Leva lite till Cecilia Davidsson
Albert Bonniers Förlag
Far, pappa, farsan Malin håller sig i kvarteret, på rue Édouard-Colonne, det var för stökigt borta vid Hallarna. Gubben är kvar på hotellet. Sa att han behövde vila sinnena och benen. Malin vilar på sitt sätt: ensam med ett glas vitt vid ett litet runt bord, slarvigt avtorkat efter förra gästens chips ätande. Folk stryker förbi bordet och bilar passerar två meter från hennes fötter, det är ett perfekt maskineri. Det enda som stör är en nyckfull vind som får henne att överväga att gå inomhus. Vi är snälla mot varandra, skriver hon i ett sms till sin mor. Men inget om att de delar rum, att det på något underligt sätt blev så. När de kom fram till hotellet hade Camille i receptionen förklarat att det bara fanns ett rum bokat, med en grand lit. Malin pekade på gubben, som hade dunsat ner i en fåtölj och satt där och pustade och torkade svetten ur pannan, och frågade om det var meningen att hon skulle dela rum med sin far. Camille svarade inte på det. De letade upp bokningsbekräftelsen på varsitt håll: Camille i datorn och Malin i mobilen. Hon insåg att hon inte hade läst bokningsbekräftelsen. Det var 7
slarvigt, och ändå: en välsignelse. Hotellet var fullbokat, men de hade tur, menade Camille, eftersom det fanns en extra bäddfåtölj på rummet. Malin landade i fåtöljen, inklämd mellan ett minimalt skrivbord och ett av fönstren, och gubben i dubbelsängen. Hon ser honom framför sig nu: tronande i sin nya morgonrock med fyra kuddar bakom ryggen. Och med den svarta skrivboken i knäet. Pennan i den darriga handen som ser ut att bara trycka sig mot pappret. Men tydligen formerar sig orden, några få. Det var det första de gjorde: inhandlade varsin tunn morgonrock för att kunna stå ut med varandras främmande kroppar. Redan efter en dag började gubben slarva; rocken blir hängande i badrummet när han tvättat sig och så kommer han ut i bara kalsongerna. Hon tycker inte om det, samtidigt som hon inte vill vara utan det. Hon googlar på Édouard Colonne som gett namn åt gatan hon befinner sig på och i samma ögonblick som hon läser att han var dirigent och violinist hör hon tonerna från en fiol. Någon spelar i närheten, ute på rue de Rivoli. Hon vill genast ringa till gubben och be honom komma ut och lyssna, men hon inser att det inte är värt besväret. Hennes far, poet och jazzälskare på gamla dar. Vinet är redan betalt och hon går ut på Rivoli, följer folks blickar upp mot en husvägg. En kvinna i röd klänning står på en balkong på tredje våningen och spelar. Ung, mörk med kolsvart hår som brer ut sig som en sjal över det röda. Malin tittar mer än lyssnar. Hon tar fram mobilen och fotograferar, för gubbens skull. Vad vill hon 8
visa? Att det fiktiva Paris finns på riktigt, att det finns magiska ögonblick då tankar får omedelbara svar. Att världens städer är fulla av levande musik och människor som hela tiden agerar inför en publik, fast på ett sätt som om ingen publik fanns. Att gubben under sitt långa liv har missat något. När hon kommer tillbaka till hotellet hör hon hans snarkningar innan hon öppnat dörren. Hon smyger in. Sovande ser han ännu mer främmande ut. Hon vänder bort blicken, stökar lagom mycket så att han vaknar. • Tålmodigt står han i kön till Mona Lisa, Malin befinner sig utanför avspärrningen, men hon kan se tavlan på håll. Hon vägrar ställa sig där, i flocken, och hon har sett tavlan två gånger förut, som ung. I stället går hon runt i de intill liggande salarna men återvänder onödigt ofta till Mona Lisa-rummet för att söka upp honom med blicken. Han ser henne inte, anstränger sig inte heller för att göra det utan har ögonen stadigt fästa vid målningen därframme, som om han är rädd för att ramla ur kön om han börjar fokusera på annat. Det finns andra saker att titta på: folk som sticker ut av en eller annan anledning. Det är sådant Malin ser: en kvinna i påskgul kostym och leopardmönstrade boots, en äldre vithårig man i svart skinnkavaj med armen om en kvinna i tjugoårsåldern, en familj med fyra små barn som håller varandra i händerna och ser ut att börja gråta vilken sekund som helst. Hon fastnar 9
