D e pampiga husen, många med lummiga trädgårdar och privata badbryggor, låg på rad längs Mälaren. Här och där fanns små strandremsor som utgjorde allmänning, så att människor som inte ägde mångmiljonvillor kunde få tillgång till vattnet.
Han hade kommit dit en timme tidigare och slagit sig ner på en klippa på betryggande avstånd från huset, men ändå med god uppsikt. Hon brukade ta ett bad vid ungefär samma klockslag varje morgon, sommar som vinter. Nu väntade han på att hon skulle dyka upp. Han hällde upp ännu en kopp kaffe i den medhavda termosen och plockade fram en leverpastejsmörgås ur ett foliepaket.
Han bet i smörgåsen och betraktade den moderna villan med glaspartier ut mot sjön. Den hade flera terrasser på olika våningsplan och ett generöst tilltaget trädäck längst nere vid vattnet. Där låg en liten glasbyggnad med skorsten som han antog var en bastu. Bredvid fanns också en brygga med en exklusiv motorbåt som hade flybridge, en extra styrplats med soldäck på båtens tak.
Han stannade upp i tuggandet och lät handen som höll i smörgåsen sjunka. En figur i badrock hade uppenbarat sig
på en av terrasserna högst uppe och börjat gå nerför trappan mot bryggan. Hjärtat klappade hårdare i bröstkorgen.
Snabbt ställde han ner kaffekoppen på den släta bergknallen och lade tillbaka den resterande smörgåsen på foliepapperet.
Sträckte sig efter kikaren. Visst var det hon. Det långa rödlockiga håret var uppsatt i en knut mitt på huvudet. Kroppen var vit och späd och hon var klädd i en blå badrock som hon knutit ordentligt i midjan.
Solen sken så temperaturen var ganska behaglig, trots att det bara var första maj och ännu tidigt på morgonen. Han gissade på runt arton grader, men i vattnet var det nog inte mer än tolv.
När hon kommit ner på bryggan gled hon ur badrocken och hängde den över ett räcke vid bastun och stegade morskt ut mot vattnet. Utan att tveka en sekund klev hon nerför badstegen och hoppade i. Hon simmade ut en bit innan hon vände tillbaka. Han noterade att hon inte doppade huvudet under ytan. Hon ville väl inte blöta ner håret.
Efter badet svepte hon rocken om sig och han trodde att hon skulle skynda tillbaka upp till huset, men istället plockade hon fram en mobiltelefon och gick in i bastun.
Han blev ivrig, stoppade resten av smörgåsen i munnen, klunkade i sig det sista av kaffet och samlade raskt ihop sina saker, hängde på sig ryggsäcken och skyndade upp på stigen som löpte längs vattnet i riktning mot huset.
När han kom fram till tomten och en av smågrindarna där det satt en skylt med texten Privat stannade han upp ett ögonblick. Han såg sig omkring, inte en människa i sikte. Klockan var inte mer än åtta. Det var dessutom helgdag, dagen efter Valborgsmässoaftonen då många firade.
Grannarna låg säkert och sov fortfarande. Liksom troligen resten av familjen.
Han bestämde sig för att ta risken, gick in på tomten, hukade sig bakom några buskar och skyndade ner mot bryggan. Han uppfattade hennes röst, hon satt och pratade med någon i bastun. Det klingande skrattet ekade genom väggen. Försiktigt smög han fram mot byggnaden, tog sig runt på andra sidan där fasaden enbart var gjord av glas och kröp ihop så att bastuaggregatet på insidan dolde hans närvaro.
Hon satt vänd från honom på den nedersta laven och såg ut över sjön. Badrocken hade hon tagit av sig. Den svarta baddräkten var djupt skuren i ryggen och han kunde se hennes ljusa hud, nästan onaturligt vit med små, fina fräknar. Nu kunde han utan problem höra vad hon sa.
– Ja, blir inte det bra? Eller hur? Då kan vi ju ha champagnemingel och presentöppning där innan vi går ner till restaurangen. Sedan har jag tänkt att vi ska göra några utflykter också under helgen.
