förhöjningen
malin ullgren
Förhöjningen
albert bonniers förlag
Hon var hjältinnan i alla romaner, huvudpersonen i alla dramer, alla versböckers namnlösa Hon. Gustave Flaubert
Och då, när hon var fyrtio år gammal och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l’heure bleue.
Hade hon hört det i ett annat sammanhang och inte stått mot en vägg med en man lutad över sig, hade hon tänkt på en äldre parfym som luktade sminkbord och violtabletter.
Med honom tätt inpå visade det sig betyda att klockan var mellan fem och sju på kvällen.
Det var timmarna för de otrogna.
Dessa vaga två timmar efter arbetstid, innan man går hem till familjen, var smidiga. De krävde inga stora lögner. Det räckte med övertid, ett ärende på stan, ett glas vin med en vän, eller bara en hastig ursäkt om att man var lite sen. Därefter började en vanlig kväll.
Detta var inte bara timmarna när man spände sig i väntan på ett barns utbrott av hunger och trötthet. Inte heller var det bara tiden när man läste instruktioner för fryst mat som krävde omsorgsfull upptining för att inte
skada livsmedlen, trots att de egentligen inte valts av omsorg om något annat än att det skulle gå fort.
Det var också timmarna när människor gick snabbt i ovana kvarter.
De gick med böjda huvuden och vaksamma blickar i sidled. De passerade andras matbutiker och försökte minnas vilka de kunde stöta på just där, vem som arbetade, bodde eller hade en åldrande förälder som krävde täta besök just där. Om det var tidig höst, sen vår eller sommar, blev de oroliga av uteserveringarnas gäster som nyfiket sökte av gator och trottoarer.
När de närmade sig rätt port tog de sikte på den i god tid för att inte behöva tveka mellan flera portar, utan kunna gå rätt in och dra minsta möjliga uppmärksamhet till sig.
Nu hörde de inte längre till alla de andra människorna, nära eller okända, bara till den enda som väntade.
Stockholm verkade diskret, som om månaden september lade band på staden och fick vätan att vänta i luften.
Hon slog koden som hon hade memorerat för att inte fumla och gick in genom porten. Fossilerna myllrade i stentrappan och hon såg dem när hon med blicken sänkt tog de få stegen upp till första våningen. En målad emaljskylt med ett företagsnamn som lät konstnärligt, eller om det var de flödande bläckblå bokstäverna och den minimala målningen av en fyr som fick det att låta som namnet på någon skapande verksamhet, satt på dörren till höger.
Han måste ha stått vid titthålet för han öppnade innan hon hade lyft handen till en knackning. Han tog ett steg tillbaka när hon klev över tröskeln, höll händerna bakom sig och tycktes inspektera henne, sedan nickade han och stängde dörren. Hans skjorta var knäppt hela vägen upp till halsen. Jeansen såg inte ut att ha något särskilt märke, det var bara jeans av herrmodell för män som blivit äldre och tyngre än de varit på den tiden när de började använda jeans. Cellomusik hördes från längre in i lägenheten. Det kunde vara Bach men hon lät bli att kommentera och riskera att säga fel.
De stod i en yttre, trång hall med smala, matta brädor på golvet, längre än så hade hon ännu inte kommit. Han sträckte ut händerna för att ta hennes kappa, hon sköt av sig skorna och föste ihop dem med tåspetsen så att de stod samlade och gjorde ett gott intryck.
Han gick före och hon följde efter honom till det enda rummet, till höger såg hon en träbrun dörr med ett gammaldags vred, en toalett, och över axeln en kokvrå med fönster. Bokhyllorna nådde hela vägen upp till stuckaturen. Det var en arbetslägenhet och den tillhörde en av hans svenska författarkolleger, han bodde annars i ett hus, halvt på landet i närheten av Oslo. Hyllorna fylldes av samma böcker i många exemplar, säkert var de skrivna av författaren som ägde lägenheten.
Alla lampor var släckta, det var som om han inte hade märkt att det var en ny årstid och att enbart dagsljus inte längre lyste upp tillräckligt, trots att bambujalusierna var rullade hela vägen till sina fästen nära taket. Nedanför
ett av de två fönstren stod en soffa som blekts ljus av solen på sina ställen, närmast golvet var den fortfarande mörkblå. På kvällarna förvandlade han den till en säng, sade han, men nu var det fortfarande en soffa.
