9789100198268

Översättning: Manne Svensson

albert bonniers förlag

www.albertbonniers.se

isbn 978-91-0-019826-8

Copyright © 2023 by Maria Ressa

Originalets titel: How to stand up to a dictator

Översättning: Manne Svensson

Omslag: Holly Ovenden, bearbetning av Ingrediensen AB

ScandBook uab , Litauen 2023

Förord

När vi föreställer oss en superhjälte är nog det första vi kommer att tänka på inte en knappt 160 centimeter lång kvinna med penna i handen. Men journalister som gör sitt jobb i auktoritära regimer i dag behöver superkrafter.

De riskerar sitt goda rykte, sin frihet och på sina håll till och med sitt liv varje dag. Och Maria Ressa är en av dem.

Att Maria har oddsen emot sig är en underdrift. I en diktatur är staten journalistens motståndare. Det är staten som fattar de politiska besluten, kontrollerar polisen, utser åklagarna och tillhandahåller fängelserna. Det är staten som håller sig med en armé av nätbottar som svartmålar och bekämpar alla som uppfattas som motståndare. Staten har makt att stänga tv-kanaler och webbsidor. Och framför allt: den behöver kontrollera budskapet för att överleva. Dess existens hänger på att man kan förvissa sig om att det bara finns en sida av varje historia.

En berömd filosof sa en gång att inget förtryck är grymmare än det som utövas under lagens sköld och i rättvisans namn. Men under president Duterte tvekade den filippinska regeringen inte att använda rättsliga medel till att försöka skrämma människor som upplevdes som motståndare. Myndigheterna drog tillbaka Marias presslegitimation och stämde henne på så stora belopp att hon riskerade att bli utblottad. En uppsjö av falska anklagelser hänger över henne som gör att hon riskerar att tillbringa resten av sitt liv i fängelse.

Inte för att hon har begått något brott – utan för att ledarna i

hennes land inte vill veta av någon kritik. Så hon ställs inför ett val: att rätta sig efter ledarna och gå säker eller göra sitt jobb och riskera allt. Utan att tveka har hon valt det sistnämnda. Och jag vet att hon aldrig kommer att ge upp.

Genom historien har flera av de viktigaste personerna för civilisationens utveckling blivit förföljda. Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King ställdes samtliga inför rätta för att de kritiserade sin tids politiska ledare. När Gandhi stod åtalad för uppvigling i Indien förklarade han för domaren att han inte ville ha förbarmande för att ha satt sig upp emot en regering med förakt för mänskliga rättigheter: ”Jag är här … för att uppmuntra och glatt underkasta mig det strängaste straff som kan utmätas”, för ”icke-samarbete med det onda är en lika stor moralisk skyldighet som samarbete med det goda”. Han tvingades sitta två år i fängelse till följd av de orden. Men han gjorde Indien till ett rättvisare samhälle. Mandela arresterades för att hans åsikter misshagade landets regering. Han anklagades för högförräderi och fick tillbringa tjugosju år i fängelse för det. Men han störtade det ondskefulla apartheidsystemet.

Marias kamp är kännetecknande för tiden vi lever i. Enligt uppgifter som samlats in de senaste åren blir fler journalister från världens alla hörn fängslade och dödade i dag än vid någon annan tidpunkt sedan man började föra statistik. Och det finns i dag fler auktoritära regimer i världen än det finns demokratier.

Det är därför Maria vägrar lämna landet och är fast besluten att försvara sig mot anklagelserna som riktas mot henne. Hon vet att en oberoende röst som hennes alltid är värdefull, men att den blir oumbärlig när många är tysta. Hon håller fanan högt för alla andra som vågar yttra sig. För om någon som Maria, som är amerikansk medborgare och Nobelpristagare, kan fängslas bara för att hon gör sitt jobb, vad har då de andra för chans?

Det är ironiskt att diktatorer ofta kallas ”stora män” när de i själva verket inte har mod nog att tolerera oliktänkande eller ens ett spel på lika villkor. Det är de som står upp mot dem som borde

hyllas för sin styrka – och somliga är bara 160 centimeter långa.

Förintelseöverlevaren Elie Wiesel varnade oss för att det kan komma en tid då vi är maktlösa att förhindra orättvisor, men det får aldrig komma en tid då vi inte mäktar med att protestera. Marias gärning kommer att få genklang i generationer – för hon har aldrig låtit bli att protestera, aldrig upphört med att försöka böja historiens båge mot rättvisa. På historielektionerna i skolan kommer alla filippinare framöver att få lära sig att den första i landet att belönas med Nobels fredspris var en modig journalist, som var fast besluten att berätta sanningen. För framtida generationers egen skull hoppas jag att de inspireras av hennes liv och gärning.

– Amal Clooney

KONSTEN ATT BEKÄMPA EN DIKTATOR

Prolog

Den osynliga atombomben

Att leva i nuet (i det förflutna)

Sedan samhället började stängas ner på grund av pandemin i mars 2020 har jag varit mycket mer känslosam än jag någonsin tillåtit mig bli förut. Jag känner den uppdämda ilskan över en orättvisa som jag inte har något annat val än att acceptera. Det är vad sex år av angrepp från landets regering har gjort med mig.

Kanske kommer jag att sättas i fängelse. Och kanske kommer jag att få sitta där i resten av mitt liv – eller som min advokat uttrycker det: i över hundra år. Grundat på anklagelser som aldrig ens borde ha räckt till åtal. Rättssamhällets kollaps är något som har skett globalt, men för mig har det blivit personligt. På mindre än två år har de filippinska myndigheterna utfärdat tio arresteringsorder mot mig.

Jag riskerar även att utsättas för våld. Skulle polisen, myndigheten som ska skydda mig, kunna vara så dum att den gav sig på mig? Jo, det kan man faktiskt tänka sig. Filippinernas kommission för mänskliga rättigheter uppskattar att cirka 27 000 personer dödades på knappt tre år under Dutertes brutala krig mot drogerna 2016 till 2018.1 Om det är sant? Vem vet? I kampen för sanningen i mitt land är statistiken det första offret. År 2018 började jag bära skottsäker väst på mina resor.

Våld på nätet är lika med våld i verkliga livet. Det har bevisats genom en hel del forskning och massor av tragiska händelser över hela världen. I likhet med tusentals andra journalister, aktivister, oppositionsledare och intet ont anande medborgare, både här och på andra håll i världen, blir jag angripen på nätet varje dag.

Men när jag vaknar om morgnarna och tittar ut genom fönstret fylls jag av energi. Jag känner hopp. Jag ser möjligheterna – att denna tid, trots mörkret, också är en tid då vi kan bygga upp våra samhällen igen, med början i det som finns mitt framför ögonen på oss: vår egen intressesfär.

Världen som vi en gång kände den har slagits i spillror. Det vi nu måste göra är att bestämma vad vi ska skapa i stället.

Mitt namn är Maria Ressa. Jag har varit journalist i mer än trettiosex år. Jag föddes i Filippinerna men växte upp och utbildade mig i New Jersey, för att sedan återvända till mitt hemland efter college i slutet av 1980-talet. Jag gjorde karriär på CNN genom att starta upp och driva två av deras redaktioner i Sydostasien på 1990-talet. Det var CNN:s glansdagar och en härlig tid för internationella reportrar. Från min sydostasiatiska utkikspunkt blev jag ögonvittne till dramatiska händelser som i många fall förebådade andra saker som skulle hända runtom i världen: växande demokratiska rörelser i forna kolonialländer, den islamistiska terrorismens skrämmande nya utbredning långt före 11 september, en ny sorts demokratiskt valda autokrater som i allt väsentligt skulle göra sina länder till diktaturer – och så de sociala mediernas enorma möjligheter och inflytande, som snart skulle spela en avgörande roll i att rasera allt jag står för.

År 2012 var jag med och grundade Rappler, en filippinsk nyhetssajt som enbart existerar digitalt. Min ambition med sajten var att skapa en ny sorts undersökande journalistik i mitt land, en nyhetsrapportering som skulle utnyttja de nya sociala medienätverken till att skapa folkrörelser för bättre samhällsstyrning och starkare demokratier. Då trodde jag fortfarande helhjärtat på sociala mediers potential att göra gott i världen. Med hjälp av Facebook och andra plattformar kunde vi crowdsourca de senaste nyheterna, hitta viktiga källor och tips, samla kollektiva insatser för klimatet och god samhällsstyrning och bidra till stör-

re politisk medvetenhet och ökat valdeltagande. Rappler blev en omedelbar succé, men under vårt femte år gick vi från att hyllas för våra idéer till att bli angripna av vår regering – bara för att vi fortsatte göra vårt jobb som journalister, det vill säga att berätta sanningen och ställa makten till svars.

På Rappler avslöjade vi korruption och manipulation inte bara i statsapparaten, utan i allt högre grad även i de teknikbolag som redan då dominerade våra liv. Med början år 2016 uppmärksammade vi särskilt två destruktiva fenomen som tilläts härja fritt: Rodrigo Dutertes krig mot drogerna och Mark Zuckerbergs Facebook.

Resten av världen gör faktiskt klokt i att hänga med i vad som händer i Filippinerna. År 2021 var nämligen sjätte året i rad då filippinarna var det folk i världen som ägnade mest tid åt internet och sociala medier.2 Trots låga uppkopplingshastigheter var det filippinarna som lade upp och såg flest videor på Youtube 2013. Fyra år senare var 97 procent av vår befolkning aktiv på Facebook. När jag drog den siffran för Mark Zuckerberg 2017 blev han först tyst en stund. ”Maria, vänta lite nu”, svarade han till slut och spände blicken i mig, ”var håller de övriga tre procenten hus?”

Jag skrattade åt kvickheten då. Nu skrattar jag inte längre. Av statistiken framgår något som även Facebook medger – att Filippinerna är epicentrum3 för de katastrofala effekter som sociala medier kan få på en nations institutioner, kultur och befolkning. Varje utveckling som sker i mitt land sker så småningom i resten av världen – om inte nästa dag så i alla fall ett eller ett par år senare. Redan 2015 kom uppgifter om kontofabriker som skapade telefonverifierade konton i Filippinerna. Samma år visade en undersökning att de flesta av Donald Trumps likes på Facebook kom från något land utanför USA och att var tjugosjunde av alla hans följare kom från Filippinerna.

Ibland känner jag mig som en blandning av Sisyfos och Kassandra, som gång på gång försöker varna världen för konsekvenserna

av att de sociala medierna har slagit sönder vår gemensamma verklighet – själva platsen där demokrati sker.

Den här boken är mitt försök att visa er hur förödande det är att det inte finns någon rättssäkerhet i den virtuella världen. Vi lever bara i en verklighet, och rättssamhällets globala sammanbrott utlöstes av bristande demokratisk klarsyn på internet på 2000-talet. Straffriheten på nätet ledde förstås till straffrihet även utanför nätet och slog därmed ut de befintliga kontrollmekanismerna. Det jag har bevittnat och dokumenterat under det senaste decenniet är teknikens gudalika makt att smitta oss alla med ett virus av lögner, att vända oss mot varandra, att utlösa –och rent av skapa – känslor av rädsla, ilska och hat mellan oss och påskynda frammarschen för auktoritära ledare och diktatorer runtom i världen.

Jag började med att kalla det för ”demokratins död i tusen strimlor”. Samma medier som tillhandahåller de nyheter vi behöver föredrar lögner framför fakta. Redan 2018 fanns studier som visade att lögner spetsade med ilska och hat spred sig snabbare och längre än fakta.4 Utan fakta, ingen sanning. Utan sanning, ingen tillit. Utan alla tre har vi ingen gemensam verklighet och demokratin som vi känner den – och all meningsfull mänsklig strävan – kommer att vara död och begraven.

Vi måste agera snabbt, innan detta sker. Det är det jag vill lägga grunden för med den här boken: att utforska de värden och principer som bör gälla inte bara för journalistiken och tekniken, utan också för den kollektiva insats vi behöver göra för att kunna vinna denna dragkamp om fakta. Denna upptäcktsresa är djupt personlig för mig. Och det är därför varje kapitel har både ett mikro- och ett makroperspektiv – både mina personliga lärdomar och den vidare helhetsbilden. Ni kommer att få läsa om de enkla idéer jag håller fast vid för att komma fram till det som med tiden utmynnat i både instinktiva och genomtänkta beslut, där det ena lagret efter det andra läggs på mina nya erfarenheter av nuet i det förflutna.

År 2021 var jag en av de båda journalister som tilldelades Nobels fredspris. Senaste gången en journalist hade fått utmärkelsen innan dess var 1935. Det årets pristagare, den tyske reportern Carl von Ossietzky, kunde inte ta emot priset eftersom han tynade bort i ett av nazisternas koncentrationsläger. Genom att ge priset till mig och Dmitrij Muratov från Ryssland signalerade den norska Nobelkommittén att världen befann sig i ett liknande historiskt skede, ytterligare en existentiell tidpunkt för demokratin. I mitt Nobelpristal5 sa jag att en osynlig atombomb har exploderat i vår infrastruktur för information, att teknikbolagens plattformar har gett geopolitiska krafter möjlighet att manipulera oss alla var och en för sig.

Bara fyra månader efter fredsprisceremonin invaderade Ryssland Ukraina, med hjälp av metanarrativ som de strött ut på nätet6 sedan 2014, då de invaderade och annekterade Krim och installerade en lydregim i republiken. Taktiken de använde? Att undertrycka information för att sedan ersätta den med lögner. Genom att gå till våldsamma angrepp mot fakta med sin kostnadseffektiva digitala armé utplånade Ryssland sanningen och bytte ut den tystade berättelsen mot sin egen – i praktiken att Krim frivilligt hade underkastat sig Rysslands kontroll. Ryssarna skapade fejkkonton, satte in arméer av bottar och utnyttjade de sociala mediernas svagheter för att lura verkliga människor. För de amerikanska mediebolagen, världens nya informationsgrindvakter, genererade aktiviteterna mer engagemang och ökade intäkter. Grindvakternas och desinformatörernas syften sammanföll med varandra.

Det var första gången vi blev medvetna om de informationskrigsmanövrar som snart skulle sättas in överallt i världen, från Duterte och brexit via Katalonien till kampanjen för att ”stoppa stölden” efter presidentvalet i USA. Åtta år senare, den 24 februari 2022, använde sig Vladimir Putin av samma metoder och samma metanarrativ som han spridit inför annekteringen av Krim för att invadera själva Ukraina. Det är ett exempel på hur

desinformation såväl nedifrån och upp som uppifrån och ned kan skapa en helt ny, konstgjord verklighet.

Mindre än tre månader senare var det Filippinerna som föll ner i avgrunden. Den 9 maj 2022 var dagen då mitt land skulle rösta fram en efterträdare till Duterte. Det hade funnits tio kandidater till presidentposten, men till slut var det bara två det stod emellan: oppositionsledaren och vicepresidenten Leni Robredo samt Ferdinand Marcos Jr, den ende sonen till diktatorn Ferdinand Marcos – som införde krigslagar 1972 och skulle bli kvar vid makten i nästan tjugoett år. Marcos var den förste av kleptokraterna, som anklagades för att ha stulit 10 miljarder dollar av sitt folk innan han slutligen störtades i en folklig revolt 1986.

Under valkvällen tog Marcos Jr snabbt en betryggande ledning som han sedan inte skulle släppa.7 Klockan 20:37, när 46,93 procent av alla distrikt rapporterat in sina resultat, hade Marcos fått 15,3 miljoner röster mot Robredos 7,3 miljoner. Klockan 20:53, med 53,5 procent av resultaten inrapporterade, stod Marcos på 17,5 miljoner mot Robredos 8,3 miljoner. Klockan 21:00, med 57,76 procent, hade Marcos 18,98 miljoner röster och Robredo 8,98 miljoner.

Det här är slutet, sa jag till mig själv den kvällen. Valet blev ett kvitto på hur effektivt genomslaget var för de ihärdiga desinformationskampanjer på sociala medier från 2014 till 2022 som förvandlat Marcos från paria till hjälte. Desinformationsnätverken kom inte enbart från Filippinerna. Även globala nätverk var inblandade, exempelvis det kinesiska nätverk som Facebook 8 plockade bort 2020. De bidrog till att förändra historien mitt framför ögonen på oss.

Sedan jag nämnde det i mitt fredspristal i slutet av 2021 hade jag påpekat gång på gång att den som skulle vinna det valet inte bara skulle avgöra vår framtid, utan också vårt förflutna. Det går inte att hålla regelrätta val utan regelrätta fakta.

Sanningen förlorade. Historien förlorade. Marcos vann.

Med tanke på alla som behövt gå under jorden, tvingats i exil eller kastats i fängelse har jag haft tur. Det enda försvar en journalist har är att belysa sanningen och blottlägga lögnen – och det kan jag fortfarande göra. Men det finns så många som blir förföljda i skymundan, som varken får uppmärksamhet eller hjälp, medan makthavarna drar åt tumskruvarna allt hårdare utan risk för konsekvenser. Deras medbrottsling är tekniken, den tysta kärnvapenförintelsen av vår infrastruktur för information. Efterdyningarna måste vi hantera på samma sätt som världen hanterade ödeläggelsen efter andra världskriget: genom att skapa institutioner och avtal som Nato, FN och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Nu behöver vi nya globala institutioner och återigen inskärpa de värden vi står för.

Vi står bland spillrorna av den värld som en gång var och måste nu vara förutseende och djärva nog att föreställa oss – och skapa – världen som den borde vara: mer empatisk, mer jämlik, mer hållbar. En värld fri från fascism och förtryck.

Den här boken skildrar min resa för att nå dit, men den handlar också om dig, kära läsare.

Demokratin är bräcklig. Du måste kämpa för varje bit – varje lag, varje skydd, varje institution, varje historia. Du måste förstå hur farligt det är att låta den råka ut för minsta lilla skråma. Därför säger jag till oss alla: Vi måste hålla ställningarna.

Här har vi mycket att lära människor i väst, som i många fall ser demokratin som något självklart. Det här är en bok för alla som tenderar att ta demokrati för givet, skriven av någon som aldrig skulle göra det.

Vad du gör har betydelse för detta nu i det förflutna, för minnet kan så lätt ändras. Jag ber dig att fråga dig själv samma sak som mina medarbetare och jag frågar oss varje dag:

Vad är du villig att offra för sanningen?

DEL I

Hemkomsten

Makten, medierna och Filippinerna

1963–2004

Kapitel 1

Den gyllene regeln

Valet att söka kunskap

Man vet inte vem man är förrän man tvingas slåss för att få vara den personen.

Hur bestämmer man vad man ska slåss för? Ibland är det inte ens eget val. Man lever som man gör för att summan av alla ens val har tagit en dit. Har man tur inser man tidigt att varje beslut man fattar besvarar en fråga som vi alla måste tampas med: hur vi fyller våra liv med mening. Meningen med livet är inget man bara snubblar över eller som någon ger en. Man bygger den med varje beslut man fattar, varje åtagande man väljer att ta på sig, människorna man älskar och de värden som är viktiga för en.

Själv delar jag upp livet i tioårsperioder. När jag var tio förändrades mitt liv dramatiskt, och det följande decenniet handlade

Klassfoto, St. Scholastica’s College, tredje klass, 1973.

helt om att upptäcka och utforska. Tiden mellan tjugo och trettio handlade mest om att välja: vad jag skulle göra efter college, var jag skulle bo, var jag skulle arbeta, vem jag skulle älska och hur. Perioden mellan trettio och fyrtio handlade om att bli kompetent i det som visade sig vara mitt kall – journalistyrket – och det sökande efter rättvisa som kom med uppdraget. Hårt arbete var ett genomgående tema, den enda sak jag visste att jag kunde kontrollera.

Så passerade jag fyrtio, då jag kom till ”erövra världen”-fasen och tidsfristen jag satt för mig själv att äntligen stadga mig någonstans och viga resten av mitt liv åt Filippinerna. Livet efter femtio har handlat om förnyelse och aktivism: att ta ställning för mina djupaste övertygelser. Mitt senaste decennium skulle nog också kunna kallas för perioden då jag ”kom ut” – kom ut mot mördandet och de skriande uttrycken för maktmissbruk, kom ut mot teknikens mörka sida, kom ut och stod upp för mina politiska åsikter och min sexualitet.

Jag föddes den 2 oktober 1963 i ett trähus i Pasay City i Manilla i mitt hemland Filippinerna – en vidsträckt arkipelag med en mängd olika språk och kulturer som knutits samman av katolska kyrkan. Det var ett samhälle med feodala drag, dominerat av oligarker som tilldelats sina egendomar under århundraden av spanskt kolonialstyre. Efter spansk-amerikanska krigets slut 1898 överlämnade Spanien i enlighet med Parisfreden Filippinerna till USA. Ett år senare hävdar vi filippinare att det filippinsk-amerikanska kriget inleddes, en konflikt som under lång tid förpassades till en fotnot i de amerikanska historieböckerna under benämningen ”filippinupproret”.9

Det här var på den tiden då ”manifest destiny”-doktrinen rådde, enligt vilken amerikanerna var ett utvalt folk vars öde det var att civilisera världen. Rudyard Kipling publicerade sitt första berömda imperialistiska poem ”Den vite mannens börda” för att uppmuntra amerikanerna att styra Filippinerna 1899. Det skulle de också göra fram till 1935, då Filippinerna blev ett självstyrande samvälde. Filippinska samväldets konstitution, som behövde godkännas av

USA:s president Franklin D. Roosevelt, var i allt väsentligt en modifierad variant av den amerikanska konstitutionen. Filippinernas kolonialhistoria brukar skämtsamt sammanfattas med att man tillbringade trehundra år i kloster och femtio år i Hollywood.

Min pappa, Manuel Phil Aycardo, dog i en bilolycka 1964, bara tjugo år gammal. Jag var ett år då och mamma Hermelina var gravid med min syster Mary Jane.

Mamma tog oss ifrån vår pappas familj och flyttade med min syster och mig till ett halvfärdigt hus där vi sedan fick bo tillsammans med vår mormorsmor, som stank av alkohol men tog väl hand om oss. Vi var så fattiga att vi borstade våra tänder med salt och ständigt oroade oss över nästa mål mat. Höjden av lyx var när mamma kom hem på lönedagen, iförd sin gula uniform från arbetsförmedlingen där hon jobbade, med en hämtkartong från Kentucky Fried Chicken.

När jag var fem revs en gammal familjefejd upp på nytt och mamma flyttade till USA för att bo hos min mormor, som nyligen flyttat till New York. Mamma var tjugofem när hon landade i San Francisco den 28 april 1969.

Då flyttade min syster och jag in hos våra farföräldrar på Times Street i Quezon City i Manillas storstadsområde. Det var ett lugnt, oansenligt medelklassområde där husen låg en bit bort från stora vägen.

Min farmor, Rosario Sunico, var djupt religiös och bidrog till att forma mina värderingar. Hon berättade om min pappa: att han var ung, intelligent och en duktig pianist, som kom från en musikerfamilj. Hon lärde mig att jobba hårt i skolan och att tänka långsiktigt: mynten som blev kvar av fickpengen de skickat med mig till skolan stoppade vi i en flaska och såg tillsammans hur den sakta fylldes upp. Hon försökte även påverka min uppfattning om saker och ting. Bland annat berättade hon för mig att min mamma var en dålig människa och att hon hade åkt till USA för att prostituera sig.

Det var förvirrande för en dotter att förhålla sig till, särskilt

när mamma kom på besök. Minst en gång om året kom mamma nämligen hem och bodde hos oss, vilket vände upp och ner på hela hushållet. Trots att jag var så liten kände jag av spänningarna mellan mamma och farmor. De verkade tävla med varandra och krävde ofta att jag tog parti för någon av dem, vilket jag vägrade att göra.

Bleknade minnen från de där besöken flimrar förbi i mitt huvud. Jag minns hur jag satt på en säng tillsammans med min mamma och min syster när jag var sju, åtta år gammal. Min mamma skilde sig verkligen från mängden. Hon var liten, späd, vacker och alltid full i skratt. En gång när hon pratade om något med min syster kom jag att tänka på ett nytt ord jag hade lärt mig och ville slänga mig med. Jag inväntade rätt tillfälle, sedan kastade jag mig in i diskussionen.

”Utomordentligt!” gastade jag. En kort tystnad uppstod, varpå mamma brast ut i gapskratt. Sedan kramade hon om mig.

Jag gick på St. Scholastica’s College, en katolsk flickskola som hade grundats och fortfarande drevs av tyska benediktinmissionärer. De placerade mig i en experimentklass med högre studietempo, för mina klasskamrater och jag hade gjort särskilt bra ifrån oss på proven och ansågs därför ”smartare” än de andra barnen. Åtminstone var det något som min klasskompis Twink Macaraig och jag brukade skratta åt.

Men det fick ett abrupt slut när mamma en dag kom till skolan och kidnappade mig och min syster.

När jag kom till skolan den dagen strilade solens skarpa strålar in genom fönstren i klassrummet och det kändes som vilken dag som helst. Jag ställde ner skolväskan och lyfte på locket till skolbänken. Då hörde jag plötsligt en röst ropa mitt namn. ”Mary Ann!”

Det var en hopdragning av båda mina namn – Maria Angelita – och det var bara i min familj jag kallades så. Jag vände mig förskräckt om och såg mamma stå i främre delen av klassrummet tillsammans med skolans rektor, syster Gracia. De gick fram till

min bänk och hjälpte mig att packa ner alla saker i väskan igen. På vägen ut kastade jag en blick över axeln och såg hur alla mina vänner stirrade på mig.

Vi gick vidare till min systers klassrum. Hon väntade utanför med min moster, Mencie Millonado, och en annan av de undervisande nunnorna. När Mary Jane fick syn på mamma rusade hon fram och kramade henne. Vi var de enda som befann oss i korridoren just då. Mary Jane och mamma grät båda två. Och så hörde jag mamma mumla någonting om att hon skulle ta oss med till Amerika.

Jag minns att jag tittade ut över skolgården just då och intuitivt förstod att inget någonsin skulle bli sig likt igen. I det läget famlar man efter någon form av stöd. I mitt fall blev det biblioteksboken i väskan, som jag visste skulle bli försenad om jag inte lämnade tillbaka den samma dag.

Medan vi gick mot grinden stannade jag mitt på skolgården, pekade mot biblioteket och frågade mamma om vi kunde lämna tillbaka boken. ”Vi kan göra det en annan dag”, sa hon.

Utanför grinden stod en bil parkerad längs trottoaren. Vi hoppade in i bilen, och så fort vi hade satt oss till rätta presenterade mamma oss för mannen i passagerarsätet. ”Mary Ann, Mary Jane”, sa hon, ”det här är er nya pappa.”

Allt kan förändras på ett ögonblick.

Jag skulle inte se mina farföräldrars hus eller min skola igen. Ena dagen var de hela min värld. Nästa dag var de inte längre det. Dörren till den världen var stängd för alltid, och en ny verklighet öppnade sig. Jag var tio år gammal.

Mindre än två veckor senare var vi i Alaska, där vårt plan hade mellanlandat för att tanka. Det var den 5 december 1973. Jag stirrade ut genom flygplansfönstret och sa åt mig själv att komma ihåg det datumet. Vad som skulle hända efter det visste jag inte, men det var dagen då Mary Jane och jag såg snö för första gången.

När vi landade på JFK i New York var det mörkt och iskallt

en kyla vars like jag aldrig känt förut. Min styvfar tog våra resväskor. I mitt huvud funderade jag fortfarande för fullt på vad jag skulle kalla honom, även om mamma sa åt mig att kalla honom pappa och moster Mencie sa: ”Varför inte pappa Peter.”

Innan vi lämnade Manilla hade någon bett att få bli fotograferad tillsammans med honom. ”De tror att han är Elvis Presley”, hade mamma viskat.

Vi klämde in oss i en mörkblå Folkabubbla på flygplatsparkeringen. Min syster och jag kände värmen från en kupévärmare för första gången under cirka nittio minuters färd söderut. Efter att ha färdats från andra sidan jordklotet i över ett dygn var vi äntligen framme vid målet för resan – en villa i ett nybyggt förortsområde i Toms River, New Jersey. Vi lastade ut bagaget ur bilen. Jag gjorde ett perfekt fotavtryck i pudersnön på uppfarten. Och så steg min syster och jag in i vårt nya hem. Senare skulle vår nya pappa och mamma förklara att han tänkte ansöka om att få adoptera oss, vilket skulle få till följd att vårt efternamn ändrades till Ressa.

Det var ett land i kaos jag hade lämnat bakom mig. Lite drygt ett år tidigare, den 21 september 1972, hade Ferdinand Marcos infört krigslagar och släckt ner landets största tv-kanal, ABS-CBN, som tidigare alltid varit ett viktigt nav för mediernas inflytande. Marcos envälde skulle inleda en ny era för Filippinerna, som fram till dess hade formats nästan uteslutande av USA. ”Erövringen av territorier började och slutade i Filippinerna”, skrev min vän Stanley Karnow i sin storslagna skildring In Our Image: America’s Empire in the Philippines. ”Amerikanerna underlät att etablera en effektiv och opartisk förvaltning … så filippinarna vände sig inte till byråkratin när de behövde hjälp, utan till politikerna, vilket gav näring åt beskyddarskap och korruption.”10

Traditionellt beskyddarskap och utbredd korruption var inslag som aldrig skulle försvinna från Filippinerna. Marcos hade valts till president för första gången 1965, mitt under en djup ekono-

misk kris, och skulle bli den förste och hittills ende som blivit omvald till ämbetet två gånger. Han grundade sin kampanj på nationell identitet och oberoende från USA.

Efter att Marcos hade infört krigslagar ratificerade kongressen 1973 års konstitution, även den efter amerikansk förlaga, men med vissa revideringar som garanterade Marcos maktposition. Den skulle senare godkännas av högsta domstolen, vilket gav Marcos möjlighet att ”lagligt” befästa och behålla sin makt under de följande fjorton åren – år som jag skulle fördriva i min nya verklighet i USA

Vår familj trodde på Amerika – att om man jobbade hårt och betalade sin skatt så skulle man få sin belöning. Att världen är rättvis var det underförstådda löftet i det sociala kontraktet. Under flera decennier tvingades mina föräldrar sedan uppleva hur det kontraktet urholkades. Jag vet vad det gör med människor, hur ovissheten och rädslan tilltar, hur lurade de som arbetar hårt och följer reglerna känner sig när löftena till dem bryts. Och när så småningom sociala medier och informationskampanjer kommer in i bilden är det just de människorna man riktar in sig på, för det är de som är mottagliga – de tror på lögnerna.

Peter Ressa på dejt med Hermelina Delfin vid Frihetsgudinnan, 1971.

Peter Ames Ressa föddes i New York av italiensk-amerikanska invandrare. Han hoppade av skolan som sextonåring för att hjälpa familjen att försörja sig och skaffade sig ett administrativt jobb på investmentbanken Brown Brothers Harriman & Co., där han sedan långsamt skulle kämpa sig uppåt i hierarkin. När han lämnade företaget hade han avancerat till IT-chef med ansvar för bolagets stordatorer och blivit erbjuden en tjänst på IBM. Han hade slagit sig fram genom hårt arbete, men också tack vare sitt otroliga detaljminne.

Han och min mamma hade träffats genom att bokstavligen gå in i varandra på stan i New York. Efter att ha varit ihop i ungefär två år gifte de sig 1972, och året därpå föddes min syster Michelle. Bara en vecka efter förlossningen bad mina föräldrar faster Annie att ta hand om den nyfödda och klev på ett plan till Manilla för att hämta Mary Jane och mig, en resa som min mamma upplevde som både påfrestande och som en stor seger.

Peter och Hermelina var ett iögonfallande par, vilket alla deras barn var medvetna om. Det var som om en strålkastare ständigt lyste på föräldrarna. På den tiden såg jag USA nästan uteslutet från dessa båda hårt arbetande, glamourösa människors perspektiv – som gav sig av före gryningen och pendlade två timmar till sina arbeten i centrala New York, som kom hem igen efter mörkrets inbrott, som jobbade hela tiden.

Ett tag fick mamma för sig att hon skulle dra in på utgifterna genom att sy våra kläder själv, men hon insåg snart att det blev så tidskrävande att det inte var värt besparingen. När hon hade fött min bror, Peter Ames Jr, och sitt yngsta barn Nicole var det jag som ledde shoppingturerna inför skolstarten, som gick bakom min mamma med kundvagnen på Grand Union, Sears och andra lågprisbutiker i augusti varje år. Jag visste hur man hittade de billigaste kläderna och skorna.

Under den perioden betalade pappas företag för hans utbildning, så att han kunde ta examen från high school. Och när jag gick på high school gick han kvällskurser på college. Inte förrän

långt senare insåg jag hur mycket mina föräldrar hade offrat för att ge sina barn en vettig chans. De ville ge sina barn möjlighet att leva ett bra liv och gå i bra skolor – och det fick vi.

När jag klev in i mitt klassrum i en av de röda tegelbyggnaderna på Silver Bay Elementary School för att börja årskurs tre var jag kortast i klassen med mina 127 centimeter – och det enda barnet med brun hud. Även om jag förstod och kunde göra mig förstådd på engelska var det i första hand tagalog, eller filippinska, som jag talade hemma. Jag förundrades över mina klasskamraters skräniga, otvungna självförtroende och chockerades över hur oförskämda de var mot vår lärare.

Det gladde mig att skolan precis som St. Scholastica’s i Filippinerna använde sig av SRA Reading Lab, ett av de första individuellt anpassningsbara inlärningsprogrammen för läsning, skrivning och läsförståelse, som gav eleverna möjlighet att utvecklas i sin egen takt. Jag gillade att tävla med mig själv och mina klasskamrater och hade redan skaffat mig ett ganska stort försprång på St. Scholastica’s. Så när jag nu gick till bakre änden av klassrummet för att hämta mitt SRA-kort för läsförståelse – där det gick att se hur långt vi hade kommit – sa en av de längsta och mest högljudda eleverna till hela klassen att de skulle öppna en helt ny kartong för mig – en kartong som ingen annan i klassen hade kommit till ännu. I det ögonblicket förstod alla att jag var duktig i skolan.

Jag är blyg av naturen, introvert. Övergången till det amerikanska livet blev så omtumlande för mig att mina lärare berättat att jag knappt sa ett ord på nästan ett år. Själv minns jag min tystnad som lärande, som en fortsättning på mentaliteten från min uppväxt och skolgång i Filippinerna, där man skulle hålla tyst och vänta tills man fick ordet. Jag sög i mig min nya värld som en svamp.

Lärarna på skolan lyckades räkna ut vad min tystnad berodde på och hjälpte mig med anpassningen. En av dem, mrs Rarick, gav mig gratis pianolektioner en gång i veckan, vilket blev en

trygghet för mig. Min farmor hade alltid fäst stor vikt vid att min pappa hade spelat piano, att hennes släkt var mecenater 11 och att min farbror varit konsertpianist.12 På ett eller annat sätt tar man till sig drömmarna som svävar i luften omkring en.

Pianospelandet blev en återkoppling till det förflutna och gav mig en känsla av frihet, eftersom jag varken behövde tala eller lära mig ett främmande språk. Det enda jag behövde göra var att öva tills jag hade lärt mig spela och skapa musik. Jag insåg tidigt att man behöver sitta i timme efter timme och öva för att bli riktigt bra på att framföra musik, så att man helt kan koppla bort arbetet som ligger bakom medan man spelar. När världen kändes för svår att hantera kanaliserade jag min energi till timmars nötande vid pianot.

Men naturligtvis ville jag samtidigt vara som alla andra. Jag brukade stå framför spegeln, uttala de engelska orden efter bästa förmåga och önska att jag hade ljusare hy och blont hår. När man inte vet vem man är och hela världen har vänts upp och ner vill man inte gärna sticka ut.

Tre lärdomar har dröjt sig kvar hos mig sedan året då jag flyttade till USA. De har dykt upp gång på gång i mitt liv i skilda sammanhang, och fått en ny innebörd varje gång.

Den första lärdomen var att jag alltid skulle göra valet att söka kunskap. Det innebar att jag behövde se positivt på förändringar och uppbåda mod att misslyckas – framgång och misslyckande är två sidor av samma mynt. Det går inte att lyckas utan att någon gång ha misslyckats. Jag insåg att de flesta var bekväma av sig och valde att trampa vidare på bekanta stigar: gamla vänner och gamla rutiner och vanor.

Flytten till USA blev ett test av vem jag var. Vad tar jag med mig? Vad lämnar jag bakom mig? Vem är jag? Till och med mitt namn hade ändrats. På vägen ut ur klassrummet i Manilla hade jag hetat Angelita Aycardo. Nu hette jag Maria Ressa. Jag hade flyttat till en helt ny värld, med ett nytt språk, nya seder och nya kulturella koder som alla förstod utom jag. Det blev så jobbigt

att hantera att jag ett tag under det där första året inte ville gå hemifrån.

Så jag fokuserade på saker som var mätbara: mina framsteg med SRA Reading Lab, hur snabbt jag kunde ta mig igenom Charles Hanons pianoövningar. Många saker lärde jag mig genom att läsa om dem i böcker, till och med hur man spelar basket. På helgerna tog jag med mig en bok till basketplanen, lade den på asfalten och följde instruktionerna steg för steg för hur man dribblade med bollen eller sköt straffkast. Jag omsatte alla kunskaper i praktiken. Det enda jag behövde göra var att öva.

Bara några månader efter att jag kommit i ordning frågade miss Ugland,13 en lärare som var lite av en idol för mig, om jag kunde tänka mig att gå i en annan klass. Skolan ville flytta upp mig en årskurs. Jag hade just börjat känna mig trygg i den nya miljön, och att den tryggheten nu kanske skulle rivas upp kändes skrämmande. Då sa hon till mig: ”Maria, var inte rädd. Pressa alltid dig själv att lära dig mer – i mitt klassrum har du inte längre något mer att lära.”

Så efter halva läsåret flyttades jag upp från tredje till fjärde klass och fick börja om från början igen. Och i samband med det drog jag min andra lärdom: att jag skulle bejaka rädslan.

Den utlösande faktorn till det? Att jag inte visste vad ”pyjamasparty” betydde. Det var inget vi höll på med i Manilla, eller åtminstone kallade vi det inte så. Men nu fick jag en inbjudan till ett ”pyjamasparty” av Sharon Rokozny, som var coolast i klassen i trean, och när jag frågade mamma vad det var för party, svarade hon: ”Det är ett party där du har på dig pyjamas!” Det verkade logiskt. Och jag var fortfarande smått chockad över att Sharon hade bjudit mig.

På dagen för kalaset tog jag på mig pyjamasen och hoppade in i bilen med min pappa, mamma och syster. När vi svängde in på återvändsgatan intill Sharons hus såg jag mina klasskamrater sparka en boll till varandra i trädgården. Ingen hade pyjamas på sig.

Jag vände mig i panik till mamma, som generat erkände att hon faktiskt inte heller visste vad ett pyjamasparty var. Vid det laget hade mina klasskompisar redan fått syn på vår bil, så vi kunde inte åka därifrån. När bilen hade stannat gav jag mina föräldrar en blick innan jag öppnade dörren. Sedan klev jag ut.

Klasskamraterna slutade spela boll och stirrade på mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men sedan kom Sharon fram till bilen. ”Jaha, du har din pyjamas på dig”, sa hon.

”Jag trodde att man skulle ha det”, mumlade jag med gråten i halsen. Jag hade uppbådat allt mod jag hade för att kliva ur bilen, så nu fanns det inget kvar.

Då grep Sharon min hand, tog min väska och ledde in mig i huset. ”Du kan gå in och byta om”, sa hon medan jag torkade tårarna och vinkade till mina föräldrar. Tack och lov hade jag med mig ett ombyte.

När man tar en risk måste man lita på att någon kommer till undsättning, och när det blir ens egen tur att göra det får man hjälpa någon annan. Det är bättre att konfrontera sin egen rädsla än att fly från den, för flykten kommer inte få problemet att försvinna. Konfronterar man rädslan har man chansen att ta kontroll över den. Det var så jag började definiera mod.

Min tredje lärdom handlade om att sätta sig upp mot mobbare. Det var förknippat med en mängd olika saker, som rädsla, acceptans, grupptillhörighet och popularitet. Eftersom allt var främmande för mig hade jag för det mesta inget annat val än att hålla tyst, observera och lära. Och eftersom jag redan stack ut så mycket från de andra kände jag betydligt mindre press på mig att anpassa mig, och hade lyxen att kunna observera och förstå massan utan att behöva vara en del av den.

Det året hade jag en klasskamrat – vi kan kalla henne Debbie – som var tyst och grå och blev retad för att hon hade polyesterbyxor. Alla gjorde sig lustiga över henne. Själv förstod jag inte riktigt varför, men jag ville absolut inte ta bladet från munnen och fråga – tänk om de skulle börja reta mig!

I dag har jag ett uttryck för att beskriva det: tystnad är delaktighet.

Jag spelade violin och Debbie spelade altfiol, och en dag efter ett rep med skolorkestern såg jag Debbie stå och gråta i hörnet av musiksalen. Jag höll mig instinktivt undan från henne, för om jag stannade och frågade vad som var fel skulle någon kunna lägga märke till det och ge sig på mig med. Ingen pratade med Debbie om det inte var för att retas med henne. Men så mindes jag Bibelns gyllene regel: ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.”

Jag fattade ett beslut. Jag gick ut ur musiksalen och in på toaletten i korridoren, tog en pappersnäsduk, gav den till Debbie och frågade henne vad som var fel. Hon berättade att hennes pappa låg inlagd på sjukhus sedan några månader tillbaka.

Att prata med henne gav mig mod att fortsätta prata med henne. Och efter ett tag frågade jag om hon ville sova över hos mig. Att hon gick klädd i polyesterbyxor var för att hennes familj hade ont om pengar och byxorna var billiga, visade det sig.

Hur som helst började jag ta parti för Debbie efter det. En gång när den värsta mobbaren retades med henne medan vi repade med orkestern sa jag åt honom att sluta. Just som jag trodde att han skulle ge sig på mig för det, gick några av mina vänner emellan. Det enda som krävs är att en person sätter sig på tvären, för mobbare gillar inte att få mothugg framför ögonen på andra.

