9789100122850

Hur vet hon?

Hur mötte hon dem? Var? Alla dessa människor, uppblåsta, ödmjuka, kloka, självsäkra, bedrägliga, förnumstiga, dryga, vackra, elaka, snälla … Alla med sina hemligheter. Överallt och nära, förstås. Prästgården där hon bodde som barn och ung var ingen dålig utkik. Bath, dit hon kom flera gånger, erbjöd annorlunda upplevelser. Sådana fick hon också när hon besökte släkt och vänner, inte sällan på slott och herrgårdar. Hos sin bror Edward på godset Godmersham i Kent fick hon leva gott, samtidigt som hon kunde studera människor. Hon tillhörde den umgängeskultur som överklassen odlade, låt vara att hon själv måste vända på slantarna.

Jane Austen skrev aldrig om andra geografiska miljöer än dem hon själv upplevt. Verklighetens sociala koder är också förutsättningen för hennes författarskap. Personerna tillhör vardagen, förhåller sig till dess ritualer. De är beroende av vanor och konventioner som bestäms av uppfostran och samhället i stort.

Tre eller fyra familjer i en by – det räcker som stoff för en roman. Så skrev Jane Austen till sin brorsdotter Anna som hade författarplaner – förmodligen för att dämpa den unga flickan en smula.

I Austens böcker träffar vi dessa familjer. Och visst förslår de för att hålla vårt intresse vid liv! Vi känner ju dem. Och känner 7

dem ändå inte. De finns i våra byar. Men hur lyckades hon ge dem liv? Det är en knepigare fråga. Det är bland annat den som lockat mig att skriva om henne.

Märkligt att Jane Austens personer alltjämt lever! Men så är det ju med litteraturen. Ta en person som Mary Musgrove, född Elliot, i Övertalning. Visst känner vi igen henne. En gnällig småbarnsmamma, som vill ha roligt, avundsjuk och mån om att inte bli förbisedd, aldrig någonsin bli sedd över axeln, även om hon inte uträttat några storverk. Hon är en ung kvinna i tiden, sin egen tid med dess speciella förutsättningar, men hon stiger – en smula obarmhärtigt – fram från boksidorna på kornet den dag som är.

Det enkla livet, ”vardagslivet i en by på landet”, skildrar Jane Austen framför allt i den roman som många anser som hennes mest betydande: Emma. Valet av ämne innebar ett radikalt beslut i en tid när man först och främst förväntade sig äventyr och stora gester av romanen. Det saknades inte heller påtryckningar att hon borde ge sig på mer rafflande ämnen.

Livets gåtor har jag kallat den här boken. Hos Jane Austen handlar det om att tolka livet och verkligheten. Vilka möjligheter har vi att tyda det som sker? ”Hur skulle man kunna förstå sig på människor?” suckar den sjuttonåriga Catherine Morland i Northanger Abbey när hon i Bath möter ”världen” utanför barndomshemmet.

Det går omsider upp för henne att personer hon träffar säger ett och menar ett annat.

Jane Austen är starkt selektiv i sitt berättande. Flickor skulle på den här tiden vara oskyldiga och okunniga om livets realiteter.

Naturligtvis var de inte det. De visste säkert mycket som de inte 8

borde veta om alla dessa stora familjer där människor hade problem av olika slag. Och där det skvallrades på samma sätt som det alltid skvallrats. Om övergrepp, otrohet, homosexualitet. Denna verklighet bara skymtar i hennes texter. De sociala och psykologiska gränserna för vad en roman fick vara, och vad en kvinnlig författare ansågs få skriva, var länge snäva.

Den klara blicken, insikten om alla förrädiska stubbar på verklighetens mark, är likafullt Jane Austens signum. Medvetenheten om att allt kostar. Intresset för tillvarons dunkla sidor men också för dess inneboende komik, allt detta som breven till systern Cassandra vittnar om.

Man anar en dold längtan efter det som är roligt, har glans, det som bär och flyger. En sorts överdåd, sälta och charm, som framför allt bestämmer Stolthet och fördom, hennes mest älskade roman. Det betyder att personernas monologer och samtal ofta är utstuderade. Mer än de ter sig när vi först avlyssnar dem. De inbjuder i högsta grad till tolkning. Jane Austen är ju en baddare på att gestalta dialoger – vad hon måtte ha lyssnat såväl under tröttsamma kortspelskvällar som under glada samkväm!

