Stig_Jupitersรถga_ ny.indd 3
2010-05-28 10:18:25
Av Oline Stig har tidigare utgivits: Ryggen fri 1999 Ett familjeliv och nio andra 2003 Den andra himlen 2007
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012479-3 © Oline Stig 2010 Omslagsbilden är en filmaffisch från 1940-talet, målad av den italienske konstnären Raoul Chareun, alias Primo Sinòpico, som avled 1949. Förlaget har trots stora ansträngningar inte lyckats nå någon rättsinnehavare utan ber den som eventuellt har anspråk på bildrätten att vända sig till förlaget. GGP Media GmBH, Pössneck, Tyskland 2010
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 4
2010-05-28 10:18:25
Till Teodor, Otto och Ludvig
Stig_Jupitersรถga_ ny.indd 5
2010-05-28 10:18:25
Stig_Jupitersรถga_ ny.indd 6
2010-05-28 10:18:25
Del I
Stig_Jupitersรถga_ ny.indd 7
2010-05-28 10:18:25
Stig_Jupitersรถga_ ny.indd 8
2010-05-28 10:18:26
I
Ur Jupiterposten, julnummer 1925, redaktör Odd Blink:
För andra gången lyser julstjärnan över de i kärlek sammansvurna, Les Enfants. När den idag för ett år sedan lyste över dem för första gången, visste denna stjärna allt, men Les Enfants visste ingenting. Snön föll och Aksel satt vid fönstret och stirrade. Han såg och såg ändå inte: flingorna som virvlade, de snötyngda träden på St. Hanshaugen, spårvagnen som for förbi, överfull av folk. Den blygrå himlen, några ungar som lekte tafatt i parken. Han hade länge haft en bestämd känsla av att världen inte tillhörde honom. Han var avskuren, helt enkelt. Det var ett psykologiskt tillstånd med ett välkänt namn: alienation. Bristande verklighetsuppfattning. Men vad var verkligheten? Hur kunde han vara säker på att den var verklig? Hur kunde någon vara det? Hur kunde alla gå omkring och vara så tvärsäkra på världens existens? Som Dora. Hon satt mittemot och gjorde som vanligt fem saker samtidigt. Hon klippte nag9
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 9
2010-05-28 10:18:26
larna, klappade Zippo, läste Detektivmagasinet, drack kaffe och nynnade. Aksel lutade huvudet bakåt så att halsen sträcktes. Där satt han med blottad strupe. Han hade bestämt sig. Han hade fått nog. En plötslig tanke for i honom. Tänk om Dora skulle luta sig framåt och sticka nagelsaxen i hans hals. Blodet skulle flyta ut över hans kropp och färga hans vita skjorta röd. Dora skulle skrika. I samma stund som hon mördat honom skulle hon ångra sig djupt och bittert, förstås. Hon skulle vråla som en galning och hela grannskapet skulle rusa dit. Fru Hansen och redaktör Andersen och tjocka Sigrid, och till och med den tystlåtne bibliotekarien från Lofoten, Arvid hette han nog, och länsmästare Billing, som skulle kalla på förstärkning. Men det skulle vara för sent. Han skulle vara bortom all räddning. Aksel skulle sitta där i stolen med blodig skjorta och vara stendöd. Nu blev han osäker ett ögonblick, för vad skulle hända då? Vad gjorde man med ett lik? Vem tog hand om det? Vem skulle sluta hans ögon, vem skulle klä av honom, vem skulle köra honom till bårhuset? Det kändes inte riktigt behagligt att allt det där skulle skötas av främlingar. Att fastrarna skulle komma och tafsa på honom kändes ännu mer motbjudande, även om han nu var död. Dora kunde inget göra, hon skulle gripas av polisen och sättas i handbojor direkt och köras till fängelset. Han hade huvudvärk, som ett järnband om pannan. Det fick vara nog med morbida fantasier. Han hade föreställt sig sin egen begravning så många gånger att han var trött på fantasin. Han rätade på nacken, satte hakan i händerna och 10
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 10
2010-05-28 10:18:26