Hon tystnade och verkade lyssna på personen i andra änden.
– Ja, jag vet att Simon kommer att uppskatta det. Då kan vi bjuda på lunch först i Kalkladan. Återigen gjorde hon en paus.
– Javisst. Jag ska ju åka till Gotland under Kristi himmelsfärdshelgen så jag kan planera i lugn och ro.
Hon skrattade till när den hon pratade med fällde någon kommentar.
– Ja, jag vet att jag är ett kontrollfreak. Men det är ju klämdag på fredagen så det ger mig fyra dagar att förbereda allt, det blir perfekt.
Han lyssnade vidare koncentrerat, alltmer förnöjd över den information hon gav honom. Perfekt var ordet, tänkte han.
Han kände hur det fladdrade till i magen. Det var för bra för att vara sant. Han reste sig försiktigt och smög snabbt
därifrån. Han hade funderat på det länge, vridit och vänt på olika alternativ.
Nu visste han precis hur han skulle göra.
Tjocka, gråsvarta moln tornade upp sig på himlen
över det vidsträckta havet runt den karga udden.
Flöt ihop med horisonten, suddade ut dess gräns.
Tystnaden på den ödsliga halvön längst ute på Gotlands nordöstra spets gav henne i vanliga fall en känsla av ro, men var just nu bara olycksbådande. Det var märkligt hur saker och ting förändrades med hennes sinnesstämning. Som om det inre mörker hon bar på färgade av sig på naturen.
Hon stod uppe på en kulle ovanför det gamla stenbrottet som inte varit i bruk på över femtio år. Landskapet bredde ut sig; stenigt och till synes ogästvänligt med ett oändligt hav i tre väderstreck. Vågorna rörde sig av och an ute på havet, piskade fram vitt skum. Det såg ut att blåsa upp. Här fanns inga bilar och inte en enda människa inom synhåll.
Olivia Wide grubblade över sitt äktenskap, som inte kändes självklart längre. I mer än ett kvarts sekel hade hon och Simon hållit ihop. Äktenskapet hade inneburit sina utmaningar, men hon hade kämpat i alla år för att få allt att fungera.
Olivia hade kunnat få vem som helst, hon var både vacker,
bildad och kom från en förmögen familj där ingenting saknades. Trots att hon hade haft många rika beundrare hade hon valt Simon. En man som såg bra ut och hade en ordnad tillvaro, men under den glättiga ytan dolde sig ett mörker.
Periodvis led han av sömnsvårigheter och depression. På något sätt hade det lockat henne, känts spännande. Men han hade en strutsmentalitet, undvek konflikter, tyckte inte om att prata om svårigheter utan föredrog att låtsas att de inte existerade.
Efter ett antal försök att få honom att gå i terapi hade hon gett upp och tänkt att hon fick leva med hans undvikandebeteende. Han hade så många andra goda sidor. Han var rolig och spontan, det hände alltid saker kring honom. När han var på rätt humör blev han snabbt festens medelpunkt.
Helt nyligen, ett par veckor innan Simon skulle fylla femtio år, hade dråpslaget kommit. Det hade kastat omkull hela hennes tillvaro. Nu visste hon varken ut eller in. Hon kände sig som en liten flicka som kastats ut i ett okänt mörker.
Nätterna igenom låg hon sömnlös och stirrade i taket. Tankarna for hit och dit. Hur skulle hon förhålla sig till det hon fått veta? Sveket gjorde att hon ville lämna honom abrupt och göra slut på allt.
Det skulle bli svårt. Inte bara för det faktum att de saknade äktenskapsförord, så om de skildes skulle Simon ha rätt till hälften av deras ägodelar, trots att det var hon som betalat allt. Pengarna kom från henne. Även om hans familj var någorlunda välbärgad och ägde en attraktiv fastighet i Stockholms skärgård och han drev ett eget företag som hon antog gick bra, kom han inte i närheten av hennes resurser. Olivia hade aldrig behövt bry sig om sin försörjning, det var
inte därför hon arbetade. Även om hälften av tillgångarna skulle tillfalla honom om de skildes skulle hon troligen inte märka av det ekonomiskt. Barnen skulle heller inte påverkas nämnvärt. De hade flyttat hemifrån, hade fasta förhållanden och var fullt upptagna med sina egna liv. För henne själv kändes det nästan omöjligt att fortsätta. Hur skulle hon kunna återfå förtroendet för honom, den tillit som hon så väl behövde? Olivia hade alltid haft ekonomisk stabilitet, men var i stort behov av mental sådan.