Austen är en både kall och varm författare. Länge har jag nog betraktat henne som kylig. Den där distansen som finns till personerna. Och inte sällan mellan dem. Det illusionslösa sättet att se på folk. Ironin. Det bitska hånet. Det där glittrande föraktet när hon vill vara riktigt elak. Hon rycker bort våra masker.

Hennes ton är saklig och logisk. Hon darrar inte på handen ens när hon skildrar svåra besvikelser. Ofta är det just missräkningar hennes böcker handlar om. Misstag och gåtor skapar oro och liv i hennes romaner. Hot av olika slag, små och stora, utgör en mörkare drivkraft i berättelsen än man omedelbart blir varse, 9

därför att Jane Austen är så lätt på handen.

Men man hittar också en säregen värme hos henne. Som när hon dröjer vid den vardagliga omtanken. Edmund som hjälper sin lilla kusin Fanny i Mansfield Park att skriva brev hem. Miss Bates i Emma ömmar för sin gamla mamma, som är så förtjust i bakade äpplen. Mr Knightley vet, eftersom han lever i en miljö där alla känner alla. Han förser familjen Bates med så många äpplen han har.

Det låter som banaliteter. Men det handlar om livets kärna.

Allt det där spännande finns redan i vardagen, om det så inte rör sig om något annat än att köpa en sockerkaka: ”You know how interesting the purchase of a spongecake is to me”, skriver hon till Cassandra. Samuel Johnson, filosofen, var en av hennes husgudar, han som menade att livet ”is made up of little things”. Sen är det en annan sak att hennes romaner i grunden inte handlar om småsaker. Utan om de viktiga stegen och valen i livet.

Det finns många myter om Austen. Till exempel den att hon skriver samma roman om och om igen. Inget kan vara mera fel.

Jämför till exempel Stolthet och fördom, denna bok som är så ”sparkling” med den efterföljande, på en gång dunkla och majestätiska Mansfield Park.

Två så olika böcker av samma författare så tätt i tiden. Det säger något om hennes register.

10

Vem var hon?

Jane Austen föddes den 16 december 1775 och dog den 18 juli 1817. Det var ett skede när man såg kritiskt, ofta ironiskt, på människan. En grym tid med krig, invasionshot och arkebuseringar.

Men också en period när man allt tydligare blev medveten om samhällets orättvisor och började ta avstånd från våld, slavhandel och slaveri. Upplysningen brukar vi kalla denna period i Sverige – i England The Enlightenment. Romantiken, som följde, gav nya möjligheter att avtäcka världen.

Litterärt levde Jane Austen i en epok, där strikta genreregler och invanda mönster började ifrågasättas av djärva och fria initiativ. Hon är ju samtida med sådana som Byron och Goethe och Madame de Staël. Men hon bottnar i 1700-talets omsorg om detaljer, dess kritiska blick, dess sinne för det löjliga. Man kan gotta sig åt alla hennes olika typer, där mänskliga svagheter skoningslöst blottas. Ofta tänker man på vår egen fru Lenngren när man läser henne. Men i sin sena produktion knyter hon an till författare som Byron och Wordsworth, dessa som läste människan i samklang med naturens krafter och stämningar.

England var i krig i nästan hela Jane Austens livstid. På haven blev landets flotta framgångsrik. Två av Jane Austens bröder var amiraler. Närheten till dem gav henne särskilda insikter om livet 11

till sjöss. Hav skapar också upplevelser – längtan och dramatik.

Blicken ut mot havet, bruset och oron, urskiljer man i böcker som Mansfield Park och Övertalning. Och allra mest i Sanditon, hennes sista verk, som endast blev ett fragment.

Jane Austen är en sensibel författare som registrerar tidens rörelser mer än man vid en första läsning urskiljer. Men framför allt är det människor som intresserar henne. Och visst hade hon sinne för alla våra svagheter. När hon skriver till sin syster Cassandra meddelar hon sig med en person på samma våglängd. Inför henne kan hon vara just så uppsluppen, kritisk – och elak som hon vill.

När hon till exempel rapporterar från någon svåruthärdlig kväll i Bath, en afton genomliden med personer hon inte riktigt kan tåla. Hennes nidporträtt av uppblåsta figurer, stenhårda fäder och bråkiga ungar är inte så få. Hennes romaner vittnar också om en allt mer mångbottnad verklighetsbeskrivning.

