9789100197148

Vaken

albert bonniers förlaG

ISBN 978-91-0-019714-8

Det luktar mäsk i väggarna. Jag sitter på en sockersäck och tar in hela honom.

Du är samma griniga gubbjäkel.

Och du är samma brekäftade unge men du börjar allt bli gammal du med.

Pelle pekar med gulnageln på överflödssäcken. Jag pickar ett sista hål och hugger morakniven i väggpanelens skåra. Torr som fnöske.

Tur att inte ditt hus brann ner, att inte elden spred sig.

Jo det hade blivit en rejäl brasa. Synd bara med ert.

Tummen mot ekskåpet, mot trädgården där jag växte upp. Övervuxen med sly nu. Det var egendomligt att se tomten igen, hur utplånat barndomshemmet var. Jag tänkte på magi när jag körde in.

Skönt att kåken försvann. Jag visste ändå inte vad jag skulle göra med den.

Han pillar på hembränningsapparaten. Vet att det inte är lönt att prata om det.

Du kunde allt sovit hos mig Tessen. Om jag vetat att du skulle komma farande.

Orden kväser fram. Sjukdomen äter på honom.

Hur mycket sämre är du.

En loska hamnar i ett glas. Bröstet rasslar och bär sig åt.

Farsan din gick det snabbare för med cancern. Fan så mycket bättre än att kräla sjuk så länge som jag.

Jag öppnar ytterdörren. Drar in försommarvärme i tombröstet.

Hänger du med över till mig.

Nä jag kan inte vara i en sån där, det är ju alldeles klaustrofobiskt.

Jag har backat in på tomten, bakre husbilsfönstret gnider mot buskaget. De andra är vända mot åkrarna och landsvägen. Brevlådsraden liknar en tandlös kam. Vår saknas. Kan du ta bort den förbannade brevlådan sa jag i telefonen till Minou efter branden. Samma kväll var det gjort. Jag skålade i whisky med kaktusfamiljen på fönsterbrädet i stan. Hon berättade att det var en krater på tomten och jag frågade om det såg häftigt ut. Vi skrattade ända tills Minou föll i gråt.

Dörren är uppställd. Pelle drar träsko på räffeltrappan. Så det är så här den ser ut.

Jag ligger utvräkt över sittdynorna. Sveper armen och bjuder in.

Kom in i lyan.

Bara om dörren är på vid gavel så jag kan andas.

Han hostar och tar sig för magen, kliver innanför och stöder sig vid diskbänken. Frågar om jag glömt hur man diskar. Vi tittar på glas- och tallriksstaplarna. Jag skvimpar konjak i en engångsmugg.

Du vill väl ha.

Han dunsar ner och sätter nävarna på knäna. Harsklar och gör affär av att finnas till.

Du Tessen, det är fint att se dig igen.

Jag kan inte svara. Inte nu när jag ser honom i mitt ljus. Han förtvinar, det är bara magen som väller över skärpet. Kinderna håller inte ihop ansiktet.

Pelle synar laminatbordet. Drar med krokfinger och trycker till en smula.

Du vet att mamman din och jag kom nära varandra sista tiden.

Vi behöver väl inte prata om Märitjäveln.

Jag var inte säker på om du visste.

Han drar av smulan mot jeansen. Tar storklunken och ställer sig upp.

Nä jag måste se till apparaten där inne.

Längtan i barndomen efter att se dem tillsammans. Hur den försvann när jag förstod att det aldrig skulle gå. Jag ville inte att hon skulle sprida sitt gift, vad skulle Pelle med en sådan som Märit. Inte ens han kunde reparera henne.

Vägen till sjötomten är sig lik, knagglig och smågropig. Några träd som vuxit men annars inget. Jag går förbi huset ner till vattnet. Efter ett tag kommer han ner för slänten och ställer sig bredvid. Lyssnar på allt jag har att säga.

Allt kom ut. Tarmar, magsäck.

Över dina fingrar.

Ja över mina fingrar som jag sa. Det var alltid jag som fick ta hand om inälvorna. Minou ville bara stå med spöt.

Nicke kisar i solblåsten från sjön. Tittar på en andmamma med ungar som guppar i blänket. Jag puffar på hans arm. Men du då. Vad händer.

Han har mångfärgade ögon. Ett kalejdoskop som ständigt förändras.

