Roberts_Dรถdligt villospรฅr.indd 6
2009-12-15 13:27:51
DEL ETT Hjärta Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. – Matteus 6:21
Roberts_Dödligt villospår.indd 7
2009-12-15 13:27:51
Roberts_Dรถdligt villospรฅr.indd 8
2009-12-15 13:27:51
ETT South Dakota Juni 1989 Cooper Sullivans liv, sådant han hade känt det, var slut. Varken domare eller jury – i form av hans föräldrar – hade låtit sig bevekas av böner, sakskäl, ilska eller hot utan i stället avkunnat domen och skickat i väg honom, bort från allt som var honom välbekant och kärt till en värld där det varken fanns några spelarkader eller Big Mac. Det enda som hindrade honom från att fullkomligt ledas ihjäl, eller helt enkelt bli tokig, var hans högt skattade Game Boy. Efter vad han förstod skulle det bli han och Tetris under hela fängelsevistelsen – två hemska, bortkastade månader – långt ute i vilda västern. Visst sjutton insåg han att spelet, som fadern hade skaffat mer eller mindre direkt från det löpande bandet i Tokyo, var ett slags muta. Coop var elva, och han var inte dum. Nästan ingen i hela USA hade spelet, och det var avgjort häftigt. Men vad var det för mening med att ha något som alla andra ville ha om man inte kunde stoltsera med det inför kompisarna? På det här viset var man bara Clark Kent eller Bruce Wayne, de coola grabbarnas tama alter egon. Alla hans kompisar fanns kvar i New York, miljontals mil härifrån, där de träffades och slappade under sommaren, åkte ut till sandstränderna på Long Island eller ner till Jersey Shore. Han hade blivit lovad två veckors baseballäger i juli. Men det var förut. Nu hade hans föräldrar givit sig i väg till Italien och Frankrike 9
Roberts_Dödligt villospår.indd 9
2009-12-15 13:27:51
och andra fåniga ställen på en andra smekmånad. Vilket var en förskönande omskrivning för ett sista försök att rädda sitt äktenskap. Nej, Coop var inte dum. Att ha med sin elvaårige son var förstås inte romantiskt, så de hade skickat ut honom på vischan till morföräldrarna ända borta i South Dakota. Ett gudsförgätet ställe som South Dakota! Han hade ofta hört modern använda det ordet – utom när hon log och log och sa att det skulle bli ett äventyr för honom, att lära känna sina rötter. Gudsförgätet blev i stället rent och orört och spännande. Som om han inte visste att hon hade rymt från sina föräldrar och deras hopplösa lilla gård så snart hon fyllde arton? Därmed var han fast på den plats som hon hade rymt ifrån, och han hade inte gjort någonting för att förtjäna det. Det var inte hans fel att fadern inte kunde hålla snoppen i styr eller att modern vägde upp det genom att shoppa och köpa upp hela Madison Avenue. Det var sådant som Coop hade fått veta genom skickligt och regelbundet tjuvlyssnande. De strulade till det, och han dömdes till en sommar på en jäkla hästgård tillsammans med morföräldrar som han knappt kände. Och de var gamla av bara den. Det var meningen att han skulle hjälpa till med hästarna, som luktade illa och såg ut som om de tänkte bitas. Och med hönsen, som luktade illa och faktiskt bets. De hade ingen hemhjälp som lagade omeletter på äggvitor och städade undan hans actiongubbar. Och de körde pickuper i stället för bilar. Till och med hans ålderstigna mormor. Han hade inte sett en taxi på evigheter. Han hade sysslor att sköta och var tvungen att äta hemlagade måltider som bestod av mat som han inte hade sett i hela sitt liv. Visst, maten smakade kanske rätt bra, men det var inte det saken gällde. På den enda TV:n i hela huset fick man nästan inte in någonting, och det fanns ingen McDonald’s. Ingenstans där man kunde beställa hem kinamat eller pizza. Inga kompisar. Ingen baseballarena, inga biografer, inga spelarkader. Han kunde lika gärna vara i Ryssland eller var som helst. Han lyfte blicken från sin Game Boy för att titta ut genom bilrutan 10
