9789100122812

Staffan Thorsell

I Hans Majestäts tjänst

Albert Bonniers Förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012281-2 Š Staffan Thorsell 2009 Omslagsdesign Johan Resele Tryck Scandbook AB, Falun 2009

Till Solveig

INNEHÅLL

Förord

11

Farväl till Berlin

19

Infanterist – kavallerist – diplomat

30

Diskret upprustning

36

Middag med Himmler

45

En lycklig tid i Berlin

52

På visit hos Hitler

61

Krig och bilaffärer

72

Abwehr hjälper en granne att fly

87

Vapenaffärer med Göring

93

I Tysklands våld

107

Fest för Röda armén

119

Kriget skulle vara i sex veckor

130

Falskt larm

144

Studieresan till Krim

149

Översten och judarna

157

Kullager och dödsdomar

168

Besök hos Gustaf V

179

En hemsk natt och en god nyhet

192

En förrädare i Stockholm

201

Den lille baronen

211

Döden i Caputh

223

Det goda livet i Caputh

233

Den stulna portföljen

242

På randen av en vulkan

251

Hemma i Stockholm

259

Vad hade han i Schweiz att göra?

273

I Stalins Moskva

282

Efteråt

306

Några anteckningar om skrivsätt och använda källor

319

Källor

323

Litteratur & källor

353

Personregister

356

Tack

362

Förord

Jag mötte överste Curt Hermann Juhlin-Dannfelt för första gången när jag arbetade med boken ”Mein lieber Reichskanzler”.

Den handlar om Sveriges kontakter med Adolf Hitler och hans rikskansli och kom ut 2006. Jag blev bekant med Dannfelt på Krigsarkivet när jag läste hans manuskript ”Hågkomster” 37 år efter att han gått bort. Han berättade om sin släkt och sin familj men framförallt skrev han om sina tolv år i Hitlers Berlin och om sin tid i Stalins Moskva under det kalla kriget. Det var bara några få sidor i hans långa manuskript som var relevanta för boken men de räckte för att väcka mitt intresse för mannen som var Sveriges militärattaché i Tyskland under hela tiden nazisterna satt vid makten.

Jag tycker inte om det gamla överhetssamhället med tjänste­ folk och förtalade hembiträden. Jag gillar inte stövlar och uniformer, kaserngårdar och exercisfält. Jag är rädd för hästar.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli fascinerad av en kavallerist född på 1880-talet. Att det blev så beror kanske på att jag lärde känna honom på avstånd och kunde forma min egen bild av honom. Det beror nog också på att han skrev väldigt rara brev till sin fru och på att han, när det kom till kritan, var lika mycket humanist som kavallerist. När livet som militär diplomat gick honom emot drömde han om att överge både diplomatin och armén och bli porträttmålare på heltid. Sin födelsedag firade han med att gå på operan. När han en kort tid i krigets slutskede, medan bomberna regnade över Berlin, 11

lånade en lägenhet av en god vän var dyrgriparna i vännens fina bibliotek ett stort glädjeämne.

I sina Hågkomster berättade han på nästan 400 tunna maskinskrivna sidor, som riskerar att falla sönder, om sitt liv som officer, diplomat och familjefar i Helsingborg och Stockholm, Uppsala, Riga, Berlin, Bern, Prag och Moskva. Han dikterade sina minnen under åren som pensionär. En kvinnlig släkting skrev ut dem på maskin. De var aldrig avsedda för offentligheten. Han ville bara berätta för en trängre familjekrets. På somrarna under 1960-talet hände det att han samlade sina anhöriga omkring sig och läste högt ur anteckningarna för att familjen skulle veta hur släkten hade haft det och vad som hade hänt under åren i Berlin och Moskva. Hans efterlevande var från början inte odelat glada för att hans minnen hamnade på Krigsarkivet.

Curt Juhlin-Dannfelt var en energisk och plikttrogen officer.

Under de tolv åren i Berlin fullständigt bombarderade han sina chefer i Stockholm med telegram, rapporter, meddelanden, handbrev, promemorior och underrättelser av alla upptänkliga slag.

