Årets sista dag

31 December 1919

Dorset

Cristabel tar upp pinnen. Den ligger bra i hennes hand. Hon är i trädgården och väntar tillsammans med resten av hushållet på att hennes pappa ska återvända hem med deras nya mamma. Tjänstefolk i uniformer blåser på kalla fingrar. Råkor kraxar halvhjärtat från träden som omger huset. Det är den sista dagen i december: årets bottensats. Eftermiddagen falnar och gräsmattan är ett gungfly av lera och gammal snö som den treåriga Cristabel stampar runt i med sina snörkängor av läder medan hon håller pinnen som ett svärd, en miniatyrvakt i vinterkappa med mässingsknappar.

Hon sveper pinnen fram och tillbaka, njuter av svippsvipp-ljudet den gör; använder den för att skeda upp lite smutsig snö till munnen. Snön är lika kall mot hennes tunga som frostblommorna som bildas på hennes vindsfönster, men den gör inte att tungan fastnar. Den är en besvikelse, smakar inte ett endaste dugg. Någonstans för långt bort för att hon ska bry sig ropar barnflickan på henne. Cristabel avfärdar ljudet med en blinkning. Hon får syn på snödroppar som slokar i utkanten av trädgården. Svippsvipp.

Cristabels pappa Jasper Seagrave och hans nya brud sitter i det ögonblicket sida vid sida i en hästdragen vagn på väg in på uppfarten till Jaspers släktgods: Chilcombe, en murgrönetäckt byggnad med många gavlar, många skorstenar och med en kolossal aura av trött storslagenhet. Konturen är en rad hopsjunkna trianglar och höga skorstensstockar, och huset har kurat på en skogig klippa vid havet i fyrahundra år; de blyinfattade fönstren har gjorts mindre för att stå emot havsvindar och historiska framsteg, det allmänna utseendet är långsamt förfall.

Personalen på Chilcombe har sagt att i dag kommer att bli en speciell dag, men Cristabel tycker att den är tråkig. Det är för mycket väntande. För mycket sträcka på sig. Det är inte en dag som skulle bli en bra berättelse. Cristabel gillar berättelser med muskedunder och hundar, inte brudpar och väntande. Svipp. Medan hon plockar upp resterna av snödropparna hör hon krasandet av hjul mot grus.

Hennes pappa är den förste som stiger ur vagnen, lika rund och nöjd som en bondböna som hoppar ut ur en skida. Sedan dyker en ensam fot i en känga med knappar upp, följd av en sammetshatt som böjs bakåt för att titta upp mot huset. Cristabel betraktar sin pappas polisongprydda ansikte. Han tittar också uppåt, kikar på den unga kvinnan i hatten, som medan hon fortfarande balanserar på vagnens fotsteg är avsevärt längre än han.

Cristabel marscherar mot dem genom snön. Hon är nästan framme när barnflickan tar tag i henne och väser: ”Vad har du i handen? Var är dina handskar?”

Jasper vänder sig om. ”Varför är barnet så smutsigt?”

Det smutsiga barnet ignorerar sin pappa. Hon är inte intresserad av honom. Vresig, ilsken gubbe. Istället går hon mot sin nya mamma, sträcker fram en handfull jord och snödroppsblad. Men den nya mamman är skicklig på att ta emot klumpiga gåvor; hon har trots allt accepterat det högljudda frieriet från Jasper Seagrave, en korpulent änkling med bångstyrigt skägg och hälta.

”Till mig”, säger den nya mamman, och det är ingen fråga. ”Så annorlunda.” Hon stiger ner från vagnen och ler, och en hand sveper omkring och landar på Cristabels huvud, som om det var det barnet var till för. Under sammetshatten är den nya mamman inbäddad i en stilig resdräkt i ull och en minkstola.

Jasper vänder sig mot tjänstefolket och förkunnar: ”Låt mig presentera min nya hustru, mrs Rosalind Seagrave.”

Det hörs applåder.

Cristabel tycker att det är märkligt att den nya mamman heter Seagrave, som är hennes eget namn. Hon tittar på jorden i sin hand, vänder sedan handen och låter jorden falla på den nya mammans kängor, för att se vad som händer då.

