tittar upp ovanför de gröna ekarna vid horisonten. Meadowlands.
Innan
1955
Jag inser inte att jag gör olaga intrång, för jag är förlorad i dagdrömmar om romantiska situationer med mig som huvudperson. Jag föreställer mig att jag står vid en fontän där en orkester spelar för fullt medan någon förklarar mig sin passionerade kärlek. Jag läser mycket av Austen och Brontë under den här perioden och har en tendens att överdriva.
Jag måste ha stirrat upp i himlen, fullkomligt frånvarande, för krocken kommer från ingenstans.
”Vad fan?”
Den här killen jag går in i så att hans axel slår i min är ingen hjälte. Lång, smal, arrogant, som en tonårsvariant av Mr Darcy.
”Se dig för”, säger han. ”Det här är privat område.”
Det här med ”privat område” låter absurt i mina öron, särskilt när det uttalas med sådan kylig, vass accent. Den äng vi befinner oss på är grön och böljande, ekarna står i full blom, det här är själva essensen av det ljuvliga England. Det är Keats, det är Wordsworth. Alla borde få njuta av denna plats.
”Ler du?” Han ser så irriterad ut att jag nästan börjar skratta.
”Vi är mitt i ingenstans. Det är ingen annan här. Vad spelar det för roll?”
Han stirrar på mig en stund och funderar på saken. ”Det har du rätt i. Herregud. Vad är det med mig?” Han sträcker ut handen i ett försök att sluta fred. ”Gabriel Wolfe.”
”Det vet jag redan.”
Han ser förväntansfullt på mig, men jag har ingen lust att avslöja vad jag heter riktigt än. Jag har hört talas om Gabriel Wolfe, den ovanligt snygge killen från det stora huset, men det här är första gången jag ser honom med egna ögon. Han har ett tilltalande ansikte: mörka ögon med ofattbart långa ögonfransar, vågigt, brunt hår med slänglugg, skarpa kindben och elegant näsa. Han ser på något sätt ädel ut. Men han har tweedbyxor som är invikta i ett par yllesockor. En jacka i matchande tweed över axlarna, ett löst sittande bälte. Gubbkläder. Han är inte alls min typ.
”Vad tänkte du göra här?”
”Hitta ett ställe där jag kan sitta och läsa.” Jag tar upp boken ur kappfickan – en tunn samling med Emily Dickinsons dikter.
”Jaha. Poesi.”
”Du låter lite besviken. Du är kanske mer åt P.G. Wodehousehållet?”
Han suckar. ”Jag vet vad du tänker nu. Men där har du fel.”
Jag ler igen, det går inte att låta bli. ”Jaså, du är tankeläsare?”
”Du tror att jag är någon sorts hjärndöd överklassimbecill.
En Bertie Wooster”
Jag lägger huvudet på sned och granskar honom. ”Han skulle älska din klädsel, det får du hålla med om. Han skulle nog säga att den var käck.”
Gabriel skrattar och hela han förändras.
”Det här är pappas gamla fiskarbyxor. Jag snodde dem ur en låda med grejer som skulle säljas på loppis. Om jag hade vetat vilket dåligt intryck de skulle göra på dig skulle jag ha tagit på mig något annat.”
”Så det är det du ska göra i dag, fiska?”
”Just det, här nere. Jag kan visa dig om du vill.”
”Jag trodde inte vanliga människor var välkomna här?”
”Det är just därför du måste följa med. Jag var så oartig mot dig och nu vill jag be om ursäkt ordentligt.”
Osäker står jag kvar framför honom. Jag vill inte trassla in mig i något som kan bli svårt att ta sig ur. Jag kom bara hit för att hitta en fin plats där jag kunde sitta och läsa en stund.
Han ler och ansiktet förändras igen. Han är snygg till och med i de där gamla, fula kläderna. ”Jag har kakor. Snälla du, följ med.”
”Vad är det för kakor?”