Fanns någon annan utväg än skilsmässa? Tanken på det innebar så mycket som var jobbigt, inte minst det praktiska. Hur skulle hon klara av att bo ensam i det stora huset i Mälarhöjden? Sommarhuset på Gotland? Båten? Fjällstugan? Hon visste för tusan inte ens hur man satte på bastun eller hissade flaggan. Hur poolen fungerade, hur man startade båten eller fyllde på olja i bilen. Vad skulle hon göra om det blev strömavbrott, stopp i avloppet eller kom drivor av snö som måste skottas undan?
Föreställningen om en vardag där hon efter arbetets slut skulle komma hem till ett tomt, mörkt hus, sova ensam i den stora dubbelsängen eller laga middag själv skrämde henne. Att ge sig ut på Tinder vid femtiotre års ålder? Vad skulle hon ha för chans att träffa någon bland alla rötägg?
Hennes singelväninnors beskrivningar av katastrofdejter med ohyfsade, jagsvaga, nervösa män de fått kontakt med på nätet gjorde att huden knottrade sig.
Olivia hade ätit middag med en grannfru här på Bungenäs kvällen före och berättat en del om Simon för henne, trots att de inte hade känt varandra särskilt länge. De hade druckit en massa vin, och så hade det ena lett till det andra. Men det
viktigaste hade hon behållit för sig själv. Det var för stort och för plågsamt.
Hon drog en djup suck och lade armarna om varandra. Strök sig själv över huden, som för att lugna ner de oroliga tankarna.
Hennes blick följde den raka horisonten. Några kilometer norrut låg Fårösund och längre bort i öster Rigabukten. Även om hon registrerade skönheten hos det karga, oförstörda landskapet omkring henne var det vanliga lugn hon brukade känna avlägset. Nu fanns bara oro och ängslan. Olivia huttrade till. Det var ovanligt kyligt för årstiden.
Och inom henne var det ännu kallare.
Gräsklipparen drog igång med sitt bekanta brummande. Anders Knutas började gå sin vanliga trall utmed gräsmattan. Hur många gånger hade han inte gjort samma sak? Traskat varv efter varv i sina egna tankar medan hans dåvarande danska hustru Line stökat i köket och ägnat sig åt barnen. Han tittade bort mot sin gamla sommarstuga. Nu satt Karin där i en stol och blundade mot solen. Händerna var knäppta och vilade mot den runda magen. En känsla av overklighet infann sig.
Bilden av Line som gravid fläktade förbi. Så länge sedan det kändes. Som ett annat liv. Deras tvillingar, Petra och Nils, var vuxna och bodde på fastlandet, hade fullt upp med sitt eget. Line hade återvänt till Danmark och bodde i Köpenhamn med ny man.
Karin var så olik Line på alla sätt och vis. Liten och smal, mörkhårig och nästan femton år yngre än han själv. Hans närmaste kollega på jobbet som länge varit inbunden, hemlighetsfull och hållit en låg profil. Efter skilsmässan från Line hade han varit ensam och grubblande ett tag, sedan hade de börjat träffas. Och så småningom avslöjade Karin att hon hade varit kär i honom länge. Och att hon hade en dotter
som blivit bortadopterad eftersom barnet var resultatet av en våldtäkt. Nu hade Karin kontakt med Hanna och det var han glad för. De hade det bra tillsammans, han och Karin. Det var fint, men på ett annat sätt än med Line.
Och nu skulle han alltså bli pappa på ålderns höst, det var surrealistiskt och ofattbart. Bebisen väntades om sex veckor, nedräkningen hade börjat.
