Många av oss känner en berättigad oro över vart världen är på väg och där den globala uppvärmningen bara är ett av flera hot.
Svaret på denna oro är ofta att den tekniska utvecklingen har gett oss de goda förutsättningar som vi har idag med rinnande varm och kallt vatten, kommunikationer, elektricitet, mediciner, mat som kan mätta miljarder och mycket annat. Utvecklingen stannar inte och ny lovande teknik finns inom räckhåll. Teknik som kommer att göra det möjligt att vidmakthålla och utveckla ett välfärdssamhälle som håller sig inom planetens gränser. Så sägs det.
Under min yrkesbana som civilingenjör har beräk ningar och matematiska analyser varit en gemensam nämnare. Jag har med egna ögon sett hur tekniska innovationer och teoretiska analyser gett oss tillförlitliga lastbilar, fordon som uppfyllde stränga miljökrav och samtidigt gav valuta för åkarens satsade pengar. Och jag har dragit mitt lilla strå till stacken för att välja det optimala rullningslagret, både till tvättmaskiner och vindkraftverk. Ur detta hade man kunnat tänka sig att, ut skulle det komma en person med en välgrundad och optimistisk bild av att vi är på rätt väg.
Men när jag tittar mig själv i spegeln ser jag ett ansikte med flera bekymrade rynkor, något som speglar en frustration över en aningslös teknikoptimism. Alltför många tycks hysa en stark, men illa underbyggd, tilltro till vad god teknik kan åstadkomma –inte bara politiska beslutsfattare – utan också andra välinformerade och engagerade personer.
Min avsikt är att utforska några av civilisationens grundpelare – ekologi, ekonomi, energi och tillväxt. Avstampet tar jag i historiska förlopp och i dagens situation. Med det i ryggen resonerar jag om hur framtida skeenden skulle kunna se ut.
Så långt det är möjligt lutar jag mig mot etablerad statistik, sätter siffror på det jag ser och relaterar det till annat. Att exempelvis tala om att antalet solceller fullkomligt har exploderat under de senaste tio åren riskerar att vara både vilseledande och irrelevant om man inte jämför med hur mycket användningen av fossila bränslen samtidigt har ökat.
Boken innehåller ett stort antal diagram, men de är alla i en blygsam storlek och det är inte möjligt att utläsa några exakta värden ur dem. Jag vill inte låta en skenbar noggrannhet skymma de stora dragen. Den sista decimalen är oftast ointressant, medan antalet nollor och lutningen på kurvan betyder allt.
En ingenjörsmässig uppskattning säger att boken innehåller cirka 5 000 rader. Vissa av dessa innehåller
anekdoter och andra har karaktär av utfyllnad, men det finns också de där jag redogör för skarpa data och avgörande samband. Men, minst lika viktigt är det som står att läsa mellan raderna.
Bilden jag tecknar av världen kan tyckas mörk. Med berått mod lägger jag fokus på att beskriva en – som jag uppfattar den – prekär situation och inte på möjliga utvägar. Möjligtvis bidrar jag på så sätt till att stänga några dörrar.
Något som kan vara väl så konstruktivt.
Göteborg, mars 2025 Stellan Tengroth
Utan energi – noll och intet
Vi lever i en föränderlig värld. Inte bara bildligt utan också bokstavligt. Och de sker hela tiden, alla de stora och små förändringarna runt omkring oss.
När jag kliver upp ur sängen förändrar jag min plats i rummet, när jag greppar spisens vred och sätter på kaffe vattnet startar jag en förändring av vattnets temperatur. När jag efter en stund lyfter koppen och det heta kaffet rinner ner i strupen, förändras min kroppstemperatur med någon tusendels grad. Om jag trycker på gas- eller bromspedalen förändrar jag bilens hastighet. I stålverket valsar man plåtarna och i bageriet kavlar man degen, formerna förändras.
Förändringarna är inte isolerade till vår moderna värld med kaffe, transporter och maskiner. De var en del av naturen långt innan människan trädde in på scenen. Jorden har under årmiljoner förändrats med kontinenter som drivit omkring, malmkroppar som bildats i dess inre och vädersystem som gett vattnet sitt kretslopp. Allt levande – växter och djur – måste både som individer och arter vara i ständig förändring. Alternativet är döden.
Den gemensamma nämnaren för dessa förändringar är att de alltid kräver energi. Utan energi skulle ingenting hända. Ingen rörelse, inga temperaturskillnader och inget liv.
Omvänt gäller att essensen bakom bruket av energi är förändring. Den kan vara önskad eller oönskad men den är oundviklig.