Gabriel tvekar. ”Vaniljkex.”
Fontän, orkester. Sjö, kakor. Det är nästan samma sak.
”Jamen då så …”, säger jag och det är så det börjar.
1968
Om jag får välja mellan alla årstider är den tidiga våren, när luften är småkylig och fåglarna börjar kvickna till och fälten fylls av lamm, min favorit. Bobby älskade våra lamm. Han flaskmatade de moderlösa lammen varje år, det var hans jobb, ingen annan fick komma i närheten, han stannade till och med hemma från skolan för att göra det en gång. En envis pojke, han hade shorts och ingen jacka på sig en hel vinter trots att rektorn skickade hem honom för att hämta något varmare. En charmerande pojke, han sjöng så mycket när han var liten att vi kallade honom för Elvis. Lång och smal med brunt hår som stod på ända, precis som hans farbrors.
Jimmys transistorradio står på, jag hör den långt innan jag kommer fram till ladugården. Det är Beatleslåten ”Hello, Goodbye” på full volym. Inte särskilt fridfullt men det verkar fungera mot baksmällan. Jag ser honom när jag går in genom grinden högst upp på fältet. Han står med ena handen på en tackas rumpa och svänger på höfterna, vickar på vänsterfoten.
”Var är Frank?” säger jag och Jimmy pekar mot fältets kortsida.
Tillsammans tittar vi på när han hoppar över stängslet. Han tar tag i den översta delen med stark arm och kroppen svingar sig rakt ut innan han slungar sig över som en olympisk stavhoppare. Han gör det nästan varje dag men jag får fortfarande
hjärtklappning av glädje över att denne man, vars liv består av så mycket slit, gör något så barnsligt.
Han kommer mot oss över fältet och svänger energiskt med armarna, det syns på honom att han visslar. Det är det här han älskar mest. Att vara här.
De flesta av tackorna har fått ungar, vi har fyrtiosex lamm ute på bete och en handfull som är kvar i båsen. Bara ett som måste flaskmatas och ett dödfött. Frank och Jimmy studerar de dräktiga tackorna, håller handflatorna mot deras magar för att leta efter sätesbjudning, granskar deras bakdelar för att se om lamningen närmar sig. Det handlar mest om instinkt, de skulle kunna göra det i sömnen. Jimmy är svag för fåren, han pratar med tackorna medan han jobbar och ger dem ett kex när han är klar. Frank har alltid bråttom, han har en oändlig att göra-lista i huvudet och hans hjärna är sprängfull.
”Ska vi avsluta mammagruppens möte och fortsätta med arbetet?” säger Frank och Jimmy himlar med ögonen.
”Alltid lika bossig, eller hur?” säger han till tackorna.
Fåren har ett långt, sluttande fält för sig själva men de sprider sällan ut sig, de står hellre och trycker nära ladugården. Om någon vecka kommer lammen att vara mer självständiga och då börjar de rusa hit och dit på sina tunna, bräckliga ben. Det var den fas som Bobby älskade mest. Han var bondpojke ut i fingerspetsarna, han förstod hur saker funkade och blev lika förkrossad varje år när det var dags att skicka hans älsklingar till marknaden.
Jag vet inte vem som hör skallet först. Vi snurrar runt och ser en guldgul lurcher, till hälften vinthund, komma rusande mot oss.
En herrelös hund, ingen ägare i närheten, ute efter lammen.
”Stick härifrån!” Frank försöker blockera vägen. Han är lång, bred och arg men hunden springer bara runt honom, rakt in bland tackorna.
Fåren flämtar högt och deras små bebisar bräker av skräck; de är bara några dagar gamla men högst medvetna om faran. Hunden ser plötsligt helt annorlunda ut. Svarta ögon, blottade tänder, stel av adrenalin.
”Bössan, Jimmy! Snabbt!” skriker Frank och Jimmy springer mot skjulet.