Varför hälsar du på. Du har inte visat dig här på flera år Tess.

Jag ville träffa dig.

Nicke går före upp mot huset. Fyrkantigt med bröstet stångande framför sig, sparkar huggflis vid huggkubben och fortsätter. Jeansen har ett rundnött märke på bakfickan.

Köket är skumt som förr. Gardinerna verkar tunnare men lika fördragna. Nicke kliver ur gummistövlarna, sköljer händerna och torkar sig på ruthandduken.

Vill du ha något. Kaffe kanske.

Inte kaffe men te kan jag ta.

Så det är te som gäller nu.

Han kokar hetdryck och pratar om saker jag inte behöver veta. Tropical fruit är en onaturlig smak, jag skjuter ifrån mig koppen. Ett halvfärdigt projekt anas där ute. Brädor i olika längder. Sågbänk i slänten.

Vad bygger du.

Nicke sträcker på sig.

Ska bli däck och så en badtunna på det.

Händerna runt koppen. Vårtan på ringfingret. Jag undrar varför han inte stör sig.

Tror du det kunde blivit ett par av oss om jag stannat.

Han drar handen över t-shirten. Studerar något bortom.

Vi var ju aldrig kära. Inte på det sättet.

Jag tittar på plankhögen och tänker att den aldrig kommer räcka till. Säger att jag måste dra vidare. Det finns annat viktigare.

Ute är det skönare temperatur. Enhjulingen har fallit halvvägs in i häcken, bara hjulet syns. Nicke är i stövlarna på trappan. Skuggar ögonen och släntrar fram.

Så den finns kvar. Var inte den Mios egentligen. Hon vinglade omkring och lärde sig aldrig tekniken riktigt.

Kalla inte Minou för Mio, hon ville inte det.

Nicke har börjat gå tillbaka. Vänder sig om halvvägs.

Den sista tiden ville hon faktiskt det Tess.

Gulsippor hukar i hjulspåren, blommor jag aldrig sett i trädgården förut. Ingen växtlighet existerade överhuvudtaget. Skogen är lika välbekant som allt annat, jag kissar vid myrstacken och tuggar harsyra till frukost. Surcitrusen vattnar i munnen.

Jag vecklar ut bordet och regissörsstolen. Pelle tofflar ut från huset. Brölar om att inga fler möbler behövs. Jag pekar honom till stolen.

Där kan du sitta och tro att du bestämmer.

Han blänger men sjunker ner. Hälarna i saftgräset.

Har du något kaffe.

Te finns.

Men vad fan då skulle jag ju haft med mig ut. Nu sitter jag som en fastkilad kork här.

Jag häller upp och lägger i örtpåsen. Vi tittar på hur ingenting händer. En tidighumla bumlar förbi och landar i pärlbuskens blomhav.

Jag måste åka till affären. Ska du med.

Han tänder en cigg och vickar med foten.

Ska du köra omkring i byn med det där åbäket.

Nej men enhjulingen.

Pelle skrynklar sig över teångorna.

Skulle jag hänga som en ryggsäck på dig eller hur tänkte du. Vi tar bilen så slipper du kava runt med påsar och se dum ut.

Nu kan jag inte lusåka förbi Sandra som jag tänkt. I höjd med ladan gasar Pelle upp Saaben. Jag försöker se över gärdsgården, hon kan ha flyttat. En pickup på gårdsplanen. Pelle suger cigg och drar ut askkoppen.

Hon Sandra är en riktig tjatkärring. Säger att jag borde ha städhjälp. Ingen behöver väl bry sig, det är ju jag som lever i skiten.

Jag vevar ner rutan. Sträcker ut huvudet och tar in rent.

Vad menar du med kärring. Hon är bara ett år äldre än jag.

Pelle tar kurvan, stänger av motorn och rullar ner mot mataffären.

Jo men hon ser sleten ut, du har inte sett henne. Det är klart jag förstår varför men ändå. Du får väl ha ärende in på apoteket.

Vadå varför.

Han väshostar och viftar bort min hand.

Sandra ser längre ut i vita rocken. Hon har avlat sig smal, två ungar i tät följd. Sandras man är som jag, hade Minou sagt, han är från någon annanstans. Hon sa så mycket som inte berörde vår egna värld. Det intresserade mig inte. När jag tittar upp från vitaminerna står Sandra bredvid. Ansiktet är en sprucken öken.