en stund vid de där barnen, men tappar sedan bort dem bland alla större kroppar. Gubben sticker också ut, som det mest intetsägande i folksamlingen. Grå byxor, mörkblå skjorta, ett tunt lager hår på huvudet. Ingen skäggväxt, inga oproportionerliga kroppsdelar. Hennes far. I kön till Mona Lisa. Malin tänker för andra gången i dag att livet är fullt av överraskningar. Första gången var när han bemötte hennes barnsliga kövägran med en axelryckning. Det var som om hon förväntade sig en uppläxning. Han håller hårt i mobiltelefonen, men tar inga bilder. Några tar selfies med tavlan, eller med andra som tar selfies, i bakgrunden redan i början av kön. Föräldrar fotograferar sina barn framför tavlan och barnen fotograferar sina föräldrar och sedan ber de en främling i närheten att ta en bild på hela familjen vilket främlingen så gärna gör. Efter tjugofem minuter är gubben framme vid det svarta bandet. Ingenting finns framför honom, förutom hon. Malin står snett bakom den separata väggen med tavlan och tar en bild på honom när han tittar på porträttet. Han har tårar i ögonen. Hon minns inte att han brukade läxa upp henne, skälla. Men han skällde på världen och hon var ju en del av den. Nu lyfter han pliktskyldigt sin mobil och tar ett par bilder. Hon kommer att tänka på att hon som barn hade Leonardo da Vinci som idol, efter att ha sett en teveserie om hans liv och verk. Och hon minns att hon la hans dödsdag på minnet, att det av någon anledning var viktigt: 2 maj 1519. ”Det där var skoj”, sammanfattar han Mona Lisa-upplevelsen. 10
De lämnar salen arm i arm. Han är röd om kinderna och lite darrig på händerna. Nu måste de bara ha gott kaffe. Nu måste de bara sitta ner. Jag och min far, tänker Malin. På samma våning finns ett kafé med en uteservering med utsikt över borggården. Det finns flera lediga bord. Malin placerar honom under ett parasoll. Det är precis lagom varmt. Det är knappt någon kö inne i kaféet. Så här ska det vara, tänker hon, exakt så här. Hon köper choklad muffins och cappuccino och två små flaskor whisky. Gubben skrockar när han får se flaskorna. Rakt nedanför dem ligger den berömda glaspyramiden. De tittar på kön som långsamt slingrar sig in i pyramiden. De skålar med varandra. ”När jag var liten hade jag två idoler: Leonardo da Vinci och Alice Cooper”, säger hon. Han nickar förstrött. Hon har inga förväntningar på att han ska minnas något sådant, hon ville bara berätta något om sig själv. Som barn. Hon är förvånad över sig själv som barn. Men så säger han: ”Du önskade dig en bok i julklapp … En svindyr konstbok med Mona Lisa på omslaget. Jag tyckte det var lite udda för en sjuåring.” ”Minns du det?” säger hon. Boken står i en hylla i moderns vardagsrum i Simrishamn. Modern önskade sig den i julklapp, eller födelsedagspresent – redan där har det hänt något med minnet. Det kan mycket väl vara så att det var hon själv, den där sjuåringen, som ville ha den. 11
På kvällen, innan de ska gå ut och äta, är dikten klar. Han har legat i sängen och plitat i den svarta skrivboken. Hon har googlat på böcker om Leonardo da Vinci och i ögonvrån sett hur han har strukit över med pennan. Onödigt hårt, som ett barn som håller på att lära sig skriva och inte blir nöjd med bokstäverna. ”All right”, säger han och tar sig ur sängen. Han ber henne vända sig om så att han kan klä på sig. Hon ställer sig vid fönstret och tittar på den fönsterlösa husväggen mitt emot. ”All right”, säger han igen. Hon vänder sig om. Han står i bortre hörnet vid sängen och har bytt ut morgonrocken mot en ljusblå skjorta och ett par ljusa bomullsbyxor. Glasögonen på nästippen. Han pekar på pallen vid skrivbordet. Hon rensar den från några plagg och sätter sig. Han börjar deklamera: Mona, vem var du Vem har du blivit? Jag ser dig, du ser mig, fast det är omöjligt • Han fingrar på de avgasgrå böckerna i stånden vid Seine. Malin är förvånad över att de fortfarande finns kvar. Kanske är det så att försäljarna får betalt för att stå där, för stadsbildens skull. Turister fotograferar. Hon tar en bild eller två när han står och bläddrar i en inplastad 12
