Kapitel 1
Höst 1268
Dimslöjorna steg som andetag från vattnet när Eamon rodde ut med den lilla båten. Solen vaknade ur nattens vila och det bleka, kalla ljuset fick morgonfåglarna att stämma upp i kör. Eamon hörde tuppen gala självsäkert och fåren bräka där de betade på de gröna ängarna.
Det var välbekanta ljud, ljud han hört varje morgon de senaste fem åren.
Men det här var inte hans hem. Och det skulle det aldrig bli, oavsett hur tryggt och välbekant det kändes.
Han längtade hem. Det var en längtan som fick det att värka i märg och ben, som vore han en gammal man i rått väder. En längtan som fick hjärtat att blöda, som vore han en försmådd älskare.
Och under all längtan och värk sjöd en vrede som emellanåt bubblade upp och brände i halsen likt törst.
Vissa nätter drömde han om sitt hem, om stugan i den stora skogen där han kunde varje träd och varje krökning av stigen. Och vissa nätter var drömmarna så verkliga att han kände doften av torvbrasan och av lavendeln som hans mor sydde in i sängkläderna för att bringa god sömn och goda drömmar.
Han kunde höra hennes mjuka röst när hon sjöng medan hon gjorde sina dekokter och brygder.
Den mörka häxan, hade hon kallats – med stor respekt – för
hon hade varit mäktig och stark. Och snäll och god. Vissa nätter när han drömt om hemmet och hört moderns sång vaknade han med kinderna våta av tårar.
Han skyndade sig att torka dem. Han var en man nu, tio år fyllda och familjens överhuvud, precis som hans far hade varit före honom.
Det var bara kvinnor som grät.
Och jag måste ju ta hand om mina systrar, påminde han sig själv medan han drog upp årorna, lät båten glida fram över vattnet och släppte ner fiskelinan. Brannaugh var visserligen äldst i syskonskaran, men det var han som var mannen i familjen. Han hade svurit att han skulle beskydda henne och Teagan, och det tänkte han göra också. Farfaderns svärd hade gått i arv till honom. När tiden var inne skulle han använda det.
En dag skulle tiden vara inne.
För han drömde om annat också, drömmar som ingöt skräck snarare än sorg. Drömmar om Cabhan, den svarte trollkarlen. Och de drömmarna blev till iskalla klumpar i magen, iskall skräck som till och med lamslog vreden. En skräck som fick pojken i honom att vilja ropa på sin mor.
Men han kunde inte tillåta sig själv att vara rädd. Hans mor var borta, hon hade offrat sig själv för att rädda honom och hans systrar, bara timmar efter att Cabhan hade dräpt deras far.
Han kunde nästan inte se sin far för sin inre syn längre, alltför ofta behövde han ta elden till hjälp för att frammana bilden av honom – den högreste och stolte Daithi med det ljusa håret, klanens cennfine som alltid hade haft nära till skratt. Däremot behövde han bara blunda för att se sin mor, lika blek som den död som väntade henne när hon stod utanför stugan i skogen den där dimmiga morgonen då han och hans systrar red iväg med sorgtyngda hjärtan och en ny, spirande kraft i blodet.
Från och med den morgonen hade han inte längre varit en pojke, utan en av de tre, en mörk häxa, bunden av blodet och sitt löfte att förgöra det inte ens hans mor hade kunnat förgöra.
På ett sätt ville han inget annat än att sätta igång, lämna släktingarnas gård i Galway, där tuppen gol och fåren bräkte på ängarna. Mannen och häxan inom honom längtade efter den dag då han skulle vara stark nog att svinga farfaderns svärd utan att armen skakade. Den dag då han skulle behärska sin kraft helt och utöva den magi som var hans födslorätt. Den dag då han skulle få Cabhans svarta, brinnande blod att flyta.