Det som intresserar mig mest är hennes form. Den sparsmakade stilen, strukturernas balans. Jane Austen står för en komplex prosa, distinkt, kräsen, med undertoner av lidelse. Hon vädrar ut förljugenhet och falskhet, städar bort jolm och sentimentalitet och skapar berättelser av ironi och klarhet. Men också av psykologisk komplikation. Som alla betydande författare vet Jane Austen också när hon ska vara tyst.

Kärnan i den här boken är studiet av hennes olika berättelser.

I de sista kapitlen går jag närmare in på hur textspelet i hennes romaner förhåller sig till tidens skeenden och mentalitet. Austens skrivsätt studerar jag givetvis också i kapitlen om hennes olika böcker.

12

Jane Austen gifte sig aldrig. Hon var hela sitt liv något av en hemmadotter, knuten till familj och släkt. Världen kom till henne.

Själv fick hon inte se mycket av den, trots att hon ofta var på resande fot. Och hon var fast besluten att aldrig skildra något hon inte sett och erfarit. Efter tonårens vilda fantasier i geografi och historia skildrar hon enbart sådant som hon var förtrogen med.

Hennes geografiska horisont var begränsad till södra England.

Omväxling når hon genom att flytta sina berättelser mellan olika grevskap. Och då kan vi vara säkra på att hon kände dessa provinser väl. Hennes kunskap om olika regioners natur och kultur är grunden för det sociala och psykologiska spelet i hennes romaner.

Det hon upplevt var nog för att skapa en fond av erfarenhet.

Naturligtvis har världen ändrats mycket sedan sekelskiftet 1800 – Jane Austens tid. Men mycket är sig likt. Det hon utvecklade var en sorts precision i sättet att se och iaktta som i grunden är tidlös.

Man har jämfört Austen med de största inom andra konstarter: Mozart, Wienklassikerna, Vermeer van Delft. När det gäller måleri lutar jag själv snarare åt sådana som Cézanne och Helene Schjerfbeck. Konstnärer som arbetar med tydliga former gör verkligheten distinkt aktiv. Så att den till sist skimrar. Så upp­ lever jag Jane Austen.

Jag tänker också på Hertha Hillfon, skulptören, som talar om varje dags möda att skapa enkelheten. Den där självklarheten som kännetecknar all stor konst. Men det är ju inte hela sanningen.

Det djärva och nydanande utmärker också det viktiga skapandet.

När det gäller porträtten av människor tänjer Austen realismens gränser. Komiken och satiren frodas i figurer som makarna Ben13

net i Stolthet och fördom och den vedervärdiga mrs Norris i Mansfield Park. En figur som strängt taget är expressionistisk.

Detta är ändå något perifert jämfört med de problem som alltid står i centrum hos Austen: den unga människans val i en motspänstig verklighet. Det gäller att nå fram till något som är giltigt. Mödan att erövra sanningen trots hot och motstånd skapar huvudlinjen i romanerna.

Men Jane Austen arbetar också med förhållandet yta–djup eller om man så vill: sken–kärna, falskt–äkta.

14

I Jane Austens spår Kära läsare! Du kanske har läst någon av Jane Austens romaner?

Ett par? Sett filmer? Nu ber jag dig: läs allesamman. Desto roligare får du. Och dess mer fördjupas din Austen-bild. Är det nödvändigt att veta något om den som skrivit böckerna?

Själv anser jag inte att man måste känna en författares liv och miljö för att förstå texterna. Men men. Visst blir man ändå berikad av att vara orienterad om bakgrund och livsbetingelser …

Och vi är nog så funtade att om vi blir väldigt engagerade i ett författarskap börjar vi bli nyfikna på författarens liv. Vi kommer på oss själva med att ställa frågor. Vilka erfarenheter gjorde den här människan, som skrev dessa böcker, som kommer oss att skratta och gråta?

Och till sist kunde jag inte stå emot att få se det där sybordet som kanske varit hennes. Uppleva miljön i Chawton Cottage, där hon bodde de sista åtta åren som var så produktiva. Resa till Bath och Lyme som betytt så mycket för henne. Se något av det hon såg! Jag tog barn och barnbarn med mig och reste i Jane Austens spår. Eller – om jag ska vara ärlig – de tog mig med sig.

