I i halland leder stigarna överallt
Hon trodde på sanningen, kanske sanningen till vilket pris som helst.
Det var den tron som lotsat henne in i polisyrket, och det hade nu i sin tur fört henne till Skavböke. Så måste man nog se det. Svårare än så är inte vissa saker här i livet.
Andra kan det vara betydligt värre ställt med.
Möjligen är det talande: denna kalla förmiddag i december 1999, när det hela började, var hon nästan vilse. Trots att hon för bara en liten stund sedan hade sett huset skymta mellan träden var det svårt att hitta fram. Skavböke var intrikat, stigarna alltför snåriga, skogarna för djupa. Inget utsträckt landskap med fält att navigera kring, utan myriader av små gårdar och nejder, våta skogspartier och mörka gläntor.
Men så låg den framför henne, familjen Erikssons villa, byggd i två våningar uppe på en liten plätt omgiven av grova gamla ekar och björkar.
När sonen i huset öppnade var han blöt i håret och klädd i mjuka byxor, en t-shirt. Arton år gammal och tanig, liksom senig, stod han med en hand på dörrhandtaget och intelligensen skimrande bakom de vakna ögonen.
”Hej”, sa hon. ”Siri Bengtsson heter jag. Jag kommer från polisen. Får jag komma in?”
”Mina föräldrar är inte hemma.”
”Det är faktiskt dig jag vill tala med. Sander, eller hur?”
”Vad gäller det?”
Om han visste så dolde han det bra.
”Jag tar gärna det när vi har satt oss.”
När han gick före in i köket såg hon rivmärken på hans underarmar.
Huset kändes mindre än det egentligen var. Taket hängde lågt och grova möbler täckte väggarna. I fönstren sken adventsljusstakar och i gardinerna tindrade blanka röda julkulor. När Siri satte sig i en knakande kökssoffa drog det kallt från fönstret.
På andra sidan bordet hade Sander händerna i knät som om han kallats in till rektorn för att få skäll. Blicken var öppen och genuint undrande. Med resten av ansiktet var det annorlunda, reserverat, och hon kände igen sorten: Sander Erikssons ansikte skulle med åren bli hårdare innan det blev mjukare igen.
Hon tog fram ett anteckningsblock ur fickan och klickade med en penna.
”Får jag be om ditt namn och personnummer, till att börja med.”
Han uppgav det och väntade medan hon antecknade.
”Och vilka är det mer än du som bor här?”
”Mina föräldrar.”
”Inga syskon?”
Han skakade försiktigt på huvudet.
”Vi utreder en händelse som inträffade här i området under natten. Du kanske redan har hunnit höra om det?”
”Jag vet inte, vadå?”
”En ung person har påträffats död. Av det skälet behöver jag ställa lite frågor till dig om vad du gjorde igår.”
Sanders ögon blev stora.
”Död? Här? Vem då?”
”Om du svarar på mina frågor så ska jag försöka svara på dina sedan, så gott jag kan. Låter det okej?”
Han nickade. Insåg väl att han inte hade något val.
”Så”, sa Siri. ”Gårdagen.”
”Det var väl en vanlig fredag.”
”Och vad innebär det?”
”Skola på dagen. Fest på kvällen. Typ. Jag var hos en kompis också, däremellan.”
”Och vem är det, kompisen?”
”Killian, heter han. Med k, Killian Persson.”
Siri noterade namnet.
”Tack. Och Mikael Söderström”, sa hon, långsammare. ”Är det namnet bekant för dig?”
När Sander till slut talade var det som om han befann sig på en frusen sjö och var orolig för att falla igenom.
”Är det han som är död?”
”Känner ni varandra?”
”Vi går ju i samma klass, och han bor bara en bit bort här. Jag har känt Mikael jättelänge, eller känt och känt, men eftersom vi kommer härifrån, så … Vi gick i samma skola, hade samma kompisar, vi spelade fotboll ihop när vi var små.”
”I Oskarström?”
”Sennan. Man spelar inte i Oskarström om man kommer från Skavböke.”
”Han är lika gammal som du, arton?”
”Ja, det stämmer.”
”Vilka skulle du säga är Mikaels vänner?”
Han tänkte efter, eller såg ut att göra det.