Roberts_Dödligt villospår.indd 10
2009-12-15 13:27:51
på vad han betraktade som massor av ingenting. Fåniga berg, fånig prärie, fåniga träd. Samma utsikt, såvitt han kunde bedöma, som ända sedan de lämnade gården. Morföräldrarna hade åtminstone slutat avbryta honom i spelandet för att berätta om det som fanns utanför fönstret. Som om han brydde sig om en massa löjliga nybyggare och indianer och soldater som hade hållit till här redan innan han var född. Redan innan hans förhistoriska morföräldrar var födda, för sjutton. Vem brydde sig ett smack om Crazy Horse och Sitting Bullshit? Han var intresserad av X-Men och baseballigans serietabeller. Det faktum att närmaste stad hette Deadwood talade enligt Coop sitt tydliga språk. Han struntade i cowboys och hästar och bufflar. Han gillade baseball och dataspel. Han skulle inte få se en enda match på Yankee Stadium på hela sommaren. Han kunde lika gärna vara död. Han skymtade en flock av något som såg ut som muterade hjortar som skuttade genom det höga gräset, och en massa träd och fåniga berg som var jättegröna. Varför kallade man dem svarta när de var gröna? Därför att han var i jäkla South Dakota där de inte begrep ett smack om någonting. Vad han inte såg var hus, människor, gator, gatuförsäljare. Vad han inte såg var det som var hemma. Hans mormor vände sig om mot honom i baksätet. ”Ser du älgen, Cooper?” ”Jag antar det.” ”Vi är snart framme vid familjen Chances gård”, sa hon. ”Det var snällt av dem att bjuda hem oss på middag. Du kommer att gilla Lil. Hon är nästan jämnårig med dig.” Han visste vad som gällde. ”Ja, mormor.” Som om han tänkte bli kompis med en tjej. En korkad lantis som antagligen luktade häst. Och såg ut som en. Han sänkte huvudet och återgick till Tetris så att mormodern skulle lämna honom i fred. Hon var rätt lik hans mamma. Om hans mamma hade varit gammal och inte hade blekt och permanentat håret och inte sminkat sig. Men han kunde se sin mamma i den här märkliga gamla kvinnan med fåror kring de blå ögonen. 11
Roberts_Dödligt villospår.indd 11
2009-12-15 13:27:51
Det var litet läskigt. Hon hette Lucy, och han skulle kalla henne för mormor. Hon lagade mat och bakade. En hel massa. Och hängde ut lakan och annat på en tvättlina på baksidan av boningshuset. Hon sydde och skurade och sjöng medan hon gjorde det. Hon hade en vacker röst om man gillade den sortens musik. Hon hjälpte till med hästarna, och Coop måste medge att han hade blivit förvånad och imponerad när han såg henne slänga sig upp på en av dem utan sadel eller någonting. Hon var gammal – herregud, säkert minst femtio. Men hon var inte skröplig. Mestadels gick hon omkring i stövlar och jeans och rutiga skjortor. Fast i dag hade hon tagit på sig klänning och släppt ut sitt bruna hår som hon annars brukade ha i en fläta. Han märkte inte när de vek av från den långa, raka vägen, inte förrän färden blev guppig. När han tittade ut såg han mer träd och mindre av platt landskap, och bergen reste sig i bakgrunden. De såg mest ut som en massa gröna kullar krönta av sten. Han visste ju att morföräldrarna födde upp hästar som de hyrde ut där vandringslederna började till turister som ville rida på dem. Han fattade det inte. Han kunde helt enkelt inte begripa varför någon ville sitta på en häst och rida omkring bland klippblock och träd. Hans morfar körde vidare på vägen som bestod mer av lera än av grus, och Coop såg kor beta på båda sidor om vägen. Han hoppades att det betydde att de snart var framme. Han såg inte fram mot att äta middag hemma hos familjen Chance eller att träffa den där dumma Lil. Men han måste kissa. Hans morfar blev tvungen att stanna så att mormodern kunde hoppa ur och öppna en grind och sedan stänga den igen när de hade kört igenom. Medan de skumpade vidare började hans blåsa protestera. Han såg ladugårdar och lador och stall, vad de var spelade ingen roll. De var tecken på civilisation, i den mån man kunde hitta sådan här. Någonting växte på en del av fälten, och på andra sprang hästar omkring som om de inte hade något bättre för sig. 12