pocketbok, utan att kunna läsa en rad. Hon känner igen det där: när hon var tonåring räckte det ibland med att bara röra vid något. Den där hungern efter kultur, en viss kunskap. Det var ett slags magert och samtidigt fullödigt liv då hon kunde glömma bort att äta för att hon var så inne i något, en sönderbläddrad roman, en biografi om Pablo Picasso. Hon har inte sett dem på länge, biografierna om Picasso. En lång stund står hon och ser ut över floden och försöker komma på vad det blev av dem. Hon kan väl ändå inte ha slängt dem. Det kan hon väl inte. ”Böcker, är inte det något väldigt gammaldags?” säger han. ”Jo”, skrattar hon. ”De finns bara här, vid Seine.” • De lär sig att tevattnet i de usla termoskannorna alltid är halvljummet och måste värmas i mikron, liksom kaffet som kommer ur den komplicerade kaffemaskinen. De lär sig att det finns naturell yoghurt i kylskåpet i det intill liggande köket. De lär sig att stoppa fickorna fulla med munskydd innan de går ut och att alltid ha mobilerna fulladdade. De lär sig att lämna paraplyerna hemma och vilken av entréerna till Châtelet de ska välja för att åka i en viss riktning. De lär sig att de bor alldeles i närheten av Notre-Dame och Pont Neuf, och där vid floden om kvällarna ser de Eiffeltornet på avstånd, upplyst. Anblicken påminner Malin om en särskild taxiresa en sen natt i en gammal Mercedes för 13
flera decennier sedan; ensam i baksätet hade hon lämnat någon bakom sig, viss om att det fanns så många andra, men också andra liv, obegränsat med liv. Hon hade låtit sig lockas av ett slags manlig arrogans, mycket fransk, och mot bättre vetande försökt tävla mot den. Staden låg obegripligt tom och stilla och hon föreställde sig att bara hon var vaken, hon och den rökande taxichauffören och hans lilla smutsvita pudel därframme, bara de i hela Paris. Kanske har hon aldrig, varken förr eller senare, varit så närvarande i världen som under denna femton minuter långa färd genom den milt upplysta staden med alla sina skuggor från århundraden av skönhet. • Malin ringer till sin mor, precis som hon har lovat. När det blev bestämt att hon skulle åka till Paris med gubben började modern höra av sig var och varannan dag. Sedan ett halvt sekel finns Sven-Erik i hennes liv. Han är en man som ingen skulle komma på tanken att kalla gubben. ”Håller knäna?” frågar modern. ”Vems? Hans eller mina?” säger Malin. Modern skrattar kort. Säger att Malin får välja. Och förutom knäna finns ju annat: urinblåsa, ryggkotor och plattfötter. ”Han går lite framåtlutad, men fort. Jag hinner inte alltid med. Precis som när jag var barn”, säger Malin. ”Det är så lustigt … Ni två i Paris, men det har jag ju redan sagt.” 14
”Ja, du har det.” ”Vad pratar ni om, då?” Malin tänker efter. Märker att hon inte tycker om frågan. ”Inget särskilt. Om det vi ser, om det vi äter.” ”Inget om mig?” ”Nej, inget om dig.” ”Hans gamla hagga.” ”Hagga?” ”Ja, han brukade kalla mig för det. Även när han ville vara snäll.” ”Han kommer här nu.” Modern skyndar sig: ”Det är inte så att han är döende?” ”Det vet jag inte. Men det tror jag inte. Han har börjat skriva.” ”Skriva?” ”Dikter. I somras gick han på en skrivarkurs för seniorer. Så nu skriver han dikter när andan faller på.” ”Nu ligger min haka på golvet”, säger modern. ”Jag måste sluta nu. Hej då. Ska jag hälsa till honom?” ”Nej, nej.” Malin avslutar samtalet. När gubben får syn på henne sträcker han på sig och visar sina fula, gråaktiga tänder. Hon har börjat vänja sig vid det där leendet. • Innan de reste framförde han ett önskemål om att gå på jazzklubb. Malin googlade och antecknade några adresser. 15
Av en slump går de förbi en av klubbarna på listan medan gubben pladdrar på om drinken de tog till efterrätt: en sötsliskig sak i grönt och blått som han såg någon beställa och själv ville ha på grund av färgen. De delade på den. Sedan beställde de in en till, som de också delade på. Hon ger honom en blick. Han verkar inte det minsta trött. Själv vill hon bara sova, eller åtminstone ligga ner på rygg, och hon har hela tiden tänkt att det där med att stå och trängas med pratskrikande, ölspillande människor i en varm lokal inte är något för dem. Därför säger hon ingenting. Inte förrän efter femtio meter. Hon behöver femtio meter för att inse att hon inte har rätt att