Jag läser alltid slutet först … ja, SLUTET FÖRST … för att sedan bakifrån skumma igenom slumpmässiga sidor fram till inledningen, berättar Rafael med uppjagad röst.
– Vänta lite nu …
– Och inte förrän jag skaffat mig en tydlig vision av helheten, fortsätter han leende. Så beslutar jag odemokratiskt och enhälligt, förstås, om jag ska läsa boken överhuvudtaget.
– Det här är fan i mig inte klokt, nu måste jag faktiskt säga ifrån, Rafael, jag respekterar Er, men det här är provocerande … Ni, Ni förstör … skändar litteraturen, trampar och skiter på hela konsten … Ni, jag finner inte ens ord …
Den store konstsamlaren Herr Warneford hakar fast två fingrar innanför stärkkragen och drar för att ge utrymme åt det hårdnande åderknippet. Blodet stiger honom uppför halsen och till hans redan blankrosa ansikte. Två vita rivspår leder parallella genom rodnaden ner till hans fingrar i kragen.
– Herr Warnefield, fortsätter Rafael skrattande. Jag talar …
– Warneford, rättar han lätt irriterat.
– Förlåt mig, säger Rafael med sänkt röst. Det var en metafor för … Jag talar … jag talar egentligen om konstnärens resa fram till det färdiga verket, från ljus till mörker, den bakvända processen som …
– Mina Herrar, ursäkta att jag lägger mig i, lägger sig en ung man i deras samtal. Men jag råkade överhöra Er dispyt och ville komma med ett viktigt inpass som …
En student ? avbryter Rafael häpet.
– Tänk på att en roman är, fortsätter ynglingen oberört. Liksom all konst monolitisk … ett slutet ekosystem, just det … och genom att inte ta emot, ska vi kalla honom skriftställarens, tankar i den ordning de, efter hans egen vilja, presenterats, har vi lämnat paradiset, och då är det inte längre frågan om någon bedömning eller ens en vision, som Ni uttryckte det.
Är han helt rubbad ? frågar Rafael vänd mot Warneford.
– Som att trampa på en röksvamp, svarar han och vinkar in en ny flaska champagne.
Den unge mannen blir pojkaktigt mållös inför deras fräcka ointresse och får inte fram ett ord ytterligare. De båda männen vänder sig ifrån honom och fyller på glasen så att de skummar över.
– Rafael, jag minns, stönar Warneford i ansiktet på honom. Att Ni en gång hävdade, förresten var det senast vi … vi träffades, på Er vernissage, jag älskade det, att Ni av alla sa att konstnärer är såna uppskruvade själar, ja så fullproppade av sig själva att man då och då – mellan artigheter och lovord – måste peta av dem hatten och ta ned dem på jorden igen, Ni menar … med andra ord …
– Det kan inte varit jag … omöjligen !
Vem ?
– Ni tänker på den där fete jäveln … inte Ni … utan han med det tunna håret, som står ut på ena sidan, det måste varit han som sa det.
– För guds skull, jag minns det som om jag hade bokuppslaget framför mig i detta nu …
– Jag kallar mig själv konstnär, som Ni vet, även om jag aldrig är en millimeter större än mitt pågående verk, vilket just nu är ungefär noll … jag borde ha fullbordat den sjätte målningen i Oslosviten, men kulan har fastnat i loppet, förklarar jag.
– Ni sa faktiskt …
Nej, avbryter Rafael. Ta ner på jorden, Jesus förlorade tårar,
det låter som … jag vet inte, en sårad fascist med en akvarell på ett spinkigt staffli …
– Vänta lite Rafael.
– Jag säger alltid att man ska vara snäll mot konstnärerna – de är sina egna straff.
– Som Ni vill, jag hörde fel, vi glömmer hela saken, jag är bara här för att göra en beställning av ett slag som inte vem som helst kan ro i land …
– Fortsätt.