Det var en tidig lektion i hur man kunde stå emot flockmentalitetens obarmhärtighet. Detta var vad jag lärde mig om att vara populär: Folk gillar en om du ger dem vad de vill ha. Men frågan är: Är det vad du vill ha?

Toms Rivers allmänna skolsystem gav mig gratis utbildning i musik och datorprogrammering och dessutom avancerade extrakurser som gjorde det möjligt för mig att söka till de bästa skolorna – en framtid där vad som helst gick att uppnå bara jag arbetade hårt nog. När jag gick ut high school hade jag varit klassrådets

ordförande i tre år och röstats fram till ”största framtidslöfte”.

Eftersom mina föräldrar jobbade jämt och ständigt tillbringade jag mycket tid med mina lärare. Den som hjälpte mig mest att bli den jag är i dag var Donald Spaulding, som var ansvarig för en sommarkurs i stråkar som arrangerades gemensamt av Toms Rivers gymnasieskolor. Spaulding var inte bara min fiollärare och orkesterdirigent, utan också den som lärde mig att behärska åtta olika instrument. Han stöttade mig och andra som var som jag – ungdomar som sökte vår plats i tillvaron och världen. Han kunde resa tvärs över stan och hämta upp mig för att jag skulle få vara med och spela riktiga konserter. Vi spelade på barnkalasen på Ground Round bland jordnötsskalen som låg på golvet, på köpcentret i Ocean County i närheten av vårt område och på nöjesfältet Six Flags Great Adventure.14

Han uppmuntrade mig att bli bättre både som musiker och som människa. Vilka idéer jag än hade tyckte han alltid att de var värda att pröva.

”Mr Spaulding, vad tror du om att spela ’The Devil Went Down to Georgia’?” frågade jag efter att ha hört ett tema som jag blev sugen på att spela. Han tänkte efter en stund, sedan plockade han fram sin fiol och ett tomt notblad och började skriva ner noterna så att jag kunde ta ut melodin.

”Varför inte?” svarade han alltid. Hans val föll alltid på att lära sig något.

Men det fanns en annan lärdom att dra av umgänget med Spaulding: att ingen kan åstadkomma något meningsfullt på egen hand. Det var vad orkestern lärde mig, och det var vad jag skulle lära mig på nytt av basket- och softbollagen, pjäserna och elevråden jag var med i. Men hur bra man var som lagspelare berodde på hur skicklig, driven och uthållig man var.

Jag älskade att slukas upp av musiken, att till hälften lyssna och ryckas med och till hälften räkna slagen, se stråkarna flyga upp och ner, hela tiden med en gnutta uppmärksamhet på dirigenten, redo att följa, och som förstafiol, redo att leda. Magin skedde

när allt nötande tycktes som bortblåst och vi var inne i musiken, tolkade noterna och skapade musiken tillsammans. Att komma till det stadiet krävde timme efter timme av övning.

Senare skulle jag inse att orkestern var en perfekt metafor för en fungerande demokrati: musiken har gett folket våra noter, våra system, men hur du spelar, känner och följer dem – och hur du leder – är helt upp till dig.

Jag fortsatte med idrottsaktiviteterna, delvis för att försöka undvika att stämplas som nörd. Men jag var en total nörd. Först och främst var det böcker som förklarade allt för mig som folk inte kunde förklara – eller besvarade frågor jag inte kunde ställa. Jag älskade Harlequinromaner och science fiction-böcker, som hjälpte mig att föreställa mig annorlunda världar som dem Isaac Asimov konstruerade. Men framför allt var det en sak jag var: en osvikligt hängiven ”Trekkie”.

Jag läste alla Star Trek-avsnitt som James Blish adapterat till noveller och hade en hylla att samla dem på hemma. De böckerna hjälpte mig att förstå mina egna tankar. Ibland var jag kapten Kirk, ledaren som var lyhörd för sinnesstämningar och ofta gick på magkänsla. Ibland var jag Spock, den logiske vulcanen som analyserade problem. Det var inte förrän mycket senare som det gick upp för mig att de representerade två olika sidor av hjärnan och av den mänskliga naturen – som tänker snabbt och tänker långsamt, som Daniel Kahneman så småningom skulle formulera det. Än i dag när någon frågar mig om mina förebilder hänvisar jag till kombinationen av Spock och Kirk, rationell logisk analys blandad med empati, instinkt och känsla.

Något som jag inte heller skulle förstå förrän senare var att jag sublimerade mina negativa känslor, till exempel min ilska. Jag kunde aldrig skaka av mig känslan att jag var en outsider, som försökte förstå vad som försiggick för att kunna passa in. Förmodligen var det därför som fritidsaktiviteterna jag valde alltid verkade ha någon sorts koppling till Filippinerna. Jag spelade

basket, Filippinernas nationalsport, och gick med i schacklaget, två aktiviteter som jag någonstans i bakhuvudet kände var viktiga delar av ett förflutet jag inte kunde återvända till och ännu inte fullt ut hade förstått.

Lite av de känslorna kom upp till ytan när det var dags att söka till college. I min ansökan ingick en uppsats där jag skrev att jag beklagade att så många av mina bedrifter, så mycket av det jag blivit, motsvarade det som andra – mina lärare och mina föräldrar – hade velat att jag skulle bli. Jag gick ut skolan med högsta betyg i alla ämnen, men under hela skoltiden hade det känts som om det satt en liten djävul på axeln som pressade mig att prestera bättre och mer, att ständigt höja resultaten och superlativen ytterligare ett snäpp, för om jag inte gjorde det skulle jag inte höra hemma där.

Jag sökte till tretton collegeskolor, däribland sexåriga läkarprogram, militärhögskolor och flera Ivy League-skolor. Mina föräldrar ville att jag skulle bli läkare. Jag tyckte att jag behövde disciplin. I slutändan visste jag inte riktigt vem jag var, men jag kände att jag behövde prestera. Någonting. Vad som helst.

Jag visste att den drivkraften kom från ett slags otrygghetskänsla. Men jag var trots allt pragmatisk. Även om jag inte förstod den där djävulen jag hade på min axel visste jag att kunskap – även kunskap utöver det som stod i läroböckerna – absolut inte skulle skada.

Jag tänkte att inget kunde gå fel för den som valde att söka kunskap.

Kapitel 2

Hederskodex

Bestäm var gränsen går

I varje ansökan som skickas till Princeton ingår löftet att följa skolans hederskodex.

Det var på college som jag började utforska saker och tänka självständigt. I Manilla hade undervisningen mest byggt på utantillinlärning och memorering – att följa reglerna och hålla tyst tills man får ordet. Och precis så gjorde jag i USA. Fram till college.

Mitt val föll på Princeton University. Jag hade lockats av tanken att studenterna kunde ta del av öppna forum eller mindre

diskussionsgrupper med världsberömda forskare, rent av Nobelpristagare. Dessutom låg det bara en timmes bilfärd från Toms River, så jag var inte alltför långt hemifrån. Jag kunde ägna timmar åt att promenera runt på det vackra universitetsområdet, känna historiens vingslag från de gamla byggnaderna och se hur löven ändrade färg med årstidernas växlingar. Eller så fördrev jag tiden i kapellet, som hade en lugnande effekt på mig. Ibland när det var folktomt stannade jag under det mäktiga bågvalvet Blair Arch och sökte upp punkten i dess mitt som kunde få mina viskningar att eka mellan väggarna. Sena nätter på vägen hem från Firestone Library brukade jag stanna till vid 1879 Arch och lyssna på skolkörernas improviserade konserter innan jag återvände till studentrummet, nynnande på den sista sången.

Jag hade fått ett rum på tio kvadrat, precis tillräckligt med plats för säng, byrå och skrivbord. Mamma tog med sig en stor Jungfru Maria-statyett som hon ställde på byrån så att hon vakade över min säng. Det slog mig inte ens hur besynnerligt det var – även om det faktiskt föranledde några givande samtal med pojkvänner på besök strax innan vi somnade.

Religion var en väldigt stor och komplicerad sak för mig. Eftersom farmor var djupt religiös hade den katolska tron bankats in i både min syster och mig. Hon hade sett till att vi bad rosenkransen varje morgon och kväll och gick till mässan nästan varje dag. Första året på college studerade jag alla de fem stora religionerna: kristendom, buddism, islam, judendom och hinduism. Jag ville komma fram till en logisk definition av vad jag trodde på, men religion har förstås inget med logik att göra. Ett tag funderade jag på att bli buddist. Men sedan tog vardagslivet över och mina övertygelser flätades samman med det jag studerade.

Jag kom till Princeton för att gå de förberedande kurserna för läkarutbildningen, och under de två första åren hann jag avverka alla obligatoriska ämnen. Under den perioden insåg jag hur filosofiska de naturvetenskapliga principerna kunde vara,

det vill säga fysikens lagar, exempelvis de som låg till grund för termodynamiken: hur allting rör sig mot ett tillstånd av maximal entropi, eller kaos, och att det krävs energi för att bevara ett ordnat tillstånd. Detsamma gällde Newtons rörelselagar, där min favorit var den tredje: att det för varje kraft finns en likvärdig motkraft. Eller Heisenbergs osäkerhetsprincip, som jag skulle citera som motto för min första bok: att observationen i sig förändrar det som observeras, och ju djupare man gräver, desto mer obestämbart blir det man söker. Vem påstod att religion och vetenskap inte går hand i hand?

Men det som skulle genomsyra mina värderingar och forma mig allra mest på college var skolans hederskodex. På varje inlämningsuppgift och varje tentamen måste studenterna på Princeton intyga att de följer skolans hederskodex: ”Jag svär på min heder att jag inte har brutit mot hederskodexen under denna tentamen.”

Genom att skriva så garanterar man inte bara att själv bete sig korrekt, utan också att alla omkring en gör det. När tentamensproven har delats ut lämnar läraren genast rummet. I löftet ingår underförstått att även anmäla någon annan som man ser fuska, för gör man inte det går även den egna hedern förlorad. Man ansvarar inte bara för sig själv utan också för sin omgivning, kretsen där man kan utöva påverkan.

Det tycker jag är en underbar tanke. Men när jag gick på college tänkte jag faktiskt inte så mycket på hederskodexen. Den följde jag redan ändå. Det var först senare som jag insåg att jag hade tagit för givet att alla gjorde likadant som jag: tog ansvar för sin omgivning. En del vänner och släktingar skulle senare komma att kritisera det draget hos mig och mena att det var dogmatiskt och elitistiskt, och jag antar att det kan vara rätt irriterande. Men denna strikta hederskodex gjorde världen mindre komplicerad för mig och hjälpte mig att fatta snabba beslut.

Hederskodexen bidrog till att jag tidigt och tydligt kunde definiera min värdegrund – innan något moraliskt dilemma hann

fresta mig att rättfärdiga egoistiska och tvivelaktiga beteenden.

Den skulle hjälpa mig att undvika situationsetik senare i livet. Den var enkel. Bestäm var gränsen går – på ena sidan om den är du god, på den andra är du ond.

Medan jag gick på Princeton skulle det visa sig att det jag brann för var humanistiska ämnen, inte naturvetenskapliga. Jag tog på mig en orimligt stor arbetsbörda genom att försöka klämma in alla mina passioner i kursschemat: komparativ litteraturforskning, Shakespeare, drama, skådespeleri, manusskrivande, psykologi och historia. Det var ämnen som lärde mig att hantera vardagsstressen och förstå min egen bakgrund och identitet. De fick mig att inse hur mycket jag försökt kompensera för att jag var en outsider – att jag alltid eftersträvat perfektion för att fylla tomrummet av att inte passa in. Och de spädde på min tendens att ifrågasätta, att reda ut varför vi befann oss på den här planeten och vad jag hade för uppgift att fylla.

Av alla extrakurser jag gick var det på dramakursen jag lärde mig mest, till och med om så enkla saker som att andas: att lägga mig ner och andas djupt, föreställa mig hur luften och energin flödade in och ut, och samla mitt fokus på nuet. Att låta kropp och själ verka i symbios för att uppnå absolut närvaro. Ett annat inslag i dramakursen var de så kallade spegelövningarna, där en ledare och en följeslagare försöker finna gränsen mellan att leda, följa och skapa. Övningarna kan verka enkla, men de har visat sig otroligt användbara i några av mitt livs värsta stunder.

Dessutom var det under en av dramalektionerna som jag sa ifrån mot något som jag uppfattade som orättvist, vilket ledde till att jag knöt en av mitt livs mest betydelsefulla relationer.

En av de första personerna jag träffade på Princeton var en ljushyllt afroamerikan vid namn Leslie Tucker – en lång, snygg och charmig tjej, som därmed framstod som min absoluta motsats. Hon var rolig, hade en medfödd talang som historieberättare och hamnade helt naturligt i centrum. Dessutom var hon

brutalt uppriktig, ibland rent av elak, men i stället för att göra folk förnärmade lyckades hon på något sätt få dem att skratta.

På manusskrivarkursen en gång i veckan lämnade vi in var sin scen som de andra fick i uppgift att kritisera. Leslie kom alltid med skarpa och insiktsfulla kommentarer när det blev dags att ge kritik, och hennes bästa vän var den elegante Andrew Jarecki. De satt alltid och skrattade ihop, vilket i alla fall gav mig intrycket att de gjorde narr av andra. Efter ett tag kom en period då Leslie inte gjorde sina hemuppgifter och inte hade några scener att lämna in, men sin kritik fortsatte hon framföra ändå. En dag fick jag nog.

Våra stolar stod uppställda i en ring i klassrummet och Leslie framförde kritiska synpunkter på sitt typiska vis, som var burdust men ändå alltid tycktes charma våra lärare.

”Ursäkta, Leslie”, avbröt jag. ”Vi har fortfarande inte fått läsa någon scen som du har gjort.”

Häpen tystnad uppstod, även från min sida. Jag hade alltså sagt det där högt.

Jag fortsatte genom att vända mig till de övriga deltagarna. ”Tycker ni inte att Leslie borde lämna in sin scen?”

Leslie tittade frågande på mig och försökte svara. ”Jag vet inte riktigt vad Maria vill säga med det.”

Jag avbröt henne igen, nu med hjärtat i halsgropen. ”Det här har pågått i flera veckor nu. Är det verkligen rättvist?” Vår lärare tvingades ta ställning i frågan, och jag kände hur en liten gnutta rättvisa skipades.

Efter lektionen frågade Leslie mig varför jag hade ifrågasatt henne inför resten av gruppen, vilket utlöste en lång rad diskussioner mellan oss. Leslies lättsamma skratt och nonchalanta sätt att dela ut svidande kritik skrämde mig. Men hennes vassa uppriktighet lärde mig också någonting annat, nämligen att om man vill skapa sig en klar bild av världen måste man ställa sig själv de tuffaste frågorna. Leslie gick alltid till hänsynslöst angrepp, men hennes synpunkter inspirerade mig att skaffa bättre självinsikt.

På lektionen den dagen gjorde jag inte bara detsamma för henne,

utan lärde mig också att om man bestämmer var gränsen går för en själv – ifrågasätter orättvisor och är uppriktig, hur jobbigt det än känns – medför det ofta ett steg framåt i livet, som kan bli början på något nytt.

Att jag ställde Leslie till svars, och sedan fick lära mig mer om hennes hedersprinciper, blev startskottet för en av mina viktigaste vänskapsrelationer. Dessutom förändrade det mitt sätt att förhålla mig till omvärlden. Genom att hålla tyst, och därmed göra sig medskyldig, förändrade man inget. Att säga ifrån var däremot en kreativ handling.

På manusskrivarkursen lärde jag mig också att vara kreativ på ett mer medvetet sätt, att känna mig mer bekväm med ovisshet och att fortsätta utforska. Jag hade alltid haft en tendens att undvika negativa känslor som ilska, men min dramalärare uppmuntrade mig att bejaka ilskan. Så en dag under mitt tredje år på Princeton, mitt under repetitionen av en scen på dramakursen, kände jag till slut ett explosivt utlopp och all ilska som jag tidigare hade sublimerat bara forsade ut. Under de följande två veckorna kunde jag inte kontrollera ilskan. Den slank ut gång på gång i besynnerliga små utbrott.

När jag försökte förstå vad ilskan berodde på ledde spåren tillbaka till mitt förflutna. Min dåvarande pojkvän rådde mig att läsa Alice Millers bok Det självutplånande barnet och sökandet efter en äkta identitet. Den gav mig en viktig insikt: att en del framgångsrika personer lär sig att förtränga känslor till följd av upplevelser i barndomen så länge deras tillvaro fylls med bedrifter. ”De gör bra ifrån sig, rent av förträffligt, i allt de tar sig för. Folk beundrar och avundas dem. Bara de är motiverade lyckas de med allt”, skrev Miller, ”… men under ytan ligger depressionen på lur, en känsla av tomhet och självalienation, och av att deras liv saknar mening.”15

Sedan läste jag en rad som fick mig att minnas djävulen på min axel, som alltid drev på mig att prestera bättre: ”Deras kontakt med barndomens emotioner har emellertid brutits – vilket tar

sig uttryck i bristande respekt, ett tvångsmässigt behov att kontrollera och manipulera och ett begär efter framgång.” 16

Snart skulle jag komma underfund med att jag kunde ha förträngt många av mina barndomsupplevelser – den abrupta avresan från mitt hemland, den hemska känslan av utanförskap i New Jersey – som en metod att överleva och bli framgångsrik, kanske rent av inflytelserik. Och det skulle bli viktigt för mig att aldrig vara manipulativ eller missbruka det inflytandet. Jag ville balansera mina ambitioner med den gyllene regelns princip: ”Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad.”

En annan viktig skrift för mig under den perioden var T.S. Eliots essä ”Traditionen och den individuella begåvningen”. Eliot menade att sättet du läser William Shakespeare påverkas av den senaste romanen du läste, och den senaste romanen du läste påverkas av det faktum att du just läste Shakespeare. Det synsättet får tid, rum och tradition att flyta ihop eftersom det förflutna och det närvarande samexisterar, förändrar varandra och skapar framtiden. ”Konstens känsla är opersonlig”, skrev han. ”Och diktaren kan inte uppnå denna opersonlighet utan att fullkomligt ge sig hän åt arbetet som ska utföras. Och han kan troligtvis inte veta vad som ska göras såvida han inte lever i något som ej blott är det närvarande, utan också det närvarande ögonblicket i det förflutna, såvida han inte uppehåller sig vid det som är dött utan vid det som redan lever.”

Nuet i det förflutna.

Jag började inse att konstverket du skapar är ditt liv, att personen du är i dag har skapats av alla dina förflutna jag (till exempel den du var som tioåring), men att hur du agerar i dag faktiskt förändrar de där tidigare versionerna av dig själv. Jag behövde inte fortsätta vara det där prestationssökande barnet, det som hade alienerats från mig själv, mitt förflutna och mina känslor. Den person som är jag är en skapelseakt – jag kan lägga beslag på det förflutna, göra om allt jag lärt mig och forma det till något nytt. Jag har kontrollen över vem jag är och vem jag vill vara.

Pragmatikern i mig hade nu alltså fått kännedom om ett problem. Så jag satte i gång att lösa det på ett så konstruktivt sätt som möjligt: med en kombination av Kirk och Spock.

Jag gav mig själv en tudelad utmaning: dels att komma underfund med världen och min plats i den, dels hur jag skulle bygga upp mitt självförtroende samtidigt som jag höll mitt ego i schack. Det jag eftersträvade var en ”tom spegel”,17 en idé som jag fått från en bok om ett buddistkloster: att stå framför en spegel och se världen utan att ens egen spegelbild skymmer sikten. Jag ville lära känna mig själv så väl att jag kunde stryka mig själv ur ekvationen när jag förhöll mig till omvärlden och svarade på den. Det är klarhet – förmågan att avlägsna sig själv och sitt ego.

På den tiden var jag inte ett dugg intresserad av politik och vad som hände runtom i världen. När jag gick förbi en grupp studenter på campus som demonstrerade mot apartheid i Sydafrika stannade jag inte för att skriva under deras namninsamling. 18

Jag visste inte vad det handlade om, dessutom hade jag bråttom till en lektion. Och Filippinerna existerade för mig bara som ett vagt, fascinerande minne.

Men jag började göra research till ett drama som jag kallade Sagittarius, som skulle bli mitt examensarbete. Det var tänkt som ett försök att få bukt med mina personliga demoner – en politisk allegori som skulle kommentera både det politiska läget i Filippinerna och min familjehistoria.

Ferdinand Marcos satt kvar som Filippinernas president en bra bit in på min collegeperiod. Vid det laget var han dessutom en diktator som ägnade sig åt valfusk, utnyttjade militären för att klamra sig fast vid makten och hade byggt en kleptokrati som gjorde det möjligt för honom att stjäla 10 miljarder dollar ur statskassan. Hans fru Imelda hade en ökänt överdådig skosamling och köpte inte dyr parfym millilitervis utan snarare fem liter i taget. Vräkigheten var så iögonfallande att den var en förödmjukelse för deras folk.

Den 21 augusti 1983 återvände oppositionsledaren och Marcos långtida motståndare Benigno ”Ninoy” Aquino Jr till Filippinerna från sin exil. Han var medveten om riskerna med att komma tillbaka till Manilla – och talade till och med om för medierna att han skulle bära skottsäker väst. Direkt efter att han klivit ur planet efter landningen på Manillas internationella flygplats sköts han till döds med ett skott i huvudet av säkerhetsstyrkor som tros ha fått uppdraget från Marcos.19 Det var ett av de mest chockerande ögonblicken i Filippinernas historia.

Aquinos änka Corazon blev den nya oppositionsledaren. Mot alla odds skulle hon sätta sig upp mot diktatorn 1986. Samma år som jag tog examen från Princeton bestämde sig Marcos, som då haft makten i över två decennier, för att utlysa nyval. Corazon Aquino utmanade honom som presidentkandidat. Det var David mot Goliat, det goda mot det onda.

Marcos utropade sig till segrare, men Aquino och hennes anhängare vägrade att acceptera valresultatet. Hundratusentals människor, så småningom miljontals, strömmade ut på en av Manillas bredaste gator, Epifanio delos Santos Avenue (EDSA), en myllrande, mångfilig aveny kantad av akacieträd och höghus med polisens och militärens huvudkontor på var sin sida om vägen. Demonstranterna stormade även Malacañangpalatset, som var Marcos bostad och Filippinernas motsvarighet till Vita huset. Många hade väntat sig att militären skulle öppna eld mot folkmassan. Men soldaterna trotsade Marcos order att skjuta sitt eget folk.

EDSA-revolutionen, som det folkliga upproret kallades, skulle bevaras i filippinarnas kollektiva minne som en av de mest heroiska och demokratiska stunderna i vårt lands historia, ett kvitto på vad det filippinska folket kunde åstadkomma mot den värsta sortens förtryck.

Det fredliga upproret drev bort en diktator som suttit vid makten i nästan tjugoett år20 och skulle tända gnistan till en våg av folkrevolter för demokrati över hela världen – i Sydkorea 1987,

Burma 1988 samt Kina och Östeuropa 1989, då den tidigare dissidenten och Tjeckiens nye premiärminister Václav Havel tackade filippinarna för att de inspirerat hans nations demokratiska revolution.21

I mitt drama föreställde jag mig en farmor, en Marcosgestalt, som slogs mot en mor, en Corazon Aquino-gestalt, om vårdnaden för och kärleken till ett barn: det filippinska folket. Genom att författa dramat och inrätta mitt personliga sökande efter sanningen om min egen familj i en brechtiansk struktur fann jag min väg till det som jag tänker mig som livets mikro- och makroperspektiv. En sak som min text visade – även om det kanske inte var något jag ägnade någon medveten tanke åt – var en djupare innebörd av att det som är personligt är politiskt. Genom min kluvenhet till vilka figurer i mitt drama jag sympatiserade med upptäckte jag även en större empati hos mig själv på det politiska planet och för politiska aktörer. Det var min egen personliga exorcism, ett sätt för mig att ställa frågor som min familj hade gjort allt för att undvika.

Min familj kom till premiären för min pjäs på Theatre Intime, studentteatern på campus. När sedan lamporna tändes och vi ropades upp på scenen såg jag mina föräldrar sitta där och gråta. Jag grät också. Några månader senare satte vi upp min pjäs på Edinburgh Festival Fringe i Skottland.

Det där ”nuet i det förflutna” var en period präglad av ett omfattande intellektuellt sökande, men redan då förstod jag att ett intellekt utan känsla förblir ofullständigt – och att några av de viktigaste insikterna bara går att nå genom att släppa taget, vilket jag fortfarande drog mig för att göra. Spocks sida av mig styrde väldigt mycket av det jag gjorde på den tiden. Jag var på god väg att lära mig fatta beslut, men eftersom jag var rädd att göra fel tog jag ibland för lång tid på mig att fatta dem. Det kändes som om det var så mycket som stod på spel före examen.

Men jag började trots allt utarbeta en formel som jag tar till varje gång jag känner mig rådvill eller behöver fatta ett snabbt

beslut: Jag undersöker vad jag är rädd för och tonar ner mitt ego. Sedan följer jag den gyllene regeln och hederskodexen.

Det fungerar alltid.

Alla vill vi höra hemma någonstans.

Jag hade aldrig känt mig helt och hållet som en amerikan. Att det var en pusselbit som saknades visste jag, så jag bestämde mig för att leta upp den. Var jag inte amerikan måste jag vara filippinare, tänkte jag. (Jag saknar hur okomplicerat det var på den tiden.) Året då jag tog examen, efter att jag gjort allt som jag förväntades göra, lade jag mina jobberbjudanden och eventuella läkar- eller juristutbildningar åt sidan och sökte ett stipendium från Fulbrightprogrammet. Jag skulle fortsätta resan som den där pjäsen hade lett mig in på. Jag skulle återvända till Filippinerna

söka upp min farmor, söka upp mina rötter, söka upp mitt hem.

Ett hem. En trygg plats. En fristad. Ordet berör vårt allra innersta. Det betyder trygghet – i ett hem blir vi alltid accepterade för dem vi är, oavsett vad vi gör. När jag som tioåring satt i bilen på väg bort från St. Scholastica’s tillsammans med mamma och min nya pappa minns jag att jag funderade på om jag borde rymma. Borde jag försöka ta mig tillbaka hem till farmor? När en lärare frågade mig var jag hade mitt hem undvek jag den existentiella frågan och svarade med vänstra hjärnhalvan: jag uppgav min adress.

Ett hem handlar om känslomässiga rötter: kultur, mat, outtalade värderingar, värmen i det som känns bekant. Man hör hemma där. Där finns ritualer som markerar tidens gång och ger den mening.

Nu kände jag mig äntligen tillfreds med mitt outsiderperspektiv. Jag ville höra hemma i landet jag bodde i, men var nöjd med att observera det utifrån. Jag lärde mig att lyssna och lära, att prestera och briljera, men det var inte förrän efter college som jag fann mod att utforska världen på riktigt.

Kapitel 3

Förtroendets hastighet Var sårbar

Djungelövningar, sent 1980-tal.

Parallella verkligheter. Jag hade alltid funderat på hur annorlunda jag skulle ha blivit, vad för sorts liv jag hade levt om mina föräldrar skulle ha lämnat mig kvar i Filippinerna. Det som slog mig när jag gick ut ur terminalen på Manillas flygplats var en tryckvåg av fuktig, varm luft och oväsen. Det var första gången på tretton år som jag var tillbaka.

Jag åkte till Quezon City för att hälsa på min farmor, som var

så stor och respektingivande i mitt barnasinne. Det förflutna kolliderade med nuet när jag insåg att vi hade bott bara några hus bort från Corazon Aquinos villa på Times Street, som omringades av vakter nu när hon blivit vald till president. Medan jag väntade i vardagsrummet tittade jag ner på marmorgolvet, som i mitt huvud hade sträckt ut sig i det oändliga, och ut mot den ovårdade trädgården. Allt såg så litet ut nu.

Farmor steg ut ur sitt rum och ställde sig framför altaret i korridoren, där vi en gång i tiden hade bett tillsammans allihop. Jag satt som fastnaglad kvar på min plats när hon satte sig ner framför mig. Hon var betydligt mindre än jag mindes henne, lite krum, inte fullt så respektingivande. Hon började prata engelska med grov accent. Det kom som en smärre chock. I mitt huvud talade hon av någon anledning med amerikansk accent. Jag betraktade det vildvuxna gräset i trädgården på baksidan och mindes promenaden till hembiträdets logi där. Eller var det bara något jag hade hittat på? Det vilade en stämning av förfall över stället, och alltsammans fick mig att tänka på miss Havisham i Charles Dickens roman Lysande utsikter.

Allt hade lagts till rätta i nuet i det förflutna.

Jag hade delvis kommit dit för att tacka min farmor för att hon ingjutit värden i mig som hjälpt mig att bli den jag var, men verkliga livet är inte alls så enkelt. Minnen går inte alltid att lita på. Sedan överrumplade hon mig med en plötslig svada om min dåliga uppfostran. Hon försökte fortfarande vända mig emot min mamma. Medan jag lyssnade på henne började jag kommentera allt hon sa tyst för mig själv i huvudet. Jag nickade instämmande under tiden. Jag kände mig hjälplös, delvis för att jag var så amerikansk och min farmor så filippinsk. Förmodligen var jag en lika stor besvikelse för henne som hon var för mig. Jag hade fått för mig att jag bara genom att återvända skulle få omedelbara svar om min identitet.

Jag fokuserade på min stipendieansökan i stället. Innan jag återvände till Manilla hade jag slutfört uppsättningen av Sagit-

tarius på Edinburgh Festival Fringe. På affischen för pjäsen hade jag tagit omslaget till senaste numret av den engelskspråkiga filippinska nyhetstidskriften Philippine Free Press. På det tecknade omslaget dagen innan Ferdinand Marcos införde krigslagar ställdes frågan ”Vill du leva under en diktator?”. Förslaget jag presenterade i min stipendieansökan var att utforska den politiska teaterns roll som drivkraft för politisk förändring.

Så jag gick med i den nitton år gamla teaterföreningen Philippine Educational Theater Association, eller PETA, en hemvist för filippinsk agitpropteater, som spelat en betydelsefull roll i upptakten till EDSA-revolutionen genom att få ut folk på gatorna för att störta Marcos. Ett tag hade det varit jubelstämning i landet, med filippinare som var stolta över sitt mod och hoppfulla om framtiden.

Min mamma har berättat att när hon hämtade upp oss i skolan i november 1973 för att resa till USA, så var en av frågorna jag ställde till henne: ”Men Twink då?”

Muriel ”Twink” Macaraig och jag hade känt varandra sedan hon var fyra och jag var fem. (Smeknamn som låter besynnerligt barnsliga hör till det normala i Filippinerna – vuxna män som kallas ”Boy” och ledande politiker som kallas ”Joker”.) Jag mindes Twink som en av de längsta i min klass i trean, skränig, ständigt på språng, stojande med en tunn svettrand på överläppen. Men nu hade vi inte setts sedan jag lämnade klassrummet tretton år tidigare. Genom min kusin hade hon fått höra att jag skulle komma tillbaka till Filippinerna. Senare skulle hon berätta för mig om all uppståndelse som ”kidnappningen” av oss hade lett till 1973, och det var därför hon var så nyfiken på att få reda på hur det hade gått för mig.

Twink hade mognat till en späd, vacker och självsäker kvinna. Efter EDSA-revolutionen hade hon precis som många andra bestämt sig för att göra audition till en roll som nyhetsankare på den statliga tv-kanalen People’s Television 4, eller PTV4. Hon

kom från en släkt bestående av jurister och journalister och älskade att berätta historier: roliga, medryckande anekdoter som lärde mig en hel del om Filippinerna från hennes perspektiv.

Hon ansträngde sig för att få till en nystart på vår vänskap och lät mig ta del av hennes värld. En dag tog hon med mig till tv-studion för hennes tidiga kvällssändning. När vi kom till redaktionen såg jag skrivmaskinerna som stod utspridda över skrivborden framför en vägg av tv-skärmar, samtliga inställda på olika tv-kanaler med volymen fullt pådragen. På rummets högra sida formligen sprutade teleprintern ut nyheter. En lätt doft av tobaksrök låg i luften.

Jag följde efter Twink till studion genom korridorer som var helt nedsläckta. Sedan byggnaderna stormades under folkrevolten hade inte mycket pengar spenderats på att reparera trasiga golvplattor eller sönderslagna glödlampor. De mörka korridorerna genomsyrades av urinstanken efter hemlösa katter som strök omkring där.

Men ingenting kunde gå upp mot den elektriska atmosfären mitt under en nyhetssändning! Jag älskade att se hur alla vitt skilda komponenter – från skribenterna på redaktionen till scriptorna, teknikerna och kameramännen – samverkade för att få ut ett direktsänt tv-program till människors hem. Manuskripten skrevs ibland bara några minuter före och ibland till och med under sändning. Jag fascinerades av hur manuskript revs sönder och ibland levererades till nyhetsuppläsarna bara några sekunder innan de skulle läsas upp i direktsändning, medan assistenter kom rusande med trekvartstumsband för att stoppa i dem i U-Matic-spelarna bara några sekunder innan redaktören skrek: ”Lägg ut!”

Precis som min ungdoms skolorkester var de en ensemble som skapade musik ihop, men med den skillnaden att det som skapades denna gång var historiska rubriker med enormt genomslag. Systemen, som behövde anpassas till att nå ut med de senaste nyheterna i direktsändning, var bara precis så bra som de enskilda medarbetarnas styrkor och svagheter.

Twink presenterade mig för en av de andra nyhetsuppläsarna, Betsy Enriquez, programmets mest erfarna nyhetsankare. Det tredje ankaret var Judith Torres, en före detta sångerska som även kunde överföra sin perfekta, accentfria engelska till livfull och klar skriftlig form. Föga visste jag då om hur våra liv och karriärer skulle flätas samman med varandra.

Eftersom Twink även ledde den sena nyhetssändningen blev det en mer eller mindre daglig rutin att klämma in middagen mellan sändningarna. Redaktören för tionyheterna var en grånad gammal veteran som alla gillade, men som gång på gång somnade i kontrollrummet. Jag förundrades över hur väl studioteamet lyckades få det att rulla ändå. Även om jag aldrig hade lett en nyhetssändning tänkte jag att nog kunde jag göra det bättre än någon som satt och sov. Och bara några veckor senare hade jag övertalat ledningen för PTV4 att låta mig leda den sena nyhetssändningen.

Problemet med Filippinernas medieindustri avspeglade de kulturella problemen i landets politik och näringsliv. Detsamma kan sägas om vilken demokrati som helst, då de definieras av sina institutioner, men det stämmer särskilt in på en demokrati som just kommit ut ur en diktatur och vars folk har svårt att skapa en demokratisk kultur. Eftersom mediernas styrka, transparens och tillförlitlighet var avgörande för Filippinernas överlevnad som demokrati förstod jag snabbt hur mycket det var som stod på spel – att jag genom journalistiken kanske skulle kunna bidra mer till landets utveckling och välmående än jag skulle kunnat göra genom någonting annat. Det må vara bortglömt nu – och de sociala medieplattformarna har gjort sitt bästa för att utplåna dessa en gång universella värden – men ytterligare en sanning som alla var överens om på 1980-talet – ett av fundamenten för vår gemensamma verklighet – var att utan hygglig journalistik, utan sund framställning av fakta och information, så skulle någon demokrati inte kunna existera. Journalistiken var ett kall.

Korruptionen var ett av Filippinernas mest destruktiva problem. Den fanns i såväl regeringen och mediebranschen som i vardagslivet. Politikerna och polisen missbrukade sin makt och kom undan med det, tv-kanalerna ägnade sig åt självcensur för att nå ut till fler människor, tjänstemän krävde småsummor i mutor från vanligt folk. Det som hände i medierna hände även i alla andra branscher i Filippinerna – folk slog ivrigare vakt om sina relationer än om sanningen. Till och med Corazon Aquino förklarade som en del av sin filosofi att filippinarna borde lägga mer energi på att försonas med varandra än på att hämnas för åren med Marcos. Just då fanns också visst fog för den inställningen: landet behövde läka såren efter att ha tagit sig ur en diktatur.

Inte nog med att medierna hade en lång historia av statlig kontroll under Marcos. De hade dessutom en egen korrupt tradition, eller det som vi då kallade för ”kuvertjournalistik”, vilket syftade på det kuvert med pengar som arrangörerna av presskonferenser ofta delade ut till journalisterna som kom dit. Hyggliga journalister vägrade ta emot kuvertet, men de höll tyst om vilka som gjorde det. Attityden bland de flesta journalister verksamma då var att erkänna i privata sammanhang att korruption existerade i vårt skrå men att se mellan fingrarna med det. Den människan har ju trots allt en familj att försörja, tänkte man. Journalister som avslöjade korruption var ofta de första att utsättas för angrepp. Det har inte förändrats.

Även PTV4:s studior och anläggningar i Quezon City har hamnat i blickpunkten i Filippinernas samtidshistoria och blivit en symbol för övergången till demokrati. De hade byggts 1968 av nyhetsstationen ABS-CBN, men när Ferdinand Marcos införde krigslagar 1972 stängdes de splitter nya tv-studiorna och beslagtogs av myndigheterna. Marcos kumpaner tog över anläggningarna från de tidigare ägarna, familjen Lopez, och stöpte om dem till Maharlika Broadcasting System, eller MBS. När folkrevolten störtade Marcos förvandlades MBS till PTV4.

Det fanns en tydlig klyfta mellan nykomlingar som Twink,

Judith och jag och det gamla gardet, som varit med sedan tv-stationen fortfarande hette MBS och var under Marcos kontroll. Det gamla gardet hade lärt sig att bara prestera ett absolut minimum, för gjorde de mer än så hade de sällan blivit belönade. Däremot ofta bestraffade i stället.

Marcostidens främsta nyhetsankare hade inget att hämta i den nya världen. Alla som befunnit sig framför kameran förut, Marcosregimens mest kända ansikten, var besudlade och hade kastats ut. Även Judith var en av de många kvinnor som gjorde audition för att få ankarpositioner på PTV4 efter EDSA-revolutionen. I en urvalsprocess som pågick i flera dagar var det tv-publiken som fick rösta fram sina favoriter. Bland kandidaterna valde sedan kanalledningen de nya nyhetsankare som skulle representera det nya landet. Denna nya grupp som gjort offentlig audition blev i lika hög grad som demonstranterna som stormat Malacañangpalatset symboler för det nya Filippinerna. Twink och Judith motbevisade stereotypen för filippinska kvinnor. De visade handlingskraft och intelligens och drog tydliga gränser –de utmanade hyckleriet och betonade skillnaderna mellan svart och vitt, särskilt efter Marcos.

Det fanns flera orsaker till att PTV4 gick med på att anlita mig: Eftersom Fulbright hade beviljat mig stipendium begärde jag ingen lön, och tillsammans med Twink och Judith hade jag redan ett färdigt team. Bara några år senare skulle vi få klartecken att skriva manus, redigera, leda, regissera och producera ett dagligt direktsänt nyhetsprogram – bara vi tre.

Det var det jag använde mitt Fulbrightstipendium till: verkliga livets teater. Jag valde journalistiken.

Varje dag från sju på morgonen till midnatt befann jag mig på nyhetsredaktionen och i olika tv-studior. Något jag tidigt lärde mig var sambandet mellan bra nyhetssändningar och att värna om en fri medieorganisation. Förutom att lära mig grunderna i programproduktion propagerade jag för att höja kvalitetsnivån

och förbättra programinnehållet. Nyhetschefen skakade bara på huvudet och avfärdade mig som utlänning, men Twink och Judith var filippinare som ville höja standarden. Ju mer vi gjorde, desto mer ville vi göra.

Jag började förstå konceptet ”arbetsflöde”: en standardiserad, stegvis process för att få utmärkta nyhetsinslag till stånd. Varje steg krävde strikt kvalitetskontroll. I Filippinerna hade den som uppmärksammade någon annans misstag eller krävde bättre prestationer på jobbet fått betala ett högt personligt pris. ”Friktionsfria mellanmänskliga relationer” hade länge haft högsta prioritet. Så vi skapade vårt eget team och inspirerade medlemmarna med en vision av hur vi ville att vårt nyhetsprogram skulle vara.

Vi ville ha bilder som var klippta så kompakt som möjligt i sekvenser som tydligt berättade en historia, i stället för sega och meningslösa arkivklipp. Vi skrev manuskripten i presens: korta, koncisa, proklamerande och aktiva satser i stället för de vindlande, komplexa meningar som blivit normen. Jag krävde mer närbilder, vilket innebar att kameramännen – ja, de var män allihop – inte fick sitta ner på sina stolar när vi direktsände.

Jag började också se självcensur i ett nytt ljus. Gamla vanor som bildats under en diktatur är svåra att göra sig av med. Det var alltid lätt att känna igen självcensur hos en nyhetsläsare. I bästa fall anpassades tonfallet för att göra chefen nöjd, i sämsta fall var det ett försök att undvika att reta upp makten. Första gången jag påpekade ett exempel på självcensur hade jag uppriktigt sagt inte förstått varför manuskriptet skrivits så omständligt. Det verkade sitta i väggarna på den gamla statliga nyhetsredaktionen att avleda uppmärksamheten från regimens ansvar. Twink hade genast plockat fram sin penna och skrivit om meningen jag hade synpunkter på, vilket ledde till att hon kallades in till nyhetschefens kontor för att försvara sitt beslut.

Fyra månader senare hade jag skapat och blivit chef för kanalens första nyhetsmagasin, Foursight, 22 som jag drev tillsammans med ett gäng unga, energiska kreativa förmågor som än i dag är

min måttstock för alla framtida projekt. Vi var otroligt uppfyllda av allvaret i vårt uppdrag – vi kände att vi formulerade vår samtid och formulerade om historien, att vi rättade till det förflutnas oförrätter. Det var en tid då vi journalister, den offentliga sfärens grindvakter, tog vårt ansvar på allvar. Vi gick igenom programmen rad för rad allihop – först reportern, sedan producenten, den exekutive producenten och våra jurister. Vi tog ansvar för vartenda ord i varenda mening.