Vad gör du här.

Pelle hänger över bildörren när jag kommer ut. Den knirkar av tyngden. Han sprätter iväg fimpen och nickar mot baksätet.

Sallad får du käka i stan, här blir det annat.

Han stånkar ner i sätet. Varvar motorn och frågar om han ska behöva vänta i evigheter. När vi far ut ur byn tänker jag på Sandras torra uppenbarelse. Vid ladan harklas det.

Hade ni något att snacka om eller blev det bara blaha.

Vi passerar gården igen, trädgården har vuxit sig snårig på baksidan. En gungställning utan gungor. En på sju och en på fem hade hon sagt. Ögonen var torkade russin.

Inte direkt. Hon är lika tråkig som förr.

Ett ryck i handbromsen. Vi är tillbaka vid mopeden bakvagnar framvagnar skrothögen hos Pelle. Bilen gungar till och står still. Han nitar blicken i ratten och klargör.

Ingen kanske har sagt något men Minou var inte själv när hon gick igenom isen. Hon hade Sandras äldsta med sig ut men ingen pratar om det. Bara så du vet.

Jag ligger utan täcke med handen på magen. Föreställer mig hur det måste vara att förlora en unge som legat i en.

En del säger att det är den största sorgen, att alla andra sorger bleknar. Men det stämmer inte. Det är behovet som styr, där det funnits som mest. Där känns förlusten djupast. Minou borde ha förstått att hon behövde mig fortfarande. Det går inte att somna om med alla tankar som tumlar runt.

Enhjulingen ligger i höggräset, jag tar mig upp och sätter fart bortåt grusvägen. Fälten glöder i gryningsljuset. Jag sträcker ut armarna. Det är bara här det går att flyga. Högt ovanför kyrkogården sveper svartkråkor och efter ett tag skymtar gravstenarna. En av dem är förmodligen Sandras dotters och en av dem är Minous.

Jag skrapar laven på Inge Fors sten. Han körde skolskjutsen i en svart Mercedes, lädersätet knarrade och kletade under låren. Minou knöt upp Sandras omlottkjol, jag hade pratat om att det var möjligt att göra. Den la sig vid skorna när hon klev ur, en draperad hög. Skära trosor med körsbär. Inge Fors blinkade ut och pratade om årstider fenomen universum. Jag svarade och Minou satt tyst. Hon var så allvarligt lagd, grubblade på saker som inte behövde grubblas på.

Över gångarna höjer sig minneslunden. Jag går inte dit. Pelle sätter ett ljus för pappa varje år och nu även för Märit. Säger att han står och glor ett tag för de var grannar en evighet. Familj är bara ett tomt ord tomt skal tomt löfte om inte förmågan att ta hand om finns. Alla människor är inte ämnade för att ha ungar. Märit borde ha fått livmodern utskuren, hur kunde en befruktning ske i den kroppen. Jag hittar ingen sten med Sandras efternamn på, jag ger upp att hitta flickan. Det är nära att jag missar Minou. Graniten liknar utspätt rödvin. Förgyllda bokstäver, raka versaler. Så här var hon inte. Hon var otydlig. Kyrkvaktmästaren krattar riktlinjer vid porten med blicken fäst på mig. Nyberg med fräkniga öron. Jag repar ogräs, försöker få upp rötterna. Är det hon

som håller kvar dem nerifrån och motarbetar. Försöker vara någon i döden som hon aldrig var i livet. Nyberg lutar sig mot krattan, bligar tills jag lämnar med sorgkanter och fuktiga knän. Han borde lägga sig under en av stenarna. Inse att det är dags att lämna in.

Jag tappar balansen vid sönderslagna busskuren. Enhjulingen slirar in i glassplitter. Förbannade cykel, förbannade skärvor. Ett dammoln kommer närmare. Nicke växer fram i jeepen.

Verkar som om du skulle behöva skjuts. Släng den där bak.

Doftgranen dinglar i backspegeln. Vanilj. Förr hängde den nära fläkten för maximal spridning.

Är de där inne fortfarande.

Sådant bryr jag mig inte om. Den luktar gott, det är huvudsaken.

Du har alltid haft en gul.

Vad du kommer ihåg.

Klart jag minns.

