9789100173791

Illuminerade detaljer 2

Péter Ná das

Illuminerade detaljer 2

Översättning: Daniel Gustafsson och Péter Tóth

Albert Bonniers Förlag

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-017379-1 originalets titel: Világló részletek Macellina Feláldozása Copyright © Péter Nádas 2017 Translated from the Hungarian language: világló részletek – Emléklapok egy elbeszélő életéből First published by Jelenkor, Budapest 2017 översättning: Daniel Gustafsson och Péter Tóth omslag: Håkan Liljemärker tryck: ScandBook eu 2022

MARCELLINA OFFRAS

Jag lämnade slutligen Paris till sorlet av de dödas röster. Jag visste egentligen inte vart jag var på väg. Inte ens på internet existerade platsen. Efter alla dessa år var jag tvungen att hitta den, därför åkte jag. Jag hade läst mig till att det bästa var att först åka till Toulouse, och sedan troligtvis vidare på ett stickspår mot Latour-de-Carol.

Bara ortnamnet är underbart. Ett torn som lär ha tillhört någon Karl. Första gången jag hörde namnet var jag i åttaårsåldern. Men innan jag åkte gjorde jag ett hastigt besök på rue Geoffroy-l’Asnier här i närheten, för att hitta murarna med namnen och för att titta på Serge Klarsfelds porträtt av de mördade barnen.

Namnen på sjuttiotusen människor har ristats in i stentavlorna.

Personer som inte finns.

Under årtiondenas lopp har nittonhundratalets massmord blivit ett yrkesmässigt problem också för mig.

Jag kunde inte, kan inte med fiktionen som verktyg komma runt deras massa. Min berättelse stannar upp vid första stavelsen, vägen spärras av det första namnlösa offret. Jag kan börja med vem som helst, var som helst, jag kommer ändå aldrig till slutet.

En enda människa, det vill säga jag med min fantasi, kan inte föreställa sig, följa och observera så många okända människor, och det kan inte heller någon av mina romanfigurer. De kan omöjligt låtsas att dessa människor aldrig funnits, eller att de hitom eller bortom berättelsen inte varit tvungna att finna en mening med sin egen överlevnad. Denna Serge Klarsfeld ger sig in i historiens snårskog, och ur den bärgar han med årtionden av envist arbete amatörfotografier av ett slag som ingen hade räknat med. Vem 7

skulle väl minnas ansiktena på okända människors mördade barn, och varför.

Mitt yrke förpliktigar mig att endast syssla med namngivna människor, vilket egentligen är dumheter, för i vartenda ögonblick har jag sällskap av denna oöverskådliga människomassa fastfrusen i namnlöshet, detta mitt familjemässiga och antropologiska flertal, ändå måste jag utelämna var och en som saknar personnamn och som inte, i kraft av någon särskild egenskap, höjer sig över konflikternas stormande hav eller tristessens sandöken. Klarsfeld riktar vår blick mot ett misstag i kompositionen. Dessa personer har av sina mördare knuffats ut i fullständig namnlöshet, de har berövats sina mänskliga ansikten. För honom är detta outhärdligt, oacceptabelt, skriver han, därför har han hämtat tillbaka dem. De döda barnens blickar, som här för endast ett ögonblick glimtar till, spräcker det teologiska tänkandets marmorblock, vilket han dock inte kan ha räknat med, anser jag. Den kristna teologin har i decennier orubbligt låtsats vara omedveten om saknaden av dessa människor, ändå lyckas deras blickar framkalla sprickan. Det är som om berättelsen om deras slakt och berättelsen om saknaden inte lyckats genomsyra vardagen i de europeiska samhällena, och att han därför ännu kan lyfta dem över tidens gap, rädda dem, och slipa bort skadan på föreställningen om den gudomliga försynen.

Med hopp om att vara på välgörande avstånd från allt och alla hade jag köpt biljetter i första klass, men det visade sig vara förgäves. Mina fruktansvärda kälkborgare till reskamrater gick mig på nerverna från första stund med sina små matlådor och sin kylväska.

Som på kommando satte de igång att äta så fort snabbtåget, detta berömda Train à Grande Vitesse, med ett ryck lämnade Gare de Lyons människomassa bakom sig och majestätiskt påbörjade sin resa med oss ombord. En fransk kälkborgare har små medel till buds för att tillgodose sin hedonism. Jag klarade inte av att se hur de utan uppehåll plockade och ordnade för sig och omkring sig, hur de uteslutande för eget bruk öppnade, stängde, drog ut, sköt in, ställde ner och plockade upp, hur de i sin skräddarsydda hedonistiska ritual, ackompanjerade av sina påsars eviga prassel och sina små plastlådors 8

oupphörliga smattrande, metodiskt proppade i sig de påbjudna fyra rätterna inför de övriga resenärernas blickar. Då återstod ändå tre sorters ost, och slutligen lite frukt. Dessutom en kaffeskvätt från lilla termosen. Tills deras magar var fyllda till brädden. Så hungrig kan ingen vara. Ingen har en sådan aptit. De åt inte av hunger, men inte heller för att de behövde njuta i varje ögonblick. De åt för att de i enlighet med sin livsstil var förpliktigade till livsnjuteri. Det måste vara fyrarätters, oavsett vad. Det dagliga brödet måste vara en baguette så färsk och knaprig att allting inom tio meters radie täcks av smulor. Till detta ska det givetvis också finnas vin i små resebuteljer. Dessutom vatten från gravt miljöförstörande plastflaskor. Allt detta satte de upp och tog ner, plockade fram och stoppade undan, skrynklade ihop och slängde, skruvade av och skruvade på, packade upp och packade undan, korkade upp och korkade igen.

Jag tog till flykten. Jag flydde från deras hedonistiska plikttrogenhet och cartesianska stränghet. Jag flydde från Descartes och de Sades destruktiva anda. Jag klarade inte av att se dem mer, kunde inte lyssna till deras offentliga smaskande, deras slafsande, deras ogenerade tuggande och sväljande, ville inte se deras struphuvuden röra sig i takt med de okontrollerbart högljudda klunkarna, så jag gick iväg för att hitta en ledig plats någon annanstans, men av okänd anledning fanns det inga. Detta förbannade tåg var helt fullsatt. Som om alla, liksom jag, bestämt sig för att bege sig till Bordeaux och Toulouse just denna gudsförgätna dag. Trots att tåget rusade fram i vansinnig fart var det fullt av resenärer som stod i korridorerna. På ett tyskt eller schweiziskt tåg hade resenärerna aldrig tillåtits att stå vid sådana hastigheter.

Jag begrep som vanligt ingenting.

Då och då ryckte tåget till, och hade det inte varit för att en stark karl fångade mig i farten, hade jag tumlat ner i tågtrappans djupa svalg. Jag slog hur som helst huvudet i en metallstång. Slaget, revan i huden och rännilen av blod nerför pannan fick mig att nyktra till.