Jag gjorde upprepade förfrågningar om mer finansiering till PTV. Jag frågade om vi kunde städa upp i korridorerna, göra oss av med de kringstrykande katterna och stanken. Jag bemöttes med långa uppläxningar om statlig finansiering och budgetar och hur mycket arbete och pengar som krävs bara för att hålla saker rullande. Det var vad jag uppfattade som medelmåttans mentalitet – att nöja sig med det man kan få i stället för att kämpa för mer.

Övergången från diktatur till demokrati skulle bli turbulent. Året då jag återvände utsattes Corazon Aquino för sex kuppförsök. Det är det som händer när militären gör sig av med en långvarig härskare och förstår att de har makten att göra samma sak igen. Soldaterna som hade lyckats avsätta Marcos – gruppen som kallade sig ”Rörelsen för arméreform” (Reform the Armed Forces Movement; RAM) – var missnöjda med vad de uppfattade som en svag kvinnlig ledare och försökte gång på gång även avsätta Aquino. De första fem försöken blev avslöjade och kuvades ganska snabbt, i stort sett utan blodspillan.

Det var oundvikligt att vi kom i kläm vid några av kuppförsöken, för som jag snart skulle bli varse var en av de första sakerna upproriska soldater gjorde under ett militärt övertagande att beslagta de statliga radio- och tv-stationerna för att ta kontroll över informationen. Pressen har alltid varit oumbärlig för att upprätthålla den politiska makten – etern är det första som alla diktatorer bör ta kontroll över. Och mycket riktigt hade gnistan

till EDSA-revolutionen tänts med hjälp av radio, när Manillas

ärkebiskop Jaime Cardinal Sin uppmanade folk att ge sig ut på gatorna. Därför förstod jag hur viktiga nyhetsmedierna var, och hur avgörande deras överlevnad och oberoende var för en demokrati.

Den sjätte och blodigaste kuppen mot Aquino inleddes tidigt på morgonen den 28 augusti 1987. Rebellsoldater tog över våra anläggningar såväl som Malacañangpalatset, flygbasen Villamor och andra strategiska platser. Jag hade suttit hela natten och redigerat i källaren till vårt kontor. Så fort jag förstod vad som pågick smög jag mig ut till Camelot Hotel, där min pojkvän från college bodde medan han var på besök. Där såg vi på tv hur en kort eldstrid mellan rebellerna och polisen slutade med att staten återtog kontrollen över våra anläggningar. Över femtio personer dödades under kuppförsöket. Relationen mellan medier och politik präntades tidigt in i mig, särskilt som vårt politiska förflutna i Filippinerna ständigt spökade.

I samma veva blev jag uppringd av Cheche Lazaro, som då var chef för samhällsredaktionen på det nyligen återstartade ABS-CBN och programledare för kanalens högt ansedda dokumentära nyhetsprogram Probe. Aquinos regering hade sett till att anläggningarna i Quezon City, som dessförinnan tjänat som megafon för Ferdinand Marcos, hade återlämnats till ABSCBN, som gått med på att under en begränsad period dela dem med PTV4. Till skillnad från alla andra nyhetsprogram visade ABS-CBN nyheter på bästa sändningstid på filipino i stället för engelska och hade överlägset bäst tittarsiffror. När Cheche erbjöd mig att samarbeta med henne tackade jag ja. Så utöver att leda nyhetssändningarna på PTV4 regisserade, producerade och redigerade jag Probes dokumentärprogram tillsammans med Cheche.

Jag hade händerna fulla och ett inflytande som någon i min ålder aldrig borde ha fått och sög glupskt i mig erfarenheten. Men nu närmade sig stipendietiden sitt slut. Min pojkvän från

college hade kommit på besök delvis för att försäkra sig om att jag skulle återvända till USA.

Då bestämde sig Cheche för att starta ett eget bolag och bad mig vara med. Hennes vision av ett nyhetsmagasin med äkta grävande journalistik och hennes patos smittade av sig på mig. Vi ville bevisa att filippinarna förtjänade bättre program, och tidpunkten att göra det kunde inte bli bättre än strax efter folkrevolten, då människors krav på bättre ledarskap behövde mötas med bättre samhällsstyrning.

Det fanns ett problem: Jag hade dyra studielån att betala av, och Probe hade inte ens råd att ge mig en lön som räckte till att hyra en lägenhet. Cheche erbjöd en lösning på problemet: hon ville inte bara att jag skulle jobba åt henne, utan också vara inneboende hos hennes familj. Jag tvekade inte.

Mina föräldrar trodde att jag hade blivit galen. De sa att jag kastade bort min utbildning på Princeton. I stället för att gå tillbaka till mitt liv i USA efter stipendiet från Fulbright åkte jag hem för att ta farväl av familj och vänner och sedan återvända till Manilla med tur-och-retur-biljetten som Cheche hade köpt till mig. Det var ett beslut som förändrade mitt liv – ett av de bästa jag någonsin fattat.

Jag gjorde valet att lära mig något, men inte nog med det – jag lärde mig att lita på en annan människa: att släppa garden och våga vara sårbar. Jag har sällan blivit besviken när jag har gjort så. Det är styrka för mig, och det som gör att jag tror på det goda i den mänskliga naturen. När man är sårbar skapar man de starkaste banden och de mest inspirerande möjligheterna.

Den jag är i dag som journalist och ledare formades till stor del på Probe, där jag införde system och utvecklade mallarna för vårt program genom att göra allt arbete själv – som manusförfattare, regissör, producent, klippare och exekutiv producent. Bara några år över tjugo lärde jag mig att sätta ihop ett team som var bättre än summan av dess delar. Probe gav mig den mest grundliga

träning i att göra tv som jag kunde få – förmodligen betydligt bättre än jag hade kunnat få på något av de stora amerikanska tv-bolagen. Jag lärde mig inte bara att pröva mig fram, utan också att leda andra. Vi tog itu med projekt inom tidsramar som äldre personer skulle ha vägrat att gå med på och arbetade i ett frenetiskt tempo. Det är vad som händer när man låter galna unga drömmare bygga systemet.

Jag bodde med Cheche och hennes familj i det luxuösa området Dasmariñas Village i drygt två år. Cheche var en berömd journalist som varenda människa kände till på den tiden och hennes man, Delfin Lazaro,23 var Filippinernas energiminister. Med andra ord var vi två journalister som dagligen åt middag med en högt uppsatt statstjänsteman. Vi drog gränser för journalistiken, skapade regler för oss själva, som till exempel: ”Inga frågor vid middagsbordet.” Hur noga jag än letade kunde jag inte se något korrumperat, girigt eller själviskt i Cheche och Del. Även om de var offentliga personer båda två levde de privata liv och undvek extravaganta vanor.

Del och Cheche skilde sig så mycket från all världens Marcostyper. De gav en ny innebörd åt filippinska termer som delicadeza, att utöva makten på rättfärdigt vis, och utang na loob, som ordagrant betyder ”skulden från det inre”. Del och Cheche förkroppsligade dessa värden i deras renaste form: delicadeza på ett sätt som vittnade om professionalitet och stolthet och utang na loob som aldrig urartade i beskydd och korruption.

Värdegrunden kom till stor del från Cheches släkt. Cheches morfar, general Vicente Lim, var den förste filippinaren som tog examen från militärhögskolan i West Point. Cheche berättade för mig om hur han lett en hemlig motståndsrörelse mot japanerna under andra världskriget tills han togs till fånga och slutligen avrättades genom halshuggning. Det var en historia om övertygelse, mod och lidelsefull tro på ett folk som kämpade för sin frihet.

Den perioden i mitt liv visade mig att jag hade möjlighet att

leva ut mina ideal – att det faktiskt gick att överbrygga klyftorna mellan sättet man valt att leva och verkligheten i ett skiktat, klassmedvetet och traditionellt filippinskt samhälle. Cheche och Del lärde mig att det gick att bli framgångsrik utan att kompromissa med sina ideal. Det var ett val, så varför inte välja att bli en bättre person?

Cheches energi var det som drev oss alla: hon var alltid rättvis, alltid öppen och villig att göra vad som än krävdes för att klara våra vansinniga deadlines. Hon lärde mig också att ta till mig och älska det filippinska folket, dess brister till trots. Likt de flesta filippinares liv kretsade Cheches runt familjen, men hennes bakgrund fick den där kärleken till familjen att övergå i kärlek till nationen. Kärleken till landet var ett av Probes kärnvärden, och unga som vi var gav vi den allt vi hade.

Medan jag lärde mig att göra avvägningar i komplexa och kniviga frågor gick jag när alla rationella argument var uttömda alltid tillbaka till den gyllene regeln och mina värderingar: Var gick gränsen mellan det goda och det onda?

Efter ett inslag vi gjorde om cyanidfiske 1988 blev vi stämda för förtal av Filippinernas tropiska fiskimportförbund. Jag hade själv skrivit, regisserat och producerat det tjugo minuter långa inslaget. Våra jurister skrev genast upp mitt namn bland vittnena på försvarssidan. Det var första gången jag behövde ha med något sådant att göra, och det var skrämmande.

Cheche klev in och sa att hon skulle vittna i stället. Hon tog striden för mig och till slut föll domslutet till Probes fördel – med hänvisning till Filippinernas rättighetsförklaring, som utformats enligt amerikansk förlaga.

Det hon sa sedan har stannat kvar hos mig i alla dessa år och influerar fortfarande mitt försvar av vår journalistik. ”Det är vår integritet och vår trovärdighet som står på spel”, sa hon. ”Så om någon kommer och säger att vi inte får sända ett inslag eller att de vill granska ett inslag i förväg, så likställer vi det med att försöka sätta munkavle på vår pressfrihet … Och vi kommer aldrig,

aldrig någonsin, att ge efter för någon som försöker skrämma oss, oavsett vem det är.”

Cheches ord det året har åldrats väl i mina öron, till och med fått en vidare mening i nuet i det förflutna. Ge aldrig, aldrig någonsin, efter för någon som försöker skrämma dig, oavsett vem det är.

Trots alla konfliktfyllda inslag jag gjorde om öst och väst drog vi nytta av kraften i bägge världar för att få Probe att lyfta. År 1988 fick Probe rejält med luft under vingarna: ett kommersiellt avtal med CNN.

Gary Strieker, CNN:s redaktionschef i Nairobi, var på jakt efter en reporter i Manilla och frågade Cheche om hon ville komma på audition och intervju. CNN hade bara funnits i sju år då och var ännu inte bland de tre största tv-bolagen i USA, men de var på uppgång. Cheche bad mig följa med, och efter att jag hade gjort det bad Gary mig att söka jobbet jag med. Jag tvekade och förklarade att jag inte hade någon erfarenhet framför kameran, men Cheche övertalade mig att göra audition ändå. Sedan satte hon sig ner och coachade mig för provfilmningen. Jag fick jobbet.

Att stå framför kameran är det mest onaturliga sätt som finns att vara naturlig. När jag analyserade situationen slöt jag mig till att den tycktes kräva en påklistrad fasad av arrogans. Det tonfall som nyhetssändningarna behövde var så olikt det jag hade privat, men utan det kändes det som om mina inslag brast i energi och auktoritet. Första gången jag rapporterade på plats ringde min chef upp mig och sa att jag såg för ung ut och talade med för ljus röst. Hans lösning: ta på dig en kostym, sminka dig och drick brandy för att få mörkare röst. De första gångerna tror jag att jag blev full innan jag ens hann avsluta min direktrapport framför kameran.

Jag var usel i början, och övertygad om att den enda anledningen till att CNN anlitade mig var att jag hade amerikansk accent

och inte kostade så mycket. Jag började som frilansreporter medan jag fortfarande jobbade med Probe, vilket blev en bra deal för bägge parter och en guldgruva för mig erfarenhetsmässigt.

Men det var inte bara det. Vad man väljer att göra formar en som person. Och det fanns inget som har format min personlighet – eller förmåga att utstå hot – mer än att bli tv-reporter på en nyhetskanal, där jag fick lära mig att bevara lugnet i direktsändning och ibland till och med under bokstavlig beskjutning. Det blev min superkraft. Får man panik i direktsänd nyhets-tv blir det inga bilder, och i direktsändning är en sekund en hel livstid. Senare i livet skulle jag ofta dra nytta av den egenskapen: tränga undan känslorna, hålla mig lugn och summera en nyhet i tre stödpunkter. Lite som muskelminnet är det en färdighet som kopplas in automatiskt och hjälper mig att överleva den ena krisen efter den andra.

På CNN fick jag också lära mig att det blir svårare att efterleva sina ideal när man är absolut tvungen att få något gjort. Under min första tid där fick jag en leverans med stora, otympliga U-matic-band som skulle räcka för att filma i ett halvår framåt. När jag gick för att hämta upp dem begärde en av tulltjänstemännen en muta. Jag vägrade ge honom den. Men när sedan veckor blev till månader utan att jag kunde få ut banden började det påtagligt hämma mina prestationer. CNN ville att jag skulle göra vad som helst som stod i min makt att få ut banden, men de skulle aldrig ge mig officiellt tillstånd att betala en muta – enligt Foreign Corrupt Practices Act, eller FCPA, är det olagligt för ett amerikanskt företag att ge mutor till utländska tjänstemän.

Senare skulle jag få veta att amerikanska företag brukade se till att anlita en agent för att ta hand om sådana saker.

Men jag fortsatte vägra att betala. Jag kan vara rätt envis av mig, och ville inte se mellan fingrarna. Det var väl en fråga om principer?

Så banden blev kvar i tullen. Det krävdes nästan ett och ett halvt år och ett ingripande från Cheche innan vi till slut fick

banden utan att muta någon. Det var första gången jag tänkte: Varför ska man bry sig om att stifta lagar om man ändå inte tänker följa dem? Om en demokrati ska överleva korruptionens lömskhet – om en medieorganisation ska överleva den – betyder det då att en gräns måste dras varje gång, att vartenda litet angrepp mot sanningen måste bekämpas?

I december 1989 försökte militären sig på sin sjunde statskupp mot Corazon Aquino. De tidigare kuppförsöken hade redan avslöjat en ohelig allians mellan soldater som var lojala mot Marcos och dem som hjälpt till att avsätta honom. Bara några år senare slog sig nu militärer på motsatta sidor ihop och rekryterade tusentals fler soldater, även elitförband och marinsoldater. De anklagade Aquino för inkompetens och korruption – för det mesta utan grund. Jag var tjugosex år gammal då, med ungefär två års erfarenhet som reporter. Mitt dubbelarbete för Probe och CNN hade gjort mig till en bra producent, men jag var fortfarande usel som tv-reporter. Å andra sidan hade de dubbla uppdragen också dubblerat antalet källor jag hade tillgång till, vilket är det verkliga måttet på en reporters skicklighet. Grunden för tillgång till fakta är förtroende. Före sociala medier hängde det på ens meriter och integriteten hos nyhetsorganisationen som anlitade en. Cheche och Probe, med sina djupa rötter i vårt samhälle, breddade min förtroendesfär. CNN:s globala räckvidd hjälpte mig att brodera ut de viktigaste nyheterna. Jag hade redan tidigt i karriären ett unikt perspektiv, som var både lokalt och globalt.

När statskuppen inleddes gick jag ut och bevakade den för CNN:s räkning. Jag kände adrenalinet som världsnyheter och konfliktrapportering ger. Är man krigskorrespondent är det bara en tidsfråga innan man blir beroende av det där adrenalinet, men det kan man knappast veta på förhand. Den febrila aktiviteten kräver en journalists typiska vakna observans: att samtidigt kunna lyssna på radio, kontakta (eller på den tiden besöka) källor för att

få veta vad de varit med om och sedan kvickt skicka alltsammans till CNN i Atlanta så att de får ut nyheten. Under tiden sprang jag ständigt runt och försökte förutse händelser, så att jag till synes mirakulöst var på plats när de ägde rum och lyckades filma dem. Det var den delen av jobbet jag älskade – jag behövde vara där för att fånga händelserna på film.

Min kameraman, den långe, ordkarge Rene Santiago, lärde mig grunderna i att fånga världsnyheter. Trots sin fåordighet präntade han in kunskaperna i mig genom repetition och exempel. Jag lärde mig att hålla mig fast i hans skärp medan han knuffade sig längst fram i folksamlingarna. Han brydde sig inte om att folk blev förbannade, bara han fick sina bilder.

Snart fick vi veta att rebellerna hade tagit över Intercontinental Hotel och flera skrapor i finanskvarteren. Strax före gryningen körde vi försiktigt mot ett ingenmansland. Dagen innan hade kulor och granater haglat över området. Ingen visste var krypskyttarnas kulor kom ifrån, så de flesta journalister höll sig borta. Men jag ville nå de rebeller som fattade besluten. Vi tog med oss ett vitt lakan till bilen och fäste det vid en mikrofonbom. Det var Rene som körde, och medan vi närmade oss stängde vi av luftkonditioneringen och öppnade fönstren.

Det var så tyst att man hörde fåglarnas kvitter. Jag kunde inte låta bli att hålla andan. Vi svängde in på den breda, öde Ayala Avenue, finansdistriktets sexfiliga huvudgata som kantades av skyskrapor på bägge sidor. Det var där man hade gått i procession med Ninoy Aquinos kropp omgärdade av folkets vrede 1983. Det var också där som parader under moln av konfetti hade markerat slutet på Marcos regim tre år tidigare.

”Rene, kan jag få sitta på fönsterkanten?” frågade jag. Jag tänkte mig att om jag viftade på bommen med det vita lakanet skulle prickskyttarna förstå att jag inte var någon soldat.

Han började peka ut var han trodde att krypskyttarna befann sig i byggnaderna omkring oss.

Jag satte mig på den nedvevade rutan så att jag kunde vifta

med den vita flaggan. Vi rullade långsamt fram. Det dröjde flera, snudd på olidliga minuter.

Jag har aldrig känt mig mer lättad över att få hoppa ur en bil. Jag lossade den vita flaggan från mikrofonbommen, och så gick Rene och jag med raska steg in i lobbyn på Intercontinental Hotel. Rebellernas befälhavare Rafael Galvez gick med på en intervju, den första han skulle hålla för en internationell publik. Han valde sedan ut en av rebellerna som vår eskort, så att vi kunde ta oss till Peninsula Hotel och andra omgivande byggnader i Makati och prata med rebeller och de få av stadens medborgare som vågat sig ut på de övergivna gatorna. Vi fick vår story.

Under kuppförsöket 1989 byggde Rene och jag massor av förtroende – förtroende som team, vilket är det första steget till att skapa god journalistik. Vårt samarbete skulle fortsätta i nästan tjugo år.

Kuppen varade i nio dagar. Det blev det blodigaste kuppförsöket av alla: 99 människor dödades, varav 50 civila förbipasserande, och 570 skadades. Corazon Aquino kunde sitta kvar som president, men hennes regering skulle inte återhämta sig efter det. Hon hade försökt forma ett demokratiskt ledarskap efter en diktatur, men hon hade aldrig lyckats kuva den militära upprorsanda som formats under EDSA-revolutionen.

År 1992 skulle Filippinerna få en ny president: Fidel Ramos. Corazon Aquino hade utsett honom till sin efterträdare och han hade varit försvarsminister i hennes regering, sedan han bidragit till att avsätta sin kusin Ferdinand Marcos. Under hans ledning var Filippinerna redo att blomstra, att bli det som då var regionens ideal: en ”asiatisk tiger”. Trots alla sina dispyter med militären hade Aquino röjt vägen för att Filippinerna åtminstone skulle få chansen att skapa stabilitet och välstånd.

Detta var en tid av hårt arbete och stigande självkännedom. Jag

brände mitt ljus i båda ändar – regisserade och producerade Pro-

be samtidigt som jag var reporter och redaktionschef för CNN i Manilla. Jag regisserade Cheches tagningar, lämnade egna rapporter framför kameran efter henne, skrev och redigerade hennes tjugominutersinslag för att sedan skriva, följa upp och redigera min rapport för CNN. Jag började jobba klockan åtta på morgonen och de flesta kvällar runt nio gick jag ut och åt middag och klubbade loss till minst två på natten. Sömn var väl överskattat? Jag kramade ut allt som fanns ur varenda timme på dygnet. Det var den ljuvliga tiden mellan tjugo och trettio – jag ville inte slösa bort en sekund.

Jag saknade teatern och musiken, så utöver alla andra aktiviteter började jag dirigera konserter. Ett av de största framföranden jag dirigerade var på Manillas musikmuseum med några av den tidens främsta filippinska sångare: Janet Basco, Jose Mari Chan och Ariel Rivera. Det var någon gång under den perioden jag började utforska min sexualitet. Även det behövde passas in i schemat.

När jag närmade mig trettio började frågan om giftermål bli ett bekymmer. En kvinna som ännu inte är gift i den åldern betraktas mer eller mindre som en nucka i Filippinerna. Tack vare CNN hade jag det bästa av båda världar. De lät mig lämna Filippinerna varje år och tillbringa en vecka på huvudkontoret i Atlanta och en månad i USA. Under en sådan resa hittade jag och min pojkvän från college tillbaka till varandra och blev ett par igen. Han kom till Manilla och bodde hos mig i några månader. Men när han frågade om jag ville gifta mig med honom var det något i mig som sa stopp.

Jag visste att det var något som kändes fel, men hans frieri, min ålder och samhällets förväntningar på kvinnor satte press på mig. Det enklaste hade varit att bara svara ja – min pojkvän var redo att flytta till Manilla och vi hade en bra relation. Men jag insåg att jag hade gjort åtskillnad mellan sex och kärlek. Jag var inte kär. Jag visste inte vad det ordet betydde.

Kanske berodde det på att jag fram till dess hade ansträngt

mig för att undvika kärlekens galenskap. Alltför mycket hade skrivits om dess kraft och irrationella påverkan. Jag hade sett vänner förlora sig i den. Den verkade farlig och oberäknelig, så jag undvek att bli berörd av den. I stället sökte jag mig till relationer som jag kunde kontrollera, vilket går tvärt emot den avsaknad av kontroll som kärleken tycks kräva. Men om det var något jag visste så var det att jag i alla fall någon gång behövde uppleva kärlek. Dessutom visste jag att om jag gifte mig skulle jag inte längre kunna utforska de obesvarade frågor jag hade hållit instängda i ett låst rum i mitt inre.

Twink och jag hade alltid hjälpt varandra genom våra karriärer och relationer, och hon hjälpte mig även vid detta vägskäl.

”Älskar du honom?” frågade hon.

”Jag vet inte.”

”Det borde vara enkelt att svara på”, sa hon. ”Är det inte det, så älskar du honom inte. Låt inte någon pressa dig att göra något du inte vill.”

Det viktigaste val man någonsin gör är att välja vem man ska leva sitt liv med. Den personens värderingar och val kommer att påverka en medan man skapar sin egen personlighet, medan man fattar de viktigaste besluten om vem man är.

Så jag sa nej till giftermål, och det var smärtsamt. Jag förlorade en vän sedan många år tillbaka. Hade han inte friat till mig skulle vi ha kunnat klara oss längre, men frieriet var en utlösande faktor. Jag hade varit ihop med flera män vid det laget, men aldrig blivit kär. Kär blev jag inte förrän jag träffade min första flickvän, som trettioåring. Kanske var det för att jag hade vägrat vara sårbar fram till den punkten. Eller så var det för att jag är gay.

När jag till slut började dejta en kvinna skakades min värld i grunden. Hon var en sexig, snygg sångerska med en blyg skrattgrop och examen i datavetenskap. Varken hon eller jag hade varit med en kvinna förut, men tillsammans kastade vi oss rakt in i det.

Till att börja med var det några grundläggande frågor jag behövde ställa mig själv: Hur ska man klä sig för en dejt? Kost-

ym eller klänning och strumpbyxor? Eller jeans och T-shirt?

Läppstift eller ej? Hur gör man med könsrollerna? Det var som att vara tonåring igen. Scenen för lesbiska kvinnor i Manilla påminde om den i 1950-talets USA, i stort sett baserad på uppfattningar om butchar och femmes. Eftersom jag inte identifierade mig helt med någondera men med lite av bägge, så blev det ännu mer förvirrande för mig. Butch-femmes verkade ju bara ta över de heterosexuella relationernas köns- och identitetsstereotyper.

Att kasta bort könsidentitetssignaler som man burit med sig sedan födseln känns förvirrande. De är betydligt mer grundläggande än de kulturella normerna, då de ingår i ens identitet och påverkar hur man presenterar sig själv för världen – hur man klär sig, hur man talar och hur man beter sig. Behövde jag egentligen förändra mig själv i grunden?

Jag fick inga svar på frågorna jag ställde, så jag lärde mig att vara tålmodig. Jag stötte på motstånd både från människor jag litade på och från folk jag inte kände, uppfattade klandret i deras blickar. För en överpresterande person som vant sig vid hyllningar var det en ny känsla.

Men jag blev kär. Vi var tillsammans i fem år och gick till och med över till ett distansförhållande när vi flyttade ifrån Filippinerna båda två och behövde flyga i minst sjutton timmar för att träffa varandra.

I slutändan tror jag att varken hon eller jag helt kunde bryta oss fria från samhällets normer. Vi brydde oss fortfarande om konventionerna i någon mån. En fras hon nämnde ofta de sista månaderna skulle förebåda slutet: ”Om du bara vore man.” Det är jag inte, och jag ville inte att hon skulle vara något annat än den hon var. Mina vänner kallade henne för femme fatale och trodde att hon lekte med mina känslor. Mina föräldrar bad till Gud att jag bara skulle lämna det hela bakom mig. Samhällets tentakler är osynliga, men de kan vara som stålkablar som håller oss på plats.

Jag lärde mig också massor om skönhet under den perioden: min relation till den, min fascination för den. Jag växte upp i en familj där skönhet var något viktigt. Skönhet och kvinnlighet var en medfödd del av identiteten för mamma och mina systrar Mary Jane och Michelle, centralt för hur de betraktade och tog sig fram i världen. Vackra människor, såväl kvinnor som män, har en fördel i den värld vi lever i. De får mycket mer till skänks, särskilt om de dessutom är charmerande individer. Somliga föds med dessa fördelar, vilket kanske kan vara en orsak till att jag jobbade så hårt. Jag ville inte leva i en värld där skönhet var den enda valutan.

Hur attraktiv man uppfattades vara kopplades ofrånkomligen till hur ljus hy man hade (jag är mörk), hur bra man var på att laga mat (jag kan inte) och hur duktig man var på att lyda (vadå lyda?). Alla de sakerna gjorde jag uppror mot. Vi befinner oss allihop i ett sexuellt spektrum. Jag attraherades av passion och intellekt, energi och empati. Oavsett om det var en man eller en kvinna jag var med älskade jag att få kontakt på ett djupare plan för att dela den där inspirerande gnistan. Jag kom till en punkt där jag slutade se genom binära filter som straight eller gay och bara accepterade det som var.

När relationen hade tagit slut blev jag under en kort period ihop med en äldre man. Nästa förhållande var med en inflytelserik kvinna, som då var riskkapitalist. Vi hade massor gemensamt, bland annat att vi vuxit upp i två olika kulturer och hade likartade värderingar och ambitioner. Hon var öppet homosexuell och hjälpte mig att försonas med vad det innebar.

Kärleken är mäktig och irrationell. Och det är okej. Kanske förhöll jag mig till den lite som till ett musikinstrument: jag ville behärska de tekniska övningarna så att jag kunde släppa taget och bara låta musiken flöda. Jag hade inte litat tillräckligt på mig själv för att släppa taget förrän jag var stark nog. Som med det mesta när jag bygger min värld börjar det i mitt huvud, sedan gör jag ett val.

När jag valde en kvinna som partner var det två saker som hände: mina föräldrar vägrade låta henne följa med mig hem till dem, och jag kände hur Cheche – min mentor och vän och den som i hög grad hade gjort mig till journalist – drog sig undan.

Valen vi gör får alltid återverkningar. Min före detta pojkvän som friade till mig blev så arg när jag berättade för honom att jag attraherades av kvinnor att han fick mig att undra om jag borde ha varit så uppriktig. Men jag lärde mig samtidigt att uppriktighet var viktigt för att kunna leva ett gott liv.

Så hur ska man kunna vara uppriktig utan att allt går i kras? Hur ärlig ska man vara när man gör slut? Eller hanterar en partner som varit otrogen? Eller när man själv är det? Hur ärlig ska man vara när man ger någon sparken? Eller medger att det som händer runt omkring en i landet där man bor eller företaget där man arbetar hotar vår kollektiva framtid – när man själv kan vara delaktig i dess förfall? Innan du ens kommer till dessa frågor måste du ta itu med den svåraste av dem alla: Hur ärlig är du mot dig själv?

Vi smiter ofta själva undan, undviker att se på våra egna besvärliga eller obehagliga sanningar. Själva rättfärdigar vi vårt beteende, men världen kommer inte att skydda oss mot att vi ljuger för oss själva. Alltså: bejaka rädslan. Vill du lära dig att bli ärlig bör du börja med dina egna sanningar: självrannsakan, självinsikt, din empati för andra. Det enda du kan kontrollera i den här världen är dig själv.

Efter ett år bad mina föräldrar oss – oss båda två – att komma hem till dem. Jag pratade med Cheche, som förnekade att vi fick henne att känna sig besvärad och välkomnade oss in.

Jag visste att jag inte ville att min sexualitet skulle definiera mig, för det är bara en del i allt det jag är. Dessutom arbetade jag för CNN i flera länder där det var olagligt att vara homosexuell. Eller i bästa fall besvärligt.

I september 1988 var jag på en presskonferens i Malaysia.

Dåvarande premiärministern Mahathir Mohamad hade plötsligt sparkat sin vice premiärminister Anwar Ibrahim, trots att han tidigare behandlat honom som en son och rent av förberett honom på att ta över makten. Orsaken? Anwar sades ha haft sex med en annan man, familjens chaufför. Det fanns ett videoklipp som visade när chefen för Malaysias underrättelsetjänst bär ut en fläckig madrass ur hans hem. Madrassen påstods visa spermafläckarna efter just den homosexuella kärleksakten.

Under presskonferensen såg Mahathir gråtfärdig ut och sa att Anwar var ”olämplig” som ledare. Vi var bara några få inbjudna. Jag var där för att Mahathir hade fått förtroende för mig – jag kom från CNN och var asiat-amerikan (ja, det hade definitivt betydelse). Men jag hade dessutom – privat – en relation med en annan kvinna. Mitt hjärta bankade när jag räckte upp handen.

”Premiärminister Mahathir, menar ni att det inte är möjligt att vara homosexuell i Malaysia?” frågade jag.

Han såg på mig och förklarade att till skillnad från västerlänningar hade malaysierna ”traditionella värderingar”. Han kände sig besvärad. Jag kände mig besvärad. Jag följde upp det med frågor om hur de homosexuella kretsarna i Malaysia såg ut, men han undvek frågan och tittade rakt in i CNN:s kamera bakom mig för att vända sig till vår globala publik. Mahathir var en skicklig, aggressiv kommunikatör, som ofta gick till attack mot den västerländska ”högdragenheten”. Anwar skulle sättas i fängelse i nio år för sodomi och korruption, grundat på anklagelser som han vidhåller var en konspiration från regeringsmaktens högsta skikt.

I det ögonblicket nämnde jag inte att jag var homosexuell. Jag drog en gräns mellan det personliga och det professionella. I början var det inte så svårt, för jag levde i andra änden av världen, långt bort från CNN:s huvudkontor. Men med åren skulle det bli en mindre väl bevarad hemlighet. Jag dolde det inte längre, men jag basunerade inte heller ut det.

Det ligger inte i min natur att förbanna världen – jag accepterade den, lät den inte stoppa mig och fortsatte göra det jag behövde göra. Jag fokuserade mer på att berätta andra människors historier, på att finjustera det journalistiska hantverket.

Kapitel 4

Journalistikens uppdrag Var uppriktig

I en avlägsen avkrok på väg till en hemlig intervju med Falintilgerillan i Östtimor i början av 1999. Det som sticker upp från mobiltelefonlådan är en satellitantenn, och kompassen använde jag för att rikta in mig mot bästa möjliga mottagning, så att jag kunde meddela huvudkontoret i Atlanta att vårt fordon hade förstörts på vägen över ett vattendrag.

Efter några år av detta hektiska liv, under en av mina avstickare till Atlanta, bad min chef Eason Jordan mig att komma till hans kontor på CNN:s huvudkontor. Eason kände till och förstod sig på Asien. Det var under hans ledning som asiat-amerikanska

kvinnor fick ledande positioner på filialerna, varav jag var den första. Han sa att han ville försäkra sig om att personerna som rapporterade från utlandet reflekterade länderna vi rapporterade ifrån. Det är till stor del tack vare möjligheterna han gav mig som jag agerar som jag gör i dag och har blivit den journalist jag är.

Men den dagen var det någonting annat han ville säga mig. Han gav mig ett ultimatum: ”Maria, jag har fått höra att du tar för lång tid på dig att leverera”, sa han. ”Jag ger dig ett halvår, men om det inte har blivit bättre efter det kommer vi att behöva gå in och se över ditt kontrakt.”

Det kom som en chock. Väl tillbaka i Manilla skulle jag ändra min tillvaro totalt och flytta fokus från Probe till CNN. Delvis tack vare det där samtalet med Eason skulle Manillafilialen bara ett år senare bli den mest produktiva av CNN:s redaktioner av jämförbar storlek.

En anledning till att jag var överseende med misstagen Facebook gjorde i början var att jag hade jobbat för CNN när de kallades för ”Chicken Noodle News” och var en kanal som veteranerna i branschen bara skrattade åt. Det skulle dröja ytterligare några år innan vi uppfattades som världens bästa och mest trovärdiga internationella nyhetskanal. Så jag vet vad som kan hända om man låter en organisation växa för snabbt. Det är lätt hänt att resultaten blir blandade. Har man ett bra team och bra processer blir resultatet oftare bra än dåligt. Men en gemensam mission som uttrycks av en stark ledare är avgörande.

Eason gav Ted Turner24 äran för vår framgång. ”Teds inställning var aldrig: ’Vi ska tjäna så mycket pengar som möjligt’”, berättade Eason. ”Han brydde sig verkligen om världen och såg nyheterna som det rätta att göra för planeten.” Ted bestämde sig för att ingen plats i världen skulle vara i ”utlandet”, så han gav alla som nämnde det ordet en dollar i böter.

Under den första tiden var det dessutom en stark tradition av fakta- och reportagebaserade nyheter som styrde det samtida livet. Från 1980, då CNN började sända, till 1996, då de mer

åsiktsstyrda Fox News och MSNBC drog i gång i USA, hade CNN ingen konkurrens från andra kanaler som visade nyheter dygnet runt, särskilt inte från sådana med helt andra normer för rapporteringen. CNN var på allvar, och kanalen bevakade hela världen.

Ungefär tre veckor efter mitt möte med Eason erbjöd CNN mig mitt första uppdrag utanför Filippinerna – i Singapore. Resan dit skulle bli en aha-upplevelse. Jag älskade frågorna som tiggde om svar, människorna jag träffade, kulturerna och samhällssystemen jag lärde känna. När vår redaktion väl började röra sig runt i världen växte mitt bevakningsområde till att omfatta även Malaysia, Brunei och Indonesien. Jag tackade aldrig nej till ett uppdrag. Jag kunde bli uppringd klockan två på natten och instrueras att resa till New Delhi, och inte nog med att vi redan hade giltiga visum i våra pass, vi skulle dessutom vara redo att hoppa på ett flyg redan i gryningen. När en nyhet dök upp i Asien var standardförfarandet att ansöka om visum för hela mitt team till Pakistan, Kina, Sydkorea och många fler länder.

Någon gång under 1994 bad Eason mig ta reda på vad som skulle krävas för att öppna en redaktion i Jakarta. Världens folkrikaste nationer 1994 var Kina, Indien, USA och Indonesien. ”Varför i hela friden har vi ingen redaktion i världens största muslimska nation?” frågade han sig.

Två saker hade blivit särskilt betydelsefulla för mig då: att överbrygga världar och lyfta fram kulturer utanför väst. Jag såg mig själv som en medlande länk från den globala södern till västvärlden. Jag ville att berättelserna skulle vara igenkänningsbara för båda kulturerna – såväl för människorna jag berättade om som för tittarna (klyftan är ofta enorm). Att värdera människor, händelser eller seder ingick inte i mitt uppdrag. Det vore arrogant. Enda sättet att få en uppfattning om vad som sker är att sätta sig in i och förstå sammanhangen och observera ett samhälles eller ett folks handlingar kontinuerligt.

Internationella medier hade tidigare dominerats av ett tydligt västerländskt perspektiv. Det var ju trots allt bara länder i väst som hade resurserna och nätverken som gjorde det möjligt att prioritera global nyhetsinsamling. Det innebar att det blev upp till aktörer som CNN och BBC att avgöra vad som hade nyhetsvärde, genom deras särskilda kulturella filter.

Fram till dess hade länder i Asien och många andra delar av världen inte haft likvärdiga ekonomiska resurser och inte fått chansen att öva oss på att lyfta fram våra visioner. Det hade inte funnits någon anledning för oss att försöka nå ut på den globala arenan. Men nu blev vi tvungna. Och för att kunna göra det var jag övertygad om att vi behövde göra vårt budskap mer sofistikerat och vidga vår syn på världen.

När vi öppnade CNN:s redaktion i Jakarta hade Indonesien fem tv-stationer, varav de flesta var knutna till Suharto, landets diktator sedan lång tid tillbaka. Deras relativt underutvecklade – det vill säga inkompetenta – kommersiella tv-industri var ett av mina argument för att flytta teamet i Manilla till Indonesien, vilket vi också gjorde 1995.

Vi firade den nya redaktionens öppnande på hotell Shangri-la i Jakarta. Bland besökarna fanns en av CNN:s största stjärnor, Peter Arnett, som blivit ett av televisionens mest bekanta ansikten under Kuwaitkriget 1991. Han hade fått Pulitzers internationella reporterpris för sitt arbete med Associated Press i Vietnamkriget från 1962 till 1965. Innan han placerades i Vietnam hade han varit reporter i – och sparkats ut ur – Jakarta.

Jag tog med mig Peter till min indonesiska favoritrestaurang på lunch och pepprade honom med frågor. Han var sextioett och därmed nästan dubbelt så gammal som jag. Jag beskrev rollen som jag ansåg att journalistiken spelade i Filippinerna och övriga länder jag rapporterade från.

”Man måste känna till och förstå journalistikens roll i vår demokrati”, sa han, ”att arbetet är så viktigt att man kan riskera vad som helst för att få sin story.”

Under Kuwaitkriget var CNN det enda tv-bolaget som hade en säker telefonlinje tvärs över Iraks öken till en radiolänk i Amman, som sedan vidarebefordrade telefonsignalerna via satellit direkt till CNN:s huvudkontor i Atlanta, så att producenterna kunde kommunicera med de utsända i Bagdad samtidigt som de låg ute i direktsändning. Världen satt som fastlimmad vid CNN och i synnerhet Peter.

Det medförde också att Peter fick klä skott för angrepp från den amerikanska regeringen och militären. Det började med att Peter rapporterade om dödade civila i något som irakierna talat om för honom var en mjölkersättningsfabrik. För att säkerställa att tv-tittarna förstod nyhetssändningarnas begränsningar hade CNN tydligt informerat om att Peter gjorde sina reportage under ”guidade turer” arrangerade av irakiska myndigheter, och att de ”kontrollerats av den irakiska censuren”.

Det hindrade inte dåvarande arméchefen Colin Powell från att beskriva ”mjölkersättningsfabriken” som en täckmantel för ett hemligt laboratorium som producerade biologiska stridsmedel –gifter, bakterier och virus – avsedda att användas som massförstörelsevapen. Dessutom började Vita husets pressekreterare Marlin

Fitzwater kalla Peter för en ”kanal för irakisk desinformation”.

Människorna vid makten har alltid försökt kontrollera berättelsen, särskilt i krigstid. Så var det redan innan de sociala medierna kom in i bilden. Peter skulle begå en del misstag senare (bland annat genom att ”hänga ut sitt team”, enligt en person med insyn), men lärdomen han gav mig den dagen var att man alltid ska ställa makten till svars, även om det är nära att kosta en karriären. Att hålla ställningarna är journalistens plikt.

Samtidigt var det en sak som höll på att förändra journalisternas nyhetsinsamling och rapportering i grunden: den nya tekniken. När jag bildade redaktionen i Manilla 1988 tog det två veckor att skicka ett band till Atlanta. När vi öppnade en filial i Hongkong 1989 gick leveransen över en natt. Då fick jag en stor, otymplig

mobiltelefon tung som en resväska att släpa runt på. Jag behövde hänga den över axeln och den slog ofta i marken när jag sprang.

När vi flyttade redaktionen till Jakarta i mitten av 1990-talet blev vi ett av CNN:s testcenter för ny teknik: första generationens satellittelefoner som gav oss möjlighet att ha kontakt med Atlanta och rapportera i direktsändning. Vi fick också en enorm vit Toko-terminal, som komprimerade videoinformation och skickade den över en ISDN-lina till en annan Toko-terminal som vi hade i tv-studion. När jag var klar med ett inslag ägnade jag flera timmar åt att överföra lågupplöst video, sedan fick jag vänta ännu längre på överföringen av ljudmaterialet.

Först under de här åren blev det möjligt ha med sig en reporter ”på länk”. Det var kul, relativt enkelt och billigt. Nu kunde vi gå ut i direktsändning var som helst, från vilket avlägset hörn av världen som helst. Det gav upphov till något som då brukade kallas för ”CNN-effekten”,25 även om det egentligen gällde alla globala tv-kanaler för direktsända dygnet-runt-nyheter och var en direkt följd av den allt större och alltmer effektiva nyhetsinsamlingen via satellit.