Skrivbordet stod nästan mitt på golvet, utan den vanliga, ödmjuka kontakten med ett fönster eller en vägg; det var ju den viktigaste möbeln i en sådan här lägenhet, även om hon fastnade med blicken på soffan och undrade om den skulle vara lång nog. På bordet fanns en dator och ett ovalt fat i någon grönaktig sten, med pennor och en brevkniv i mässing som var för lång för fatet, handtaget stack utanför och liknade fästet till en värja. Skrivbordsstolen verkade vara en gammal matsalsstol, rak och oförsonlig och med ett utsirat bladmönster överst på karmen, en liten broderad kudde stod på högkant på sitsen som en artighet mot korsryggen.
Till slut sade Roald: Så nu är du här.
Det var hon och nu hade hon sett vad det var för plats där hon vid något tillfälle skulle ligga med honom. Kanske skulle hon minnas rummet länge, eller bara någon liten bit av det, så som hon mest mindes själva madrassen hon legat på en midsommarnatt med en tillfällig man i ett kollektiv, eller de zebrarandiga lakanen hos en student i England, eller stringhyllan hos en pojkvän för länge sedan, boken hon plockade ner, Dagarnas skum av Boris Vian, den hon inte läste men heller aldrig lämnade tillbaka.
Rummet luktade som en sommarstuga, något på en gång övergivet och välkomnande. Solen måste ha legat på under veckorna innan och värmt upp dammet och de
få möblerna. Golvet täcktes av en modern och glansig stavparkett som bröt av mot golvet i hallen, mot takhöjden och gipsrosetten runt lampkroken. Det borde finnas ett brädgolv här under också? sade hon, hoppfull som en mäklare, hon var inte trygg med att vara enbart förförisk.
Han verkade inte direkt rutinerad i hur han närmade sig henne, men han verkade heller inte rädd för att hålla undan för småprat och visa vad besöket handlade om; han svarade inte på frågan om brädgolvet. I stället gick han fram till datorn och cellomusiken lät starkare. Sedan tittade han på skärmen och verkade läsa högt: »De svenska damerna rör sig inte tillräckligt mycket och blir naturligtvis väldigt tjocka redan i unga åldrar.«
Han arbetade på en bok om Mary Wollstonecrafts skandinaviska resa, och han citerade ur författarinnans brev för henne – detta hade hon sett i Göteborg i juni 1795. Du tänker på tjocka kvinnor när du ser mig? frågade hon, dels kokett, dels uppriktigt; hon hade inte visat sig naken för någon annan man än sin dotters pappa sedan hon fick barn. Nej, jag vill bara berätta för dig vad jag har skrivit om i dag, svarade han och drog henne närmare till sig.
Första gången han nämnde boken om Mary Wollstonecrafts resa hade hon frågat om det inte var i Göteborg han behövde låna en lägenhet, och sagt att hon kanske kunde hjälpa honom, fråga runt bland bekanta i sin gamla hemstad. Wollstonecraft hade gått i land utanför Kungsbacka och sedan rest norrut, stannat i Göteborg,
därefter vidare upp genom Bohuslän och in i Norge. Han hade svarat att han skulle ha blivit för isolerad där, det var i Stockholm han hade sina svenska vänner och dessutom några släktingar. Han tillade inte »och här får jag ju träffa dig«, men hon ville tro att det kunde spela in.
De hade setts ett par gånger, kyssts, men inte mycket mer. Så här långt hade de bara kontrollerat om det fanns en ömsesidig vilja, det var det kyssarna skulle säga något om. Nu stod hon på parkettgolvet och kände sig förvånansvärt rationell. Det var som om kroppen hade fått i uppdrag att genomföra en avancerad idé. I rummet fanns få saker som störde eller som påminde om ett annat liv, där fanns bara små bitar ur någon annans verklighet: en hård skrivbordsstol, en liten prydnadskudde, samma bok om och om igen. Så pass tomt var det, att det verkade vara rätt ställe för den som ville, eller skulle, utföra avancerade idéer med kroppen utan att störas av världen.