vände blicken mot Dora. Hon hette egentligen Dorothea, men det var ett helt hopplöst namn som ingen orkade säga. Hon hade alltid kallats Dora. Hon var vacker såhär i kvällsljuset. Det långsmala ansiktet, den skarpt markerade näsan, det svarta håret i vågor över axlarna. Ögonen som mörka brunnar, han förlät sig själv den slitna frasen i samma ögonblick han tänkte den. Hon var vacker när hon satt ner. Hon hade kunnat bli vad som helst. Skådespelerska rentav, eller filmstjärna. Hur skulle hon klara sig utan honom? Hur skulle han kunna berätta för henne att han hade fått nog? Att han hade en plan. En livsplan, en strategi, helt enkelt. Något som skulle vara bra för honom, ja, egentligen bra för dem båda. Om inte. Hon hade slutat nynna nu, lagt ifrån sig saxen och tagit fram filen. Hon verkade helt uppslukad av magasinet, det måste vara en väldigt spännande novell. Väggklockan tickade. Det var ett gökur från Tyskland. Inte särskilt vackert, men det enda av värde de fått med sig från föräldrahemmet. Några tavlor också, men en konsthandlare vid namn Guthe hade värderat dem och skakat på huvudet. Ganska fina, skickligt hantverk, men värdelösa, tyvärr. Snön föll och föll, det hade samlats stora drivor på gatan. Det var en tidsfråga innan spårvagnen skulle sluta gå. ”Lägger du på lite mer ved i kaminen”, sa Dora utan att ta blicken från tidskriften. ”Nej.” ”Va?” ”Nej”, sa han med blicken stadigt fäst mot henne. Hon hade tänt en cigarett och lät röken sippra ut genom ena 11
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 11
2010-05-28 10:18:26
mungipan med något som liknade ett halvt leende. ”Gutten min”, sa hon ömt, och vad han hatade när hon sa sådär. När hon talade till honom som om han vore ett barn. Han var just på väg att öppna munnen och berätta allt när det knackade på dörren. Aksel gick och öppnade. Det var redaktör Andersen, inte helt oväntat. Han borstade snön av stövlarna och skakade snöflingor ur skägget och försökte hålla den skällande Zippo ifrån sig. ”Härligt, härligt”, skrattade han och tog av sig den stora pälsmössan, som han fått i gåva av Olgas bror i Stalingrad, och som han inte tvekade att bära trots att den fick honom att se ut som en kosack. ”Härligt, härligt”, sa han igen och slängde pälsrocken på sängen. Sedan böjde han sig över kaminen och öppnade luckan. ”Det håller visst på att slockna härinne, ska jag lägga på lite pinnar?” Dora, som hade suttit och skinit som en sol ända sedan Andersen kom in, fick fart och haltade bort till vedlåren. Aksel satt och iakttog dem. Han såg systern böja sig över vedlåren och Andersen som hann före, knuffade undan henne, vänligt men bestämt. Vad var det nu som var så härligt? Åh, denna yviga, självtillräckliga beskäftighet. Att göra ett nummer av allt, till och med av en liten vedpinne. Aksel ville hålla distansen, fast hans hjärta slog som en hammare i bröstet. Han ville hålla huvudet kallt, inte låta sig ryckas med i Andersens bullrande magi. Rent objektivt såg han fånig ut. Som en valross. Som en gubbe fast han inte var en dag över trettio. Och vad hade han här att göra, egentligen? Kom 12
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 12
2010-05-28 10:18:26
hit varje kväll och skrävlade, betedde sig som om han bodde här. Han tog sig den rätten. Som om han liksom ägde dem bara för att de bjöd in honom. Bara för att han var den han var. Redaktör på Aftenposten, Gud bevars. Oemotståndlig och världsvan. Full av berättelser. För att de lyssnade, för att de lutade sig mot honom varje kväll, värmde sig, sög åt sig allt han sa som två hungriga barn. De lät sig ägas, de lät sig dras med. Patetiskt var vad det var. Aksel undrade om Andersen visste att det bara skilde tio år mellan dem. ”Nå, hur går det på banken, min vän?” frågade Andersen och klappade honom på huvudet. ”Bara bra”, muttrade Aksel. ”Och med ditt musicerande?” ”Det har inte blivit så mycket med det sen han flyttade hit”, sa Dora och fyllde kastrullen med vatten. ”Jag har ju inget piano.” ”Men herregud, kom upp till oss och spela, vet ja”, sa Andersen och klappade Aksel på armen. ”Olga blir bara förtjust.” Dora dukade fram tekoppar. ”Ja, vad säger du?” sa hon till Aksel. ”Det är kanske en bra idé. Så blir du och jag av med varandra en stund då och då?” ”Om du vill får du gärna låna mitt arbetsrum också när jag är på redaktionen. Om du vill sitta ifred och … skriva.” Andersen blinkade konspiratoriskt och viskade det sista ordet. Som om de hade något gemensamt. Som om de delade en hemlighet. Fast ändå inte. Det var lärarens ord till eleven. Tio år, tänkte Aksel och knöt handen under bordet. Men han nickade och tackade för erbjudandet. 13