– Eftersom jag personligen råkar intressera mig lite extra för kvinnomotiv – både som man och konstsamlare – kan jag rakt över bordet säga att de sällan blir till fulländning lyckade, sett ur ett längre perspektiv … Ja, det är förstås kläderna jag tänker på … de faller ju så snart ur modet och vips är hela verket passé … vilket leder till den visserligen angenäma konklusionen att man bör koncentrera sig på avklädda kvinnor.
– Vilket leder fram till mig, säger Rafael och fyller på sitt glas.
– Ni har det skriftligt, läs igenom, skriv under, säger han och knackar på mappen med kontraktet. Tre mastodontmålningar, av vår tids Caravaggio, ur den kristna mytologin : Eva med ormen, Salomes dans och Maria Magdalena.
– Nu överväger jag att tacka ja utan att veta om jag kan fånga gnistan som …
– En miljon per verk, har jag sagt, det är ingen dålig gnista … Pengar är inte värda sin vikt i guld för mig. Men ändå, Rafael … Ni vet att det handlar om tio gånger mer än vad någon konstnär någonsin fått i det här landet … Och som krydda har jag slängt in hundratusen i förskott per verk för material och omkostnader … Bara för jag faktiskt vet att Ni kan göra det här; och för att jag vet att ingen annan kan det.
– Det enda hindret är att jag inte har någon modell som fungerar, säger Rafael.
– Det löser Ni.
– Men hjärtat måste vara med, jag är romantiker, det handlar om mer än bara yttre skönhet, det …
– En konstnär som letar efter sin Phoebe, den mytiska modellen som förlöste …
– Säg det inte, avbryter Rafael.
– Jag tiger, men mina ögon visar riktningen, säger han.
Rafael följer Warnefords överdrivna blick till en betagande ung kvinna med blond håruppsättning och guldgnistrande klänning.
– Men för mig är Phoebe rödhårig, försöker han förklara.
– Bra sagt ! Skål för skönheten, utbrister Warneford. Skål för skönheten och skål för konsten …
– Som äter upp varandra, säger Rafael dämpat.
– Skönheten är ett axiom !
– Medan konstnärerna förtennar sina kastruller och …
– Inte Rafael ! Han är äkta, hans penslar kan inte ljuga !
– Det låter som en förbannelse, skrattar Rafael och tömmer glaset.
– Kanske kommer man inte undan med mindre.
– Då antar jag utmaningen, säger han och öppnar mappen.
– En garde !
Herr Warneford räcker Rafael pennan och pekar där han vill ha hans namnteckning.
– Men jag måste varna för att en religiös triptyk är en svår motståndare, ingen man fäller med en florett, säger Rafael och skriver under kontraktet. För religionen, den onde brodern, sålde ut kvinnans skönhet, enligt många, som något djupt omoraliskt i sig …
– Inte sant !
Undantaget hellenismen – vilket följaktligen ledde till att Julianus i efterhand fick epitetet avfälling, men …
– Han ler i himlen !
– Men på det stora är ingen tvungen att betrakta livet ur ett perspektiv som inte är tilltalande. Låt oss segla på vansinnet …
jag menar inte att man ska försöka förtränga ditten och datten, färg är på duken bara färg, men kanske finns där ett högre syfte … jag vet inte, jag är antagligen bara full.
– Jag bryr mig inte, Ni fångar skönheten åt mig och segrar över gudarna, säger Warneford och håller hostande fram sin hand.
Rafael låtsas inte se den, för långsamt olivgaffeln till munnen och känner metallen mot tänderna samtidigt som saltsmaken sprids över hans tunga. Warneford blinkar som en trött galt med sina simmiga ögon. Kinderna buktas ut då han söker dölja en uppstötning.
Svett rinner utefter pannan, följer hårlinjen till örat och tar sedan närmsta vägen ner till kragen. Han blinkar igen – det sker alldeles för ofta – och de klickande ljuden från ögonen förefaller alltmer frånstötande för varje sekund.
– Skönheten från modellens perfekta hull, säger Warneford. Via konstnärens febriga hjärna och penselns glansiga färg till … Orden går inte längre att höra. Han rosslar och grymtar och det klickar så fruktansvärt från ögonen. Rafaels hand darrar obehagligt medan tummen smeker krampaktigt över det flata skaftet.