”Men alla, typ. Jag vet inte.”
”Vilka träffar han mycket?”
”Ja, några av dem som var på festen, såklart. Så Jakob Lindell. Pierre, också. Pierre Bäck. Det var hemma hos honom.”
”Festen var hemma hos Pierre?”
Sander nickade.
”Och träffade du Mikael där igår?”
”Ja, visst.”
”Kom ni dit tillsammans?”
”Jag kom dit med Killian. Mikael var redan där då, har jag
för mig. Jo, det var han, för jag såg hans jacka i hallen när vi kom. Filip också. Filip är Mikaels lillebror.”
”Hur gammal är Filip?”
”Sexton. Är Mikael död, alltså?”
Det lät barnsligt när han sa det och han tycktes höra det också, för han rodnade. Siri avvaktade. Försökte bedöma vem det var som satt där mittemot henne. Omöjligt att avgöra, än så länge. Han kanske bara var en orolig vän och klasskamrat. De flesta var ju inget mer.
”Jag förstår att det är svårt, men vi behöver ta mina frågor först. Hur länge var ni där, på festen?”
”Till ett, ungefär. Killian blev väl lite för full, jag också, så vi bestämde oss för att gå hem.”
”Kommer du ihåg i vilken ordning folk gick?”
Sander kisade, som för att få syn på minnet.
”Filip, Mikaels bror, gick tidigt, med en tjej. De drog nästan först. Sedan ett tag efter det gick Mikael. Jakob också. Och så jag och Killian.”
”Och då var klockan ett?”
”Det sitter en på hallväggen hemma hos Pierre. Den var ett när vi gick.”
”Vilken väg går ni?”
Siri önskade att hon haft en karta när Sander berättade.
”Och din kompis?” frågade hon när han till slut tystnade. ”Killian?”
”Vad är det med honom?”
”Vilken väg går han?”
”Har ni inte pratat med honom?”
”Vi kommer att höra i stort sett alla i området, men nu är det din berättelse jag koncentrerar mig på.”
”Ja, men han gick ju med mig. Och när vi skiljdes åt gick han vidare. Så det tog väl en stund till för honom att komma hem. Han bor lite längre bort.”
”Men du är säker på att han gick hem?”
”Ja.”
”Okej. Hur?”
”Hur vadå?”
”Förlåt, det är jag som är otydlig.” Siri ändrade ställning i stolen. Hon började bli varm i uniformen. ”Jag menar såklart hur du kan vara säker på att han gick hem.”
”Ja, han sa det. Vart skulle han annars ha gått? Han var rejält full.”
”Du lät så säker, som om du hade följt honom hela vägen. Men det gjorde du alltså inte?”
”Killian är min bäste vän”, sa Sander, som om han behövde försvara sig. ”Om han skulle göra något annat hade han sagt det. Men det kan ju ha hänt något på vägen, typ att han mött någon och bestämt sig för att sova borta. Men det var ju mitt i natten, vem skulle det vara?”
Siri avvaktade, som om hon fann frågan intressant snarare än retorisk.
”Brukar ni promenera hem?”
”Det beror på var man har varit. Men det går ingen buss upp hit, så från Oskarström får man ta sig hem själv. Antingen till fots, eller cykla eller köra moppe, då. Eller bil.”
”Och vad gjorde du när du kom hem?”
”Ingenting. Jag somnade och så vaknade jag för en timme sedan, ungefär.”
”Hur mycket drack du på festen?”
”Några öl. Sex, sju, kanske.”
”Jag tänker, den här vägen du säger att ni gick från festen.” Hon knackade med pennan mot blocket. ”Det låter inte som att ni gick genom skogen. Förstår jag dig rätt då?”
”Nej, det gjorde vi nog inte, direkt. Vi följde mest vägen och stigarna.”
”Så ni kan ha gått genom skogen också?”
”Vadå?”
”Du säger att ni mest följde stigarna.”
”Jaha, nej. Nej, vi gick inte genom skogen. Vad är det som har hänt med Mikael?” frågade Sander igen.
Den här gången fann Siri inget skäl till att inte svara.
”Han ligger ihjälslagen i en bil ungefär två kilometer härifrån.”
Sander satt alldeles stilla, ögonen helt tomma.
”Va?” viskade han.
