tjuv och polis
Johan Eriksson
Tjuv och polis
Kriminalroman
albert bonniers förlag
Av Johan Eriksson har tidigare utgivits: Handbok för försvarare (på annat förlag) 2018
I rättvisans tjänst 2020
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-019573-1
© Johan Eriksson 2023
Omslag Miroslav Sokcic
Tryck ScandBook, eu 2023
Till Madde, William och Vincent
Tjuv och polis är en roman. Inga personer som förekommer finns på riktigt. Det som utspelar sig i boken är rent påhitt. Även om nästan allt skulle kunna vara hämtat ur verkligheten …
Del I November 2020
Niklas
En titt på klockan. Strax kvart över fem. Snart borde han dyka upp. David Palm, vanemänniskornas vanemänniska.
Våningen på Östermalmsgatan är som hämtad ur ett inredningsmagasin för de välbärgade. Inga skor i hallen, inga ytterkläder, allt väl dolt i fyra vitglansiga garderober. Väggarna är sobert gråa i kontrast till det vita taket och de kritvita bröstpanelerna, mitt i taket hänger en gigantisk lampa med silvertonade glaskulor som en dinglande vindruvsklase. En svag doft av målarfärg blandat med parfym ligger i luften, sannolikt från en doftanordning i vardagsrummet.
Det är två veckor sedan Dragan hörde av sig. De träffades en sen eftermiddag vid korvkiosken i Vinterhamn, sedan satt de som två hungriga främlingar och åt varsin tunnbrödsrulle utmed den slitna bardisken som vette ut mot båtmacken. När det bara återstod några tuggor hade Dragan, till synes fullt upptagen med att studera färjan från Sandhamn, skjutit över
ett tunt A4-kuvert. Diskret fördes kuvertet in i kvällstidningen
Niklas tagit med sig innan de åt upp de kladdiga resterna av tunnbrödsrullarna och gick, med några minuters intervall, åt varsitt håll.
För säkerhets skull hade Niklas parkerat vid Icabutiken, fem minuters promenad från hamnen. Först när han var tillbaka i bilen hade han öppnat kuvertet från Dragan. Som vanligt innehöll det personuppgifter och ett fotografi. Denna gång gällde det en David Palm. Av fotografiet att döma en finanskille i trettiofemårsåldern, någorlunda ungdomlig och vältränad, med blont hår som börjat tunnas ut. På bilden syntes han hoppa in i en röd Porsche Carrera, i handen en papperspåse från Lunds Ur. Fotografiet var taget på håll, men det gick inte att ta miste på attityden.
Redan dagen efter hade spaningen börjat. Davids vanor och rutiner kartlades: promenaden till kontoret på Sturegatan, luncherna på ställena runt Stureplan, alltid i sällskap av medelålders män i dyra kostymer. Niklas hade till och med i smyg studerat Davids stela och ganska dåliga backhand i Kungliga tennishallen. Allt på behörigt avstånd.
Han kunde snart konstatera att Davids liv var enastående enformigt, vilket förstås underlättade uppdraget. Under de två veckornas bevakning var det inte mycket som ändrades: jobb på kontoret från nio till fem, utom fredagar då helgen startade redan vid tre på stambordet hos Lisa Elmqvist i Östermalmshallen. Därefter gick David hem till hustrun Isabelle med en påse skaldjur. På lördagen parmiddag hos något annat Östermalmspar, efter en långlunch på Sturehof. Tisdag och
torsdag medioker tennis i Kungliga tennishallen. Övriga kvällar hemma i bostaden. Fantasi, spontanitet, variation – av allt att döma helt okända begrepp i David Palms värld.
Om Davids vanor gjorde honom lättspanad så var det ännu lättare att hålla koll på Isabelle. Allt hon företog sig, in i minsta detalj, visades glatt upp på Instagram. Sedan i lördags rapporterade hon flitigt från parets lägenhet på Mallorca: yoga på stranden, shopping i Palma och rosévin i solnedgången. Alltid i sällskap med finaste väninnorna.