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 13
2010-05-28 10:18:26
Han hade tagit sitt beslut på kajen i Vika härom kvällen, men nu fick det vänta. Han hade planen klar, han hade inte skrinlagt något, han skulle bara öva upp sina färdigheter. Det fick ta sin tid. När Dora haltade iväg till lärarinneseminariet på morgonen, tog han trappan upp till Andersens våning. Halvvägs upp vände han. Han måste meddela sig. Han kunde inte bara utebli, då riskerade han att förlora tjänsten. Han hade legat vaken halva natten och grunnat på beslutet. Vad kostade en dags frånvaro? En del. Å andra sidan: vad spelade det för roll i det långa loppet? När han nu faktiskt hade tagit sitt beslut. Och, herregud, man måste väl kunna bli sjuk. Han hade inte haft en enda sjukdag sedan han började sin anställning för ett halvår sedan. Han behövde den här dagen. Han gick med långa kliv mot telegrafstationen. Snön hade packat sig och frusit till is under natten, han halkade på sina blanka sulor. Colettes gate var full av folk på väg till sina jobb, trötta och glåmiga med munnarna som bolmande kaminer i den kalla morgonluften. Inga arbetare, inte på den här gatan. Tjänstemän i svarta rockar, damer med blanka snörkängor och hatt. Fint folk. Men likväl trälar. Kontorsråttor, bokmalar, affärshjon. Ingen gick till sitt arbete med spänst i stegen, ingen drog på munnen. Pengar var det enda de tänkte på. Bröd på bordet, fläsk till lördan. Han stannade och drog in så mycket kalluft att han började hosta. Och när han talade med direktör Vinge lät han riktigt trovärdig. Direktören önskade den unge mannen god bättring.
14
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 14
2010-05-28 10:18:26
Det var inget piano utan en flygel, svart och blank. Den stod vid fönstret som vette mot kyrkan. Tunga gröna sammetsgardiner uppknutna med guldband ramade in de snötäckta taken och kyrktornet. Han hade tagit av sig skorna fast Olga insisterat på att han skulle behålla dem på. Han kunde behålla rocken på också, hade hon sagt, eftersom det var så förfärligt kallt, själv var hon insvept i en stor yllepläd. ”Vi har inte mycket hetta”, sa hon och log sitt outgrundliga leende. ”Lägenheten för stor. Ingen spis. Modern hetta mycket dyr.” Det sorgsna leendet. Som Mona-Lisas fast vackrare. Han kom sig inte för med att rätta hennes felsägning innan hon försvann ut i köket. Men han tog av sig rocken ändå. Han var varm, han ångade av värmen inombords. Och han gick sakta fram mot flygeln, tassade fram på det kalla parkettgolvet. Strök med fingrarna över den blanka lacken. Satte sig ner och prövade tangenterna. Det var välstämt. Han improviserade, lät fingrarna löpa. Och något lossnade inuti och föll på plats, det som domnat fick liv, han fylldes av en lycka som gjorde honom yr. Han märkte inte ens när Olga kom och satte sig i länstolen, såg inte hur hon sjönk ner i halvliggande ställning med öppen mun. Han blundade, liksom hon. När stycket var slut satte hon sig upp och drog pläden om sig. De satt tysta. Olga vände blicken mot fönstret, som om han inte var där. Han blev med ens generad. Vad väntade han sig? Han var amatör, Olga var yrkesmusiker. Hon hade spelat violin i Moskvas symfoniorkester. Han skulle just säga något ursäktande när hon förekom honom. ”Ni är bra”, sa hon. Rakt och enkelt. Inget smicker, ett 15
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 15
2010-05-28 10:18:26