Men i drömmen var han fortfarande bara en pojke, oerfaren och svag, förföljd av vargen som Cabhan hade förvandlats till, vargen som runt sin hals bar en röd sten som glödde av svart kraft. Och det röda, varma blod som rann ut över marken var hans eget och hans systrars.
De morgnar då drömmarna varit som mörkast gick han till floden och rodde ut med båten för att fiska och få vara i fred, trots att han alla andra dagar föredrog samvaron i stugan, sorlet från rösterna och dofterna från spisen.
Men när han hade drömt om blod behövde han dra sig undan – och de där morgnarna var det ingen som förebrådde honom för att han inte hjälpte till att mjölka eller mocka eller utfodra djuren.
I stället satt han ensam i båten – en gänglig pojke med sömnrufsigt hår, som hade ärvt sin fars vilda blick och sin mors kraft.
Han lyssnade på omgivningen som vaknade och medan han tålmodigt väntade på att fisken skulle nappa på kroken åt han brödkakan han hade tagit med sig från köket.
Och blev sitt vanliga jag igen.
Båten som sakta gungade fram på floden påminde honom om den sista lyckliga dag han hade fått tillsammans med sin mor och sina systrar.
Modern hade sett pigg ut, jämfört med hur blek och ansträngd hon hade varit hela den långa, isande vintern. Alla fyra räknade dagarna till Beltaine, då hans far skulle komma hem. Då skulle de sitta framför brasan, hade Eamon tänkt, och äta kakor och dricka te sötat med honung medan de lyssnade på faderns berättelser om räderna och jakterna.
De skulle äta en festmåltid, hade han tänkt, och hans mor skulle vara frisk igen.
Det var vad han hade trott den där dagen på floden då de hade fiskat och skrattat och tänkt att det inte skulle dröja länge innan deras far kom hem.
Men han hade aldrig återvänt. Cabhan hade använt sin mörka magi för att dräpa den djärve Daithi. Och han hade lyckats döda även Sorcha, den mörka häxan, trots att hon hade bränt honom med sin eld tills det bara var aska kvar. Han hade dödat henne och han levde fortfarande.
Eamon visste det på grund av drömmarna som fick det att krypa i skinnet på honom. Och han såg i sina systrars ögon att det var sant.
Men han mindes fortfarande den där dagen, den vackra vårdagen på floden. I samma stund som det ryckte till i fiskelinan förflyttades han bakåt i tiden och såg sig själv, fem år gammal, dra upp en blank fisk ur den mörka floden.
Och han blev lika stolt som han blivit då.
”Nu kommer Ailish att bli glad.”
Hans mor log mot honom när han kastade ner fisken i ämbaret med kallt vatten.
Han behövde henne och därför kom hon tillbaka och tröstade honom. Han agnade kroken på nytt och solen sken och dimslöjorna tunnades ut.
”En räcker inte långt.”
Så hade hon sagt, mindes han, den där dagen för länge sedan.
”Då får du fånga fler.”
”Jag skulle hellre fånga fler i floden därhemma.”
”En dag kommer du att göra det. En dag kommer du att återvända hem, mo chroi. En dag kommer de dina att fiska i vår flod och vandra i vår skog. Det lovar jag dig.”
Tårarna trängde fram och gjorde drömsynen suddig, fick den att fladdra till. Han blinkade bort dem, ville se henne klart och tydligt. Det mörka håret som hon lät falla fritt ner till midjan,
de mörka ögonen som såg så kärleksfullt på honom. Och kraften som fick det att stråla om henne. Till och med nu, när hon inte var mer än en drömsyn, kände han hennes kraft.
”Varför kunde du inte förgöra honom, mor? Varför kunde du inte få leva?”
”Det var inte meningen att det skulle ske. Min käraste, min pojke, mitt hjärta, om jag hade kunnat skona dig och dina systrar skulle jag gladeligen gett mer än mitt liv.”
