www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-019523-6
Copyright © Lena Glaser, 2022
o mslag & kapitelill U strationer : Sara Teleman
översättning brev: Maria Lehmann
f oton: Privata om inget annat anges
t ry C k : ScandBook, EU 2022
j ag o C h min syster tillbringar ännu en söndag i huset där vår pappa bodde fram till sin död. Vi rensar, som vi säger, även om ingen längre tror att det är det vi gör. Pappa dog för tre år sedan och jag och min syster har varit här de flesta söndagar sedan dess. Hur många gånger blir det? Tre år är hundrafemtio söndagar, kanske har vi setts hundra av dem – nej det är inte möjligt, men sjuttiofem gånger blir det nog.
Vi äter pizza, alltid varsin margherita med ruccola. Ibland packar vi ned saker i kartonger eller stoppar dem i säckar som ska till återvinningen men ofta sitter vi bara och pratar. I början var våra män och barn med men nu är det länge sedan någon kom med för att äta pizza och sitta och prata, som de mycket riktigt påpekar att vi i huvudsak gör. Samtalet rör sig sakta framåt och jag tror att vi båda tänker att det får ta den tid det tar.
Jag har just slutat på ett arbete som tagit mycket tid och energi under många år. Det är en stor förändring som kommer att föra mig in på en ny väg – eller kanske en gammal som jag tidigare inte velat ta. Jag är femtiosex år och står inför någonting nytt som jag bara kan ana när jag tillsammans med min syster rör mig runt i det
stora huset, fyllt med nordiska designmöbler som pappa älskade och mammas böcker, så många att husets i övrigt välordnade struktur får någonting snett och vint över sig. Pappa tyckte om ordning men mammas böcker fick han lära sig att leva med. I en av de proppfulla bokhyllorna hittar jag Den gudomliga komedin och de inledande raderna till Dantes vandring genom helvetets olika kretsar slår an något i mig:
Jag stod vid mitten av min levnads bana då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana. Ej vet jag längre hur jag skildra kan en skog så full av grymheten och nöden; vid minnet än mig skräcken slår i bann. Den ödslig var som tomheten, som döden –men skall jag säga er hur tröst jag hann, så må jag måla färdens alla öden.
Här står jag själv vid mitten av min levnads bana och inser att jag i hela mitt liv undvikit mörkret i det som är min familjs historia. Den historia pappa ville skydda oss ifrån och som vi därför aldrig pratade om.
På hyllan i mitt arbetsrum har jag en bild på pappa när han lagar ett cykeldäck på en landsväg någonstans i Sverige. En fjortonårig judisk pojke som kommit till Sverige från Berlin strax innan kriget bröt ut. Hela hans familj ska försvinna i Förintelsen men han har fått en ny chans i Sverige som han är fast besluten att ta.
Min pappa var som ett pussel där många pusselbitar saknades, även om man då och då kunde skönja delar av motivet. Tre år efter hans död står huset fortfarande tomt och jag och min syster söker efter spår i det hem som varit hans.
Breven hittade vi i en kartong märkt Brev 1939–1942. Den stod underst i en stapel med papper till skrivaren. En kartong som alla andra, med de brev jag alltid tänkt skulle finnas men som aldrig någonsin nämnts. Livstecken och så småningom avsaknad av detsamma från Tyskland och Polen mellan 1939 och 1942.
Pappas mamma hette Rachel. Hon hälsar från de yngre syskonen Adolf och Ruth, eller Adi och Rutchen som hon kallar dem. Den äldre systern Frieda nämns också. I början befinner de sig i Berlin men snart har de deporterats
till Lemberg i Polen. Breven är tätt skrivna på tunt flygpostpapper, med den tyska örnen väl synlig tillsammans med censurens stämpel att innehållet tillåtits passera.
Breven var den länk vi saknat, bärare av information med namn, adresser och händelser. Ändå är det under lång tid något som tar emot varje gång jag tänker att jag ska läsa dem. Jag kan lite tyska men skrivstilen är svår, eller är det innehållet som är för svårt för att jag ska kunna ta det till mig?
Min älskade pojke, skriver Rachel. Skriv ofta till oss hur du mår så att jag inte behöver oroa mig.
Breven blir länge liggande i sin kartong.
Jag och min syster rör oss runt i det hus vår pappa var så stolt över. När mamma dött bodde pappa kvar och han blev alltid lika glad när någon från hemtjänsten sa att han hade ett vackert hem. Ett vackert hus i en välbeställd förort till Stockholm. Där slutade resan för den judiske pojken från Berlin, som förlorade allt men byggde upp en ny tillvaro i Sverige.