Jag hade sökt efter platsen under alla de namn som angivits i skönlitteraturen och facklitteraturen, men till en början fann jag den varken som Vernet eller Le Vernet, som den omnämnts där. Jag kunde 9

inte hitta den på några kartor, inte ens på detaljerade vägkartor, och hur jag än sökte fann jag den inte heller på internet. Däremot hittade jag en idyllisk badort i Pyrenéerna kallad Le Vernet-les-Bains, där det var trevligt att se sig omkring ett tag. Le Vernet-les-Bains är en liten ort med gott om varma källor, rikt smyckad med blommor och stoltserande med sina äventyrsbad. Före kriget måste det ha varit en miserabel håla, bara ett fåtal människor och några getter någonstans högt upp i bergen, men platsen jag sökte – minnets plats, för att använda Pierre Noras fackuttryck – skulle finnas vid foten av bergen. Ariège. Namnet på regionen och den lilla vilda bergsfloden ledde mig till slut till Le Vernet d’Ariège, via en hemsida som inte innehöll någon vidare information men hjälpte mig att identifiera orten, bekant från skönlitteraturen, den historiska facklitteraturen och min morbrors livshistoria. Då var jag redan i Toulouse, men på grund av mina värdar tappade jag bort även detta spår.

Enligt dem fanns det en ort med detta namn söder om staden, knappt tjugo minuters tågresa bort. Vi fann den på regionkartan precis intill kommunen Venerque. Det ska inte vara något d’Ariège, upprepade de, pas d’Ariège, pas d’Ariège, det är inget märkvärdigt, som om de talade till en efterbliven eller hörselskadad. Et voilà. Helt enkelt Le Vernet, simplement. De kände dock inte till att det skulle ha hänt någonting särskilt där för sextio eller hundra år sedan, eller för den delen ännu tidigare. På kvällen kom deras vänner på middag, ett läkarpar precis som de själva, glada, sydländskt högljudda människor, men inte heller de visste någonting. Deras bristande kunskap var antagligen ett resultat av den borgerliga historieskrivningen.

Den har många liknande brottsliga luckor på sitt samvete, under min levnadsbana har jag flera gånger upprörts av ignoransen i den goda borgerliga historieskrivningen. Det som de rättskaffens småborgarna inte behagar befatta sig med eftersom det skulle störa deras högt skattade världsbild, det vill säga affärernas gång och deras egna krav på representation, det existerar inte heller för deras historieskrivare.

De sysslar enbart med politisk historia och filosofi så länge de slipper befatta sig (eller befatta sig så lite som möjligt) med arbetarrörelser, än mindre med bonderörelser, vilket gör att kontinentens sociala 10

historia omöjligt kan förstås på ett rimligt sätt och att vår bild av tidsepokens antropologiska tillstånd blir ödesdigert förvriden. Vi kan omöjligt känna igen oss i den, varken i det förflutna eller i nuet.

Kolonialismen, det militanta missionerandet och slavhandeln, det vill säga den svavelosande historien om en rad folkmord, är ämnen som de endast snuddar vid, tyngda som de är av nationell och religiös partiskhet, eller av det som man kan kalla ett familjärt skönhetssinne.

De undviker så långt som möjligt att införliva folkmordens själva faktum i det nationella medvetandet. Det vore smärtsamt för dem att konfronteras med den religiösa universalism och den vidskepliga rasism vars historia än idag präglar deras institutioner, deras förvaltningsapparat och deras humanvetenskaper. Mina vänner i Paris hade aldrig hört talas om platsen, och för ett flertal av mina vänner från olika sociala skikt var historien om interneringslägret i Vernet obekant, dessa fransmän som i övrigt var allmänbildade, män och kvinnor som hade åtminstone en vag kännedom om Drancy och Les Milles. I de franska lägrens universum är Le Vernet inte ett läger bland andra, något man lika gärna kan känna till som vara ovetande om, det var det största lägret och dessutom ett straffläger, det vill säga ett camp spécial enligt den tidens formella definition. Baserat på Anne Grynbergs översiktsverk, Les camps de honte, räknade jag själv till 88 läger. Denis Peschanski anger ett ännu större antal i sitt verk La France des Camps: L’Internement 1938–1946: han registrerar 200 läger och 600 000 fångar. Samtidigt kan jag förstås fråga mig själv om det över huvud taget finns några ungrare som känner till interneringslägren i Recsk, Csörgő eller Garany, eller som på dessa orter kan peka ut var våra landsmän led i fångenskap.

Då godtog jag emellertid beredvilligt den version som jag fick av mina värdar i Toulouse och deras sydländskt bullriga gäster. Liksom jag beredvilligt godtog okunnigheten hos mina vänner i Paris.

Jag var gäst. Jag kunde inte sitta och skrika vid deras middagsbord medan vi proppade oss fulla med lever från plågade gäss, beströdde den afghanska mattan med smulor av den olycksaliga baguetten och drack Sancerre av Henri Bourgeois från Chavignol. Jag godtog deras förslag utan ett ord eftersom detta Le Vernet, detta simplement, som 11

delar station med Venerque, s’il vous plaît ne pas échanger les deux, jag tvivlade inte, eftersom dessa två som inte fick förväxlas också låg utmed sträckningen Toulouse–Barcelona, och därför tänkte jag att jag var på rätt spår redan då jag köpte biljetten. Jag tänkte att jag färdades i riktning mot Latour-de-Carol, det vill säga just den franska gränspostering där de besegrade republikanerna efter den katalanska frontens sammanbrott februari 1939 sipprade in en och en och i grupper, cirka tolvtusen personer, praktiskt taget hela 26:e divisionen, spanska anarkister, spanska kommunister och den internationella brigadens medlemmar, bland dem också ungrare, mina avundsvärda vänner och kamrater till min far.

Han ville strida på republikanernas sida, vara solidarisk med dem.

No pasarán. Som ung var det hans högsta politiska dröm. Vid den illegala mönstringen blev han utgallrad av de illegala kommunist­ läkarna, hans fysiska skick bedömdes vara otillräckligt. Han fick inte åka som frivillig för att döda och själv dö hjältedöden. Men tänk vilken äventyrlig situation som hade uppstått för mig om han stupat vid Ebro. Jag hade inte blivit till. När han protesterade blev det på något sätt alltid gapigt och osympatiskt, till och med när han argumenterade, för han framstod som ett ursinnigt barn med sina argument.

Han ville inte bara åt sanningen, inte bara plöja ordning i det falska medvetandet, han krävde en absolut sanning, och det genast.

Han var en tystlåten man, blid som alla sina bröder, uppmärksam, så artig att man blev utmattad, och ändå exploderade han i för omvärlden helt oväntade hysteriska anfall.

Man försökte förklara för honom att han hade sned ryggrad, att han var ett svårt medicinskt fall, om han nu inte redan visste om det. Hade ingen berättat för honom att han borde bära korsett. Av hans efterlämnade journaler kan jag utläsa att han vid tiden för den hemliga mönstringen måste ha varit medveten om detta. Han blev röntgad av dr Dezső Markó, privatdocent, vid Röntgeninstitutet Charité den 4 oktober 1934, bortåt tre år före den olagliga mönstringen, och på röntgenbilden av de nedre bröstkotorna och de övre ländkotorna fann doktorn uttalad kyphosis, det vill säga kutrygg, en deformation i övre ryggraden. Kanske hade undersökningen något 12

att göra med de skador han fått i Hadik-kasernen. Kotkropparna i krökningsområdet hade plattats ut och expanderat. Diskarna var oskadda, medelstora. Kotornas konturer var skarpa. Läkarens sammanlagda diagnos var kyphoscolios med upphov i rachitis, det vill säga att till följd av en störning i benstommens utveckling under spädbarnstiden, som på vardagsspråk kallas engelska sjukan, hade ryggradens övre parti förflyttats i sidled.