”Vad tänker du om det?”
”Vad jag … vad jag tänker om det? Ja, att det är hemskt, såklart. Vet ni vem som gjorde det?”
”Det är det vi försöker ta reda på. Var det någon som var arg på honom?”
”Nej. Inte vad jag vet.”
”Det är inget du har hört något om? På festen, till exempel. Att någon ville göra honom illa eller så? Det blev inte bråk eller gräl eller sådär?”
”Jo. Jo, men det blev det. Som det blir på fester, men inget allvarligt.”
”Men Mikael var med i bråket?”
”Ja. Med Jakob.”
Siri bläddrade i sitt block.
”Jakob Lindell?”
”Det var bara, de har det lite svårt nu. Jag vet att hans pappa behövde låna pengar av Mikaels pappa en gång. Jag vet inte om han fick några. Igår så hörde jag hur Mikael typ … ja, jag vet inte. Men vi satt i soffan och pratade och Mikael sa något om pengar. Senare blev det bråk däruppe, alltså, på övervåningen. Men, som jag sa, det var inget allvarligt eller så.”
”Såg du dem tillsammans någon mer gång under kvällen, Jakob och Mikael?”
Sanders ansikte hade förlorat sin färg.
”Ja, visst. Flera gånger.”
”Hur var det mellan dem då?”
”De stod och pratade, bara. Eller det såg ut så. Jag hörde inte vad de sa. Men alltså, Jakob är jättesnäll, han är otroligt lugn, han skulle aldrig …”
Siri nickade.
”Jag förstår. Och de där?”
Sander följde hennes blick och såg på sina underarmar, där rivmärkena avtecknade sig. Som om han blivit påkommen försökte han dölja dem med sina händer, innan han hejdade sig och förblev stilla.
”Vad är det med dem?” sa han lågt.
”Hur har du fått dem?”
”Det var när jag hjälpte Killian med hans stuga igår. Vi bar en del bråte och jag rev mig.”
När Siri satte sig i bilen studerade hon sitt anteckningsblock, de kortfattade noteringarna. Så skrev hon till ett nytt ord och ringade in det, som för att markera en sorts arbetstes:
ljuger
Efteråt, när förloppet blev känt och folket i byn försökte förstå hur det hade kunnat ske, var det många som tänkte på just det mötet. Där, vid köksbordet hemma hos Sander och Siri Bengtssons förhör med honom på morgonen den artonde december 1999, såg man en sorts början.
Varje berättelse måste ju ges en startpunkt. Ibland härskar föreställningen om en otvetydig första händelse, som om det vore möjligt att färdas bakåt i tiden och till sist säga: här. Precis nu sätts klockans visare i rörelse.
Men så är det inte. För att kunna avtäcka det som hände pojkarna från Skavböke måste man själv bestämma sig för en utblicksplats från vilken skeendet kan betraktas.
Kanske var det varken hos Sander eller Killian och inte hos Jakob Lindell heller, utan hos bröderna, Mikael och Filip. Eller Madeleine, till och med Felicia. Skulden ligger ju alltid hos någon.
Eller hos dem alla? Hela bygden, rentav. Små bygder har som en egen röst ibland. Kanske kan de också ödelägga sig själva, om det vill sig illa.
De människor som rör sig in och ut mellan sidorna i denna berättelse fördunklar bilden, stör tanken. Det ska de göra, trots att man önskar att de låtit bli. Historien bryr sig ju inte om önskningar eller föreställningar, inget sådant. Istället en uppsättning personer som talar och agerar, som avlägger vittnesmål, både förljugna och sanningsenliga, som förkastar och upphöjer varandra. Några undandrar sig och vill inte synas, men verkar ändå i det tysta. Deras handlande har i sin tur återsken i helt andra livshistorier.
Ja, antagligen.
Lika bra att börja med förhöret, således, som nu gjorts.
Eller möjligen: någon helt annanstans.
Kanske i en skenbar utkant av alltihop.
Ja, det är också en början. Att inleda med en försvunnen tonårspojke och hur Siri Bengtsson, tre år efter händelserna i Skavböke, lämnade polisyrket.
Det hela började med ett tillslag mot ett tältläger. De har alltid funnits lite här och där i landet på bortglömda, undanskymda platser. Vid nittiotalets slut och det nya årtusendets början hade de blivit fler och större.