Visst tyckte Knutas att det skulle bli roligt, även om han varit skeptisk till en början. Han hade nyligen fyllt sextiofem och sett fram emot ett stilla och bekymmersfritt pensionärsliv inom ett par år. Fortfarande arbetade han heltid, men planerade att trappa ner, till en början kanske vara ledig åtminstone på fredagar så att han kunde åka hit till landet redan på torsdagskvällen om han ville; påta i trädgården, få tid att läsa, pyssla med sin gamla bil, lösa korsord och lyssna på radio utan att någon klagade på att han måste skruva ner volymen. Njuta av livet i lugn och ro utan en massa ansvar.
Istället väntade en helt annan tillvaro. Knutas kunde inte förneka att han bävade en del inför uppgiften. Men för Karins skull hade han gått med på att behålla barnet och han hade bestämt sig för att han skulle göra allt för att få det hela att fungera. Petra och Nils, och även Hanna, hade redan erbjudit sig att vara barnvakt, gudskelov, så att han och
Karin åtminstone skulle kunna komma iväg och få vara för sig själva ibland. Men det skulle förstås dröja. Först måste bebisen väl lära sig att ta flaska och vänja sig vid att andra tog hand om den. Hur länge dröjde det innan man kunde lämna bort barnet över en helg? Ett halvår? Ett år?
Han försökte komma ihåg hur det hade varit med Petra och Nils, men han mindes inte. Det var konstigt vad man
glömde, tänkte han, och såg tvillingarna som bebisar framför sig. När slutade Line amma? När upphörde de med blöjor? Med napp? Vilka var barnens första ord? Han kom inte ihåg, det kändes lite sorgligt.
Knutas stängde av gräsklipparen och det blev tyst. Han såg bort mot Karin som hade somnat i vilstolen. Hon såg så lugn och tillfreds ut, han visste hur lycklig hon var över att bli mamma igen. Att få vara med om barnets första steg, första ord. Att inte behöva lämna bort sin bebis.
En känsla av tillförsikt spred sig inom honom. De var vuxna, mogna människor bägge två och hade alla förutsättningar. Som pensionär skulle han få tid att ägna sig åt det egna barnet, istället för barnbarn som alla andra. Han fnissade lite för sig själv vid tanken. Det var ingen idé att oroa sig för framtiden, oja sig över hur det skulle bli när bebisen blev äldre med en så gammal pappa. Han skulle njuta så länge det varade.
Olivia började gå nerför klinten. Inte en människa fanns inom synhåll. Några veckor återstod innan högsäsongen skulle sätta igång. Hon hade åkt ensam till sommarhuset, precis som hon bestämt sig för att göra innan hon fått veta om Simons hemlighet. Hon älskade deras nybyggda, arkitektritade fritidshus i ett plan, i trä och betong med diskreta färger för att smälta in i naturen. Hon trivdes i det enkla avskalade, de dova tonerna av grått, precis som den gotländska kalkstenen.
Men nu var den trivsamheten som bortblåst.
Föregående kväll när hon kommit hem sent efter middagen hemma hos grannen, hade hon till och med känt sig mörkrädd när hon skulle gå och lägga sig, något hon aldrig upplevde annars. När hon stod i bara nattlinnet och skulle dra igen gardinerna för fönstren i vardagsrummet hade hon tyckt sig skymta en figur som rörde sig mellan de lågt växande tallarna ute på tomten. Rädslan hade omedelbart gripit tag. Deras tomt låg för sig själv och vette ut mot det gamla stenbrottet och havet. Här traskade inte folk in av misstag.
Dessutom var det ganska få människor ute på deras udde än så länge, de flesta kom lagom till midsommar.
Snabbt hade hon dragit igen gardinerna och släckt ljuset, ställt sig vid ena sidan av fönstret, vikit undan gardinen och försiktigt kikat ut genom en glipa. Spejat ut i mörkret utan att upptäcka något. Antagligen hade hon bara inbillat sig.
