Nästa morgon

1 Januari 1920

Nytt år, nytt decennium, nytt hus, ny make. Nytt som en ny nål. Sa inte hennes mamma alltid något om nya nålar? Rosalind känner sig fastnålad under lakanen i den äktenskapliga sängen. Det är en stelhet i hennes ryggrad som påminner om dinosaurieskeletten på Londons museer.

Hon sitter fast. Ett utställningsföremål. Husor med vita hättor kommer och går, tänder brasan och drar ifrån gardinerna, lika upptagna och distanserade som måsar. Genom fönstret ser Rosalind nakna träd som vajar.

Jasper har sagt att det kan ta ett tag för henne att vänja sig vid rollen som hustru. Han säger att hon är ung och att det är nytt för henne att vara tillsammans med en man. (En bild dyker upp för hennes inre – en augustikväll nära båthuset tillsammans med Rupert, hans mustasch som river mot hennes hals som stålull – hon skakar av sig den.) Jasper tror att hon kommer att bli van vid sina äktenskapliga plikter så småningom. Hon kommer att bli van vid det ovana. Hon håller sig väldigt stilla eftersom det inte verkar möjligt för de här ovana handlingarna att existera i det här rummet vid sidan av sådana handgripligt vanliga saker som hennes silverhårborste, sänglampan.

Husorna kommer med frukosten, balanserar den på en bricka ovanpå hennes duntäcke så att hon erbjuds en oaptitlig syn: en hög med geléaktig äggröra och ovanpå den en böjd, broskaktig korv. Hon täcker brickan med en servett och sträcker sig efter sin glassprejflaska: pff, pffff, och Yardley eau-de-cologne gör luften disig.

Husorna går fram och tillbaka och tittar in. Rosalind hör sin egen röst producera passande ord åt dem: ”Ingen riktig aptit. Tack så mycket.”

Husorna tar orden och hennes oätna frukost med sig. Det finns en diskret spiraltrappa dold bakom en kinesisk skärm i hörnet av rummet som tillåter dem att komma och gå utan att använda dörren.

Snart måste hon ta itu med saker. Hon måste klä sig passande och göra det som förväntas av henne. Hon måste – vad var det Jasper hade sagt? Hans röst så förskräckligt stark i hennes öra i mörkret, som en jättes röst – hon måste ställa upp. Rosalind tittar på gobelängsänghimlen ovanför sängen för att hitta det mönster hon hade studerat i går kväll. Det är gömt i det större mönstret, ett slags snett ansikte som tittar tillbaka på henne, upprepade gånger.

Husorna dyker upp igen, sveper omkring med klädesplagg och underkläder; de vill klä på henne och göra henne vacker. Män brukade säga till henne att hon var vacker. De beundrade henne och pratade om sina bultande hjärtan, och hon tog emot det som en triumf, en tillbedjan. Hon hade aldrig trott att det som de kallade kärlek skulle inbegripa sådana obscena kroppsövningar. Rå tyngd och flämtande ansträngning.

En hög kött som luktade portvin och tobak och pressade luften ur henne tills hon inte kunde andas. Och smärtan: ren vit smärta, flammande som stjärnor bakom ögonlocken. Nej, det här hade inget med kärlek att göra.

En husa kommer fram. ”Mr Seagrave har åkt till Exeter i hästaffärer, frun. Han hoppas att ni ska njuta av er första dag på Chilcombe.”

Rosalind nickar. Hon har inga ord kvar. Hon är blank som papper i sina stela lakan.

Husan kommer närmare, går över de knarrande golvbrädorna. ”Vi träffades i går, frun. Ni kommer kanske inte ihåg det. Jag heter Betty Bemrose. Jag ska vara er kammarjungfru.” Rosalind tittar ner och upptäcker att husan, mycket överraskande, har lagt sin hand över hennes egen. ”Ett bad kanske, frun? Ni ser helt slut ut.”

Rosalind ser på Bettys bekymrade ansikte under den vita hättan. Det är runt och fräknigt, och så kommer det ett oväntat lugnande tryck från handen.

Betty fortsätter: ”Det finns badolja, frun. Jag tror att ni hade det med er. Det skulle få er på fötter.”

”Ros”, säger Rosalind. ”Det finns rosenolja.”

”Underbart.”

”Jag fick den av en kär vän. Han var officer. Dog i Frankrike.”