De tekniska framstegen gjorde stora avtryck, särskilt i den ofta hätska debatten om hur pass mycket massmedierna styrde de politiska besluten. Den nya tekniken medförde att vi kunde gå ut med information till allmänheten snabbare än någon regering kunde skaffa underrättelser på egen hand. Det innebar större tidspress för beslutsfattarna att ta ställning och mindre tid för överläggningar innan de behövde agera. Inom kort skulle därför även myndigheterna lära sig att forma den allmänna opinionen med hjälp av dessa tekniska landvinningar.

Det innebar också mindre tid till förberedelse för oss reportrar, vilket minimerade utrymmet att undersöka och upptäcka nyheter. Så även om tekniken kändes spännande och gjorde allt snabbare och enklare verkade den på samma gång göra innehållet i vår nyhetsbevakning ytligare. Det var som om tekniken både besparade oss tid och tog den ifrån oss.

De krävande villkoren för en tv-kanal som direktsände nyheter dygnet runt förutsatte att jag gjorde allt förarbete innan jag var på plats. Mina konkurrenter kunde dock behöva ägna tid åt att försöka läsa in sig på allt material som skrivits om landet innan de rapporterade om det, så jag hade en klar fördel gentemot dem – att jag hade bevakat samma länder i decennier. Ofta kunde jag gå ut i direktsändning mindre än en timme efter att jag lämnat flygplatsen.

För vår redaktion i Jakarta var det en otrolig, magisk tid att arbeta med nyheter, just som Indonesien gick igenom en dramatisk förändring. Suharto hade härskat i landet sedan 1967 och skulle bli den president som suttit vid makten allra längst. Enligt den korruptionsbekämpande organisationen Transparency International var han den mest korrumperade ledaren i modern tid, snäppet värre än Ferdinand Marcos. Jobbet på CNN hjälpte mig inte bara att granska ledarna för såväl nationer som mediebolag, utan också att förstå dynamiken hos folket som dessa ledare ledde. Att finna balansen mellan stabilitet och förändring – som berodde på de förväntningar ledarna skapade – kunde ibland dröja flera generationer.

Efter starten i Jakarta 1995 hände något nytt varje år: 1996 var det Megatawi-upproren, som utlöstes av en kvinna som satte sig upp mot Suharto. 1997 var det dels den asiatiska finanskrisen, dels skogsbränderna i Indonesien som ledde till den återkommande sydostasiatiska dimman – en enorm nyhet både för miljön och dess politiska konsekvenser. Och 1998 föll så slutligen Suharto, efter trettioett år vid makten, vilket utlöste massiva förändringar och släppte lös våld av ett slag jag aldrig sett maken till.

Mina intervjuer med ledare av olika slag ledde till insikter om hur deras svagheter hade ingjutits i kulturen för folken de ledde. På CNN skildrade vi flera samhällen just som de övergick från auktoritära regimer till att göra anspråk på och utveckla sina egna demokratier – alltifrån Marcos Filippinerna och Lee Kuans Singapore till Suhartos Indonesien och Mahathirs Malaysia.

De likartade problem som Marcos och Suharto lämnade efter sig låg och pyrde precis under ytan. I Filippinerna handlade det om svågerpolitik och beskyddarskap. I Indonesien kallade man det för KKN (uttalat ”ka-ka-en”): korruption, kollusion och nepotism. Till slut fick folket nog av deras toppstyrda, förtryckande och kontrollerande politiska system. Det som framför allt fick ledarna på fall var att de inte lyckades utbilda sitt folk.

Jag blev frustrerad över bristen på initiativ och kreativitet bland bägge länders arbetsföra befolkning, men varför skulle deras folk sätta värde på sådana saker? I Marcos och Suhartos regimer hade det varit riskabelt att sticka ut. Det var bättre att bara ligga lågt och foga sig. Och att de bägge ländernas kulturer förstärkte den uppfattningen gjorde inte saken bättre.

När jag undervisade vid University of the Philippines parallellt med arbetet på Probe ville jag ta reda på vad studenterna lärde sig där – och hur de gjorde det. Hur såg deras värderingar ut? Det jag såg belönas var respekt för auktoriteter – att man visste sin plats, tillägnade sig kunskap mekaniskt, lärde sig saker utantill, gav de rätta svaren när man blev tillfrågad, var välvårdad och punktlig och – framför allt – underkastade sig sina lärare och deras sätt att se på saker och ting. Det var sällan de sa rakt ut vad de egentligen tänkte.

I Indonesien var bristen på kreativitet och självständigt tänkande ännu mer slående. För att sätta ihop CNN:s redaktion behövde jag resa dit sju gånger på jakt efter indonesier att anställa. Ingen som jag intervjuade hade vare sig färdigheterna, erfarenheten eller arbetsmoralen jag eftersökte.

Folkets brist på utbildning skulle ta sig våldsamma uttryck i storstäderna i nationen där ordet amok har sitt ursprung. Men jag hade ändå svårt att få ihop våldet jag berättade om i mina nyhetsrapporter med det vänliga och respektfulla folk jag träffade ute på stan. Det var då jag började inse att det är väldigt stor skillnad på att förstå hur en stor grupp agerar jämfört med att hantera och förstå enskilda individer.

Det jag bekantade mig med i Indonesien var emergent beteende: att det inte går att förutse hur ett system fungerar utifrån det man vet om dess enskilda komponenter. Faktum är att systemet som helhet utövar press på individerna, ett slags grupptryck som orsakas av dynamiken i gruppens inbördes relationer, vilket ofta får människor att göra saker som de inte skulle ha gjort om de var ensamma.

När resultatet blir att en grupp förvandlas till en mobb – oavsett om detta sker på nätet eller i verkliga livet – blir det emergenta beteendet oförutsägbart och farligt. Det oberäkneliga våld som uppstod hade jag aldrig sett i något annat land jag rapporterat ifrån, inklusive Sydkorea eller Kina. Jag började sortera in våldet jag bevittnade i olika kategorier – för det rörde sig inte bara om politiskt våld, utan även ekonomiskt, religiöst, separatistiskt och etniskt.

Varje vecka i slutet av 1990-talet begav jag mig till någon av Indonesiens tjugosju provinser och bevakade mobbvåldet som fenomen. Det började 1996 med de största upploppen i Jakarta på över två decennier. Först hade de verkat ganska oskyldiga. Samma dag före gryningen ringde en källa upp mig och förvarnade om att åtgärder skulle vidtas mot anhängare av oppositionsledaren Megawati Sukarnoputri, dottern till Indonesiens förste president Sukarno. Hon ledde det minsta av landets tre officiellt erkända politiska partier: Indonesiska demokratiska partiet, eller PDI. Regeringen hade nyligen fått den förre armégeneralen Suryadi att leda ett övertagande av partiet. Men Megawati och hennes anhängare vägrade acceptera honom som ledare och prövade saken juridiskt.

Det var första gången jag såg hur Suharto gick till väga för att befästa och bevara makten. Jag såg även taktiken användas gång på gång i andra länder – hur militära och paramilitära grupper infiltrerade och besudlade demokratiska rörelser och underblåste våld i samhället.

Jag ringde Rene och väckte Michelle och Nicole, mina systrar,

som var i Jakarta för första gången för att hälsa på mig. Jag hade lovat att visa dem runt i stan den helgen, så jag bad dem hänga med på vår nyhetsbevakning. De kunde hjälpa till med utrustningen och få se hur nyhetsinsamling gick till.

Vi var bland de första på plats utanför PDI:s huvudkontor, där Megawatis anhängare slagit läger. Jag såg lastbilar stanna framför byggnaden och en grupp biffiga män byta om till röda PDI-tröjor på en sidogata. När jag frågade dem vilka de var sa de att de stöttade Suryadi och påstod sig vara partimedlemmar. Besynnerligt nog hade de militärkängor på sig. Jag nämnde det i sändningen men utvecklade det inte närmare.

Vi såg Suryadis anhängare kasta sten på skylten med PDI:s partisymbol. Under tiden satte en svärm poliser upp barrikader för att förhindra att fler av Megawatis anhängare gav sig in i kravallerna. Runt åtta på morgonen stormade polisen byggnaden och ledde in Suryadis anhängare, medan Megawatis supportrar arresterades. Klockan elva forcerade Megawatis supportrar militärens avspärrningar, vilket ledde till några enstaka sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna. Strax efter tre på eftermiddagen började byggnader fatta eld på Jalan Kramat Raya, en av stadens huvudgator.

Vid solnedgången var det omkring tiotusen personer som drog fram på gatorna och tände eld på byggnader. Medan vi sprang en bit framför mobben tappade mina systrar och jag bort Rene och Ikbal, som transporterade vår ljudutrustning. Jag drog med mig mina systrar in på en bakgård, där vi gömde oss och jag bad dem lova att inte berätta för våra föräldrar att de följt med mig. Jag tror inte det hade gått upp för dem hur farlig situationen blivit. De häpnade över händelserna, men tyckte att det var spännande att det var detta deras storasyster försörjde sig på.

Samtida experter skulle hänföra våldsamheterna till det politiska förtrycket och folkets uppdämda ilska. Fem personer dödades den lördagen, 149 skadades och 136 greps. Det var första gången jag fick en hint om varför Suharto brukade kallas

”marionettmästaren”, eller dalang, som i traditionella indonesiska wayang-skuggspel sitter i mörkret och styr dockorna som projiceras mot en skärm. Skuggorna på skärmen är det enda folk kan se. När makten utmanades försökte ledaren styra berättelsen genom att kontrollera pressen.

Direktsändning för CNN på taket till Sari Pan Pacific Hotel i Jakarta i maj 1998. Nyhetsbevakning dygnet runt med som mest tre, fyra timmars sömn per natt.

I maj 1988 när Suharto till slut avgick hade 1 400 personer dödats vid upploppen i Jakarta. Efter hans avgång trappades våldet upp ännu mer, och militären verkade inte ha någon kontroll alls över händelserna. Precis som på 1960-talet var det etniska kineser som blev måltavlor, sedan Asienkrisen tvingat folk att kämpa för sin överlevnad och fått en strukturell rasism att sprida sig. I Jakarta och andra delar av landet blev våldsamma mobbar det nya normala. Rivalitet mellan olika områden övergick i stadskrigföring: män med macheter som drog runt och högg varandra på

Jakartas gator. De besinningslösa mord och halshuggningar jag bevittnade fick mig att inse hur Suhartos förtryck fungerat som en tryckkokare, hur regimens förtäckta våld bara födde mer våld.

I provinsen Kalimantan Barat hade hundratals personer dödats i den etniska konflikten mellan madureser och dajaker. Dajakerna hade ett ökänt förflutet som Borneos huvudjägare. Förr hade de trott att om man högg av huvudet på en fiende och åt hans lever, så tog man över den mannens styrka. Denna gamla traditionella, animistiska tro levde fortfarande kvar – men den nämndes aldrig, för under Suharto var diskussioner om religion eller etnicitet i alla dess former förbjudna. Det var för ”emotionellt”, för konfliktfyllt, och i ett samhälle där ordningen var något som militären mer eller mindre påtvingade folket var det ”onödigt” att dryfta och debattera konfliktfyllda frågor, eftersom det bara gjorde situationen värre.

En helg såg jag åtta personer bli halshuggna av berusade gäng, där männen bar pannband i färger som symboliserade medlemmarnas etniska tillhörighet. Senare den dagen gick jag ut på ett fält där några killar spelade fotboll. De verkade ha jättekul. Sedan insåg jag att bollen de sparkade på i själva verket var en äldre mans huvud.

I muslimsk-kristna Ambon dödades över fyratusen personer på lite drygt ett år. År 2002 hade dödstalet passerat tiotusen personer. Jag minns att jag en gång frågade folket där – som var utmattade av alla strider och höll till i enklaver uppdelade av antingen muslimska eller kristna vägspärrar – hur våldsamheterna hade uppstått. Genom att gå till roten med problemet hoppades jag kunna bidra till att få stopp på det etniska våldet. Men svaret jag fick varje gång var att det var ”folket från utsidan – det var inte vi”.

Frågade man när våldsamheter bröt ut var svaret alltid detsamma. Mobbens aggressivitet eliminerade all individuell kontroll, så det blev fritt fram för alla att släppa lös sin värsta sida. Det jag såg i Indonesien var samma sak som jag hade sett i Filippinerna

och senare skulle få se i länder över hela världen, när desinformationens krafter förgiftade människors tankar och förändrade deras beteenden, i många fall personer som var lägre utbildade eller mindre vana vid internet. Kvaliteten på samhällsstyrningen är en direkt följd av utbildningsnivån. Det dröjer en hel generation innan investeringar i utbildning ger resultat. Likaledes får länder som inte bryr sig om att utbilda sin befolkning lida konsekvenserna en generation senare. Det blir avgörande för produktiviteten, kvaliteten på arbetskraften, vilka investeringar man gör och i slutändan landets bruttonationalprodukt (BNP). En nations utbildningsbudget är en investering i dess folk.

Förmågan att observera och ifrågasätta, som är avgörande för såväl journalistiken som demokratin, är också den en direkt konsekvens av utbildningsnivån. Ett lands journalister och nyhetsorganisationer avspeglar folkets makt att ställa sina ledare till svars. Därmed kan kvaliteten på en demokrati i förlängningen även bedömas utifrån kvaliteten på dess journalister.

Min erfarenhet av journalistyrket var det normala för journalister i min generation. Jag hade etablerat mig i journalistikens guldålder, då nyhetsorganisationerna gav sina anställda de resurser och det skydd vi behövde för att kunna göra vårt jobb.

Jag älskade att vara nyhetsreporter. Det gjorde mina år mellan tjugo och fyrtio till en fantastisk, adrenalinstinn jakt efter mening – en strikt schemalagd utbildning i hur världen fungerar. Jag hade privilegiet att få uppleva några av de mest känslomässiga ögonblicken i många människors liv och fånga dem på band –stunder av tragedi och glädje i oförställd form. Genom att dela de stunderna med dem kunde jag knyta genuina band, bara jag behandlade det som det privilegium det var. Jag klev in i varje situation redo att lyssna och lära, att vara öppen och sårbar – för tillit är grunden till bra journalistik. Människorna man intervjuar måste kunna lita på en. Och historierna man berättar måste med tiden vinna publikens förtroende.

Det kändes utmanande på samtliga plan – fysiskt, intellektuellt, socialt och andligt. Intellektuellt utvecklades jag genom att följa skeenden under lång tid och växla mellan politik, ekonomi, samhällsstyrning, säkerhet, klimat, hållbar utveckling med mera.

Socialt knöt jag ett nätverk av källor som så småningom kunde ge mig insiderinfo om hur beslut hade fattats och varför. En reporter är aldrig bättre än sina källor – det är det som skiljer presskonferenser från självständigt grävande. Att vara ärlig, dra tydliga gränser och be om tillåtelse för det man vill avslöja för allmänheten är väsentligt för att vårda sina källor. Jag går aldrig ut i sändning med en känslig nyhet utan att först underrätta alla källor, så att de får möjlighet att skydda sig mot hämndlystna eller enväldiga makthavare. I takt med att man utökar nätverket av källor och utvecklas som reporter bygger man upp allmänhetens förtroende. Med tiden kommer man själv och ens källor underfund med varandras värderingar och kanske rent av tar strid för heder och rättvisa tillsammans.

Arbetets villkor och deadlines var också fysiskt prövande. Bevakning av krigszoner och katastrofer krävde både minutiös planering och flexibilitet. Det betydde att man kunde behöva hålla sig till nudlar och konserver i veckor i sträck (om jag bara kunde få packa ett extra fordon med mat) och inte få mer än någon tupplur då och då i några veckor, och i bästa fall två, tre timmars sömn mellan nyhetsrapporterna. Det betydde att man behövde uthärda extrem hetta, kyla, hunger och törst. Och det betydde att man behövde konfrontera sin rädsla – som till exempel när jag låg helt stilla och gömde mig under sängen i mitt nedsläckta hem medan en beväpnad milis sökte efter mig och mina medarbetare.

År 1991 gjorde jag en maratonkörning för att bevaka en plötslig översvämning av Ormoc i provinsen Leyte, som fick delar av staden att svepas ut i havet mitt i natten. Det skulle bli ett reportage om blottade skogar, klimatförändringar, lokala myndigheters oförmåga att hantera katastrofer och miljöför-

störingens konsekvenser. Allt mellan fyratusen och tiotusen människor uppskattas ha omkommit. (Det stora spannet mellan de uppskattade dödstalen berodde på intressen som ville skriva ner antalet.) Medan vi närmade oss staden var stanken av död överväldigande. Vi körde in över bron till stadens centrum, sedan stannade vi bilen för att filma den sargade stadssilhuetten. Jag var nära att slumra till när jag klev ur bilen. Jag satte ner foten på något som kändes geggigt och när jag tittade ner och såg vad det var fick jag kväljningar. Det var en människohand.

När man blir vittne till hemska dödsfall, våld och grymheter tvingas man ifrågasätta Guds existens. Jag såg över sexhundra lik begravas i en massgrav i Ormoc, hörde familjernas sörjande klagan, omgiven av stanken av ruttet kött.

Det var då jag valde att tro på Gud. Jag var visserligen förbannad på att en plötslig flodvåg kunde ta livet av så många människor medan de sov – kunde Gud verkligen ha tillåtit det? Dessutom tänkte jag på Gud som han beskrevs i berättelsen om Noas ark, då han bestraffade människan med död och förödelse. Men jag kunde inte tro att vi bara bestod av cellvävnad och så lätt kunde kastas bort, så hur det än bar mig emot bad jag för deras själar. Jag behövde känna att det fanns något mer. Det var stunder som denna som fick mig att inse att tro – om så guden kallas Buddha, Allah, Jahve, Jehova eller El Shaddai – handlar om mer än bara religion.

Att vara journalist lärde mig att bevara tron på mig själv och vår gemensamma mänsklighet.

År 2000 var jag ett bekant ansikte på CNN i Sydostasien. I juli det året åkte jag hem till Filippinerna för att hålla ett tal på Rotarys i Manilla om utbildning, journalistik och demokrati. Det var ett av de första tillfällena då jag formulerade min vision av journalistikens framtid.

Jag avhöll mig från gamla anekdoter från frontlinjen för att i stället ta upp ett mer abstrakt begrepp: myten om den ”objektiva

journalisten”. Jag särskilde det begreppet från journalistikens principer, som genom ett organisationssystem med tydlig uppdelning av inflytandet har byggt in ett objektivitetsmål i den journalistiska metoden. Men några objektiva journalister existerar inte. Den som påstår det ljuger.

Det var viktigt att definiera vad folk menade med ”objektivitet”, för det var det ordet de använde när de anklagade journalister för att på något sätt vara oärliga eller partiska. Det är därför jag reagerar så starkt på det som jag gör. Jag byter alltid ut ordet ”objektiv” mot ”bra” när jag beskriver en journalist.

En bra journalist söker ingen balans – exempelvis om en världsledare begår en krigsförbrytelse eller ljuger sina medborgare rakt upp i ansiktet – för det skulle resultera i en falsk jämvikt. När en journalist granskar makthavare är det både enklare och säkrare för honom att uttrycka sig ”balanserat”. Men det är en feg utväg. En bra journalist skulle exempelvis inte ge lika mycket tid och utrymme åt kända klimatförnekare som åt klimatforskare.

Bra journalister förlitar sig på bevis, på obestridliga fakta.

Bra journalistik är den professionella disciplin och det goda omdöme som uppvisas av hela nyhetsredaktionen, med de stränga moraliska och etiska principer de verkar under. Det innebär att ha mod att rapportera sådant som det finns belägg för även om man därmed riskerar att stöta sig med makten. Orden opartiskhet och balans är vanskliga när de används i ett annat sammanhang än detta, och de används ofta med förvrängd innebörd av särintressen.

I dag ser jag tillbaka på denna svunna era genom ett nostalgiskt skimmer. Så sent som vid 2000-talets början var det fortfarande nyhetsmedierna som var grindvakterna. Deras publik litade på reportrarnas skicklighet och nyhetsorganisationens renommé, i en tid då alla anställda på redaktionen gjorde avvägningar enligt samma normer. Uppdraget var att skydda offentligheten – våra värderingar och principer hade utarbetats i otaliga möten och satts på pränt. Enligt en av dessa principer skulle journalisterna lyssna på de olika sidor som fanns i en fråga och göra en samlad

bedömning som vägledning för allmänheten att fatta egna beslut. Den pakten kändes helig.

Det fanns också en balans mellan marknadskrafter och ansvarsskyldighet. Journalister och nyhetsorganisationer var juridiskt ansvariga för allt som publicerades och sändes – för upphovet till nyheterna och i synnerhet för hur de spreds: hur många gånger folk såg artiklarna eller nyhetsinslagen, vilken rubrik de fick, hur uppseendeväckande typsnittet eller bildspråket var, hur rättvisande och opartiskt ordvalet var. Cheferna på marknadssidan hölls åtskilda från journalisterna, så att personer i organisationen med finansiella intressen förhindrades att påverka nyheterna.

Det ni såg då var vad vi såg allihop. Alla läste samma artiklar och tittade på samma nyhetsprogram. Vi var överens om alla fakta. Även om det visuella mediet var mer emotionellt än det tryckta fanns det etiska gränser för vad man kunde göra, till skillnad från utformningen av dagens sociala medier och deras algoritmer.

Målet var inte att vinna en diskussion eller att bli så populär som möjligt, utan att göra befolkningen upplyst nog för att en demokrati skulle kunna fungera. Journalisterna var en del av en gemensam demokratisk kultur, som bestod i att lyssna, diskutera och kompromissa. Utöver juridisk ansvarsskyldighet fanns en känsla av moralisk skyldighet – att bidra till att skapa en bättre framtid.

Det kändes också som om det fanns en mer konkret förståelse av hur makten fungerade. Vi visste att alla regeringar skulle försöka absorbera sanningssägare och kontrollera budskap. I de flesta demokratier fungerade journalisterna som den tredje statsmakten, vars inflytande var avhängigt av folkets vilja, av deras begär efter kunskap att bilda sig åsikter om sina liv, sitt land och sina ledare. I utbyte mot denna tillgång till människors hjärtan och tankar gav staten dem tillgång till journalister. När relationen fungerar som bäst är den ett system för maktfördelning. När den fungerar som sämst beror tillgången på om en journalist berättar de historier som statsmakten vill ha.

I de flesta nyhetsbolag pågick en intern dragkamp mellan affärsledningen, som behövde befinna sig på rätt sida om makten, och den oberoende redaktionshierarkin, som behövde ta sitt ansvar för folket. Det var ett annat maktfördelningssystem.

Tänk nu bort allt detta och byt ut nyhetsorganisationerna mot teknikbolag, som i stort sett har frånsagt sig grindvakternas roll att värna om fakta, sanning och förtroende. De bolagen allierar sig gärna med makten, vilket garanterar marknadstillgång och tillväxt, eftersom deras incitamentssystem bygger på makt och pengar. Förr skyddades informationen som vi alla fick mot ekonomiska särintressen. När det gäller några av de större mediebolagen påverkades informationen bara marginellt av särintressen. Under teknikbolagens kontroll bestäms informationen vi får helt och hållet av bolagens vinstintresse.

Det är den övergången vi genomgår nu.

Den 20 januari 2001 svors den USA-utbildade ekonomen Gloria

Macapagal Arroyo in som Filippinernas fjortonde president. Varje president hade varit en reaktion på den föregående: diktatorn Ferdinand Marcos ersattes av Corazon Aquino, den enkla hemmafrun och änkan efter en nationshjälte. Efter henne kom Fidel Ramos, den före detta generalen som hade drivit bort Marcos och sedan hjälpt Aquino att rida ut ett antal kuppförsök, först som arméchef och sedan som försvarsminister. Ramos efterträddes av Joseph Estrada, en filmstjärna.

När Estrada anklagades för korruption gick det filippinska folket ut på gatorna för att kräva hans avgång, något som en del kallar för andra EDSA-revolutionen. Men Estrada var ingen diktator som Marcos – han var demokratiskt vald och hade klarat sig igenom en riksrättsprocess. Var protesterna olagliga? Var gick gränsen mellan massans visdom och mobbvälde?

Militären, som vid det laget var en politiserad, kungamakande kraft, övergav Estrada och ställde sig bakom hans vicepresident Gloria Macapagal Arroyo som landets nästa president. Protes-

terna lyfte fram Arroyo till något som skulle visa sig bli en orolig tid vid makten, men händelserna började ändra eftervärldens syn på EDSA-revolutionen. I en direktsänd rapport beskrev jag det som ”en degradering av folkets revolt”. Arroyo skulle sitta kvar under resten av Estradas mandatperiod och sedan vinna nästa presidentval, så att hon till slut fick nästan ett decennium vid makten, men hon skulle lämna efter sig ett land skakat av ihärdiga korruptionsanklagelser mot henne. Och ett folk som visste att de gamla problemen inte alls var lösta.

Åtta månader senare chockades världen av händelserna den 11 september. Den dagen blottlades sårbarheten i ett globalt säkerhetsparadigm grundat på kalla krigets principer, som hade blivit irrelevanta i en tid av globala terroristgruppers asymmetriska krigföring. Nationalstaternas makt ersattes av en mäktig rörelse av annat slag, som närdes av passionerad övertygelse och känslan av ett högre syfte. Jag blev besatt av att avslöja hur al-Qaidas nätverk hängde ihop. Och det fick mig att uppmärksamma ett nytt fenomen: hur en fientlig ideologi kan radikalisera nätverk och leda till något som jag vid det laget väl kände till: emergent beteende.

Den 11 september 2001 slets fasaden bort, den kollektiva lögn vi hade byggt upp om freden efter kalla kriget. 26

Vad många inte hade förstått då – och som jag hade bestämt mig för att rapportera mer utförligt om – var att Sydostasien hade fungerat som grogrund för al-Qaida.27 När 11 september kom hade de varit verksamma i regionen länge. Usama bin Ladins svåger Mohammed Jamal Khalifa hade kommit till Filippinerna redan 1988 för att starta islamistiska välgörenhetsorganisationer som spred wahhabism och radikala idéer. Från 1991 till 1994 ökade antalet terrorattentat i Filippinerna med nästan 150 procent.28

Den 11 september skyndade jag mig hem från gymmet i Jakarta för att gräva fram gamla pärmar och underrättelsedokument

(det enda sättet för en reporter att hålla koll på händelser och relationer på den tiden) och plockade fram den filippinska underrättelsetjänstens rapport om förhören med Abdul Hakim Murad, en pilot med flygcertifikat för kommersiell luftfart som fått flygutbildning i USA. Han kan möjligen ha varit den första piloten som al-Qaida rekryterade. Han hade gripits 1995 i Manilla och överlämnats till USA, och när 11 september-attackerna ägde rum satt han inspärrad i högsäkerhetsfängelset i Florence, Colorado. 29

Så fort jag hade läst Murads förhörsrapport på nytt bad jag huvudkontoret i Atlanta att skicka mig till Filippinerna för att intervjua Manillas före detta polischef om al-Qaidas komplott

1995. De första namnen från Filippinerna som jag nämnde är numera väl bekanta.30 Både Ramzi Yousef och Khalid Sheikh Mohammed hade befunnit sig i Filippinerna 1995, då de konspirerade för att mörda påve Johannes Paulus II och USA:s dåvarande president Bill Clinton.31 Den komplott som alla vi journalister berättade om då var den så kallade Bojinka-planen, som gick ut på att bomba amerikanska plan som avgick från flygplatser i Asien. En komplott som vi däremot ignorerade då – eftersom den verkade alldeles för osannolik – gick ut på att passagerarplan skulle kapas och kraschas mot byggnader: World Trade Center i New York, Pentagon, Sears Tower i Chicago och Transamerica-pyramiden i San Francisco.32 Ju mer jag rapporterade, desto tydligare gick det upp för mig att varenda stor al-Qaida-komplott från 1993 till 2003 hade någon form av koppling till Filippinerna, USA:s forna koloni,33 från attentatet mot World Trade Center

1993 och bombningarna av amerikanska ambassader i Östafrika

1998 till attacken mot JW Marriott Hotel i Jakarta 2003.

Följaktligen skulle de två största nyhetshistorierna i min karriär bli Filippinerna som testbana för två stora hot mot USA och resten av världen på 2000-talet: den islamistiska terrorismen och informationskrigen på sociala medier.

Efter 11 september blev jag besatt av att kartlägga det där globala terrornätverket, att reda ut vilka medlemmar som var

kopplade till varandra och eventuellt avslöja liknande komplotter.34 Jag sökte upp kontakter sedan lång tid tillbaka – utredare som då hade stigit i graderna i Filippinerna, Indonesien, Singapore och Malaysia och som allihop skyndade sig att nyttja sina resurser och skrapa ihop underrättelser. De delade mer än gärna med sig av gamla underrättelserapporter om al-Qaida-personer i utbyte mot analyser av vad de kunde innebära. Just då hade jag mer information än de hade, för det fanns ännu inte någon centraliserad databas eller något formellt system för utbyte av underrättelser i Sydostasien. Jag började samla en egen databas baserad på underrättelserna de gav mig.35 För att undvika krånglig byråkrati ringde utredarna ofta upp mig för att fråga om jag kände till ett namn som de nyligen upptäckt eller för att diskutera vad några nya upplysningar de stött på kunde tänkas betyda. Det var så jag lyckades plocka fram den ena exklusiva nyheten efter den andra för CNN under decenniet efter 11 september.

Studiet av terrorister och spridningen av en fientlig, våldsglorifierande ideologi fick mig att börja undersöka hur folk förändras när de ansluter sig till grupper – ett fenomen som jag redan sett prov på i Indonesien. Jag inledde min granskning av radikaliseringen med att studera grupptänkande och experimenten som psykologen Solomon Asch utförde på 1950-talet. Ställda inför enkla frågor i tolv separata försök gav 75 procent av försöksdeltagarna vika för grupptrycket i stället för att hålla fast vid sina egna slutsatser.36 Hans experiment visade grupptryckets stora påverkan och hur var och en av oss förändras när vi ingår i en grupp. För att förstå terroristernas reaktioner på auktoriteten vände jag mig till Stanley Milgrams berömda experiment (minns ni ”sex grader av separation”?) och Philip Zimbardos fängelseexperiment. Milgram kom fram till att de flesta människor följer instruktionerna de får även om de består i att ge andra människor potentiellt dödliga elchocker.37 Zimbardos studie har ifrågasatts, men han står fast vid sin upptäckt: att människor förlorar sin individualitet och antar de egenskaper som behövs för rollerna

de tilldelas.38 Med andra ord kan en auktoritet ge oss friheten att leva ut våra värsta sidor. Senare skulle jag komma att tänka på de där experimenten en gång till, i samband med sociala mediers påverkan – hur lätt det var att reta upp en mobb och rikta den mot ett specifikt mål.

Så småningom skulle jag lära mig hur extremism och radikalisering kunde spridas likt virus genom sociala nätverk. Social nätverksteori har bidragit med regeln för tre grader av påverkan, teorin som först lades fram av Nicholas Christakis och James Fowler 2007.39 Deras studier visade att allt vi säger eller gör sprider sig som ringar på vattnet genom vårt sociala nätverk och påverkar först våra vänner (första graden), sedan våra vänners vänner (andra graden) och därefter även våra vänners vänners vänner (tredje graden).40 Om du till exempel känner dig ensam (vilket man skulle kunna tro sprider sig minst) är det 54 procents chans att din vän kommer att känna sig ensam, 25 procents chans att vännen till din vän kommer att känna sig ensam och 15 procents chans att vännen till vännen till din vän kommer att göra det.41 Känslor av glädje och hopp, såväl som rökning, könssjukdomar och rent av fetma, kan spåras och spridas genom sociala nätverk.42

Jag lärde43 mig först att kartlägga sociala nätverk med tekniker som vi finjusterade i Core Lab på Naval Postgraduate School i Monterey i Kalifornien.44 Medan vi spårade upp terrorister såg vi att al-Qaida och Jemaah Islamiyah (JI) i Sydostasien och Australien agerade på samma sätt som desinformationsnätverken så småningom skulle göra: de kapade grupper av olika slag, tränade upp och finansierade dem och spred vidare sin jihadistiska ideologi, som riktade in sig både mot en ”nära fiende” – hemlandets regeringar – och mot en ”fjärran fiende” – Amerikas förenta stater.

Både JI och al-Qaida såg sin centraliserade befälsstruktur raseras åren efter 11 september. Men de gamla nätverken fortsatte att sprida sitt jihadvirus. Cellerna utförde attentat utan central ledning.

Träningslägren blev mindre och drevs på ett mer improviserat vis.

Hotet blev mer utspritt och svårare att spåra.

Den meningen har jag upprepat på många olika sätt när jag talat och skrivit om terrorbekämpningsåtgärders effekt på terrornätverken.45

Överför det till den politiska radikaliseringen tjugo år senare. Facebooks experter på IT-säkerhet och underrättelseverksamhet, inklusive före detta medlemmar av USA:s nationella säkerhetsråd, skulle komma till samma slutsats om hur de desinformationsnätverk som spreds via Facebook återuppstod efter att ha slagits ut under flera års tid: ”Hotet blev mer utspritt och svårare att spåra.”46

År 2003 hade jag varit journalist i sjutton år och min inlärningskurva var inne i en platåfas. Jag kunde rapportera de senaste nyheterna med förbundna ögon och började se samma teman utveckla sig i varenda nyhet jag rapporterade. Arbetsflödet hos mitt team i Jakarta var så bra det kunde bli – vi var mer produktiva än någon annan redaktion av jämförbar storlek. Men jag hade slutat lära mig saker. Jag ville ha någonting mer.

Jag skulle fylla fyrtio men levde fortfarande som en student, utan någon som helst känsla för balans mellan arbete och fritid. Arbetet var mitt liv, och livet var mitt arbete. Jag var medveten om vad jag offrade – det gick inte komma ifrån att en riktigt stor nyhet kunde innebära slutet på en kärleksrelation. Jag missade min brors bröllop eftersom jag inte kunde lämna nyhetsrapporteringen från en konfliktzon. Och efter flera månaders överläggningar med mig själv valde jag journalistiken framför att skaffa barn. Jag försökte hålla mig medveten om de besluten, för jag ville leva ett liv utan att behöva ångra något, och trots det jag behöver genomleva nu är jag glad att jag valde det liv jag valde.

Under den här perioden fick jag än en gång erbjudandet av ABS-CBN:s ägare och ordförande – mannen som en gång i tiden fängslats av Marcos, Eugenio Lopez III, även känd som ”Gabby”

– att bli chef för Filippinernas största nyhetsbolag. Jag visste att jag en dag skulle vilja dra mig tillbaka i Filippinerna. På något sätt var det ändå detta land, med sina fel och brister, som blivit det jag med hjärtat upplevde som mitt hem. Så steget var inte långt till nästa slutsats: Om jag nu skulle dra mig tillbaka i Manilla, varför då inte bidra till att göra det till en bättre plats att leva på? Jag var gammal nog att ha verklig erfarenhet men fortfarande tillräckligt ung att arbeta hårt för ett ideal och ha energin som krävdes för att göra det. Dessutom hade jag ägnat ett helt liv åt att skriva om vad alla andra gjorde, om vad för sorts institutioner det var som stater och företag byggde. Jag ville uppleva känslan att omsätta lärdomarna jag dragit av detta i handling.

Det som fick mig att tända till var Gabbys utmaning till mig: ”Kan du förvandla ABS-CBN till en nyhetsorganisation i världsklass?” Dessutom såg jag att en opinionsundersökning som gjorts efter valet 2004 visade att nästan 90 procent av alla filippinare fick sin information från tv – inte från tidningarna som förut. Televisionen var numera Filippinernas mäktigaste medium, vilket betydde att det skulle vara ett fantastiskt verktyg för nationsbyggande.

Jag kunde inte tacka nej.

Jag tömde lägenheten i Jakarta, åkte till Atlanta för att ta farväl av folket som lärt upp mig och återvände till Manilla i början av december 2004 – min andra och sista hemkomst. Den 1 januari 2005 skulle jag börja på ABS-CBN.

Manilla hade då blivit en större, mer välbärgad storstad. Jag slog mig ner och började mitt nya liv i Taguig i Bonifacio Global City, en ny stadsdel som byggts på en gammal armébas, med blänkande nya lägenhetshus och relativt lugna gator. ABS-CBN låg i samma medieanläggningar som förut i Quezon City, en halvtimmes bilfärd bort, även om restiden i Manilla alltid berodde på trafiken.

Jag kände mig osäker – så mycket av den jag hade blivit var

knutet till min identitet på CNN. Om jag lämnade CNN, vem skulle jag bli då? Skulle jag vara någon alls utan CNN? Och nu skulle jag bli en del av ett mediesystem med brister som jag var mycket väl medveten om. Kunde jag överleva de interna maktkamperna inom ABS-CBN, en organisation som fortfarande drogs med korruption, självcensur, beskyddarkultur och alla de fel som fortfarande fanns i näringsliv, politik och samhälle under åren efter diktaturen, och bidra till att bygga en starkare institution? Jag bad om att få börja som utbildningskonsult det första halvåret, så att jag och personerna jag skulle leda fick chansen att lära känna varandra utanför maktstrukturerna.

Jag hade förstått då att det viktigaste för vad jag än gjorde härnäst var en utmaning som jag kom allt närmare att klara: Att lära mig säga även de mest brutala sanningar. Att undvika vita lögner och dåliga ursäkter. Att vara transparent och ärlig.

Nyhetsrapporteringen hade definierat mig. Den hade fått mig att hela tiden söka mig dit där saker hände. Men jag hade andra mål. En av orsakerna till att jag valde att lämna CNN 2005 var att jag som reporter inte hade mycket att säga till om när det gällde utformningen av organisationens riktlinjer eller målsättningar. Särskilt i en nation som ännu var i övergångsfasen från diktatur till demokrati hade varje organisation, grupp eller individs agerande betydelse. Jag var redo att experimentera med de idéer jag trodde på.

Jag ville bygga min vision för journalistiken, en nyhetsorganisation i Filippinerna som var så stark och trogen sanningen att ingen regering kunde drömma om att röra den.

Kapitel 5

Nätverkseffekten

När brytpunkten nås

När jag tog över ABS-CBN News fick jag fria händer och nog med resurser att skapa något nytt, en vision av hur ett lands största tv-bolag kunde hjälpa till med nationsbyggandet. Nu är jag övertygad om att de åtgärder vi vidtog för att förändra ABS-CBN:s värderingar, kultur och innehåll i början av 2000-talet ger en hint om hur medierna skulle kunna hjälpa till att bygga upp demokrati runtom i världen. Nyheterna formar allmänheten lika mycket som allmänheten formar nyheterna. Nyhetsorganisationer som ABS-CBN, som varit med om statlig kontroll, vet detta mycket väl.

På ABS-CBN, maj 2010.

År 2005 var ABS-CBN Filippinernas största nyhetsorganisation, med omkring tusen anställda enbart på nyhetsavdelningen. Vår bas var i huvudstaden Manilla, men det fanns också nitton filialer ute i landet och sex kontaktpunkter i utlandet: två i Nordamerika, en i Mellanöstern och en i såväl Europa och Australien som Japan. Vi spred innehåll via radio och tv och på internet. Dessutom drev jag Filippinernas enda lokala nyhetskanal med dygnet-runt-rapportering på engelska – ABS-CBN News Channel – som även sändes internationellt.

Min första utmaning på ABS-CBN var att förändra arbetskulturen. Medierna var ett mikrokosmos som motsvarade vad nationens ledare hade att hantera – där situationsetik och beskyddarpolitik avgjorde om man själv och ens nära och kära skulle bli belönade eller ej. Jag var van vid en viss standard på CNN, där lojaliteten aldrig gick före meriterna och teamet tvingades leverera för att inte få det hett om öronen.

Den mest omedelbara uppgiften på ABS-CBN var att uppgradera våra journalisters kompetens. Jag var övertygad om att vi skulle få högre tittarsiffror om de blev bättre på sitt hantverk. Så jag inledde ett utbildningsprogram för personalen i januari 2005 med hjälp av mitt andra CNN-team i Manilla,47 som jag rekryterat för att vara med mig i detta experiment i kulturförändring.

På ett tidigt stadium inympade vi tre ord i organisationen som jag kände var nödvändiga, inte bara för ABS-CBN utan för vårt land. Jag lovade vårt team transparens, ansvarstagande och kontinuitet, för jag ville skapa system som skulle fortsätta fungera oavsett – och trots – personliga förbindelser. Det var därför de tre orden var så viktiga för mig och är det än i dag. De är nyckeln till att bygga en funktionell demokrati och att motstå en diktators sekteristiska makt.

Som i allting annat var våra största styrkor också våra största svagheter. Filippinare är kända för att vara vänliga, omtänksamma och lojala. Personlig lojalitet är ett fundamentalt värde som ingår i frasen utang na loob, ”skulden från det inre”. Men den

egenskapen har samtidigt bidragit till att befästa vår traditionella samhällsstruktur. Såväl i regeringen som på jobbet eller hemma existerar fortfarande ett beskyddarsystem som går tillbaka till vår feodala historia. Att skapa en miljö för lysande prestationer och professionalism krävde att vi gjorde upp med den tendensen utan omsvep. Lyckades vi med det i vårt bolag kanske vi kunde få det att smitta av sig på andra delar av samhället.

Under den perioden började jag använda uttrycket att det är ”snällt att vara elak”. Cheferna gjorde inga ärliga bedömningar av sina underordnades arbete eftersom de ville vara snälla, för att de ville undvika konflikter. Det fanns tre anledningar till att vi behövde vara elaka för att vara snälla: för att vi ville vara bäst, för att vi ville vara i världsklass och för att en medieorganisation som berättade sanningen om en nations tillstånd hade en enormt viktig roll att spela i vårt samhälle.