Två veckors span var mer än tillräckligt. Sedan: en lapp i brevlådan från en rörfirma, ett kortfattat besked om att avloppet akut måste rensas och att nyckeln hämtas av en anställd vid sju. Bara att klä sig hantverksmässigt och fiska upp nyckeln från den intet ont anande Palm. Lägenheten var därmed frånlarmad och klar redan från kvart i åtta när David lämnade hemmet för sin morgonpromenad till kontoret. Lekande lätt, det var bara att gå in.
Han slarvar aldrig med maskeringen, det är nästan en vetenskap. Dubbel klädsel: överst en mörkblå bomullsoverall i jumbostorlek, vid handlederna ett par varv med silvertejp för att hålla klädseln tät, inget sockrande med DNA. Under overallen flyktkläder: jeans, vit skjorta, mörkblå kavaj och en grön Barbourjacka. På huvudet en stor svartlockig peruk. Till detta ett par pilotglasögon med spegelglas, svarta Nikesneakers, nabbhandskar. Spegelbilden i den stora hallspegeln invid ytterdörren gör honom lite stolt. Han är fullständigt oigenkännlig.
Den säregna känslan av makt och adrenalin plötsligt stark i bröstet, han har svårt att hålla tillbaka ett leende.
Så hör han det omisskännliga ljudet från en nyckel i låset. Den avlånga ljuddämparen på pipan får vapnet att kännas framtungt. Puls i tinningen, djupa koncentrerade andetag. Det är dags.
Framför honom står nu David Palm. I ena handen har han en brun läderportfölj, i den andra en Icapåse. Blicken är helt tom, som om hans hjärna inte förmår registrera det som sker. Sedan släpper han påsen. Något krossas mot det svarta stengolvet. David lyfter upp portföljen med båda händerna, håller den som ett slags sköld framför sig. Den självsäkra minen putsväck.
”Hej, David.”
Han mantlar vapnet med vänsterhanden. Inget förstärker allvaret som det metalliska ljudet av en patron som skjuts in i loppet. ”Stå still.” Rösten är kontrollerad och neutral, inget får läcka ut i trapphuset.
David står som fastgjuten, fortfarande med portföljen i ena handen.
”Lägg ifrån dig portföljen på golvet.”
David böjer sig försiktigt framåt, hela tiden blicken mot vapnet. Långsamt lägger han portföljen rakt ner i den pöl av röd vätska som runnit ur matpåsen vid hans fötter. Som i slow motion rätar han på kroppen samtidigt som han tafatt höjer händerna över huvudet.
”Ta fram mobilen.”
David fumlar fram mobilen ur innerfickan på ytterrocken. Tvekar en stund, som om han är på väg ut på en tunn våris,
innan han tar ett halvt steg framåt och hastigt sträcker över telefonen. Det är nästan för enkelt.
”Snälla, skjut inte.”
”Nu ska vi gå in i vardagsrummet, David.”
Han viftar med pistolen in mot vardagsrummet. Som ett
lydigt skolbarn går David in mot det stora ovala rummet. När han ser byggplasten under stolen stannar han direkt.
”Snälla, gör mig inte illa.”
Nu: en rulle silvertejp, räcker den till David. ”Tejpa ihop dina ben.”
Davids händer skakar så kraftigt att han har svårt att få upp änden på tejpen. Till slut sitter tejpen runt smalbenen, klumpigt men det får duga. Nu är han inte så mäktig, David Palm.
Han lägger ner vapnet på golvet, tar tag i tejprullen och snurrar ett par varv runt ena stolsbenet. Sedan plockar han lugnt upp pistolen innan han reser sig för att betrakta sitt verk.
”Ta av dig klockan.”
Rolex Daytona av Paul Newman-modell. Bingo. Ett mästerverk i gult guld med svart gummiarmband. David får upp låset och sträcker i en hastig rörelse över den tunga klockan. En miljon som ryms i en handflata. Nästan motvilligt stoppar han klockan i fickan.