Därför kunde han inte vara solidarisk, och fick inte gå frivilligt i döden. Han försökte förgäves att övertyga de illegala kommunist­ läkarna om att utflykterna i Tátra och i Alperna, bergsbestigningarna, de veckolånga roddturerna på Duna och Tisza och skidresorna i Tátra och i Alperna inte varit besvärligare för honom än för vem som helst. Han var också liten. Enligt hans militära uppgifter från samma tid var han endast 165 centimeter lång. På de semesterfoton som finns kvar liksom enligt mina egna minnen var han vältränad i hela kroppen, vacker, tålig och frisk, även om hans skelett förmodligen var ömtåligt, vilket man dock inte kunde se med blotta ögat. Endast före vår mors död sjönk han plötsligt ihop, och hans axlar höjdes som om han hade puckelrygg. Senare avundades han till och med dem som tillfångatagits, avrättats eller stupat i den stora, förlorade kampen. Den kanske enda gången som hans ansikte förvreds och hans barndomsärr vitnade, den enda gången han skälvde till av livslång självdisciplin, var när min farbror Pali och min faster Magda under en hetsig familjediskussion ivrigt återgav de utrensningsaktioner som genomförts av Moskvastyrda antitrotskistiska avrättningstrupper. I denna upphetsade föreställning fanns det ett märkligt och för mig okänt slag av överlägsenhet. Som om de försökte överträffa varandra. Båda kunde säga något ännu större, ännu hemskare. De var uppfyllda av en kunskapsmassa som de i rättvisans namn långt tidigare borde ha delat med de andra. I diktaturer är det ett ovanligt privilegium att ha tillgång till förtrolig information. Mina familjemedlemmar var dock aldrig bland de allra mest privilegierade. Inte för att de trillat ur den stora diktatoriska partimakten, de var aldrig en del av den till att börja med. De var inte av det rätta virket. Men detta förmådde ingen av dem att erkänna.

13

Det var detta de försökte skyla över med sin plötsliga skrytsamhet, men de skröt med sådant som de i själva verket borde ha skämts för.

I detta fall innebar det att de, vad de än hyste för personliga åsikter, borde ha accepterat att man inte ens i efterhand kunde skylla försöken att utrota den anarkistiska och trotskistiska rörelsen på Francos fascister. De borde ha lagt skulden på kommunisternas Moskvatrogna fraktion, och det offentligt, redan när de på uppdrag av partiet arbetade som redaktörer för vänstertidskrifter. Om de visste men ändå inget skrev, varken i Femmes, i parisiska Ungerska Arbetaren eller i Regards, eftersom de ansåg att man måste tiga om denna långa rad av mord för att bevara sammanhållningen i den europeiska antifascismen, då står det kvar på deras personliga skuldkonto. Liksom de bara kunde känna till skenrättegångarna efter krigsslutet och om stalinismens många utrensningar genom förtroligt viskade resuméer av anföranden som hållits på hemliga möten, trots att deras bästa vänner mördats i utrensningarna redan på trettiotalet. För ett barns psyke var förnekelsen det intressantaste i all denna tystnad. De förnekade till och med att de hade haft något att tiga om, samtidigt talade de uteslutande om sådant som de ditintills aldrig nämnt. De teg om hur de fria valen förfalskats, om de blå papperslapparna som möjliggjorde valfusket, trots att de tryckt dem och fraktat dem med sina lastbilar, sinsemellan skröt de ändå om det så att jag också kunde höra. Det hade varit för många inblandade för att kunna hålla det hemligt. Denna soliga eftermiddag talade de i mun på varandra som om de försökte bjuda över varandra i en auktion eller tävla i vem som kan komma på flest lögnaktigheter, hemligheter och mord, och de talade om händelser och processer som det under lång, lång tid inte bara var opassande utan direkt förbjudet att tala om. Om någon viskade om dylikt, var man tvungen att avfärda de framviskade underrättelserna som skräckpropaganda och reaktionärt undermineringsarbete.

Det var en oerhört varm sommar. Samtalet ägde rum hos oss, till en början inomhus, de var nervösa. De ansåg att det var kvavt, och under dessa år hyste de också en befogad oro för att väggarna hade öron. På ett yrkesmässigt plan var det de själva som såg till 14

att väggarna överallt hade öron. Min far, det vill säga Jupi, vilket var hans täcknamn i rörelsen, såg till det med sin erfarenhet inom telekommunikation, och min farbror Endre Nádas, täcknamn Vadas, såg till det. Samtalet fortsatte på stora terrassen, sedan på gräsmattan under den enorma blodboken. Det var antagligen den varma sommaren 1954 som familjen samlades på detta sätt. Nu gällde det dock endast familjens kommunistiska avdelning. Min farfar, den inbitna socialdemokraten, fick inte delta. Min farbror Pista kom också ensam. Hans argsinta och frispråkiga fru fick stanna hemma, Goldmarkflickan Teréz som uppfostrats av vallonska nunnor, hon som ändå stack ut i familjen och märkbart irriterade var och en av dem.

Det var den sista sommaren som vår mor i någon mån fortfarande levde. I skuggan av purpurfärgade löv stod kvinnor och män, upprörda av de flagranta brottens skala och sammanhang. Utspridda mellan tio trädgårdsstolar i det gröna gräset, med storblommiga rosa tekoppar från Erzsébet Mezeis rosa salong i händerna, gestikulerade och skrek de, överröstade varandra med sina mord och övertrumfade sig själva.

Det var en lång eftermiddag, solen hade gått i moln. De ville överblicka hela sina liv i rörelsens tjänst medan sommarovädret låg i luften utan att bryta ut.

Självklart ville jag begripa allt, hur kunde jag vara annat än på helspänn.

De stridande som flytt över spanska gränsen fångades in av franska gendarmer långt uppe i bergen, tvåtusen meter över havet. Ungefär femtusen av dem fördes till Mazères, där det också fanns ett över­ givet tegelbruk, resten hamnade i Le Vernet d’Ariège.

Redan dagen innan hade jag varit misstänksam eftersom närheten till Toulouse aldrig nämndes i memoarer eller historiska skildringar, däremot skrevs det mycket om närheten till spanska gränsen och till de jättelika bergen, och då måste jag vara på fel spår. Min farbror fördes inte hit från bergen, utan arresterades i Paris en tidig höstdag 1939. Vid det laget var han inte längre ordförande för redaktionsrådet, secrétaire du comité de rédaction, vilket i praktiken var 15

detsamma som chefredaktör, för den av honom grundade Regards, den antifascistiska folkfrontens förmodligen främsta illustrerade veckomagasin (eller som det stod i själva magasinet: Le grand Hebdomadaire illustré du Front Populaire). Till följd av krigshändelserna var han istället på uppdrag av Moskva, eller helt konkret på artig uppmaning av Gyula Alpári, satt att leda kommunistpartiets illegala Internationella Informationsbyrå, även kallad Rundschau. Också han skrev flera gånger och detaljerat om de närliggande bergen. I ett av hans två kvarvarande anteckningsblock noterade han att det i lägret fanns en vidskeplig trossats om att allt ont härstammar från de närliggande Pyrenéerna.