undanhålla honom någonting. Det är en liten källarlokal utan fönster, med en bar längst in. Publiken sitter på pallar med låga, odugliga ryggstöd. Gubben är enda gubben. Malin inser att hon är näst äldst. Folk känner varandra, scenen är öppen, de hinner avverka fem sex olika pianister på knappt en timma. De spelar jazzcovers, leker fritt och säkert med melodier som även hon känner igen. När det blir paus har gubben så ont i kroppen att han knappt kommer upp från pallen. Malin erbjuder sin arm och de banar väg till baren. Hon köper öl. Under tiden ordnar någon fram en hög barstol och ställer den mot väggen och placerar gubben där. Han säger merci om och om igen, hon också. Nu tror de att jag är hans fru, tänker hon. Tänk om de fixar fram en stol även till mig. Men det gör de inte. De unga männen som kunde vara hennes söner ignorerar henne. I lokalen finns ett tiotal kvinnor, ingen av dem går upp på scenen. 16
En fantasi: hennes far är en känd gammal jazzpianist som för länge sedan har dragit sig undan rampljuset. Nu stapplar han fram till pianot. Folk ler överseende åt gamlingen, nickar hövligt. Han börjar spela. Folk sträcker upp sig på de obekväma pallarna. Någon viskar hans namn. Är det verkligen han? Legenden från Skandinavien? Detta är en kväll som de sent ska glömma. • Hon har säkert hundra bilder på gubben, de flesta tagna i hemlighet, men inte en enda på sig själv, och hon ger honom mobilen och ber honom fotografera när hon sitter på trappan rakt nedanför Sacré-Cœur. Senare, när de gått in på en koreansk restaurang för att äta lunch, tittar hon på bilderna. På den första har hon vänt sig om för att gå till trappan trettio meter längre bort. På den andra kliver hon upp på trappan. Hon tycker att hennes röv ser stor ut i shortsen. På den tredje har hon vänt sig om, men hon har fortfarande inte satt sig ner. Kyrkan skymtar i överkanten och vid det här tillfället ropar hon på honom att han ska komma närmare. Flera gånger måste hon ropa fram honom. På den sista bilden tittar hon rakt in i kameran och ler sammanbitet. Kyrkan bakom henne lutar, och sådant går ju att rätta till. Men inte det suddiga. Maten kommer in och hon fotograferar den, först sin tallrik, sedan hans. De har båda beställt grillade kyckling spett med ris och grönsaker. Han skakar roat på huvudet. 17
”För minnet”, säger hon och lyckas fånga hans leende. Tänderna. Hon säger inte att hon planerar att göra ett fotoalbum, ett riktigt av papper, med väl utvalda bilder från resan. Det ska bli en överraskning, en julklapp, kanske den första till honom sedan hon var barn. Hon minns inte vad hon gav honom då, hon kanske bara tror att hon gav honom sådant som barn ger sina fäder i julklapp: en teckning, billigt rakvatten, ett par färgglada strumpor. • ”Vad sägs om att stanna på land”, säger han och tar henne i armen. ”Inte mig emot”, säger hon. De tar sig över avenue Gustave Eiffel till Marsfältet och letar upp en bänk i skuggan. Malin ger gubben vatten. Det är den varmaste dagen hittills, närmare trettio grader. Han erkänner att han inte är så förtjust i höga höjder. Benen blir som gelé. För att inte tala om huvudet. ”Det är fint på det här avståndet”, säger han. De tittar på tornet som har dragit sig upp ur grönskan och vidare uppåt mot den molnfria himlen utan att tappa kontakten med jorden. Det är något med proportionerna som gör verket både hisnande och tillgängligt på samma gång. Hon kommer inte att ta sig upp den här gången heller, av samma skäl som gubben anför. Denna dag har hon fått lära sig att de båda är höjdrädda. 18