Frank är snabb och nu rusar han mot hunden medan han vrålar åt den, men hunden är snabbare. Den tar ett lamm, biter det i halsen. Det fasansfullt röda blodet blir en pöl i gräset. Ett lamm, två lamm, sedan tre. Deras inälvor rinner ut likt offergåvor. Tackorna rusar runt, springer ut, så skräckslagna att de lämnar sina nyfödda att klara sig själva.
Jag kastar mig fram mot hunden och försöker skrikande lyfta upp lammen, men Jimmy ropar: ”Flytta på dig, Beth! Ur vägen.”
Och sedan tar Frank tag i mig och trycker mig så hårt mot bröstet att jag hör hans hjärta dåna. Jag hör skottet och sedan nästa och hundens kortvariga, förorättade ylande. Det är över.
”Helvete”, säger Frank och tar ett steg tillbaka, ser på mig och håller handen mot min kind.
Vi går fram till hunden och försöker locka tillbaka fåren –”Kom nu, flickor” – men de darrar och bräker och går en lång omväg runt de tre lammkropparna.
Från ingenstans, som en hägring, kommer en pojke springande över fältet. Liten, smal. Shorts. Kanske tio år gammal. ”Min hund”, ropar han.
Rösten så barnslig och gäll.
”Fan också”, säger Jimmy när barnet får syn på den blodiga högen av päls och skriker: ”Ni har dödat min hund!”
Nu är hans pappa framme, han flämtar och är röd om kinderna, ändå så lik den unge man jag kände en gång. ”Åh herregud, ni sköt honom.”
”Var tvungen.” Frank pekar på de sargade lammen.
Jag tror inte Gabriel har en aning om vem Frank är eller åtminstone inte vem han är gift med, men så vänder han sig om och får syn på mig. För ett ögonblick ser han panikslagen ut, sedan samlar han sig.
”Beth”, säger han.
Men jag struntar i honom. Det är ingen som ser efter barnet. Han står vid sin hunds sida med händerna för ögonen som för att stänga ute fasan.
”Kom här.” Jag skyndar mig fram till honom, lägger händerna på hans axlar. Och sedan ställer jag mig på knä framför honom och slår armarna om honom. Han börjar gråta.
”Gråt, du”, säger jag. ”Det hjälper att gråta.”
Han sjunker ihop mot mig och nu snyftar han högt, en pojke i shorts i mina armar.
Och det är så det börjar om.
Rättegången
Old Bailey, London 1969
Inget kunde ha förberett mig på smärtan i att se den man jag älskar sitta på den anklagades bänk med en fängelsevakt på vardera sidan medan han väntar på sin dom.
En man som står anklagad för ett ofattbart brott.
Han sneglar aldrig upp mot åhörarläktaren för att leta efter mig och han tittar inte på juryn heller. Granskar dem inte, så som jag gör. En i taget medan paniken sliter i mig och jag frågar mig om den där trötta, gråhåriga kvinnan kommer att tro på hans oskuld? Om den där medelålders mannen i sin bankirkostym, sin vita skjorta och sina manschetter kommer att rösta emot honom? Om den unge mannen med axellångt hår, han som ser snällare ut än de andra, kanske kan hjälpa oss? Det går inte att se på dem vad de tänker, dessa sju män och fem kvinnor som håller hans öde i sina händer. Min syster säger att det är bra att det är många kvinnor. De är i regel mer medkännande, säger hon. Det känns som att gripa efter halmstrån, men inom mig hoppas jag att de kvinnliga jurymedlemmarna kanske kan förstå den förkrossande passion som fick oss att riskera allt.