”Det gjorde du också. Du gav oss din kraft, nästan all din kraft. Om du hade behållit den själv …”
”Min timme var kommen och kraften är er födslorätt. Jag ångrar ingenting.” Det lyste om henne i den skira dimman, vilket fick henne att omges av en silveraura. ”Eamon den trofaste, jag finns för alltid inom dig. Jag finns i ditt blod, ditt hjärta, ditt sinne. Du är inte ensam.”
”Jag saknar dig.”
Han kände hennes läppar mot sin kind, värmen från henne, hennes doft. Och i den stunden, bara en kort stund, tillät han sig att vara barn.
”Jag vill vara modig och stark. Jag kommer att vara det, det lovar jag. Jag kommer att beskydda Brannaugh och Teagan.”
”Ni kommer att beskydda varandra. Ni är de tre. Tillsammans är ni kraftfullare än vad jag någonsin var.”
”Kommer jag att döda honom?” Det var hans största och mörkaste önskan. ”Kommer jag att göra slut på honom?”
”Det vet jag inte, men jag vet att han aldrig kan ta det du är. Det du är, det du har, kan bara skänkas bort, så som jag skänkte det till dig. Han bär min förbannelse och han bär märket av den. Alla av hans blod kommer att bära märket av den, precis som alla de dina kommer att bära ljuset inom sig. Mitt blod, Eamon.” Hon vände upp sin handflata. I den syntes en tunn strimma blod. ”Och ditt.”
Han kände hur det stack till, såg ett sår spricka upp i sin egen handflata. Och förde den till sin mors.
”Du och dina systrar är sprungna ur Sorcha och någon av ert
blod kommer att besegra honom, om det så tar tusen år. Ha tilltro till det du är. Det räcker.”
Hon kysste hans kind igen. ”Nu har du fångat fler fiskar.”
Det ryckte till i fiskelinan igen och drömsynen löstes upp.
Ja, nu hade han fångat fler.
Jag ska vara modig, tänkte han och drog upp den sprattlande fisken ur floden. Och stark. En dag skulle han vara tillräckligt stark.
Han betraktade sin hand – det syntes inte något märke på den, men han förstod. Hennes blod och hennes gåva fanns i honom. En dag skulle han föra gåvan vidare till sina söner och döttrar.
Om inte han skulle förgöra Cabhan, skulle någon av hans blod göra det.
Men han hoppades vid gudarna att det skulle bli han.
För tillfället fick han nöja sig med att fiska. Han var glad över att vara man, att han fick jaga och fiska, kunde bidra till hushållet. Att han kunde ge sina släktingar något som tack för att de gav honom och hans systrar mat och husrum.
Att bli man hade gjort honom tålmodigare – innan han rodde tillbaka till stranden fångade han fyra fiskar till. Han drog upp båten och trädde fiskarna på en lina.
Sedan blev han stående en stund, såg ut över vattnet som nu glittrade i solens sken. Han tänkte på sin mor, hennes röst, doften av hennes hår. Han skulle minnas det hon sagt.
Nu skulle han vandra tillbaka genom skogen. Den är inte lika stor som skogen därhemma, men det är en fin skog, tänkte han.
Han skulle ge fiskarna till Ailish och dricka lite te framför brasan. Därefter skulle han hjälpa till att bärga den sista skörden.
I samma stund som han började gå hörde han ett högt, genomträngande skri. Han log för sig själv, stoppade ner handen i ränseln och tog fram läderhandsken. Så fort han tagit på den störtade Roibeard fram ur diset och landade med utsträckta vingar på hans arm.
”God morgon.” Eamon såg in i falkens gyllene ögon, kände det
starka bandet till sin ledsagare och vän. Han rörde vid amuletten som han bar om halsen, den som hans mor hade frambesvärjt med hjälp av blodsmagi för att skydda honom. Den såg ut precis som falken.