Fingrarna känns avdomnade men det syns att de kramar om ett blankt föremål. Det kastar sina reflexer runt i rummet och såsom i trans, alldeles för långsamt, rör sig hans hand genom luften, som om den vore under vatten eller fäst i motverkande och samverkande trådar. Olivgaffeln sugs ofrånkomligt mot herr Warneford och sedan glider Neptunus vassa treudd smörmjukt in i hans ena öga.
– Det här är konst, min bäste herre, jublar Rafael, det här är vad Ni får för Era pengar, det här är skönhet, Warneford !
Hinnan trasas segt upp och det glittrande innehållet av rå umbra rinner nedför hans kind och blandas i mustaschen med de snabba
rännilarna blod.
Den enögde galten stirrar rakt fram med uppspärrad mun och i det stillastående ögonblicket gör Rafael kvickt ett nytt och träffsäkert utfall mot det broskhårda åderknippet i halsen.
Skål, skriker han gällt. En stråle blod piskar över bordslinnet och silvret. Warneford reser sig bölande, välter glas och flaskor, och rusar på ostadiga ben ut mot herrummet. Rafael tar hans orörda linneservett och lägger den slarvigt över fläckarna som ändå så lätt förväxlas med vin.
II
Givetvis hände ingenting av våldsamheterna på riktigt, de är bara det skräpiga resultatet av Rafaels febriga fantasi, hans inneboende och maniska anarkist.
Han skadade inte konstsamlaren, sa bara att han skulle göra sitt yttersta, ehuru han betonade att frågan om modellen fortfarande var av avgörande betydelse, innan han skakade Warnefords hand och än en gång lovade att måla de verk han beställt och så hårresande generöst betalar för.
Rafael sitter kvar nu med konjaken sedan konstsamlaren tackat för förtroendet och gått, lyfter kupan och betraktar restaurangens bord och gäster genom den gyllene vätskan – sepia med en droppe ockra och två droppar karmosinrött – så att rummet framträder i en Rembrandts klärobskyr.
En av gestalterna vänder sig om mot honom, närmar sig mellan stolsryggar och serveringspersonal tills hon fyller upp hela målningen.
Rafael sänker glaset, ser rakt in i kvinnans ögon, sveper konjaken i ett drag och reser sig en aning för hastigt upp.
– Mycket angenämt … som om Olympens portar hade öppnat sig, utbrister han och bugar sig underdånigt.
Min man, Warneford … han lämnade vårt bord för att byta några ord med Er om en beställning och nu rusade han ut, Ni vet möjligen inte vad det tog åt honom ?
Ni känner ju honom, säger Rafael och sänker rösten hänsynsfullt. Det blev nog … l-i-t-e-t f-ö-r m-y-c-k-e-t … och, ja … han
var tvungen att kasta upp både förrätt och entrecote. Förlåt min direkthet … han kommer nog snart tillbaka med svettigt ansikte och solkiga manschetter … Men jag vädjar … slå Er ner så länge. Rafael skyndar svansande runt och erbjuder en stol och i gengäld låter hon honom få en generös vy av den puffiga barmen då han skjuter in hennes stol.
– Tack.
– Och jag höll med honom, fortsätter Rafael och flänger tillbaka till sin plats. Förlåt, jag var bara tvungen när han beklagade äktenskapet, inte med Er … nejdå, utan allmänt, generellt som män brukar, själva inrättningen, gallerdörren. Långt sämre män än han har hävdat att det finns stunder i en mans liv då han får lov att säga : Jag har större saker att uträtta ! Hustru och barn får stiga åt sidan !
– Gud !
– Medan det vid andra, det är alla överens om, mer romantiska arrangemang, aldrig finns något mer att beklaga än möjligen bristen på nattliga timmar.
– Vad försöker Ni säga ?
– Åhh ingenting alls … vid gud ingenting … Jag är en konstnär, som Ni kanske vet … och för mig är frihet och passion huggna i samma marmorstycke … helt vit, utan järn, utan silt, precis som Ni.