En sommar gav vi oss av. Min dotter Kristina, hennes man Torbjörn och deras son Johannes, sexton år, blev mitt Austenintresserade sällskap.

15

Vi börjar i Chawton Cottage. Där fullbordades hennes romaner.

Vi startar alltså i slutet på författarbanan– i det skede när Jane Austen äntligen fått en stabil boplats, ett eget hem.

Byn Chawton ligger i Hampshire i sydvästra England. Ett pastoralt landskap med böljande linjer, lövträd och ängar. Vi kommer till livet och friden, ungefär till den trakt där byn Highbury i Austens roman Emma är belägen. Miljön hon skildrar där är hon djupt förtrogen med.

I Chawton Cottage bodde Jane tillsammans med sin syster Cassandra och sin mor, som framför allt skötte trädgården. Modern hette också Cassandra. Vännen Martha Lloyd ingick även i denna kvinnofamilj, som verkar ha fungerat väl, låt vara att allt gick i sparsamhetens tecken.

Vi vandrade i den stora vackra trädgården, tittade nyfiket in i tvättstugan och vagnslidret där familjen hade sin åsna och sin vagn. Vi försökte tolka miljön i boningshuset. Det måste ha varit ett suveränt hem för skapande! Ett lugn, en trivsel. Ändå inte avsides. En gång strök vägen till katedralstaden Winchester alldeles utmed huset.

I Chawton Cottage fick Jane ro och möjlighet att på allvar ta itu med sina romaner. Som någon uttryckt det: Hon har förmodligen upptäckt sina manuskript på nytt – de som varit hennes följeslagare i åratal.

Och naturligtvis begrundade vi sybordet – fast om det är samma bord som stod här på Janes tid är osäkert. Ännu mer tveksam är legenden att hon skrev vid sybordet. Omöjligt är det inte att hon var försedd med ett rejält skrivbord – jo, det är nog osannolikt.

Mera troligt är att hon använde ett reseskrivbord när hon var ute på sina färder till släkten.

16

Autentiskt är hur som helst det utsökt vackra lapptäcket som Jane skapade tillsammans med sin mor. Syster Cassandra medverkade också. Lapptäcket finns att beskåda i Chawton Cottage – ett vittnesbörd om hur skicklig Jane Austen var också med nålen. När hon i brev rapporterar om att hon arbetar, då syftar hon inte på skrivandet utan på att hon syr.

Till Chawton kom kvinnorna i familjen Austen 1809. Mamma Cassandra, dottern med samma namn och så yngsta dottern Jane, vid det här laget nästan trettiofem. Uppenbart hade hon nu en stark vilja att sätta författarskapet i fokus, och siktet inställt på att bli publicerad. Det hade dittills misslyckats.

Fadern, som hade blick för Janes talang, kontaktade tidigt en förläggare i syfte att få Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) – som då hette First Impressions – tryckt, men försöket slog slint.

Det sägs att förläggaren skickade tillbaka manuset utan att ens ha läst det. Förlagen var nerlusade med kvinnor som sökte sin lycka som författare.

Men Jane gav inte upp. När hon äntligen fick en stadig boplats i Chawton arbetade hon först om sina tidiga böcker Förnuft och känsla och Stolthet och fördom. Båda skrev hon ursprungligen sannolikt i tjugoårsåldern. Hon utformade dessutom sina stora, djärva romaner Mansfield Park och Emma. De kom ut 1814 respektive 1816. Northanger Abbey har ett tidigt ursprung men fullbordades också den i Chawton.

I grunden tror jag att det var Jane Austens smala lycka att hon blev refuserad i ungdomen: när hon till sist – äntligen – blev utgiven var hennes romaner genomarbetade, mogna.

Northanger Abbey liksom Övertalning, som hon inte hann riktigt 17

färdig, gavs båda ut av hennes bror Henry efter hennes död.

Då är vi framme vid 1818. Det var första gången hennes namn offentliggjordes.

Chawton Cottage Chawton Cottage är inte en stuga i svensk mening, snarare en rejäl villa. Den ligger som sagt vid vägen, som en gång i tiden trafikerades av hästdrivna fordon. De som for med morgondiligensen London–Winchester kunde titta rakt in på damerna Austens frukost. Helt följdriktigt: Jane Austen är inte drömmarförfattaren som isolerar sig. Hon levde och skrev i stråket av släkt, vänner, bybor – för att inte tala om brödernas ungar som gärna lämpades av i Chawton Cottage.