”Visst är det en vacker morgon? Hög och klar luft. Skörden är nästan bärgad och snart ska vi fira”, fortsatte han medan han promenerade med falken på armen. ”Höstdagjämningen, du vet, då när natten segrar över dagen, precis som Gronw Pebr segrade över Lleu Llaw Gyffes. Vi ska fira Mabons födelse, Mabon som är son till Mordon, jordens väktare. Och det kommer säkert att bjudas på honungskaka. Jag ska se till att du också får.”
Falken strök huvudet mot Eamons kind, lika kelig som en kattunge.
”Jag drömde om Cabhan igen. Om vårt hem, om mor och det som hände efter att hon gav oss nästan all sin kraft och skickade iväg oss för att rädda oss. Jag såg det, Roibeard. Hur hon förgiftade honom med en kyss, hur hon brände upp honom och använde allt hon hade inom sig för att förgöra honom. Han tog hennes liv, men ändå … Jag såg att det spratt till i askan. Det spratt till i askan och hans onda kraft glödde röd.”
Eamon blev tyst, frammanade kraften, lät sig uppfyllas av den. Han kände de snabba hjärtslagen hos kaninen som låg och tryckte i snåret, hungern hos fågelungen som väntade på att modern skulle komma med mat.
Han kände sina systrar, fåren, hästarna.
Det fanns inget som hotade.
”Han har inte hittat oss. Det skulle jag ha känt. Och du skulle ha sett det och berättat för mig. Men han spejar, spanar och bidar sin tid, det känner jag också.”
Eamons intensivt blå ögon mörknade och de mjuka pojkläpparna hårdnade till en mans beslutsamma mun. ”Jag tänker inte gömma mig för alltid. En dag kommer det att vara jag som jagar honom, det svär jag, på Daithis och Sorchas blod.”
Eamon höjde ena handen, grabbade tag i luften, fick den att
virvla runt och slungade – försiktigt – iväg den mot ett träd. Grenarna skakade och fåglarna som satt på dem flög iväg.
”Jag kommer bara att bli starkare och starkare, eller hur?” mumlade han och började gå mot stugan för att överraska Ailish med sin fångst.
Brannaugh utförde sina sysslor, precis som hon gjorde varje dag. Varenda dag i fem års tid hade hon gjort allt som förväntades av henne. Hon lagade mat, städade och tog hand om de yngsta eftersom Ailish nästan alltid hade ett barn vid bröstet eller i magen. Hon hjälpte till att så och ta hand om grödan. Hon hjälpte till med skörden.
Det var gott, hederligt arbete, vilket förstås var tillfredsställande på sitt sätt. Snällare människor än Ailish och hennes make fanns inte. De var goda, rejäla människor som stod med fötterna på jorden och de hade gett tre föräldralösa barn mer än bara tak över huvudet.
De hade gett dem en familj, den finaste gåva som fanns.
Sorcha måste ha vetat att de skulle göra det. Annars skulle hon aldrig ha skickat sina barn till Ailish. Inte ens i sin svåraste stund skulle hon överlämnat sina älskade barn i händerna på någon som inte var snäll och kärleksfull.
Men nu, vid tolv års ålder, var Brannaugh inte längre ett barn. Och det som spirade, spred sig, vaknade till liv inuti henne – i ännu snabbare takt sedan hon börjat få sina blödningar förra året – krävde sitt.
Hon bar så mycket inom sig och att vända bort blicken från lågan som brann allt klarare blev svårare och smärtsammare för var dag som gick. Men hon hade stor respekt för sin släkting och hon visste att Ailish var rädd för magi och kraft – till och med för sin egen.
Brannaugh hade gjort det hennes mor hade bett henne göra den där fruktansvärda morgonen. Hon hade färdats söderut tillsammans med sin bror och syster, bort från deras hem i Mayo.
Hon hade hållit sig borta från vägen, hon hade förseglat sorgen i sitt hjärta och ingen annan än hon själv kunde höra dess klagosång.
Och i sitt hjärta bar hon också en längtan efter hämnd, en längtan efter att omfamna sin kraft och finslipa den för att en gång för alla besegra Cabhan.