”Så många som är borta”, säger Betty och går mot det angränsande badrummet. ”Min systers man dog vid Gallipoli. De hittade honom aldrig ens. Jag lät bära upp lite varmvatten åt er tidigare, frun, så jag behöver bara hälla i oljan.”

”Min vän – han hade fräknar som du.”

”Nämen, hade han!”

”Han var charmerande.”

Betty dyker upp i badrumsdörren. ”Medan ni tvättar er ska jag byta sängkläder och lägga lite mer kol på elden. Vi tänder kaminerna på övervåningen bara när det är folk som bor här och om de inte har varit tända på ett tag kan det ta tid att få fart på dem.”

”Han tog mig med till Waldorf en gång. Har du hört talas om det?”

”Det tror jag inte, frun.”

”Det är dit alla går.”

Betty kommer fram till sängen och drar försiktigt bort täcket. ”Låt mig hjälpa er, frun.”

Rosalind tar tag i den unga kvinnans armar och låter sig ledas till det angränsande rummet, där ett sittbadkar i gjutjärn väntar – med vatten som doftar rosor – framför en sakta brinnande eld.

Cristabel sitter på ett trappsteg utanför köksdörren, håller sin pinne i ett fast grepp i sin knutna hand och skriver i dammet: B-O-R. B-R-U-R .

”Försök igen”, säger Maudie Kitcat som går förbi med en korg smutsiga sängkläder. ”Du har nästan fått det rätt.”

Den nya mrs Jasper Seagrave, badad och insmord, lämnar sitt sovrum och går ner till bottenvåningen. Hon är osäker på vad som förväntas av henne. Hennes make är bortrest och hon vet inte hur hon ska få reda på när han kan tänkas komma tillbaka. Ett brev från hennes mor har anlänt och påmint henne om vikten av att sätta sig i respekt hos tjänstefolket, och Rosalind är rädd att det inte kommer att förbättra hennes anseende i hushållets ögon om hon frågar var hennes make befinner sig.

Hon fattar emellertid bestämda beslut i flera ärenden: att korv är motbjudande och lämplig mat endast för hundar, att ett modernt badkar måste installeras och att julgranen ska kastas ut tillsammans med liljorna (hennes mor säger alltid att liljor påminner henne om mycket särskilda kvinnor). Dessutom: en grammofon ska köpas in omedelbart och makens trumpna dotter borde få en fransk guvernant. Du, skriver Rosalinds mor i en framåtlutad handstil, är en ny kvast i hushållet! Rask och bestämd!

Trots sin mors instruktioner tycker Rosalind att det är svårt att dela ut order till det manliga tjänstefolket, av vilka en del, som butlern Blythe, är gamla nog att vara hennes far. Men det verkar lämpligt att hon, den unga bruden, ska vara okunnig. Hade hon inte läst i The Lady att ”män inte kan låta bli att reagera på den feminina charmen hos en oskuldsfull ung kvinna”? ”Var elegant”, hade det stått i tidningen, ”och lite bortskämd, men aldrig uttråkad.”

Rosalind lutar sig mot pianot nära ett inramat fotografi av hennes nye make. Hon gillar orden ”nye make”, de har något spännande över sig, som en presentask som prasslar av silkespapper. Hon tycker om att använda orden även när hon undviker att se på fotografiet. Ny make. Elegant, aldrig uttråkad.

Dagen går. Andra, mycket liknande dagar, går.

Rosalind prenumererar på veckotidningar och klipper ut bilder på sådant hon har behov av i sin nya tillvaro – hattar, möbler, människor – eller antecknar saker på en lista. Intill hennes sovrum finns ett litet rum, en boudoir, som innehåller allt som husets härskarinna kan behöva: ett dekorativt bord där te serveras, ett jalusiskrivbord, en brevkniv av elfenben. Rosalind sitter vid skrivbordet och bläddrar igenom sina tidningsurklipp som en guldgrävare som vaskar guld.

Med hjälp av hushållerskan mrs Hardcastle beställer hon några viktiga saker – sidenörngott, handkrämer – och väntar på att de ska levereras. Om hon står på trappavsatsen i galleriet – gången som leder till sovrummen – kan hon titta ner i entréhallen, som kallas Eksalen, för att se om någonting anländer. Hon upptäcker att om hon säger ”Jag ska ta en liten promenad” får det tjänstefolket att försvinna. Men om de fortsätter att kretsa kring henne känner hon sig tvungen att ge sig av på en liten promenad.