Hennes bleka kinder pryds av en vacker rodnad och hon trevar nervöst över den klanderfria håruppsättningen
– Förlåt mig, säger han förvirrat. Förlåt, jag menade inte … men jag började måla Er i tanken och … Gud, Ni är så vacker när Ni rodnar. Här finns ju inget att generas över och ändå, ändå rodnar Ni …
Han sträcker ut sin hand, fångar hennes svala fingrar och kysser de rena knogarna.
– Min man, han … Ni sa …
Förlåt, jag glömde att han hade lovat att följa en söt servitris till porten och ville antagligen stå vid sitt ord, förfluget eller inte. Kvinnans hand stelnar men mjuknar åter under mina lugnande små kyssar.
– Jag kände en man avlägset, berättar Rafael för att skingra hennes tankar. Frenkel tror jag namnet var, något slags poet, knuten till universitetet, Frenkel … hans hustru blev förolämpad vid ett tillfälle, han krävde duell och blev förstås skjuten, logiskt … och vilken tröst för henne, jaja, hon blir förolämpad och han skjuten, pang pang …
Warnefords unga hustru sparkar oberört av sig sina skor på golvet och börjar sedan långsamt knäppa upp sin klänning.
– Han kan ju ha rätt tusen gånger om, säger Rafael forcerat.
Tyget glider över hennes bleka axlar och klänningen faller frasande till golvet kring hennes fötter.
– Det avgörande är ju, herregud … om han skjuter bäst, säger han och tystnar sedan äntligen.
Hon börjar med små ryckande, invanda rörelser att snöra upp sitt liv så att de vita brösten blir synliga.
– Det här är skönhet, viskar Rafael. Det här är konst …
Hon stannar upp och ser honom allvarligt i ögonen
– Jag skulle ge vad som helst för att stanna kvar i din fantasi, säger hon. Men det är inte mig Ni letar efter, Rafael … För jag såg henne ikväll, Phoebe, hon är perfekt, gick precis innan Ni kom, skulle till teatern, säger hon med en gest mot dörren.
III
Djupt avslappnad men inte sovande ligger Rafael på sin säng och betraktar den tunna sprickans formation i takfärgen.
Tidigare under dagen började han röja upp i ateljén för att göra plats för det kommande projektet. Trots att Oslosviten inte är fullbordad sköt han tillfälligtvis alla stafflier mot den ena väggen, ställde undan penslar i lacknafta, fläckiga burkar med finmalet färgpigment, hinkar med palettknivar, trasor och målarstavar.
Han sopade golvet, slängde alla halvfärdiga målningar och spände upp tre väldiga ark av papper på den största väggen för de inledande kolskisserna.
Så snart han har kontrakterat Phoebe som modell ska han beställa tre dukar av yppersta canvas och kraftiga kilramar med tvärslåar på tvåhundraåttio gånger fyrahundra centimeter.
Solen utanför det tillslutna fönstret syns tveka vid horisonten, som en sista förtvivlad ansträngning för att fördröja mörkrets övertag. Som alltid är dock kampen mot tidens gång förgäves, tänker Rafael, men gläds med skymningen medveten om att snart, snart kan skådespelet börja.
Han sätter sig inte utan möda upp och känner hur vätskorna rinner från huvudet.
Lamporna i Rafaels rum är inte tända för kvällen och inte heller har han någon tanke på att förjaga det tätnande mörkret.
Det har blivit alldeles för lite sömn den senaste tiden. Kraftlöst gnider han sitt ansikte i handflatorna och andas tungt ut mellan fingrarna.
Han reser sig och blir stående med armarna löst hängande efter sidorna och ler sedan skälmaktigt åt den tvivelaktiga figuren som vagt avspeglas i fönstret – en plågad konstnär med ett stänk av storhetsvansinne.
Långsamt går han närmare glaset och stirrar rakt igenom sig själv på mörkret utanför.
Han verkar vänta på något, men det svarta förefaller bara tomt. Vad finns det egentligen att se? Tittar han överhuvudtaget ut? Det går inte att avgöra. Och varför tycks han just i denna stund bli så otålig?