torrt konstaterande, bara. Hon hade fortfarande blicken vänd mot fönstret, talade till hans spegelbild. ”Kan ni spela efter noter?” Han ville rusa fram och kyssa henne. Åh, han fick lust att öppna fönstret och ställa sig och skrika: Jag är bra, hör ni det, jag är bra! Eller hoppa upp på flygeln, dra med sig Olga upp och dansa, sätta på Andersens finfina vevgrammofon och jazza med hans ryska hustru. Istället höll han sig hårt i pianostolen och började prata, lågt, entonigt och fort, liksom mekaniskt. ”Jag kan spela efter noter, inte alltför svåra stycken, men en hel del Bach och Mozart. Vi hade ett piano därhemma men det var förfärligt ostämt eftersom mina fastrar lät det stå i källaren. Men när Dora fick sin första anställning, som barnflicka hos direktör Pedersen, ja, då lät hon stämma pianot. Och pianostämmaren tvingade mina fastrar att flytta upp pianot i vardagsrummet. Och han var pianolärare också, han som stämde, så Dora ordnade att jag fick ta lektioner. Det var så det gick till, kan man säga. Sedan låg jag sjuk länge, jag hade spanska sjukan, samtidigt som Edvard Munch, märkligt nog, jag höll på att dö, precis som han. Men då fick jag ju mycket tid att öva, under konvalescensen, det hade det goda med sig. Det fanns inte mycket annat att göra, jo, att läsa förstås.” Han drog in luft för att hejda ordflödet, men det kom lite till: ”Militärtjänsten slapp jag på grund av sjukdomen och det är jag väldigt glad för.” Olga skakade på huvudet och log. ”Jag förstår inte mycket norska”, sa hon. ”Sigurd har berättat. Ni och Dorothea har ingen mor och far?” Aksel skakade på huvudet och bet sig i läppen. Nu kom det igen. Syndomtyckandet. 16
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 16
2010-05-28 10:18:26
”Men ni har kungar i släkten?” viskade Olga och pillade på sin brosch. Han blev så paff att han slog armbågen i tangenterna. Rakt ner i basklaviaturen. Han rätade upp sig och drog luggen ur pannan, log lite urskuldande, som om han böjt sig ner av misstag. ”Det är bara rykten”, sa han när tonen hade klingat ut. Förbannade Dora. Sladdertacka. ”Ursäkta”, sa Olga och skrynklade ihop sitt vackra ansikte i en frågande min. ”En familjeskröna”, sa Aksel långsamt. Hon såg fortfarande lika frågande ut. ”Inte sanning?” Han ryckte på axlarna. Så kom det sig, eftersom Dora nu hade förrått deras familjehemlighet, att Aksel berättade för Olga om sina planer. Han pratade långsamt och enstavigt, så att hon skulle förstå. ”Båt. Resa. Se världen. Tjäna pengar på piano. Och att trolla.” Han viftade med händerna. Hon skrattade. ”Trolla?” ”Ja, magi. Ni förstår, trolla?” Han plockade upp tändsticksasken för att visa henne ett av sina trick, men hon började skratta och han smittades av hennes skratt och misslyckades totalt. När hon hade slutat och torkat skrattårarna ur ögonen, försökte han igen. Men nu blev han nervös istället, tändstickorna halkade i händerna. ”Jag är faktiskt ganska duktig”, sa han. ”Jag ska träna och bli ännu bättre. Jag går i lära hos en riktig trollkarl.” Det sista var inte riktigt sant, men han bestämde sig i 17
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 17
2010-05-28 10:18:26
samma ögonblick som han sa det att han skulle sätta planerna i verket. Han måste hitta en lärare. Olga nickade, fortfarande med ett smil på läpparna. Han visste inte hur han skulle tolka det där leendet. ”Det är en hemlighet”, sa han och stoppade tändstickorna i kavajfickan. ”Resan, alltså. Min syster vet inget än.” Hon hade visserligen sladdrat och nu fick udda vara jämnt, men han ville inte vara grym. Han ville inte att hon skulle få veta det på omvägar. Olga nickade allvarligt. Sedan frågade hon vad han gjorde nästa lördag. Om han hade lust att komma och spela på en tillställning. En liten fest hos fotograf Billgren, i hans ateljé på Hegdehaugsveien. Aksel drog in luft. Han andades ut och in några gånger. Det var märkvärdigt tyst i våningen, inte ens spårvagnen hördes längre, den måste ha slutat gå. Bara hans egna andetag. Han sa att han skulle fundera på saken. Han visste inte om han var upptagen, han trodde inte det. Nej, han trodde nog att det skulle gå bra. Självfallet. När han tänkte närmare på saken var han säker på att det kunde gå för sig. När Olga hade stängt dörren hoppade han jämfota. Först upp och ner på stället, sedan nerför trapporna som en lycklig känguru. Oslo. 1924. Det finns ett foto på Aksel när han står på Doras balkong. Det är taget i profil, han röker en cigarett och ser oerhört självmedveten ut, som om han är mycket mån om att se ut som den han vill vara: konstnärlig och mondän. En som har sett och genomskådat det mesta. Han ser bra ut, mörk kavaj, smalt ansikte, skarpa drag. 18