Roberts_Dödligt villospår.indd 12
2009-12-15 13:27:51
När boningshuset kom inom synhåll såg det inte så olikt ut det där morföräldrarna bodde. Två våningar, fönster, en stor veranda. Den enda skillnaden var att det här huset var blått och morföräldrarnas vitt. Runt huset växte massor av blommor som någon som inte hade tvingats lära sig att rensa ogräs kring morföräldrarnas hus kanske tyckte var fina att se på. En kvinna kom ut på verandan och vinkade. Hon hade också klänning på sig. En lång klänning som fick honom att tänka på bilder han hade sett av hippies. Hennes hår var jättemörkt och samlat i en hästsvans. Utanför huset stod två pickuper och en gammal personbil. Morfadern, som nästan aldrig sa något, steg ur bilen. ”Hej, Jenna.” ”Roligt att se dig, Sam.” Kvinnan gav morfadern en kyss på kinden innan hon vände sig om för att ge mormodern en stor kram. ”Lucy! Sa jag inte att ni inte skulle ta med er någonting annat än er själva?” tillade hon när Lucy vände sig om och lyfte ut en korg ur bilen. ”Jag kunde inte låta bli. Det är en körsbärspaj.” ”Det tackar vi verkligen inte nej till. Så det här är Cooper.” Jenna räckte fram handen som till en vuxen. ”Välkommen.” ”Tack.” Hon lade handen på hans axel. ”Kom, så går vi in. Lil har sett fram mot att få träffa dig, Cooper. Hon håller på och hjälper sin pappa med några saker, men de kommer alldeles strax. Vill du ha lite citrondricka? Du är säkert törstig efter bilturen.” ”Hm. Ja, kanske det. Får jag använda toaletten?” ”Javisst. Vi har en inne i huset.” Hon skrattade när hon sa det, med en retsam glimt i de mörka ögonen som gjorde honom alldeles varm i nacken. Det var som om hon hade läst hans tankar om hur gammalt och föråldrat allting såg ut. Hon gick före genom ett stort vardagsrum och sedan genom ett mindre till ett kök som luktade rätt likt mormoderns. Hemlagad mat. ”Det finns en toalett där borta.” Hon gav honom en lätt klapp på axeln, vilket gjorde honom ännu varmare i nacken. ”Vi kan väl ta citrondrickan ute på den bakre verandan och sitta och prata en stund?” sa hon till morföräldrarna. 13
Roberts_Dödligt villospår.indd 13
2009-12-15 13:27:51
Hans mamma skulle ha kallat det för ett damrum. Han lättade tacksamt på blåsan och tvättade sedan händerna i det lilla tvättstället i hörnet. På en stång bredvid det hängde ljusblå handdukar med en liten skär ros på. Hemma, tänkte han, var gästtoaletten dubbelt så stor, med tjusiga tvålar på ett kristallfat från Tiffany. Handdukarna var betydligt mjukare också, och försedda med monogram. För att dra ut på tiden kände han med fingret på blombladen till några vita tusenskönor som stod i en smal träkruka på tvättstället. Hemma skulle det antagligen ha varit rosor. Han hade egentligen inte lagt märke till sådana saker förrän nu. Han var törstig. Han önskade att han kunde ta med sig några liter citrondricka, och kanske en påse chips, och sträcka ut sig i baksätet på bilen med sin Game Boy. Vad som helst skulle vara bättre än att tvingas sitta med en skock främlingar på en gammal gårdsveranda i vad som antagligen skulle bli timmar. Han kunde fortfarande höra dem prata och skoja i köket och undrade hur länge han kunde vänta innan han gick tillbaka ut. Han kikade ut genom det lilla fönstret och kom