Han suckade ofta över att han hade så mycket att göra. De långa serier av dokument han lämnat efter sig har stora luckor. Ibland beror det säkert på vanligt mänskligt slarv. Ibland handlar det om en önskan att lägga historien till rätta och ibland om en förhoppning att innehållet för evigt skulle förbli hemligt. På flera av de bevarade dokumenten står att de ska brännas efter läsning.

En del mottagare gjorde säkert som han önskade och brände papperen. Kopior av många handlingar som borde ha funnits där men ändå saknas i Försvarsstabens samlingar på Krigsarkivet dyker istället upp i UD:s arkiv i Marieberg eller Arninge utanför Stockholm. Vissa av de dokument som förstördes i Stockholm finns bland beslagtagna tyska dokument på National Archives i Washington. Där och på det stora tyska Militärarkivet i Freiburg har jag hittat material av stort intresse.

För att få läsa de handlingar som den tyske militärattachén i 12

Stockholm, Bruno von Uthmann, lämnat efter sig behövde jag släktingarnas tillstånd. Jag behövde inte leta länge. Generalens son, Hans von Uthmann, bor numera i Stockholm och hjälpte mig gärna också med annat material om sin far. Bruno von Uthmanns verksamhet i Stockholm var en sorts spegelbild av Dannfelts arbete i Berlin. De träffades många gånger.

Vid sidan av Dannfelts egna Hågkomster är alla dessa mer eller mindre officiella dokument en viktig källa för den här boken.

Men den källa som betyder mest för att jag nu tänker på min huvudperson med värme är den långa serie privata brev som han skrev till sin fru och sina barn. Under större delen av tiden i Berlin under kriget och senare i Moskva levde han skild från familjen. Han ansträngde sig för att per korrespondens delta i familjens liv och i barnens uppfostran och för att trösta och stödja sin hustru som ofta kände sig orolig, tyngd och ensam. I några av de många privata brev som hans efterlevande gett mig tillgång till finns beska sanningar och avslöjanden om kriget och politiken som han inte ville sätta på pränt när han skrev till sina chefer. Men från den särskilt känsliga perioden september 1941 till november 1942 finns tyvärr inga sådana privata brev bevarade. De många brev som den stundtals mycket ensamme översten skrev från Berlin till sin hustru är en viktig källa. Tyvärr är det bara hans egna brev till hustrun som finns kvar. Det är bara tre av de många och långa brev som Margareta JuhlinDannfelt skrev till sin man när han levde ensam i Berlin som finns bevarade. Av hans svar kan man se att hon hela tiden försökte hålla honom underrättad om vad som hände i Stockholm och göra honom delaktig i familjens och släktens liv. Mycket i breven handlar om sådant som han bad henne att skaffa i Stockholm för att underlätta vardagslivet i Berlin.

De tre bevarade breven från hustrun i Stockholm är från hösten 1944 och att de finns kvar kan vi tacka Gestapo för. De finns på USA:s riksarkiv, National Archives i Washington. De hamnade 13

där därför att Gestapo i december 1944 stal Dannfelts portfölj med ett hundratal olika dokument. Stölden resulterade i en stor rapport om Dannfelts verksamhet till SS-ledaren Heinrich Himmler och breven hamnade i Himmlers arkiv. Efter kriget mikrofilmades alla dessa dokument, inklusive Margareta JuhlinDannfelts brev till sin man, av den amerikanska armén.

Det här är ingen roman byggd på en sann historia. Det är en samling pusselbitar som vill ge en bild av Curt Juhlin-Dannfelt och hans verksamhet. Jag har försökt att lägga bitarna på rätt ställe.

Men jag skriver med insikt om att viktiga bitar i pusslet fattas.

Han undvek att sätta känsliga uppgifter på pränt. Han besökte Stockholm ett par gånger om året och hade många tillfällen att föra muntliga samtal med sina chefer. Från sådana samtal finns i regel inga uppteckningar. Det lämnar hål i berättelsen om hans verksamhet. Å andra sidan var hans chefer nyfikna på vad som hände när Dannfelt träffade försvarsministern Per Edvin Sköld eller kung Gustaf V. Efteråt fick han ibland order att skriva och berätta vad som hänt. Från några sådana möten finns intressanta skildringar bevarade.