Vi lever i ett avancerat samhälle där det produceras mycket, där man förflyttar människor och gods över klotet och där vi både värmer och kyler våra hus. Med andra ord en värld där det krävs mycket för att hålla hjulen rullande och trots att det sparas och effektiviseras på många håll, har det hittills inte förmått tippa vågskålen. Sett till totalen har vi aldrig slukat så mycket energi som idag. Kurvan över världens energiförbrukning avslöjar en fyrdubbling sedan 1965. Figu
r 9: Global energiförbrukning. Exajoule t.o.m. år 2023.
Även om detta är en viktig och tankeväckande information saknas en avgörande dimension. Vi lever inte i en rättvis värld där gracerna är jämnt fördelade.
Alltför ofta är vi pinsamt närsynta och jag kan ofta få intryck av att ”energifrågan” handlar om stabila el leveranser till överkomliga priser för batterifabriker och serverhallar. Men lyfter jag blicken kommer jag upptäcka att nästan 700 miljoner människor saknar elektricitet och att över två miljarder lever med primitiva och hälsovådliga metoder för matlagning.
Detta borde väl vara en energifråga på riktigt? En fråga som förtjänar uppmärksamhet och som påminner oss om att fokus så lätt halkar in på hur maximera tillförseln av energi och inte hur vi bäst kan nyttja den.
Vår civilisation kräver energi för att fortleva. Det är odiskutabelt. Men istället för att bara rusa på och satsa borde det vara dags att sansa sig. Till vad vill vi använda de begränsade och värdefulla gåvor som energin skänker oss?
Mardrömmen om evig tillväxt
[BNP] bryr sig inte om djupet i vår poesi eller styrkan i våra äktenskap, skarpsinnet i vår offentliga debatt eller integriteten hos våra statstjänstemän. Den mäter varken vårt förstånd eller vårt mod, varken vår visdom eller vår bildning, inte vår medkänsla eller vår hängivenhet till vårt land, den mäter allting, kort sagt, utom det som gör livet värt att leva.
Robert Kennedy, 18 mars 1968
Storleken på ekonomin brukar uttryckas som BNP (bruttonationalprodukt), det vill säga värdet av allt som produceras (produkter, tjänster, investeringar – privat och offentligt). Ett mått som kan tyckas väldefinierat och som redovisas med stor precision, men där det inte är självklart vad som ger en ökad BNP.
Ekonomisk tillväxt ska definitivt inte förväxlas med att tillverka saker med effektivare processer eller att automatisera delar av tjänstesektorn. Om man lyckas rationalisera och åstadkomma samma resultat till en lägre kostnad kommer det tvärtom, allt annat lika, att ge en lägre BNP.
Å andra sidan finns det mycket som driver upp den, företeelser som rimligtvis inte alls leder mot ett hållbart samhälle eller ökat välbefinnande. Reklam för nätcasinon, mobiltelefoner som måste bytas redan efter ett år och kostnader för att sanera miljöfarligt avfall är
bara något av det som inte för mänskligheten framåt, men som ändå bidrar till en allt högre ekonomisk tillväxt.
Också pandemin visade på det motsägelsefulla. Nedstängningar och restriktioner resulterade i en krympande BNP, men att samhället tvingades lägga resurser på att vårda sjuka hade i ett snävt nationalekonomiskt perspektiv en motsatt verkan och dämpade den ekonomiska inbromsningen.
Det är därför inte svårt att, likt Robert Kennedy, notera de uppenbara bristerna hos BNP. Ett trubbigt mått som mäter kostnaden för allt som produceras (och konsumeras), utan någon förmåga att värdera det som inte har en prislapp. De svårfångade aspekterna som knyter an till lycka och välbefinnande saknas, men minst lika allvarligt är att det som med ekonomers språk kallas ”externaliteter” anses vara gratis.
Att utvinna mineraler eller att ta upp fisk ur haven är visserligen förknippat med kostnader. Ju längre ner man kommer i en gruva, desto dyrare blir det att bryta den återstående malmen och ju svagare bestånd av fisk desto längre ut måste fiskefartygen gå. Men att gruvbolagen och fiskeindustrin har faktiska kostnader får inte förväxlas med att malmen eller fisken i sig skulle betinga ett pris.
Likadant är det i ”andra änden” där det inte kostar något att släppa ut främmande och skadliga ämnen i naturen. Även om miljölagar har sett till att det kan vara förknippat med kostnader att till exempel släppa
ut koldioxid är varken inköp av utsläppsrätter eller koldioxidskatt något som tillfaller den som tillhandahåller atmosfären.
Moder Jord skickar aldrig några fakturor, varken för fisk, järnmalm eller utrotade arter. Eller mer precist, hon har ingen förmåga att hantera våra betalsystem. Hon har inte sett något behov av vare sig kontanter, betalkort eller swish.
Men vi behöver inte tvivla. Förr eller senare kommer kravbreven att dimpa ner och då är det hon som dikterar villkoren och talar om i vilken valuta det ska betalas.