Det innebar att vi behövde vidta en del tuffa åtgärder. Efter ett halvår började vi skära ner ordentligt på personalen, då det visade sig att nyhetsorganisationen hade svällt upp ordentligt. Vi gjorde oss av med en tredjedel av nyhetsredaktionen och mildrade smällen för dem som fick sparken genom att erbjuda tre månadslöner för varje år i tjänst som avgångsvederlag. Det var en smärtsam process och jag var personligen närvarande vid många av avpolletteringarna. Vid varje åtgärd jag vidtog som ledare var empatin oerhört viktig. Det var jobbigt att se förvåningen, ilskan och ångesten i våra anställdas ögon, följt av insikten och acceptansen när jag förklarade varför vi behövde sparka dem. Den processen stärkte min övertygelse att de svåraste besluten är de som man själv måste kommunicera. Har man inte mod nog att ge besked till dem som påverkas av ens beslut bör man tänka efter en extra gång.

Bit för bit lyckades vi förändra en kultur som fäst större vikt vid lojalitet än vid prestationer, som krävt att personalen skulle lyda blint, som hämmat alla initiativ och prioriterat grupplojalitet framför högre syften – inslag som allihop är vanliga i politiska

partier som tar över makten eller i länder med efterhängsen auktoritär kultur. Och samtliga går på tvärs med kärnvärdena för vilken nyhetsorganisation som helst, som är beroende av kollektiv intelligens, personligt initiativ och koordinerad, omedelbar handling.

En fråga som jag bad varenda person i vårt team att ställa sig var: Varför gör jag det jag gör? Svaret ledde oss till kärnvärdena – vi uppmuntrade våra medarbetare att definiera sina personliga värderingar och om möjligt knyta ihop dem med vår organisations värderingar. Så småningom hade vi snävat in vår filosofi till en enda mening att efterleva: ”Lysande journalistik för att göra världen till en bättre plats.” Sedan skrev vi en 116-sidig handbok för organisationens principer och etik, där vi bland annat tog starkt avstånd från korruption. Vi levde som vi lärde, och vi stängde av och sparkade ut folk med det som grund.

I mitten av 2007 kunde ABS-CBN mäta sig med de bästa nyhetsorganisationerna i världen. Några av våra åtgärder blev väldigt kostsamma, inte bara för bolaget utan även för mig personligen. Angreppen de ledde till var faktiskt högst personliga, och i många fall juridiska.

Under nästan två decennier med CNN och hundratals undersökande reportage hade ingen någonsin slängt en stämning i ansiktet på mig. Första året på ABS-CBN News blev jag däremot stämd en gång i månaden. En av dem vi avskedade för korruption försökte få en domstol att utvisa mig – tydligen ovetande om att jag var filippinsk medborgare. Och med några veckors mellanrum utsattes jag för någon form av obehaglig, hämndlysten smutskastningskampanj från personer på företaget som inte gillade förändringarna jag gjorde.

Försöker man förändra en kultur kommer kulturen oundvikligen att streta emot. Man måste vara av hårt virke för att tåla det. Dessutom var detta ett tecken på den ilskna, förbittrade sinnesstämning som snart skulle mångfaldigas och spridas över internet i mitt land och hela världen. Det var en kultur som jag

bestämt tänkte utmana och förändra i de kretsar där jag hade inflytande.

Under den här perioden angreps landets regering allt hårdare. Inte så långt efter att jag kom till ABS-CBN fick vi tips om att Gloria Arroyo eventuellt hade riggat presidentvalet 2004. Anklagelsen stärktes när mobiltelefonsamtal offentliggjordes som fick det att låta som om Arroyo hade bett ett valombud om en miljon ytterligare röster.48 Avslöjandet skulle tända gnistan till tre misslyckade riksrättsåtal och omfattande protester. 49

Arroyo gick på offensiven. Hon undertecknade Proklamation 101750 den 24 februari 2006, på tjugoårsdagen av 1986 års folkrevolt, och förklarade ”nationellt undantagstillstånd”. 51 Hon hävdade att oppositionspolitiker, höger- och vänsterextremistiska element och ”vissa segment i nationella medier” samarbetade för att planera en kupp mot hennes regering. Hon hade faktiskt rätt om den planerade kuppen, vilket också ABS-CBN kände till.

Arroyos deklaration innebar en allvarlig inskränkning av pressfriheten. Regeringen genomförde en razzia på en nyhetsredaktion, grep folk utan arresteringsorder, hotade att stänga nyhetsbyråer och placerade ett bepansrat militärfordon utanför ABS-CBN. Under den perioden försökte de kontrollera journalister med skrämseltaktik och förtalsstämningar. Det fanns de som menade att medlemmar av säkerhetsstyrkorna var inblandade i morden på journalister och vänsterledare. Regeringen fruktade mediernas makt, inte minst för att två av landets presidenter hade avsatts i oblodiga kupper sedan medierna hade hjälpt till att få ut folk på gatorna.

Arroyo hade goda skäl att vara rädd. Faktum är att ABS-CBN kunde ha tänt gnistan som fick hennes regering att störtas. Det fanns faktiskt soldater som väntade på att medierna – och i synnerhet ABS-CBN – skulle ge dem signaler att agera. Vi hade en reporter ute hos ett elitförband, som berättade för oss att de skulle marschera ut på gatorna i samma sekund som vi visade

dem i direktsändning. Via reportern gjorde jag klart för dem att vi inte tänkte visa dem i direktsändning förrän efter de hade gått ut på gatorna. Gränsen var tydligt dragen i mitt huvud: de måste agera först.

I slutändan visade vi inte upp dem i direktsändning, för de gick inte ut på gatorna. Men hade vi gått med på soldaternas krav hade vi utlöst statskuppen. Sådan makt hade ABS-CBN.

Arroyos presidentskap överlevde den bedrövliga episoden, men det var inte sista gången hon skulle gå till angrepp mot pressfriheten. Den mest allvarliga utmaningen mot medierna kom den 29 november 2007, när femtioen journalister, inklusive tolv från vårt bolag, greps när de rapporterade om att rebeller inom militären under en dag tagit över hotell Peninsula Manila i finansdistriktet. Regeringen uppmanade alla nyhetsmedier att avlägsna sina medarbetare från hotellet innan de skickade in soldater. Vi valde att låta vår personal stanna, för om vi gick med på regeringens krav skulle den enda versionen av vad som hänt inne i hotellet vara regeringens egen. Varför skulle vi frivilligt dra oss tillbaka från nyhetsrapporteringen av ett kuppförsök?

Genom att förvandla konfliktbevakningen till en ”brottsplats” – där det var fritt fram att arrestera vem som helst – hade regeringen missbrukat lagarna för att slå ner på den fria pressen, vilket i Filippinerna var ett uppenbart brott mot konstitutionen. Det var också första gången som den filippinska regeringen försökte sig på en annan taktik: att använda sig av nationell polis som ledande myndighet i en politisk konfliktsituation. Alla andra kuppförsök eller former av ”passivt tillbakadragande av stöd” de senaste tjugoett åren hade hanterats av försvarsdepartementet och militären.

Det var början till det vi ser i dag. Attackerna från Dutertes framtida regering baserades på Arroyos beprövade metoder. I själva verket blev många av hennes lojala anhängare och kabinettsmedlemmar också en del av Dutertes administration, bland dem hans säkerhetsrådgivare Hermogenes Esperon. 52 Det var

under Arroyos ämbetstid som fröna till Dutertes underminering av grundlagen planterades. Sticken var så små och lömska i början att folk knappt lade märke till dem. Vi borde ha slagit larm tidigare. Det är ytterligare en anledning för oss att se till att hålla ställningarna i dag – #HoldTheLine.

Under mina år med Arroyo och ABS-CBN lärde jag mig också en annan sak som förberedde mig på dagens situation, där diktatorer angriper mediebolag och kastar journalister i fängelse: hur man hanterar en kris.

Det finns en ”gyllene tidpunkt” i varje kris då man proaktivt kan utforma och berätta en historia innan någon annan gör anspråk på den och den övergår i en kris. Man behöver vara klart medveten om vilket budskap man vill sända och över vilka nätverk man vill sprida dem (telefonsamtal, mejl och så vidare) – och så hade det varit även före de sociala mediernas tidsålder. Målet är att vara först med att berätta sin egen historia – särskilt om den handlar om en själv – inte bara för att ta kontroll över narrativet, utan också för att skydda de människor som riskerar att drabbas. Hanterar man det på ett bra sätt kommer allt annat av bara farten. Det är så en organisation överlever hoten mot sin trovärdighet och sin personal.

Den svåraste krisen på ABS-CBN var när jag fick ett telefonsamtal tidigt en morgon från en av våra främsta journalister, min vän Ces Drilon, som berättade att hon och hennes båda kameramän hade blivit kidnappade mot en lösensumma. De som låg bakom kidnappningen var Abu Sayyaf, en lokal terrororganisation med kopplingar till al-Qaida som härjat i Filippinerna i decennier.

Det hemska telefonsamtalet med Ces blev starten på tio dagar av förhandlingar, improvisationer och riskabla manövrar som jag hoppas att jag aldrig ska behöva uppleva igen. När ett beslut kan innebära en underordnads liv eller död blir beslutsfattandet så oerhört mycket mer komplicerat.

Jag bad om att få ta fullt ansvar för att hantera krisen, vilket jag också fick. Jag sa åt personalchefen Libby Pascual att samla ihop de kidnappade kollegornas närmaste familjemedlemmar, sedan så tog vi över två hela våningar på ett hotell i närheten, placerade ut säkerhetsvakter omkring oss och ägnade tio sömnlösa dagar och nätter åt att förhandla om våra medarbetares frigivning. Jag ville tidigt försäkra dem om att vi skulle göra allt vi kunde för att få ut dem i säkerhet. Vi var med dem, och de var med oss. Vi började med förtroende. När man inte vet vad som ska hända härnäst är det första steget för att ena alla i gruppen att visa sig sårbar och öppen.

Vårt lilla team fattade beslut på några minuters varsel, ofta efter synpunkter från familjerna. Jag förklarade varje beslut jag fattade. Det var också tydligt att om jag fattade fel beslut, så skulle det vara helt och hållet mitt fel, vilket innebar att tv-bolaget jag var anställd av hade ryggen fri och lät mig göra vad som helst som jag ansåg behövdes för att få hem våra kollegor. Det var en fråga om liv och död. Kidnappningen av några arbetare en månad tidigare hade visat oss vad som hände dem som vägrade förhandla: arbetarna hade blivit halshuggna och deras huvuden hade skickats till arbetsgivaren.

Att låta journalister hantera krisen var det bästa beslut ABSCBN kunde ha fattat. Jag hade djupa tentakler inom polisen och terrorbekämpningsstyrkorna. Glenda Gloria, som jag just anställt som chef för vår engelska kabelkanal med dygnet-runt-nyheter, hade källor högt upp inom militären.

Det tog tio dagar för oss att få ut Ces och hennes medarbetare.

Att klara den krisen skapade starka band mellan Glenda, Libby och mig, vilket lade grunden för Rapplers förmåga att hantera kriserna som väntade med Duterte vid makten.

Trots all turbulens var det en fantastisk tid att få leda landets största nyhetsorganisation, att få dra nytta av dess resurser och väldiga räckvidd för att stärka medborgarnas engagemang. Det

var under den perioden jag började bejaka ny teknik och sociala nätverk. Vår utmaning bestod i att kombinera kraften i de traditionella nyhetssändningarna med nya medier och mobiltelefonteknik, inte bara för nyhetsbevakning, utan för samhällsförändring. Vi ville uppmuntra folk att använda sina mobiltelefoner för att samarbeta med oss i nyhetsrapporteringen. Det jag såg under de åren var journalistikens makt att förvandla ett samhälle och stärka demokratin.

Under de där sex åren skapade vi prisbelönta program som inspirerade konkreta, mätbara resultat i vårt samhälle – och även ledde till en demokratisk brytpunkt. Vi använde massmedierna som megafon för att skapa en deltagarkultur för att entusiasmera våra medborgare och ungdomar.

Förändringarna skedde successivt i små etapper, där varje ny etapp byggde vidare på den förra. Vi ändrade våra arbetsflöden för nyhetsinsamling och produktion, skiftade fokus till kvalitet, principer och etik. Vi ändrade den redaktionella profilen för att komma bort från sensationsmakeri och brottsrapportering, vilket precis som i många andra länder i världen drev tittarsiffrorna (vilket i sin tur drev intäkterna) och tillsatte ”grönsaker till sockret”, som jag beskrev det. Vi bytte namn på vår sena nyhetssändning till Bandila, vilket betyder ”flagga”, för vi bestämde oss för att göra det coolt att älska vårt land.53 Vi gav nyhetsprogrammet en djärv ny visuell profil och försökte göra det tilltalande för ungdomar. Den som låg bakom alla dessa justeringar var Beth Frondoso, som senare skulle bli en av Rapplers grundare. Fram till dess hade alla förändringar varit interna och organisatoriska. Bandila var bara toppen på isberget.

Ett område där vi ville åstadkomma konkret förändring var Filippinernas valdeltagande och uppmuntra fler att rösta. Klokt nog riktade vi in samtliga initiativ i nyhetsorganisationen mot presidentvalet i maj 2010, inför vilket jag lånade två begrepp som populariserats av amerikanska skribenter: brytpunkt och crowdsourcing.54

Begreppet brytpunkt härrör från epidemiologin, där det används för att beskriva hur ett virus först omärkligt sprider sig för att till sist nå en punkt där det förändrar hela systemet. Crowdsourcing bygger på tanken att om medlemmarna i en grupp har en mängd olika idéer, är oberoende av varandra, har en decentraliserad struktur och en mekanism för att förvandla enskilda bedömningar till kollektiva beslut, så kan de fatta smartare beslut än ett ensamt geni skulle kunna göra. Dessa fyra moment leder till ett slags ”massans visdom” i stället för mobbvälde.

I vårt arbete för ökat valdeltagande följde vi en gradvis, väl genomtänkt brytpunktsstrategi. För att försöka få folk att känna sig delaktiga arrangerade vi elva heldagskampanjer för väljarregistrering som direktsändes över flera plattformar i fler än tjugoen provinser. Vi såg inte bara till att fler filippinare registrerade sig som väljare, utan även som medborgarjournalister, eller ”botobevakare”, för ABS-CBN.

För att få dem att engagera sig höll vi drygt femtio föredrag och samtal runtom i landet, bland annat i form av tal på aktivistmöten för ungdomar, konserter och seminarier – och jag ledde själv många av dem. Efter bara fyra månader bad den filippinska valkommissionen oss att lugna ner insatserna, eftersom deras system överbelastades så att de inte hann hantera alla väljarregistreringsansökningar som strömmade in.

Jag fokuserade våra resurser på två huvudsakliga mål: dels att ge människor hopp och en känsla av att kunna styra sitt eget öde, dels att främja debatt och samhällsengagemang.

Mina idéer för att nå det första målet byggde på det jag lärt mig av att granska terrorism och mobbvåldet i Indonesien. Jag tog stöd av social nätverksteori, experimenten av psykologerna Solomon Asch, Stanley Milgram och Philip Zimbardo samt idén om tre grader av påverkan – att allt vi säger eller gör påverkar våra vänner, våra vänners vänner och våra vänners vänners vänner. Diskussionerna i fokusgrupperna vi satte ihop visade att

filippinska ungdomar var missnöjda med och besvikna på landets politiska system. Vi bestämde oss för att dra nytta av gruppdynamikens och de sociala nätverkens inflytande och vända det till något positivt: att sprida hopp.

Vi använde oss av ett enkelt slagord: ”Ako ang Simula”, som betyder ”jag är början”.55 Andemeningen är ”förändringen börjar med mig”. Vi hämtade inspiration från universella budskap. Just detta slagord hade sitt ursprung i en idé som ofta brukar hänföras till Mahatma Gandhi – ”Var den förändring du vill se” – men som egentligen gick ända tillbaka till de gamla grekerna och Plutarchos: ”Det vi uppnår i vår inre värld kommer att förändra den yttre verkligheten.”56

Så vi bestämde oss för att sprida hopp genom att få människor att tro på sin egen förmåga att förändra. Det var en uppmaning till handling.57

Det som höll allt detta rullande var ett crowdsourcat medborgarjournalistikprojekt för politik och samhällsfrågor. Inom ramarna för det projektet sändes först tre inslag i veckan som ingick i våra sändningar på olika multimediaplattformar. Månaden inför valet övergick vi till kvällsinslag som vi tog med i våra tv-nyheter på bästa sändningstid. Vi utgick från idén om en brytpunkt, räknade med den kumulativa effekten av alla våra enskilda handlingar och använde oss av repetitionseffekten för att hjälpa våra medborgare förstå att varje gång de såg något bra eller dåligt hända kunde de ta fram sina telefoner och dokumentera det. Tre månader före valet arrangerade vi en konsert med femton band, och omkring tjugotusen av våra medborgarjournalister dök upp.58

Sedan nådde programmet för medborgarjournalistik en brytpunkt i och med massakern i Maguindanao.

Den 23 november 2009 dödades femtioåtta personer, varav trettiotvå var journalister, mitt på ljusa dagen i provinsen Maguindanao. Det var ett överlagt massmord iscensatt av en

oppositionspolitiker och det värsta våldsdådet i samband med ett val i Filippinernas historia. Journalisternas internationella skyddskommitté CPJ kallade det för ”den dödligaste enskilda attacken mot journalister någonstans i världen” och ”den dödligaste attacken mot pressen som någonsin dokumenterats i CPJ:s historia”.59 Och det var en medborgarjournalist som avslöjade sanningen om händelsen.

Klockan 15:47, nästan fyrtiofem minuter innan militären bekräftade att folk hade dödats på en avskild bergstopp i provinsen Maguindanao, fick ABS-CBN ett meddelande om att släktingar och medarbetare till guvernörskandidaten Esmael ”Toto” Mangudadatu hade blivit kidnappade, liksom de journalister som bevakat dem den dagen. I meddelandet nämndes också att polisen inte hade kunnat agera eftersom den kontrollerades av Maguindanaos sittande guvernör Andal Ampatuan, Jr. Enligt vår medborgarjournalist hade även militären ”slagit dövörat till trots alltmer intensiva rapporter om en komplott mot Toto Mangudadatu”.

Tack vare det meddelandet visste vi vad som hade hänt, vem som var ansvarig och varför myndigheterna inte hade agerat.

Bara elva minuter senare kom ett till meddelande:

Vi vädjar om att denna händelse ska uppmärksammas och få utredas grundligt och även rapporteras opartiskt. Familjen Ampatuans grymheter i Maguindanao är en illa bevarad hemlighet. Alla ligger lågt för att de fruktar för sina liv. Dessa människor leker gudar här. 60

I de båda meddelandena talade vår källa om vad som hade hänt, var det hade hänt, vilka som var inblandade – och gav oss stämningsläget. Just då var alla rädda för familjen Ampatuan. Den som skickade meddelandena till oss tog en kolossal risk. Enligt vår bedömning var avsändaren sannolikt en soldat.

En halvtimme senare bekräftade talesmannen för den filippinska militären uppgifterna om kidnappningar och att personer hade dödats. Dödstalet steg under timmarna som följde.

Det tredje och sista meddelandet från medborgarjournalisten kom senare på kvällen. Meddelandet bestod av den första bilden från den ohyggliga massakern – tre lik utfläkta i gräset som om de bara lämpats av där – men när vi fick den fanns ingen möjlighet att kontrollera äktheten. Alla journalister som flockats för att skildra händelsen, inklusive våra, hölls i förvar av myndigheterna på ett hotell i stadens centrum.

När vi väl fått bekräftelse på att en vit Toyota Hiace-buss på bilden hörde till Mangudadatus eskort och att liken måste ha varit några av de kidnappade släppte vi bilden offentligt. Vi hade rätt: en soldat som varit på platsen och blivit förskräckt över vad han fått se var den som mejlade fotot till oss. Vid det tillfället var det bara militären som hade tillgång till platsen. Troligtvis blev soldaten medborgarjournalist för att förhindra att brotten på något vis skulle kunna slätas över.

Massakern i Maguindanao var en milstolpe i vårt program för medborgarjournalistik och visade vilken enorm potential som fanns i att placera medborgarjournalister i samhällsgemenskaper och institutioner. Och det fick mig att inse att kärnan i ett program för medborgarjournalistik i ett land som Filippinerna ligger i den enskildas kamp för integritet: Hur långt kan man gå för att rätta till sådant man anser vara fel? Eller ondskefullt?

På valdagen den 10 maj 2010 hade vi nästan nittiotusen registrerade medborgarjournalister. Vår Facebooksida hade över 400 procent mer engagemang än vanliga nyhetssidor.61 Det var så vi uppfyllde kriterierna för vårt första samhällsförändringsmål inför valet: vi sådde känslan av hopp och av att kunna styra sitt eget öde, och när våra medborgarjournalister svarade på vår uppmaning till handling såg vi till att hålla oss i bakgrunden.

Det hände många gånger den närmaste tiden före och efter massakern i Maguindanao att medborgarjournalister klev in som visselblåsare för mutor, korruption, våld i samband med valet, skrämseltaktik och mycket mer. Deras agerande bidrog till att forma dagarna efter och göra det svårare för kandidater och deras

anhängare att öppet bryta mot valreglementet. Vem som helst med en mobiltelefon kunde dokumentera händelserna, anmäla dem och ha ABS-CBN:s potential som nyhetsmedium i ryggen.

Vad jag sedan fick se var vilken mäktig kraft deltagande medier kan vara: hur medborgare som använde sina mobiltelefoner fick möjlighet att kräva rättvisa och ansvarsskyldighet. Det visade hur teknologin kunde användas i goda syften – för att ge medborgare självbestämmande, få dem att gå och rösta och engagera sig i demokratin. Det är därför jag fortfarande inte tror att det är Filippinernas öde att vara det land det blev under Dutertes regim och att gemene man i slutändan inte kommer att ställa upp på en diktators förtryck om det finns fri press att vända sig till för att få hjälp.

Ett annat mål för samhällsförändring som jag satte upp var att skapa en grogrund för diskussioner och engagemang. Jag ville se en uppriktig debatt, fri från hämningar i brännande frågor, något som de flesta filippinska politiker fortfarande undvek att göra offentligt. Faktum är att presidentkandidaterna i början av 2009 inte ens ville möta varandra på samma scen. De svarade på frågor från journalister, men de ville inte bli utmanade av en rival. Det ville vi se till att det blev ändring på.

Så varje månad under ett års tid bjöd vi in olika politiker till debatt. Varje månad lade vi också till ett nytt lager av engagemang. Ett år före valet samlade vi presidentkandidaterna i direktsändning i tv-studion inför en publik bestående av studenter. Vi tillförde en form av internetengagemang, i synnerhet på den då relativt nya plattformen Facebook, lät livebloggare följa var och en av kandidaterna och lade upp chatdiskussioner i realtid på nyhetskanalens webbsida. Den fjärde månaden kunde medborgarna följa valkampanjerna på fyra olika enheter: de kunde se dem på tv, rösta på mobiltelefonen och skriva kommentarer på Facebook och Twitter. Inget annat tv-bolag i Filippinerna hade utvecklat sådana mångfacetterade tjänster.

I mars 2010 ordnade vi en vicepresidentdebatt där alla sex

kandidater ställdes mot varandra – de ställde sig två i taget i talarstolar riktade mot varandra. Den ena kandidaten ställde en fråga till den andra kandidaten, som fick ett visst antal sekunder på sig att svara. Vi bad var och en av kandidaterna att ta med sig en livebloggare för att besvara frågor från tittare och läsare direkt på nätet.

Vi ställde en enkel fråga till vår publik på Twitter, Facebook och andra nätplattformar: ”Tror du på det han/hon sa?”

Publiken ombads svara på en graderad skala från naniniwala (tror) och hindi naniniwala (tror inte).

Vi lade upp resultaten omedelbart på skärmen. Vi märkte att folk inte bara svarade på vad som sades utan även på hur andra reagerade på det, vilket främjade en bredare dialog och nätengagemang på Facebook, Twitter och chatten på vår webbsida. Kandidaterna kunde ställa mer initierade och vassare frågor till varandra än de vanliga journalisterna kunde göra, eftersom de samtidigt behövde bedöma och bevaka svaren från allmänheten som de såg i realtid.

Den kvällen kände jag teknologins fysiska påverkan, som förhöjde min redan höga nivå direktsändningsadrenalin. Jag förstod att jag även måste ha haft förhöjda nivåer av både dopamin, som skapar beroende, och oxytocin, som ökar känslan av att känna samhörighet (det kallas även för ”kärlekshormon”). 62 Jag följde vad som hände på min tv-skärm via tre andra skärmar: Twitter, Facebook och nätchattar. Det slog tillbaka mot mig genom meddelandena som kom med jämna mellanrum med återkoppling från publiken, vilket ledde till ytterligare frågor – en nätverkseffekt som i grunden var positiv, intalade jag mig.

Debattinitiativen var så nära vi kunde komma att mäta personers uppriktighet, att beräkna de ofta svårbedömda instinkter som får en att bestämma sig för om man ska lita på någon eller inte. Vi såg vilka politiska strategier som fungerade och vilka som inte gjorde det, och vi gjorde allting tillsammans.

Innovation och engagemang, att man delar med sig av sitt

inflytande till omgivningen, ger bra affärer. Efter att ha infört medborgarjournalistikprojektet ”Boto Mo, iPatrol Mo” 2007 hade vår vinst ökat med nästan 400 procent jämfört med förra presidentvalet. Den trenden skulle hålla i sig tills jag lämnade bolaget i slutet av 2010. Efter ett decennium i drift gick den engelskspråkiga kanalen ANC med vinst för första gången.

Under de kommande åren följde vi upp effekten av våra experiment. I juli 2010 visade en undersökning av det tillförlitliga opinionsundersökningsinstitutet Pulse Asia den fulla effekten av vår ”Ako ang Simula”- eller ”jag är början”-kampanj: filippinarna överlag visade den högsta nivån av optimism sedan Pulse Asia inledde sina mätningar 1999 – 53 procent av befolkningen sa att de kände sig optimistiska och bara 11 procent var pessimistiska, vilket var den lägsta noteringen man gjort. Undersökningen bekräftade också att ABS-CBN:s trovärdighet hade ökat rejält, och att tv-bolaget nu ansågs vara det tillförlitligaste i hela Filippinerna.

Vår plan fungerade.

Det vill säga, den fungerade tills den gamla tidens nätverkseffekt – makten hos landets största medieorganisation – vältes över ända av teknologins egna, betydligt mäktigare nätverkseffekter.

ABS-CBN visade mig både det bästa och det sämsta med den filippinska kulturen – å ena sidan vänligheten och lojaliteten, å den andra tendensen till beskyddarskap – och lade grunden för hur jag hanterar Rappler i dag. Under sex år på ABS-CBN News lyckades vi vända på skutan. Efter tre år hade vi uppnått stabilitet och skapat en ny handbok för organisationens principer och etik som vävdes samman med landets arbetslagstiftning. När systemet och dess ledare väl blivit transparenta upplevde gruppen precis som jag hade räknat med en känsla av rättvisa, vilket i sin tur ledde till ansvarskänsla och kontinuitet. Vi belönade människor utifrån deras meriter och prestationer.

En av personerna jag tagit med mig till ANC 2005 var Twink. Lite drygt ett år senare fick hon beskedet att hon hade bröst -

cancer. Hon berättade för några få av oss och tog sedan itu med det – opererade bort en del av ena bröstet och genomgick trettio omgångar av strålbehandling. Genom hela behandlingsperioderna fortsatte hon jobba. Hon kom till redaktionen, redigerade och ledde sina program. Hon konstaterade stolt att hon ”bar runt på den där lilla påsen med rosa serum fäst i armhålan med sådan självsäkerhet att folk jag inte kände antog att det var någon ny sorts energidryck”. Och hon besegrade cancern.

Jag träffade henne mer sällan på den tiden, men bordet där hon satt och sände sina program var bara några meter från mitt kontor och hon kom förbi ibland för att prata. Hon påpekade ofta att jag såg allt i svart och vitt, drog på mig för många fiender och försökte ta itu med för många problem på en gång. Twink sa åt mig att välja mina strider – Cheche sa åt mig att hålla ställningarna.

Makthungriga människor gör vad som helst för makten. När allt kom omkring var det inte bland journalister, producenter och redigerare på nyhetsredaktionen som jag stötte på det starkaste motståndet mot alla de dramatiska förändringar jag krävde. Det verkliga motståndet kom från ett litet maktcentrum på ABS-CBN:s strategiska avdelning som målmedvetet försökte splittra och demoralisera bolagets nyhetsavdelning. Man måste trots allt ställa sig frågan: Om nyhetsredaktionens inställning var nolltolerans mot korruption – till exempel att ingen skulle kunna betala någon av nöjesreportrarna för att bevaka deras tv-stjärnor – vad hände då med de personer som varit beroende av korrupta metoder för att bli framgångsrika?

Den där lilla gruppen lyckades slå in den ena kilen efter den andra mellan mina anställda genom ryktesspridning och futtiga dispyter som slet sönder vänskapsrelationer och förtroenden som byggts upp i decennier. Ett tag beslöt sig min chef, Gabby, till och med för att tilldela mig särskilda personliga livvakter på grund av hoten som riktades mot mig internt.

Det mesta som jag upplever 2022 – rättstvisterna, smuts -

kastningskampanjerna, de homofobiska kommentarerna och vildsinta personangreppen – har jag tagit mig igenom förut, om än i betydligt mindre skala. Även om det var jobbigt var det bra träning. Jag ler när jag skriver detta, för det har verkligen gjort mig starkare och förberett mig för striderna jag utkämpar i dag.

Försöker man ändra systemet kan man räkna med att det slår tillbaka.

En dag i oktober 2010 kallade Gabby in mig på sitt kontor. Det var vid den vackra tidpunkten i Manilla, strax före solnedgången, då himlens sken över Stilla havet övergår i rosa och purpur och det är som mest kvavt i luften. Det är min favoritstund på dygnet. Jag log när Gabby bad en assistent hämta var sin martini åt oss.

Han ville prata om Noli de Castro, ett före detta nyhetsankare som ville komma tillbaka till oss – något som jag under nästan ett helt år hade sett till att blockera. De Castro var en av Filippinernas mest populära nyhetsuppläsare, och hans senaste uppdrag hade varit som vicepresident i Gloria Arroyos regering – vilket säger en hel del om det intima umgänget mellan politik och medier i Filippinerna! De Castro ville komma tillbaka som vårt ledande nyhetsankare på bästa sändningstid, och Gabby var rädd att han annars skulle gå till en ny stor konkurrent i stället. Enligt min mening behövde övergången i så fall ske på korrekt vis och med öppna kort – som landets vicepresident hade han trots allt även anklagats för korruption.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra under mötet, men har man satt tydliga gränser för sig själv blir det tydligt hur man bör agera. När bolagets ägare vill göra något som man själv inte vill göra får man antingen acceptera det eller lämna bolaget. Innan mötet var över hade jag lämnat in min avskedsansökan, hjälpt till att föreslå en efterträdare63 och utarbetat en tidplan för övergången.

Senare tackade jag mitt team i ett skriftligt meddelande för sex fantastiska år.64 Vi hade tagit risker tillsammans som bidragit

till att forma framtiden för journalistiken och vår nation, vi hade tagit ställning och sagt nej till korruption, vi hade tagit till oss de sociala mediernas snabba expansion och vi hade gjort gemensam sak med medborgarjournalister för att bevaka våra val och vårt lands integritet. Jag bad dem värdesätta och vårda sitt redaktionella oberoende. Jag önskade dem klarhet i tanken, uthållighet och mod att kämpa för det rätta. Jag påminde dem om att undvika de kompromisser som kännetecknar en medelmåtta.

Under min tid på ABS-CBN var det tre kvinnor som varit centrala för mig – tre kvinnor vars kompetens och värderingar hade gjort oss fyra till vänner och bundsförvanter för livet. Tillsammans hade vi finjusterat vår vision av journalistiken och dess roll i en demokrati.

Vi började drömma om hur vi skulle göra den visionen till verklighet. Under en middag tillsammans med Chay Hofileña, Glenda Gloria och Beth Frondoso höjde jag mitt glas. ”Okej, nog om problemen nu”, sa jag. ”Vi överlevde!”

Vi skrattade allihop. Under åren som följde skulle våra fiender kalla oss för ”häxorna”.

Så grundades det bolag som vi senare skulle ge namnet Rappler.

Kapitel 6

Förändringens ringar Teambygge

Rapplers grundare (från vänster till höger): jag, Chay Hofileña, Beth Frondoso och Glenda Gloria. Selfie utanför gallerian Estancia i området Capitol Commons i Manilla den 7 mars 2017.

På Rappler kallades de fyra grundarna för manangs, vilket fritt översatt betyder ”äldre systrar”. Det var så vi förhöll oss till de övriga medarbetarna. Vi fyra var en märklig kombination av personligheter och arbetsvanor. Vi hade till och med skilda politiska åsikter, men det brydde vi oss inte så värst mycket om. Vi hade alltid satt vår trohet till god journalistik, sanning och rättvisa högre än politik.

Jag hade varit på ABS-CBN i nästan två år när jag rekryterade

Glenda Gloria för att leda ANC. På Marcos tid hade hon sett med egna ögon hur feodalt tänkande och beskyddardriven politik kunde fånga en provins och en hel nation i sitt grepp. Dessutom var hon kanske den bästa redaktionschefen jag någonsin samarbetat med och skulle bli min partner i uppbyggnadsfasen av Rappler, den elaka snuten som vägde upp min snällare variant, den som upprätthöll disciplinen och presenterade vad hon förväntade sig av oss – och ve den som gjorde henne besviken.

Chay Hofileña hade samarbetat med Glenda på det som så småningom skulle bli Filippinernas största dagstidning, nystartade Philippine Daily Inquirer, där de två hade varit fackliga företrädare – varje regel de utformade var ett resultat av deras fackliga principer sedan lång tid tillbaka. Hon hade skrivit flera böcker om politik och medier, inklusive vårt lands bibel om pressetik och korruption, och hjälpt personalen att förbereda sig för den uttömmande handbok i principer och etik som hon skrev för ABS-CBN. Chay var gurun i sällskapet, och en av orsakerna till att varje medlem i Rapplers team utvecklades så snabbt. Hon hjälpte till att inympa en kultur som knappt existerade på de andra starkt tävlingsinriktade och slutna nyhetsorganisationerna. Den fjärde och sista av Rapplers skapare, Beth Frondoso, var en veteran med sina elva år på ABS-CBN, vars både formella och informella ledarskap i bolaget hade hjälpt mig navigera bland de stormiga intrigerna. Hon hade arbetat sig upp i organisationen, vilket innebar att hon förstod hur ränker och maktkamp ledde till ineffektivitet. Hon hade haft den största budgeten på nyhetsredaktionen, var den som ofta fick sista ordet om de dagliga insatserna för nyhetsinsamling och den som bestämde form och innehåll för allt som sändes varje dag. Det var hon som hittade den rätta balansen – den magiska punkten där vi hade tillräckligt med seriösa nyheter men ändå ökade våra tittarsiffror. Beth trodde på att investera tungt i ambitiösa reportage, eftersom det var en del av vår nyhetsmix.

Och jag då? Ja, jag vet att jag efter ett par koppar kaffe kan ha så mycket energi att jag klättrar på väggarna, på gott och ont. Andra på Rappler sa att jag var driven, alltid kom på nya idéer men ofta satte upp omöjliga mål. En av våra första tolv anställda, Natashya Gutierrez, sa att jag såg oskyldig ut men var ett dödligt vapen: ”Hjulen i hennes hjärna snurrar hela tiden, maler konstant, upphör aldrig. Beroende på situationen är hon ofta demokratisk, men ibland fattar hon egna beslut som går emot det alla andra är överens om.”

År 2011 hade vi mananger fem saker gemensamt. En av dem var att vi inte drevs av pengar. Vi hade sagt upp oss från ABSCBN väl medvetna om att vi offrade alltifrån 30 till 90 procent av vår månadslön. Alla hade vi stor erfarenhet av att leda nyhetsorganisationer och hade arbetat i minst en oberoende organisation som utmanat mainstreammediernas tendenser. Vi trodde allihop på journalistikens kraft – på dess uppdrag och dess normer och etik. Vi jobbade hårt allihop, fjorton till sexton timmar om dygnet, och hade vant oss vid att vara på plats där allt händer och nyheter blir till. Och vi ville alla fyra skapa någonting bättre än det vi varit med om förut.65

Våra personligheter kompletterade varandra på ett sätt som gjorde det möjligt för oss att fatta snabba, instinktiva beslut under stor press. Ofta var jag den mest aggressiva och Glenda den mest eftertänksamma, medan Chay alltid hittade en medelväg och Beth vägde in taktiska och filosofiska aspekter. Tillsammans skulle vi finna den perfekta lösningen för att gå vidare. Vi var två vågar och två lejon, och som helhet var vi betydligt bättre än summan av alla delar, med den kompetens och det mod som behövdes för att ta journalistikens uppdrag in i det nya millenniet. Vi skapade något helt nytt, inte bara i Filippinerna utan i hela världen.

Vi var kvinnor allihop och baserade inte våra beslut enbart på fakta, utan också på känslor och värderingar. Samtidigt kunde alla vara personliga och sårbara. Ibland tog vi illa vid oss när vi blev

kritiserade. Och vår starka lojalitet mot varandra kunde ibland påverka vårt beslutsfattande, en svaghet som vi försökte värja oss emot. Men vi var medvetna om att vårt arbete i slutändan handlade om vår vänskap till varandra, det förtroende vi skapat för varandra i händelsernas centrum – för även före Duterte var vi modiga i varandras sällskap.

Vi bildade vårt företag i juli 2011. Planen var att starta den nya webbsidan i januari 2012 och gå med vinst efter fem år, hälften så lång tid som det tog för traditionella nyhetsorganisationer.

Alla mananger träffades i min lägenhet i Taguig, där ljuset strömmade in genom fönstren i två väderstreck. Vi hade bestämt oss för ett namn på vårt nya bolag: ”Rappler”, en kombination av rap, att prata – en tillbakablick till vår generations 1980-tal – och ripple, att skapa ringar på vattnet.

Det var ett ambitiöst experiment: vi ville få in tv-nyheter i våra tittares fickor via deras mobiltelefoner, något som 2010 fortfarande bara var en dröm. Men framgången på ABS-CBN visade mig att vi genom crowdsourcing kunde skapa en delaktig journalistik och hjälpa till att bygga vårt lands institutioner från gräsrotsnivå. Det ingav mer hopp än den toppstyrning vi hade bevakat i decennier. Ledningen av ett land fungerar alltid mycket bättre när folket får vara delaktigt.

Vi ville allihop mer än att bara berätta historier. Vi var övertygade om att högkvalitativ journalistik kunde förändra världen, och vi hade en teori om förändring. Vi föreställde oss ett venndiagram med tre cirklar som gick in i varandra – undersökande journalistik, teknologi och samhällsgemenskap – och att Rappler befann sig i det centrum där alla cirklar överlappade varandra. Min hisspitch var: ”Rappler bygger aktiva samhällen, och journalistik är näringen vi ger dem.”

Ett grundläggande tema i våra diskussioner var att journalisterna på Rappler både skulle vara redaktionellt oberoende och ha kommersiell genomslagskraft, vilket innebar att journalisterna

tog på sig det fulla ansvaret. Vi skulle ha en dialog med styrelsen och aktieägarna, men de slutgiltiga besluten var helt upp till oss. 66 På ABS-CBN och andra stora tv-bolag hade vi fått lära oss att redaktionellt oberoende inte var mycket värt om man inte hade den kommersiella makten bakom sig i beslutsfattandet. Vi var också medvetna om att vi skulle behöva tjäna tillräckligt med pengar för att ge våra anställda hyggligt betalt, så att vi kunde förbli oberoende. Vårt primära mål var därför att skapa en hållbar affärsmodell.

En annan sak som fick oss att sticka ut var vår inställning till internet. Traditionella medier såg internet som ett kompletterande tillägg. Vi grundade vår marknadsföringsavdelning enligt en intern annonsmodell som vi kallade ”BrandRap”. Det innebar att en helt separat avdelning producerade sponsrade artiklar, som också var tydligt märkta som sådana på vår webbsida, och vi var de första som gjorde så i Filippinerna. Från ledningen till journalisterna på fältet förenade vi erfarenhet med innovation. Vi fyra mananger, Rapplers chefer, hade gedigen journalistisk erfarenhet. Våra första styrelseledamöter hade även de en grundlig känsla för vårt uppdrag. Vi var inte ett gäng millennials som lekte med ny teknik – vi hade drivit den gamla världens organisationer innan vi kastade oss in i denna nya form.

Ett av våra första initiativ var att experimentera med Facebook, som vi på ABS-CBN 2008 hade insett var ett obestridligt kraftfullt mobiliseringsverktyg. Vi började lägga upp våra första experiment på vår Facebooksida, MovePH.67 Om bara sökfunktionen på Facebook hade fungerat bättre skulle vi kanske aldrig ha startat vår egen webbsida. I början kände vi en sådan entusiasm och optimism över vad Facebook och dess grundare Mark Zuckerberg skulle kunna göra för ett land som Filippinerna och vår demokratiska framtid.

Vi arrangerade vårt första offentliga event på sociala medier: ett fyra timmar långt seminarium för femhundra studenter på

University of the Philippines i den kyliga staden Baguio i norra Filippinerna, ungefär fyra timmar med bil från Manilla. Tanken var att träna studenterna i att använda sociala medier för goda syften. Vi fokuserade på miljöfrågor och hur sociala medier kunde användas för att ta itu med dem. Titeln på mitt öppningstal var ”Social Media for Social Change”.

Vi byggde en scen och arrangerade en livestream från eventet.68 År 2011, innan någon av de livestreamande plattformarna ännu existerade, ville vi ta våra kunskaper från tv och tillämpa dem på vår sköna nya internetvärld. Redan då var filippinarna världsledande när det gäller användning av sociala medier. Mobilpenetrationen var 94 procent, och den genomsnittliga webbanvändaren var under tjugotre. Internet hade just tagit över efter televisionen i fråga om antal konsumtionstimmar per vecka.69 Det var fortfarande tv som skapade störst intäkter, men vi var övertygade om att internet var framtiden.