fram till att det var lika illa här. Hagar och inhägnader, lador och silor, löjlig boskap och konstiga jordbruksredskap. Inte för att han hade velat resa till Italien och gå omkring och titta på en massa gammal smörja, men om hans föräldrar hade tagit honom med kunde det åtminstone ha vankats pizza. Flickan kom ut ur ladan. Hon hade mörkt hår precis som hippiekvinnan, så han slöt sig till att det måste vara Lil. Hon hade på sig uppvikta jeans och basketkängor, och en röd baseballkeps över hår som var samlat i två långa flätor. Hon såg ovårdad och korkad ut, och han fattade omedelbart motvilja mot henne. Ett ögonblick senare uppenbarade sig en man bakom henne. Hans gulblonda hår i en lång hästsvans förstärkte intrycket av hippie. Även han hade keps på sig. Han sa något till flickan som fick henne att skratta och skaka på huvudet. Vad det än var började hon springa, men mannen fångade henne. Coop hörde henne tjuta av skratt när mannen kastade upp henne i luften. 14
Roberts_Dödligt villospår.indd 14
2009-12-15 13:27:52
Hade hans pappa någonsin jagat honom? undrade Coop. Någonsin kastat upp honom i luften och sedan snurrat runt med honom så att han blev yr i huvudet? Inte vad han kunde minnas. Han och hans pappa diskuterade – när det fanns tid över. Och tid, visste Cooper, var alltid en bristvara. Lantisar hade hur gott om tid som helst, tänkte Cooper. De hade inte samma krav på sig som en affärsjurist av hans pappas kaliber. De var inte Sullivans av tredje generationen som hans pappa, med de förpliktelser som följde med namnet. De kunde kasta upp sina barn i luften hela dagarna. Eftersom det gjorde ont någonstans i magen att titta på vände han sig bort från fönstret. Utan att ha något annat val gick han ut för att låta sig plågas resten av dagen. Lil kiknade av skratt medan fadern snurrade henne runt ytterligare ett varv. När hon kunde andas igen försökte hon se allvarligt på honom. ”Han kommer inte att bli min pojkvän.” ”Säger du nu ja.” Josiah Chance kittlade henne mellan revbenen. ”Men jag tänker hålla ett öga på den där storstadsgrabben.” ”Jag vill inte ha någon pojkvän.” Lil viftade avfärdande med handen med sakkunskapen hos den som snart skulle fylla tio. ”De är för jobbiga.” Joe drog henne intill sig och gned sin kind mot hennes. ”Det ska du få äta upp om några år. De har visst kommit. Det är bäst att vi går och hälsar, och sedan får vi snygga till oss.” Hon hade ingenting emot pojkar, tänkte hon. Och hon visste hur man uppförde sig när man hade gäster. Men ändå … ”Om jag inte gillar honom, måste jag leka med honom i alla fall?” ”Han är vår gäst. Och han är främling här. Skulle inte du vilja att någon jämnårig var snäll mot dig och visade dig runt om du plötsligt hamnade i New York?” Hon rynkade på sin smala näsa. ”Jag vill inte åka till New York.” ”Jag kan slå vad om att han inte ville komma hit.” Hon kunde inte begripa varför. Här fanns allt. Hästar, hundar, katter, bergen, träden. Men hennes föräldrar hade lärt henne att folk hade olika tycke och smak. ”Jag ska vara snäll mot honom.” Till att börja med, åtminstone. 15
Roberts_Dödligt villospår.indd 15
2009-12-15 13:27:52
”Men du tänker inte rymma och gifta dig med honom.” ”Pappa!” Hon himlade med ögonen, och i samma ögonblick kom pojken ut på verandan. Lil granskade honom som hon skulle granska vad som helst som var nytt och obekant. Han var längre än hon hade väntat sig, och hans hår hade samma färg som tallbark. Han såg … arg eller ledsen ut, hon kunde inte avgöra vilket. Men ingetdera verkade lovande. Hans klädsel var storstadsaktig, mörka jeans som inte var tillräckligt använda och tvättade och en strikt vit skjorta. Han tog emot glaset med citrondricka som modern räckte