Det borde alltså vara uppenbart att en ständigt expanderande produktion är destruktiv. Något som i längden är omöjligt på en planet med begränsade resurser och där det dessutom är tveksamt om det för med sig ett ökat välmående för oss som bebor planeten i fråga. Men, det är mer komplicerat än så …
Samhällsmaskineriet är inte designat på ett kontor där man i lugn och ro har analyserat olika alternativ och efter noggrant övervägande valt en organisation med en optimal avvägning mellan mänsklig lycka och harmoni med omgivningen. Nej, vår civilisation är en som under årtusenden har växt fram och där den situation som vi lever under idag bara i begränsad omfatt-
ning är resultatet av aktiva beslut med ett långsiktigt mål i sikte.
Med Kennedys ord ringande i öronen och med tanke på det materiella överflöd som idag råder i länder som USA och Sverige ligger det nära till hands att vilja backa bandet. Kring år 1990 var BNP ungefär hälften av dagens och även om telefonerna på den tiden satt fast med sladd i väggen och ingen skulle kommit på idén att kalla sin tjocka TV-apparat för ”tjock-TV” levde vi knappast i något armod. Men även om livet för trettio år sedan var okej duger det inte att bara ta fasta på ekonomins storlek.
Av allt att döma är det statiska värdet hos BNP bara en del av sanningen. Erfarenheten säger oss att dynamiken, det vill säga själva förändringen – tillväxten –hos den samlade produktionen är minst lika kritisk. Perioder med högkonjunktur och kraftig tillväxt verkar oavsett hur stor ekonomin var just då ha sammanfallit med ”goda tider”, minskad fattigdom, lägre arbetslöshet och starkare statsfinanser.
Robert Kennedy
Robert Kennedy, bror till John F. Kennedy, ställde år 1968 upp i primärvalen för att bli Demokraternas kandidat i valet samma höst. Efter primärvalet i Kalifornien den 5 juni ledde han i antal elektorsröster och hade mycket väl kunnat bli partiets kandidat i presidentvalet senare samma år. Men ödet ville annorlunda och kvällen slutade i tragedi när han sköts till döds.
Nedan ett avsnitt ur det tal han höll i Kansas den 18 mars 1968, några dagar efter att han hade offentliggjort sin kandidatur.
But even if we act to erase material poverty, there is another greater task, it is to confront the poverty of satisfaction – purpose and dignity – that afflicts us all. Too much and for too long, we seemed to have surrendered personal excellence and community values in the mere accumulation of material things.
Our Gross National Product, now, is over $800 billion dollars a year, but that Gross National Product – if we judge the United States of America by that – that Gross National Product counts air pollution and cigarette advertising, and ambulances to clear our highways of carnage. It counts special locks for our doors and the jails for the people who break them. It counts the destruction of the redwood and the loss of our natural wonder in chaotic sprawl. It counts napalm and counts nuclear warheads and armored cars for the police to fight the riots in our cities. It counts Whitman’s rifle and Speck’s knife [två massmördare med sexton resp. åtta liv på sina samveten], and the television programs which glorify violence in order to sell toys to our children.
Yet the gross national product does not allow for the health of our children, the quality of their education or the joy of their play. It does not include the beauty of our poetry or the strength of our marriages, the intelligence of our public debate or the integrity of our public officials. It measures neither our wit nor our courage, neither our wisdom nor our learning, neither our compassion nor our devotion to our country, it measures everything in short, except that which makes life worthwhile.
And it can tell us everything about America except why we are proud that we are Americans.
I valet den 5 november 1968 kom republikanen Richard Nixon att bli vald till USA:s president.
Även om den ekonomiska tillväxten har tydliga oönskade effekter och som bärande idé är orimlig går det inte att bortse från att ett kraftigt och oförutsett fall hos BNP kan ge fatala följder för både politisk stabilitet, demokrati och fred.
För att travestera Fatih Birol: ”we should leave growth before it leaves us”.
Visst har storleken betydelse
Varför finns det miljontals arter av flygande insekter, drygt tiotusen olika fågelarter men inga älgar som svävar fritt över markerna?
Det är ingen tillfällighet att de djur som kan flyga är bland de minsta. En mygga väger bara några milligram, men den ringa vikten duger inte som enda förklaring till övertaget för de små. Om jag, i fantasin, skulle förstora myggan tusenfalt, låta den behålla samma proportioner och de bevisat goda aerodynamiska egenskaperna, då skulle den likväl ha gått miste om sin förmåga att flyga.