Ingen i tältlägren ville egentligen göra särskilt mycket väsen av sig, men med tanke på klientelet var våld och missbruk ändå vanligt förekommande. Här vistades de som det moderna samhället tuggat i sig och spottat ut: vräkta och utstötta, sjuka och fattiga, missbrukare och gamla rövare. När de störde vanliga medborgare nådde det medierna och polisen.
Just detta läger låg djupt in i Halland, mellan Fegen och Djuparp, och hade länge fått vara ifred eftersom man bara hamnade där om man kommit vilse. En varm augustimorgon år 2002 kallades Siri dit tillsammans med ett dussin kollegor från Halmstad och Falkenberg.
Uppgiften var enkel: få bort de jävlarna och riv alltihop. Om någon av konstaplarna fann mening eller nöje i uppgiften märktes det inte.
Lägret skymtade mellan träden. Sopor och skräp låg utmed stigen i skogen, kanyler och gamla strumpor, filtar, papperspåsar och förmultnade flyttkartonger. Det luktade unket av piss och skit. På avstånd hördes låga mumlanden som blandades med surret från sensommarens insekter.
”Då var det slut på det roliga”, sa en av Siris kollegor glädjelöst.
I lägret befann sig ett hundratal personer, män och kvinnor, unga och äldre. Några gjorde motstånd, ett fåtal till och med
slogs, men de allra flesta gav med sig fredligt. De samlade ihop sina tillhörigheter och gav sig av, skamsna och ledsna.
En ung man iakttog Siri på håll. Han stod i lägrets utkant och tog på sig en tröja, kanske efter att just ha tvättat sig. När deras ögon möttes slet han åt sig en ryggsäck och gav sig av in i skogen.
Som om han varit förberedd. Ingen försökte hindra honom.
Siri såg hans rygg försvinna mellan träden, med en stark känsla av att ha sett honom förut. Men avståndet var långt, när hon uppskattade det räknade hon till nästan femtio steg genom skogen, och hon var inte säker.
”Vet du vem han var?” frågade hon flera av de boende. ”Han med ryggsäcken, som sprang.”
Nästan ingen svarade. De få som sa något visste inte så mycket.
”Han är inte gammal, du”, sa någon. ”Bara en grabb.”
”Han var ny”, sa en annan. ”Hade inte varit här så länge. Men han hjälpte till mycket och så. Stark, det var han, och delade med sig av det han hade. Stack han, alltså? Det var som fan.”
Siri tog intetsägande anteckningar. Tältlägret var fuktigt och kvavt, luften rörde sig inte. Det luktade så surt att hon mådde illa, hon svettades och fick hala händer. De blev kvar i skogen och arbetade tills mörkret föll och månen stod ensam och full högt däruppe mellan trädtopparna.
När hon kom hem duschade hon länge innan hon satte sig vid köksbordet, stirrade tankfullt ut i sensommarnatten.
Den hösten började hon söka bland kända försvinnanden. Det var något med honom, den unge mannen i skogen. Kanske hans ålder, eller att han åtminstone på håll hade sett friskare ut än de andra, piggare. Och så hur självklart han flytt, utan att tveka. Som om han inte riktigt hörde hemma i lägret, som om han hade något värre än de andra att dölja.
Försvinnandena i Halland var många, med unga och åldringar starkt överrepresenterade. De flesta hittades inom något dygn
och nästan alla andra kort därefter, oftast vid liv. Några påträffades döda och ett fåtal olycksaliga förblev försvunna, som om tiden bara bestämt sig för att sluka dem.
En av dem var Hampus Olsson.
Siri kom ihåg honom. Det var hans ansikte hon sett på löpsedlarna när Skavböke börjat bedarra i nyhetsvärde. Skavböke.
Det var så hon tänkte på det, insåg hon. Tre år sedan nu, hade det verkligen gått så lång tid? Hon läste de gamla rapporterna om Hampus Olsson med en stigande kyla i magen.