Vår vandring genom författarhuset övertygar om att – de gånger Jane fick lugn och ro – måste detta ha varit en idealisk skrivplats. Huset utstrålar harmoni. Rum för tanken. Ett slutet hem och ändå mitt i byn. Eller som Austen-entusiasten P.D. James, deckardrottningen, skriver i sin självbiografi Dags att bruka allvar: I Chawton fann Jane ”den blandning av lantlig stillhet, fasta dagsrutiner och ett lagom mått stimulerande händelser som passade hennes person och hennes romankonst”. Utan detta hem ”skulle vi kanske aldrig ha fått hennes allra bästa romaner”.

I kommentaren till en utgåva av Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) tycker sig Caroline G. Mercer finna tydliga likheter mellan Chawton Cottage och Barton Cottage i Austens första roman: ”Here is the sitting room where Elinor’s drawings were placed; here is the parlor where Willoughby gallantly deposited Marianne with her injured foot; and here the passage through 18

which she and her sister ran to conceal their tears of joy or anguish.” – ”Här är vardagsrummet där Elinors teckningar var placerade, här är salongen där Willoughby så galant placerade Marianne med hennes skadade fot och här tamburen genom vilken hon och systern sprang för att dölja tårar av glädje eller sorg.”

– Jag tycker också att själva flytten, då de tre systrarna Dashwood och deras mor anländer till Barton Cottage, äger en det upplevdas fräscha atmosfär.

Det var 1811 som denna Jane Austens första roman gavs ut. Den publicerades anonymt under den lakoniska pseudonymen: ”By A Lady.” ”Av en dam.” Titeln röjer en tydlig ”auktorisering av det kvinnliga” – för att använda en av den moderna genusforskningens formler. Boken såldes genast slut och inkomsten, så blygsam den var, betydde mycket för Jane. 1813 kom romanen i en reviderad utgåva – nu med presentationen ”By the Author of Pride and Prejudice”. Denna Jane Austens andra bok och stora succé – hennes egen favoritbok – gavs ut detta år.

Barndom – bakgrund Jane växte upp i Steventon, Hampshire, i ”en kärleksfull och mångbegåvad familj”. Fadern, George Austen, var kyrkoherde i två socknar, Steventon och Deane. Han fick som många präster en stor familj: två döttrar, sex söner. Lönen var blygsam och han var svårt skuldsatt. Prästämbetet kombinerades – vanligt också i Sverige – med jordbruk och husdjur. Man hade får, kor och höns och man hade ett gårdsmejeri. Jordbruk och trädgård var först och främst moderns ansvar. Cassandra Austen var turligt 19

nog inte rädd att få jord under naglarna.

Inte mycket av denna bakgrund har Jane Austen använt sig av i sina böcker. Men då och då anar vi att hon inte var helt borttappad när det gällde det praktiska livet på landet. I Förnuft och känsla får vi ta del av en hönspigas ”gäckade förhoppningar, därför att hönorna övergivit sina reden eller blivit tagna av räven eller att en lovande ung kull plötsligt dött”. Elizabeth i Stolthet och fördom raljerar om att hon fruktat att svinen tagit sig in i trädgården – en elakhet hon låter undslippa sig inför all uppståndelse kring den maktlystna lady de Bourghs besök.

Londonflickan Mary Crawford i Mansfield Park avslöjar hur okunnig hon är om lantlivets villkor, när hon förvånas över att ingen har tid att transportera hem hennes harpa, skickad från London. Alla är strängt upptagna av att få in höet.

I Emma är lantbruket företrätt av så sympatiska personer som mr Knightley, ägaren till Donwell Abbey, och hans arrendator mr Martin som driver Kvarngården. När mr Knightley träffar sin yngre bror John, som är advokat i London, rör sig samtalet med största sakkunskap om ägor och grödor – det här var också en tid i Englands historia när jordbruket var i stark omvandling. Enligt Emma gör de inte annat än diskuterar ”kreatursutställningar och nya såningsmaskiner”. Fryner på näsan gör hon när hennes vän Harriet troskyldigt skryter om familjen Martins åtta kor, därav två ”Aldeneykor och en Walesko”.