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 18
2010-05-28 10:18:26
Han lutar sig mot balkongräcket och kisar i fjärran med cigaretten mellan tummen och pekfingret. Han är tjugofyra år på sitt tjugofemte. Aksel Engebret. Hans mor var mycket vacker, det finns en siluett på henne, klippt av en siluettmakare i Göteborg på 1880-talet. Hon dog samma natt Aksel föddes. Hans far dog sju år senare. Av sorg, sägs det. Han var vinhandlare och tämligen förmögen. Det sägs att han var Oscar den förstes oäkta son. En del tyder på det. Han fick också namnet Oscar. Kungen jagade i skogarna där hans mor bodde. Han hade många barn på bygden. Modern fick underhåll för att tiga om olyckan, i alla fall sägs det så. Och om man tittar på bilder, särskilt de från Oscars ungdom, innan han fick dubbelhaka och grosshandlarmage, var han allt ganska lik kungen. Dora berättade om det möjliga sambandet för Aksel när han låg sjuk. Han och hans syster togs om hand av Oscars två systrar som, i alla fall enligt familjeberättelsen, kapade åt sig större delen av arvet. Det var Dora som insisterade på att han skulle flytta hem till henne. Han misstänkte att hennes avsikter i grunden var av ekonomisk och praktisk art. Hon hade svårt att klara sig själv och lägenheten var dyr trots att den varken var stor eller modern. Men han brydde sig inte om hennes avsikter. Tvärtom hjälpte de honom att se mer krasst på deras förhållande. Det hade ju varit konstigt om hon skulle låta sin bror bo hos sig av ren syskonkärlek. Dessutom hade han i sanningens namn ingenstans att ta vägen. Fast det var ingenting han gärna erkände för sig själv. Det var Dora som var beroende av honom. Det enda han motvilligt kunde erkänna var att det var 19
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 19
2010-05-28 10:18:26
hon som hade ombesörjt hans bildning. Det var hon som hade gett honom böckerna, det var hon som hade tagit hem pianostämmaren. Det var hon som, ända sedan han var i koltåldern, nåja, i alla fall sedan fadern dog, tutat i honom att han var någon. Inte vem som helst. Att han kunde bli något. Att han var släkt med en kung. Han tänkte ofta på arv och miljö. Nästan varje dag ägnade han långa stunder åt att fundera över ämnet. Han läste långa vetenskapliga artiklar om genetik. Och om Sigmund Freud. Han visste inte riktigt vad han skulle tycka. Det gick inte ihop. Det gick inte att förstå om man var den man var på grund av omständigheter eller medfödda anlag. Det var Doras fel att han trodde att han var någon. Det var hennes fel att han inte kunde släppa tanken på att bli något. Inte vad som helst. Något stort. Han visste inte om han skulle vara tacksam för det. Än så länge var det en avgrund mellan hans drömmar och hans förmåga, mellan den han ville vara och den han var. Och han hade svårt att vara tacksam mot Dora eftersom hon gick honom på nerverna. När han kom hem låg hon utsträckt på schäslongen som en apa med benen brett isär så att man såg mameluckerna och hela härligheten. Han fräste åt henne att sätta sig upp som en människa och hon flyttade makligt ena benet så att underkläderna syntes ännu mer och tog ett stort bett på sitt äpple. Han suckade och gick och satte sig vid bordet. Det värsta med Dora var att hon förvandlade honom till en tjatig farbror. Vilket var helt bakvänt eftersom det var hon som var äldst och borde vara den som höll reda på honom. Det hade blivit värre 20
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 20
2010-05-28 10:18:27