Han kom från Rydöbruk några mil utanför Halmstad och hade varit sjutton år den julen. Han var en klipsk pojk som gillade hockey och bilar men hade varit på glid sedan högstadiet, var sällan hemma och vistades knappt i skolan. Istället tillbringade han mycket av sin tid med en grupp likasinnade från trakten. Julafton 1999 hade han försökt utstå högtiden innanför husets väggar eftersom mamman, ett socialfall från Knäred, hade bönat och bett om att han skulle förbli hemma.
Till slut hade det inte längre gått att uthärda, uppenbarligen. Enligt mamman slet han vid sjutiden åt sig en knappt påbörjad flaska Zaranoffvodka från köksbänken och gav sig ut i mörkret och det var det sista någon sett av honom.
Han var klädd i svarta, säckiga jeans, en stor marinblå luvtröja och svart täckjacka. På huvudet hade han, som alltid, en mörkröd NHL -keps med favoritlaget Colorado Avalanches symbol. Det fanns vittnesuppgifter som tydde på att han skulle ha liftat från Torup, någon hade sett en kille stå vid vägkanten med tummen i vädret, men det hade inte kunnat bekräftas.
Med tanke på att Hampus var den han var hade sökandet pågått länge och antagandena om vad som skett blivit alltmer pessimistiska. Antagligen ligger han väl död någonstans, sa en av Siris kollegor inne i stan med matt röst när hon ringde för att höra efter.
Sjutton år när han försvann, det gjorde honom till drygt tjugo nu, om det var Hampus Olsson hon sett i skogen. Kanske. Jo. Nog fan var det han.
Siri lade alltihop åt sidan och gick vidare, hon hade stressade chefer och högar med ärenden att ta tag i. Dagarna fortskred som vanligt men om kvällarna återkom den där gestalten i skogsbrynet till henne. Hon övervägde att ta upp det med någon överordnad men lät bli.
Istället sökte hon sig fram i tysthet, som om hon letade efter ett svar hon egentligen inte ville finna. Hon sökte upp Hampus gamla lärare på Kattegattgymnasiet och lät dem beskriva hur Hampus varit i skolan de få gånger han varit där.
”Jag tänkte ju alltid att det hade varit bättre om han gått på en annan skola”, sa John Lundström, som haft Hampus i svenska. ”Med tanke på att han bodde så långt härifrån, menar jag. Vi föreslog det för honom flera gånger, för att få ner skolket. För en kille som Hampus fanns det mycket som frestade längs vägen, om man säger så. Men varken han eller mamman tog tag i det, så det blev ingenting. Det var synd, han var inte dum, killen. Men han hade mycket otur.”
Otur, ja, så fick man väl se det. Siri besökte hans hemmatrakter i Rydöbruk, träffade mamman på ett behandlingshem utanför Falkenberg och talade med Hampus gamla vänner, de som ännu gick att söka upp.
Siri ville bara hitta honom. Det var allt. Hon tyckte att han förtjänade det. Är man sjutton år och försvinner måste det finnas någon som söker efter en, och alla andra verkade ha gett upp.
Hon studerade kartor för att avgränsa vilka vägar han kunde ha tagit. Efter arbetspassen behöll hon ofta uniformen på och istället för att åka hem for hon iväg, upp i de halländska skogarna. Hon parkerade sin bil utom synhåll så att ingen skulle undra varför hon inte kom i polisbilen. Hon knackade dörr och
visade fotografier, ställde frågor. Folk skakade på huvudet och beklagade att de inte kunde vara till hjälp.
Hon sov korta stunder i bilen, körde vidare.
Någonstans måste det finnas ett avtryck. Det gör alltid det, bara man vet vad man ska leta efter.
Till sist fann hon det.
En månad senare sa hon upp sig.
Inspektören från Naturvårdsverket var en ordentlig man. Han hade för vana att samla ihop minsta skräp han hittade i en soppåse och kasta på tippen bakom Vallås på hemvägen, men den tomhylsa han just påträffat i en avkrok av Långhultamyrens reservat behövde lämnas in. Han lade den i påsen och körde raka vägen till polishuset.
Där fann påsen med tomhylsan sin väg fram till en ung assistent som den veckan arbetade med Siri ute i Oskarström. De hade båda befunnit sig inne i Halmstad för att lämna av ett fyllo i finkan och satt nu och diskuterade det nyimporterade halloweenfirandet. Det tycktes ha tagit ordentlig fart däruppe i Stockholm de senaste åren och snart kom det väl hit också.