Han lutar sig fram, tar stöd med händerna mot den svala fönster brädan och anstränger sig att resonera logiskt men kan faktiskt inte förstå varför det alls släcktes ner i salongen om inte pjäsen skulle börja.
» Kanske saknas en skådespelare och ingen kan hoppa in och ta rollen med så kort varsel ens med manuskriptet i hand. Nej, saknas ? Hon måste ju ändå komma snart. Inga meddelanden, inga telefonsamtal. Det är lögn i helvete att organisera. Ska vi meddela publiken … be den vänta eller ursäkta oss och förklara att kvällens föreställning tyvärr har blivit inställd på grund av akut … och jävligt allvarlig sjukdom får vi hoppas. Nej, det här går inte, jag säger upp mig … ’Ny teaterchef sökes … Platsen som teaterchef är vakant etcetera etcetera’ … Nån får gå ut och förklara, jag gör det inte. Vem är det egentligen som fattas ? Maria … Ja, hmm, Phoebe … PHOEBE … Phoebe … är Phoebe här ? Var i helvete är Phoebe … hon kanske sminkar sig. Men hon ska ju för helvete in nu … kan nån hämta Phoebe i hennes loge … Det är låst ! Hallå … Phoebe ? Knack knack knack … bank bank … Du måste vara där inne, vi vet att du är där … Svara ! «
Rafael avbryter tvärt teaterchefens monolog då sovrumslampan tänds i en lägenhet på andra sidan gatan.
– Det var på tiden, viskar han och möter madonnans dömande ögon där hon sitter fängslad i sin trånga ikon.
Maria ler tillbaka mot Rafael och räcker fram sitt barn till honom, kanske i tron att han är en av de österländska stjärntydarna.
Han får inte tid att förklara sig innan en kvinna gör entré i rummet. Det rör sig om ett slags prolog. Likt en mimare tittar hon på ett flygblad med texten »Inbjudan till artistisk salong« och drömmer sig bort en liten stund.
Hon bugar inför de uppskattande applåderna och lyfter upp en lång svart katt till sitt bröst. Leende talar skådespelerskan med sitt djur, hon är skicklig, hanterar minspelet och rör kroppen bortom allt utstuderat tvång.
Hon passerar genom ett lampsken – håret flammar upp rött – och sedan är hon försvunnen i några sekunder innan hon dyker upp på biscenen, den som föreställer ett kök och en hall till vilken badrummet gapar ljust. Katten lämnade hon ifrån sig i kulisserna. Hastigt borstar hon tänderna, spottar kokett, lyfter upp vatten till munnen med handen, sköljer och spottar åter.
Rafael kan inte tro att hon ska sova redan, hon är ju ensam.
Kvinnan betraktar sig i spegeln, alldeles tätt inpå glaset så att en oval av imma bildas och ideligen förstärks innan den hunnit blekna bort.
Helt oväntat lyfter hon upp sin kjol och hasar ner de svarta spetstrosorna.
Rafaels ögon tåras för att de inte får blinka.
Skådespelerskan sätter sig nästan naturligt på toaletten med allt tyg från kjolen veckat i sitt knä.
Efter en kort stunds stillhet tar hon papper, lyfter lite på sig och för ner det utan att alls blygas inför publiken.
Rafael hör sitt hjärta slå medan pulsen dunkar smärtsamt bakom öronen.
Hon reser sig, drar upp trosorna och låter kjolen falla på plats, tvättar händerna, lämnar badrummet och försvinner ut.
Rafael applåderar och inväntar leende nästa akt.
Utan paus träder hon in på huvudscenen och börjar ögonblickligen klä av sig på ett effektfullt sätt inför ikonens guldskimrande jungfru.
Rafael följer kvinnans förehavanden, nickar påskyndande när kjolen faller till golvet och drar efter andan då blusen öppnas och de nakna brösten blir synliga.