Han vände runt henne så att hon hade ryggen mot väggen och huvudet mellan två kolteckningar. Något i henne värjde sig. Hans ansikte hade djupa rynkor och han såg ut att väga en del mer än någon man hon förut hade haft sex med. Hon tog ändå ett steg fram och lade händerna på hans bröstkorg. Det sträva tyget i den ljusblå skjortan var främmande, liksom bredden i hans kropp. Hon knäppte upp några knappar och såg det täta håret på hans bröst, lika grått som håret på hans huvud, eller vitare. Han knäppte upp hennes blus och hon lyfte bort hans händer när de började dra i hennes skärp.
Hon hade tänkt sig att en affär skulle ske steg för steg. Den skulle börja med en lång uppvaktning, fylld av ömsesidig oro för det som kanske ändå måste hända, men längre fram, när lusten blivit oemotståndlig. Han verkade inte tänka så, eller så hade han kommit före henne till något av stegen längre fram, för han lade händerna utanpå hennes behå och sade hennes namn. Hon överraskades av hur upphetsande det var att höra honom säga det.
När han kysste henne på halsen tittade hon mot en fönsterruta som gjorde staden till en inramad fläck i rummet. Han tittade upp och följde hennes blick, den här tiden på dagen har sitt eget namn, sade han, timmar som ingen gör anspråk på, det är bra för sådana som oss.
På trottoaren nedanför gick människor förbi. Det var bara någon meter mellan deras huvuden och fönsterfodret och ändå var det som att stå i ett utsiktstorn högt ovanför allt.
Den första erfarenheten av förhöjning kom en vårdag när hon var i sexårsåldern. Den tvingade henne att stjäla en bok.
Mitten av 1970talet var en praktiskt sinnad tid och boken lyste som en skatt i en grotta. Den var i ett litet format, kanske femton gånger tio centimeter. Lådorna med böcker på dagis stod i barnvänlig höjd och boken låg inklämd mellan en stor fotobok om savanndjur och en seriebok om hur barn blir till.
Den lyste.
Omslagsbilden visade jungfru Maria och boken handlade om henne och Jesus. Jungfruns mörkbruna hår föll i glänsande lockar över axlarna. Klänningen var rosa och över den böljade en himmelsblå mantel i vida veck.
Hon skämdes inte när hon tog den, för det fanns ingen tvekan om att hon måste äga det vackraste hon hade sett.
Hon gömde boken under tröjan och gjorde sig ett ärende till tamburen. Fodret i manchesterjackan hade en reva som ännu inte hade lagats och hon ville inte att
mamma skulle laga den, den var en plats för hemligheter.
Hon petade in boken i revan.
Det hände en vecka när hon bodde hos sin pappa och därför kom den att hamna i bokhyllan i hennes rum hos honom. Han var inte lika säker som hennes mamma på vad hon hade för saker och verkade heller aldrig notera den nya boken.
En tidig helgmorgon slog hon sig ner på golvet i sitt rum för att läsa boken, gömd i vinkeln mellan elementet och en möbel som liknade ett enormt och övermoget plommon, en fåtölj med brunlila, sidenaktig klädsel som pappa hade ärvt av farfar. Solen tassade på golvet, över stora dammtussar och småmynt.
När hon var klar med sin läsning skulle hon sträcka sig efter de tre femöringarna, gnida dem rena med tummen, känna den vassa, fruktiga doften av koppar som fastnat på huden och fråga sin pappa om hon kunde få dem; finders keepers, skulle han svara. Det var oklart exakt vad orden betydde, men de innebar mer säkert att hon kunde ta mynten med sig till tobaksaffären på andra sidan den öppna gården och köpa tre ljusgula godisbitar.
Långt nedanför hördes barnen som lekte. De var redan ute och sprang i dammen med mosaikbottnen och de låga fontänerna som bubblade av iskallt vatten. Hundskall letade sig upp genom lägenheterna i huset. Vicevärdens schäfer var också vaken. Vicevärden var så liten till växten att schäfern liknade en varg när den i kort koppel smög nedanför sin husses revben.
Så började ljuden tona bort.
16
Hon glömde mynten.
En så liten bok.
Det var som om den redan från början hade fått formen av en hemlighet.
Hon strök pekfingret över bilden på framsidan.
Den var sval och len som stenarna i strandbrynet.
Den nattfärgade fonden bakom jungfrun var upplyst inifrån mörkret.
Varifrån kom ljuset?
Det verkade lysa hela vägen från historien och fram till henne.
Det var så det började.