honom och iakttog Lil lika vaksamt som hon iakttog honom. Han ryckte till vid ljudet av en rovfågels skri, och Lil hann nätt och jämnt behärska ett hånflin. Modern skulle inte gilla att hon hånlog mot en gäst. ”Sam.” Med ett brett leende räckte Joe fram handen. ”Hur står det till?” ”Jag kan inte klaga.” ”Och Lucy, så fin du är!” ”Vi gör så gott vi kan med det lilla vi har. Det här är vår dotterson, Cooper.” ”Trevligt att träffas, Cooper. Välkommen till Black Hills. Det här är min dotter Lil.” ”Hej.” Hon lade huvudet på sned. Hon hade blå ögon – glaciärblå. Han log inte, och det gjorde inte hans ögon heller. ”Joe, du och Lil får gå och tvätta av er. Vi äter ute”, tillade Jenna. ”Det är så fint väder. Cooper, kom och sätt dig här bredvid mig och berätta vad du tycker om att göra i New York. Jag har aldrig varit där.” Av erfarenhet visste Lil att modern kunde få vem som helst att prata och le. Men Cooper Sullivan från New York tycktes vara ett undantag. Han svarade på tilltal och uppförde sig väl, men inte mycket mer än så. De satt ute vid trädgårdsbordet, en av Lils favoritmöbler, och kalasade på stekt kyckling och bröd, potatissallad och gröna bönor som modern hade lagt in efter den senaste skörden. Samtalet rörde sig från hästar och nötboskap och grödor till vädret och böcker och hur resten av grannarna hade det. Allt det som betydde något i Lils värld. 16
Roberts_Dödligt villospår.indd 16
2009-12-15 13:27:52
Trots att Cooper föreföll Lil lika stel som sin skjorta lyckades han sätta i sig två portioner av allting, men för övrigt öppnade han knappt munnen. Inte förrän hennes pappa förde baseball på tal. ”Boston kommer att häva förbannelsen i år.” Cooper fnös men hängde sedan genast med axlarna igen. På sitt lättsamma sätt lyfte Joe upp brödkorgen och höll fram den mot pojken. ”Nå, mr New York. Yankees eller Mets?” ”Yankees.” ”Inte en chans.” Som av medlidande skakade Joe på huvudet. ”Inte i år, grabben.” ”Vi har ett starkt innerfält, duktiga slagmän. Sir”, tillade han som om han hade varit nära att glömma sig. ”Baltimore håller redan på att krossa er.” ”Det är tillfälligt. De tog helt slut i fjol och kommer att tappa senare i år.” ”När de gör det kommer Red Sox att slå till.” ”De kanske försöker.” ”Jaså, en tuffing?” Cooper bleknade en smula, men Joe fortsatte som om han inte hade lagt märke till reaktionen. ”Jag säger bara Wade Boggs, och så Nick Esasky. Och sedan –” ”Don Mattingly, Steve Sax.” ”George Steinbrenner.” För första gången log Coop. ”Tja, man kan inte få allt.” ”Låt mig rådfråga min expert. Sox eller Yankees, Lil?” ”Ingetdera. Det blir Baltimore. De har ungdom och styrka. De har Frank Robinson. Boston spelar bra men de kommer inte att räcka till. Yankees? Aldrig i livet, inte i år.” ”Hon är mitt enda barn, och hon tillfogar mig smärta.” Joe lade handen över hjärtat. ”Spelar du själv där hemma, Cooper?” ”Ja, sir. Andra basman.” ”Lil, ta med dig Cooper bakom ladan. Lite slagträning skulle kanske sitta bra efter maten.” ”Okej.” Coop hasade ner från bänken. ”Tack för maten, mrs Chance. Det smakade väldigt bra.” 17
Roberts_Dödligt villospår.indd 17
2009-12-15 13:27:52
”Det var roligt.” Medan barnen gick därifrån såg Jenna på Lucy. ”Stackars liten”, mumlade hon. Hundarna rusade i förväg och tvärs över gärdet. ”Jag spelar tredje basman”, berättade Lil för Coop. ”Var då? Det finns ju ingenting här.” ”Strax utanför Deadwood. Vi har en plan, och en serie. Jag tänker bli den första kvinnan som spelar baseball i den högsta serien.” Coop fnös igen. ”Kvinnor kan inte spela baseball på elitnivå. Det bara är så.” ”Att det är så betyder inte att det måste vara så. Det säger alltid min mamma. Och när jag har slutat spela tänker jag bli ledare.” Han