På det blomformade soffbordet, gissningsvis dansk design, ligger klockboxen, en grön uppfällbar skinnlåda klädd med beige sammet. I botten på locket sitter certifikatet prydligt fäst i sin hållare. Han hade under eftermiddagen, efter viss möda, hittat lådan i en av garderoberna i parets sovrum. Prydligt uppställd tillsammans med Isabelles väsksamling. Ett tag övervägde han
att även ta ett par väskor, men ändrade sig. Det ingick inte i planen, och man ska alltid hålla sig till planen, det vet han av bitter erfarenhet.
Han trycker fast Rolexen på sin plats i lådan. Synar certifikatet en extra gång innan han till sist stänger igen boxen och stoppar den i den sportväska som han ställt på golvet bredvid soffbordet.
När han är klar går han tillbaka till David. Tar ett kraftigt grepp om skjortan. Två skjortknappar släpper från tyget och trillar ner på golvet. Det är så tyst att han kan höra dem studsa mot parketten. Han lutar sig mot Davids vänstra öra samtidigt som han pressar pistolen mot hans panna: ”Nu kommer jag att gå härifrån, David. Du ska sitta kvar här där du sitter. Om du får för dig att ropa på hjälp eller ringer polisen kommer jag döda Isabelle.” Han är noga med att inskärpa namnet, det ger alltid effekt: ”Jag är inte ensam, David. Vi har din lägenhet under bevakning, David. Du ska sitta här och titta rakt ner i golvet i en timme, David.”
Davids läppar rör sig men det kommer inget ljud. En mörk fläck växer i skrevet.
Efter viss möda lyckas han skjuta bort stolen som David sitter på så att han kan rulla ihop byggplasten. Sedan backar han långsamt ut ur rummet, hela tiden med blicken fäst på David, för att behålla kontrollen. Vid badrummet stannar han en stund på tröskeln, lyssnar så att allt är lugnt, lämnar dörren öppen. Han tar av sig solglasögonen, skruvar upp belysningen på maxnivå. Rummet är stort som en normal etta. Två handfat i fil. På en hylla utmed den
kaklade väggen trängs exklusiva krämer och parfymflaskor.
Här saknas inget, i alla fall inte materiellt. I ena hörnet ett duschutrymme med glasdörr. Mitt emot handfatet ett marmorinklätt ovalt badkar.
Han kliver ner i badkaret. Tar försiktigt av tejpen runt muddarna på overallen, slänger tejpen i badkaret, sedan tar han av peruken, men behåller nabbhandskarna. Han torkar bort svetten från pannan med en vit tjock bomullshandduk som hänger ovanför badkaret, kliver försiktigt ur overallen.
Därefter trycker han ner byggplasten, förklädnaden, tejpen, pistolen och handduken i sportbagen innan han spolar bort alla tänkbara spår ur badkaret.
Till sist hämtar han den kromade brandsläckaren från hallen. Han tittar en extra gång så att han inte glömt något innan han tömmer hela brandsläckaren över badrummet. På några sekunder fyller skummet hela rummet. Bröstet fylls av en känsla som liknar stolthet, nog fan är han ett proffs.
En sista koll i hallspegeln. Nu ser han ut som vilken Östermalmskille som helst. Till sist på med ett munskydd. Tänk att man kan dölja ansiktet med ett munskydd utan att någon reagerar, något bra finns det i alla fall med pandemin. Han ler för sig själv innan han lyssnar mot dörren, kikar i tittgluggen: allt är tyst och mörkt i trapphuset. Vad visar klockan? Snart tjugo i sex. Uppdraget slutfört på mindre än en halvtimme.
Det är förmodligen den värsta dagen i David Palms liv.
Men en bra dag på jobbet för Niklas Andersson, yrkesrånare.