”Nationalgardet sköt ihjäl en massa människor här under franska revolutionen”, säger hon. Han begrundar detta. Sedan säger han: ”I mitt nästa liv ska jag bo i Paris. Och det får gärna vara sjuttonhundratal.” ”Men tänk Paris utan Eiffeltornet!” skrattar hon. ”Ja, det går ju inte.” Hon ger honom vatten igen. För några sekunder glömmer hon bort att han är hennes far och inte bara en äldre släkting som hon tillfälligt ansvarar för. • Musiken förmår inte fånga henne. Hon tänker på om hon är hungrig på riktigt eller om det är inbillning, om gubben ska orka gå hela vägen till hotellet eller om de måste ta en taxi, vilket hon inte vill, hon vill promenera, hon tänker på regnet, om det har kommit. Tänker på vad hon ska göra när hon är hemma igen, inte längre fram utan de närmaste dagarna som kommer att vara fulla av saker hon har skjutit upp på grund av resan. Men så vrider hon på huvudet och tittar: han gungar lätt med huvudet. Han diggar. Ibland rycker det till i honom. Han diggar verkligen. Min far, tänker Malin. Far, pappa. Farsan? Hon är i sin fulla rätt att säga de där orden, men hon tycker fortfarande inte att något av dem passar på gubben. I pausen får hon frågor. Hon förklarar att the old man är hennes far. En amerikan vill bjuda honom på en öl. 19
Folk är glada över att han är där, en åldring från Sverige. Hon ser till att han får sitta på första raden, en meter från pianisten. Han stampar med foten, stirrar på fingerdansen över tangenterna. Han brukade stänga av radion i köket när rösterna ersattes av musik. Fast kanske hände det bara en gång, hon vet inte. Hennes mor lyssnade på Svensktoppen och Bob Dylan. De måste ha haft en skivspelare, för inte spelade de Dylan på radion? Kan man få lite lugn och ro i det här huset. Det hon minns är ett buttert ansikte och en nerhasad kropp i soffan framför teven. En kropp som på morgonen var uppstramad i grå kostym. När han talade till henne blev hon på sin vakt, för det var som om han hela tiden talade till någon annan – en vuxen som var kapabel att fylla i hålen på egen hand. Hon klarade inte av de där hålen. Särskilt skämten var fulla av dem. Hon skrattade ändå. Ibland blev det rätt. En dag var han bara borta. En dag fanns Sven-Erik där och hjälpte henne med läxorna. När gubben gick i pension, har hon hört, sov han i två år. Uppenbarligen hade det något slags effekt. • På den femte dagen säger han: ”Det är mycket man ångrar.” Glättig röst, hon förstår att han har tagit sats. Kanske i dagar. Kanske betydligt längre än så. Hon förstår att han är medveten om att han med denna plattityd är inne på en farlig väg. ”Som sagt.” 20
Han sträcker sig över bordet och petar henne på handen, mycket snabbt. När han drar tillbaka armen välter han ett vattenglas. Efter det handlar allt om vatten som rinner över ett kafébord och konsten att rädda en mobiltelefon, gubbens pardon och servitörernas aucun problème. Själv ångrar Malin de där hatbreven hon skickade till honom en gång i tiden. Hon hoppas att han har bränt dem. Hon har bränt breven från honom, men vissa saker har etsat sig fast: Det gör mig så ont detta. • De äter sin frukost, utan några kritiska synpunkter. Gubben kom knappt ur sängen i morse. Han var tyst och lågmäld. Nu fumlar han med det lilla smörpaketet. Ser ut att grubbla på något. Hon frågar inte på vad. Är lite rädd för att börja grina av det hon skulle få höra. När frukostvärdinnan går ut i köket skyndar han sig att stoppa en av de små marmeladburkarna i fickan. Körsbärssmak. Favoriten. Under veckan har han med stor iver testat samtliga smaker. Hon undrar om det bara var detta han suttit och lurat på. Hon går och hämtar ett par burkar till, smugglar ner dem i handväskan. ”Du får dom sen”, säger hon. ”Behåll dom du”, säger han. ”Jag är inte så förtjust i marmelad”, säger hon. Sju dagar i Paris. I sammanhanget eoner av tid. 21
• Söndagen därpå, när gubben har blivit intagen på sjukhus och hon står i kön på Lidl och stoppar ner handen i handväskan för att gräva fram en halstablett, får hon fatt i något hårt och kompakt. Det tar två sekunder innan hon kommer underfund med vad det är. Hon glömde bort dem, och av någon anledning klarade de sig igenom säkerhetskontrollen. Gubben glömde dem också, eller valde att inte påminna henne om dem. Mycket enkelt kan hon återvända dit, till den lilla frukostmatsalen och bordet för två, trängseln på den vita duken, hans stora klumpiga händer, hur de försökte manövrera allt, hur han gjorde sitt yttersta för att inte spilla eller ställa till det på något sätt, och hur bra det ändå gick även denna sista morgon. Det är fortfarande nära och samtidigt bland det mest overkliga hon upplevt och hon omsluter burken med hela handen, håller hårt, håller sig kvar tills det är hennes tur vid kassan och hon måste använda handen till annat.