Rosalind går undan från flickan som inte ler. Det är ett moderlöst barn, påminner hon sig själv, som saknar kvinnlig vägledning. Hon funderar på om hon skulle ha tagit med lite band till det toviga svarta håret, eller en kam av sköldpaddsskal, men så är Jasper vid hennes sida och leder henne mot dörren.

”Äntligen är du här”, säger han. ”Chilcombe visar sig inte riktigt från sin bästa sida. Förr satt det ett par fantastiska järngrindar vid uppfarten.”

Medan de går över tröskeln pratar han om den kommande kvällens festligheter. Han säger att byborna är upprymda över hennes ankomst. Ett tält har satts upp bakom huset, en gris ska grillas och alla kommer att skåla för de nygifta i sejdlar med öl. Han blinkar mot henne, strålar i sin tweedkostym, och hon är osäker på vad som menas med detta täckande och avtäckande av ett öga, denna teatraliska ryckning.

Rosalind Seagrave, född Elliot, tjugotre år gammal, beskriven i tidningen Tatlers utgåva i april 1914 som ”en självsäker Londondebutant”, går genom Chilcombes stenportal och in i ett rum med träpaneler längs väggarna och som sträcker sig uppåt som en medeltida riddarsal. Det är en ihålig tratt, svagt upplyst av fladdrande ljus i mässingshållare på väggarna, och luften luktar som i bortglömda kapell på gudsförgätna platser.

Det är en märklig känsla att komma in i en obekant byggnad, medveten om att den innehåller ens framtid. Rosalind kastar blickar omkring sig, försöker ta in byggnaden innan den lägger märke till henne. Det finns en eldstad längst bort i salen: i sten, stor och otänd. Korslagda svärd hänger ovanför. Det finns inte särskilt mycket möbler och salen tilltalar henne inte så som hon hade hoppats. En snidad ekkista med lås av järn. En rustning som håller en pik i metallhanden. Ett golvur, en vissnande julgran och en flygel med liljor i en vas ovanpå.

Flygeln, vet hon, är en bröllopspresent från hennes make, men den har ställts vid ena väggen under ett uppstoppat hjorthuvud. På väggarna hänger fler uppstoppade huvuden, lejon och antiloper med ögon av glas, tillsammans med gamla gobelänger som visar människor i profil som gestikulerar med pilar. Eftersom blått är den sista färgen som bleknar i en gobeläng är det som en gång varit livliga stridsscener nu sorgsna undervattensbilder.

Till höger om eldstaden leder en svängd trätrappa upp till husets övre våningar och på båda sidor om henne leder slitna persiska mattor genom välvda dörröppningar in i mörka rum som leder till fler dörröppningar i fler mörka rum och så vidare, likt en illustration av oändlighet. Klacken på hennes känga fastnar i en matta när hon tar ett steg framåt. De måste flytta på mattorna när de har fester, tänker hon.

Jasper dyker upp bredvid henne i samtal med butlern: ”Säg mig, Blythe, har min vilsegångne broder kommit? Han gjorde sig inte besväret att dyka upp på bröllopet.”

Butlern ruskar nästan omärkligt på huvudet, för det är så Chilcombe sköts, med gester som är så bekanta och slitna att de har förvandlats till avsaknaden av gester – intrycket av något som brukade finnas; avtrycket av ett fossil som lämnats i stenen.

Jasper drar in luft genom näsan och säger sedan till sin hustru: ”Tjänsteflickorna visar dig till dina rum.”

Rosalind eskorteras uppför trappan, förbi en rad målningar som föreställer män i krås som tar en paus mitt i jakten för att få sina porträtt målade medan de vilar strumpbeklädda ben mot fortfarande varma vildsvinskroppar.

Cristabel iakttar från ett hörn. Hon har kilat in sig bakom ett paraplyställ i trä i form av en liten indianpojke; hans utsträckta armar bildar en cirkel som håller paraplyer, ridpiskor och hennes fars promenadkäppar.

Hon väntar tills den nya mamman är utom synhåll, springer sedan genom hallen till den bakre trappan, som är dold bakom den stora trappan. Den tar henne ner till undervåningen, tjänstefolkets domäner: köket, diskrummet, förrådsrummen och källaren. Här, i husets rötter, kan hon hitta ett gömställe och undersöka sina nya skatter: pinnen och halvmånarna av jord under naglarna.