Chilcombe är blygsamt i storlek, nio sovrum totalt, men det har byggts och sedan byggts ut på ett så svårbegripligt sätt att varje del av det verkar svår att nå. De boende och tjänstefolket måste göra långa utflykter i invecklade korridorer med diverse krökar, som lutar som däcket på ett fartyg. Det finns många oväntade trappor, plötsliga avsatser. Fönstren är smala som pilslitsar och stenväggarna känns fuktiga.

Rosalind skulle gärna gå ut, men världen utanför verkar otillgänglig. I London har utomhus städats upp till parker. I skymningen kommer lamptändarna med sina långa stänger och tänder gaslyktorna utefter gångvägarna, gyllene cirklar som fladdrar och blir till liv runtom i staden. Men i Dorset faller mörkret så totalt att det är som att ramla ner i en kolkällare. Här finns inga musikpaviljonger eller statyer. Bara hotfulla skogar och några få tunnland av godsets mark, som endast hyser gamla träd med skyddande staket runt stammarna, som om vart och ett av dem vore det sista i sitt slag. En förtorkad ek är så fallfärdig att grenarna har stöttats upp med metallstavar. Varför låter de den inte dö, undrar Rosalind, för den är mycket ful; bara ett barkskal av sig själv, upphängd som en kedjad man på en vägg i en fängelsehåla.

Från husets baksida ser man ut över en gårdsplan som är omgiven av uthus i tegel: en tvättstuga, verktygsbodar och stall. Intill uthusen ligger en muromgärdad köksträdgård som sköts av en trädgårdsmästare som knallar fram och tillbaka med en skottkärra. Ibland hänger döda fasaner och harar från dörrhandtagen. Det hörs mummel och skratt från samtal mellan tjänstefolket. Rosalind betraktar det hela från ett fönster på en trappavsats, noga med att inte synas.

Det ligger en by ungefär en och en halv kilometer bort, Chilcombe Mell, men när Rosalind och Jasper åkte igenom den under sin resa från järnvägsstationen såg hon bara en handfull stugor med halmtak, några få butiker, en kyrka och en pub. Det verkade vara en halvt övergiven plats; byggnaderna låg hopklumpade längst ner i dalen som om de alla glidit neråt i ett jordskred. På andra sidan byn finns en ås som löper parallellt med kusten, en brant sluttning med gles skog på toppen och förhistoriska gravhögar. Den kallas Ridgeway och stänger ute världen ganska eftertryckligt. Vem skulle någonsin kunna hitta henne här?

Under sin uppvaktning av henne hade Jasper berättat att Ridgeway ansågs vara det berg som Den store hertigen av York hade marscherat över med sina 10 000 man. ”Varför i hela friden gjorde han det?” hade hon frågat, medveten om att detta inte var det önskade gensvaret. Hans uppvaktning av henne hade i stort sett bestått av att han hade presenterat historiska fakta för henne på samma sätt som en katt oavbrutet kommer med döda möss till sin ägare, trots den förbryllande bristen på framgång. Till och med i början av deras förhållande hade denna pinsamhet funnits där: en känsla av sammanbitna leenden och små otrevliga, överlämnande handlingar.

När det en morgon knackar på dörren till hennes boudoir reser sig Rosalind snabbt och förväntar sig att se Betty med hennes senaste inköp. Istället är det en korpulent, skäggig man i tweedgolfbyxor. Rosalinds överraskning är avsevärd, eftersom hon fullkomligt har lyckats skilja Jasper Seagraves fysiska person från orden ”ny make”.

”Jag hör att du har shoppat”, säger Jasper.

”Några få saker. Gode gud, varför knackade du? Måste en make knacka?”

”Om du inte vill det ska jag inte göra det.”

”Det verkar bara …” Rosalind inser att hon har föreställt sig en annorlunda återförening mellan make och maka. Borde han inte storma in och förklara att han har saknat henne förfärligt? Borde det inte förekomma presenter? Skulle inte något sådant göra det här så mycket bättre?

”Jag tänker ta ut Guinevere i eftermiddag”, säger Jasper. ”Du har väl inte lust att följa med?”

”Är det en häst? Regnar det inte?”

”Inte mycket. Sak samma. Vi ses vid middagen.”

”Jag har aldrig haft god hand med hästar …”, och här tvekar hon, osäker på hur hon ska tilltala honom, ”Jasper. Kära du.”