Det är ett tämligen hårresande påstående. Men det är säkert bara en argsint förvrängning av ex montibus salus, frälsningen bor i bergen.

Mycket riktigt är bergen alldeles nära här, och det är verkligen som om gudar hade sin boning i bergstopparna ovan molnen.

När han av ren och skär politisk artighet tog över redaktörskapet för Rundschau från Alpári, det vill säga i enlighet med partidisciplinen bytte ut ett yrkesmässigt värdefullt arbete mot ett yrkesmässigt värdelöst, hade de just kommit hem till Paris från sommarsemestern i Asnières, från kullarna med prästkragar och de djupgröna skogarna, skriver min faster Magda i sina memoarer. Men då hade hon redan i flera månader känt en sorts avlägsen skräck. Stora skälvan, det var ett av faster Magdas favorituttryck, fast hon använder det inte i sina memoarer. Och hon hade burit med sig tanken på att hennes man förändrats på något grundläggande sätt. De borde ge sig av från Paris med en gång. Alla hennes instinkter sade henne det. Försvinna, ge sig iväg, gå upp i rök. Under de tjugo åren efter kommunens fall hade de flyttat sex gånger, och grundat i erfarenheterna av allt detta kaos kände faster Magda på sig att de nu också måste flytta från sin älskade stad, Paris. I det ögonblicket var hon alltjämt ansvarig redaktör för kvinnomagasinet Femmes, en illustrerad tidskrift utgiven av en politiskt bred internationell kvinnorörelse mot kriget och fascismen.

Hon kunde inte veta att det var andra världskriget som brutit ut, men hon kände nog till att tyska luftvapnet bombade polska städer, 16

att den tyska krigsmakten satts i rörelse för att överfalla Polen, och att det var en fråga om dagar, kanske timmar, innan England och Frankrike förklarade krig mot Tyskland. Det var långt innan den tyska ockupationen som Daladiers vänsterliberala regering, som ett slags politiskt provstick, slog hål på den antifascistiska enhetsfronten och maniskt började jaga kommunister och främlingar för att fjäska för de egna fascisterna och därmed avväpna dem, och för att sända en signal till de tyska nazisterna. Med oss kan man förhandla, för vi tycker varken om bolsjeviker eller judar. Det är uppenbart att Daladier ville undvika att Frankrike drogs in i ett krig för polackernas skull, så han satte igång att jaga dem som hade kunnat vara hans bundsförvanter i det försvarskrig som mycket snart skulle bli nödvändigt.

Vänsterliberaler brukar vanligtvis skjuta sig själva i foten med sina pragmatiska politiska kalkyler.

Samtidigt var åtgärderna mot utlänningar redan en del av en fransk inrikespolitisk tradition.

Också vid första världskrigets utbrott greps och internerades utlänningarna genast, och under de fyra krigsåren hölls de under samma stränga säkerhetsförhållanden som de allra farligaste brottslingar.

Av säkerhetsskäl fick min farbror skyndsamt flytta Rundschaus redaktion från stadens mest iögonfallande punkt, Champs Élysées, till Place des Victoires, där man tänkte sig att man skulle döljas av stadens myller och skyddas av de förnäma omgivningarna. Vilket visade sig vara ett exempel på naiviteten hos en som levt länge i fredstid. Fast min farbrors benägenhet till fullständig godtrogenhet var mer av ett grundläggande personlighetsdrag, vilket gjorde honom mycket sympatisk. Faster Magda beskriver hur hon försökte övertyga sin make om att de måste fly, och hur han var oemottaglig för varje förnuftigt argument. Hetsjakten mot kommunister kommer inte att stanna just vid vår tröskel, vi kommer inte undan, i denna stad kan vi inte längre vara aktiva. Vi måste ge oss av. Men jag betraktas som fransman, svarade farbror Pali. Då ilsknade min faster till: frågan är inte vad dina vänner betraktar dig som, utan 17

hur länge polisen tolererar din verksamhet. Inte särskilt länge, det är ett som är säkert.

Som om de inte skulle veta varför Maurice Thorez bil står utanför ditt kontor i timtal varje dag, sade hon ursinnigt. Thorez förlade sina förtroliga möten till farbrors kontor, och det var därifrån han ringde sina förtroliga telefonsamtal.

Som om inte varje trafikpolis i Paris kunde se och veta hur kommunistpartiets ordförande rör sig, skrek min faster. Tror du på allvar att de inte känner igen hans bil och hans chaufför. Du kan vara lugn, skrek hon, de vet också att han satt vid ditt skrivbord igår när han gav sin första intervju. Reportern från The Times hade med hänsyn till sin egen säkerhet inte velat träffa honom på partihögkvarteret.

Du är så lättlurad.

Men jag flyttade ju kontoret till en säkrare plats.

Hur i hela friden, skrek min faster, när du sitter där och har långa telefonsamtal med Moskva varenda dag, hur i hela fridens namn skulle det vara säkert.

Tror du på allvar att de inte vet vem du pratar med och vad ni pratar om. Den franska polisen är lat, men inte dum.

Så höll de på och grälade i två dagar och två nätter, skriver hon i sina memoarer. Farbror Pali ville inte höra talas om att lämna Paris. Trots att faster Magda insisterade på att hon kunde börja odla grönsaker på landet, gräva, sätta plantor, rensa ogräs, och att de skulle klara sig på det tills kriget tog slut. I sina memoarer framställer hon det som att hon med sina flyktplaner och föraningar var den förutseende av dem. Men bara i sina memoarer, för när hon berättade för mig lät det annorlunda. Hon får det att framstå som om hon inte hade den minsta tanke på att de genom sin flykt skulle svika alla sina självvalda lagliga och olagliga åtaganden. I sin framställning av konflikten låter hon påskina att hennes make inte var vid sina sinnens fulla bruk. Som om han var sinnesrubbad och hon fått tänka och bestämma åt honom. Men det handlade snarare om att farbror Pali inte fegt ville överge sin tjänst, det vill säga sitt parti. Så kunde han helt enkelt inte göra, varken mot sig själv eller mot de andra. Den ena parten var uppfylld av sin instinkt, och hon 18

hade säkerligen rätt, för hennes flyktinstinkt fungerade som den skulle. Den andra parten var upptagen av de etiska premisserna för sin yrkesutövning och för sitt liv i rörelsens tjänst, därför var det korrekt av honom att vilja stanna. Det är sådant som kallas för ett drama. I en kritisk situation väljer någon att inte svika sina vänner och kollegor, trots hans frus förföriska instinkt och hoppet om ett praktfullt grönsaksland. Det är ett ytterst hederligt beslut. Å andra sidan riskerar han sitt liv och sin frihet i onödan. Också detta är utan tvivel en förståndig tanke.

Min faster insåg troligtvis inte den fulla vidden av det drama som i denna tidsepok skräddarsytts för dem.

De kunde inte vara förståndiga och hederliga på samma gång.

Och för att senare skyla över det verkliga dramat, det vill säga sin egen till förnuftighet maskerade villighet till förräderi, framställde hon sin make som en aning rubbad. För att hennes läsare skulle begripa och acceptera idén om makens sinnesrubbning förberedde hon terrängen redan i den idylliska beskrivningen av sommar­ semestern i Asnières.

Hon kryddade detta förnuftighetens och hederlighetens drama med en anakronism.