Alla som sysslat med andra världskrigets svenska historia vet hur viktigt det är med en kritisk granskning av de använda källorna. Jag vill försöka beskriva vad som verkligen hände så noga det bara går utan att tynga framställningen med en mängd fotnoter eller en detaljrik redovisning av källorna i den löpande texten. Men sist i boken finns ett resonemang om de källor som kommit till användning och en ganska detaljerad redovisning av dem sida för sida. Anteckningarna ger läsaren en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om källornas pålitlighet. Jag hoppas att de sidorna blir flitigt använda av läsare som själva funderar över hur säkra de använda källorna är och som gärna delar med sig av sina egna erinringar och funderingar i detta och angränsande ämnen.

14

Det finns två olika sätt att skriva om andra världskriget. Man kan skriva historien med eller utan att tänka särskilt mycket på Förintelsen. Länge nonchalerade den svenska historieskrivningen vad som hade hänt med Europas judar. Det berörde ju inte oss.

I Wilhelm Carlgrens och Alf W Johanssons standardverk om Sverige under andra världskriget nämns knappt utrotningen av judarna. Jag envisas med att försöka påminna om vad som i varje skede av kriget hände med Europas judar. Inte för att skuld­ belägga den tidens aktörer utan för att påminna om vad som gör den här tiden unik. Andra världskriget var ingen vanlig konflikt mellan små och stora stater, mellan kungahus, presidenter och statsministrar, generalerna och deras arméer. Hitlers uttalade ambition från första till sista stund var att bokstavlig talat utrota alla Europas judar. Den målsättningen kastar sin skugga över allt som hände. Många valde att blunda för vad som pågick. Andra såg men valde att inte förstå. Allting blev enklare om man höll sådan kunskap ifrån sig. Insikten var farlig. När historikerna gick till verket efter kriget var det likadant. Allting blev enklare om man inte tänkte så mycket på Förintelsen när man skrev krigets historia. I de flesta länder dröjde det decennier innan det perspektivet på allvar tågade in i historieskrivningen och Förintelsen blev ett begrepp.

Vår huvudperson förträngde inte, åtminstone inte i efterhand, vad som hände judarna. I sina Hågkomster återkom han flera gånger till judarnas öde. Medan nazisterna härskade störde han däremot sällan sina chefer med rapporter om judepolitiken. Han skrev ofta om annat än militära ting men sällan om förföljelsen av judarna. Han såg det inte som en uppgift för militärattachén att aktivt söka kunskap om vad som hände med Europas judar.

I Hågkomster finns formuleringar och tankar som är klart antisemitiska. Men för att ha sina rötter på 1930-talet är uttrycken snarast milda och försiktiga. Praktiskt taget alla i den svenska överklassen talade vid den här tiden på fullt allvar om något man 15

kallade för det tyska ”judeproblemet”. Aftonbladet varnade efter Kristallnatten i en tidstypisk rubrik för ”Massinvasion av judar till Solna”. En lättversion av kontinentens antisemitism var lika självklar i 1930-talets Sverige som ivern att vara jämställd är idag.

Att den svenska antisemitismen inte var värre beror nog mest på att judarna i Sverige var få och väl assimilerade. Med dagens språkbruk skulle Curt Juhlin-Dannfelts funderingar om judarna och deras öde vara grovt politiskt inkorrekta. Här får de fungera som inblick i en svunnen tids svenska antisemitism. Med hans personliga hållning är det inte lika enkelt. Den judiske historikern Hugo Valentin beskrev redan under kriget Hitlers planer på att utrota alla Europas judar med en stor artikel i Handelstidningen 1942. Senare skrev han en stor bok om den svenska judendomens historia. Valentin och Dannfelt möttes första gången som skolkamrater. På ålderns höst fick de kontakt på nytt och blev goda vänner. När Dannfelt gick bort skrev Valentins änka ett vackert kondoleansbrev till familjen. Dannfelts barn säger att familjen Valentin planterade ett träd till hans ära i Israel. Hans språkbruk och tankevärld var präglat av tidens vanliga föreställningar om ras och etnicitet. I hans personliga uppträdande fanns inget spår av antisemitism.