Jasper drar lätt i skägget, lutar sig sedan framåt och ger henne en stickig puss på kinden. ”Sak samma”, säger han igen innan han går nerför trappan.

Hon kallar på Betty så att hon kan göra i ordning ett bad åt henne före middagen. Betty småpratar medan hon lägger fram Rosalinds aftonklänning i blekgrönt siden – långa linjer, fint veckad, sidsömmar med pärlor – och Rosalind är tacksam. Det hjälper henne att lugna sig eftersom hon blivit upprörd efter Jaspers ankomst. Hon lutar sig bakåt i det parfymerade vattnet och njuter av Bettys prat i bakgrunden: en systers förlovning, planer för hennes stundande födelsedag.

”Din födelsedag – hur många år fyller du, Betty?”

”Tjugotre, frun.”

”Du är lika gammal som jag.”

”Jag önskar att jag hade samma storlek som ni, frun. Ni kommer att vara vacker som en dag i den här klänningen.”

Rosalind sneglar på sina vita armar. ”Vi behöver kanske ta in klänningen lite grann, Betty.”

”Har ni låtit bli att äta nu igen, frun? Det är synd. Jag antar att ni saknar ert Londonliv. Jag vet att er mor skriver till er ofta.”

Rosalind misstänker att hennes mamma skulle ogilla den här typen av intima samtal med tjänstefolk. Hon ser henne framför sig, lutad över sin sekretär, när hon skriver: Hustruns roll är att underkasta sig sin man! Hon ska vara en kamrat, en inspiration och en ledsagare!

”Min mor skriver varje dag”, säger hon. ”Jag är hennes enda barn.”

”Hon måste vara stolt över er, att ni har fått det så bra”, säger Betty. Hustruns roll, tänker Rosalind. Att underkasta sig. Elegant. Aldrig uttråkad. Hon låter orden snurra i huvudet under hela middagstystnaden i den mörkröda matsalen och under väntan i sovrummet efteråt och sedan tiden efter det, när hon tittar upp i sänghimlen för att hitta det sneda ansiktet som betraktar henne i hennes hustruroll, och det är något i det som ger henne lite distans medan det pågår: det onämnbara intrånget, nattskjortan han aldrig tar av sig, hopknölad mellan deras kroppar som något han försöker kväva, och även om det finns en del av henne som kämpar, som hindrar och gör motstånd, så rör hon inte en muskel, skriker aldrig, hon bara ligger där, håller i lakanet med båda händer och stirrar upp förbi honom.

Hur ska hon kunna fatta det? Att detta våld utövas mot henne varje kväll medan människor överallt omkring henne sover gott i sina sängar, glada över att det pågår.

Och ett litet finger på vinden skriver B-R-O-R, B-R-O-R, B-R-O-R.

Förlorad broder

Februari 1920

Ett avlägset putt-putt-putt är det första tecknet på att den sedan länge frånvarande Willoughby Seagrave, Jaspers yngre bror och enda syskon, återvänder till Chilcombe. Cristabel, som går över gräsmattan med sin nyanställda franska guvernant, stannar och lyssnar. Det är ett helt nytt ljud som når hennes öron genom den enorma sträckan av tjugo århundraden; ett som aldrig tidigare har hörts på godset. Cristabel släpper den döda snigel hon bär på för att koncentrera sig. Den franska guvernanten stannar också till. Mon Dieu, petite Cristabel. C’est une automobile! Oui, Madame, c ’est vrai. Det är en automobil.

När fordonet närmar sig blir ljudet tydligare: det blir ett rasslande, snabbt pang-pang-pang-pang. För några av männen som städar ur stallbyggnaden bakom huset är ljudet en skrämmande påminnelse om tyska kanoner. Men för Maudie Kitcat och Betty Bemrose – husorna snubblar över varandra för att komma först till ytterdörren – är det ljudet av glamour och flykt, av dagsutfärder och frihet, av London och Brighton, av Swanage och Weymouth. Det är framtidens ljud. Det är Willoughby Seagrave.

Betty och Maudie är bägge hängivna beundrare av Willoughby. De ser båda till att de alltid får titta på de brev han skickar till Cristabel, krigsårens brorsdotter han aldrig har träffat på grund av sin militärtjänst i Egypten. Betty fick lära sig läsa av sin far, som driver puben i byn, så hon kan läsa Willoughbys brev högt för Maudie och Cristabel, och vilka brev det är: fulla av dödliga skorpioner och ökenmånar och nomadstammar. Allt återberättat med Willoughbys snirkliga handstil med dess uppåtstigande svängar och generösa versaler; hans röst är både självsäker och dramatisk (Sanna mina ord, lilla Cristabel – detta var ett Äventyr av Högsta rang!).