Den här dagen är undervåningen en bullrig plats, det kaklade köket ekar av aktivitet. Tjänstefolket är uppjagade inför kvällens festligheter, nervösa inför att stå värd för bröllopsfesten och fulla av skvaller om den nya frun. Cristabel kryper in under köksbordet och lyssnar.

Intressanta saker gnistrar som blixtar genom hennes medvetande: favoritord som ”häst” och ”efterrätt”; röster hon känner igen flyter upp i diskussionerna.

Hon fastnar för ljudet av Maudie Kitcats röst, den yngsta husan, som säger: ”Kanske miss Cristabel kommer att få en lillebror snart.” Cristabel hade inte sett någon lillebror stiga ut ur vagnen, men kanske skulle det komma en senare. Hon skulle tycka mycket om en bror. Att leka och att slåss med.

Hon tycker också om husan Maudie Kitcat. De sover båda två på vinden och övar på sina bokstäver tillsammans. Cristabel ber ofta Maudie att skriva namnen på människor hon känner i kondensen på vindsfönstren och Maudie gör henne till viljes och formar gnisslande orden med ett finger – M-A-U-D-I-E, H-U-N-D, B-A-R-N-F-L-I-C-K-A, K-O-K-E-R-S-K-A – så att Cristabel kan dra med sitt eget lilla finger längs bokstäverna eller sudda ut dem om hon inte gillar dem. Ibland kommer Maudie in till henne om natten ifall Cristabel drömmer en av de där drömmarna som får henne att skrika, och Maudie smeker henne över håret och säger sch, lilla gumman, sch, gråt inte.

I köket säger kokerskan: ”En arvtagare till godset, va? Vi får hoppas att Jasper Seagrave fortfarande klarar av det.” Skällande skratt hörs. En manlig röst ropar: ”Om han inte klarar av det kan jag rycka in och göra ett försök.” Det hörs ännu mer skratt och sedan en smäll, något som kastas. Ljudet av tjänstefolket som vrålar åt denna obegripliga konversation är en mullrande våg som sköljer över Cristabel. Hon bestämmer sig för att använda sin pinne för att skriva sina ord, ritar en cirkel i dammet på stengolvet, runt, runt. O. O. O. O. Att ha lite tid utan barnflickan som alltid lägger sig i är ovanligt, hon får inte slösa bort den. O. O. O. som i ”oj”.

O som i ”ojdåCristabelvadhardugjortnu”.

Uppe på första våningen sitter Rosalind vid toalettbordet i sitt nya sovrum, men hon kan knappast kalla det nytt, för allting verkar vara antikt. Det är ett rum med aggressivt knarrande golvplankor och ömtåliga mahognymöbler, upplyst av rökfläckade oljelampor: en samling föremål som inte tål att vidröras. Hon hör skratt från någon annanstans i huset och känner av det som en ökande spänning i axlarna. En husa står bakom Rosalind och borstar hennes bläcksvarta hår medan en annan packar upp hennes väskor och försiktigt tar fram underkläder som har vikts till parfymerade sidenkuddar. Hon är medveten om att hon granskas, värderas. Hon önskar att hon fick packa upp sitt bagage på egen hand.

Rosalind betraktar sig själv i toalettbordsspegeln; samlar sig. Hon har ett favoritbarns pigga ansikte. Stora ögon, uppnäsa. Detta kompletteras av hennes självlärda vana att knäppa händerna under hakan, som om hon vore förtjust över oväntade presenter. Hon gör så nu. Hon har ordnat det bra för sig, trots allt; det måste hon tro på. Det hade pratats elakt i London. Insinuationer om oklok kurtis. Antydningar om att hon förstört sina möjligheter genom att umgås med alltför många friare. Men alla de där männen var borta nu. Den ena efter den andra av de charmerande unga män hon hade dansat med och promenerat med och ätit middag med hade försvunnit. Till en början hade det varit förfärligt och sedan hade det blivit vardag, vilket var värre än förfärligt men mindre tröttande. Efter en tid var det helt enkelt det som hade inträffat. De gav sig av, vinkade från tåg och gick under jorden på platser med utländska namn som blev allt vanligare: Ypres, Arras, Somme.