Det är sant att min farbror Palis förstånd försämrades snabbt från början av femtiotalet, det var ett irreversibelt kliniskt förlopp som fick sin fullbordan redan under tidigt sextiotal. Det förlorade förståndet ska inte förstås metaforiskt, utan som ett faktiskt, fysiologiskt fenomen som innebar en plåga inte bara för den sjuke, utan också för hans omgivning. Hjärnbarken förlorar sin form, de strukturbildande cellerna löses upp. Den som lider av demens kan inte längre skapa en för omvärlden begriplig förbindelse mellan sinnesintryck, språklig information och minnets olika lager, det vill säga medvetandets färdigformade substans förgås helt och hållet, eller kvarlever endast delvis och i brottstycken. Allt vad dementa människor säger eller skriver är precis lika formlöst som hjärnbarken, vilken förlorat sin struktur. Man kan inte veta vad de tänker eller känner.

På något sätt vet de ändå vad som händer dem i den numera dimmiga omvärlden, kanske på omvägar. När farbror Pali inte lyckades 19

besvara en fråga hände det att han brast i ljudlig gråt. Liksom min faderliga vän och mästare Miklós Mészöly som flera årtionden senare försvann in i demensen, och som brukade få vredesutbrott när han inte lyckades koppla samman de olika lagren i sitt medvetande. Jag ville fråga ut honom en sista gång om hans roll i Ungerska brödraskapet, en antitysk och samtidigt antijudisk illegal organisation som grundades i början av seklet och som säkerligen existerar än idag. Jag ville fråga ut honom om allt han visste om organisationen, även sådant som han redan tidigare berättat, för att kunna komma åt alla ytterst små detaljer som jag behövde för att förstå, men som han inte tidigare nämnt. Jag såg på honom att han försökte hitta den rätta platsen för frågan i sitt medvetande, men utan framgång. Varför frågar du sådana dumheter, vrålade han ursinnigt åt mig vid middagsbordet. Då hade det gått minst tio år sedan första gången jag märkte att något inte stämde med honom. Den gången hade han också haft en föraning om framtiden.

Så fort du ser tecken på att jag är på väg att bli tokig, hade han bett mig i de allvarligaste ordalag, måste du säga till, för då vill jag ta mitt liv.

Du måste lova. Du måste svära. Det är din vänskapliga plikt. Jag hade inte lovat någonting, än mindre svurit någon ed. Jag hade skrattat.

Kanske skrattade jag ut honom, och i detta fanns en viss tanklöshet.

Tanklösheten hos en som är yngre, och som ännu inte tyngdes av den ödesdigra frågan om det är värt att leva med ett fördunklat sinne.

Det är det inte. Det är fullkomligt uppenbart. Jag uppfattade det som patetiskt att alls ställa en sådan fråga.

Han hade citerat Aristoteles, som menade att man helt enkelt måste klippa till sina vänner om de är på väg att säga eller göra någonting oförnuftigt. Vänskapens idé förpliktigar till det. Vad händer om man misstar sig, hade jag invänt. Om man fäller ett felaktigt omdöme. Ens omdöme kan rentav grumlas av vrede, avundsjuka eller hämndbegär.

Då förstår du inte vänskapens innebörd för antikens människor.

Det vill säga att jag skulle ha varit en dålig vän, och att han slösat bort sin vänskap på en ovärdig.

Det kunde jag naturligtvis inte heller godta. Det är som om du försökte avtvinga mig ett oanständigt löfte genom att vädja till min vänskapliga fåfänga, hade jag sagt till honom.

20

Vi bråkade om det så länge att vi till slut glömde bort vad det var vi bråkade om.

Men han började alltid om igen. Lova mig.

Jag lovade ingenting.

Min faster uppfattade de första tecknen på förfallet redan i Asnières, bland sluttningarna med prästkragar, eller margitblommor som hon kallade dem, och i de djupgröna skogarna.

Kanske stämmer det att hon kände av en förändring, det vill säga att hon kanske för första gången under hela äktenskapet kände på sig att han trots allt bedrog henne, och att han använde sitt redaktionsarbete som ett svepskäl, liksom han med undantag för de första åren konstant hade bedragit henne med sina flyktiga affärer. Men jag är trots allt böjd att tro att faster Magda projicerade sina senare upplevelser på det förflutna. Vilket en erfaren historiker som hon, med flera digra monografier och biografier bakom sig – hon skrev monografier om Leó Frankel och om Gyula Alpári – inte borde ha tillåtit sig att göra, om så bara för att samvetsgrant undvika anakronismer. När man upptäcker att något inte stämmer med den andres sinnesfunktioner, att han konstant är förvirrad, då är det inte i demensen man först söker en förklaring. Kanske slår det en som en idé eller en möjlighet att den andre blivit tokig, förlorat förståndet, blivit fnoskig eller sinnesslö, han har alltid varit en idiot, tänker man.

Men det är just rationalitetens lag som hindrar en från att ställa en sjukdomsdiagnos. Man finner alla möjliga småaktiga svepskäl, som om man medvetet ville lura sig själv. Man tänker hellre att den andre ljuger. Att han tar en för en idiot. Att han har dolda avsikter.

Och så vidare.

Prästkragen går i blom i början av juni. Om denna detalj framstod så tydligt i hennes minne kan de inte bara ha varit där på semester, de måste ha flyttat från Paris till Asnières-sur-Oise över sommaren, liksom de tidigare somrar bott på andra ställen. Hon skriver att han blivit vän med mjölkbudet som varje morgon gav honom skjuts i sin lastbil, så att han slapp gå till fots till den högt belägna järnvägsstationen i Viarmes. Ibland följde hon också med, ibland behövde hon också åka in till Paris för att ordna med brådskande redaktionella 21

ärenden för Femmes eller med distributionen, men på tillbakavägen var det inte lika besvärligt att gå i nedförsbacke. Det var underbart att gå tillsammans i sommarnatten. Bara en gång i veckan behövde Pali ta midnattståget, sista tåget hem, när nya numret av Regards provtrycktes, och då gick hon genom de sovande byarna i månskenet eller i den becksvarta natten för att möta honom vid foten av kullarna. Under våra nattliga samtal berättade hon ingående om dessa promenader, om helgerna vid Marnes strand, om somrarna i Bretagne, om den förtrollande franska landsbygden, om Rhône, och om slotten utmed Loire.

När jag var i Paris för första gången klarade jag mig praktiskt taget helt utan karta. Jag visste var allting fanns, för under dessa nattliga samtal hade hon noggrant ritat in allting i mitt medvetande.

På vägen hem samtalade de stillsamt om allt som hänt under dagen. De levde enkelt och sorglöst, skriver hon. Trots att det var det året, kanske något av dessa år som vår personliga olycka tog sin början, skriver hon i sin nästa, inte helt lyckade mening. På ungerska betecknar ordet olycka en avslutad händelse, och det går inte ihop med verbet börja. Hon känner själv av det språkliga gnisslet, för i nästa mening skriver hon om en nästan osynlig, hårfin spricka som under årens lopp vidgats allt mer och fjärmat dem från varandra. Vilket inte heller är helt riktigt. För ett sådant fjärmande krävs mer än en hårfin spricka, det rör sig snarare om tektoniska krafter. I sådana fall kan parterna länge undvika att låtsas om kontinentalplattornas rörelser. Först efter några årtionden, som svar på en fråga från en ung läkare, formulerade hon vilka subtila tecken hon sett på mannens mentala förfall under dessa nätter i Asnières, och läkaren höll med om att de kunde ha varit sjukdomens första symptom.