I Övertalning lär vi känna familjen Musgroves egendomar. Bondgården Winthrop och dess kapacitet beskrivs med en viss realism och gården vid Taunton, en huvudort i Somersetshire, får lovord för sin höga standard. Munter realism utmärker i samma bok Charles Musgroves berättelse om råttjakten tillsammans med den poetiske 20

(!) kapten Benwick i de stora ladorna på godset Uppercross.

Allt är inte elegans. Allt är långt ifrån bara ”trädgård”. Jordkänslan finns där.

Jane Austens barndomshem, prästgården i Steventon, var – här följer jag Jane Lundblads presentation i en utgåva av Förnuft och känsla – ”ett herrgårdsliknande, enkelt hus med rymlig gårdsplan och en park där det växte almar, kastanjer och granar; där fanns solvisare, jordgubbsland och blomstertäppa”. För att bättra på ekonomin drev man under några år skola och tog emot pojkar som inackorderingar. Så det bör ha varit liv i luckan – ungefär som i Northanger Abbey där Catherine rullar runt i backarna tillsammans med sina syskon – en pojkflicka à la Louisa M. Alcott.

Prästgården var också ett hem med kulturella ambitioner och ett levande intresse för litteratur. I det välfyllda biblioteket hade Jane alla möjligheter att förse sig. Dit kunde hon dra sig undan stojet av barn och ungdomar, släkt och vänner som pågick under gårdens aktiva dagar.

Till sist blev det tomt och lugnt: bara Jane och Cassandra kvar hemma. Utan egentliga försörjningsmöjligheter. Ty det var så gott som otänkbart denna tid och på denna sociala nivå att döttrarna utövade något yrke. Guvernanter kunde de förstås bli, men det framgår tydligt av Austens roman Emma vilken mardröm detta skulle innebära. Alternativen var inte stort bättre. I miss Bates i samma bok visar hon det om inte tragiska så melankoliska i att bli en gammal fattig ogift prästdotter.

I huvudsak fick Jane sannolikt sin utbildning av fadern. Och prästgården erbjöd som sagt en skapande miljö. Hon, som de andra familjemedlemmarna, skrev verser, parodier och sketcher. En hel 21

del av detta material finns utgivet, till och med på svenska. Man spelade också gärna teater i prästgården – husfaderns negativa syn på den sortens verksamhet i Mansfield Park hade uppenbart ingen motsvarighet i Janes verklighet. Själv dramatiserade hon sin favoritroman, Richardsons Sir Charles Grandison.

Barndomshemmet verkar ha varit livligt, generöst och öppet.

Och – som man brukar säga: före TV-åldern kunde man roa sig tillsammans. Man idkade högläsning, tävlade i versskrivning och burleskerier. Jane och hennes syster Cassandra förde vidare dessa traditioner till sina syskonbarn – de blev två lekande fastrar med kulturell profil.

Det finns likheter mellan systrarna Austens aktiviteter i Steventons prästgård och dem som till exempel Selma Lagerlöf och hennes syster Gerda utvecklade på Mårbacka eller den unga Karen Blixen på Rungstedlund. Vi känner igen lekfullheten, skämten, ”the merry heart”.

Jane Austen bottnade i 1700-talets espri och ironi. Hon var, skriver en uttolkare, ”an eighteenth-century woman and valued the courage of wit, as well as the endeavour to take some pleasure in the circumstances life offered”. Hon var, ungefär som vår egen Anna Maria Lenngren, en 1700-talskvinna ”som värdesatte kvickhet, lika väl som modet att glädjas i de förhållanden livet erbjöd”.

Jane Austens far, George Austen, beskrivs som mild och välvillig, med ett vackert leende, han tycks ha varit vad dottern i sina romaner kallar ”a sensible man” – det betyder högsta beröm. Mamman beskrivs som stark men också som hypokondrisk, med skarp tunga och iakttagelseförmåga och en lätthet att skriva vers. Båda föräldrarna hade ordet i sin makt.

22

Fadern hade en trasslig bakgrund men fick utbildning i Oxford, dit också två av sönerna sändes: James och Henry. Modern härstammade från den besuttna familjen Leigh med länkar till aristokratin. Hennes bror Leigh-Perrot hade våning i Bath och bjöd systern och hennes döttrar dit i Janes ungdom. Efter sin mans död – när damerna Austen var näst intill medellösa – hoppades mrs Austen på ett arv, när hennes bror dog. Men därav blev intet.