Det enda Ailish brydde sig om var sin make, sina barn, sin gård. Och vad var det för fel med det? Hon hade rätt till sitt hem, sitt liv, sin jord, hon hade rätt att leva i frid. Och hade hon inte satt allt det på spel när hon välkomnade Sorchas kött och blod? När hon välkomnade det Cabhan hungrade efter?
Ailish förtjänade tacksamhet, lojalitet och respekt.
Men det Brannaugh hade inom sig krävde frigörelse. Beslut behövde fattas.
Hon såg brodern komma tillbaka från floden med fångsten och falken. Hon visste att han prövade sin kraft när han gav sig iväg från gården – och det gjorde han ofta. Även Teagan, deras syster, gjorde det. Ailish pladdrade på om sylten de skulle koka, hon lade inte märke till någonting. Brannaugh kunde inte förstå varför deras släkting blockerade nästan allt hon hade inom sig och bara tillät sig använda en aning av det för att söta sylten eller få hönorna att värpa större ägg.
Att finna mer, lära sig mer, bli mer, var värt all uppoffring, värt all väntan, tänkte Brannaugh. Brodern och systern var trygga här – precis som deras mor hade önskat. Teagan hade varit utom sig av sorg i dagar och veckor, men nu lekte hon och skrattade. Hon utförde glatt sina sysslor, tog hand om djuren och dundrade fram som en krigare på Alastar, den stora, grå hästen.
Det hände ibland att Teagan grät i sömnen, men när Brannaugh höll om henne blev hon lugn.
Förutom när hon drömde om Cabhan. Teagan gjorde det, och Eamon och även Brannaugh själv. Det hände allt oftare och drömmarna var så tydliga att Brannaugh hade börjat höra hans röst eka även efter att hon vaknat.
Beslut behövde fattas. Kanske skulle deras väntan snart vara över, kanske skulle de behöva lämna sin fristad.
Senare på kvällen stod Brannaugh och skrubbade den nyupptagna potatisen. Hon rörde lite i grytan som stod och puttrade över brasan, stampade takten med ena foten när hennes släktings make spelade på sin lilla harpa.
Det var varmt och ombonat inne i stugan, det doftade gott och det hördes glada röster och skratt när Ailish lyfte upp den lilla på höften för en liten svängom.
Familj, tänkte Brannaugh på nytt. Alla var mätta och hade det bra i den varma och ombonade stugan, där det hängde örter på tork i köket och äppelkindade barn lekte med varandra.
Hon borde ha varit nöjd med det – hon önskade så att hon hade varit det.
Hon fångade Eamons blick, såg in i ögonen som var lika intensivt blå som deras fars ögon hade varit, och hon kände hans kraft tränga sig på. Eamon ser mer än han borde se, tänkte hon. Alldeles för mycket, om hon glömde bort att stänga ute honom.
Hon gav honom en liten knuff – en påminnelse om att inte lägga näsan i blöt. När han ryggade undan log hon förmanande, så där som bara systrar kan le.
Efter kvällsvarden behövde grytorna sköljas ur och barnen stoppas om. Mabh, som var sju år gammal och äldst i syskonskaran, protesterade som vanligt och sa att hon inte var trött. Seamus kröp upp i sängen och somnade genast. Tvillingarna, som Brannaugh hade hjälpt till världen, tjattrade till varandra som två skator, lilla Brighid stoppade en tumme i munnen och bebisen somnade redan innan hans mor hunnit lägga ner honom.
Brannaugh undrade om Ailish visste att varken hon eller bebisen med det änglalika ansiktet skulle ha varit vid liv om det inte vore för magi. Förlossningen hade varit så smärtsam, så fel, och båda skulle ha dött om inte för Brannaugh använt sin kraft, sin förmåga att läka, se, handla.
De talade aldrig om det, men hon trodde att Ailish visste.