Alla som skriver historia eller läser om historiska händelser och personer står inför samma utmaning. Vi tar med oss vår egen tids värderingar och synsätt bakåt i tiden vare sig vi vill eller inte. Några andra referensramar har vi ju inte. Även om det bara handlar om en tidsresa på en eller två generationer är det lätt att bli anakronistisk. Antisemitismen är ett exempel. Tryckfriheten är ett annat. 1940 krävde vår huvudperson i en skrivelse till försvarsministern att pressfriheten omedelbart skulle avskaffas och censur införas snarast möjligt. Hans kollega marinattachén tyckte att journalisterna grävde Sveriges grav med sina pennskaft och menade att några borde skjutas. Ska man tro marinattachéns dagbok var Sveriges överbefälhavare av samma åsikt.

16

Idag reagerar vi naturligtvis mot sådana tankar. Men för att rätt förstå vad som hände 1940 måste man komma ihåg att statsminister Per Albin Hansson samma år drev igenom en ny lag i riksdagen som kraftigt inskränkte pressfriheten och gjorde det möjligt för regeringen att införa förhandscensur vid krig eller krigsfara. Publicistklubbens ordförande, Ivar Österström, som satt i riksdagen, röstade för den nya lagen. Dagens Nyheters chefredaktör gick i spetsen för arbetet med att få tidningarna att tiga utan att det skulle behövas några nya lagar. Poängen med att studera historia är inte nödvändigtvis att kritisera de som gått före oss. Poängen är den möjlighet vi får att fundera över vilka vi själva är, varifrån vi kommer och vad vi gör nu. Historien är viktig om vi vill förstå varför det är som det är idag. Om vår bild av historien – till exempel av en moraliskt högt stående svensk neutralitetspolitik under och efter andra världskriget – är falsk och förljugen är den ju ingen bra grund att bygga dagens utrikesoch säkerhetspolitik på.

STAFFAN THORSELL staffan.thorsell@telia.com

17

FARVÄL TILL BERLIN På påskafton hade jag bjudning för 14 personer, mestadels tyskar, men även några svenskar. Det är rätt egendomligt att ha bjudningar när man nästan sitter på en vulkan men trots detta var det ganska gemytligt.

Curt Juhlin-Dannfelt i brev till sin hustru i Stockholm den 2 april 1945

Det regnade när han började den långa resan hem till Stockholm.

Han hade varit svensk militärattaché i Tyskland under nästan hela nazisternas tid vid makten. I flera dagar hade man hört de ryska kanonerna mullra i fjärran. Nu hörde man på långt håll också kulsprutor smattra. Det var dags att bryta upp från Berlin.

Men överste Curt Juhlin-Dannfelt reste hem under protest. Två dagar före avresan grälade han i telefon med sin chef i Stockholm och menade att det var ”skymfligt att officerarna lämnade sin plats sista kvarten före avgörandet”. Han ville lämna huset i Caputh, en förort till Berlin, där han bott i arton månader och flytta in i den svenska legationens bunker några hundra meter från Rikskansliet. Han ville uppleva den sista akten i det stora dramat på plats i centrum av Berlin.

När han första gången klev av tåget på Stettiner Bahnhof i Berlin­på morgonen den 5 juni 1933 för att börja sitt nya uppdrag sken ­solen mot Sveriges nya militärattaché. Han skulle bli Hans Majestät Konung Gustaf V:s man vid Hitlers hov. I ­militära ange­lägenheter var han direkt underställd kungen. I alla andra 19

sammanhang skulle han betrakta chefen för den svenska beskickningen i Berlin som sin chef. Formuleringarna var till för att släta över en konflikt mellan Försvarsdepartementet och Försvars­ staben på den ena sidan och Utrikesdepartementet på den andra om vem som skulle vara chef över militärattachéerna.

Berlin var utan tvekan världens huvudstad för den tidens svenskar. Det var till Tyskland som det tidiga 1900-talets svenska akademiker, författare, militärer, präster och andra reste för att vidga sina vyer. Undervisningen i tyska var obligatorisk på landets läroverk.

