ingvar carlsson i sällskap med döden
albert
bonniers
förlag
Jag hade aldrig funderat på att skriva en bok om döden. Men så drabbades världen och Sverige av en pandemi i skiftet mellan 2019 och 2020. Den ändrade dramatiskt förutsättningarna för länders möjligheter att lösa sina uppgifter, men fick också stora konsekvenser i människors dagliga liv. Så även i mitt. Jag var då åttiosex år gammal, man och med hjärtmedicin. Under ett par nätter kom tankarna krypande. Var det min tur nu? Först värjde jag mig och försökte tänka på något annat. Det lyckades inte. Då gjorde jag tvärtom. Systematiskt gick jag igenom mitt liv för att försöka reda ut vad döden betytt för mig. Jag drog mig till minnes katastrofer som slagit till mot länder och stora grupper av människor, men också händelser där jag som enskild individ drabbats hårt.
5 prolog
Det första som slog mig var en händelse som inträffade i den lilla byn Källenäs, femton kilometer utanför Borås, då min morfars familj drabbades av en fruktansvärd tragedi.
I Källenäs hade min morfar, Johan Johansson, en bondgård och en snickarbod där han tog uppdrag som timmerman. Jag träffade honom aldrig, han avled
1913, drygt tjugo år innan jag kom till världen. Men som barn följde jag ofta med min familj till byn för
att hälsa på mormor. Sommartid utnyttjade jag varje tillfälle att bada i någon av de många sjöarna. Kanske hade det att göra med att vår lägenhet saknade både badkar, dusch och varmvatten. Ute i naturen fanns allt tillgängligt och där levde jag ut mina lustar och njöt i fulla drag, inte minst efteråt, när kroppen var ren och avslappnad.
Men det fanns ett stort undantag. Svansjön lockade inte. Vattnet kändes tvärtom mörkt och hotfullt. Det dröjde länge innan jag förstod varför jag kände denna rädsla.
I 1880talets Sverige fanns inte tillräckligt med skolor för att rymma alla elever. I stället fick läraren ge sig ut i glesbygden och undervisningen ägde rum i den av
6
gårdarna som hade bäst utrymme. Den 17 november 1885 undervisade en lärarinna barnen i byn Källenäs. Den här dagen var min morfar i väg på uppdrag och därför inte tillsammans med sin hustru Matilda och deras tre barn.
Vintern hade kommit tidigt det året och Svansjön, som låg strax nedanför Johans och Matildas hus, hade redan frusit. På rasten fick åttaårige Oskar från granngården tag på en kälke. På den satte sig även Johans och Matildas fyraårige son och så bar det i väg ut på sjön. Men kälken gick genom isen. När Matilda och lärarinnan försökte rädda de båda barnen hamnade de själva i vattnet och alla fyra drunknade.
Det är inte svårt att föreställa sig att olyckan var ett oväntat dråpslag för min morfar. Hur han sedan klarade att ta hand om de två andra barnen, hushållet, kreaturen och jordbruket är en gåta. Jag gissar att uppdragen som timmerman inte blev så många.
Ett och ett halvt år senare gifte morfar om sig med Augusta Lindgren. Hon var från trakten och betydligt
yngre än Johan. De skulle få sju barn. Nummer tre i ordningen var min mamma Ida.
När jag växte upp var olyckan inte tabu, men näst
7
intill. Om ämnet kom upp sänkte de vuxna rösterna och sneglade försiktigt runt sig för att se om barnen var i närheten. Så känslig var den stora tragedin, även långt efteråt. Alla kände sig på något sätt delaktiga och smärtan var oerhört stark. Utan att helt förstå vidden av det hela började jag så småningom snappa upp ord och meningar och insåg att något hemskt hade inträffat. Det var tillräckligt för att skrämma mig för Svansjön.
Jag minns inte när det var, men så småningom kom jag till en annan insikt. Om olyckan inte inträffat, hade jag inte funnits till. Det var ju den tragedin som ledde till att morfar gifte om sig. Det blev för mycket för mig att hantera och jag försökte lägga den mörka händelsen bakom mig.
Efter ett långt och händelserikt liv har jag nu kommit till en djupare och kanske mer filosofisk insikt. Jag kan inte låta bli att slås av hur tillfälligheter gång på gång ingripit och styrt över mitt liv. Ibland på ett helt avgörande sätt. För hur påverkades jag när jag vid
tolv års ålder fann min pappa död på hans arbetsplats?
Hur förändrades mitt liv den 28 februari 1986 när
Olof Palme mördades? Hur hade mitt liv utvecklats
8
om jag inte hade gått på den där kräftskivan där jag träffade Ingrid två dagar innan hon skulle flytta från Borås?
Jag tror inte alls att jag på något sätt är extra hårt drabbad av otur eller gynnad av tur. Jag tror att de flesta människor, vare sig de tänker på det eller inte, väldigt ofta styrs eller påverkas av tillfälligheter. Men det skrämmer mig att en så simpel faktor som slumpen spelar så stor och oberäknelig roll i en människa liv.
Det är ofrånkomligen så att jag i hela mitt liv har haft sällskap av döden. Den har ett antal gånger påverkat mig brutalt, förändrat mina förutsättningar och på sina villkor tvingat mig vidare. Och ja, det som hände min morfar och hans familj var en hemsk olycka som drabbade ett antal människor väldigt hårt. Men med blandade känslor måste jag samtidigt konstatera att det var just döden som arrangerade det drama som är själva förutsättningen för mitt liv.
Ingvar Carlsson