sedan hon började på lärarinneseminariet. Han visste inte vem hon umgicks med på dagarna, men hon hade förändrats. Han satt och iakttog henne där hon låg och försökte formulera för sig själv vari förändringen bestod. Det var en ny självsäkerhet. Hur hon bet på äpplet, till exempel. Hur hon slängde käppen i tamburen när hon kom hem och haltade runt med det där hemliga leendet över läpparna. Nynnade på revolutionära sånger och jazzdängor och slängde kläderna omkring sig i högar, till och med underkläderna. Hon stal all luft, det gick inte att andas i samma rum. Om han var ärlig mot sig själv var det inte så mycket hennes förändring som störde honom, som vad den gjorde med honom. Det var han som borde vara fri och obekymrad. Det var han som borde vara ute och rulla hatt om kvällarna. Istället satt han här och frös med sin halta syster som betedde sig som om hon vore drottningen av Saba. Och han var tvungen att bromsa henne, eftersom ingen annan gjorde det. Hennes handikapp, som borde vara en förbannelse, var i själva verket hennes smala lycka. Hon behövde inte gifta sig, rättare sagt, hon skulle inte bli gift, ingen räknade med det. Vanliga konventioner gällde inte för henne. Hon kunde umgås med vem hon ville och bete sig hur som helst. Hennes låghalthet var biljetten till frihet. Och denna nyvunna insikt gjorde henne, kort sagt, odräglig. ”Ska du inte lägga på lite mera ved på spisen?” sa han. ”Här är svinkallt.” ”Gör det själv”, sa Dora och masserade sitt onda ben. Zippo slickade tjänstvilligt hennes fot. Hon hade målat naglarna röda, såg han nu. Både på händer och fötter. 21
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 21
2010-05-28 10:18:27
Aksel andades med djupa långa andetag och försökte återkalla något av den lycka han känt för en stund sedan uppe hos Olga. Han hade föreställt sig hur han skulle rusa in till Dora och berätta den glada nyheten om spelningen på lördag. Han borde kanske säga något, men nu var glädjen förstörd. Fru Hansen slamrade med disken i lägenheten intill. Han tittade på väggklockan. Snart var hon sju, då skulle hon börja gorma på sin man som kom hem och var full. Han reste sig och gick fram till vedlåren. Nu hade han väntat så länge med att säga något att det kändes konstigt. Orden växte i munnen, ville inte forma sig rätt. Han ville inte låta självsäker och skrytsam, det skulle hon genomskåda direkt. Men han ville heller inte låta osäker och låta henne slå in en kil i hans tvekan. Just när han öppnade munnen för att klämma fram det, sa Dora: ”Jag har bjudit hit några vänner på lördag.” Det förenklade saker och ting. ”Jag kommer inte att vara hemma”, sa han. Han ansträngde sig för att låta oberörd. Men när Dora fick höra nyheten om hans första uppträdande slog hon ihop händerna och gav upp ett tjut. Han tog tag i henne och höll för hennes mun. ”Det är ju helt underbart”, flämtade hon när han tog bort handen. ”Jag måste prata med Olga. Vi kommer dit allihop.” Det finns inga foton på Aksel och Dora tillsammans från den här tiden. I hennes fotoalbum från tjugotalet, som faller isär i pärmarna, finns det bara ett par foton av Aksel. Förutom balkongfotot ett när han har tagit stu22
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 22
2010-05-28 10:18:27
denten och har mössan på svaj. Han ser ovanligt sammanbiten ut för att vara en som just tagit studenten. Doras ungdomsbilder vimlar av andra människor. Vackra kvinnor med långa kjolar och vågade urringningar, män med uppknäppta kragar och spjuveraktiga leenden. Bohemiska fester där alla trängs framför kameran. Dora oftast i mitten, bredbent och självsäker. Blottar hela tandköttet när hon ler. Blicken stolt och segerviss. Alla fotografier är svartvita. Jag måste anstränga mig för att se deras liv i färg. . Han var bra på att räkna men tyckte det var tråkigt. Han drömde om att bli pianist. Han drömde om att trolla. Han drömde om att skriva. Så mycket vet jag. Alla drömmar som fyller en ung människas huvud. Hur man blundar och ser sig själv, om ett år, om fem år, om tio år. På en annan plats, omgiven av nya människor. En helt annan person, ett annat liv.
23
Stig_Jupitersöga_ ny.indd 23
2010-05-28 10:18:27