Juhlin-Dannfelt hade aldrig förr varit i Berlin. Han hade – äntligen tyckte han själv – just blivit befordrad till major. Det hade tagit honom tjugofyra år i uniform att komma så långt. Efter fem lyckliga år i Riga trivdes han som militär diplomat. Han förstod vilket viktigt uppdrag han hade fått. Han var stolt. Historien kommer att visa att han var rätt man på rätt plats men kanske var det ett misstag som gjorde att han kom till Berlin. När han utnämndes vintern 1933 var det meningen att han, precis som sin företrädare, skulle företräda Sverige i både Berlin och Moskva.

Tyskarna gillade den ordningen eftersom hans företrädare alltid varit mycket generös med att berätta i Berlin vad han hade lärt sig i Moskva. Eftersom Dannfelt talade flytande ryska vid sidan av tyska, franska och engelska var han rätt man för ett sådant dubbelt uppdrag. Men när han kom fram till Berlin hade Hitler haft makten i fyra månader. Weimarrepublikens demokrati låg i ruiner. Judeförföljelserna hade redan börjat. Hitler hade upplöst kommunistpartiet och kastat många av partiets medlemmar i sina första koncentrationsläger. Med Hitler vid makten i Berlin var det inte längre någon bra idé att samma officer skulle företräda Sverige i både Moskva och Berlin. Det dröjde femton år innan Curt Juhlin-Dannfelt verkligen blev svensk militärattaché i Moskva.

20

De första koncentrationslägren, judeförföljelserna och den krossade tyska demokratin verkar till en början inte ha bekymrat den nye attachén. I sin första bevarade rapport från Berlin hösten 1933 skrev han istället om ”Hitlers personliga vinnande och sympatiska sätt och hans i många hänseenden moraliskt högtstående egenskaper”. Många ur den svenska överklassen såg de första åren Hitler på samma sätt. 1934 satt den svenske ärkebiskopen i soffan hos führern i Rikskansliet och gratulerade honom till Tysklands ”etiska framsteg”. Curt Juhlin-Dannfelt ändrade ­inställning snabbare än många andra svenskar ur de övre skikten.

Han levde i Hitlers skugga under tolv år. Under hela nazitiden var han den viktigaste svensken i Berlin. Han var Sveriges ögon och öron när vad som helst kunde hända och många fruktade ett tyskt angrepp. Han hade samma roll i Moskva när järnridån sänkte sig över Europa och rädslan för ett tredje världskrig och oron för vad Stalin skulle göra härnäst var som störst. Han hade fantastiska källor till många av sina rapporter framförallt från Berlin. Men trots att han utan tvivel hade en nyckelroll på svenska­ legationen nämns hans namn knappt i de viktigaste böckerna om Sveriges politik under andra världskriget. I den officiösa och voluminösa redogörelsen ”Sveriges utrikespolitik 1939–1945” av UD:s arkivarie Wilhelm Carlgren förekommer hans namn bara fyra gånger på 700 sidor. I den något mindre officiösa skrift som sammanfattar forskningsprojektet Sverige under andra världskriget, ”Per Albin och kriget” av Alf W ­Johansson finns hans namn inte ens med i namnregistret.

Under åren i Berlin träffade han alla de ledande nazisterna.

Han var på visit hos Hitler i Rikskansliet tillsammans med den svenske arvprinsen, pappa till vår nuvarande kung. Han diskuterade rasfrågor med Heinrich Himmler. Han gjorde vapenaffärer med Hermann Göring på Karinhall och han uppvaktade Göring på femtioårsdagen. Två månader innan 21

Dannfelt bröt upp från Berlin drack han te med Joachim von Ribbentrop i det sönderbombade Rikskansliet och fick höra hur Tyskland trots allt skulle vinna kriget. Han längtade efter sin hustru och sina fyra barn i Stockholm men han ville vara på plats när Hitlers välde till sist föll samman. Det var därför han, i mitten av april 1945, protesterade mot ordern att resa hem till Stockholm.