Pappas arbetsrum är fullt med saker och på det stora skrivbordet ligger papper utspridda: räkningar, läkartider, en inbjudan till vernissage. Jag lyfter på en broschyr och hittar en kassabok med noggrant nedtecknade inköp gjorda på fyrtiotalet. Pappa måste ha använt den under sin första tid i Stockholm för att hålla koll på utgifter och inkomster. När hamnade den här?
Längre ned i högen hittar jag en bild på mamma, med tornet på en rysk-ortodox kyrka i bakgrunden. Som så ofta står hon utplacerad lite i förgrunden av bilden, som en relief till det verkliga motivet. Den stora datorskärmen står nedsläckt på ett litet bord vid sidan om skrivbordet. Pappa gillade ny teknik och allt som var modernt men datorer och mobiltelefoner blev han aldrig riktigt vän med. Han skulle »läsa in sig på manualen«, som han sa, en process som ibland la sig emellan honom och användandet av själva apparaterna. Det mesta i rummet är noggrant sorterat i lådor och skåp, ändå har vi svårt att skilja skräpet från det viktiga och det gör oss ännu mer handfallna och försiktiga i vårt sökande. Tänk om vi slänger något viktigt – någon avgörande ledtråd till vår pappa. Jag och min syster är rörande överens. Vi måste ta det försiktigt. Se vad som dyker upp. Vad vi ska hitta.
Vid fönstret i vardagsrummet står pappas Laminofåtölj med fårskinnsklädsel och jag ser honom framför mig där han sitter och läser tidningen med tv:n påslagen. De sista åren var pappa mycket svag, men han ville absolut inte flytta från huset. Över min döda kropp. Sa han inte, men det var vad han menade och det var också så det blev. Han levde kvar i det land han kommit till som fjortonåring och på den plats han valt ut för sig och sin familj mer än femtio år tidigare.
Min pappas släkt tvingades flytta från stad till stad, land efter land, för att undkomma hat och förföljelse. Farmor och farfar flyttade från Österrike-Ungern till
Tyskland och blev senare skickade tillbaka till det som blivit Polen. Pappa flydde till Sverige. Tänk att kunna bo kvar på samma plats i flera generationer och lämna över boende, möbler, böcker och alla möjliga saker till nästa generation, som i sin tur kanske kommer kunna lämna över till nästa. Inte konstigt att pappa var stolt. Här är jag! tänker jag att han tänkte. Jag är i mitt hus, med mina saker. Och ni kan inte göra någonting åt det.
Pappa ville inte leva efter att mamma gått bort. Det var som om alla förluster han tvingats acceptera kom i kapp och slog omkull honom och vi som var hans familj kunde inte göra något för att hjälpa honom. Vi hade aldrig pratat om det som pappa varit med om och det var inte möjligt för oss att börja nu. Det var som om det skydd han byggt upp vittrade sönder, ändå fortsatte han att skydda oss, sina barn och barnbarn, genom att inte släppa in oss och berätta.
Sista gången jag träffade honom var i slutet av juni 2016. Han hade kortbyxor och kortärmad skjorta – alltid på sommaren – och önskade mig trevlig resa eftersom jag skulle åka bort. Han såg sorgsen ut men sa bestämt att han skulle klara sig bra med hjälp av sina barnbarn, som skulle turas om att titta till honom varje dag.
Pappa dör medan jag är bortrest. Inför hans begravning bestämmer vi oss för att hålla ett tal där vi berättar allt vi vet om honom. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men för oss var det en skrämmande tanke att sätta ihop
en historia om vår pappas liv som skulle stå oemotsagd trots att den med största sannolikhet inte skulle vara helt sann, inte i alla detaljer. Ändå gör vi det och för mig ska det bli början på ett nytt förhållningssätt till den historia som är min men som jag inte har känt att jag haft rätt till.
h östen 1944 sitter Kate ofta vid fönstret i lägenheten på Laudongatan 9 i centrala Budapest och tittar ut. Hon är tolv år och kan inte längre röra sig fritt på gatorna. Sedan tyskarna ockuperade landet i mars har mer än 430 000 judar på landsbygden skickats i väg i godsvagnar till Auschwitz. Kvar finns 230 000 judar i Budapest som fruktar för sina liv.
Lägenheten på Laudongatan ligger i ett så kallat judehus nära Erzsébetváros, ett tidigare livligt judiskt område med skräddare och kosherbutiker, alldeles intill paradgatan Andrássy och Stora synagogan – världens största, med plats för tretusen personer. Lägenheten tillhör Kates mormor och Kate har ofta varit här på besök på söndagarna under sin uppväxt, tillsammans med sin mamma och bror.