Hans brev börjar alltid med Min käraste unga Dam och kastar sig sedan huvudstupa in i en fortsättning på en eskapad från ett tidigare brev, så hans korrespondens blir en aldrig avslutad berättelse om oförvägenhet (Du minns säkert att jag hade hoppat från den vresiga Dromedaren, så att Muhammad inte skulle tycka att jag var en skrajsen velpotta, och tillsammans följde vi efter Senussierna till fots över Dynerna – mina män följde efter, uttröttade men resoluta! ). När brevet tagit slut beordrar Cristabel: ”Läs en gång till. En gång till.” Och det är de tvungna att göra.

Varför Willoughby fortfarande galopperar omkring i öknen när alla andra har kommit hem från kriget förstår de inte riktigt, men de har sett ett fotografi av honom i hans gräddfärgade uniform, vilket Jasper har stoppat i en låda, och han är lika stilig som filmstjärnorna i Rosalinds veckotidningar. Tjugotreåriga Betty njuter av Willoughbys äventyr på samma sätt som hon njuter av en skvallertidnings berättelse om De Vackra Unga och deras Londonfester. Men för fjortonåriga Maudie är Willoughby överväldigande. När Betty läser upp hans brev stiger en våldsam rodnad upp i Maudies ansikte och färgar hennes anletsdrag.

Maudie, den yngsta husan och Cristabels sällskap på vinden, är ett föräldralöst barn med en dragning åt det intensiva. En gång låste hon in en springpojke i tvättstugan när han hade retat henne för hennes rufsiga hår. Det går rykten om att hennes familj var smugglare. Det går rykten om att springpojken hittade en huvudlös råtta i sin cykelkorg. Maudie har tagit tag i Bettys hand och rusar nu tillsammans med henne mot ytterdörren samtidigt som automobilen som inrymmer Willoughby och en hög skamfilat bagage vrålar in på uppfarten. De får inte missa öppningsscenen. För detta är löftet om Willoughby: han är en föreställning.

Oväsendet är sådant att Jasper, som frukosterar i matsalen, gör en paus mitt i en rökt fisk och frågar: ”Blir vi invaderade?”

Rosalind, vid bortre änden av bordet, sätter ner sin tekopp och håller en hand mot halsen. Utifrån hörs en hög smäll när någon slår igen en bildörr, följt av en kakofoni från alla råkor som har bon i de omgivande träden och lyfter mot himlen samtidigt.

Butlern Blythe utför en prydlig halvbugning och ska just gå för att hitta den som för oväsen, men den som för oväsen är redan hos dem, han kommer in i rummet med långa kliv och med ansiktet sotigt av smuts och ett par förarglasögon uppskjutna på det vågiga, kopparfärgade håret. På något sätt är rummet plötsligt packat med människor som inte var där för ett ögonblick sedan, en mängd personer pressar sig in bakom Willoughby, en trängsel som inkluderar Betty och Maudie, husfrun mrs Hardcastle, den nya franska guvernanten och Cristabel, som bär på en pinne.

”Jaha”, säger Willoughby, med en röst som är varm och trygg och har en antydan till skratt. ”Hej allesammans.”

Hans publik fnissar och babblar sina svar i munnen på varandra; nervösa deltagare.

Cristabel tränger sig fram bland åskådarna och höjer allvarsamt sin pinne. Willoughby bugar djupt som en pantomimprins och säger: ”Du måste vara Cristabel. Jag kan se din mor i dig. Vilken ära att äntligen få göra din bekantskap.” Sedan vänder han sig mot Jasper och Rosalind, som fortfarande sitter vid bordet: ”Fast jag hörde rykten i London om att min bror är mycket ivrig att utöka sin familj – och varför inte?”

Rosalind rodnar. Jasper öppnar munnen men missar sin replik när Willoughby vänder sig mot publiken igen.

”Betty Bemrose, jag har saknat dig. Vad jag längtade efter dina dugliga händer i öknen. Ingen i Egypten kan stoppa en strumpa som du. Jag var trådsliten och allena.”