Och se, den tredje dagen, efter att de bråkat i två dygn, ringde det på dörren till lägenheten på 22 rue Saint-Augustin i Paris.

Det är säkert mjölkbudet som kommer med månadsräkningen, sade hennes make.

Eller polisen, svarade hon.

Fem poliser stormade in med order om husrannsakan. De gick från rum till rum och vände upp och ner på allt. Deras son Georges 22

befann sig på landet, poliserna gick särskilt hårt fram i hans rum.

Det enda de fann där var visserligen en garderob och ett skrivbord som snickrats ihop av apelsinlådor, men just detta väckte deras misstankar. De lade inte märke till de väggmonterade skåpen bakom gardinerna. På så sätt klarade sig många viktiga dokument, bland annat ett manuskript av Mihály Károlyi som han själv lämnat i förvar hos dem.

De förde genast bort farbror Pali. De hade en arresteringsorder.

Till min faster sade de att hon fick fråga efter honom på prefekturen. Bortrövade år, skriver hon i sina memoarer om tiden som följde.

Fast jag tror inte på att det kan finnas bortrövade år i en människas liv. Inte ens om hon blir dement blir hon ett rov. Om de hade lämnat Paris för den hägrande grönsaksodlingen, så hade de övergivit sin världsomspännande rörelse för social jämlikhet, och deras vänner hade med rätta kallat dem förrädare eller ynkryggar.

Detta visste faster Magda mycket väl. Hon visste också att logiken i hennes egen uppfostran, det vill säga hennes flyktinstinkter, i det här fallet inte gick att förena med rörelsens logik. Visst, efter kriget hade de kunnat göra en blygsam vinst och utöka sin verksamhet i grönsaksodlingen, de hade kunnat köpa två lastbilar, sedan kanske ett litet sommarhus någonstans i Aix, med fasters kunskap och erfarenhet inom trädgårdsodling hade de rentav kunnat bygga upp en kedja av grönsaksodlingar, och när företaget vuxit sig större kunde de köpa sig en större lägenhet, och så vidare tills trädkronorna nådde himlen, det vill säga tills den fulländade borgerliga lyckan sköt skott och gick i blom.

Mig tycks det som att det inte var farbror som blev knäpp, utan att det var faster som av sina flyktinstinkter fått en släng av vanvett, inte främst för att hon med sitt destruktiva lynne hade varit främmande för en så parodiskt storslagen borgerlig livsbana, utan för att hon inte ens efter att ha lämnat sitt manuskript till tryck kunde föreställa sig ett praktiskt, moraliskt motargument. Hon insåg inte, uppfattade inte att farbror Pali på sitt godtrogna, om man så vill enfaldiga sätt, valt hederlighet före förståndighet, också i hennes ställe. Sådant var deras drama. Och i deras liv var de efterföljande åren, som på grund 23

av den kommunistiska rörelsens konspirativa tendenser visserligen präglas av många luckor och oklarheter, absolut inte bortslösade, de ägnade sig istället åt mycket hederligt och tämligen storslaget motstånd, och under historiens tryck upphörde också faster Magdas tankar på att fly.

Min faster Magda är bland de allra intelligentaste varelser som jag under mitt långa liv haft tillfälle att träffa. Det fanns dock ett litet skönhetsfel i hennes karaktär. Hon lyckades inte alltid få till en samklang mellan sina affekter, sina avsikter, sitt verklighetssinne och sina idéer. Hon ville hämnas på sin man, och hon hyste så starka affekter mot honom, liksom mot sin son, och i vissa lägen även mot mig, att de fördunklade hennes sunda förnuft och hennes grundläggande känsla för moral. Man kan säga att hon ville hämnas på sin älskade make just efter att han dött, och hon ville göra det i sina memoarer, det vill säga för evig tid. Inte för att han inte köpt henne en knappfabrik, inte för att hon och den älskade mannen aldrig startat en mönsterodling på den hatade faderns ägor i Gömörsid, inte för att han invigt henne i en politisk rörelse som hon länge, mycket länge inte förstod ett enda ord av trots att hon flitigt papegojade dess slagord, inte heller för att de för dessa idéers skull tvingats leva utfattiga, som tiggare, inte för att de i hemlighet nödgats att ta emot hjälp från familjens välbeställda medlemmar eller för att hon själv varit tvungen att böna och be om pengar när de hade det knapert, inte för att världsrörelsen de valt i slutändan knuffade ut dem i total och ohjälplig livskris, utan för att Pali trots deras ömsesidiga kärlek och bergfasta sammanhållning under ett helt liv hade bedragit henne till höger och vänster, och för att hon insett detta alltför sent.

Trots att det plågade henne monumentalt, låtsades hon under ett helt liv som om hon inte såg, vilket också var i linje med hennes uppfostran, och under ett helt liv stod hon ut med och framför allt älskade denne man.

Dessutom verkar det framgå av de efterlämnade skrifterna och dokumenten att min tidigare misstanke inte varit ogrundad. Också hon gav sig hän åt en längre tids känslostormar, och under långa hemliga månader bedrog hon sin svekfulla make som i enlighet 24

med alla bedragna makars goda vana inte anade någonting. Inte nog med det, hennes make arbetade i högst vänskaplig anda med denna fina och redliga man, Frigyes Karikás, när de tillsammans gjorde den första ungerska översättningen av Svejk. Men det är ett faktum att han själv, Pál Aranyossi, denna förtjusande och mycket klartänkta man som hon älskade över alla andra, mot slutet av sitt liv förlorade förståndet. När han förlorade sitt minne förlorade han också all sin charm. Under tio års tid fick min faster vakta på honom så att han inte gjorde något dumt. För att vara helt exakt led han av en för tidig åldersrelaterad sinnesförvirring, det vill säga dementia praesenilis, och mitt i den process där personligheten föll sönder och de utpräglade karaktärsdragen stegvis nöttes bort fortsatte han att vara otrogen, han bedrog henne intill det totala svagsinnets rand.

Han bedrog henne på de tarvligaste sätt när han var halvkollrig, och för att stå ut med dessa händelser med bibehållen värdighet berättade hon om dem för sina väninnor under ljudliga skratt.

Kan ni föreställa er vem Pali var otrogen med den här gången, den grisen.