Nu är porten till huset märkt med en davidsstjärna och Kate och familjen har flyttat hit under sommaren, efter att ha tvingats lämna sin rymliga bostad på Visegradigatan 29 ett par kilometer bort.
När tyskarna går in i Ungern i mars 1944 får naziofficeren
Adolf Eichmann i uppdrag att tillsammans med ungerska polisen lösa den så kallade judefrågan så snabbt som
möjligt. Ganska snabbt, men inte omedelbart, förstår de vuxna omkring Kate vad som är på väg att hända. Under sommaren har två fångar lyckats fly från Auschwitz och deras berättelse från dödsfabriken når familjen där de sitter instängda i lägenheten. De före detta fångarna har till och med ritat upp kartor över barackerna och de vuxnas prat om det man tidigare bara anat gör Kate vettskrämd.
Kate bor tillsammans med sin mamma, mormor, bror, moster, mosters man och sin sjuåriga kusin. Hennes morbror Sandor har blivit bortförd till ett arbetsläger och ingen har hört något från honom sedan han deporterades. De är sju personer som delar på tre rum. Kate, mamma Lucy och brodern Gustav bor i ett rum och moster Klari, morbror Frigyes och kusin Dori i ett annat.
Det blir en sorts vardag i lägenheten på Laudongatan, trots oro och stora förändringar för Kate och hennes familj. Kates mormor Regina äger fastigheten tillsammans med sina systrar som bor i de andra lägenheterna på samma våningsplan, men ingen har längre mer än ett par rum per storfamilj. Främmande människor som också tvingats flytta från sina hem runt om i staden bor i de andra rummen och de får bara gå ut på bestämda tider.
Alla judar måste ha en stjärna fastsydd på vänstra sidan av bröstet när de går ut. Stjärnan ska ha en särskild gul färg. Tyget får man skaffa själv och Kates mamma Lucy klipper till bitarna vid symaskinen. Två trekanter som läggs ihop till en sexuddig stjärna. Exakt tio centimeter i diameter ska det vara och stjärnan ska sys fast på precis rätt sätt. Om
något blir fel kan man få böter eller bli skjuten på fläcken. Den gula stjärnan gör familjen ännu mer utsatt än tidigare och det har hänt att människor spottat på Kate och hennes mamma när de kommit gående på gatan. De hör talas om människor som blivit nedsparkade och till och med dödade när de gått ut för att handla och tidigare bekanta kan säga saker som att »de ska döda och hänga alla judar«.
Kate och andra judiska barn får inte längre gå i skolan. Kate tänker tillbaka på när hennes skolkamrater blev alltmer elaka, i takt med att det blev legitimt att ge sig på judiska barn och vuxna. Plötsligt ville vännerna inte sitta bredvid henne i klassrummet och glädjen över att gå i skolan byttes ut mot rädsla. Kate var ofta ledsen när hon kom hem. Den stegvis utsuddade gränsen mellan lek och elakheter. Den hårfina linjen mellan oro och verklig fara. Omgivningens acceptans. Att de vuxna inte vill skydda. Och så de vuxna som inte längre kan skydda.
Kates mamma sa till henne att inte bry sig om barnen i skolan, bara skynda sig hem, och Kate försökte sätta sig över alla elakheter och orättvisor som blivit en del av vardagen. Barnen är ouppfostrade och dumma, sa hon till sig själv. När skolan var slut för dagen försökte hon att inte tänka på vad som kunde hända på vägen hem. Men hon var rädd och ledsen och ingenting hennes mamma gjorde eller sa kunde ändra på det.
Kate är på väg att bli tonåring men är fortfarande ett barn. På en bild som finns bevarad sitter hon i prydliga flätor och välstruken blus tillsammans med sin äldre bror
Gustav, också han prydligt klädd i kavaj, slips och runda glasögon. Två unga personer som känner sig mer ungerska än judiska och som firat både jul och chanukka utan att fundera särskilt mycket över det.
Det är kallt den vinter som ska bli den sista i ett krig som har pågått nästan så länge Kate kan minnas. Tillvaron på Laudongatan handlar i första hand om att överleva. Att hitta sätt att samsas i de trånga utrymmena. Oron är stor men de försöker att inte prata så mycket om det som händer runt omkring dem. Så länge de kan undvika att bli deporterade har de en chans att klara sig, tänker de. Att hamna i läger är lika med en säker död. Det vet alla.