”Tänk att behöva springa efter a-lagare klädda som Spindelmannen, mördaren i Scream och Gandalf”, sa Siri. ”Fy fan.”
”Vem är Gandalf?” sa assistenten.
”Sagan om ringen? En trollkarl?”
Assistenten såg oförstående ut. En kollega stack in huvudet och frågade om de hade tid över.
”Det är någon härute som vill lämna in en tomhylsa”, sa han. ”Det är väl från jakten, bara, men jag kan inte ta det, jag har annat.”
Siri reste sig.
”Vi tar det.”
Assistenten lommade efter som en osäker hundvalp.
”Jag har den här”, sa inspektören jäktat. Han hade fått vänta länge innan någon kom ut. ”Ni kan slänga resten, det är bara skräp. Hej.”
Siri gläntade på påsen och blev stel.
”Du. Hallå. Du, stanna.”
Inspektören vred på huvudet. Siri lyfte försiktigt upp en sliten, vinröd keps ur påsen. Colorado Avalanches symbol, det bleknade vinröda A:et och lavinen som forsade fram över det för att bilda ett C.
”Var fann du den här, sa du?”
Inspektören hade nickat mot sina fötter och rekommenderat gummistövlar men Siri hade inga. Snart stod hon därute i skogen, blöt om fötterna och huttrande i kylan. Hon fick den exakta platsen utpekad och undersökte den noga.
De stod på en liten stig som ringlade sig fram genom skogen.
”Hur långt upp kommer man om man följer den där?”
”Ingen aning”, sa inspektören. ”Långt.”
”Till Rydöbruk?”
”Säkert, så småningom. I Halland leder stigarna överallt, bara man går tillräckligt länge.” Inspektören tog upp en karta ur den stora jackfickan och konsulterade den tillsammans med en kompass. ”Ja, det är i stort sett rakt norrut härifrån. Men det tar någon dag till fots.”
Det var Hampus Olssons keps, om det rådde inga tvivel, men till Rydöbruk var det lång väg för en tonåring. Kanske han faktiskt hade liftat, som uppgifter föreslagit.
Någon kilometer vidare längs stigen fann Siri en flaska vodka av märket Zaranoff. När hon försiktigt lyfte upp den vibrerade det i bröstet, som om hon rörde sig i närheten av ett spöke.
Hon kände sig manad att fortsätta, spåret skulle tyna bort om hon stannade, hon var övertygad om det. Men det krävdes fler fötter på marken, förslagsvis med gummistövlar och tjocka sockor. Hon kände inte längre sina tår.
När Siri återvänt till Halmstad och redogjort för sina fynd bad hon att få sätta ihop en skallgångskedja. Den blev stor och
spretig, men arbetade enträget i över en vecka. Till och med inspektören från Naturvårdsverket, som kunde markerna väl och visade sig vara en hjälpsam karl, deltog.
Efter några dagar nådde de trakterna kring Mjäla, där skogen öppnade sig för stora åkrar och fält på väg att somna inför vintern. Långt bort anade hon en gård. Siri lät skallgångskedjan stanna upp, vila och överlägga om den fortsatta vägen fram, medan hon gick för att tala med gårdsägaren. Hon var borta i nästan en timme och när hon återvände, sa folk i kedjan efteråt, var hon sig inte lik. Fåordig och disträ höll hon ett papper i händerna och tycktes tveka inför att sätta igång kedjan igen.
Till sist påpekade någon att det började bli sent, de hade bara någon timme dagsljus kvar, och kanske vore det bättre att fortsätta imorgon istället.
”Ja”, sa Siri stelt. ”Ja, så gör vi.”
”Sa han något?” frågade inspektören från Naturvårdsverket och nickade mot Siris händer.
Hon vek ihop pappret och stoppade det i fickan.
”Vem?”
”Ja, gårdsägaren. Hade han sett något?”
”Jaha.” Siri skakade på huvudet. ”Nej, inget. Hampus har inte varit här, enligt honom, men vi får väl undersöka saken själva. Vi har tillstånd att röra oss fritt över markerna, sa han, bara vi är försiktiga. Vi ses imorgon.”
Skallgångskedjan återupptogs aldrig.