En geometrisk betraktelse visar nämligen att om myggan växer tio gånger på längden och lika mycket i de två andra riktningarna, då skulle dess volym (och vikt) ha blivit tusen gånger så stor. Den skulle visserligen inte väga mer än några gram, men problemet för myggan är att det som får den att flyga är vingarna och om de blir tio gånger så långa och tio gånger så breda har deras yta och det som ger myggan sin lyftkraft blivit hundra gånger så stora. Det kommer inte att hjälpa hur intensivt den än viftar med dem, de skulle aldrig kunna få upp den tusen gånger så tunga kroppen i luften.
Den som har ont av myggbett behöver inte oroa sig. Evolutionen lär aldrig premiera några jättemygg.
Resonemanget gäller självfallet inte bara för insekter och inte bara för de levande. Ett flygplan lyder under samma fysikaliska lagar och där det inte var en slump att de första planen var små.
Om jag tänker tanken att man i ett 150-sitsigt flygplan, typ Boeing 737, skulle ersätta det fossila flygbränslet med batterier kommer den extra vikten att vara det mest svårforcerade hindret. Detta normalstora flygplan har en startvikt på cirka 60 ton där bränslet står för en femtedel. Med mitt försiktiga antagande att batterierna skulle väga tjugo gånger så mycket som dagens flytande bränsle resulterar det i att motorer och vingar måste klara att få en 4–5 gånger så tung pjäs att lämna marken. Om detta hade varit ett lösbart problem, då hade vi för länge sedan sett fraktflyg med en lastkapacitet långt utöver dagens.
I Sverige finns ett initiativ att utveckla ett litet flygplan med hybriddrift (batteri och flytande bränsle), ett plan med plats för 30 passagerare och med en räckvidd vid eldrift på 20 mil. Jag kan inte bedöma hur realistiska planerna är, men även om de lyckas få upp det i luften, få det certifierat och satt i trafik gäller samma hårda villkor om någon i en framtid skulle försöka sig på att skala upp det hela och tillämpa samma tekniska lösningar på ett ”normalstort” flygplan.
För allt som ska lämna marken är storleken av vital betydelse. Ju mindre desto bättre.
Den som ska förflytta sig över långa avstånd och där det är osäkert när det går att äta sig mätt får inte vara alltför liten och klen. Även för en fågel som, för att kunna flyga, bör vara liten och nätt har det naturliga urvalet gynnat vissa som är något större och som kan hålla sig med en egen energireserv i form av ett fettlager.
Albatrossen som hör hemma i den Södra oceanen är bland de allra största fåglarna, en fascinerande glidflygare som kan hålla sig i luften 4–5 dygn. Men inte heller tranorna som övervintrar i Afrika, dansar vid Hornborgasjön för att sedan häcka längre norrut i Sverige är några små fåglar.
Om dessa fåglar gynnas av sin storlek, gäller samma princip för ett oceangående fartyg. De som ful lastade med containrar går som i ett pärlband från Asien till hamnar i Europa och Nordamerika har innan de lägger ut provianterat med mat och dryck till besättningen, men framför allt har de sett till att fylla upp bränsletankarna. Med en förbrukning på i storleksordningen 200–300 ton per dygn och med ungefär en månad till sjöss är det ansenliga mängder tjockolja som måste bunkras.
Titeln ”Klimatet, oljan och tillväxten” sätter ord på tre, för den moderna civilisationen, avgörande företeelser.
Samtidigt som städer översvämmades, skogar brann och glaciärer smälte stod vetenskapen frågande inför den hastiga uppvärmningen av haven. Även om alltså inte ens de skarpaste hjärnorna har kunnat ge oss den fulla förståelsen är det tveklöst att ett minskat bruk av fossila bränslen är det enda riktigt verksamma motmedlet.
Ett annat besvärande faktum är att det finns en tight koppling mellan den ekonomiska tillväxten och konsumtionen av olja, kol och fossil gas. Sett i backspegeln har världen aldrig upplevt goda ekonomiska tider utan att också användningen av dessa energikällor ökade.
Med stöd i officiell statistik demaskeras flera viktiga trender. Bilden som framträder är inte vacker.
Det som går under benämningen ”grön omställning” kan inte beskrivas som annat än något marginellt hos oss i den rika delen av världen. Solenergin må vara billig, men det visar sig vara en myt att den växer exponentiellt. Elbilarna är ett giltigt svar på problemen med sot och kväveoxider, men för att rädda klimatet duger de inte. Exemplen kan mångfaldigas och problemet med att ställa om kokas ned till att de fossila bränslena har överlägsna prestanda som bärare av energi.
Som lök på laxen kommer – inom kort – världens oljeutvinning att minska. Ett skeende som varken Trump eller Putin kan rå på. Något som inte blåser faran över för klimatet, men som utmanar föreställningen om en ständigt växande ekonomi. Den relevanta frågan borde vara: ”Hur styra mot en demokratisk och fredlig nedväxt?”
Boken visar inga enkla utvägar utan stänger istället flera dörrar. Något som är väl så konstruktivt.