Han lutar pannan mot det svala fönsterglaset, stirrar på kvinnan i fönstret över gatan och plötsligt förstår han att det är Phoebe. Hon var ju på väg till teatern ! Kvinnan på andra sidan är Phoebe !
Hon hänger blusen över en stolsrygg, tar upp kjolen från golvet och tycks för en kort stund glömma sin roll, men påminns och viker bestämt ihop kjolen.
Slutligen drar hon också av sig trosorna, det kopparröda håret är lockigt men tillplattat av kläderna och resåren har lämnat märken på hennes rundade höfter.
Med sin nakna rygg mot publiken gör hon sorti och Rafael hinner inte reagera förrän hon har klivit upp på den andra scenen och dragit igen badrumsdörren efter sig.
Hon är perfekt, hon är den han behöver, hon är Eva, Salome och Maria Magdalena.
Rafael applåderar en lång stund trots att scenen nu ligger öde.
Köket är rent och stilla, inte en tekopp, inte en brödskiva, inget som vittnar om liv.
Maria, den store gudens föderska, ler åter mot Rafael. Han undrar vad som skulle hända om han tog emot barnet i sina armar. Plötsligt får han, av en tillfällighet, möjligheten att som en Herodes skydda världsordningen från den nya kungen.
Men nej, han håller det bara försiktigt, viskar » rädda min själ, be för mitt storverk « och kysser det på pannan.
Han håller bara den lille guden i sina armar en stund, ser in i dess ögon, drar in dess doft och lämnar det sedan till föderskan som ler sitt lugna, kanhända alltför säkra, leende.
Rafael står fortfarande kvar i fönstret när han drabbas av en minnesbild som smyger sig på honom, kvavt smärtande som ett åskoväder.
Först syns något vitt, en i vinden fladdrande klädedräkt, uppburen av en utmärglad man med insjunkna kinder och rödkantade ögon. – Tiden har slipat ner mig till en funktion, en del av skeendet … Namnet de gav mig som barn kan jag inte längre erinra mig, men … men min eviga lott är att alltid vilja gott men alltid verka ont. Badrumsdörren slås upp och Phoebe följer ångorna ut i köket. Hennes kropp är blank av fukt och ansiktet rodnat av hetta. Håret har lockat sig i nacken och droppar glittrar mellan skulderbladen. Med ett inbjudande leende räcker hon Rafael sin hand – han sträcker sig fram men når inte – innan hon lossat draglinan och persiennerna glider ner.
Rafael betraktar kvinnans blanka bröst som gungar när hon snabbt kliver in på huvudscenen och tillsynes upprört skyndar mot det sista ljusa fönstret. Hon sliter åt sig ett klädesplagg och skyler sin kropp. Innan slutridån faller och teatern mörknar, en kort stunds tvekan efter den dramatiska finalen, sedan stormande jubel.
Rafael känner sig sedan övergiven i tomheten och tystnaden efter föreställningen och undrar om han inte borde uppsöka Phoebe för att gratulera henne personligen med ett stort fång rosor och en flaska champagne.
En halvtimme senare tänds trappbelysningen i huset på andra sidan gatan, porten slås upp och kvinnan skyndar bort i mörkret.
– Men det är ju mig hon måste möta, säger han rakt ut.
Han börjar lirka med spanjoletten för att ropa efter henne, men lyckas inte öppna fönstret innan det är för sent.
Suckande sätter sig Rafael på sängkanten och frågar sig om han inte borde gå ut inatt för att hitta henne och minns plötsligt den första aktens inledande scen med flygbladet som bjöd in till artistisk salong.
IV
Rafael lämnar sin ateljé med oroad själ. Det förefaller som om han vandrar planlöst i staden, låtande en vag ingivelse bestämma om han ska följa gatan eller kanske svänga till vänster. Han viker inte av där men redan vid nästa tvärgata byter han riktning. En bit längre fram står en något kortare man som inte kan hålla tillbaka ett leende vid åsynen av sin förvirrade vän.
– Godkväll Rafael, det var inte igår, utbrister den något kortare hjärtligt.
– Jag minns inte, viskar Rafael och blickar upp men fortfarande ner på ett frånvarande vis.