”Mr Willoughby”, svarar Betty och studsar upp och ner, på samma gång skräckslagen och förtjust.

Willoughbys ton rör sig så obehindrat mellan registren att det är svårt att avgöra om han har huvudrollen i en romantisk film, en Shakespearekomedi eller en West End-fars, och därför är det inte lätt att veta om man ska bli förolämpad av honom eller inte. De flesta låter honom hållas, eftersom det finns en linje som böjer sig uppåt i ena mungipan som avslöjar att han njuter av tvetydigheten och att han njuter av alla som redan låtit honom hållas – och hans generösa vilja att låta fler göra det.

Jasper hostar. ”Av det förfärliga oväsendet att döma förmodar jag att du har köpt dig något löjligt fordon.”

”Underbart att träffa dig också, broder”, säger Willoughby. ”Jag har definitivt ett löjligt fordon. Kanske du vill följa med på en åktur?”

”Du kunde ha talat om för oss att du var på väg. Gett oss tid att slakta den gödda kalven”, säger Jasper och drar servetten från kragen.

”Förstöra den här ljuvliga överraskningen? Aldrig i livet”, säger Willoughby, även om han nu ler mot den franska guvernanten. ”Jag tror snarare att den här unga damen skulle tycka om ett löjligt fordon.”

”Monsieur Willoughby …”

”Jag kan se er som racerbilsförare, mademoiselle. Läderhandskar på. Far fram i femtio.” Han tar glasögonen från huvudet och kastar dem mot henne. ”Prova de här.”

”Mr Willoughby, ni vill säkert ta ett bad”, säger mrs Hardcastle, men Willoughby har tagit guvernanten i armen och leder henne tillbaka ut genom Eksalen till ytterdörren och säger: ”En snabb tur. Bara för att få en känsla av det.” Maudies ansikte är vidöppet som en ökenmåne när hon ser dem gå förbi.

När Rosalind går fram till matsalsfönstret ser hon i det bleka februarimorgonljuset: Willoughby, en fransk guvernant i förarglasögon, en husfru som inte ler och ett barn som håller i en pinne, alla sitter de i en stor bil utan tak som sakta tuffar iväg på uppfarten och ibland girar mot gräsmattans kant. Denna ovanliga aktivitet betraktas av Jasper, som inte riktigt ler men inte riktigt låter bli heller, tillsammans med Betty,

Maudie och en samling av övrigt tjänstefolk. Rosalind ser bilen accelerera, sprätta upp grus, den franska passageraren tjuter och Willoughby ropar över axeln: ”Vi är tillbaka till lunch.”

Rosalind hör Jasper komma in och dra sig tillbaka till sitt arbetsrum i det inre av huset. Hon vandrar till vardagsrummet men kan inte slå sig till ro. Hon blir störd av tjänstefolket som fladdrar från rum till rum, fönster till fönster, som en flock fåglar instängda i huset. Till sist knäpper hon helt enkelt händerna, blundar och väntar. Hon börjar bli bättre på att vänta.

Bilutflyktsgruppen återkommer till Chilcombe tre timmar senare, täckta av damm och med något som ser ut som ränder av jordgubbssylt. Cristabel sover och bärs in av mrs Hardcastle, men håller fortfarande i sin pinne. Rosalind står i Eksalen för att ta emot dem.

”Kära nån”, säger hon, ”någon får bära upp det där barnet och tvätta henne ordentligt. Jag klarar knappt av att se på henne.”

Hon hör sin mamma i sin egen röst och tycker att det känns tryggt. Avbrottet som Willoughbys ankomst skapat har låtit henne kliva in i en roll som hittills har undflytt henne: husets härskarinna. Hon rätar på ryggen medan den vindpinade gruppen marscherar förbi. Den franska guvernanten har en skär nejlika instucken bakom örat. Sist i gruppen dröjer sig Willoughby kvar i dörröppningen, håller chaufförsmössan i handen och stryker ångerfullt mustaschen.

”Varför kommer ni inte in?” frågar Rosalind.

”Jag fruktar att jag har gjort ett hemskt första intryck.”

”Det är definitivt inte vanligt att en gäst tar med sig halva hushållet på en utflykt.”

”Nej. Det är det inte”, säger han.

”Jag undrar vad byborna tänker. När de ser er fara omkring på det där sättet.”

”Bryr ni er om vad de tänker?”

Rosalind rynkar pannan. ”Naturligtvis.”