Men en lång stund låg hon vaken i sängen och lyssnade efter ljud. Känslan av obehag dröjde sig kvar.
Egentligen var det helt absurt att hon åkt hit för att planera Simons stundande femtioårskalas samtidigt som han just gjort henne så chockad och ledsen. Men Olivia genomförde allt som hon föresatt sig. Hon fick bara ta en dag i taget. Inte hastiga beslut i affekt. Försöka tänka rationellt. Trots den värkande klumpen i bröstet genomförde hon mekaniskt förberedelserna.
Hon suckade och vände ryggen åt det gamla brottet som en gång varit Gotlands största med ett par hundra arbetare. Minnen från den tiden gjorde sig fortfarande påminda. De tjugofem meter höga skorstenarna till de båda kalkstens ugnarna reste sig mot skyn och karaktäriserade hela Bunge näs. De stod tätt intill varandra och syntes vida omkring.
På en höjd blickade förvaltarvillan ut över omgivningarna. Dessutom fanns den gamla kalkstensladan kvar där arbetarnas matsal varit inrymd. Den var numera omgjord till trendig restaurang som serverade crossover-mat till medvetna hipsters.
Hon traskade längs grusvägen som ledde bort mot ladan där Simons femtioårsfest skulle hållas kommande helg. Än så länge kunde man abonnera, under högsäsongen måste den hållas öppen för sommargästerna. Den hade bara plats för fyrtiofem gäster inomhus, men det räckte. Hon skulle
hålla det litet. Simon visste ingenting, det skulle bli en överraskningsfest.
Hela sitt liv hade hon kämpat för att upprätthålla en fin fasad, att allt skulle vara perfekt. Varje omständighet som hotade den bilden, varje tendens till krackeleringar på ytan motade hon bort, innan de blev ett faktum. Det hade inte alltid varit lätt, men hon hade gjort vad hon kunnat.
Olivia såg de höga skorstenarna torna upp sig framför henne. Restaurangen var perfekt för kalas med sitt läge med utsikt över vattnet. Med ångestkänslor i bröstet fortsatte hon sina festförberedelser som om ingenting hänt.
Fast hon visste att hon och Simon hade långt viktigare saker att ta tag i när firandet var över.
Han körde bilen så lugnt och behärskat han förmådde från Visby och upp mot Lummelunda. Det fanns inte utrymme att fastna i en trafikkontroll.
Han tog av in på en halvt igenväxt skogsväg och parkerade bilen i en glänta. Platsen var noggrant uttänkt, vanligtvis promenerade ingen här och bilen syntes inte heller från länsvägen.
Han plockade ur säcken och de kläder han skulle använda senare. Nu var han klädd i vanliga shorts och en tröja för att inte väcka onödig uppmärksamhet.
Raskt började han gå norrut genom skogen och korsade så småningom vägen. På andra sidan klättrade han över fårstängslet via en stätta, sedan fortsatte han den branta trappan nerför klinten. Den var perfekt att använda nu när han ville ta sig ner till grottan osedd.
Flera gånger vände han sig om. Allt verkade lugnt, ändå kände han adrenalinet pumpa i kroppen. Framför honom låg den lilla gångbron över dammen, han gick över den och vek sedan av mot grottmynningen.
Det prasslade till i buskaget bredvid honom. Han ryckte till, men det var bara en fågel. I nästa sekund hoppade han
högt när en rabbis skuttade ut på stigen. Nerverna var på helspänn och han svettades utefter ryggen.
Vid den mörka, ursprungliga mynningen tvingades han ducka för de låga klipporna. Försiktigt klev han hukande i vattnet som samlats mellan stenar och klippblock. Han vadade inåt och försökte undvika att snubbla på de hala stenarna.
Nu var han nästan framme vid den kraftiga stålgrind som blockerade grottans öppning. Det var ordentligt blött där han skulle ta sig in. Han konstaterade att grinden som vanligt var låst. Men det fanns ett mellanrum på ett par decimeter mellan den och marken. Han hade räknat med att kunna pressa sig under.