Pelle står i tofflorna vid brevlådorna när vi passerar, med näsan i söndagstidningen. Han kastar oseendeögat mot oss. Jag nickar inåt.

Där bor jag, i husbilen på vår gamla tomt.

Punkan måste lagas först. Du kan cykla tillbaka sen.

Han rattar mig hem till sig. Parkerar vid huset som vittrar ner i rabatterna. Jag räknar skifferstenarna till yttertrappan och följer med in.

Varför bor du kvar här. Du har inte ens familj.

Nicke trycker prillan på plats.

Vad menar du. Skulle jag bara bott kvar om jag haft familj.

Köket är fortfarande fördraget, jag särar gardinerna. Sjön vilar lugn nedanför slänten. Magen gör sig påmind, det var länge sedan jag åt. En övergräddad limpa på brödlådan.

Jag tar en macka.

Nicke höjer axlarna. Kränger ur innerslangen och trycker ner i en vattenhink på köksgolvet. Jag sätter mig bredvid med assietten på benen. Undrar om han bakat och får svaret att han gjort det med extra grahamsmjöl och finvete. Jag slickar av smör längs brödkanterna. Nicke tittar ner i spannen igen. Fingrar fingrar fingrar längs gummit. Vattnet skvimpar. Jag sväljer sistentuggan och sätter mig vid bordet.

Jag var förbi graven.

Han stannar upp.

Det var ju på tiden, ett år i efterskott.

Ingen predikan tack.

Nej precis.

Vad löjlig du är, jag kunde inte komma ifrån då.

Han sätter blöta handavtryck på byxorna.

Tror du Mio skulle gjort så mot dig och inte kommit till din begravning.

Ja faktiskt. Vi hade inte med varandras död att göra.

Nicke drar upp slangen med tummen på pyset. Räcker fram och ber mig hålla. Jag har armbågarna bland ängs-

blommorna på vaxduken, drar fingret runt tomkoppen varv efter varv.

Hur var hon sista åren.

Nicke trycker slätar trycker slätar lagningslappen.

Trycker slätar igen.

Hon höll sig för sig själv. Hade inte kontakt med så många.

Men med dig hade hon det.

Ja med mig.

Jag lägger handen på Nickes. Han ruskar av sig.

Försök inte vara inkännande, det passar inte dig Tess. Du vill bara veta något för egen del.

När han går förbi hugger jag tag i jeanshällan. Håller kvar när han rycker, vill höra vad hon sa om mig. Nicke lirkar loss och tar sig ut i hallen. Höjer rösten för att säga saker han inte förstår sig på.

Vet du vad, hon pratade inte om dig alls. Det var som om du inte fanns längre när ert hus brunnit ner. Så var det. Nu vet du det.

Han går ut och monterar på däcket. Pumpar luft.

Klart. Nu kan du ta dig tillbaka.

Jag kramar honom. Mina läppar snuddar hans örsnibb.

Ni var nog väldigt nära varandra, vad sa hon om hur det kändes att jag inte var här längre.

Nicke tar ett steg tillbaka.

Nu får du ge dig.

Pelle har grillen igång. Sprutar tändvätska tills det floffar.

Jävlar, där rök väl ögonbrynen.

Bolmande skyar sveper in utemöblerna, skingras och försvinner. Kol fett kryddor griljeringar. Jag pillar flisor på armstödet.

Har du oljat in det här möblemanget någon gång.

Pelle kluckar. Segar sig ner i hammocken och suger cigg.

Nä jag vill ha naturlig patina på grejerna och inte en massa jox. Jag tror det håller längre om man inte stänger in träfibrerna. Det är ett levande material. Måste få luft.

Han smackar med munnen.

Kommer du ihåg när jag gungade dig när du var en parvel.

Jag studerar den spruckna ryggen.

Det kan väl inte vara samma hammock ändå.

Varför skulle det inte kunna vara det. Jag köper väl ingen skit heller.

Dynorna har fuktskador, grönlinjerade fläckar som breder ut sig. Jag följer en med fingret.

Så klart jag gör. Du slutade inte fast jag skrek stopp.

Det tålde du nog. Din mamma höll på att klema bort dig. Enda barnet, det är inte bra. Hämta flankstekarna, de ligger i marinad och göttar till sig.