Senare, när han var helt otillräknelig och inte ens märkte när han gjorde på sig, grep han fortfarande efter pigans bröst och rumpa, flinade och tafsade med ett slags underlig automatism, som om han lydde en erotisk mekanik bortom sig själv, det kan också jag vittna om. Vilket visar var denna drift hör hemma inuti människan. Den fungerar oberoende av karaktärsdragen, och medan ens personliga egenskaper ännu existerar, kan de på sin höjd dämpa det erotiska lagrets råa aktivitet. Han sträckte sig efter Marika när hon gick förbi, han grep tag i Marika så fort han kom åt. Det var mer komiskt än grovt eller skrämmande. Han daskade till henne på rumpan, godmodig och hoppfull. Under tiden flinade han som ett elakt barn som vet om att det är elakt. Lyckligtvis var pigan, som min faster visserligen kallade för hembiträde men som hon likväl behandlade som en piga, en mycket godhjärtad kvinna som hellre var solidarisk med den sjuke än med sin outhärdliga husfru. Marika hade flytt från sin man och flyttat från Kistarcsa till Budapest. Maken lät först polisen köra hem henne, sedan slog han henne regelbundet, han sparkade på henne 25

när hon låg ner, det gick inte en vecka utan att han slog henne gul och blå. Maken var fångvaktare på det ökända interneringslägret i Kistarcsa, han var själv från Kistarcsa och minst tio år äldre än Marika, och naturen hade inte bara begåvat honom med brutalitet utan också med en sjuklig svartsjuka. När lägret skulle stängas och motståndsmännen flyttades till fängelser blev mannen omplacerad till förvaret i Vác, och då rymde Marika återigen tillsammans med sin lille son. När den gamle gjorde i byxorna ställde husfrun till med en fruktansvärd scen, hon skrek åt den stackars gamlingen, nu har du gjort i byxorna igen, du har gjort på dig, varför sade du inget, du har gjort i byxorna, och hon skrek tills Marika kom in från köket, hämtade en balja med ljummet vatten från badrummet och bytte på honom utan att klaga. Ibland var det som att den stackars människan trots allt förstod att något hänt, för han brast i klagande gråt. Hans klagande gråt gällde inte det faktum att han gjort i byxorna, kanske var hans hjärna inte i stånd att registrera detta, inte ens stanken gjorde honom medveten om vad som hänt, gråten handlade istället om att hans fru, hans avgudade adelsdam, skrek åt honom av någon anledning som han inte förstod.

Och hon stod där väldig över honom, medveten om sin kraft, och skrek och skränade som en hagga.

I sällskap med andra var hon tvungen att snabbt och slagfärdigt tysta sin make, så att de övriga för guds skull inte skulle märka det hon sedan länge visste. Hur hade de kunnat undgå att märka att den briljante och fyndige Pali inte längre briljerade utan stirrade enfaldigt rakt framför sig, och då och då sade något som var omöjligt att tolka. Hon lät skriva in honom på olika sjukhus och skickade honom på vårdhem för att slippa se honom, och för att vi andra inte skulle bevittna hans förfall. För att hon skulle slippa vakta på den gamle när han korsade gatan, när han inte längre kunde röra sig obehindrat. Så att han inte plötsligt försvann i trafiken på Teréz körút eller rymde från trädgården i Leányfalu. Så att nyckeln aldrig lämnades kvar i dörren, för då kunde han öppna den.

Hur många gånger ska jag behöva säga det.

Ibland hände det att vi glömde nyckeln i dörren, och då gav han 26

sig iväg klädd i rökrock eller pyjamas utan att veta vart han skulle. Jag minns flera tillfällen då jag fick hämta hem honom från den soliga landsvägen i Visegrád, där han vandrade med eteriskt lugn, klädd i pyjamas och kippande tofflor. Och det var omöjligt för henne att förlåta honom allt detta, inte minst på grund av strängheten i vår familjetradition av grundmurad rationalitet. Hon kunde inte heller förlåta hans snedsprång eller den sorg hon kände över sitt eget liv.

På grund av honom blev hon också tvungen att förlåta sig själv sin fars ilskenhet och sin mors livslånga opportunism, och inte heller det kunde hon förlåta.

Jag fick själv tygla mina känslor ordentligt för att kunna förlåta Miklós Mészöly för hur hans livsöde artat sig, och jag hade inte kunnat förlåta honom om inte Magda skarpt tillrättavisat mig.

Hur jag än spanade från tåget, såg jag inga berg längs detta stickspår. Fast min onkel skriver i sin kvarblivna anteckningsbok att klippiga, högfärdiga berg omger lägret som en dyster och kompakt halvcirkel, vita, blå och kristalliska, de gnistrar i solljuset, och när det är mulet höjer de sig brunsvarta över lägret som en mardröm. Detta är hans egna ord ur dagboken från Vernet. Gränsen består på vår sida av en isig kedja av vassa kullar, kamelpucklar, björnskallar, hundhuvuden och getryggar, det är hans metaforer. Hitom gränsen har vi ett Frankrike i krigskoma, bortom den finns det jättelika spanska fängelset, det är hans lägesbeskrivning. Själva satt de mitt emellan, hopkrupna i en murken råttfälla. För honom måste inte bara lägret i Vernet, utan hela världen ha framstått som en enda stor råttfälla, och hans lägesbeskrivning var inte heller så långt från sanningen. Han odlade ett skönlitterärt ideal där ännu metaforer uppskattades, den tidens författare och journalister var ständigt på jakt efter träffande liknelser som ingen hört förut. De ansåg metaforen vara ett viktigt tecken på författarens idérikedom. Camus och Beckett präglades av den antipatetiska vändningen och sökte inte efter metaforer. I andra hälften av december 1940, det vill säga strax före jul, när snön rasade ner och formligen kastade sig över dem från molnen kring Pic du Midi, Pyrenéernas högsta topp, var de redan lusbitna och luggslitna.

De kröp ihop och huttrade, skrev han, för de ouppvärmda baracker27

na blev inte ett dugg varmare av snöns tjocka duntäcke. Duntäcket är också hans metafor, och man hade verkligen kunnat förvänta sig att ett täcke ska värma en smula. Den stora mängden snö försvårade friskvårds- och filosofipromenaderna, trots att de trampade på så gott de kunde, de gick och knarrade längs med sektorsgränsernas boulevarder hundra gånger om dagen, för snön bara föll och föll.

Snön jagade bort studiecirklarna till och med från gårdens soligaste vrår, in i barackernas dunkel, den försvårade deras bildning i detta fria universitet som de skapat genom att peripatetiskt, det vill säga medan de promenerade, samtala om språkvetenskap, filosofi, historia och politisk vetenskap.

De internerade studenterna hängde i klasar efter sina internerade professorer där de gick på upptrampade boulevarder i snön.

Två av hans anteckningsböcker från Le Vernet finns kvar, enkla skolhäften, och utöver dem ett dussin lösa blad och några fullskrivna blanketter. Bland annat ett Demande d’entrée en Suisse, det vill säga ett ansökningsformulär om inresetillstånd till Schweiz, inte ifyllt, men fullskrivet på den tryckta liksom på den otryckta sidan.

På denna blankett skriver han med lila bläck, med sin regelbundna, beniga kursivstil och sina förtjusande men inte helt lättlästa bokstäver, han skriver på franska att varje klass, varje tänkbart skikt och segment i samhället, varje tänkbar religion och världsåskådning finns representerad bland lägrets 3 000 interner. Här finns en särskilt stor koncentration av tyska, spanska, ungerska och jugoslaviska journalister, författare, konstnärer, skådespelare och dramaturger. Han såg ofta sina kollegor gå runt i lägret och prata för sig själva med penna och skrivblock i handen och ibland stanna upp och skriva ner någonting under djup koncentration. Han lär själv ha hört till denna skara med sina skolhäften.