hånlog, och även om det fick henne att resa ragg gillade hon honom bättre för den skull. Han verkade åtminstone inte lika stel längre. ”Du har ju noll koll.” ”Vad har jag?” Han skrattade, och fastän hon förstod att han skrattade åt henne beslöt hon att ge honom en chans till innan hon gjorde slarvsylta av honom. Han var gäst. En främling på okänd mark. ”Hur bär man sig åt för att spela i New York? Jag trodde att det fanns hus överallt.” ”Vi spelar i Central Park, och ibland i Queens.” ”Queens? Finns det en drottning i New York?” ”Nej. Herregud. Det är en av stadsdelarna i New York.” Hon stannade, satte händerna i sidorna och blängde på honom, mörk i blicken. ”När man försöker få någon som ställer en fråga att känna sig dum är det man själv som är dum.” Han ryckte på axlarna och följde med henne runt kortsidan på den stora, röda ladan. Det luktade djur – damm och bajs på en och samma gång. Coop fattade inte hur någon kunde vilja leva med den lukten, eller med ljudet av skrockanden, snörvlanden och råmanden för jämnan. Han var på väg att säga något hånfullt om just det – hon var faktiskt bara en småunge, och tjej dessutom – när han fick syn på slagburen. Det var inte vad han var van vid, men den såg rätt läcker ut i hans ögon. Någon – Lils pappa, antog han – hade byggt den tresidiga bu18
Roberts_Dödligt villospår.indd 18
2009-12-15 13:27:52
ren av hönsnät. Den stod med baksidan mot ett virrvarr av buskar och björnbärssnår som avlöstes av ett fält där kor stod och gjorde ingenting. Intill ladan, i skydd av takskägget, stod en väderbiten lår. Lil öppnade den och tog fram handskar, slagträn och bollar. ”Pappa och jag brukar träna nästan varje kväll efter maten. Mamma kastar åt mig ibland, men hon har ingen kraft i armen. Du kan få slå först om du vill eftersom du är gäst, men du måste ha hjälm på dig. Det är en benhård regel.” Coop satte på sig hjälmen som hon räckte honom och kände sedan på tyngden på ett par av slagträna. Att hålla i ett gick nästan upp mot hans Game Boy. ”Tränar din pappa med dig?” ”Javisst. Han spelade några säsonger i den lägre serien på östkusten, så han är rätt bra.” ”Är det sant?” All hånfullhet var som bortblåst. ”Har han spelat professionell baseball?” ”I ett par säsonger. Sedan hände något med axelleden, och då var det kört. Han bestämde sig för att se landet, och så hamnade han här. Han arbetade åt mina morföräldrar – det var deras gård tidigare – och lärde känna min mamma. Sedan var det också kört. Vill du slå?” ”Visst.” Coop gick bort till buren och mjukade upp sig med några svingande rörelser. Klar. Hon kastade en rak och snäll boll så att han fick en bra träff och slog ut den på fältet. ”Snyggt. Vi har sex bollar. Så vi hämtar dem när du har slagit färdigt.” Hon grep nästa boll, intog sin position och kastade en ny lätt boll. Coop kände den lilla glädjestöten inombords när bollen flög ut över fältet. Han träffade en tredje och gungade sedan med höfterna medan han väntade på nästa. Hon slungade i väg den så att den ven förbi honom. ”Bra kast”, var det enda hon sa när han såg på henne med smalnande blick. Han flyttade upp sitt grepp om slagträet en bit och skrapade med hälarna i marken. Hon lurade honom med en boll som skruvade sig lågt och gick på insidan. Han fick en halvträff på nästa, och bollen for in i buren så att det sjöng om det. ”Du kan slänga tillbaka de tre sista om du vill”, sa hon. ”Så kastar jag några till.” 19
Roberts_Dödligt villospår.indd 19
2009-12-15 13:27:52