Torsten
Vadmusklerna protesterar mot den enformiga sittställningen och Torsten Blom krånglar med reglagen på stolen för att komma till rätta. Insynsskyddet vid bordets framsida gör det omöjligt att sträcka ut benen, men byter han inte position snart är krampen ett faktum. I panik drar Torsten i de olika spakarna på stolen, till slut hittar han rätt reglage och med ett pysande ljud är benen fria igen. En kris är avvärjd och
Torsten låter motvilligt koncentrationen återgå till det något enahanda och mycket förutbestämda kammarspel som pågår i salen.
Hans klient, Johan Strand, befinner sig i en egen värld, halvligger över bordet fullt upptagen med att rita något slags schackmönster på ett blockpapper. Torsten har försvarat honom i många år. Först som en ung man med storslagna kriminella ambitioner. Därefter, under de senaste åren då heroinet tagit befälet, för stölder och sådant som följer av missbruk. I dag handlar målet om ett par knytnävsslag mot en civil väktare som ertappat honom med att stjäla på Åhléns. Johans hy ser vaxblek ut mot den mörka mahognyinredningen i den
för målet överdimensionerade rättssalen. Stora svettpärlor har brutit fram på hans panna. Han torkar sig med armen, blicken fokuserad på rutmönstret. Torsten undrar hur länge till Johan klarar sig innan abstinensen på allvar slår till.
Torsten synar åklagaren, han ser ut som en konfirmand, förmodligen inte ens trettio år fyllda. Nästan lika blek som Johan. Ansiktsdragen feminina. Det blonda håret så perfekt att det påminner om en peruk. Herregud vad han ältar. Märker han inte att ingen lyssnar? Varje vittnesmål redovisas in i minsta detalj. En riktig nybörjare.
Den unga nämndemannen närmast åklagaren verkar vara den enda i salen som håller intresset uppe. Hon antecknar flitigt. Säkert en miljöpartist, av den gröna stickade koftan att döma. Dessutom bär hon ett lila tygmunskydd med rosa blommor. Tydligen rädd för Kinapesten också. Torsten känner igen de gröna mupparna så fort de dyker upp, för ingen annan klär sig så i rätten. Ja, det skulle väl vara en kommunist i sådana fall. Hennes blick vandrar mellan det gula anteckningsblocket och åklagaren. Närmast tvångsmässigt drar hon med den lediga handen i en bångstyrig hårtest. Av och till nickar hon också, som för att understryka att hon håller med om åklagarens skiftande slutsatser.
I mitten sitter rättens ordförande demonstrativt bakåtlutad, som man bara kan göra när man sett och hört allt flera gånger om. Den blåa skjortan spänner över den runda magen. Pennan har han sedan länge slängt ifrån sig på bordet framför sig, med en uppfordrande gest till tingsnotarien om att sköta antecknandet. Istället ägnar han sig helhjärtat åt glasögonvård.
Noggrant polerar han ett glas i taget med sin röda breda slips.
De två nämndemännen närmast Torsten, båda i den övre sjuttioårsåldern, ser ut att kämpa för att hålla sig vakna. De sitter med käppräta ryggar tomt stirrande rakt ut i luften genom sina överdimensionerade plastvisir som någon hysterisk byråkrat beslutat att de måste bära. Torsten är glad för att ingen kan tvinga honom att spöka ut sig på det viset.
Inte ens väktarens målsägandebiträde verkar lyssna längre.
Både den unge advokaten och hans klient pysslar oblygt med sina telefoner.
Tiden står stilla och Torstens tankar vandrar mot räkningen.
Han suger lite på pennan, kliar sig i örat. Kan han ta tjugofem timmar? Det är han väl värd? Rättegången har trots allt dragit ut över hela dagen. Egentligen skulle allt varit klart vid tre.
En bra sak med den tjatande åklagaren i alla fall … säkert tretusen extra till kassan. Om målsägandebiträdet inte får för sig att veva allt en gång till borde förhandlingen vara klar vid fem.