På seminariet talade jag om möjligheterna jag såg med internet – hur omstörtande det var för vårt sätt att tänka och bete oss. 70 Då såg jag bara de positiva aspekterna för demokratin.

I mitt öppningstal berättade jag för studenterna om Mellanöstern och Nordafrika – Egypten, Tunisien, Bahrain och Libyen – som just gått igenom den arabiska våren. I väst hade revolutionerna utlöst en debatt om huruvida det egentligen varit Facebook och Twitter som satt i gång dem.71 Men oavsett vilken ställning teoretikerna tog i frågan var det inget tvivel om att internet, och i synnerhet sociala medier, hade haft en avgörande roll i att tända gnistan till protesterna mot missförhållandena sedan lång tid tillbaka, bryta ner människors rädsla, få dem att fatta mod och skynda på protesterna – som annars kunde ha tagit månader eller år att organisera. Och resultatet av detta blev flera diktaturers fall.

Det medium som bär på budskapet formar och definierar budskapet självt, sa jag till studenterna, vilket förde tankarna till Marshall McLuhans begrepp ”mediet är budskapet” som han

myntade i sin inflytelserika bok Media. 72 De sociala mediernas omedelbarhet hade drivit upp tempot på revolutionerna. De auktoritära regimerna kunde inte följa eller kontrollera budskapet, eftersom proteströrelserna tog efter egenskaperna hos nätverken på internet – löst sammansatta, icke-hierarkiska och ledarlösa. Diktatorerna visste inte vilka de skulle gripa. Inga politiska partier fanns att splittra och ingen underjordisk revolt att slå ut. Det här var folket, och en regering som slogs mot folket skulle till slut oundvikligen misslyckas.

I dag skäms jag när jag tänker tillbaka på det anförandet. Samma utveckling som jag talade mig varm för 2011 skulle snart anpassas för att gynna sociala mediers affärsmodell, övertas av statsmakterna och vändas emot deras folk, för att så småningom driva fram digitala auktoriteter, faktaresistens och den lömska massmanipulation som vi numera måste leva med.

Visst såg även vi internets baksidor då. Jag fäste stor vikt vid hur nätet påverkade vår biologi. De femhundra ungdomarna i publiken gick igenom stora fysiologiska förändringar. Drygt 75 procent av alla i åhörarsalen hade egna Facebookkonton. Något färre använde Twitter. Engagemanget på plattformarna fick våra känslor att vridas om genom att öka dopaminnivåerna i våra hjärnor.73 I och med att känslorna intensifierades ändrades även våra förväntningar och hur vi reagerade på dem. Och det var inte bara de sociala medierna som betingade oss att föredra sensationalism framför objektivitet.74 När jag blickade ut mot publiken den dagen varnade jag dem för att bli generationen som inte kunde fokusera.75

Men även jag bortsåg från de sociala mediernas mörka sidor när de positiva effekterna var så spännande. ”Vi är mer engagerade”, sa jag till studenterna den dagen. ”Vi är mer sociala. Vi kan – till minimal kostnad – bestämma oss för att agera tillsammans.” Syftet med seminariet var trots allt att demonstrera för dem att sociala medier kunde användas till att göra något gott för samhället.

De där veckorna utmynnade slutligen i MovePH – Rapplers gren för medborgerligt engagemang. Vi såg till att hålla den

journalistiska kärnan liten och gav frågor om fakta och handlingsprogram till vår grupp medborgaraktivister och deras samarbetspartners, som skulle använda våra historier och förändra världen till det bättre.

Men allt går förstås inte som man tänkt sig, för bland personerna vi tränade i de tusentals seminarier vi arrangerade var det några som senare skulle bli nyckelfigurer i propagandan för Dutertes och Marcos arméer.

Vi började även experimentera med formen genom att använda multimedia och video på nätet. Vår bakgrund inom televisionen fick oss att övergå till att sända direkt via våra mobiltelefoner flera år innan de sociala medieplattformarna förenklade detta. Vi byggde metallfodral till våra iPhones, som reportrarna använde som primära kameror (och som kunde monteras på ett stativ). När vi väl körde i gång i januari 2012 bar samtliga Rapplers reportrar den utrustningen och jobbade ensamma var för sig. I motsats till de typiska tv-produktionsteamen skötte de all rapportering, alla sociala medieinlägg och all livestreaming eller inspelning på egen hand.

Rapplers multimediareporter Natashya Gutierrez håller upp utrustningen reportrarna hade med sig 2012: ett egenhändigt konstruerat metallfodral till telefonen, trebensstativ och ljuskälla.

Ute på uppdragen hände det att männen från andra mediebolag skrattade åt våra reportrar där de stod och rapporterade in i sina mobiltelefoner. Men när Rappler började publicera nyheter mer eller mindre i realtid – vilket eliminerade resan till och från kontoret för att redigera videomaterialet – kunde vi rapportera stora händelser flera timmar före tv-stationerna. Snart tog konkurrenterna efter våra metoder, vilket gjorde att fördelen vi haft raderades ut efter ett år eller så.

Vi anpassade våra erfarenheter av tv-sändningar till direktsändningar via internet. En sändningsbuss som kunde sända rörlig bild kostade allt som allt omkring en miljon dollar. Rappler byggde en IP-satellitbuss, där internet användes för att sända materialet, på chassit till en Isuzu-lastbil. Den bussen kostade oss 100 000 dollar. Med den kunde vi köra vart som helst i Filippinerna och gå ut i direktsändning. I synnerhet under naturkatastrofer var det en stor fördel att bussen möjliggjorde för våra reportrar att skicka inslag, ta hjälp av crowdsourcing, höra oss för på sociala medier om områdena vi passerade hade mobiltäckning och rita en karta i realtid över el- och mobilnät. Den stora höjdpunkten för vår hemmabyggda buss kom när supertyfonen Haiyan, som kallades Yolanda i Filippinerna, slog till i november 2013. Förutom myndigheterna och några ideella organisationer var Rappler då ensamma om att sända ut information från katastrofområdet. Men precis som våra metallfodral till telefonerna, som blev överflödiga när lättare plastskal började introduceras, blev vår IP-buss i praktiken förlegad i samma stund som Facebook Live introducerades 2016. 76

De första åren med Rappler blev slitsamma med tanke på hur snabbt saker förändrades, men vi experimenterade med hur ett helhetsgrepp för att lösa problem med samhällsstyrning skulle kunna se ut och förändrade våra arbetsflöden därefter – samtidigt som våra undersökande journalister febrilt granskade makten.

Efter bara ett och ett halvt år hade Rappler etablerat sig som Filippinernas tredje största nyhetssida på nätet. 77 Under de första tre åren ökade exponeringen och intäkterna med 300 procent, och det fanns några särskilda faktorer som låg bakom våra framgångar. En faktor var att vi riktade in vår undersökande journalistik på rörliga bilder långt innan några andra mediebolag gjorde det – och långt innan Facebook och Youtube skulle göra de rörliga bilderna närvarande överallt. En annan faktor var att vi använde oss av social nätverksanalys för att skaffa kunskap om hur informationen flödade från Rapplers sida till allmänheten och vice versa. Och så analyserade vi engagemang kopplat till sinnesstämning, vilket gav oss möjlighet att se hur nyheterna spred sig emotionellt genom vårt samhälle. Faktum är att vi introducerade vår stämningsmätare och vår stämningsindikator nästan fyra år innan Facebook började med emojier. 78 Med hjälp av social kartografi – analys av sociala nätverks påverkan på mänskligt beteende – började vi använda sociala medier till att förutse emergenta beteenden i en hastigt föränderlig infrastruktur för information. Jag var säker på att vi skulle kunna använda deras information till allt – såväl till att sätta fart på utvecklingen av webbplatsen och motarbeta den politiska korruptionen som att bygga mer medborgarvänliga institutioner från grunden.

Den nya tekniken gav journalisterna ny makt. I stället för att frukta de snabba skiftningarna i vår bransch utnyttjade vi tekniken för att försöka lösa urgamla problem, som kunde få oss att gå längre än att berätta historier, börja crowdsourca och bygga samhällsgemenskaper. Medierna hade stor makt, men skulle vi kunna använda den nya tekniken till att avgöra exakt hur stor? I en nation som Filippinerna, med svaga institutioner och ingrodd korruption, använder vi stämningsmätaren för att fånga tidsandan i ett frustrerat samhälle. Var det på något sätt möjligt att använda rätt historier, rätt information för att inspirera till handling i den verkliga världen, om det så rörde sig om

att rösta, hjälpa en by vid en översvämning eller ställa någon till svars för korruption? Studier79 har visat att 80 till 95 procent i vårt beslutsfattande inte grundas på vad vi tänker, utan på hur vi känner.80

Jag föreställde mig det som ett isberg: toppen var den nyhet som gick att läsa om och se (med en kvalitet som vi kunde mäta), men varje nyhet bar också på en känsla, som spreds genom sociala nätverk – numera sociala medier, som var fyra gånger mer kraftfulla än fysiska nätverk. Med tiden skulle den kombinationen kunna förändra beteendet, enligt vår teori. Och kunde vi bara kartlägga de nätverken skulle vi få en uppfattning om hur och varför känslorna som nyheter förknippades med spreds genom samhället och förändrade det mänskliga beteendet.

Verktyget vi använde för att mäta de känslor nyheterna väckte hos läsarna och hur de känslorna spreds i samhället var stämningsmätaren. Den enklaste och mest omedelbara handling människor kunde göra var att klicka på hur de kände sig efter att ha tagit del av en artikel. Om vi lade in en mätare vid varje artikel som läsarna kunde klicka på skulle alla stämningsröster sedan summeras i en stämningsindikator som visade upp sidans tio toppnyheter, såväl som dagens sinnesstämning överlag. Med tiden skulle trender utkristallisera sig som gav oss djupare insikter om den allmänhet vi var ämnade att tjäna – inte bara om hur de kände, utan också om vilka frågor de intresserade sig för mest.

Vi mätte tre värden på toppen av isberget – antalet unika besökare, antalet sidvisningar och hur lång tid de tillbringat på sidan – men jag såg till att vi var försiktiga med hur informationen hanterades. Jag valde till exempel att inte låta våra journalister se alla värden. Om de fick se dem, skulle de då kanske sluta skriva artiklar som var meningsfulla och bara söka sig till ämnen som genererade trafik på sidan? Det skulle kunna förskjuta deras incitament från kvalitetsjournalistik till rena klickbeten. Vi ville dessutom främja en kultur som uppmuntrade till samarbete och föreställde oss att reportrar som jagade internettrafik kunde leda till destruktiv tävlan.

Men vi redovisade trots allt våra stämningsdata en gång om året på sidan ”The Year in Moods”.81 På så sätt fick vi veta att innan de stora propagandakrigen inleddes 2016, så var ”glad” den överlägset mest förekommande sinnesstämningen bland våra läsare under fem års tid.82 Men Facebooks och Youtubes girighet skulle snart börja utnyttjas av desinformationsnätverken, och i realtid kunde vi se hur beteendet förändrades när informationskampanjer blåste upp siffrorna för ”arg” på konstgjord väg och skapade ett nytt normaltillstånd.

Den dagliga stämningsindikatorn gav oss också en uppfattning om hur dagens nyheter spred sig i samhället. Den avslöjade särintressen i vårt land, till exempel när politiker eller företag röstade på en sinnesstämning flera gånger. Vi bevakade försöken att manipulera den allmänna opinionen, skrev även om dem i vissa fall, och började kartlägga trender månad för månad.

Det första valet som Rappler bevakade var mellanårsvalet den 13 maj 2013. Tittar man på sinnesstämningarna den månaden går det att följa var ”glad” blev till ”arg” och ”irriterad” – i det här fallet under ett kort avbrott strax efter att vallokalerna hade stängts. Den branta ökningen för ”arg” i slutet av månaden berodde på att en nöjesprofil på en av våra konkurrerande kanaler hade skämtat om att våldta en journalist och hånat henne för att hon var överviktig.83 Intressant nog ökade engagemanget för både ”glada” och ”arga” reaktioner.

Vi visade inte bara upp mönstret för våra egna journalister. Vi presenterade det också för våra samarbetspartners i myndigheter och civilsamhälle såväl som för våra annonsörer. Samma tillväxt- och fördelningsmodell fungerade för bägge. Vi behövde alla förstå vad folk ville ha, vad de brydde sig om. På Rappler fortsatte vi att vara transparenta och öppna om sådana saker.

År 2014 började vi se konkreta resultat när det gällde våra mest ambitiösa mål. Fyra av Rapplers kampanjer inspirerade av nyheter om särskilda samhällsproblem var på väg att övergå från crowdsourcing på sociala medier till storskaligt medborgerligt engagemang.

Den första var #BudgetWatch,84 vår första anti-korruptionskampanj. Vi förstod att enda sättet att stoppa myndighetskorruptionen var att visa skattebetalarna var deras pengar hamnade. Så vi presenterade budgetuppgifter på lättsmälta och visuellt engagerande vis – exempelvis som brädspelet Klättra och kana, 85 för att illustrera processen för budgetens godkännande, eller ett annat interaktivt spel86 där allmänheten fick komma med egna budgetförslag för att se hur de skulle påverka olika delar av den offentliga sektorn.

Vår andra kampanj, #ProjectAgos,87 var ett projekt för att motverka klimatförändringarna och minska risken för katastrofer – det mest framgångsrika initiativet under de första fem åren av vår verksamhet. Det känns logiskt med tanke på att i genomsnitt tjugo tyfoner slår till mot Filippinerna varje år och det var det tredje mest katastrofdrabbade landet i världen 2012. När katastrofer slog till behövdes all hjälp som gick att få.

Tillsammans med omkring fyrtio organisationer, inklusive den filippinska klimatförändringskommissionen, civilförsvaret, samarbetspartners från den privata sektorn, Australiens myndighet för internationell utveckling och så småningom även FN:s utvecklingsprogram ledde Rappler och byggde upp en bred plattform 88 online för hantering av klimatrelaterade katastrofer. Där ingick en riskmedvetenhetsdatabas 89 och interaktiva verktyg som krisberedskapskartor och resursallokeringssystem som myndighetspersonal kunde använda sig av när de förberedde sig för en kommande storm, och som inkluderade all tänkbar information som var nödvändig att ha före, under och efter ett allvarligt oväder. Medan en tyfon drog fram kunde till exempel en crowdsourcad karta över platser där man hört rop på hjälp ge räddningstjänstpersonal möjlighet att lokalisera och rädda de drabbade, samtidigt som man ger andra som vill hjälpa till bättre överblick. Från 2013 till 2016 bidrog det initiativet till att minska antalet döda i väderrelaterade katastrofer från tresiffriga tal till dryga tiotalet. Hashtaggen för

det var #ZeroCasualty. 90 Det framgångsrika initiativet skulle Dutertes regering sedan överge, och snart ökade antalet döda per år till tresiffriga tal igen.

Vår tredje kampanj var ”#HungerProject”,91 som vi skapade i samarbete med FN:s globala livsmedelsprogram och det filippinska välfärds- och utvecklingsdepartementet. Det initiativet tog vi för att vårt land är ett av de mest hungersdrabbade i Asien, och hungern fortsätter att öka trots vår stigande bruttonationalprodukt. Barn med tillväxthämning till följd av kronisk undernäring har varit ett särskilt stort problem i Filippinerna. Genom att skapa en tillgänglig kunskapskälla på Rappler lyckades vi nå några av samhällets mest sårbara delar. I stället för att bara äta en till skål med ris började fattigare samhällen söka efter mat med de födoämnen de behövde.92

Vår fjärde kampanj, #WhipIt,93 var ett kommersiellt samarbete med hårvårdsvarumärket Pantene inriktat på könsdiskriminering och kvinnors rättigheter. Rappler beställde en marknadsundersökning94 för att utröna samhällets syn på kvinnor95 i Filippinerna och organiserade ett kvinnoforum för att lansera en innovativ annonskampanj. Ringarna på vattnet spred sig över hela världen när Facebooks operativa chef Sheryl Sandberg 96 lade upp ett inlägg om kampanjen, vilket fick Procter & Gamble, tillverkarna av Pantenes produktlinje, att gå ut med att de skulle ta kampanjen som skapats i Filippinerna till väst.

Vi skapade Rappler just som big data var på väg att förvandla världen. I början gav det oss en fördel, eftersom vi kunde använda big data i såväl strukturerad som ostrukturerad form innan de sociala medieplattformarna och andra aktörer ströp tillgången. Precis som under min tid på ABS-CBN var ett av de mest kritiska områdena landets presidentval.

Under valet i maj 2013 var Rappler steget före våra västerländska motsvarigheter när vi skrev under ett avtal med den filippinska valkommissionen och kunde publicera hela datasamlingen av

automatiskt inrapporterade rösträkningar i ett tydligt gränssnitt. Det var första gången i världshistorien som så detaljerade valresultat blev tillgängliga i realtid.

Vi skapade en form för resultatrapportering i realtid där vi kunde visa exakt hur många som röstade på vem i vart och ett av de 92 509 valdistrikten under det som då var den största och snabbaste elektroniska rösträkningen i historien. 97 Nu behövde folk inte längre vänta på att programledaren skulle meddela resultaten de väntade på. De kunde söka – och gå tillbaka i tiden – utan fördröjning. Det gjorde rapporteringen transparent och fick forna tiders anklagelser om partisk rapportering eller ”trendning” under valvakorna att komma på skam.

År 2013 skulle vi också få se hur en anti-korruptionskampanj på sociala medier såg ut.98 Det var trots allt guldåldern för sociala medier som vapen för medborgare att kräva reformer av sina regeringar. Ett av de första uttrycken för detta var de krav på bättre samhällsstyrning som Occupy Wall Street-demonstranterna i New York hade lagt upp på Facebook 2011.

Vid det laget hade Corazon Aquinos son Benigno Aquino III valts till president. Samma gamla korruption som under Marcos tid levde kvar, bland annat anslag ur offentliga medel till lokala projekt i kongressen. Affärskvinnan Janet Lim Napoles hade goda känningar på högre ort och anklagades för att tillsammans med dryga dussinet kongressledamöter ha försnillat 232 miljoner dollar av allmänna medel avsedda som stöd till landets bönder, vilket fick allmänheten att rasa mot Aquinos regering.

Reklamaren Peachy Rallonzo-Bretaña hade aldrig lett en protest förut, men hon och hennes vänner var så förbannade på korruptionen att hon gjorde ett inlägg om det på Facebook. Det skulle utlösa Filippinernas första massprotest organiserad via sociala medier.99

Det var fascinerande att se hur protesten växte fram i den virtuella världen. Från det att idén nämndes första gången tog det åtta dagar, från 17 till 25 augusti, för protesten att få tiotusen

omnämnanden på Twitter. Dagen före protesten ökade sedan antalet exponentiellt.

Klockan 11:00 den 26 augusti 2013 anlände demonstranterna till Luneta Park i Manillas centrum. Då kunde vi notera fem nya tweetar per sekund.100 Eftersom det inte fanns någon central organisation visste demonstranterna inte riktigt vad de skulle göra – det fanns ingen scen att samlas vid och inget program. Folk kom bara dit och vandrade omkring gruppvis. Några familjer åt picknick. Peachy Rallonzo-Bretañas Facebookinlägg hade till slut lockat dit mellan åttio och hundra tusen personer. Hashtaggen var #MillionPeopleMarch.101

Vi på Rappler upplevde det som att detta var första gången enskilda individer kände till oss som organisation. Folk kom fram till våra utsända team för att hälsa. Men som deltagare i en digitalt driven aktion för samhällsförändring och krav på förbättringar från regeringen tillhörde demonstranterna förstås vår målgrupp. Vi kartlade aktiviteten på sociala medier för att försöka leta reda på protestaktionens centrala grupperingar och knutpunkter och identifiera dess ledning. Det var en hastigt föränderlig karta över sociala resurser som motsvarade aktiviteten i den verkliga världen.

Vårt sista crowdsourcingprojekt för att bekämpa korruptionen skulle hållas den 10 augusti 2016 och kallas för #NotOnMyWatch.102 Rapplers MovePH hade ett nära samarbete med två statliga myndigheter – civilförvaltningskommissionen och det filippinska ombudsmannaämbetet. De hade talat om för oss att vart tjugonde filippinskt hushåll betalade mutor, och av dem som betalade var det i sin tur bara var tjugonde som anmälde att de behövt göra det. Därför beslöt vi oss för att göra det enkelt att anmäla korruption med hjälp av ett formulär online och en chattbot i Facebook Messenger. Ett av slagorden som vårt unga team hade kommit på var ”Prata med handen!” (med den underförstådda förklaringen att ”huvudet lyssnar inte”) för att signalera nolltolerans mot korruption.

Projektet lanserades den 24 september 2016, och bara två dagar senare hade det nått ut till över 2 miljoner konton. 103 Fyratusen personer hade anslutit sig och minst trettio korruptionsanmälningar hade kommit in.104 Något som gjorde experimentet unikt var att vi kunde ge medborgare som anmälde mutor uppföljande frågor i realtid, där vi bland annat erbjöd dem att vara anonyma om de föredrog det, varpå myndigheterna vi samarbetade med kunde använda informationen för att utkräva ansvar. Men det var det sista samarbetet av det slaget, skulle det visa sig.

Tre månader tidigare, den 30 juni 2016, hade en jurist, åklagare

och borgmästare sedan lång tid tillbaka i Davao City vid namn Rodrigo Duterte valts till Filippinernas president. Han hade låtit Rappler göra en av de första exklusiva intervjuerna med honom i Malacañangpalatset, och medan vi avrundade intervjun kom vi överens om att han skulle gå ut med ett meddelande till allmänheten för att upplysa om #NotOnMyWatch. Han sträckte hjärtligt fram handflatan – som i ”Prata med handen!” – och gav sitt stöd till kampanjen.105

”Ett av de löften jag har gett vårt folk är att jag ska stoppa korruptionen i våra myndigheter”, sa han. ”Det är inget jag kan göra på egen hand. Ni måste uppmärksamma det jag gör, och ni måste hjälpa mig. Ni kan hjälpa mig bara genom att bestämt hävda era rättigheter.”

I slutet av 1980-talet när jag fortfarande jobbade för CNN gjorde jag ett reportage om en militant rättskipare till borgmästare som rensade upp i sin stad. Eftersom rättssystemet tog för mycket tid i anspråk lät han medborgargarden ta livet av brottslingar utan påföljd. Vinkeln var inte positiv. Det var första gången jag träffade Duterte. Och när vi sågs igen nästan tre decennier senare i samband med hans kandidatur till presidentposten nämnde han vår tidigare intervju och ställde frågor om den i största välmening. Trodde i alla fall jag.

Om han blev president skulle tre saker hända, sa han med starkt eftertryck. Sedan räknade han dem på ena handens fingrar: ”Jag skulle stoppa korruptionen, stoppa brottsligheten och få ordning på myndigheterna.”

En sak som fick honom att sticka ut från föregångarna var att han sa vid upprepade tillfällen att han var beredd att döda för att få det till stånd.106

”Om jag har sagt att jag ska stoppa brottsligheten, då stoppar jag brottsligheten”, sa en av de borgmästare i Filippinerna som suttit längst i ämbetet. ”Om jag måste döda dig, då dödar jag dig. Personligen.”107

Jag höll kvar blicken för att se efter om han menade vad han sa. Det gjorde han.

I presidentvalskampanjen 2016 ställdes Duterte mot kandidater från gamla politiska klaner. Han sa vad han tyckte och hade en tendens till stötande, opassande skämt och blixtrande små elakheter, liksom en primitivt nationalistisk och populistisk retorik. Han jämförde sig själv med Adolf Hitler108 och skämtade om att han aldrig fick chansen att våldta den australiensiska missionär som nyligen blivit gruppvåldtagen och mördad i Filippinerna. 109 När han blev kritiserad spydde han galla över USA:s dåvarande president Barack Obama och påve Franciskus och kallade dem ”horungar”.

Han skulle dessutom bli den förste politikern som lyckades använda Facebook på ett framgångsrikt sätt för att knipa vårt lands högsta ämbete och därmed förändra Filippinernas politiska verklighet för alltid.

Samma dag som Duterte hade sitt sista kampanjmöte sa han: ”Glöm lagarna om mänskliga rättigheter. Tar jag mig till presidentpalatset kommer jag att göra exakt samma sak som jag gjorde som borgmästare. Ni knarklangare, bankrånare och dagdrivare, ni gör bäst i att ge er av. Annars dödar jag er. Jag kommer att dumpa er allihop i Manillabukten och göda fiskarna där.” 110

Duterte fick 39 procent av rösterna och vann valet. Bara några timmar efter att han blivit invigd i ämbetet skedde det första mordet bara en liten bit bort från platsen där han svurit att skydda konstitutionen. Vi hade ingen aning om då hur illa det skulle bli.

Kapitel 7

Vännernas vänner som störtade demokratin Tänk långsamt, inte snabbt

Polisen samlar material från en död kropp med täckt ansikte och en skylt där det står ”jag är en drogbaron”, liggande på en gata i Tondo i Manilla den 28 juli 2016. (Rappler)

Vilken fantastisk vy över Singapores hamn, den mest myllrande i världen! Jag blickade ut genom panoramafönstren på en av de översta våningarna i en skimrande byggnad i Sydostasien. Jag var på Facebooks kontor.

Det var i augusti 2016. Dutertes regering hade just tagit över makten och i samband med detta utnämnt omkring sextusen personer, som Duterte stolt meddelade att han tillsatt på grund av deras lojalitet. Lokalpolitiker, tjänstemän inom polis och rätts -

väsende och militär personal från Dutertes tid som borgmästare i Davao tog över de mest prestigefyllda jobben i huvudstaden. I början föreställde jag mig att huvudsaken trots allt var vilken kompetens de hade. Klarade de inte av att sköta sina jobb, tänkte jag, så skulle de ställas till svars.

Desto mer bekymrande var de dagligen inkommande rapporterna om döda: kroppar som påträffats på gatorna i fattiga områden, ögonvittnen som viskade att mördarna utan förvarning hade kommit hem till folk mitt i natten. Dutertes krig mot drogerna hade inlett förvandlingen av Manilla till verklighetens svar på Gotham City, men utan trikåklädd beskyddare.

Rappler hade en reporter och ett produktionsteam på nattskiftet. De skulle snart rapportera in upp till åtta döda per natt – människor som bara hade dumpats på trottoaren eller gatan, med blodet som bildade pölar i asfalten. Det var ohyggliga mord som begicks. Några av offren hade man bundit till händer och fötter, lindat in huvudet med vävtejp och lagt en kartongbit på dem med texten: drogbaron, huwag tuluran: ”Bli inte som jag.”

Jag var lättad över att vara i Singapore, en hel värld bort från våldet. Medan jag steg in i kafeterian på översta våningen och betraktade den bländande utsikten över bukten försökte jag räkna ut hur mycket personalens fria måltider måste kosta företaget. På Rappler hade vi övervägt att erbjuda personalen fri, näringsrik lunch, en löneförmån som jag vet att de skulle uppskatta och som dessutom vore avdragsgill för oss. Men ändå, rätterna som stod uppställda framför mig – från de indiska, kinesiska och amerikanska köken – och sträckte sig så långt ögat nådde visade på ett överflöd som vårt lilla nystartade bolag knappast kunde drömma om.

Syftet med mitt besök var att utfärda en varning till våra samarbetspartners på Facebooks Asienkontor, människorna som jag koordinerade många av Rapplers samarbeten med. Några av dem var Ken Teh, som bland annat ansvarade för kommunikationen med nyhetsorganisationer i Filippinerna från Singaporekontoret,

Clare Wareing, som var kommunikationschef för Asien-Stillahavsregionens policyfrågor, och Elizabeth Hernandez, som ledde policyarbetet för Asien-Stillahavsregionen. Första gången jag träffade Elizabeth hade hon varit anställd hos Hewlett-Packard. Jag föreställde mig att det skulle vara bra för Filippinerna att ha en filippinare i en så viktig roll på Facebook. Det var det inte, skulle det visa sig.

Rapplers samarbete med Facebook hade börjat lovande. Ken Teh kontaktade mig i början av 2015, då det ingick i hans uppdrag att knyta samarbeten med nyhetsorganisationer i Filippinerna. Rappler var ett logiskt val med tanke på att vi kombinerade journalistik online med social nätverksteori.111 Medan Facebook fortfarande rekryterade personal till Sydostasien hade FN:s World Summit Award redan utsett Rappler till en av världens fyrtio ”bästa och mest innovativa digitala innovationer”. 112 Facebook hade även presenterat Rappler på sin årliga konferens för utvecklare, F8, i San Francisco 2016.113

I samband med att Facebook öppnade sitt första kontor i Filippinerna det året publicerade de häpnadsväckande statistik: att filippinare tillbringade 1,7 gånger mer tid på Facebook och Instagram än med att se på tv. Filippinarna hade 60 procent fler Facebookvänner än det globala genomsnittet och skickade 30 procent fler meddelanden. Bland de 65 procent av Filippinernas befolkning som gick in på Facebook varje dag användes mobilappen i 90 procent av fallen. Filippinare tillbringade en av fem minuter på nätet och en av fyra minuter med mobilen.

”Filippinerna har en mycket hög grad av engagemang och är ett land där mobilen kommer först”, sa Facebooks vicechef för Asien-Stillahavsregionen då, ”som är fullt av kreativa och driftiga personer och har en stark känsla av samhällsgemenskap.” 114

En förklaring till att Rappler så snabbt kunde överträffa de traditionella nyhetsorganisationerna var vår användning av Facebook. Vi hade tagit till oss plattformen tidigt och visste till och med bättre än Facebook själva hur den fungerade i Filip -

pinerna. Det hände ofta att vi överraskade deras chefer med vad vi upptäckte i vår dagliga databevakning, och i hemlighet övervägde jag rent av att faktiskt börja arbeta åt Facebook. Jag hade nämligen insett att Facebook styrde informationsflödet för den nya generationen på samma sätt som CNN hade styrt det för min generation.

Jag såg alltid med spänning fram emot vad Facebook skulle hitta på härnäst. År 2015 lanserade de en applikation och en webbsida som de kallade Internet.org, vars syfte var att erbjuda utvecklingsländer enkel, kostnadsfri tillgång till internet i form av ett urval av webbplatser, inklusive Facebook. Man hade valt att testköra projektet i Filippinerna, vilket Mark Zuckerberg förklarade med att deras tjänst, som så småningom kom att kallas Free Basics,115 skulle vara bra för landets folk och bra för deras telekompartner, som i själva verket betalade notan. Facebook hade valt att samarbeta med Globe,116 som då var det mindre av de två stora mobiltelefonoperatörerna i Filippinerna. Rappler samarbetade med båda, delvis på grund av våra crowdsourcingprojekt. Femton månader senare hade Globe gått om konkurrenten tack vare den oerhörda lockelsen i gratis tillgång till Facebook. 117

När Facebook ville att de fyra största filippinska nyhetsorganisationerna skulle testa en annan ny produkt, Instant Articles, var det tv-bolagen ABS-CBN och GMA-7, dagstidningen Philippine Daily Inquirer och Rappler de vände sig till. I motsats till de övriga tre organisationerna gick vi in för det med liv och lust och bestämde oss för att publicera alla våra artiklar på Instant Articles, i stället för på webbsidan, så att vi fick tydliga data – före och efter. Men Instant Articles blev ett totalt fiasko och vi drog oss snart ur samarbetet. Facebook medgav att de hade mycket kvar att jobba med för nyhetsorganisationerna. Inställningen de hade att ”röra sig snabbt och slå sönder saker” medförde att de bad företag och människor att gå med i nya projekt innan de hade tänkt igenom dem ordentligt.

Mark sålde in Internet.org och dess förmodade fördelar på

samma sätt som han säljer in saker i dag: genom att analysera information i studier som utger sig för att vara oberoende och som kan få den allmänna opinionen att svänga. ”Deloitte släppte visst en studie häromdagen”, sa han på en mobiltelefonikonferens i Barcelona 2014, ”som sa att om man kunde koppla upp alla på tillväxtmarknaderna, så skulle man kunna skapa 100 miljoner jobb och lyfta massor av människor ur fattigdom.” Det lät ju fint. Vad han däremot inte sa var att Deloitte hade gjort sin studie på uppdrag av Facebook och att den grundats på de uppgifter Facebook försett dem med.118

Men då var jag fortfarande förblindad av möjligheterna. Och även om jag hade kommit till Singapore den dagen med allvarliga betänkligheter var detta något jag gjorde i god tro. Min gamla käpphäst återigen: Lita på dem tills de bevisat att de är opålitliga. Det hade just börjat gå upp för mig hur fragmenterat Facebook var som bolag. På sätt och vis var det inte så konstigt – det var ett hastigt expanderande, globalt nystartat företag som anpassade sig allteftersom. Men samtidigt innebar det att teamet som exempelvis spelade upp filmer från Rappler för Internet.org och Free Basics119 var helt olikt teamet i Singapore – som i sin tur var helt olikt produktteamet och innehållsgranskarna i Menlo Park, det som senare skulle kallas för integritetsteamet.

Vilket betydde att ingen hade hela bilden klar för sig.

När jag hade lyckats bestämma mig för vilken lunch jag skulle ha från den överdådiga buffén följde jag efter Ken, Clare och Elizabeth till ett långt bord och satte mig ner för att äta. ”Det vi har hittat är verkligen oroväckande”, berättade jag vidare. ”Jag har aldrig sett något liknande, men att det kan vara väldigt farligt är det ingen tvekan om.”

Det fanns en bakgrund till det som jag var där för att berätta. Som före detta amerikansk koloni kunde Filippinernas knappt 113 miljoner invånare120 stoltsera med en engelskspråkig, i många fall collegeutbildad arbetskraft med god kännedom om

västerländsk kultur. Det är en förklaring till att filippinare länge har utnyttjats som låglönearbetare i västländerna. År 2010 passerade Filippinerna Indien som världens största centrum för callcenterverksamhet, outsourcing av affärsprocesser (BPO) och administrativa stödtjänster.121 Något mer påfallande är att vårt land har varit ett starkt fäste för internetbedrägerier ända sedan Hotmailtiden och spammandets begynnelse. Många utländska företag som experimenterade i utkanten av det tillåtna slog sig ner i Filippinerna eftersom internet var svagt reglerat och de regleringar som fanns sällan upprätthölls. 122 Vissa delar av Filippinerna skulle bli ökända nästen för tjänster som förskönande beskrevs som ”onlining”, där spam skickades ut till mejladresser över hela världen.123

Även hatfabriken 8chan, sedermera 8kun, hade sin bas i vårt land. Det har i första hand blivit känt som ett forum för militanta extremister och skulle så småningom kopplas samman med QAnon. Det visade sig nämligen att den amerikanske far och son som misstänktes ligga bakom teorin hade varit bosatta på en grisfarm söder om Manilla.124

Mycket inom de ljusskyggare delarna av internetindustrin förändrades efter en global kampanj mellan 2010 och 2012, då it-säkerhetsforskare och polismyndigheter slog ut många spambottar och teknik utvecklades för att kontrollera dem. Så när de som hade livnärt sig på denna inhemska industri behövde hitta något annat att tjäna pengar på sökte de sig till sociala medier.125 Redan långt före presidentvalet 2016 hade tre trender sammanfallit som skulle bädda för regeringen att skamlöst befästa sin makt: klick- och kontofarmer, informationskampanjer och politiska influerares inträde i annonsbranschens gråzon.

Redan 2015 kom rapporter om kontofarmer i Filippinerna som skapade telefonverifierade konton.126 Det skulle bli ett globalt fenomen. Samma år kom en rapport som visade att de flesta av Donald Trumps likes på Facebook kom från andra länder än USA och att var tjugosjunde127 Trumpföljare på nätet kom

från Filippinerna.128 När influerarekonomin började ta fart hade några av de tvivelaktiga företag som sålde gillamarkeringar och följare på Twitter sina kontor i Filippinerna. Den politiska marknadsföringen hade vid det laget övergått i ”nätverksspridning av desinformation”. När filippinska politiker började experimentera med sociala medier var det många som gav reklam- och pr-strateger i uppdrag att föra samman ett antal konton med varierande innehåll och spridningsmöjligheter – alltifrån nätinfluerare till fejkkonton som hanterades av enskilda individer på gräsrotsnivå. De gav ny form åt de olikartade element som redan fanns i Filippinerna någonstans i gränslandet mellan lag och etik. 129 Utbudet mötte efterfrågan, och desinformation blev en lönsam affär. Filippinerna var också ett centrum för bedrägerier. År 2019 var landet världsledande när det gällde cyberattacker, 130 både automatiserade och mänskliga, först långt därefter följda av USA, Ryssland, Storbritannien och Indonesien. En rapport från den tiden pekade på tre orsaker: ”avancerade verktyg, billig manuell arbetskraft och goda ekonomiska incitament förknippade med internetbedrägerier.” (43 procent var mänskliga, med andra ord inga bottar.) Filippinerna har dessutom fler olicensierade datorprogram installerade än genomsnittet,131 varav många sprider skadlig mjukvara till enskilda datorer så att de förvandlas till botnetplattformar för automatiserade attacker.

För aktörerna på den filippinska annonsmarknaden uppstod obekväma frågor, precis som det skulle göra för aktörer över hela världen: Hur många av dem var ”frilans” i den där gråzonen?

Hur många samarbetade med ”influerare” runtom i världen och i tillväxtmarknader som nu var kända för att ge upphov till fejkkonton med mera? Hur preciserar de gränsen mellan påverkan och bedrägeri när de samarbetar med multinationella kunder?

De sociala medieplattformarnas utformning uppmuntrade allt sådant beteende, så teknikplattformarna hade en destruktiv påverkan på den yngre generationens värderingar, särskilt på dem som lockats in i branschen.

Och vad ska man då säga om politikernas svek, när de utnyttjade något som en gång varit ett marknadsföringsverktyg för att med berått mod manipulera den allmänhet de utgett sig för att tjäna?

Allt handlade om makt och pengar.

I Filippinerna hade den här utvecklingen inletts 2014, då fans hade börjat använda sociala medier för att stödja sina idoler och politiska aktörer upptäckte potentialen i den sortens engagemang.

En dag bjöd vi in ett dussintal ungdomar med stora digitala avtryck till vårt kontor. Ingen av dem var äldre än femton år, men alla hade så stort inflytande att Twitter ägnade särskild uppmärksamhet åt dem. Det de hade gjort blev känt som AlDub-fenomenet.132 AlDub var en ordlek baserad på de filippinska skådespelarna Alden Richards och Maine ”Yaya Dub” Mendoza, som medverkade i ett eftermiddagssänt tv-program om två personer som var kära i varandra men inte fick möjlighet att träffas. Deras fans började utöva påtryckningar för att de skulle få ses till slut, och det gick så långt att deras följare på sociala medier slog Twitters globala rekord för antal tweetar i ett ämne. Som BBC påpekade var det tidigare rekordet semifinalen i VM i juli 2014, då Brasilien utklassades på hemmaplan av Tyskland.

De unga fansen hade tid att experimentera och knäcka koden. Bildandet av fangrupper bidrog till att skapa något som då verkade som harmlösa föregångare till det Facebook kallade ”CIB” – ”koordinerat icke-autentiskt beteende”. De organiserade sig för att på konstgjord väg få hashtaggar att trenda bättre, ibland genom att imitera allt annat som trendade. Ungdomarna berättade för oss att det enda man behövde göra för att skapa en hashtaggtrend var att organisera en grupp ”för att twittra sjutusen gånger i minuten”. Grupperna blev så stora och framgångsrika att det bara var en tidsfråga innan kommersiella marknadsföringsaktörer anammade taktiken.

Beundrarbeteendet förvandlades till politik.

Nu ska jag visa er hur enkelt den där förändringen skedde, enligt en ung man som vi kan kalla Sam. När Sam var i tjugoårsåldern jobbade han åt en vän till mig. En dag kom han till Rapplers kontor klädd i jeans och tajt T-shirt med blå slingor i sitt spretiga hår. Han sa att det var han som hade fått Dutertes krig mot drogerna att nå ut till allmänheten. Han hade hjälpt till att lyfta frågan från den åttonde viktigaste för väljarna till den allra viktigaste under kampanjperioden. Han menade att han hade hjälpt en kandidat att vinna presidentvalet.

”Jag blev glad av att kontrollera människor”, berättade han. ”Nu finns det en del som kallar det för ondska, men tänk att få vara som en gud. Jag kan få dem att göra vad jag vill.”

Med gränslös energi beskrev han hur han hade börjat göra webbsidor när han fortfarande gick i skolan, först en anonym sida med fokus på kärlek och romantik. Han hade inlett samtal genom att fråga folk om deras hetaste dejt eller jobbigaste slut på en relation. En av hans sidor hade fått över 3 miljoner följare. Han var bara femton när han började utveckla grupper, inspirerade av de ämnen han trodde filippinare tilltalades av: en sida handlade om glädje, en annan om mental styrka. Ungefär ett år senare började företag be honom nämna deras produkter. När han var tjugo hävdade han att han hade minst 15 miljoner följare på ett antal olika plattformar.

Det var då han skiftade fokus från marknadsföring till politik. Han började arbeta för ett team som ingick i Dutertes kampanj. Enligt honom själv byggde han upp flera Facebookgrupper i olika städer genom att använda deras lokala dialekter. Det började ganska oskyldigt, med artiklar om turistattraktioner och lokalnyheter. Sedan började han då och då sticka emellan med en artikel om brottslighet. Gruppen hade börjat med att dela en nyhet om dagen då det var som mest trafik. Sedan skrev han och hans vänner kommentarer till texterna som kopplade brotten till droger. Det var åtminstone delvis därför Dutertes ”krig mot

drogerna” skulle komma att betraktas som en viktig fråga för det filippinska folket.

Det var den taktiken som Facebook inte uppmärksammade. Men det som vi nu kallar för ”astroturfing” – den falska hoppa-på-tåget-effekten – var extremt effektivt.