Krigsåren blev en smärtsamt enahanda tid då Rosalind satt uppflugen i en stel fåtölj och försökte avsluta ett broderi medan hennes mamma entonigt läste namnen på eftertraktade unga män som stod uppräknade i The Times som döda eller saknade. Det förekom berättelser i tidningarna om ”överskottskvinnor” – miljoner ogifta kvinnor som aldrig skulle kunna gifta sig på grund av bristen på lämpliga makar. Rosalind klippte ut tidningsfotografier av nygifta kvinnor ur societeten och klistrade in dem i en klippbok: ett album med lyckliga utbrytare. Hon var rädd att hon skulle bli en svartklädd relik som hennes änka till mor, en ensam kvinna som sysselsatte sig med tekoppar och miniatyrhundar med apansikten, fängslad av stickningskorgar och knarrande fotpallar.

Inte ens när världskriget slutade fanns det någon kvar att fira med. Den handfull skapliga män som verkligen kom hem tillbringade fester med att byta stridshistorier med rejäla flickor som hade burit uniform, medan Rosalind stod vid en vägg med tomt danskort. Så när hon träffade Jasper Seagrave, en änkling på jakt efter en ung hustru som kunde producera en son och arvtagare, verkade det som om en öppning visat sig för henne, en smal passage hon kunde krypa igenom för att komma ut i apelsinblomsljuset på en bröllopsdag, där ett eget hus skulle vänta på henne.

Och här är hon nu. Hon har tagit sig igenom. Ett vinterbröllop, inte idealiskt men ändå ett bröllop. Trots brudgummens bihåleproblem.

Trots att han insisterat på den skakiga resan med vagn. Trots utsikten från de skramlande vagnsfönstren vilken ryckte bakåt och framåt som ett landskap som viftades omkring av amatörmässiga scenarbetare.

Trots den kramande, rivande känslan i bröstet. Allt kunde rättas till.

Rosalind lyfter sina nya diamantörhängen till öronen. Hon ser i spegeln hur en av husorna lägger fram hennes elfenbensfärgade morgonrock i chiffong, slätar ut den med respektfullt giriga händer på sängen med fyra stolpar, som har en hög madrass som den i sagan om prinsessan på ärten. Utanför det mörknande fönstret: sprakandet från en brasa, mumlet av röster i takt med att byborna anländer, och den mustiga, brända doften av kött som grillas.

Cristabel står i trädgården vid brasan och iakttar noggrant spädgrisen som hängts över lågorna på ett spett, med ett rött äpple intryckt i den roterande munnen. Hon håller sin pinne i högra handen. Sin vänstra hand har hon i jackfickan och hon drar med fingrarna över nyfunna skatter från undervåningen: en bit tidningspapper och en pennstump. Det är ett slags trygghet att ha dessa små saker som hon kan röra vid.

Hon hör barnflickan bullra genom huset på jakt efter henne, den arga barnflicksrösten springer framför henne som en flock ylande hundar. Cristabel vet vad som kommer att hända. Hon kommer att tas upp till sitt sovrum utan kvällsmat som straff för att hon försvunnit. Ljuset kommer att blåsas ut och dörren låsas. Vinden kommer att bli skugglik och oändligt trång: en skiftande svärta genomborrad av månens långsamma strålkastare, ett stort öga utan ögonlock.

Cristabel drar tummen fram och tillbaka över den räfflade barken, som hon kommer att göra senare, när hon ligger i sin smala säng – som ett sätt att få tiden att gå när hon inte får lov att ställa till med besvär. När hon var en liten bebis var hon besvärlig och barnflickan tvingade henne att ha på sig skjortan med ärmarna som kunde bindas runt henne för att hindra henne att klättra ur sängen. Hon tänker inte ställa till med besvär igen.

Under sin kudde har hon olika pinnar, flera stenar som har ansikten och ett gammalt vykort hon hittat under en matta och som visar en hund som ägdes av en kung, hon har gett kortet namnet Hund. Hon kan rada upp dem, ge dem kvällsmat, få dem att spela upp en saga och sedan natta dem. Hon kan skydda dem och smeka deras huvuden om de har skrikande drömmar och se till att de inte hamnar på det kalla trägolvet.

Hon sätter sig på huk bredvid en snöfläck, använder pekfingret för att skriva sina bokstäver. Ö. Ö. Ö . Hon hör barnflickan säga: ”Herregud, där är hon. Gräver i snön och smutsar ner sig.”

Cristabel tycker om ordet snö. Hon viskar det för sig själv, fortsätter sedan sitt arbete, sin dagliga övning: forma ord, skapa ord, ge namn.

S-N-Ö .