Själv tänker han plädera i max tio minuter. Vad finns det att säga? Det är kört. Alla i rättssalen förstår det utom åklagaren som tycks tro att han pläderar i ett komplicerat indiciemord. Till och med Johan gav upp efter det sista vittnet före lunchen.
En sextioårig kvinna, lärare i franska dessutom, förklarade som tredje vittne i rad att hon sett den åtalade utdela två ordentliga snytingar mot den stackars väktaren. Vittnesmålet, som från början framstod som något osäkert, blev efter en kanonad av frågor från åklagaren och målsägandebiträdet fullständigt förödande för försvaret. Trots att Torsten, som inte hunnit
läsa på riktigt så noga som han borde, verkligen försökte vrida och vända på uppgifterna så var allt kört när hon med barsk uppsyn klargjorde att slagen både var medvetna och hårda. Schackmatt.
Till slut avslutar åklagaren med ett yrkande om tre månaders fängelse. Trettiofem minuters plädering för tre månader. Rena vansinnet. Vart har alla erfarna åklagare tagit vägen?
Tio minuter senare är allt klart. Med tanke på det usla utgångsläget känner Torsten sig riktigt nöjd. Alla i rätten utom kommunisten, eller vad hon nu var, hade i alla fall verkat intresserade under hans anförande. Rättens ordförande hade till och med gjort lite anteckningar. Om inte annat har han gjort rätt för sitt arvode.
Torsten och Johan gör sällskap ut ur rättssalen. De dröjer en stund i den tomma entréhallen, sätter sig på en av marmorbänkarna utmed den stora dataskärmen som upplyser besökarna om i vilka salar dagens olika mål ska handläggas. Den ordningsvakt som bevakar utgången pekar på klockan. Torsten nickar förstående, sätter upp ett finger i luften för att tyst förklara att han behöver en minut. Något måste han ju säga. Visst, fängelse är ingen höjdare, men på något sätt måste han få Johan att förstå att de tre månaderna ändå var en seger i det lilla. Det kunde blivit värre, numera kan man ju nästan få livstid för en felparkering.
”Det gick väl okej i dag. Tycker du inte?” Torsten lägger handen på hans axel. Den känns benig.
Johan rycker på axlarna. Verkar lite obekväm med beröringen. Pupillerna utvidgade. Ingen tvekan om att abstinensen
rusar i hans kropp. ”Jag måste dra, Torsten. Tack som fan … Har några grejer att ta itu med.” Rösten missbrukshes. Johan reser sig, tar sin lilla slitna sportväska och går. Lätt framåtlutad rullar han framåt, som en mycket gammal man, fast ändå bara trettio. Innan Torsten ens hunnit resa sig har hans klient lämnat tingsrätten.
Utanför öser regnet ner. På den breda trottoaren framför tingsrätten springer folk i kapp för att komma undan skyfallet. En ledig taxi står ensam invid taxistolpen på Scheelegatan. Hukande skyndar Torsten över gatan och hoppar in i baksätet. En kort stund överväger han att åka till kontoret innan han bestämmer att det får vara slut med arbete i dag. Han är ju ändå sextiofem år, måste ta hand om sig. Morgondagen får bli morgondagens problem.
Wasahof är redan halvfullt när han kliver in, lätt jäktad.
Fascisterna på Folkhälsomyndigheten har sett till så att alla krogar måste sluta servera alkohol senast klockan tio, så den som vill ta sig ett järn måste ge sig ut i tid. Torsten funderar ibland på att skriva en debattartikel i frågan, men något kommer alltid emellan. Nu nickar han igenkännande åt flera av gästerna och tränger sig in till sin vanliga plats i hörnet, precis innanför dörren. I lugn och ro, utan störande bargrannar, kan han betrakta det skådespel som restaurangen erbjuder. Förälskade par, bilhandlare och allt däremellan. Han älskar
Wasahof, en av Stockholms äldsta krogar som legat i samma lokal sedan 1899, hans andra vardagsrum. Måtte de överleva de ekonomiska ansträngningar som pesten innebär. Han har
hört att kontrollanter från länsstyrelsen springer runt och mäter avstånden mellan borden så att gästerna inte ska sitta för nära varandra. Torsten lider med sitt stamlokus. Oftast går han dit ensam, men ibland tar han även med sig Karin när det är operakväll. Själv är han inte så förtjust i opera, men det är trevligt när de går runt och sjunger mellan borden.