Efter månader av spekulation har rättegången till slut inletts. Allt i rättssalen understryker hur allvarlig situationen är: takhöjden och träpanelen på väggarna, den mäktige domaren i rött på sin höga stol likt en kung på tronen med sina hovmän vid fötterna, juristerna i sina peruker och svarta kappor som bläddrar i sina papper medan de väntar på att förhandlingarna
ska börja och det domstolsbiträde som står där framför bänken, så högdragen när han kommer med sitt kyliga påstående: ”Ni är åtalad för mordet på …”
Pressläktaren är proppfull av journalister i tweedjacka och slips, inte en enda kvinna. Och så är det åhörarplatserna där jag sitter med Eleanor och alla asgamarna. Det var inte så länge sedan jag också njöt av den här sortens drama. Tänk bara på hur ivrigt jag följde Profumoaffären och rättegången mot Stephen Ward. Jag minns det som i går, bilderna på hur Christine Keeler och Mandy Rice-Davies lämnade domstolen, hur fint klädda de var och hur pressen ändå lyckades svartmåla dem och få dem att framstå som billiga stycken.
Det är en helt annan sak när fången där framme är en människa man älskar. Titta upp. Älskade du. Jag försöker nå honom på telepatisk väg men han stirrar bara framför sig med den där märkliga tomma blicken. Det enda tecknet på hur illa till mods han är – och har varit ända sedan det hände – är att han pressar samman käkarna som i raseri. För en utomstående ser han kanske arg ut men jag vet vad det betyder. Om han inte gjorde det skulle han börja gråta.
Innan
Om jag skulle måla en tavla av en klassisk engelsk sjö skulle den se ut precis som sjön på Meadowlands.
Ytan är täckt av näckrosor i kluster och de vita och rosa blommorna ser ut som knytnävar med gula hjärtan. På andra sidan sjön böjer sig några pilträd ner över vattnet och tre vita svanar glider närmare på rad, så symmetriskt att avståndet mellan dem ser ut att ha mätts med linjal.
Gabriel har tagit fram en matta, en picknickkorg och en fällstol med kanvastyg. Lutade mot den står två metspön. Han nickar mot stolen – ”Var så god” – men jag sätter mig bredvid honom på mattan i stället. Han tar upp en termos med te och en förpackning med russinkex.
Jag höjer på ögonbrynen och han ler brett.
”Jag trodde inte du skulle följa med om jag avslöjade att det var kakor med döda insekter i.”
Han häller upp teet i en vit plåtmugg med mörkblå kant. Han har vackra händer, långa eleganta fingrar. Han häller i mjölk och socker utan att fråga och ger mig muggen.
Borta vid pilträden står vad som ser ut som ett antikt kakitält, ett sådant man ser i safarifilmer. Jag ser framför mig hur
Grace Kelly sitter där och smuttar på en gin och tonic med finblusen instoppad i de ljusbruna ridbyxorna.
”Vad är tältet till för?”
”Jag campar här på somrarna. Vaknar och tar en simtur varje dag. Steker bacon och ägg på en liten spis.”
Det låter konstigt i mina öron, att en pojke som bor på det enorma Meadowlands väljer att sova ute i ett tält.
Liksom alla andra i byn har jag besökt Meadowlands på den årliga sommarfesten. Jag har ätit trekantiga smörgåsar i tetältet, sprungit trebent med min syster och kommit näst sist i tävlingen där man springer med ett ägg på en sked. Jag har sett Gabriels mamma Tessa, klädd som en fotomodell i svart från topp till tå, i en skräddarsydd dräkt som skulle ha passat bättre i Paris än i Hemston – hatt med vida brätten, enorma solglasögon, de röda läpparna som enda färgklick. Jämfört med de andra mammorna, som hade enkla, mönstrade klänningar och sandaler, framstod hon som exotisk och ouppnåelig. Jag minns också att Gabriels pappa Edward bar kostym och glasögon och var mycket äldre än sin fru. Att han pliktskyldigt kastade bollar i en hink.
Men Gabriel, honom minns jag inte.
”Varför har vi inte setts på byfesten?”
”Jag har alltid varit i skolan då. Men inte nu längre. Jag skrev examensproven för två veckor sedan. Nu blir det tre månader hemma innan jag börjar på universitetet, men jag vet inte hur jag ska stå ut.”