Jag trodde att du var sjuk, säger den något kortare mannen.
– Varför det ?
– Du kom inte idag – jag fick hoppa in för dig igen.
Det fanns inte tid …
– Jag förstår, skrattar han. Men vi har inga marginaler … jag kan inte betala dig om du inte håller antikvariatet öppet.
– Jag slutar.
– Du har inte råd att sluta, säger den något kortare mannen. Du har inte pengar till mat, till hyra, till färg …
– Det ordnar sig.
Rafael uthärdar att gå arm i arm med den något kortare mannen trots att det är för tidigt att ragla.
– Om du kommer igång med beställningen - absolut, säger han. Då kanske jag till och med får tillbaka det du lånat av mig.
– Det har jag lovat.
Men innan dess behöver du nog ta dina pass på antikvariatet.
– Jag har redan läst alla böcker och … det är en återvändsgränd, kan jag säga dig.
De båda går in i en port, uppför några trappor och stannar framför en dörr med en skylt i tvåfärgstryck som till formspråket påminner om sovjetisk affischkonst :
ARTISTISK SALONG
– kärlek vid första penseldraget –fritt inträde (viskar kaninhålet)
Utan minsta tvekan stiger de på, tränger sig förbi människorna i hallen, går genom gången till den runda foajén, fortsätter ut i den stora salongen, snett över det väldiga parkettgolvet och slår sig ner i en soffa.
Rummet utstrålar en angenäm stämning med sin svaga tobaksdoft, takhöga bokhyllor, kristallkronor och den vackra samovaren i sitt hörn. En långhalsad etruskisk lampa av lera står framför dem på bordet omgiven av ett varmt, dallrande sken.
Rafael söker runt md blicken efter Phoebe bland gästerna.
Värdinnan är en smal kvinna i sextioårsåldern som bär en svart, glittrande klänning och en svart strutsfjäderboa om halsen.
Hon hälsar nervöst och ser till att de får glas och en stor karaff vin på bordet innan salongen börjar.
En rufsig poet läser skrikande Majakovskij i översättning och sprutar sedan eld så att ett blomsterarrangemang börjar brinna.
Rafael dricker och fyller på igen.
Ingenstans syns Phoebe till.
Det knastrar ur högtalarna när pickupens nål sjunker ner i vinylskivans snurrande spiral. Till Stravinskijs Våroffer följer nu en förskräcklig dansföreställning där en kvinna ska föreställa en färgpalett och en man en pensel.
Rafael är inte ensam om att vägra applådera.
Det blir snart helt tyst och en stilig skådespelare framför en monolog ur Tartuffe med stort allvar och svetten rinnande efter kinderna.
Rafael häller i sig det sista och försöker resa sig när en kraftig kvinna med hårknut börjar spela en csardas på en spansk gitarr medan en smal man i svart trikå viker en papperssvala som är menad att segla över publiken men istället träffar en melankolisk äldre man i främsta raden rakt i pannan. Innan musiken tystnar har den smale mannen hunnit vika en ny svala som även den träffar den melankoliske mannen i pannan.
Med en inre panik som motor skyndar Rafael ut ur den stora salongen innan nästa nummer påbörjas. Bakom sig hör han hur locket till flygeln öppnas och några sekunder senare får klangerna prismorna i bibliotekets glaskrona att klirra.
Han letar sig med bultande hjärta fram mellan gästerna, råkar hamna i ett dunkelt rökrum, hittar en karaff med whisky och häller upp ett stort glas med darrande händer.
Sopranens romans kan bara anas genom väggarna och blir acceptabel, nästan behaglig efter en stund. Rafael retirerar till ett hörn så att han kan överblicka rummet och andas lugnare.
Efter att ha lyssnat till lågmält tal och glasens klirr, sett cigarrer tändas och snus malas och efter att ha känt doften av mustig rök, ångande drivdestillat och kvinnors parfym, hamnar han, inte utan viss hjälp av det tilltagande ruset, i ett slags febrig och samtidigt förtvivlad uppsluppenhet.