”Allt bra, Torsten?” Lena, hans favoritservitris, klappar honom på axeln innan hon ställer ner en stor tjeckisk pilsner på bordet framför honom. Hon känner honom och hans vanor väl.
Vid bordet bredvid hänger ett ungt par över skaldjuren, uppenbarligen förtrollade av varandra. Torsten skäms en smula över hur skönt han tycker det är att vara ensam. Han har alltid gillat att samla tankarna efter ett stort mål, men numera gör han det gärna efter ett litet mål med. Han älskar sin fru, hon är en utmärkt fru på alla sätt, men spänningen han ser hos det unga paret finns inte där längre. Karin har sitt. Barnen, barnbarnen, studierna i italienska och läsandet. Torsten kommer kanske på fjärdeplats. De är vänner kort och gott. Å andra sidan gnäller hon aldrig när han jobbar. Istället verkar hon närmast glad när han reser i väg några dagar för någon rättegång. Kanske har det blivit en del av kittet i deras relation att inte ses för mycket.
När blev han en sådan ensamvarg? Det var när hjulen rullade som snabbast, när uppmärksamheten från de stora målen fick inbjudningarna till kändisfesterna att ramla in. Flera dagar i veckan var han ute, i rätten under dagen, på bjudning på kvällen. Alltid inför fotoblixtar. Torsten var noga med att
påtala att han inte brydde sig om kändisskapet, men bilderna i skvallerpressen gav nya mål. Han vet att elaka tungor nog skulle hävda att hjulen rullade lite snabbare än vad som var bra för honom. Numera får Torsten både betala och ordna med festen, som i dag på Wasahof. Hade han varit mer sentimental hade han nästan kunnat fälla en tår.
Egentligen borde han ha lagt av på topp, han vet det, men hålen i balansräkningen är lite för stora. Hans problem: att små mål, som dagens, inte ger intäkter i samma takt som förr. Och att han spenderar som han gjorde förr. Den nya båten till lantstället i Stavsnäs för att få Karin nöjd. En större veranda på samma lantställe … I morgon ska han träffa revisorn för att planera lite för pensionen. Tydligen är det möjligt att ta ut folkpension även om han fortsätter att arbeta, onekligen ett välkommet tillskott.
Blicken glider i väg, tillbaka ut i lokalen, och han känner hur anspänningen långsamt släpper. Det finns dagar när han orkar möta sanningen, men i dag är inte en sådan dag. Och hade han varit tjugo år yngre hade tankarna på Johan, hans flyktiga blick och hans vaxbleka hy, följt med hela kvällen, in i natten, tills bara sömnen återstod. Nu återstår en ny öl, en Aalborg och en tallrik havskräftor. Medan han väntar på ölen passar han på att skicka ett sms till Karin. Han småljuger lite om ett viktigt uppdrag som kräver hans uppmärksamhet någon timme till och att han tar något enkelt att äta på vägen hem.
Så kommer ölen och kräftorna, som en belöning efter ännu en dag bland de oändliga dagarna i rättvisans tjänst. Samtidigt plingar det till i mobilen.
Ha det så trevligt på Wasahof. Jag är på väg till italienskan.
Tar en kaffe med Antonio efteråt. Ses i kväll. DRICK INTE
FÖR MYCKET OCH HÅLL AVSTÅND!!! Kram från en som just gick förbi …
Torsten skrattar för sig själv, sträcker ut benen under bordet.
Hon är för fin ändå, Karin.