Ailish sträckte på sig, satte ena handen i ryggen och lade den andra på magen där nästa barn låg. ”Sov gott och dröm goda drömmar, allihop. Brannaugh, vill du dricka lite te med mig? Den här sparkar och lever om i kväll, så jag skulle behöva lite av ditt lugnande te.”
”Visst, jag ordnar det.” Tillsammans med en besvärjelse för god hälsa och en enkel förlossning, precis som vanligt. ”Bebisen är frisk och stark och jag skulle tro att du kommer att få lika fullt upp med honom som med tvillingarna.”
”Det är en pojke, den saken är säker”, sa Ailish när de klättrade nerför stegen från sovloftet där barnen sov. ”Jag känner det. Och jag har inte haft fel hittills.”
”Och det har du inte den här gången heller. Lite vila skulle göra dig gott.”
”Det blir inte mycket vila för en kvinna som har sex barn och ett sjunde i magen. Men jag mår bra.” Hon såg på Brannaugh för bekräftelse.
”Det gör du sannerligen, men du skulle må ännu bättre om du vilade lite mer.”
”Du hjälper mig så mycket, Brannaugh.”
”Det vill jag gärna göra.”
Hon har något på hjärtat, tänkte Brannaugh och började göra i ordning teet. Hon kände att Ailish var nervös och det gjorde henne själv spänd.
”Nu när skörden är bärgad kan du ägna dig åt handarbete. Det behövs och det är vilsamt arbete för dig. Teagan och Mabh kan hjälpa till med matlagningen. Mabh är redan en duktig kokerska.”
”Ja, det är hon. Jag är så stolt över henne.”
”Och om flickorna tar hand om matlagningen kan Eamon och jag hjälpa till med jakten. Jag vet att du inte tycker om att jag ger mig ut med pilbågen, men det är väl ändå klokt att alla gör det de är bäst på?”
Ailishs blick försvann bort.
Hon vet, tänkte Brannaugh, och hon förstår hur mycket begärt det är att be oss trycka undan det vi är.
”Jag älskade din mor.”
”Och hon älskade dig.”
”Vi träffades inte så mycket de sista åren. Men hon skickade hälsningar till mig, på sitt sätt. Natten då Mabh föddes dök filten plötsligt upp, den hon fortfarande sover med. Den bara låg där i vaggan som Bardan snickrat till henne.”
”Mor hade alltid bara gott att säga om dig.”
”Hon skickade hit dig. Dig, Eamon och Teagan. Hon kom till mig, i en dröm, och bad mig ta hand om er.”
”Det har du aldrig berättat”, sa Brannaugh tyst. Hon gav Ailish teet och slog sig ner intill henne framför torvbrasan.
”Hon bad mig om det två dagar innan ni kom hit.”
Brannaugh knäppte händerna ovanpå kjolen, vars tyg hade samma grå färg som hennes ögon, och stirrade in i elden. ”Det tog oss åtta dagar att färdas hit. Det var hennes ande som kom till dig. Jag önskar att jag kunde få träffa henne igen, men jag gör det bara i drömmen.”
”Hon är med dig. Jag ser henne i dig. Och i Eamon och Teagan, men mest av allt i dig. Hennes styrka och skönhet. Hennes stora kärlek till familjen. Du är vuxen nu, Brannaugh, du måste börja tänka på att själv bilda familj.”
”Jag har en familj.”
”Bilda en egen familj, precis som din mor gjorde. Skaffa ett hem, en man som kan bruka jorden åt dig, egna barn.”
När Brannaugh inte svarade smuttade Ailish på teet. ”Fial är en bra man, en god man. Han tog väl hand om sin hustru när hon levde. Han behöver en ny hustru, en mor till sina barn. Han har ett fint hus, mycket större än vårt. Han skulle gärna ta dig till hustru och han skulle välkomna Eamon och Teagan också.”