Jag gestikulerar mot utsikten framför oss. Det glittrande vattnet och de nedböjda träden, vars blad återspeglas i den gyllene ytan. Det oregelbundna, rosavita mönstret av näckrosor. ”Hur svårt kan det vara?”
Han ger mig en blick och rycker på axlarna. ”Jag försöker inte få dig att tycka synd om mig, om det är det du tror. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Men jag har bott på internat större delen av livet. Jag känner ingen i min ålder här. Det jag menar är väl att jag egentligen inte gillar att vara hemma på det här sättet.”
”Men dina föräldrar, då. Kommer du inte överens med dem?”
Han gör en ”sådär”-gest med handen. ”Pappa är den tysta, akademiska typen och sitter mest i arbetsrummet och läser. Jag vet inte hur det kom sig att han träffade mamma – det måste ha varit någon sorts tillfällig galenskap. De är helt otroligt olika. Han frågar ingenting, hon låter mig aldrig vara i fred. Hon vill veta varenda detalj om mitt liv, vilka jag umgås med, vilka fester jag blir bjuden på, om jag har någon flickvän. I synnerhet det. Hon är märkligt intresserad av mitt kärleksliv. Särskilt när hon dricker och det gör hon nästan hela tiden.”
Jag träffade Gabriel för ungefär en kvart sedan, kanske inte ens det, men jag kan redan höra det han inte säger. Jag ser honom framför mig som elva- eller tolvåring – han sitter vid en hög, exklusivt dekorerad julgran, omgiven av julklappar fast det egentligen är något annat han behöver: retsamma skämt, liv och rörelse.
När jag börjar prata om min familj får han ett längtande ansiktsuttryck. Jag berättar om min syster Eleanor som snart har jobbat ett år som sekreterare på en juristfirma i London. Visst ägnar hon dagarna åt att skriva protokoll åt bortskämda män, men på kvällarna utforskar hon London i all dess storslagna efterkrigsglans. Hon skriver till mig om jazzklubbar i Soho och barer som har öppet när pubarna stänger och om hur hon promenerar genom blomstermarknaden i Covent Garden och vaknar nästa dag med röda rosor över hela golvet.
För mig som bor på landet låter hennes liv nästan ofattbart färgstarkt och spännande, jag kan knappt bärga mig tills jag får flytta dit själv.
Jag berättar för Gabriel att vi tillbringade större delen av våra tidiga tonår med att hänga ut genom Eleanors fönster för att tjuvröka de cigaretter vi hade snott ur pappas Benson & Hedgespaket medan vi dagdrömde ihop historier om varandra.
”Vad drömmer tonårstjejer om? James Dean? Marlon Brando?”
”Lite mer sofistikerat än så”, säger jag och hamnar genast i försvarsställning.
Men han har rätt, vi pratade mest om pojkar och kärlek.
”Och” – han tittar fundersamt upp mot molnen – ”fanns det några vanliga, dödliga i dina drömmar? Jag menar om det finns någon speciell person i ditt liv?”
Det gör det, men det tänker jag inte berätta för Gabriel. Det finns inte så mycket att säga. Det är en pojke som tar samma skolbuss som jag och alltid ler mot mig. Han är lång, bredaxlad och stilig och ser ut ha vuxit ur skoluniformen. En dag kanske den spricker i sömmarna. Han är alltid solbränd eftersom han jobbar på familjens gård hela helgerna. På klassiskt manér har han bett sina vänner att berätta för mina att han gärna skulle vilja gå ut och äta med mig någon gång. Jag har låtit dem få veta att om han frågar, kommer jag troligen att svara ja.
Det enklaste är att undvika frågan. ”Vi brukade fantisera ihop olika framtider för varandra. Jag hittade alltid på mycket mer storslagna planer till henne än vad hon gjorde till mig. Eleanor blir lätt uttråkad. Och jag gick helt upp i alla detaljer, vi pratade i timmar, hon kunde hamna på fel spår och sedan på rätt igen, och hon fick alltid vänta ett bra tag på det lyckliga slutet.”