Det sägs att Jane tog denna besvikelse mycket hårt – att den till och med kan ha bidragit till hennes tidiga insjuknande. Men som så ofta när det gäller Jane: vi vet inget säkert om hennes reaktioner på de motgångar som drabbade familjen.

Båda föräldrarna Austen såg bra ut och det stiliga utseendet ärvdes i varje fall av sönerna. Det vet vi, eftersom det var de som konterfejades. Framför allt verkar Francis, sjökaptenen, som slutligen adlades, ytterst dekorativ.

Hur Jane såg ut vet vi inte exakt – eftersom flickorna inte porträtterades! Systern Cassandra, som var en begåvad tecknare och akvarellmålare, har gjort ett porträtt av Jane. Det hänger på National Portrait Gallery i London. Ett annat porträtt visar en ung kvinna i blå klänning och bahytt, betraktad snett bakifrån. Av Jane ser man bara en halv kind. Bilden finns på den här bokens omslag. Cassandra gjorde denna akvarell i Lyme.

Kommentarerna om Jane Austens utseende är motsägelsefulla – de flesta hävdar att hon var söt men inte vacker. En av hennes biografer, Carol Shields, skriver att hon var kortvuxen och långt ifrån vacker. Brorsonen James-Edward Austen-Leigh, hennes första levnadstecknare, minns henne däremot som ”lång och smärt, hon gick med lätta, bestämda steg [---] kinderna var runda, munnen och 23

näsan små och välformade, ögonen var ljust nötbruna och hennes bruna, självlockiga hår inramade ansiktet”. Hennes spänstiga gång – som Elizabeth Bennet i Stolthet och fördom? – har fler omvittnat.

Syskonen Austen Jane var nummer sju i Austens barnskara på åtta. Hennes vän och förtrogna hela livet var systern Cassandra, som var tre år äldre.

Breven till Cassandra är Austen-biografernas viktigaste källa.

Jane och Cassandra delade rum, kanske också säng – vilket inte var ovanligt att flickor gjorde på den här tiden, också i vuxen ålder.

Charles, som var den sistfödde, ett år yngre än Jane, blev hennes kelgris. Man har jämfört förhållandet med det som skildras i Mansfield Park: förtroligheten mellan Fanny och hennes bror William.

Charles liksom Francis, gick tidigt till sjöss – utbildningen började redan i tolvårsåldern. Båda gjorde karriärer under åren då England låg i krig med Frankrike, men Francis missade till sin besvikelse slaget vid Trafalgar för ett annat uppdrag. Båda blev amiraler. Och att flottans befäl står högt i kurs hos Jane Austen vet läsarna.

Claire Tomalin menar, i Jane Austen. A Life, att Jane skrev med samma disciplin som hennes bröder sjöbefälen måste underkasta sig!

En bror, George, var förståndshandikappad. Han lämnades bort och fick aldrig komma hem igen. Fastän han tycks ha levt till sjuttio års ålder, därtill i närheten av Steventon, nämns han aldrig av familjen – ”his life is still a mystery”, konstaterar en forskare, 24

som också reser frågan hur Jane förhöll sig till denne bror. Tidens hårda villkor? Eller fanns det en hårdhet i familjen? Något svar tycks inte finnas.

Men i Emma hittar vi en formulering om det sorgliga i att ett barn lämnas bort. Och i Övertalning sörjer mamma Musgrove sin Richard som dog på sjön – medan berättelsen i övrigt hånar denne tidigt bortgångne, uppenbart svagt begåvade yngling. I den amerikanska författarinnan Karen Joy Fowlers The Jane Austen Book Club (sv. övers Jane Austen-klubben, 2005) diskuterar man livligt hur man ska betrakta denna i våra ögon cyniska attityd. Äldste sonen, James, blev präst. Han var den ende av Janes bröder som var ”lärd”. Han kom också ut i världen, till Frankrike, Spanien och Holland. När fadern pensionerades 1801 efterträddes han av James. Han flyttade in i prästgården i Steventon som kyrkoherde.