Tar man Sams historia och upprepar den ett antal gånger ser man utvecklingen av Dutertes kampanjapparat. Sam driver i dag ett eget internetbolag. Han har bytt ut boybandstilen mot kostym och erbjuder politiska kandidater och storbolag sina tjänster.

År 2016 började Rappler spåra andra personer som förändrade det offentliga samtalet precis som Sam och alla desinformationsnätverk. Vår researchavdelning ville lära sig förstå fenomenet. Vi var en av få medieorganisationer i världen som gjorde så, och det var därför jag var så ivrig att berätta för Facebooks team i Singapore vad vi hade upptäckt.

Jag förklarade hur Rappler hade kartlagt tre stadier av förfall i infrastrukturen för information och i det politiska livet i Filippinerna. Det första stadiet var de tidiga experimenten och uppbyggnaden av kampanjapparaten 2014 och 2015. Det andra var kommersialiseringen av en ny illegal industri online. Det tredje var makthavarnas åtgärder för att befästa sin makt och sprida politisk polarisering över hela landet.

Om du lever i en demokrati är chansen stor att du har sett en del av detta. Dessa faser har möjliggjorts av globala beslut och verkligheter som skiljer sig väsentligt från den filippinska. Mer än någonsin tidigare är det lokala globalt och det globala lokalt.

Till en början var det svårt att över huvud taget veta vad som hände. Eftersom Rappler och jag levde på sociala medier var det som om vi snarare fick en vag känsla av förändringarna än förstod dem. Inför valet 2016 började vi se att kandidaten Duterte använde nya metoder för att sprida information och skicka meddelanden på sociala medieplattformar. Vid ett tillfälle ska-

pade hans anhängare en Facebooksida som uppmanade folk att döda en student som hade ställt en kritisk fråga om Duterte. 133 Det var en ny sorts provocerande beteende, som fick oss att skriva vår första ledare i detta ämne, med rubriken ”#AnimaED: Internetmobb skapar ett ödeland på sociala medier”. 134 När vi hade kontaktat kampanjteamet bad de anhängarna ”att bete sig civiliserat, hyggligt och empatiskt”. 135 Det var under den första perioden.

I samma val var Ferdinand Marcos son, Ferdinand ”Bongbong” Marcos Jr, kandidat till vicepresidentposten. 136 På sociala medier kunde vi se en tydlig kampanj för att revidera historien om hans familjs förflutna, genom att omdefiniera eller radera allt de hade gjort. Och vi kunde se en utpräglad ”vi mot dom”-attityd i världssynen som presenterades, vilket väckte ilska och hat och bidrog till att polarisera väljarkåren.

Det andra stadiet av förfall hade att göra med kommersialiseringen av den nya illegala industri som slog mynt av en dunkel digital ekonomi som länge hade fått husera i en rättslig gråzon. Redan före 2014, innan bottar och fejkkonton blev ett ökänt fenomen över hela världen – särskilt i Ukraina – upptäckte

Rappler operationer för informationsspridning i det inhemska telekomkrig som pågick. I en artikel som vi gav rubriken

”#SmartFREEInternet: Den illegala Twitterkampanjens anatomi”137 visade vi hur ett företag kunde använda tre sorters konton för att påverka allmänhetens uppfattning.

Philippine Long Distance Telephone Company och dess mobiltelefonileverantör Smart kämpade om användarna med Globe Telecom och dess egen leverantör. Smart bedrev en pr-kampanj på Twitter och Facebook där de använde hashtaggen #SmartFreeInternet. Rappler förklarade hur en kombination av bottar och fejkkonton plötsligt hade slagit ut hela kampanjen: när någon använde hashtaggen #SmartFreeInternet gavs en signal till en bot eller ett fejkkonto att automatiskt skicka ett negativt meddelande.

Det byggde på en gammal strategi som fick stor uppmärksamhet på den amerikanska marknaden för hemdatorer i början av 1990-talet – främst för hur IBM och Microsoft använde den mot sina konkurrenter – som kallades FUD (”fear, uncertainty and doubt”; dvs. ”rädsla, osäkerhet och tvivel”). Desinformationskampanjen spred negativ information och lögner för att ingjuta rädsla i folk. Diskussionen vi kartlade på nätet påminde om den kommunistiska strategin att ”omringa staden från landsbygden”: den skar i praktiken av Smarts Twitterkonto från den grupp millennials de försökte nå. ”Vissa företag, intressegrupper och makthavare mobiliserar fiktiva sociala medieresurser i stor skala för att störa ut annan, legitim användning av plattformarna”, skrev vi i artikeln. ”Låter vi sådana beteenden härja fritt kan en plattform som Twitter förvandlas till ett ödeland, så att vi avskräcker människor från att delta och begränsar folkets potentiella makt för gott.”

Och mycket riktigt såg vi FUD två år senare överföras till politik och propaganda. Det borde inte ha kommit som en överraskning, för människorna som hade experimenterat med det 2014 – som Sam – var bland de första som gick över till politiken och presenterade det för Duterte 2016.

Jag visade Ken, Clare och Elizabeth hur vi hade upptäckt övergången till politiken: genom att undersöka ett nätverk som attackerade Rappler och ABS-CBN.

Först dokumenterade Chay och hennes team noggrant angriparnas Facebookkonton, deras ”vänners” konton och grupperna som kontona tillhörde på ett excelark. I en tabell samlades alla tjugosex konton, tillsammans med det som kontona påstod vara deras ”fakta”: var de jobbade, var de gick i skolan, vad de jobbade med, var de bodde. Vi tog varje kolumn på det kalkylbladet och satte en reporter på att verifiera detaljerna. Varenda sak de påstod var lögn.

Dessa tjugosex konton betedde sig annorlunda än de flesta användare gjorde. De var med i fler Facebookgrupper än de hade

vänner. Ett exempel var Mutya Bautista, som beskrev sig själv som ”mjukvaruanalytiker” på ABS-CBN. Bautistas offentliga vänlista visade att hon bara hade sjutton vänner, men hon var med i över hundra olika grupper, inklusive dem stödgrupper för Ferdinand Marcos Jr, filippinska gemenskaper utomlands och handelsplatser. Det var grupper som hade allt från tiotusen till hundratusentals medlemmar.138

Det tog minst tre månader för vårt team att manuellt räkna ut hur stor räckvidd dessa personers meddelanden fick i grupperna. De kartlade hur ett enda fejkkonto på Facebook kunde nå ut till tre till fyra miljoner andra konton,139 visade på den exponentiella räckvidd varje lögn kunde få. Jag tror att Rappler var de första som gjorde konkreta beräkningar av detta.

Jag visade också Facebooks team i Singapore hur systematiskt dessa hemliga aktörer hade gjort sociala medier till ett vapen genom att anpassa sina metoder till demografin: Filippinernas ytterst marginella överklass, medelklassen och den stora massan.140 De hade skapat innehåll som sedan skulle spridas vidare genom nätverken. För även om Facebook var centralt för spridningen skedde insatserna på alla sociala medieplattformar.

Det vi såg var ett slags gerillakrigföring på nätet, förutom att det var Goliat som använde sig av Davids strategier. Det var sociala medieplattformar och mäktiga politiska krafter som utnyttjade rebellgruppers typiska hemliga strategier. Alla som satte sig upp mot lögnerna som spreds genom Dutertes och Marcos desinformationsnätverk gaslightades – fick höra att de var galna. Det de onda gjorde hänfördes till de goda.

Samma förlopp utspelade sig i andra demokratier runtom i världen. På Facebook blev de medvetna om problemet, men upplevde att deras händer var bakbundna. I USA spred högerextrema grupper och alt-right-rörelsen allt fler lögner på deras plattform, och Facebook hade statistik som bevisade det, men de gjorde ingenting (först långt senare skulle oberoende utredare avslöja dessa mörkläggningar) av rädsla för att stöta sig med republikanerna.

Det innebar att allmänheten, plattformens användare – målen för desinformationskampanjerna – blev oerhört utsatta, med få försvar att ta till mot något som framstod som normala informationsflöden. Donald Trump ägnade sig förtjust åt uppenbara lögner genom hela sin presidentvalskampanj och därefter som president, och samtliga lögner hade uppstått i sociala mediekampanjer på gräsrotsnivå ungefär som dem i Filippinerna. Både Trump och Duterte såg till att ändra på sina befolkningars tankar och beteenden.

Vi på Rappler började fundera på hur man skulle kunna skapa en databas för att bevaka infrastrukturen för information – ett slags Interpol för desinformationsnätverk. Vi behövde utveckla särskild teknologi för att förstå teknologin. Vi började automatisera datainsamling för att ta reda på vilka sorters innehåll det var som spreds och vilka nätverk som spred dem. Att kartlägga information fanns i Rapplers gener. Först hade vi försökt besvara en mer positiv fråga: Hur sprids idéer genom nätgemenskaper för att sporra till medborgaraktivism? Genom att studera hur gemenskaper bildades försökte vi bedöma om filippinarna hade verkliga politiska partier med ideologisk grund. Nu fick vi svaret svart på vit: Nej, vi hade inga verkliga partier baserade på ideologier. Vi hade bara personlighetsdrivna partier. 141 Även om journalisterna redan visste det genom kvalitativa undersökningar var det en annan sak att ha statistik som stöd för det.

Det var ursprunget till en databas som vi kallade för ”Sharktank”.142 Vi gjorde faktakontroller för att urskilja lögner, sedan tittade vi på vilka nätverk det var som ofta upprepade lögnerna.

Vi lärde oss att organisera data så att vi kunde övervaka offentliga informationskaskader över hela landet, och vi gjorde all information tillgänglig för allmänheten.

Under de kommande åren, när jag satte mig upp mot de mäktiga politiska ledare som gick till angrepp mot oss, undrade folk hur jag vågade.

”Det är enkelt”, svarade jag ofta. ”Jag har alla fakta.”

Jag berättade om våra upptäckter för Ken, Clare och Elizabeth över lunchen och uppmanade dem att bidra med mer av sina egna data för att bekräfta det vi kommit fram till. Vad trodde de själva att det här kunde leda till?

”Ni måsta göra något”, minns jag att jag utropade, ”för [om ni inte gör något] kan Trump vinna.”143

Vi skrattade allihop, för det verkade fortfarande osannolikt i augusti 2016.

Mot slutet av mötet såg de övriga besvärade ut. Jag misstänker att det var för att det var första gången de behövt ta itu med någonting liknande och att de inte visste vad de skulle tro. Ärligt talat förstod sig Rappler på internet och data bättre än Facebook gjorde. Men jag tog för givet att de åtminstone skulle gå ut med en kommentar om det vi hade kommit fram till. Som viktig partner till Facebook ville jag att de skulle sätta stopp för den lömska manipulationen vi såg, så att jag kunde berätta om vad som hade hänt och vad Facebook hade gjort för att stoppa det. Vid det laget var jag så bekymrad över situationen att det kändes viktigare att rätta till det som var fel än att bara berätta nyheten.

Men efter mötet hörde jag inte ett ord från Ken, Clare eller Elizabeth. Jag väntade under hela resten av augusti och hela september månad.

Fredagen den 2 september 2016 klockan 22:00 exploderade en bomb på en nattöppen marknad i Davao City, Dutertes hemstad.144 Ett tiotal personer dödades i attentatet och många fler skadades. Tyvärr är den typen av våld inte särskilt ovanlig i Filippinerna. Men den nya regeringens reaktion markerade ett hänsynslöst skifte.

Morgonen efter bombdådet förklarade Duterte ”laglöst tillstånd” över hela landet.145 Förklaringen rättfärdigades bland annat med Dutertes favoritämne: illegala droger. Vad jag tänkte? Absurt. ”Det är extraordinära tider vi lever i”, sa Duterte,

”… Kris råder i vårt land, med droger och utomrättsligt dödande, och laglöshet tycks råda, laglöst våld.”

Han gick inte så långt som att införa krigslagar eller nationellt undantagstillstånd den gången, men han beordrade större militär närvaro över hela landet, och allt fler vägspärrar sattes upp. På nätet började Dutertes anhängare försvara åtgärden. Det var nödvändigt att få allmänhetens stöd, för bombningar av det slaget hade sällan lett till så starka åtgärder förut.

När jag satte mig ner för att äta frukost den lördagsmorgonen satte jag på datorn och blev förskräckt över det jag såg. Jag ringde genast till vår chef för sociala medier, Stacy de Jesus, och vår researchchef Gemma Mendoza. Den följande timmen ringde jag Rapplers övriga grundare och uppmärksammade dem på läget. Jag hade aldrig sett något liknande.

En artikel som vi hade publicerat nästan ett halvår tidigare, med rubriken ”Man med bomb gripen vid vägspärr i Davao”, var vår största nyhet enligt Google Analytics i realtid. 146 Den hade publicerats första gången den 26 mars 2016, drygt fem månader före bombdådet, och hade nu trendat som nummer ett i över ett dygn. Den skulle hänga kvar bland de tio mest lästa nyheterna i mer än två dygn.

Det var första gången som vi fick se en klumpigt utförd desinformationsattack i realtid för att manipulera den allmänna opinionen. Anonyma konton, fejkkonton, memesidor, hyllningssidor till Duterte och tvivelaktiga webbsidor 147 samarbetade för att få det att framstå som om vår artikel från mars om en ”man med bomb” var en färsk nyhet, vilket verkade berättiga Dutertes laglöshetsförklaring. Det filippinska folket duperades att sprida en lögn.

Det var så statsmakten inledde sina operationer i Filippinerna med ”koordinerat, icke-autentiskt beteende”, som Facebook sent omsider skulle komma att kalla det. Det var dessutom den första salvan i det som skulle utveckla sig till öppen krigföring med avsikt att rasera allmänhetens förtroende för oberoende medier – i synnerhet Rappler.

Den gamla nyheten hade genererat 32 sidvisningar (mest från sökningar på Google), men dagen efter att desinformationskampanjen hade artikeln plötsligt fått över 105 000 visningar – drygt

3 281 gånger mer än tidigare!

Kanske skulle kampanjen ha fungerat ännu bättre om de som skötte den inte hade råkat uppmärksamma oss på den. Några användare hade delat det länkade materialet direkt som det var, och webbsidorna som utnyttjat artikeln för egna syften hade länkat tillbaka den gamla artikeln till Rappler. Det tydde på att upphovsmännen var antingen före detta journalister eller

Detta Facebookkonto var först med att twittra denna gamla artikel i den första desinformationsoperationen som Rappler upptäckte 2016.

redaktörer med ingrodd vana att hänvisa till källor. Den vanan upphörde de också med så fort vi publicerade vår upptäckt.

Särskilt tre webbplatser ryckte hela Rapplers artikel ur sitt sammanhang och publicerade den på nytt utan vår tillåtelse: News Trend PH (newstrendph.com), SocialNewsph.com och Pinoy Tribune (pinoytribune.com), som samtliga hade skapats bara några dagar efter att Duterte svurits in. Alla tre plockades ner strax efter vårt avslöjande av kampanjen.

Även om en del Facebooksidor delade Rapplers artikel som den var, så hade flera Dutertevänliga sidor, bland andra Duterte Warrior (@dutertewarrior), President Duterte 2016 (@ DigongDuterte2016) och Byaheng Duterte, delat länkar till webbsidor som använt den gamla artikeln i nya syften med bara några minuters mellanrum och med samma sensationalistiska rubriker. Alla tre genererade hundratals kommentarer och tusentals delningar och gillamarkeringar.

Personerna bakom operationen ändrade datum- och tidsstämplarna på sina inlägg manuellt, till synes för att få det att framstå som om de publicerats den 1 september, före bombattentatet.

För att göra allmänheten uppmärksam på att den gamla artikeln användes i vilseledande syfte bestämde vi oss för att publicera ett varningsinlägg på Rapplers Facebooksida. ”Rappler ber alla medlemmar av vår grupp att verifiera informationskällorna och sluta dela denna gamla nyhet”, lade vi upp på Facebook söndagen den 4 september 2016 klockan 18:18. ”Ser ni den i ert nyhetsflöde, var snälla och upplys andra om att detta hände den 25 mars 2016.” Vi lade dessutom till en kort anmärkning till artikeln på vår webbsida, som var den första meningen som alla läsare skulle se: ”Denna artikel publicerades den 26 mars 2016.”

Däremot bestämde vi oss för att inte lägga upp en fullständig artikel om desinformationskampanjen på Rappler, för vi ville inte bidra till att sprida informationen ännu mer. Vi hade i början svårt i största allmänhet att hitta rätt balans mellan att å ena sidan

få ut upplysningarna om manipulation och korrigera desinformationen och att å andra sidan försöka begränsa spridningen av den. Under de följande åren skulle vi bli bättre på detta och komma fram till att det bästa alternativet var en radikal transparens, inklusive att i sin helhet publicera våra nördiga kartläggningar av konton som deltog i desinformationsnätverk: att ge så mycket information som möjligt av det som den mest detaljintresserade läsaren kunde tänkas vilja ha.

Vi skulle fortsätta vår undersökning av fallet i många år. 148 Vi kom fram till att nätverket som spred vår artikel om en ”man med bomb” hade kopplingar till personalen i Dutertes presidentvalskampanj. I augusti 2021 upptäckte jag att URL-adressen till en av de tre centrala desinformationsnätverken, newstrendph. com, hade försvunnit. I dess ställe fanns en kinesisk bettingsida med koppling till ett kontroversiellt initiativ av Duterte: Philippine Offshore Gaming Operation (POGO),149 vilket tyder på att dessa tre Dutertevänliga webbsidor kan ha haft anknytning till kinesiska underrättelseoperationer. Artikeln om en ”man med bomb” pekade mot Duterteregeringens kopplingar till Kina –Dutertes nya allierade.

Jag vidarebefordrade också all information vi hade till Ken, Clare och Elizabeth. Uppenbarligen var Facebook inte bara dåligt förberedda på att hantera kampanjer av det slaget, utan när de ansvariga bemöttes med data och fakta begrep de inte

riktigt vad som försiggick på deras plattform. Jag tvivlar inte på att de diskuterade våra synpunkter internt, men under den där första tiden var det inget som gjordes åt saken. Åtgärder i god tid hade kunnat bibehålla ett förtroendesystem som Facebook i stället drog nytta av. Tidiga insatser hade kunnat förhindra anarkin och kaoset som uppmuntrade och belönade desinformationskampanjerna de kommande åren.

Några månader senare tog Facebook själva ner det inlägg som vi lagt upp för att varna våra följare för försöket att vilseleda allmänheten. Stacy, vår chef för sociala medier, vidarebefordrade Facebooks förklaring till att de raderat vårt inlägg till mig: ”Detta meddelande togs bort för att det innehöll en länk som bryter mot våra regler för grupper.”150

När vi klagade återpublicerade Facebook inlägget, men när jag kollade igen några månader senare hade det plockats ner igen. Så vi klagade på nytt. Vi fick inget svar.

Sedan den 1 augusti 2021 var länken död. Det verkade nästan som om Facebook inte ville att deras användare skulle veta att det någonsin hade hänt.

Det var början på en allt större besvikelse på företaget som inledningsvis hade skapat sådana spännande möjligheter för Rappler. I dag är besvikelse en stark underdrift. Jag anser att Facebook är ett av de allvarligaste hoten mot demokratier över hela världen, och jag häpnar över att vi har låtit teknikbolagen ta våra friheter ifrån oss i sin giriga jakt på tillväxt och intäkter. Techbolagen har sugit ur oss våra personliga upplevelser och data, organiserat dem med hjälp av artificiell intelligens, manipulerat oss med dem och skapat beteenden av en sådan omfattning att det har lockat fram det värsta i mänskligheten. Forskaren Shoshana Zuboff på Harvard Business School har kallat denna exploaterande affärsmodell för ”övervakningskapitalism”.151 Vi låter det hända allihop. 152

Facebook sätter i dag profit före allmänhetens säkerhet. Med

sina lobbyinginsatser lyckas de ofta tänja på eller bryta mot de ofta slappa innehållsregler de själva sätter upp. Det prioriteras sällan att skydda de nästan 3 miljarder användarna av plattformen, som 2020 hade 85,9 miljarder dollar i intäkter. År 2021 var de 120,18 miljarder dollar – en ökning med 40 procent.

Det var Sheryl Sandberg153 som tog med sig övervakningskapitalismen154 – som behandlar mänskliga data som handelsvaror att köpslå med på en marknad155 – från Google till Facebook, sedan Mark Zuckerberg anlitat henne som sin högra hand 2008. Sandberg skapade och finjusterade Facebooks affärsmodell, dessutom ledde hon arbetet med företagets etiska riktlinjer och integritet. Vad händer om en medieorganisation behöver publicera något som strider mot bolagets intressen? I en nyhetsorganisation finns det metaforiska skranket mellan cheferna på redaktionen och affärsdelen, just på grund av denna oundvikliga intressekonflikt. Chefredaktören kämpar i slutändan alltid mot bolagschefen. Det var sådana prövningar gammaldags medier behövde utstå, men också så de överlevde. På Facebook slogs de båda funktionerna ihop i och med Sheryl, vilket innebar att vartenda beslut blev politiserat. Varje beslut kom att handla om att skapa intäkter och skydda Facebooks intressen.

År 2011 anställde Sheryl sin tidigare kurskamrat från Harvard, Joel Kaplan, för att påverka och uppvakta de konservativa och den amerikanska extremhögern. År 2014 var han Facebooks chef för globala allmänna riktlinjer och ansvarade för relationsskapande och lobbyinginsatser i Washington, samtidigt som han bestämde reglerna för innehållsmoderering över hela världen. Andra företag, inklusive Google och Twitter, ser till att hålla allmänna riktlinjer och lobbyinginsatser separerade från teamen som skapar och tillämpar innehållsreglerna. Flera anställda som har sagt upp sig från Facebook har krävt att de arbetsgrupperna ska skiljas åt, men till denna dag har det inte hänt. I ett internt meddelande med rubriken ”Riktlinjer för politisk påverkan på innehåll” slogs fast att Kaplans grupp ”regelbundet skyddar

inflytelserika väljargrupper”, och man började med dåvarande presidentkandidaten Donald Trump 2015.156

Det är delvis därför som bolaget konsekvent har tillåtit politiker att ljuga, det var därför man dolde sanningen om, och sedan tog udden av, ryska desinformations- och informationskampanjer och det var därför man lät extremistgrupper växa och sprida metanarrativ som till slut gick så långt att det blev en väckarklocka: våldet på Capitol Hill den 6 januari 2021, då Donald Trump uppmanade tusentals amerikaner att angripa den amerikanska kongressbyggnaden i protest mot hans valförlust. Det var då Silicon Valley-företagens oaktsamhet slog tillbaka på dem själva.157 Undersökningar nyligen har visat att upp till 40 procent av alla amerikaner fortfarande tror att det egentligen var Trump som vann, inklusive 10 procent av de demokratiska väljarna.158

Tre antaganden är underförstådda i allt Facebook säger och gör: ju mer information desto bättre, ju snabbare information desto bättre och slutligen att den dåliga informationen – lögner, hatretorik, konspirationsteorier, desinformation, riktade angrepp och informationskampanjer – bör tolereras för att tjäna Facebooks högre syften. Alla dessa tre saker är jättebra för Facebook, för de får dem att tjäna mer pengar, men ingen av dem är bra för användarna och allmänheten.

Farorna med ”mer” och ”snabbare” har lett oss in i en dystopi – där våra intellekt har kvävts av skräp, tanken har mist sin klarhet och brister i sin koncentration, medan det individuella tänkandet har gynnats på bekostnad av det kollektiva. Det finns en anledning till att företagsledare och chefer som behöver fatta komplexa beslut ber om ett sammanfattande beslutsunderlag: enskilda informationsbitar leder oftast inte till något. Om de dessutom överladdas med känslor kan de tränga undan allt rationellt beslutsfattande.

Lögner som upprepas gång på gång blir till fakta i denna virtuella infrastruktur. Som journalist vet jag att vi inte är ett dugg

bättre än vår senaste story, och varje misstag vi gör måste vi stå till svars för, rätta till och berätta för allmänheten. Det är därför vi viker sidutrymme åt rättelser. Vi rapporterar dessa fakta eftersom det är de som skapar vår gemensamma verklighet. Tillvarons uppdelning i miljarder Truman Shows började med Facebooks idé om separata, individuella flöden: att ditt ”nyhetsflöde” är annorlunda än mitt och om du ser en lögn om dig själv, så kan du bara ”stänga av” den – ytterligare ett koncept man introducerade som var bra för affärerna samtidigt som man var förtegen med de sociala konsekvenserna. Sanningen är att lögner, om de lämnas oemotsagda, skapar och ger luft åt flat-earthers, QAnon, Stop the steal och rabiata antivaxxare – för att bara nämna några av de mest osunda konspirationsteorierna.

Alla beslut Mark Zuckerberg har fattat för att gynna sitt företag snarare än sitt land,159 för att växa till varje pris, har styrkt det faktum att lögner prioriteras högre än fakta, och har fördärvat den infrastruktur av information och förtroende som Facebook uppstod ur. När han accepterar en procent desinformation på sin plattform är det likvärdigt med att säga att det är okej 160 att låta en procent virus härja fritt i en befolkning. Bägge kan ta över, och om de inte utrotas kan det gå så långt att de dödar oss.

Jag har försökt förstå hur Zuckerberg kan ha kommit fram till de här besluten, och det bästa jag kan komma på är att de kommer på köpet med den repetitionsfyllda processen för mjukvaruutveckling. När man bygger ett hus måste man bryta ner det i dess beståndsdelar: spikar, cement, verktyg, virke. Sedan bygger man in faser, det som techbolagen kallar ”agil systemutveckling”, en uppdelning i uppgifter som ger möjlighet till snabba skiften beroende på vad som har åstadkommits.

Så hur prioriterar man vad som ska byggas? Som vi såg när det gällde Rappler kommer det man väljer att prioritera att återspegla de värderingar och syften man har.

I Facebooks fall återspeglade ett av de val Mark gjorde på ett tidigt stadium vad en ung man skulle kunna tänka sig, men

inte vad en erfaren, ansvarsfull företagsledare skulle göra – som till exempel att ge alla programmerare på Facebook obegränsad tillgång till användardata. I denna uppochnedvända värld blev detta ett rekryteringsverktyg för Facebook – han erbjöd datorprogrammerare en arbetsplats utan byråkrati så att de fick möjlighet att testa sig fram med och bygga utifrån användardata, utan att begränsas av de värdsliga problem som andra företag behövde dras med.

När någon161 väl granskade vad det valet gav möjlighet till och uppmärksammade Mark på det i september 2015 hade totalt 16 744 Facebookanställda162 tillgång till våra personliga uppgifter – alltifrån våra inlägg, hur företagets annonsalgoritmer delade in oss (till exempel grundat på våra politiska åsikter) och meddelandena vi skickade till de exakta koordinater vi befann oss på vid varje givet tillfälle (vilket i många människors fall kunde vara en säkerhetsfråga). Vissa av Facebooks programmerare spårade till och med människor de inlett förhållanden med eller var intresserade av.163

Ett annat destruktivt beslut som varenda social medieplattform har fattat är att vidga affärsmöjligheterna genom algoritmer som rekommenderar vänner till vänner. Cheferna på dessa bolag har insett att det är det mest effektiva sättet att öka intäkterna, genom så kallad A/B-testning, vilket innebär att man testar hur två slumpmässiga saker på internet påverkar användarna – med andra ord realtidsexperiment på verkliga människor, där vi behandlas som Pavlovs hundar. När våra vänners vänner serveras till oss klickar vi och vidgar våra individuella – och i förlängningen plattformens – nätverk ännu mer.

När Rodrigo Duterte tog hjälp av Facebook för att bli vald till president 2016 bidrog därför denna ”vänner till vänner”-algoritm – i kombination med hans splittrande ”vi mot dom”-retorik – till ytterligare radikalisering av det filippinska folket. Var man positivt inställd till Duterte och blev rekommenderad inlägg från vänners vänner rörde man sig ett steg till åt höger. Var man

negativt inställd till Duterte rörde man sig ett steg till åt vänster. Och med tiden växte klyftan mellan de bägge sidorna. Det har blivit ett allmängiltigt och globalt tema – byt bara ut Duterte mot Narendra Modi, Jair Bolsonaro eller Donald Trump så förstår du vad jag menar.

Algoritmerna serverar innehåll som radikaliserar oss. Om vi exempelvis klickar på något som är på gränsen till en konspirationsteori, så blir nästa innehåll som plattformen serverar ännu mer extremt så länge du fortsätter skrolla. 164 Grupper som QAnon spred sig från internets mörkaste skrymslen till Twitter och Facebook (och har stark koppling till Filippinerna), ända tills de blockerades och bannlystes.165 Och det tog flera år att förbjuda grupperna. Vad hände under tiden med människorna som lurades att tro på konspirationsteorierna? Vad hände med deras kognitiva bias, som kunde få dem att se förbudet som ytterligare ett bevis på en konspiration?

Dessa tekniska beslut gav näring åt den övervakningskapitalistiska modellen: dels ökade företagens tillväxt i takt med ”vänner till vänner”-rekommendationerna, dels utökades tiden vi tillbringade på sajter som serverade oss alltmer känsloladdat, radikalt och extremt innehåll. Modellen kringgick vårt rationella, logiska tänkande – det som Daniel Kahneman kallade för att ”tänka långsamt”166 – och mjölkade i stället vår ”snabbtänkande”

hjärna: kvicka, instinktiva, mer eller mindre omedvetna emotionella reaktioner i vår amygdala. Den numera avlidne biologen E.O. Wilson kallade de reaktionerna för ”paleolitiska emotioner”. Om du läser något som påverkar dig emotionellt och gör dig benägen att dela innehållet eller agera på det, var då snäll att sakta ner – tänk långsamt, inte snabbt.

Vår förmåga att sakta ner är dock begränsad, för med tiden har Facebook avsiktligt skapat en katastrofal och extremt skadlig feedbackloop: ju mer tid du tillbringar på Facebook, desto mer data får företaget tillgång till som kan lura dig att tillbringa ännu mer tid på Facebook. Dina känslor, som triggas av hormoner

och signalsubstanser som dopamin, blir förhöjda. Det känns som om du gör någonting, men i slutändan blir det en tidstjuv som spiller energin du hade kunnat ägna åt genuina handlingar och prestationer. Tänk Matrix, som får energi av mänskliga batterier. Och vad gjorde vi då under hela den perioden? Vi uppträdde i våra egna privata Truman Shows.

Detta är bara en av de många bieffekterna av algoritmer som ”big data”-företagen har skapat. Ofta byggs fördomarna hos programmerarna – mestadels unga vita män – in i algoritmerna själva och i datasamlingarna de matas med. Det har fått olyckliga konsekvenser för utbildning, ekonomi, brottsjournalistik och demokrati i USA, och amerikanska plattformar som Facebook och Youtube har spridit dessa fördomar vidare till resten av världen.

Facebook förändrar vårt beteende, och dess globala användardatabas utnyttjas som ett laboratorium i realtid. Med detta förändras såväl individer som samhällen, precis som de sociologiska experimenten med gruppdynamik visade. Den här formen av beteendeförändring som stora grupper påtvingar andra är emergent beteende i stor skala, och ingen kan förutse den organiska förändringen enbart utifrån de enskilda komponenterna. Jag såg detta långsamt hända i Indonesiens verklighet när jag studerade hur terrorismens radikala ideologi spreds. I dag, på nätet, går den på steroider och förlamar samhällen genom att bryta ner förtroendet globalt.

Jämförelserna med de lögner och strategier som tobaksjättarna ägnade sig åt på 1900-talet är fullt rimliga. Facebook, liksom politikerna som drar nytta av plattformen, känner mycket väl till skadorna de tillfogar allmänheten. Trots Facebooks roll som världens största nyhetsförmedlare har studier visat att lögner spetsade med ilska och hat sprider sig snabbare och längre på sociala medier än fakta.167 Samma medier som levererar nyheterna till dig numera är emot fakta, är emot journalister. De splittrar och radikaliserar oss med avsikt – för spridning av ilska och hat är det bästa som kan hända för Facebooks affärer.

I USA har uppsvinget för extremismen utvecklats till en akut kris. Storbritannien och Europa har ännu inte återhämtat sig efter brexit, flyktingkrisen och högerpopulismens frammarsch. Likartade scenarier har upprepats i Brasilien, där sociala medier – framför allt Youtube – har hjälpt Jair Bolsonaro och hans anhängare in i politikens mittfåra. I Ungern har Viktor Orbáns sluga agitation för hårdare tag mot invandrare tagit väljarna med storm. I Indien har världens största demokrati fallit offer för Narendra Modis och Bharatiya Janata Partys (BJP) motbjudande manipulationer. Överallt i världen matas samhällen ständigt med internetvåld som omvandlas till våld i verkligheten. Olika varianter av påstådda hot mot ”den vita rasen” utlöser masskjutningar överallt från Norge och Nya Zeeland till USA och ger bränsle åt det alltmer utbredda ”vi mot dom”-tänkandet – eller kort och gott fascismen.

Denna ilska och detta hat förenas till moralisk indignation, som i sin tur övergår i mobbvälde.

År 2016 lanserade vi kampanjen #NoPlaceForHate168 på Rappler för att försöka skydda och varna allmänheten genom en mer aggressiv modereringsstandard. ”Vi har nolltolerans mot kommentarer som förbannar, trakasserar, nedvärderar, förödmjukar och skrämmer”, skrev vi på Rapplers webbsida och alla våra konton på sociala medier. ”… Yttrandefriheten är inget frikort för att dra människors rykte i smutsen och undergräva deras trovärdighet … Yttrandefriheten är erkännandet av allas rätt att säga sin mening, och att uttrycka en motstridig åsikt utan att för den skull behöva gå till angrepp. Vi kräver att få återerövra vår plats … Ingen ska behöva vara rädd för att skriva eller säga det han eller hon tycker.”169

Det var den sortens inflytande som Facebook borde ha utövat. Världen skulle ha sett så annorlunda ut i dag om bara Mark Zuckerberg inte hade hållit fast vid sin omdömeslösa, egennyttiga tolkning av högsta domstolens ledamot Louis D. Brandeis aforism

att det rätta sättet att motverka hatretorik är mer retorik. 170 De orden yttrade Brandeis 1927, långt före informationsöverflödets tid, långt före Facebooks tid, då en lögn kan framföras miljoner gånger om. Hans formulering gäller dessutom bara i den mån alla aktörer har lika förutsättningar, och inte på den spelplan som Facebooks algoritmer har skapat. Företaget har genom sina val gett en megafon åt hatpropaganda, desinformation och konspirationsteorier – emotionellt innehåll som håller oss nöjda och skrollande och drar in allt större intäkter till plattformen. Om Facebook hade tagit sitt ansvar som grindvakt lika seriöst som de journalister de berövat den rollen, så skulle världen ha varit en betydligt bättre plats i dag.

När vi på Rappler ställdes inför samma beslutssituation – när vi förfärades över de desinformationskampanjer som utformats för att rättfärdiga Dutertes krig mot drogerna och egga upp ett hat som delade upp vår tillvaro i ”vi mot dom” – så agerade vi snabbt. För oss var beslutet enkelt när det gällde att skydda våra användare, den allmänna sfären och den demokratiska debatten.

Vi såg hur kommentarsfälten kontrollerades av anhängare till Duterte, som spydde ur sig hat och attackerade alla som ifrågasatte kriget mot drogerna. Några användare försökte ge tillbaka, men med tiden valde de flesta verkliga människor att hålla tyst. Så attackerna lyckades, och den berättelse som vann stämde överens med Dutertes argument för dödandet. Allmänhetens reaktioner på att döda kroppar dumpades på trottoarerna varje natt trubbades därmed av och allt fler anslöt sig till skaran som ville se fler döda. Droppen som fick bägaren att rinna över för mig var när femåriga Danica May Garcia sköts ihjäl på väg ut ur badrummet i sitt hem under en drograzzia riktad mot den lilla flickans farfar.171

Att det filippinska folket tolererade och rent av gav sitt stöd åt att mörda narkomaner och knarklangare är chockerande för mig, inte minst med tanke på att Filippinerna var bland de första nationerna att skriva under FN:s deklaration om de mänskliga

rättigheterna. Jag trodde inte att våra värderingar hade förändrats sedan dess.

Bilderna på döda och torterade filippinare uppmärksammades över hela världen. För oss som levde i landet tycktes känslan av terror tillta för varje dag som gick. Rappler bestämde sig för att publicera en artikelserie om de tre stadier i vilka internet gjorts till ett dödligt vapen. De två första artiklarna skrev jag 172 och den tredje skrev Chay.173 Precis som när vi upptäckte desinformationskampanjen som grundats på vår ”man med bomb” var det här helt nytt territorium. Vi kunde se vad som hände, se hur bitarna hängde ihop, men vi visste ännu inte varför det hände. Vi var tvungna att leta efter ord för att beskriva det vi gick igenom. Jag skickade ett sista mejl till Elizabeth, Clare och Ken för att be om ett uttalande.

Innan vi publicerade artikelserien gick Glenda och jag igenom texterna tillsammans med styrelsen och fick deras fulla stöd. Vi skulle börja publicera serien den 3 oktober 2016. Jag hade fortfarande ingen aning om vad det skulle innebära för mig och Rappler att vi avslöjade hur internet användes som vapen. Ingen av oss kunde föreställa sig då att den banbrytande artikelserien skulle leda till att vi allihop drogs inför rätta.

Men jag ångrar ingenting. Jag skulle ha gjort samma sak igen.

Kapitel 8

Rättsstatens sönderfall inifrån Tystnad är delaktighet

Det var dagen efter min födelsedag, den 3 oktober 2016. Facebook hade inte hört av sig. Trots det stod vi fast vid vårt beslut att just den dagen publicera första delen i vår artikelserie om hur internet används som vapen.

Morgonen ägnade jag åt att lägga sista handen vid artiklarna.174 Jag gick igenom alla uppgifter och började med vår kriminaltekniska undersökning av nyheten om en ”man med bomb”. Sedan lade jag till den virala bilden på en död flicka

Mark och jag på F8-konferensen i San Jose, Kalifornien, 19 april 2017 (Foto med benäget tillstånd av Facebook)

som delats av Dutertes kampanjmedarbetare Peter Tiu Laviña, troligtvis för att visa varför man borde ta livet av knarklangare. Han hade antytt att den döda flickan var från Filippinerna, men i själva verket kom fotografiet från Brasilien – ännu en uppviglande lögn.

Jag gick igenom min första artikel i serien en sista gång. I den hävdade jag att regeringen genom sin strategi att ta död på demokratin genom att skära den ”i tusen strimlor” drog nytta av internets kraft och de sociala mediernas algoritmer för att så förvirring och tvivel. Tanken med artikelserien var att blottlägga detta nya fenomen: den köpta propagandan som tog över sociala medier, svagheterna i den nya, lättutnyttjade infrastrukturen för information och deras inverkan på det mänskliga beteendet. Vi beskrev också ett nätverk av tjugosex fejkkonton på Facebook som i förlängningen påverkade minst tre miljoner andra konton.

Vårt kontor hade öppen planlösning. I dess mitt stod en cirkulär, upphöjd kommandobrygga à la Star Trek avsedd för redaktörer i tjänst, medan deras underordnade satt vid skrivbord som sköt ut från bryggan likt solstrålar. På några av väggarna hängde stora tv-skärmar. I övriga delar av lokalen, som påminde om en vindsvåning inredd i industriell still, fanns fler mötes- och arbetsrum, allihop åtskilda av glasväggar, som oftast täcktes av kulörta post-it-lappar, meddelanden, diagram och siffror som Rapplers anställda krafsat ner under brainstormingmötena. I ett hörn stod manangernas och personalchefernas skrivbord. Mitt kontor låg längst in, omgivet av fönster åt ena hållet och glasväggar åt det andra, där även jag hade satt upp lappar med nedkrafsade siffror och datum. På andra sidan glaset hade jag Glenda och Chay, medan Beth satt i den motsatta änden av redaktionen med utsikt över studion och kontrollrummet. Platsen vibrerade av energi. Dessutom hade jag precis druckit tre Coca-Cola Zero. Jag gick till Chays skrivbord och kikade över axeln på henne för att läsa vad som stod på skärmen. När hon hade läst klart tittade hon på mig. Det var åtminstone tredje gången vi gjorde så.

”Det är bra”, sa hon och drog markören till sista rutan. ”Är du redo?”

”Kör!” sa jag, och så klickade hon på rutan och publicerade. Klockan var sju på kvällen. Jag sprang till kommandobryggan, där vår chef för sociala medier arbetade tillsammans med redaktörerna i tjänst. ”Stacy, det ligger ute nu. Delar du?”

”Okej”, sa hon, tog fram artikeln som vi just lagt ut och skrollade igenom den. Hon lade ut den på vår interna Facebooksida och Slack, så att resten av Rapplers anställda såg den.

”Vi kommer att tokdela den!” sa Stacy medan hennes fingrar snabbt knackade in notiser och förberedde delningen av Rapplers ursprungliga inlägg på våra flöden på sociala medier. Att ”tokdela” hade varit vår stående uppmaning sedan 2012, då Rapplers spridning varit helt beroende av våra tolv första anställdas personliga nätverk.

Jag såg att Stacy var uppklädd.

”Nämen, vad tjusig du var då! Är det något som händer ikväll?”

frågade jag.

”Nej, jag kände mig deppig, så jag klädde upp mig”, svarade hon och skrattade.

”Handlar det om påhoppen?” frågade jag. Stacy ledde vår kampanj #NoPlaceForHate. Vi hade startat den för att få bukt med de skrämmande effekterna av angreppen mot vår sajt, men den hade också öppnat Pandoras ask av ytterligare angrepp som vi inte räknat med. Eftersom vi tillbringade all vår tid på Facebook hade vi känsla för den naturliga rytmen för organisk delning. Men det här var någonting annat.

”De är så snabba, Maria”, svarade hon och växlade mellan flikarna för att visa hur hon arbetade på vår Facebooksida. ”Bara några sekunder efter att vi lagt upp något kommenterar de, men kommentarerna är väldigt enkla och repetitiva.” Hon visade mig några inlägg som Rappler lagt upp och den störtflod av Dutertevänliga kommentarer som kom bara några sekunder senare.