Han insåg att han skulle behöva plocka bort lösa stenar som låg på botten och blockerade mynningen. Han ställde ifrån sig säcken på en utskjutande klippa och satte igång. Minuterna tickade på medan han frigjorde ytan från så många stenar han kunde. Han behövde skynda på. Det fanns inget utrymme att bli sen, han måste pricka in exakt rätt tidpunkt. Omsorgsfullt valde han också ut en av de större stenarna och lade i säcken.
Den skulle passa hans syfte perfekt.
Långsamt sjönk hon ner i havet, lät det omsluta sig. Hon hisnade, tappade nästan andan av det kalla vattnet. Även hennes ofödda barn reagerade och sparkade till där inne. Det var en njutning att bli helt och hållet avsvalkad. Den senaste tiden hade hon varit varmare än vanligt.
Karin Jacobsson såg upp på himlen, några måsar skränade förbi. Långt ute till havs närmade sig ett fartyg Visby hamn.
Trots att vattnet säkert inte var varmare än fjorton, femton grader låg hon kvar under ytan så länge hon härdade ut. Hon blev så lätt, tyngdlös. Magen var i och för sig inte så stor, men den följde visst kurvan, sa barnmorskan.
Hon försökte dra sig till minnes hur det varit förra gången hon var gravid. Då hade hon själv varit en flicka, bara femton år. Minnena var suddiga från den tiden, konturlösa. Hon hade gått omkring som i ett vakuum då hon blivit gravid efter en våldtäkt. Hennes ridlärare. Föräldrarna hade tystat ner saken, ville inte polisanmäla. Fick henne att adoptera bort barnet. Under hela dotterns uppväxttid hade de ingen kontakt, men efter över trettio år hade Karin bestämt sig för att söka reda på Hanna och de hade träffats. Mötet var
omtumlande men fint och de hade fortsatt att hålla kontakten, numera träffades de flera gånger om året. Hanna jobbade som byggnadsingenjör och bodde med sin flickvän Kim på Södermalm i Stockholm, och de försökte också bli gravida. De ville ha två barn och hade bestämt att Hanna skulle få bli mamma först eftersom hon var äldst, men än så länge hade det inte gått bra, trots flera IVF-behandlingar.
Det hade varit jobbigt för Karin att berätta att hon själv nu, otroligt nog, blivit gravid av misstag, samtidigt som hennes dotter kämpade för samma sak. Och reaktionen hade blivit stark, de hade inte haft kontakt på ett tag. Men i samband med jakten på en barnamördare under hösten hamnade Karin i livsfara och efter det omskakande dramat hade de funnit varandra igen.
Nu återstod mindre än två månader innan bebisen skulle komma. Karin hade just blivit sjukskriven mot sin vilja, trots att hon mådde utmärkt och inte hade några graviditetsbesvär överhuvudtaget förutom att hon blivit mer sugen på saltlakrits. Hon ville verkligen fortsätta jobba, men både Anders och barnmorskan hade varit rörande eniga. Med hänsyn till att hon passerat femtiostrecket var det bäst att ta det säkra före det osäkra.
Att Karin i stort sett var i samma form som hon varit tjugo år tidigare spelade ingen roll. Hon fick finna sig i att från och med nu bara gå hemma. Karin förstod inte hur hon skulle stå ut, hon blev rastlös bara hon tänkte på det. Och allt var redan förberett inför barnets ankomst.
Fortfarande visste de inte könet, det skulle bli en överraskning. För henne spelade det ingen roll och inte för Anders heller, såvitt hon förstod. Han hade redan tvillingar, en av
varje. Karin kände ännu en spark, kanske var det en protest därinifrån. Kroppen var genomkyld och hon började bli stel, avdomnad av det kalla vattnet. Hon reste sig och började långsamt kliva upp. Botten var stenig så hon fick ta det försiktigt. Hon svepte frottébadrocken omkring sig, satte fötterna i sina Birkenstock och gick tillbaka mot huset. Hon hörde gräsklipparen, såg Anders gå fram och tillbaka över tomten och fylldes av ett inre lugn.