Dannfelt hade vänner både bland preussiska generaler och bland skådespelare och konstnärer. Den blivande nobelpristagaren Boris Pasternaks pappa, Leonid, målade hans porträtt. När hans stora lägenhet inne i Berlin förstördes i ett bombanfall flyttade han till en av Tysklands mest kända skådespelare och hennes man, en känd filmstjärna, som bodde i en villa strax utanför Berlin. Hans inflyttning drog, som fortsättningen kommer att visa, olycka över huset. Efter det stora bombanfallet flyttade större delen av den svenska legationen till slottet Alt Döbern tolv mil från Berlin.

Ministern Arvid Richert besökte de sista krigsåren alltmer sällan Berlin. Dannfelt längtade hem men stannade hela kriget. Det var bara så han kunde sköta sitt uppdrag.

Han var ögonvittne till Tysklands snabba upprustning, de segerrika erövringskrigen och de nederlag som sedan följde.

Han såg judarna fördrivas och han gjorde många resor till både öst- och västfronten. I tolv år försökte han se, förstå och rapportera vad som hände och helst också berätta vad som skulle hända härnäst. I sina meddelanden till regeringen och staberna i Stockholm och i privata brev hem till familjen försökte han analysera läget, berätta vad han såg och hörde och dessutom leva en sorts familjeliv per korrespondens. Ibland finns det tydligare och skarpare berättelser om livet i Berlin i de privata breven hem till hustrun än i de officiella skrivelserna.

Från början var det faktiskt meningen att han skulle stanna kvar i staden när ryssarna kom. I slutet av januari 1945 såg det ut som 22

om Berlins fall bara skulle dröja ett par veckor. Legationschefen Arvid Richert ansåg att Dannfelt var rätt man att föra befäl över den del av beskickningen som skulle stanna i Berlin eftersom han talade flytande ryska. Svenska regeringen var av helt annan mening. Den ryska offensiven stannade upp och inmarschen i Berlin dröjde. I mitten av mars begärde de svenska militära attachéerna att få stanna kvar i Berlin även om ryssarna omringade staden.

Barska order från försvarsministern Per Edvin Sköld gjorde att de kom hem till Sverige utan att möta soldater från någon av segermakterna. Svenska officerare som mottagningskommitté för Stalins trupper i Berlin var en politisk mardröm för regeringen. Ryssarna var väl medvetna om att Sverige flera gånger i krigets inledningsskede räckt tyskarna en hjälpande hand på östfronten.

Curt Juhlin-Dannfelt visste vilka order som gällde men gav ändå inte upp tanken att få vara med ända till slutet. Han planerade för resan till Sverige våren 1945. Han skickade hem särskilt värdefulla böcker och andra värdesaker med de sista transporterna av diplomatgods från Berlin. Han hjälpte några närstående att få ut sina värdesaker från en stad där invånarna snart måste räkna med att plundras av ryska soldater. Egentligen var det ett brott mot UD:s regler men han ursäktade sig med att hans kolleger gjorde samma sak i mycket större utsträckning. Han ordnade med ett tillstånd så att hans chaufför Albert Schneider skulle få följa med till Sverige. Han kämpade för att en gammal dam, Margarita von Rosen, som var en avlägsen släkting till hans hustru, också skulle få följa med. Han hade lärt känna henne i Riga och han hade gjort sitt bästa för att hjälpa henne i Berlin. En ström av flyktingar från öst passerade genom Caputh och skrämde invånarna med sina berättelser om vad som hände där de sovjetiska trupperna drog fram. ”Jag kan inte ha på mitt samvete att lämna kvar den stackars Margarita, hjälplös och opraktisk som hon är till en säker död”, skrev han till sin hustru 23

hemma i Stockholm. De sista sju månaderna hade baronessan von Rosen bott hos honom i Caputh och ofta levt rövare med tjänstefolket. Egentligen tyckte han att hon var en krävande och besvärlig person. Han var orolig för hur hon skulle kunna försörja sig i Sverige men han ville inte lämna henne ensam i Berlin.

Han tog upp kampen med byråkraterna för att hon skulle få komma till Sverige. Kanske kunde hon tjäna pengar på att ge hans officerskamrater lektioner i ryska? Han visste ju själv att hon var en mycket bra lärare.