”Jag kan inte gifta mig med Fial. Han är ju …” Gammal, tänkte hon, men insåg sedan att han inte kunde vara mycket äldre än Bardan.
”Han skulle kunna ge dig ett gott liv, och dina syskon med.” Ailish plockade upp sitt handarbete för att ha något att sysselsätta händerna med. ”Jag hade aldrig tagit upp det om jag inte trott att han skulle behandla dig väl. Han är stilig, Brannaugh, och han har ett fint sätt. Du kan väl ta en promenad med honom?”
”Jag … jag har aldrig tänkt på Fial på det sättet.”
”Kanske kommer du börja göra det om du tar en promenad med honom.” Ailish log när hon sa det, som om hon kände till en hemlighet. ”En kvinna behöver en man som försörjer henne, som beskyddar henne, som ger henne barn. En snäll man som har ett vackert hem och ser bra ut …”
”Gifte du dig med Bardan för att han var snäll?”
”Jag skulle inte ha gift mig med honom om han inte var det. Du kan väl åtminstone fundera på saken. Så säger vi till honom att vi väntar med att ta upp det med dig till efter höstdagjämningen. Du kan väl tänka på det?”
”Ja.”
Brannaugh reste sig. ”Vet han vad jag är?”
Ailish såg ner på sina händer. ”Du är min kusins äldsta dotter.”
”Ailish, vet han vad jag är?”
Det som hon höll inne, höll tillbaka, sjöd i henne. Stolt heten fick det att börja sjuda. Och ljuset som spelade över hennes ansikte kom inte bara från lågorna i brasan.
”Jag är äldsta dotter till Mayos mörka häxa. Och innan hon offrade sitt liv förde hon sin kraft vidare till mig, Eamon och Teagan. Vi är de tre. Vi är mörka häxor.”
”Du är bara ett barn …”
”Ett barn när det handlar om magi och kraft. Men en kvinna när det handlar om att jag ska gifta mig med Fial.”
Ailish rodnade eftersom det var sant. ”Min kära Brannaugh, visst har du trivts här hos oss under de här åren?”
”Ja, det har jag. Jag har haft det bra här och det är jag tacksam för.”
”Blod ger till blod utan krav på tacksamhet.”
”Det är sant. Blod ger till blod.”
Ailish lade undan sitt handarbete och sträckte sig efter Brannaughs händer. ”Du skulle vara trygg, kära kusindotter. Du skulle ha det bra. Och du skulle vara älskad, det är jag säker på. Vad mer än så kan man önska?”
”Jag är mer än så”, svarade hon tyst och klättrade upp till loftet där barnen låg och sov.
Men själv kunde hon inte sova. Hon låg tyst intill Teagan och väntade på att Ailish och Bardan, som låg och viskade till varandra, skulle tystna. De talade säkert om detta äktenskap, detta goda, förnuftiga parti. De intalade sig säkert att Brannaughs motsträvighet berodde på att hon var ung och nervös.
Precis som de hade intalat sig att hon, Eamon och Teagan var som vilka barn som helst.
Tyst smög hon upp, drog på sig de mjuka skinnstövlarna och svepte sjalen om sig. Hon behövde luft. Luft, natten, månen.
Försiktigt klättrade hon nerför stegen och öppnade dörren.
Hennes hund, Kathel, som låg och sov framför brasan, vaknade, sträckte på sig och gick utan att tveka ut före henne.
Nu kunde hon andas. Nattluften var sval och skön mot kinderna och tystnaden dämpade det kaos som rådde inom henne. Här ute kunde hon känna sig fri, åtminstone ett tag till.
Som en skugga slank hon in i skogen tillsammans med sin hund, sin trogna vän. Hon hörde floden brusa och vinden sucka i träden, hon kände doften av jord blandas med den skarpa doften från torvbrasans rök, som steg ur stugans skorsten.