Kylskåpet surrar, skakar till och tystnar. Feta flugor vandrar i smygen med skimrande vingar. Askkoppen balanserar på spisplattan. Brännmärken i plastmattan. På bänken ligger svettiga köttbitar på en ugnsplåt. Jag häller av blodsaften och spolar ur hon, odefinierbara matrester slurpar ner i avloppet. Kylskåpet skakar till och surrar. Jag

bär ut maten. Han vet att det inte är sant, jag var inte bara enda barnet. Jag var ensambarn. Om inte Pelle funnits när Märit tappade styrfart hade jag gått bort mig.

Tävlingen pågår tills Pelle konvulsionshostar. Vi får inte fram fler rapar, det blir oavgjort den här gången. Jag väntar på att attacken ska lägga sig och går in med disken. Blötlägger och skrapar smuts från köksbänken. Jag vill inte att han ska ha det så här. Han ligger i hammocken med öppen mun, snarkningarna rasar in när fönsterhaken släpper. Jag drar armen över ögonlocken. Gnor rostfria stålet.

Sandra liknar en kopparorm i sina blänkande träningskläder. Hetsar runt i trädgården och plockar kvistar. Som att det är höst fast vi är i maj. Jag sitter i hagen mitt emot och betraktar henne, dold av trädens grendraperi. Drar in stickande dynglukt. Kossorna klipper med öronmärkningarna bakom elstängslet, tar ett steg och stannar. Sandra tittar inte på pickupen som svänger in på gårdsplanen. Inte på mannen som stiger ur. Han kurar i solen och försvinner i ladugårdsskuggan. Rödstrupade svalor pilar in och ut under takskägget.

Jag dricker ur vattenflaskan. När jag dippar ner hakan igen står Sandra vid stängslet och stirrar genom lövverket. Ända tills hon vänder sig om och går tillbaka i ultrarapid. Tvärstannar vid gärdsgården och kommer rusande tillbaka, hoppar över staketet och landar i hagen. En ko brölar. Jag är stilla. Mig skrämmer hon inte med galna infall. Sandra rätar på sig, har blicken kvar ett tag och går sedan mot grinden. Jag förstår inte vad hon håller på med. Hon påminner om någon som har styrka. Det är irriterande. Djuren rör sig bort, musklerna arbetar under hudarna. Jag lämnar först när fåglarna tystnat.

Blodcirkulationen i benen sätter fart när jag är vid hus-

bilen igen. Det är svalt där inne, dörren var inte ordentligt stängd. Träskomönstret på golvet leder till diskbänken. Skålar och tallrikar på hög. Gubbjäkeln har knotat och stånkat, slamrat blaskat staplat. Jag häller upp konjak i en engångsmugg och drar i mig. Försöker lägga patiens med kortleken från Ryssland, den är främmande i handen och går inte ut. Leken var Minous men hon saknade den aldrig. Inte de andra heller som hon sparade i sin byrålåda. En egen värld som inte behövdes.

Galgarna skallrar när jag sträcker mig till översta hyllan. Nersläckta mobilen i handen. Jag lägger tillbaka den, ingen annan än Hansi kan ha ringt. Han förstår inte att det är lönlöst, att allt redan är förbi. En oformlig klump rör sig inne i Pelles hus. Innan försommaren sommaren högsommaren är över kommer jag åka vidare. Ögonen bränner och rinner av alkoholen, jag lägger mig i sängen och snurrar in mig i lakanet till en puppa.

Pelle nuddar pannan när vi kör förbi Sandras.

Där är Erik, vid ladan. Han försöker hålla liv i gården men verkar inte kunna ett jota. En bagge, från Oslo av alla ställen.

Efter vägkröken stänger han av motorn och rullar vidare. Byn är öde. Jag tittar efter konditoriet.

Du la av för tidigt, vi kommer inte ha tillräckligt med fart.

Den tar sig så långt det går. Det är det som är grejen.

Bilen stannar med bakvagnen kvar på vägen. Pelle drar handbromsen.

Det blir annan vikt när du tynger med röven.

En båge över storfönstret, namnet är detsamma. Café Paix. Dörren gnäller igen bakom oss. Vilda Veronika liknar en pappdocka vid kassan, bara trasselpagen yvar. Glaserade stenar över nyckelbenen. Halsbandet slutar vid klänningsskärpet. Hon ser felplacerad ut men är sig själv när hon öppnar munnen.