Samtidigt som han förberedde resan hem till Stockholm gjorde han nya ansträngningar att få stanna i Berlin. Det verkar ha blivit till en sorts mandomsprov för honom och de andra svenska attachéerna att övertyga omgivningen om att de faktiskt ville stanna kvar. Vad de verkligen önskade må vara osagt. I mitten på april gav han sig ut på en farlig bilresa tillsammans med flygattachén Erik Gärdin för att söka upp ministern Arvid Richert och utverka tillstånd att stanna i Berlin. Richert och större delen av den svenska legationen hade nu flyttat vidare till slottet Friedrichsruh i Nordtyskland. Richert hade hyrt in sin legation hos furstinnan von Bismarck. Hon var född i Sverige som AnnMarie Tengbom. Av och till i livet var hon Jacob Wallenbergs stora kärlek men hon hade gift sig med den gamle järnkanslern Otto von Bismarcks sonson med samma namn. Nu var hon ett levande exempel på de nära kontakterna mellan tysk och svensk överklass och tysk furstinna med eget slott.

Dannfelts och Gärdins resa till Friedrichsruh blev dramatisk.

Brinnande eller utbrända bilar, döda uppsvullna hästar och kor med benen i vädret kantade vägarna. Svenskarna hade satt fast var sin blågul flagga över biltaken i förhoppning om att det skulle skydda dem mot angrepp från de engelska jaktplanen. Det var en fåfäng förhoppning. Flera gånger fick de uppleva hur låg­ flygarnas kulsprutor pepprade asfalten. Framme i Friedrichsruh mötte de den svenska Rödakorskolonn som Folke Bernadotte 24

organiserat. Engelska jaktplan kretsade som rovfåglar högt över Friedrichsruh. Nu gick de plötsligt ned i låganfall mot Röda korsets bilar. Gärdin och Dannfelt tog skydd bakom varsitt träd i skogen. De klarade sig, precis som Rödakorsmännen, undan skador. På väg tillbaka till Berlin greps de som spioner av en lokal polisman men lyckades hota och prata sig fria. Chefen hemma i Stockholm hade per telefon gett dem tillstånd att återvända till Berlin. Richert hade också gett klartecken. Dannfelts tanke var fortfarande att stanna tills ryssarna kom. I ett brev till sin hustru hemma i Stockholm daterat den 19 april skrev han att han tänkte flytta in till centrum från sin förort och vänta på ryssarna där. ”Jag kan inte tänka mig att det blir långvarigt, ty Berlinbefolkningen är allt annat än stridslysten.” För att hustrun inte skulle vara orolig bedyrade han också, högst osannfärdigt, att bilresan hade gått utan störningar och varit förtjusande i det vackra vårvädret. Ännu några dagar före det slutliga sammanbrottet flög Lufthansa varje dag mellan Stockholm och Berlin.

Telefonerna i Berlin fungerade fortfarande. Dannfelt föreslog att hans fru Margareta skulle försöka ringa honom på nummer 255 636 vid tolvtiden dagen därpå.

Chefen på Försvarsstabens utrikesavdelning, översten Curt Kempff, måste ha genomskådat hans avsikt att stanna. Väl tillbaka i Berlin fick Dannfelt den 20 april ett meddelande som inte lämnade något utrymme för tvivel eller olika tolkningar.

Militärattachéerna hade order att lämna Berlin innan ryssarna omringade staden. Dannfelt blev lite bekymrad och ganska besviken. Bekymrad därför att han visste att bilresan kunde bli farlig.

Besviken därför att han ville uppleva Hitlerväldets slutliga nedgång och fall på plats i Berlin. Men han var också väl förberedd.

En stor blå stämpel i hans pass visar att han redan den 10 april 1945 skaffat sig tillstånd av Auswärtiges Amt (Tysklands UD) att resa genom Danmark på väg hem till Sverige.

Order var order. Nu gick resan inte längre att skjuta upp.

25

I Caputh grävde byns invånare skyttevärn. Snart skulle Berlin vara helt omringat. På morgonen lördagen den 21 april började Dannfelt och hans kombinerade chaufför och betjänt Albert Schneider att packa bilarna för att anträda resan. Sin plan att ta med Margarita von Rosen till Sverige hade han fått ge upp.