Hon skulle kunna slå en cirkel, försöka framkalla sin mors ande. Just den här natten behövde hon sin mor. Under de fem år som gått hade hon inte gråtit en enda gång, inte tillåtit sig själv att fälla en enda tår. Men nu ville hon bara sjunka ner på marken, luta huvudet mot moderns bröst och gråta.
Hon lade handen på amuletten som föreställde en hund och
som hennes mor hade frambesvärjt med hjälp av kärlek, magi och blod.
Skulle hon vara lojal mot sitt blod, mot det hon hade inom sig? Skulle hon tillgodose sina egna behov, sin egen längtan, sitt eget begär? Eller skulle hon lägga allt det där åt sidan, så som man lägger bort en leksak man vuxit ifrån, och göra det som krävdes för att trygga sin brors och systers framtid?
”Mor”, viskade hon, ”vad ska jag göra? Vad skulle du vilja att jag gjorde? Du gav ditt liv för vår skull. Kan jag göra mindre än så?”
Hon kände hur något sträcktes fram mot henne, hur kraft förenades med kraft likt fingrar som flätades samman. Hon snodde runt och stirrade in i skuggorna. Hjärtat bankade i bröstet. Mor, tänkte hon.
Men det var Eamon som klev fram i månljuset, hand i hand med Teagan.
”Vad gör ni uppe?” Besvikelsen fick hennes röst att klinga vasst. ”Ni ska ligga i sängen, inte ränna runt i skogen mitt i natten.”
”Du är ju uppe”, fräste Eamon till svar.
”Jag är äldst.”
”Jag är familjens överhuvud”
”Den där ynkliga lilla pinnen du har mellan benen gör dig inte till familjens överhuvud.”
Teagan fnissade och sprang sedan fram och slog armarna om sin syster. ”Var inte ond på oss. Du behövde oss. Jag drömde om dig. Du grät.”
”Jag gråter inte.”
”Här inne gör du det.” Teagan lade handen på Brannaughs hjärta. Hennes mörka ögon, så lika moderns, gav systern en forskande blick. ”Varför är du ledsen?”
”Jag är inte ledsen. Jag gick bara ut för att jag behövde tänka. Vara ensam och tänka.”
”Du tänker väldigt högljutt”, muttrade Eamon. Kommentaren om hans ”ynkliga pinne” hade svidit.
”Och du borde veta bättre än att lyssna på andras tankar.”
”Jag kan inte hjälpa det, du skriker ju dem.”
”Sluta. Vi ska inte gräla.” Teagan var visserligen yngst, men hon hade en stark vilja. ”Vi ska inte gräla”, sa hon på nytt. ”Brannaugh är ledsen, Eamon går omkring som på glödande kol och jag … jag känner mig som jag gör när jag har ätit för mycket efterrätt.”
”Är du sjuk?” Brannaughs ilska var som bortblåst. Hon såg Teagan i ögonen.
”Nej, inte på det sättet. Det är något som … inte är i balans. Jag känner det. Jag tror att ni gör det också. Och därför ska vi inte gräla. Vi är en familj.” Hon tog Brannaughs hand med ena handen och sträckte sig efter Eamon med den andra. ”Syster, berätta varför du är ledsen.”
”Jag … jag vill slå en cirkel. Jag vill känna ljuset i mig. Jag vill slå en cirkel och sitta i ljuset tillsammans med er två. Båda två.”
”Vi gör nästan aldrig det”, sa Teagan. ”Ailish tycker inte om att vi gör det.”
”Hon tog emot oss, öppnade sitt hem för oss. Och vi ska respektera hennes önskan i hennes hem. Men nu är vi inte i hennes hem och hon behöver inte få veta. Jag behöver ljuset. Jag behöver tala med er inne i cirkeln, där ingen kan höra oss.”
”Jag kan slå den”, sa Teagan. ”Jag brukar öva på det när jag rider iväg på Alastar.”
Med en suck drog Brannaugh handen över systerns ljusa hår. ”Det är bra. Slå cirkeln, deirfiúr bheag.”