”Det räcker så här. Nu är det din tur.” Och nu skulle hon få se på annat. De bytte plats. I stället för att starta mjukt kastade han en hård boll. Hon träffade tillräckligt för att det skulle bli ett snedslag. Hon träffade nästa, som gick rakt upp i luften. Men hon fick in en perfekt träff på det tredje kastet. Om det hade funnits en spelplan skulle den ha fortsatt ut, måste Coop erkänna. ”Du är rätt bra.” ”Jag gillar att få dem högt och på insidan.” Efter att ha ställt ifrån sig slagträet mot buren började Lil gå ut mot fältet. ”Vi ska spela match på lördag. Du kan komma om du vill.” En töntig baseballmatch på bondvischan. Fast betydligt bättre än ingenting, tänkte han. ”Kanske det.” ”Brukar du gå på riktiga matcher? På Yankee Stadium till exempel?” ”Javisst. Min pappa har säsongsbiljett, logeplatser alldeles bakom tredje basen.” ”Det menar du inte!” Det kändes bra – litet grand i alla fall – att kunna imponera på henne. Och det var inte så tokigt att ha någon att prata baseball med, även om det var en bondflicka. Dessutom kunde hon hantera boll och slagträ, och det var ett stort plus. Trots det nöjde sig Coop med att rycka på axlarna medan han såg hur Lil utan missöden kröp emellan taggtrådarna i stängslet. Han gjorde inga invändningar när hon vände sig om och höll isär trådarna åt honom. ”Vi tittar på matcherna på TV, eller lyssnar på radion. Och en gång åkte vi ända ner till Omaha för att se en match. Men jag har aldrig varit på en riktigt stor baseballarena.” Det påminde honom om var han befann sig. ”Du bor miljontals mil från sådana. Från allting.” ”Pappa säger att vi ska ta semester någon gång och åka till östkusten. Kanske till Fenway Park eftersom han är Red Sox-fan.” Hon hittade en av bollarna och stoppade ner den i bakfickan. ”Han gillar att heja på dem som är svagare.” ”Min pappa säger att det är smartare att heja på en vinnare.” ”Det gör alla andra, nästan, så någon måste heja på de svagare.” 20
Roberts_Dödligt villospår.indd 20
2009-12-15 13:27:52
Hon fyrade av ett leende mot honom och fladdrade med långa ögonfransar över mörkbruna ögon. ”Och i år är det New York.” Han log innan han var medveten om det. ”Tror du, ja.” Han plockade upp en boll och kastade den mellan händerna medan de fortsatte bort mot träden. ”Vad gör ni med alla de här korna, förresten?” ”De är köttdjur. Vi föder upp dem och säljer dem sedan. Folk äter dem. Till och med New York-bor gillar väl biff?” Han tyckte det var äckligt; bara att tänka sig att den ko som just nu stirrade på honom en dag skulle ligga på någons tallrik – kanske till och med hans. ”Har du några husdjur?” frågade hon. ”Nej.” Hon kunde inte föreställa sig hur det var att inte ha djur omkring sig, överallt, för jämnan. Och tanken på att inte ha några gav henne en klump i halsen av äkta medlidande. ”Det är antagligen svårare i en storstad. Våra hundar …” Hon tystnade och såg sig omkring och fick sedan syn på dem. ”De har varit ute och sprungit, och nu står de vid bordet igen och hoppas på att få lite rester. De är snälla hundar. Du kan komma hit och leka med dem ibland om du vill, och använda slagburen.” ”Kanske det.” Han kastade en ny förstulen blick på henne. ”Tack.” ”Det är inte så många av de flickor jag känner som är särskilt roade av baseball. Eller av att fotvandra och fiska. Det är jag. Pappa lär mig att spåra. Min morfar har lärt honom. Han är väldigt duktig.” ”Spåra?” ”Djur och människor. För nöjes skull. Det finns massor av spår, och massor att lära sig.” ”Säger du det så.” Hon lade huvudet på sned åt hans avfärdande tonfall. ”Har du någonsin varit ute och campat?” ”Varför skulle jag vilja göra det?” Hon log utan att svara. ”Det mörknar snart. Det är bäst att vi hämtar den sista bollen och går tillbaka. Om du kommer hit igen kanske pappa spelar med oss, eller också kan vi ge oss ut och rida. Tycker du om att rida?” ”På hästar menar du? Jag vet inte hur man gör. Det ser löjligt ut.” 21
Roberts_Dödligt villospår.indd 21