James var gift två gånger. Hans vackra dotter Anna i första giftet tecknade och skrev och tog ofta vägen från prästgården i Steventon till Chawton. Hennes halvsyster Caroline och halvbror James Austen-Leigh – som alltså skrev den första levnadsteckningen över Jane – prövade sig också som skönlitterära författare.

Den mest spännande av Janes bröder – och den som brukar ses som hennes favoritbror – var Henry. Han bosatte sig i London och levde en tid på stor fot som bankir. Tack vare besöken hos honom och hans hustru Eliza, som var hans – och Janes – kusin, blev Jane Austen förtrogen med huvudstaden. Och än viktigare: Henry var intresserad av systerns författarskap och hjälpte till med förlagskontakter. Denne charmige man anses som inspirationskälla till såväl Henry Tilney i Northanger Abbey som Henry Crawford i Mansfield Park.

25

Av de övriga bröderna adopterades Edward vid sexton års ålder av en släkting från en rik familj utan egna barn. Sådana arran­ gemang var inte ovanliga i England denna tid. Edward var nästan vuxen när han lämnade sina blodsförvanter – det är ändå intressant att berättaren i Emma (i samband med den bortadopterade Frank Churchill) framhäver det sorgliga i att ett barn skiljs från sin familj.

Edward, vars efternamn så småningom blev Knight, var den ende av sönerna från Steventon som fick göra ”the grand tour”, kulturresan till Frankrike och Italien. Han gifte sig fint och rikt och ärvde så småningom såväl Godmersham Park i Kent som Chawton House i Hampshire, men tycks ha dragit på sig ekonomiska problem i samband med arvstvister. Med sin hustru Elizabeth fick han en stor barnskara – när hon givit livet åt nummer elva dog hon av utmattning.

Edward övergav på intet sätt sin ursprungliga familj. Det var på mark som tillhörde Chawton House Edward rustade upp förvaltarbostaden, ”the Cottage”, för sin mor och sina systrar. Han lät dem bo där hyresfritt. De finns som anser att han kunde ha gjort mer för sina fattiga anhöriga, men Edward hade som sagt elva barn och en bekymmersam ekonomi.

Godmersham Park, som var ett elegant, luxuöst gods, kom att spela en viktig roll för Jane och Cassandra. Vistelserna i Kent kunde sträcka sig över veckor och månader. I Godmersham fick de leva gott, samtidigt som de säkert gjorde rätt för sig som ansvarstagande fastrar. Jane var glad att slippa det eviga apelsinvinet som man tillverkade hemma i Chawton – hos Edward vankades godare drycker: ”jag skall äta glass och dricka franskt vin och sätta mig över all tarvlig sparsamhet”, skriver hon muntert 26

till Cassandra 1808. Hon hade också möjlighet att läsa och skriva i det stora biblioteket, favoritplatsen. Även om många syskonbarn förstås pockade på samvaro.

Hon stod särskilt nära äldsta dottern i huset, Fanny. Breven dem emellan avhandlar inte minst flickans kärleksbekymmer. Det fanns mer än en angelägen friare till en rik arvtagerska. Fanny gifte sig slutligen med en änkeman Knightbull som hade sex barn.

Själv fick Fanny nio. Man levde i de stora barnkullarnas skede.

Men det existerar faktiskt ett – sent – brev där Fanny, pinsamt snorkigt, beskriver sina båda fastrar som inte särskilt salongsfähiga. Tack vare att de fick vistas på Godmersham i hennes mors närhet bibringades de lite förfining! Efter den fria och ironiska perioden i 1800-talets början lade så småningom den viktorianska eran, ”the High Victorian age”, locket på.

Naturligtvis råder en osäkerhet beträffande såväl Jane Austens person som hennes texter när vi så här många år efteråt skall bedöma källmaterialet. De finns som antar att Janes bror James, kyrkoherden i Steventon, censurerade systerns kvarlåtenskap. James barn, Anna, gift Lefroy, som jag nyss nämnde, hennes halvsyster Caroline och halvbror James-Edward Austen-Leigh, presenterade förstås just sina erfarenheter från fastern-författarinnan.

Den yngre generationen Austen kan, konstaterar forskningen, inte betraktas som helt pålitlig när det gäller kommentarerna vare sig till Janes personlighet eller hennes författarskap.

Men vi vill gärna tro att James-Edward Austen-Leigh är all­deles sannfärdig när han presenterar sin faster Jane som den ständigt och alltigenom älskvärda.

27