Men hej.

Hon plockar med småkakor. Försvinner in i köket. Pelle stöder sig med händerna mot glashuvan.

Chokladtårta får det bli Tessen. Det är gött. Egentligen skulle du ju inte vara med men.

Fiket är ett annat än förut. Vävtapeten med rutor som vi drog fingrarna över saknas. Fronten på disken är gul, även trappräcket till andra våningen. Saker har hänt i den här uttorkade byn på bara några år. När jag lämnade stod allt still. Jag undrar varför Minou bodde kvar i lägenheten ovanpå kaféet när Julie åkte in på hem.

Borden skjuter upp som svampar. Stolar med afrikanska tyger och svartvita bilder på väggarna. En på sjön, ljus och obruten. Kontrasten mot skogsfonden är slående. Jag går närmare. Fotograf Niklas Sander, handskrivet med branta s. Pelle ropar att tårtan är i hamn.

Vi hinner bara en bit. Syret räcker inte till i bilen, kupén är en utsugen plastpåse. Ingen luft kommer in genom de nerdragna rutorna. Det måste vara varmare än normalt.

Du kan släppa av mig. Jag går istället.

Pelle girar in på en mötesplats. Tårtkartongen kanar i baksätet och tar stopp mot dörrsidan.

Så, nu kan du knata bäst du vill. Vi ses hemmavid.

Han varvar Saaben och burnar iväg. Sprättstenen far i diket.

Granarna står i djupled. Fåglar slår sig till ro och flaxar sedan vidare. Hemma. Jag säger ordet högt. Det slinter i munnen, får inte fäste. Pelle räcker. Jag kliver över diket och börjar gå dit jag alltid hittat. Stenröset blir synligt längre fram. Ludna block stjälpta på varandra.

Jag andas in fuktmossan. Här var Minous och min lek, där hon ville vara som jag. Storstenen ser mindre ut. Grå väggen slukar mig inte lika lätt som den gjorde med Minou. Hon kunde ha kommit fram men när sökpatrullen gick förbi var hon tyst. Precis som vi sagt. Det var nästa dag jag kom med henne till klungan, folket vid kiosken som samlats för en ny sökrunda. Där kommer hjärtegrynen, lilla Terese har hittat henne. Pelle sa inte ett ord förrän vid tröskeln till sitt hus. Vi pratar inte om det med Märit, hon orkar inte. Du får komma in till mig så jag får ta det. Han sa att han visste hur saker låg till. Gormade och levde om.

Sjön blinkar mellan träden. Jag förflyttar mig i sidled tills tomtpinnen markerar. Solen silar huset mellan stammarna. Nicke i slänten med hörselkåpor, klyver ved med ett vrål och kastar i en hög. Rycker tag i en ny klabbe. Jag går ner mot sjön och sätter mig på en bänk. Försöker höra vad det är han skriker. Det kommer igen, ett urtidsljud. Jag blundar i solvärmen.

Vad gör du här.

Ett rymdskepp försvinner i ögonvrån. Jag måste ha

nickat till. En svettdunst när han rör sig, tröjan smetar kring bröstkorgen.

Vad trevligt du hälsar.

Nicke böjer läpp om snuset. Tittar ut på vattnet, över mitt huvud.

Var det något speciellt du ville. Jag har en massa jobb.

Du gjorde alltså allvar av dina planer på att bli fotograf.

Han gräver ur prillan. Drar den mot gräset.

Var har du sett mina bilder.

På kaféet. Jag träffade Veronika. Är det hon som har stället nu.

Ja det var hon som köpte det. Berättade inte Mio någonting för dig.

Bänken sviktar när jag ställer mig upp.

Vi pratade inte så mycket om andra.

Jag knyter upp munkjackan kring höfterna och tar på mig. Vinden är enträgnare. Nicke börjar gå uppåt. Tåputtar några vedträn till kubben. En kommer långt och knockar i husgrunden.

Vill du ha lunch, jag tänkte steka lite pytt.

Du har fullt upp sa du.

Han går in i hallen och drar av sig tröjan. Bröstet saltat med svettränder.

Äta måste man eller hur. En klocka slår i vardagsrummet, låter gammal men ny i mina öron. Vi har suttit av en arbetstimme. Matos hänger kvar från Nickes intensiva stekning. Jag dricker vatten,