Häftenas omslag har en påtagligt urblekt terrakottafärg. På det ena omslaget sitter en gudinna med liderligt utseende på en dorisk kolonn, barfota, med en luta i ena handen och den andra handen lyft för att plocka en särskilt utvald ros från en särskilt utvald gren på det krusiga rosenträd som välver sig över henne. På baksidan har man tryckt användbar information för skolelever. Table de 28

Multiplication. Division du temps. Signes abréviatifs employés en arithmétique. Chiffres romains. Man brukade trycka liknande saker på baksidan av ungerska häften, verbböjningar, multiplikationstabeller, förteckningar över romerska siffror och vad de betyder, tabeller för att konvertera mellan olika måttenheter. På insidan av det terrakottafärgade omslaget finns två inklistrade grafiska verk med scener ur interneringslägrets vardagsliv. De är antagligen inte av samma konstnär, men båda är gjorda av någorlunda utbildade eller åtminstone erfarna tidningstecknare, och båda är tuschteckningar.

Den ena av dem föreställer den mörka insidan av en barack. Bilden är fylld med parallella drag av en kraftig tuschpensel, och är en närbild av den mellersta våningen i en trevåningsbrits där någon sitter frusen och hopkurad, som om han sökt skydd i sin stora soldatrock, med skärmmössan neddragen över ögonen. Ovanför den tomma platsen bredvid honom lyser snön in genom en endaste liten fönsterglugg.

På britsen strax under den blänkande fönsterluckan syns en resväska, just så som Bruno Frei beskriver det i sina memoarer, ich stellte meinen Koffer an das Kopfende der Bretter, jag ställde kofferten i huvudändan på trästommen, wobei es schwer war, zu verhindern, daß er beim Fensterloch hinausfiel, fast det var svårt att ställa den där utan att den föll ut genom fönsterluckan, vilket innebär att fönstret saknade fönsterglas, och att alla gjorde likadant. På bilden ser man också något slags hoprullat tyg, kanske en kudde, kanske ett täcke, och intill stegen som leder upp till denna mellanslaf står också, tydligt framhävda, en bländande tom skål och en blänkande sked, det är själva den klarsynta hungern som lyser. På ena sidan ser man också stegen som leder upp till överslafen, och ovanför den ännu ett fönster genom vilket de snötäckta bergskammarna kan anas. Den lilla bilden är signerad. Jag har försökt ta reda på vem som kan ligga bakom signaturen ”CS 1940”, tyvärr utan framgång.

Den andra bilden är inte signerad, och är snarast en nidbild av hälsotillståndet hos internerna i Le Vernet d’Ariège. Framför en byggnad skyltad med Hôpit, det vill säga Hôpital, och ett rött kors, fast man skulle nog kalla det för en sjukstuga snarare än ett sjukhus, står en fransk gendarm i tjock vinteruniform och beordrar, 29

inspekterar, skäller och driver på en grupp torftigt klädda, märkbart frusna interner på väg till sjukstugan. Bland dem finns ett litet barn i kortbyxor och tossor, han kommer gråtande med händerna för ögonen. Ingen av mina källor nämner att barn eller tonåringar skulle ha hållits fångna i lägret i Le Vernet, men det är inte helt uteslutet att bilden ska räknas som ett sant vittnesmål. Sedan kommer en ung man på kryckor, hans ena fot är borta, den andra saknar sko, han stöttas av en skäggig man som har toppig spansk halmhatt och i alla fall kängor på fötterna, bredvid honom skyndar någon med tandvärk och förband om hakan, frusen och med händerna i fickorna, klädd i en väst i alldeles fel storlek för hans kropp, den är så trång att den nästan spricker över bröstkorgen, men den värmer honom åtminstone. Bakom dem går en mustaschprydd man i soldatrock med tjockt bandage runt huvudet samt en man i arbetarkläder och skärmmössa med armen i förband, och sist kommer en man med basker på huvudet, den enda intellektuella i sällskapet, med händerna djupt i fickorna på en uttjänt vinterjacka, en konstnärligt lång halsduk virad runt halsen och stadsmässiga lågskor på fötterna.

Häftet är trespråkigt. Det innehåller anteckningar på ungerska om medfångarnas svåra öden, numrerade tyska dikter samt diktfragment i fransk översättning. På första sidan står ett namn som gör det troligt att det är dikter om interneringslägret skrivna av min farbrors medfånge, kamrat och vän, poeten Rudolf Leonhard. I Regards kan man dessutom utläsa att Rudolf Leonhard var tidskriftens tyska korrespondent jämte Anna Seghers, Theodor Plievier och Arthur Holitscher. Från Sovjetunionen rapporterade Fedor ­ Gladkov, ­Vladimir Pozner, Vsevolod Ivanov och Valentin Katajev. Denna lista av korrespondenter är än idag svårslagen, och allt en redaktör kan önska sig. John Dos Passos rapporterade från USA, Egon Erwin Kisch från Tjeckoslovakien, och för den ungerska rapporte­ringen stod Mihály Károlyi. Det är värt att räkna upp redaktions­rådets medlemmar: Romain Rolland, Maksim Gorkij, André Gide, ­Henri Barbusse, Charles Vidrac, Eugène Dabit, André Malraux, Isaak Babel, Vladimir Pozner.

Hur som helst var det svårt för mig att tyda innebörden i de 30

siffror som angavs inom parentes. Dikten Schwalben, alltså Svalor, har nummer 501. Krähe, det vill säga Kråkor, har nummer 253.

Braut, det vill säga Bruden, har nummer 190. Vorsicht, alltså Försiktighet, har nummer 394. Det kan inte röra sig om sidnummer i en tryckt volym, för dessa dikter kom uppenbarligen till där i en av dessa mörka baracker, eller under de timslånga promenaderna mellan barackerna. Kanske är de sidnummer i en handskriven bok.

Leonhards diktcykel från lägret gavs senare ut med titeln Le Vernet, som en del av hans samlade verk i fyra band, efter hans död, om inte tidigare. Den mest sakliga beskrivningen av själva barackerna finner vi hos Arthur Koestler. De var byggda av brädor, skriver han, och klädda med något slags vattentätt pappersmaterial. Varje barack var tjugosex meter lång och rymde tvåhundra personer. Inredningen bestod av två rader med träbritsar i tre våningar längs med väggarna, mellan dem en smal korridor. Den som hamnade på underslafen eller mellanslafen kunde aldrig sätta sig upp ordentligt, för det var bara en meter mellan våningarna. Stödpelarna delade av raderna i tio sektioner, dessa var två och en halv meter breda, och eftersom det låg fem personer i varje sektion hade var och en bara en halv meter till godo. Vilket innebär att alla måste sova på sidan, och om en vände på sig, var alla andra också tvungna att vända sig. Britsarna täcktes av ett tunt lager halm, och halmen var också det enda flyttbara i hela inredningen. Bruno Frei står för den mest dramatiska beskrivningen av dessa halmfodrade baracker, vid sin ankomst blev han helt enkelt inknuffad av en fångvaktare med uppmaning om att anmäla sig till barackchefen för att få en egen plats. När Frei knuffades in genom dörren blev han genast blind och döv. Som om han störtat ner i en kolmörk gruvgång där larmet var outhärdligt.

Luften var mättad av den dammande halmens somriga doft. Som i en gruvgång djupt under jorden hördes det rop, gnissel, hamrande och bankande från alla håll. Jag famlade mig långsamt fram, skriver han, och hamnade i en smal korridor med träbås i två våningar på vardera sidan. I det ogenomträngliga halvdunklet stod några män och spikade fast brädor på tvären i båsens stommar, dessa skulle senare användas som hönsstegar till de övre våningarna. De hade 31