För att hon skulle få komma in i landet krävde de svenska myndigheterna att två personer skulle åta sig ansvaret för hennes försörjning. Dannfelt var beredd att göra vad han kunde men en andra garant för hennes uppehälle hade han inte fått fram.

Han tröstade sig med att han gjort sitt bästa och att han gett henne ett rikligt matförråd innan hon lämnade Caputh för att flytta tillbaka in i Berlin. Efteråt ångrade han sig. Han hade varit alldeles för noga med att följa byråkraternas regler. Hade han bara tagit med henne hade hon, som så många andra flyktingar med rötter i Baltikum, säkert fått komma in i Sverige.

Han hade två bilar som han ville få med sig hem. Schneider skulle köra hans lilla Fiat. Själv tänkte Dannfelt köra den stora Ford de Luxe V8 som han hade köpt billigt av en engelsk kollega när kriget började. Engelsmannen hade haft otur. Han hade just fått sin nya fina bil från USA när andra världskriget började och han i hast var tvungen att lämna Berlin. Flygattachén Erik Gärdin körde en tredje bil.

Dannfelt hade fäst sig vid en hund som bott hos honom det senaste halvåret. Hunden var en airedaleterrier som hette Ulf. Den hade kommit till Berlin med sin svenska matte som var gift med en tysk apotekare. Nu skulle hon fly hem till Sverige med hjälp av en av Röda korsets transporter. Folke Bernadottes första expedition förde hem svenska kvinnor som var gifta med tyska män. När kvinnorna ville ta med sig sina tyska svärmödrar sa svenskarna nej. I Berlin blev det stopp också för hunden Ulf. Rödakorsmännen vägrade att låta hunden följa med. Ulf fick stanna hos Dannfelt som fick en ny vän som följde honom på långa promenader och hjälpte till att hålla vakt mot de hungriga flyktingar från öst som 26

ibland försökte stjäla mat ur källaren i Caputh. Ulf skulle absolut följa med sin nya husse hem till Sverige.

För att skydda sin hushållerska Maria Weiss och de andra kvinnorna som blev kvar i huset hissade han en stor svensk flagga intill huset och skrev ett brev på ryska som intygade att svenska diplomater bott i huset. Han var orolig för vad som skulle hända.

Han tyckte att det var snöpligt att ge sig av. Han tröstade sig med att matförråden var välfyllda och att en bonde i närheten lovat att se efter kvinnorna. Dannfelt och Erik Gärdin började sin resa med att åka in till Berlin för att ta farväl av den lilla grupp högst civila svenskar som skulle vara kvar i legationens bunker vid Tiergartenstrasse. Ryska granater föll redan i närheten av bunkern men regnmolnen hindrade denna förmiddag åtminstone de allierade flygattacker som annars nästan varje dag plågade berlinarna. I sex år hade han som doyen för de utländska militärattachéerna varit storkund i en silverbutik på Berlins paradgata Unter den Linden. Varje gång en av de andra attachéerna lämnade sin post brukade kollegerna uppvakta honom med ett cigarrettetui i silver som minne av tiden i Berlin.

Som doyen organiserade Dannfelt uppvaktningarna. Själv fick han lämna Berlin utan någon avskedsgåva. Han hade inte längre några kolleger kvar i staden.

På väg norrut körde den svenska karavanen några timmar senare förbi en kolonn med fångar från ett av Hitlers första koncentrationsläger, Oranienburg, på marsch mot ett ovisst öde. Fångarna traskade i vätan med en filt över huvudet och en vattenflaska och ett proviantknyte hängande på en rem runt livet. Efter kriget fick Juhlin-Dannfelt veta att en nära vän, baron Vladimir von Kaulbars, hade funnits bland de marscherande fångarna. Kaulbars kommer att dyka upp många gånger på de kommande sidorna.

Han spelade en viktig roll som underrättelse­källa och kontaktman mellan den svenske militärattachén och den tyska krigsmaktens spionchef Wilhelm Canaris.

27