Den något kortare mannen hittar honom en halvannan timma senare och förklarar – röd om kinderna – att det är paus och drar honom ivrigt i kavajärmen för att presentera en lång karl med vita mustascher.
– Låt mig föreställa … vår store humanist, säger han och harklar sig. Vår avantgardist och före detta professor, herr Gurdjieff.
Angenämt, ler Rafael och sträcker fram handen. Är du ryss ?
– Ja, det stämmer … för visserligen är jag född i Moskva, av ryska föräldrar, vilket inte är avgörande för min karaktär, ehuru möjligen min sentimentala sida, förklarar han på ett släpigt och omständligt vis.
– Själv har jag inget emot ryssar … nejdå, vem fan har det, ler Rafael och vinglar till. Kompositörer, författare, dramatiker och …
Du har oljefärg på kinden, ler han. Det går ett rykte om att du målar tre religiösa …
– Det är bara lögner, avbryter Rafael.
– Jaså, det …
– Gurdjieff, kan du inte säga något tänkvärt, föreslår den aningen kortare. Som du brukar, om det behagar dig självfallet …
– Tja, jag kan par exemple citera en vass hjärna … ssshh … »Vad är livet ? Moln som fara … rop som inga röster svara« … inget, ehh … »intet verkligt är oss givet … ty en dröm är hela livet … själva drömmen drömmer bara … ja en dröm är hela livet«.
– Rörande och insiktsfullt, hånar Rafael och fyller på sitt glas igen.
– Livet är en dröm, upprepar den något kortare mannen och nickar tankfullt. Det är nog sant … det är därför … jag är kanske en dumsnut, men är det inte därför det känns så lönlöst att försöka styra ödet, kärleken, konsten ?
– Vad yrar han om ? viskar Rafael och tömmer ytterligare ett glas.
– I en dröm har din vilja inte någon som helst makt, fortsätter han. Så är det med livet också, i praktiken, om man verkligen tänker efter … och, och i politiken, du måste tjuta med ulvarna …
Den något kortare mannen nickar för sig själv med en min av att ha yttrat något mycket skarpsinnigt. Sedan försjunker han med ett drömskt uttryck över ögonen, beroende antingen på berusning eller insikten att han ändå drömmer.
– Då så, då står vi här och drömmer i ett inpyrt rökrum, muttrar Rafael för att han inte kan finna något dräpande svar.
Du fattar, ler den före detta professorn herr Gurdjieff.
– Och vi drömmer förstås samma dröm allesammans, ganska behaglig i och för sig, om det inte vore för …
– Nej, det är bara du som drömmer det här, strålar han.
– Jaha, så du drömmer inte om mig nu ? frågar Rafael och nyper tag i en bokhylla för att inte vingla för mycket.
– Jag finns ju bara i din dröm … Så även om jag svarar så är det ändå din skapelse, säger Gurdjieff roat.
– Precis som jag, inflikar den något kortare mannen.
– Inte illa, grinar Rafael berusat. Inte alls illa, man rår ju inte för sina drömmar och …
– Exakt !
– Och det här vore faktiskt en ganska trevlig dröm om det inte vore för den här självgode ryssjäveln, säger han och rycker honom retsamt i slipsen.
– Ta det lugnt, Rafael, säger den något kortare mannen. Han är en viktig konstkritiker och …
– Och dig gitter jag inte ens ägna en tanke … en girig och lismande skatteindrivare som …
– Nu räcker det.
– Nej, det här är min dröm, fortsätter Rafael och spiller whisky på skjortbröstet. Jag brukar drömma mycket värre … i drömmen, haha, i mina drömda drömmar …
– Vänta, vänta, håll i tyglarna, för det finns … det finns de som är vakna, informerar herr Gurdjieff. Par exemple är jag och …
– Ser man på … somliga är utvalda, ler Rafael elakt.
– Titta, magikern är också här, kvittrar den något kortare lättat. Jag skulle vilja, om möjligt, presentera illusionernas dressör … herr … Mr Johnson från de förenade staterna i Nordamerika.