”Så du är bra på att berätta historier. Då blir du säkert författare en dag.”
”Jag skriver poesi.”
Jag visar aldrig mina dikter för någon, främst därför att jag misstänker att de är dåliga. Men jag kan inte sluta skriva dem och fyller mina anteckningsböcker med verser, halva fraser och ord som passar ihop i stället för att skriva uppsatser om ryska revolutionen.
Han knackar med fingret på Emily Dickinson-boken som ligger mellan oss. ”Så du är poet”, säger han. ”Jag trodde väl det.”
”En dålig poet. Kanske till och med urusel.”
”Säg inte det. Du måste intala dig att du redan är det du vill bli. Det säger i alla fall min pappa. Du skriver, därför är du författare.”
Efter en stunds tystnad säger han ”Jag skriver också”, och jag ser på honom att han känner sig dum. En känsla jag känner igen. Vi ler. Kanske tänker båda samma sak. Två drömmare som skulle vilja bli författare, två ensamma tonåringar som väntar på att livet ska börja. Vem kunde ha trott att vi skulle ha så mycket gemensamt?
”Vad skriver du?”
”En roman som jag har börjat om med så många gånger. Den kollapsar alltid på samma ställe, efter ungefär sjuttio sidor.”
”Vad handlar den om?”
”Det är för pinsamt att berätta.”
”Handlar den möjligen om en pojke som bor i ett stort hus och har tveksam klädsmak?”
Gabriel ser så nedslagen ut att jag genast ångrar mig. Varför beter jag mig så här? Jag känner honom inte tillräckligt väl för att driva med honom. ”Förlåt, jag borde inte ha sagt så. Jag vet bättre än någon annan hur jobbigt sådant här är.”
”Men du har rätt i att det är en biografi”, säger han. ”Huvudpersonen i berättelsen är ett fyllo. En tilldragande kvinna, olyckligt gift med en betydligt äldre man. Det enda jag vill göra i livet är att skriva romaner. Förr ville jag bli som Graham Greene. Men sedan läste jag Lyckliga Jim av Kingsley Amis och den förändrade allt för mig. Den är så rolig samtidigt som den är vågad. Det är en sådan författare jag skulle vilja bli. Någon som vågar ta risker. Någon som överraskar folk. En bästsäljare före trettio om jag har riktig tur. Så där, nu har jag avslöjat min innersta hemlighet. Skratta åt mig om du vill.”
”Det vill jag inte”, utbrister jag. ”Jag vill ta tillbaka vartenda elakt ord. Kan vi inte börja om?”
Nu är det jag som sträcker fram handen för att skaka hans.
”Du är en märklig flicka, Beth Kennedy”, säger han och tar den.
”På ett bra eller dåligt sätt?”
”Definitivt bra. Jag gillar det. Jag har ett sjätte sinne för sådant här.”
Ljuset är på väg att falna på himlen när jag reser mig för att gå. Vi har pratat i flera timmar.
”Jag följer med dig till vägen”, säger Gabriel.
”För att se till att jag lämnar ägorna?”
”Snarare för att försöka få några extra minuter med dig.”
Mitt hjärta tar ett skutt men jag visar inget.
”När kommer du tillbaka?”
Jag gillar att han tar för givet att vi kommer att träffas igen.
”I helgen?”
”Kom på fredag. Sjön är magisk på kvällarna.”
Ett besvärat ögonblick uppstår när vi tar farväl, som om vi borde ta i hand eller kyssas eller något, men vi gör ingetdera.
”Jaha, hej då”, säger jag.
”Jag ska slänga tweeden i soporna”, ropar han efter mig.
”Vad bra”, ropar jag tillbaka.
Där vägen svänger vänder jag mig om för att vinka och jag känner att han följer mig med blicken tills jag kommit utom synhåll.