2009-12-15 13:27:52
Då ilsknade hon till, precis som hon hade ilsknat till och slagit i väg bollen högt och långt. ”Det är inte löjligt, och det är löjligt att säga det bara för att du inte vet hur man gör. Dessutom är det kul. När vi –” Hon tvärstannade. Hon kippade efter andan och högg tag i Coops arm. ”Rör dig inte.” ”Vad då?” Eftersom hennes hand på hans arm darrade for hjärtat upp i halsgropen på honom. ”Är det en orm?” Vettskrämd spanade han i gräset. ”Puma.” Hon nätt och jämnt viskade fram ordet. Hon stod orörlig som en staty med sin darrande hand på hans arm och stirrade in i den snåriga undervegetationen. ”Vad? Var?” Han misstänkte att hon bara bluffade och försökte skrämma honom, så han försökte fösa undan hennes hand. Först såg han ingenting annat än snåren, träden och den steniga åsen som reste sig bakom dem. Sedan fick han syn på skuggan. ”Det var som fan. Det var som själva fan!” ”Spring inte.” Hon stirrade som förhäxad. ”Om du springer sätter han efter, och han är snabbare. Nej!” Hon drog i Coops arm när han rätade på sig och tog ett fastare grepp om bollen. ”Kasta ingenting, inte än. Mamma säger …” Hon kom inte ihåg allt som hennes mamma hade sagt åt henne. Hon hade aldrig sett en puma förr, inte i verkligheten, inte i närheten av gården. ”Man måste föra oväsen och … och göra sig stor.” Darrande ställde sig Lil på tå, lyfte upp armarna över huvudet och började ropa. ”Försvinn! Försvinn härifrån! Skrik!” ropade hon åt Cooper. ”Se stor och farlig ut!” Hennes ögon, ivriga och mörka, mätte puman från nos till svansspets. Samtidigt som hennes hjärta bultade av skräck kände hon något annat. Vördnad. Hon kunde se hans ögon lysa i den tätnande skymningen, lysa medan de tycktes se rakt in i hennes. Trots att hon blev torr i halsen tänkte hon: Han är vacker. Han är så vacker. Han vankade fram och tillbaka, smidig och kraftfull, medan han iakttog dem som om han försökte bestämma sig för om han skulle gå till anfall eller slå till reträtt. 22
Roberts_Dödligt villospår.indd 22
2009-12-15 13:27:52
Bredvid henne skrek Coop med en röst som var skrovlig av skräck. Hon såg hur det stora kattdjuret slank längre in i dunklet. Och sedan skuttade det i väg likt en suddig, matt guldfärgad skugga som gjorde henne bländad. ”Den sprang sin väg. Den sprang sin väg.” ”Det gjorde den inte”, mumlade Lil. ”Den flög.” Över susandet i öronen hörde hon fadern ropa på henne och vände sig om. Han kom sättande över fältet så att de häpna korna skingrades åt alla håll. Flera meter bakom honom kom Coops morfar springande med ett jaktgevär som hon förstod att han måste ha hämtat inne i huset. Hundarna följde efter, liksom hennes mamma – med en hagelbössa – och Coops mormor. ”Puma.” Hon lyckades få fram ordet precis innan Joe lyfte upp henne i famnen. ”Där. Där borta. Nu är den försvunnen.” ”In i huset, Coop.” Med sin fria arm drog Joe Coop intill sig. ”In med er båda två. Omedelbart.” ”Den är försvunnen, pappa. Vi skrämde i väg den.” ”Bort härifrån! Puma”, sa han när Jenna spurtade förbi Sam och kom fram till dem. ”Gode Gud. Ni är oskadda.” Hon tog Lil i famnen och räckte bös san till Joe. ”Ni är oskadda.” Hon kysste Lils ansikte och hennes hår och böjde sig sedan ner och gjorde likadant med Coop. ”Se till att få in dem i huset, Jenna. Ta med dig barnen och Lucy och gå in.” ”Seså. Skynda på.” Jenna lade en arm om vardera barnet och tittade upp i Sams bistra ansikte när han nådde fram till dem. ”Var försiktiga.” ”Döda den inte, pappa!” ropade Lil medan modern drog med henne därifrån. ”Den var så vacker.” Hon spejade in bland buskarna och träden i hopp om att få ännu en skymt. ”Döda den inte.”
23
Roberts_Dödligt villospår.indd 23
2009-12-15 13:27:52