”Tror du att de använder bottar?” frågade jag. ”De kanske

har satt ett botlarm, så att de första inläggen programmerats att läggas upp automatiskt?” Det var logiskt: när Dutertes namn nämndes i ett inlägg kan de ha satt upp ett automatiskt svar, för att sedan följa upp det med sina ”tangentbordsarméer”. 175 ”Men i så fall är de väldigt mycket mer avancerade än de varit förut.”

Jag tänkte tillbaka på månaden innan, när Rappler hade gjort sin sista intervju med den avgående presidenten Benigno Aquino176 i presidentpalatset. När vi var klara tog Aquino mig åt sidan. ”De där angreppen kommer så snabbt. Är de på riktigt?”

”Ja, jag tror det, herr president. De är på riktigt”, svarade jag. Mannen som ledde Dutertes kampanj i sociala medier, Nic Gabunada, skulle senare själv beskriva för oss hur han startat deras onlinearmé med femhundra volontärer, uppdelade geografiskt i fyra olika grupper efter de tre största öarna, Luzon, Visayas och Mindanao, samt OFW-gruppen, vilket syftade på de 10–12 miljoner filippinare som arbetade utomlands.177 Nic hade tidigare suttit i ledningen för mediebolag och reklambyråer och skulle bli den första enskilda individen i världen som Facebook avslöjade och stängde av på grund av ”koordinerat icke-autentiskt beteende”.178

Först hade jag bara viftat bort Aquinos kommentar om hur snabbt angreppen kom på nätet, men nu när samma sak hände oss började det gå upp för mig vad han menade. Man förstår inte omfattningen och effekten av det som händer förrän man själv blir attackerad.

Angreppens volym och frekvens gör dem till något helt annat än det vi sett tidigare – lite som att jämföra big data med ett excelark. Det innebär att bara det tilltänkta målet kan se mönstret, och till en början bara rent intuitivt. För det första är effekten psykologisk, då den skapar osäkerhet och rädsla – vilket även detta är något som bara den angripna upplever. För det andra skapar den ett intryck hos allmänheten som ser på – genom så kallad ”astroturfing”, som ”Sam” hade sysslat med i Dutertes kampanj för kriget mot drogerna – en falsk känsla av att behöva hoppa på tåget, något som kan ändra allmänhetens uppfattning om en

specifik fråga eller ett problem. Och metoderna utvecklades för varje dag som gick.

Vi ville se hur regeringen och allmänheten reagerade på den första delen i artikelserien innan vi publicerade den andra och den tredje. Mot slutet av veckan publicerade vi del två: ”Facebook-algoritmernas inverkan på demokratin”, 179 som lyfte fram en kvinna i Dutertes kampanj vid namn Mocha Uson, och del tre: ”Fejkkonton och konstruerad verklighet på sociala medier”. 180

Det var första gången någonstans i världen, inklusive USA, som data och bevis samlades in för att demonstrera Facebooks destruktiva effekter på demokratin.

Jag tror inte att myndigheterna riktigt visste vad de skulle tycka om den första delen. Vanligtvis tog de tid på sig för att bearbeta och formulera sina svar, ungefär som de gjort med händelsen kring vår ”man med bomb”. Kanske var det naivt, men vi räknade med ett rättframt svar från regeringen på samma sätt som före Duterte. När allt kom omkring kunde de ju inte argumentera emot fakta och verifierade uppgifter, tänkte jag. Jag tog för givet att regeringen skulle erkänna sin inblandning och stävja sin internetarmé – eller ”bloggarna”, som de kallade dem.

Vad jag inte visste var att man höll på att utveckla en ny strategi för hantering av fakta och journalistiska avslöjanden. Det var av ren nödvändighet, för just då skildrade den filippinska pressen det ondskefulla kriget mot drogerna precis som det var – som statligt organiserade mord.

Varje natt sedan valet i juni 2016 hade i genomsnitt trettiotre döda kroppar påträffats på gatorna och i de fattiga kvarteren i Manilla.181 Flera nyhetsmedier publicerade listor över offren. Den största dagstidningen Philippine Daily Inquirer hade en sida med rubriken ”Dödslistan”,182 vars första notiser dök upp bara några timmar efter att Duterte svurits in. ABS-CBN publicerade dessutom en interaktiv karta över morden. 183

Rappler var bland de första att publicera mer ingående porträtt

av personerna som dödats: ”The Impunity Series” 184 gav namn och ansikten åt siffrorna i statistiken och redogjorde i detalj för polisens inblandning i morden. De döda kom oftast från Manillas mest utsatta kvarter och var i många fall barn och tonåringar. Vi följde noggrant de stigande dödstalen och hur polisen försökte frisera siffrorna. Kriget mot drogerna, som i själva verket var ett krig mot de fattiga,185 blev vårt fokus.

Under de följande månaderna skulle Duterte personligen ge sig på vart och ett av de tre nyhetsbolagen. Sedan han tillträdde som president hade han utnämnt nästan sextusen personer till myndighetsbefattningar, utnämningar som enligt honom själv grundats på deras lojalitet mot honom snarare än deras kompetens. De blev fotfolket i hans krig mot drogerna, vilket bidrog till den allmänna känslan av att allt var tillåtet. Männen och kvinnorna som var lojala mot Duterte visste att de kunde begå såväl ekonomiskt som juridiskt korrupta handlingar. De kunde misshandla och rent av mörda andra människor och komma undan med det. Duterte lovade dem alla immunitet. ”Härmed benådas Rodrigo Duterte för brottet flerfaldigt mord”, sa han vid ett tillfälle, ”signerat Rodrigo Duterte.” 186

Som borgmästare i Davao hade Duterte styrt helt i kraft av sin personlighet och gått ut med planlösa direktiv i tal som sändes ut i radio och tv en gång i veckan. Efter flytten till Manilla gjorde han samma sak. Masskommunikation var i själva verket centralt för hans ledarskap, och han slängde sig med en terroriserande och våldsam retorik: ”Hitler massakrerade tre miljoner judar”, sa han en gång. ”Här finns tre miljoner knarkare. Dem skulle jag gärna slå ihjäl.” Det han sa var både felaktigt (Hitler mördade sex miljoner judar, och att det skulle finnas tre miljoner narkomaner i Filippinerna verkade osannolikt) och fullt av genomskinligt uppviglande retorik, men det fick stor uppmärksamhet på Facebook och andra sociala medier.

Under den viktiga övergångsperioden strax efter Dutertes tillträde hamnade artisten Mocha Uson i centrum för regeringens

offensiv. Usons populära Facebooksida hade till en början mest bestått av sexråd och dansövningar i sovrummet med hennes sång- och dansgrupp Mocha Girls. Men snart skulle den fyllas till bristningsgränsen av hätska kommentarer riktade mot journalister och vem som helst som ifrågasatte Duterte och hans regering. Varje dag publicerade hon inlägg med konspirationsteorier om kuppförsök och CIA-komplotter. Dutertes kampanjgrupp såg till att dra nytta av hennes inflytande på sociala medier, och senare skulle hon rent av bli utnämnd till en befattning i Dutertes regering.

Den kraftiga tillströmningen av engagemang på Usons sida och hennes utveckling från sexig dansös till politisk bloggare, propagandist och statstjänsteman var ett utmärkt exempel på hur Facebooks algoritmer gjorde det möjligt för regeringen

som med sina statliga resurser redan hade en enorm makt – att missbruka sin ställning ännu mer.

I augusti 2016 introducerade Uson ett meme med termen ”presstituerad”187 (en sammanslagning av ”press” och ”prostituerad”) för att beskriva mainstreammediernas ”negativa inställning”. Budskapet var tydligt: journalister var korrupta och skrev det de fick betalt för att skriva av sina finansiärer, vilka i sin tur var personer som ville störta Duterte. Statsmaktens officiella hållning, som spreds till den breda allmänheten, var ”vi mot dom”, men det tog ett tag innan journalisterna förstod vad som pågick. Enligt metaberättelsen de spred var medierna ”partiska”188 mot Duterte. Han själv beskrevs ofta som en underdog som utmanade eliten och oligarkerna i ”Manillaimperiet”. Precis som splittringen som skapades på sociala medier i USA inför valet 2016 – särskilt längs skiljelinjer som kön, etnicitet och identitet – fokuserades angreppen i Filippinerna på fundamentala motsättningar: rika mot fattiga, landsbygd mot stad, elit mot vanligt folk.

Kartläggningen av information i vår interna databas Sharktank visade att förekomsten av vissa ord ökade kraftigt från 2016 till

mars 2018, som bayaran (korrupt) dilawan (familjen Aquinos gula färg, som framställdes som elitistisk och utan kontakt med vanliga filippinares verklighet) och ordet ”partisk”. När hon var som störst använde Uson och andra i hennes närhet online ordet ”partisk” i 30 000 kommentarer på en enda dag. Bland de grupper och sidor som Rappler bevakade användes begreppet bayaran i nästan 50 000 inlägg och över 1,8 miljoner kommentarer.

Genom vår kampanj #NoPlaceForHate hade vi redan gjort Rappler till en måltavla, men hur genomrutten infrastrukturen för information hade blivit förstod jag först när jag såg reaktionerna på artikelserien om hur internet används som vapen. Det började gå upp för mig att journalisterna hade förlorat sin ställning som grindvakter för fakta och information. De nya grindvakterna – teknikplattformarna – hade infört regler som försåg de digitala populisterna och autokraterna med atombomber att trasa sönder samhällen och demokratier över hela världen.

Efter artikelserien intensifierades angreppen mot Rappler. Den 4 oktober 2016 kom de först porlande, sedan som en våg och slutligen som en tsunami, när Thinking Pinoy – som en bloggare vid namn RJ Nieto kallade sin Facebooksida – den 8 oktober började uppmana anhängare till Duterte: #UnfollowRappler.

Dagen därpå, söndagen den 9 oktober runt klockan nio på kvällen, anslöt sig Mocha Uson till dem och lade upp en timslång livestream på Facebook full av propaganda om Duterteregeringens första hundra dagar och om hur ”fiender arbetar dygnet runt” för att störta Duterte. Rubriken på inlägget var ”Min reaktion på Rapplers anklagelser mot mig”, men det utvecklades till en tirad om ”mainstreammedier”, Rappler och mig personligen, med massor av förvrängningar och anspelningar. Det är oklart om de var avsiktliga, enbart berodde på okunnighet eller om det var en kombination av båda.

”Medan vi arbetar i tysthet”, sa Uson på filippinska, ”finns det de som attackerar oss. Jag läser inte mainstreampressen längre.”

Samtidigt ökade antalet kommentarer på hennes Facebooksida kraftigt, delvis med hjälp av fejkkonton (som Facebook tog bort två år senare). Den kvällen åstadkom Dutertes angrepp på sociala medier det som propagandamaskinens skapare ville uppvisa: en massiv våg av stöd för Uson och Duterte, som på samma gång blev ett vapen riktat mot mig och Rappler.

Inte förrän fem år senare, när amerikanska medborgare hade stormat Kapitolium, skulle villkoren för detta beteende etableras. Då införde Facebook sent omsider riktlinjer för att förhindra ”brigadering”, eller samordnat aggressivt beteende på nätet. Attackerna delas upp i flera kategorier. Det finns ”marionetter”: fejkkonton som angriper eller hyllar någon eller något, ”massrapportering”: organisering för att påverka det tilltänkta målet negativt, och ”astroturfing”: falska inlägg eller lögner som är utformade att se ut som genuint stöd eller intresse på gräsrotsnivå.

”De vill avsätta Duterte”, hävdade Uson på Facebook. ”Allt vi ber om är rättvis nyhetsrapportering. De ignorerar det viktiga och fokuserar på det negativa … om journalisterna verkligen gjorde sitt jobb tror jag inte att hela vår nation skulle vända sig till sociala medier. De uppskattar helt enkelt inte de bra sakerna som Duterte gör.”189

”Rappler, blev ni sårade när vi sa ’presstituerade’?” skrev Uson. ”Varför är ni så känsliga? Kanske tog ni åt er så mycket för att ni faktiskt är presstituerade.” Det var ett exempel på de falska, ofta osammanhängande slutsatser hon drog – samtidigt som det var ett nytt grepp för kvinnohat på nätet – men denna förenkling var precis vad hennes publik ville ha. Hon komprimerade alla uppgifter och frågeställningar i de tre delarna i vår artikelserie till en enda mening. Hon spelade på följarnas ego samtidigt som hon gav bränsle till konspirationsteoretikerna.

”Maria Ressa kallade oss bottar, troll, falska profiler … är ni alltså fejk?” frågade hon sin publik på nätet, ”… hon kallade oss för ’Dutertepropaganda’ – nu är det tydligen propaganda att vara

nationalist! Och den som är patriot är ett troll. Är inte Duterte vår president? Borde vi inte visa honom respekt?”

Med den typen av koder samlade hon anhängare mot mig och Rappler och citerade attackerna från Nieto, eller Thinking Pinoy, som lade upp lögner om Rappler på sin sida upp till fem gånger om dagen, och varje attack förstärktes av Facebook. Det Facebook gav en enskild persons inlägg eller en underhållares videoklipp var den höga spridningsnivå som tidigare var förbehållen tv-bolagen. Rappler och jag hade inte en chans att försvara oss. Dutertes propagandamaskin drog nytta av Facebooks härskarvänliga programmering av algoritmer.

Mocha Usons inlägg den 12 mars år 2018 löd: ”Maria Ressa, Rappler, era nyheter borde inte bara bestå av skvaller.” I inlägget jämförde hon sin och Thinking Pinoys Facebooksida med Rapplers. Med röd text på tagalog stod det: ”Eftersom ingen tror på er kallar ni andra sidors följare för ’fejkkonton’. Var inte så bittra och sluta ge Facebook skulden för er dåliga trafik.”

Även andra, liknande aktörer skröt om att de minsann slog mainstreammediernas internettrafik och lade till och med upp sina sidvisningsresultat. Med detta raserade de journalisternas och nyhetsbolagens trovärdighet. Det finns ett ord på filippinska som beskriver det beteendet: talangkaan, sättet som krabbor kryper upp på varandra för att nå toppen. Framför ögonen på oss alla förändrade Dutertes hantlangare vår infrastruktur för information. Detta fick pågå oavbrutet i flera år innan Facebook vidtog några som helst åtgärder.

Det är så desinformationsarbetet fungerar över hela världen. Lögner som upprepas om och om igen förändrar drastiskt allmänhetens uppfattning i politiska frågor – en egenskap hos propaganda som världens stormakter alltid har känt till, men som fått ny innebörd och nytt tonläge i de sociala mediernas tidsålder. När så Facebook under denna period översteg tre miljarder användare globalt kom världens ledare på en metod att utöva makt över enskilda individer på sociala medier.

Det som hände i Filippinerna år 2016 är en variant i mindre skala av samtliga desinformationskampanjer som då inleddes i demokratier runtom i världen. Kombinationen av bottar, fejkkonton och innehållsskapare (riktiga människor som Mocha Uson) smittade vanligt folk likt ett virus, men dessa intet ont anande medborgare visste inte ens om att de blivit smittade. I efterhand kan vi se att metaberättelsen om en tragisk händelse alltid har delats flera år tidigare som illasinnade berättelser på internet. I mitt fall delade Uson och Nieto ”journalist är lika med brottsling” och ”grip Maria Ressa” flera år innan jag greps första gången. Därmed banade de väg för allmänhetens acceptans för rättsprocesser som först senare skulle bli verklighet.

Den direktströmmade video där Mocha Uson gick till angrepp mot mig och Rappler bestod av en perfekt mix av interaktivitet, sarkastisk bitterhet, ”vi mot dom”-känsla och lättköpt engagemang – precis sådana saker som Facebooks algoritmer belönar. Nästan fem år senare ligger videoangreppet fortfarande uppe på Facebook och har fått över 3 100 delningar, 12 000 kommentarer och 497 000 visningar.

Personangreppen mot mig kom i hennes kommentarsfält, varav de värsta lades upp av män – eller konton som utgav sig för att vara män. Detta skulle upprepas överallt där Facebook fanns – plattformen belönar faktiskt ett beteende som kvinnor och andra utsatta grupper jorden runt har kämpat mot i årtionden. Vi slog larm om allt sådant på ett tidigt stadium till Facebook, eftersom det var i kommentarerna vi såg många av exemplen på astroturfing. Och när Mark Zuckerberg sedan hävdade att desinformation bara utgjorde en procent av alla aktiviteter på webbplatsen tog han oftast inte hänsyn till kommentarsfälten.

Angreppen blev fler och fler även på min personliga Facebooksida. Jag försökte svara, men då svämmade mitt flöde över av kommentarer. Halvvägs genom Usons livestream började jag räkna angreppen mot mig. Vid midnatt hade jag i snitt nittio

hatmeddelanden i timmen. Jag blev arg och gick med bultande hjärta runt, runt i lägenheten för att försöka förstå vad som hände och hur jag skulle slå tillbaka.

Jag kunde inte svara de tre innehållskreatörerna: Uson, RJ Nieto och Sass Sasot – en filippinsk medborgare som studerade internationella relationer i Nederländerna och drev bloggen ”For the Motherland”. Svarade jag skulle jag bara legitimera deras tirader för de demografiska grupper de riktade sig till, och jag var medveten om att jag ändå inte skulle nå fram till deras följare. Men jag tvingades se på medan människor av kött och blod övertalades att ändra uppfattning om alla mina meriter som journalist, som nu inte längre tycktes spela någon roll. Det var som om ett gäng fulla överklasstudenter hade gjort gemensam sak och hur enkelt som helst kunde smula sönder trovärdigheten jag byggt upp under hela min karriär. Jag såg det hända i realtid.

Så jag gjorde det jag lärt mig att göra i konfliktzoner. Jag tog fem djupa andetag, tryckte tillbaka alla känslor och bestämde mig för hur jag skulle agera. Till sist bestämde jag mig för att lägga ut personangreppen – som skickats direkt till mig och som jag tidigare bara hade kunnat se på min Facebooksida – offentligt så att alla kunde se dem.190

Jag dokumenterade angreppen.

Usons och hennes kumpaners attack mot Rapplers Facebooksida den natten fick omedelbar effekt: 20 000 konton slutade följa Rappler – den högsta siffran någonsin på en dag – och bortfallet fortsatte de följande dagarna. På en månad tappade vi 44 procent av följarna som besökt oss varje vecka och en procent av vårt totala antal följare försvann, drygt 51 000 konton. I allt väsentligt var det en ny, lömsk form av statlig censur som utnyttjade Facebooks algoritmer. 25 procent av våra sidvisningar på Facebook försvann. Min trovärdighet som byggts upp med den ena storyn efter den andra de senaste trettio åren tillintetgjordes fullständigt, samtidigt som allmänhetens förtroende för vårt nystartade medieföretag Rappler sattes på prov.

Det här var ett av de många angrepp som kom till mina privata meddelanden de närmaste dagarna efter artikelserien om propagandakriget. Jag publicerade det tillsammans med andra ”kreativa attacker” efter midnatt den 10 oktober 2016. Läkaren Peter Ian Tabar medgav att han hade trott på mig förut, men att han nu ”hatade” mig.

Ingen journalist med självrespekt skulle sänka sig så lågt som dessa så kallade ”bloggare” gjorde för att ta över vårt lands informationsstruktur. Eftersom det mest såg ut som barnsliga spratt och översitteri valde de flesta journalister – liksom jag själv till en början – att inte ge svar på tal. Sedan började de riktigt ondskefulla påhoppen, följt av attacker från myndigheterna. Först i efterhand började mönstret framstå klart och tydligt. Vi hade gemensamma regler och etiska principer, vi värnade om yttrandefriheten. Vi utkämpade ett krig i en ny värld enligt den gamla världens paradigm, i övertygelsen att det journalistiska arbetet skulle vara nog.

Vad vi inte förstod var att Facebook, denna webbplats som miljontals människor fortfarande trodde främjade gemenskap och kontakt, hade ersatt de traditionella medierna. Vi insåg inte att dessa ”innehållsskapare”, med sina grova, ibland oanständiga och manipulativa inlägg, nu ansågs vara politiska experter, till och med journalister som förmedlade ”fakta”. Dessa konton var kärnan i en propagandamaskin som mobbade och trakasserade sina måltavlor och uppviglade sina följare till våld. Samma sak hände i samband med ”Stop the Steal” i USA, de anti-muslimska upploppen i Indien, Rysslands invasion av Ukraina och andra

händelser i många delar av världen. Facebook inte bara tillhandahöll eller möjliggjorde en plattform för deras åsiktsmaskiner, utan gav i själva verket dessa agitatorer en fördel, eftersom ilska är den smittsamma valutan i Facebooks vinstmaskin. Det var bara ilska, upprördhet och rädsla som ledde till att fler personer loggade in på Facebook flera gånger varje dag. Facebook har skott sig på våld.

Det var först 2018 – efter Cambridge Analytica-skandalen, brexit, Donald Trumps och Rodrigo Dutertes valvinster 2016 med mera – som Facebook började ta bort uppmärksammade inlägg i Filippinerna och resten av världen. Bland annat ledde det till att räckvidden begränsades för Mocha Usons sida och för nätverket som Dutertes chef för sociala mediekampanjer hade byggt upp.

Men då var det förstås för sent.

Rappler hade satt upp som mål att gå med vinst 2016 – efter ungefär hälften så lång tid som det brukar ta för traditionella nyhetsbolag – och vi var på god väg att lyckas. Men så publicerade vi artikelserien om hur regeringen använde internet som vapen, varpå Dutertes propagandamaskin slet oss i stycken.

Under två års tid ignorerade Facebook i stort sett alla uppgifter vi gav dem – för vi höll ju till i Filippinerna och inte i USA. De åren, medan desinformationskampanjerna tilläts härja fritt över hela världen, kännetecknades av systematiska, storskaliga manipulativa insatser för att förvränga fakta, som förändrade den gängse uppfattningen av verkligheten och underminerade allmänhetens förtroende.

Mindre än ett halvår efter Dutertes maktövertagande i Filippinerna skulle jämviktsförhållandet mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt kollapsa till följd av hans system, som i stället byggde på beskyddarskap, blind lojalitet och det jag började kalla för ”de tre c:na”: corruption (korruption), coercion (tvång) och co-option (rekrytering). 191 De som vägrade göra

vad regeringen ville eller ta emot det de erbjöd (ofta i privata sammanhang och förenat med affärsmöjligheter), blev utsatta för angrepp.

Det skedde på två olika sätt. För det första genom urskillningslösa, upprepade attacker som fick avskräckande effekt, vilket ledde till färre diskussioner och åsiktsyttringar på nätet. En känsla av fruktan etablerade sig i den virtuella världen som återspeglade det våld och den rädsla som kriget mot drogerna skapade i den verkliga världen. Därefter gav sig regeringen på tongivande personer i särskilt utvalda delar av offentligheten –inom näringsliv, politik och medier. Det var nämligen viktigt för Duterte att väldigt tydligt statuera exempel när någon utmanade hans makt.

Det första varnande exemplet inom näringslivet blev magnaten Roberto Ongpin,192 som president Duterte i augusti 2016 inte bara utsatte för skoningslösa offentliga angrepp, utan även anklagade för ekonomisk brottslighet. Enligt Forbes var Ongpin en av de femtio rikaste filippinarna 2015 med en förmögenhet på 900 miljoner dollar. Regeringen vädjade därmed till populistiska fantasier om att folket under Dutertes ledning kunde sätta sig upp mot ”oligarkerna”. Samma historia skulle upprepas flera gånger de kommande åren för att få företag att foga sig. Och propagandakampanjen fungerade. Dutertes offentliga uttalanden påverkade marknaden – under Dutertes första år vid makten föll aktievärdet i Ongpins börsnoterade företag PhilWeb med 46,3 procent.

Å andra sidan ledde Dutertes chock- och skrämseltaktik till att de ”nya magnater” han föredrog belönades – exempelvis Dennis Uy, en affärsman och vän till Duterte från Davao som stöttat honom sedan lång tid tillbaka.193 Den stora börsvinnaren 2016 var Uys Phoenix Petroleum, som ökade med 92 procent det året. Uys imperium, som var mycket högt belånat,194 växte avsevärt under Dutertes tid vid makten.

Inom politiken blev senator Leila de Lima det varnande

exemplet för Dutertes enorma makt. Som före detta justitieminister och ordförande i Filippinernas kommission för mänskliga rättigheter hade hon utrett anklagelser mot Duterte om summariska avrättningar under hans tid som borgmästare i Davao.

När de Lima utnämndes till senator inledde hon en utredning i senaten. Allmänheten fick höra sensationella vittnesmål av trovärdiga vittnen som påstods ha dödat på Dutertes order. De Lima var på den tiden Dutertes mest högljudda kritiker och inte rädd för något. I ett tal i augusti 2016 fördömde hon de summariska avrättningarna i det brutala kriget mot drogerna, och delar av det som offentliggjordes då ingår nu i det åtal som människorättsgrupper väckte mot Duterte 2021 i internationella brottmålsdomstolen.

En vecka innan hennes offentliga utredning skulle inledas påbörjade Duterte ett aggressivt och smaklöst personangrepp mot henne. Han anklagade henne för att ha en ”chaufför och älskare” som tog emot pengar från ”Muntinlupa”, vilket syftade på knarkbaronerna i New Bilibid-fängelset i den delen av Manilla.

”Här har vi en omoralisk kvinna … en kvinna som betalat för sin älskares hus”, sa Duterte i ett tv-sänt tal. ”Med lättförtjänta knarkpengar”, lade han till. Sedan konstaterade han motsägelsefullt att det inte fanns några bevis för att Leila hade narkotikapengar, men kom ändå till slutsatsen: ”Att döma av hur det ser ut har hon dem [pengarna].” Sedan påstod han att han hade en sexvideo med Leila.195

Precis som framtida anklagelser mot påstådda kuppmakare var det en ren lögn, men den statliga byråkratin lyckades förvandla lögnen till verklighet. Likt en maffiaboss försökte Duterte skrämma Leila till tystnad genom att hota med att visa upp det som hans anhängare senare skulle hävda var en sexvideo – en video som i själva verket inte existerade. Dutertes män påstod att de hade något som de inte hade och ville inte visa det för allmänheten. Dutertes tal var ytterligare en kod, en signal till anhängarna online att gå till attack. Plötsligt började memes och

bilder att dyka upp i sociala medier som på kommando. Samtidigt som Duterte ägnade sig åt publika angrepp mot de Lima och lovade att avsätta henne gick propagandamaskinen för högtryck och skämde ut och förödmjukade henne offentligt.

Filmerna, som påstods ha spelats in 2012, sades innehålla sexuellt umgänge mellan Leila och hennes tidigare chaufför och livvakt Ronnie Dayan. Leila själv avfärdade detta som ”nonsens”, men justitieminister Vitaliano Aguirre II stämde in i Dutertes snaskiga personangrepp mot Leila och upprepade de smutsiga sexanklagelserna. De falska videorna blev virala – snart fanns det till och med dvd-kopior till salu ute på stan.

På Rappler hade vi svårt att förhålla oss till hur de kvinnofientliga attackerna och efterspelet till dem skulle förmedlas till allmänheten. Eftersom vi inte ville sprida dem vidare valde vi att låta bli att ta upp vissa historier. Tyvärr bidrog det inte till att stoppa spridningen, och möjligen gjorde det Leila ännu mer isolerad. Hon såg varenda attack med syfte att bryta ner henne på nätet, men det var inte många andra som såg dem, så allmänheten hade svårt att förstå varför hon så ofta var känslosam i offentliga sammanhang.

Leila tvingades in i försvarsposition och erkände att hon en gång haft en relation med sin chaufför,196 men att hon inte hade betalat för hans hus och definitivt inte betalat för det med knarkpengar. Enligt Leila hade chauffören skrämts att rätta sig efter regeringens berättelse.197 Hon förnekade att hon var med i sexfilmen, ett påstående som Rapplers researchteam kunde bekräfta.

Men Dutertes allierade i senaten lyckades ändå avsätta Leila som ordförande i utskottskommittén. Hennes efterträdare, senator Richard Gordon, lade omedelbart ner utredningen om Dutertes krig mot drogerna såväl som de påstådda morden i Davao flera år tidigare.198 Som ytterligare hämndaktion inledde representanthuset – som dominerades av anhängare till Duterte – en utredning om Leilas påstådda roll i den illegala droghandeln på fängelset i Muntinlupa. Hon beskylldes för att ha tagit

emot pengar för att skydda narkotikahandeln. En skrattretande anklagelse.

I det offentliga förhöret i kongressen var de flesta av huvudvittnena dömda knarkbaroner. Kongressledamöterna frossade i deras smutsiga historier om Leilas sexuella affär med sin chaufför med grabbiga skratt och hånfulla flin.199 Det var misogyn mobbning av allra värsta sort som nu utspelade sig i verkliga livet.

”När fick du orgasm?” frågade en kongressledamot i ett tv-sänt förhör.200 En av fångarna som kallades till vittnesbåset hävdade att Leila hade ”poledansat”201 för en annan fånge. Nyhetsmedierna var försiktiga i sin rapportering. De påpekade att alla uppgifter var obekräftade och, vilket möjligen var ännu viktigare, att de kom från fångar och underförstått med lätthet kunde ha styrts av regeringen. Men påståendena spreds som en löpeld på falska nyhetssidor.

Året därpå greps Leila de Lima anklagad för narkotikabrott. När detta skrivs avtjänar hon sitt sjätte år i fängelse. 202 Amnesty International kallar henne ”samvetsfånge”. Human Rights Watch har tillsammans med EU, FN och amerikanska kongressledamöter vid upprepade tillfällen krävt hennes omedelbara frigivning.

Förr i tiden när jag märkte att regeringen lade så stora resurser på något hade jag följt frågan utan förutfattade meningar och tänkt ”ingen rök utan eld”. Jag hade känt att det vore vansinne om historien inte åtminstone till viss del var sann, för våra svaga institutioner till trots hade vi sällan varit med om maken till skamlöst maktspel och skoningslös småsinthet. Inget av det som hände Leila de Lima 2016 och 2017 var normalt för oss.

Att se de tusen strimlorna skäras i realtid är inte alltid det enklaste. I efterhand verkar det uppenbart att demokratins kontrollmekanismer höll på att kollapsa. Vår president lyckades alltså fängsla en oppositionspolitiker som kämpat för att avslöja hans brott, och de människor och institutioner som borde ha hindrat honom hjälpte honom att göra det. Duterte hade precis som Facebook dragit nytta av det förtroendesystem som de nu

tillsammans förstörde. Internet som vapen hade utvecklats till lagen som vapen.

Det var bara en tidsfråga innan regeringen skulle börja ge sig på oss. Innan de Lima greps fick Rappler ett tips om att den biträdande justitieministern Jose Calida pressade finansinspektionen att inleda en utredning mot oss. Trots allt som hänt de senaste månaderna hade jag fortfarande svårt att ta sådana bisarra saker på allvar. Hur mycket korruption jag än bevittnat i mitt land verkade det så märkligt och osannolikt att regeringen skulle använda sina resurser till att hämnas mot journalistkåren på det sättet.

Rappler hade börjat gå med vinst som planerat 2016. Vi låg bra till när det gällde räckvidd och intäkter. Jag hade anställt tre amerikanska nyckelpersoner med specialistkunskap i discipliner som ännu inte introducerats i Filippinerna: en it-chef från Silicon Valley, en gränssnittsdesigner och en dataanalytiker. Ett år tidigare hade vi öppnat en liten filial i Jakarta. Dessutom hade vi dragit in mer kapital från investerare.

Våra befintliga filippinska aktieägare ville ha fler aktier, men jag ville att Rappler skulle få erkännande av det globala samfundet och attrahera investerare inom två områden: journalistik och teknik som främjade medborgarengagemang. Under 2015 hade North Base Media (grundat av ledande publicister som Marcus Brauchli, som tidigare varit chefredaktör på Wall Street Journal och Washington Post) meddelat att man skulle investera i Rappler.203 I en tid då journalistiken genomgick dramatiska förändringar var tanken att det skulle stärka vår kompetens och utöka vår räckvidd globalt. Strax därefter meddelade även Omidyar Network, skapat av Ebay-grundaren Pierre Omidyar, att de ville investera i bolaget.204 Både North Base och Omidyar kallade Rappler för pionjärer genom både vår journalistiska modell och vår modell för läsarengagemang.

Mindre än ett år senare tvingades jag se både mitt och Rapplers rykte smulas sönder på nätet. Vi reagerade på angreppen som ansvarsfulla journalister ska: genom att undersöka om

angreppen mot vår bevakning av Duterte hade någon som helst grund i fakta. År 2017 lät vi GMT Media under ledning av den tidigare BBC-chefen Jerry Timins utföra en extern, oberoende granskning av Rappler, där vi jämfördes med såväl de viktigaste filippinska nyhetsmedierna som globala kriterier för nyhetsrapportering. Utredningen slog fast att vi skildrat regeringen rättvist. Med andra ord: vi skötte vårt jobb som vi skulle.

Ändå kände jag mig hjälplös inför attackerna på nätet, som fortsatte med oförminskad styrka. Ilskan inom mig byggdes upp mer och mer. Den energin använde jag till fler undersökningar, mer data. Jag berättade för allt och alla exakt hur vi blev manipulerade allihop. Vi vägrade låta oss skrämmas att backa från vår kritiska granskning av den nya regeringen.

Vi gav inte vika, men det gjorde inte Duterte och hans nätarmé heller. I maj 2017 publicerade vi en utskrift av ett samtal mellan Duterte och USA:s president Donald Trump, där Duterte kallade Nordkoreas ledare för en ”galning”, vilket förstås blev oerhört genant för regeringen. Som svar på det publicerade RJ Nieto en video där han kallade mig ”förrädare” som gjort Filippinerna till måltavla för Nordkorea. I november 2017 hade videon 83 000 visningar och eggade till kommentarer som ”#ArrestMariaRessa” och ”Rappler och Maria Ressa är det filippinska folkets fiender”.

Jag följde sinnesrobönen: att acceptera det jag inte kunde förändra, finna mod att förändra det jag kunde, och förstånd att förstå skillnaden.205 Trots att det vred sig i magen lärde jag mig att bejaka rädslan och förändra det jag kunde. Vi samlade information om och övervakade utvecklingen av desinformationsnätverkens strategier, utbredning och budskap. Sedan publicerade vi prognoser för vad som skulle kunna hända i andra demokratiska länder.206

Vi visste att vi var ute på djupt vatten. Det stod vid det laget klart att våld på nätet ledde till våld i den verkliga världen, 207 inte minst genom de rapporter som visat hur grupper på sociala medier gett bränsle åt vit makt-gruppers raseri i USA.208 Vi förberedde

oss på det värsta och utökade våra säkerhetsåtgärder. Efter det skulle vi öka säkerheten ytterligare sex gånger fram till 2018.

Men vi oroade oss för hur de vildsinta angreppen skulle påverka vårt unga team. Rappler råkade bestå av 63 procent kvinnor och hade en medianålder på tjugotre år. Vi uppmuntrade personalen att prata med oss om hur de behandlades på nätet och erbjöd terapi till alla som behövde hjälp. Så länge vi inte var rädda var inte heller de det. Först hämtade de mod hos oss, och när vi inte orkade mer hämtade vi mod hos dem.

Källor inne i palatset berättade för Rappler att man från september 2016 hade betalat ut pengar till ”grupper” som visade fortsatt stöd för Duterte på nätet,209 så vi förstod att attackerna skulle bli värre och värre. Vår avdelning för sociala medier utarbetade ett system online som innebar att alla som blev utsatta skulle skyddas av någon av sina medarbetare.

I början av 2017 började en av Dutertes första hantlangare, RJ Nietos ”Thinking Pinoy”, sprida idén att regeringen borde vidta rättsliga åtgärder mot Rapplers nyligen utökade styrelse. Nieto publicerade alla Rapplers deklarationer från 2011 till 2015, men utelämnade 2016, året då vi börjat gå med vinst, eftersom det inte passade in i metaberättelsen han ville skapa: att Rappler inte bara var på väg mot konkurs, utan också hade underlåtit att betala skatt på vår investering i PDR-certifikat (Filippinska depåbevis, ett slags certifikat med underliggande tillgång) och att vi var skyldiga regeringen 133 miljoner filippinska peso. Nieto förutspådde att Rappler skulle läggas ner 2018.

I april flög jag till San Jose för att delta i Facebooks årliga utvecklarkonferens F8. Facebook hade bett mig delta för att träffa företagets anställda och partners och berätta om vårt arbete på Rappler. Under förra årets upplaga av F8 hade Facebook visat upp Rappler och våra insatser för crowdsourcing vid naturkatastrofer.210 #ProjectAgos, crowdsourcingplattformen vi byggt för tyfoner och katastrofer, ingick i lanseringen av Facebooks Free

Basics, den kostnadsfria app för låga uppkopplingshastigheter som gjorts tillgänglig för mobiltelefoner.

Men mellan dessa två konferenser hade min syn på företaget förändrats. Mina varningar till våra partners i Singapore i augusti året innan hade ignorerats helt och hållet. Och när jag nu kom till San Jose efter Dutertes våldsamma attacker mot Rappler, Roberto Ongpin och Leila de Lima slog jag larm med ännu större frenesi än förut.

Väl där bjöds jag in till ett rundabordssamtal med Mark Zuckerberg och andra företagsgrundare som använde Facebook för att bidra med globala perspektiv. Jag var den enda journalisten i rummet. När jag försökte öppna datorn för att göra anteckningar tryckte en Facebook-anställd bredvid mig ner min skärm igen.

När jag fick ordet började jag med att bjuda in Mark till Filippinerna på besök.

”Tack så mycket”, svarade han, ”men som du förstår håller jag på att upptäcka hur lite jag känner till om mitt eget land, så det är vad jag planerar att göra i år.”

Han syftade på valet av Donald Trump till president i november året innan. Som svar på det planerade Zuckerberg att ägna 2017 åt att resa runt till alla delstater i USA, eftersom han ville ”komma ut och prata med fler människor om hur de lever, arbetar och tänker om framtiden”.

Fortune hade nyligen utsett Zuckerberg till årets affärsman. Han hade ännu inte fyllt trettiotre. Jag slogs av hur mycket makt denne unge man hade.

”Det kan dröja ett tag innan jag kommer till Filippinerna”, fortsatte han, ”särskilt som vi just fått reda på att min fru är gravid med vår andra dotter!”

”Grattis”, svarade jag, ”men du anar inte vilken makt Facebook har i Filippinerna.”

För andra året i rad beräknades filippinarna bli det folk i världen som tillbringade mest tid på internet och sociala medier (2021 skulle bli det sjätte året i rad). Och trots dåliga uppkopp-

lingar hade filippinarna det året också laddat upp och ner flest videor på Youtube sedan 2013.

Som filippinare och enda journalist i rummet ville jag varna gruppen för hur sociala medier förändrade journalistiken och infrastrukturen för information i grunden.

”Nittiosju procent av filippinarna på internet är på Facebook, Mark!” utropade jag, delvis med förhoppningen att den lilla detaljen skulle locka honom att komma på besök. Då kanske han skulle förstå problemen vi börjat se: angreppen mot journalister och hur regeringen anlitade ”influerare” på sociala medier för sin propagandakrigföring.

Mark satt tyst en stund. Kanske hade jag varit för ivrig. ”Maria, vänta lite nu”, svarade han och såg mig rakt i ögonen, ”var håller de övriga tre procenten hus?”

Jag var inte ensam om att säga ifrån. Såväl presidenter som privatpersoner och journalister över hela världen började allt oftare varna Facebook för att de höll på att ödelägga våra demokratier. Hade Facebook bara agerat då skulle så många av de människor som satt sig upp mot makten ha sluppit förföljelse – såväl journalister och människorättsaktivister som politiker. Konspirationsteorierna kunde ha förpassats till marginalen igen, där de hörde hemma, i stället för att vara den centrala drivkraft i politiken de är i dag.

Nästa politiker som Dutertes regering gav sig på var oppositionsledaren Leni Robredo, Dutertes vicepresident. (Även om presidenter och vicepresidenter ofta styr tillsammans, väljs de i Filippinerna separat och kan komma från olika politiska partier.) Med detta gick Dutertes attacker in i en ny fas, där statliga resurser användes för desinformationsinsatser mot den högsta ledaren i oppositionen.

Leni är en lugn, pragmatisk och hederlig jurist med stort socialt engagemang, som även haft en viktig roll i maken Jesse Robredos politiska karriär.211 Jesse Robredo var minister i Aquinos regering och hade omkommit i en flygolycka 2012.

Och precis som Corazon Aquino hade gjort 1986 tog Leni upp arvet efter sin make och besegrade Bongbong Marcos i 2016 års vicepresidentval med knappt 200 000 röster.

Informationskrigföringen mot Leni inleddes i januari 2017, anförda av samma tre innehållsskapare som förut: Sass Sasot, RJ Nieto och Mocha Uson. Vid det laget hade alla tre dykt upp på bilder från möten i palatset. Mocha var statstjänsteman med uppdrag för diverse myndigheter inom Dutertes regering, bland annat hans kommunikationsavdelning, medan RJ Nieto var konsult för utrikesdepartementet. De anklagade Leni för att samarbeta med amerikanska grupper i syfte att störta Duterte. Det var skrattretande,212 men Facebook gav deras befängda antaganden masspridning. Återigen var det Facebooks beslut.

Attackvektorerna för #LeniLeaks i januari 2017. Leni Robredo var ett av favoritmålen för propagandamaskinen. Hon utsattes nästan dagligen för attacker, som fick direkt inverkan på de statistiska opinionsundersökningarna. Detta är samma nätverk som gick till angrepp mot mig och andra journalister och de ledande nyhetsorganisationerna.

År 2018 lyckades vi med hjälp av insamlade data och våra insatser för att spåra attackerna till grupper i Dutertes närhet bevisa att det rörde sig om statligt finansierat näthat.213 Tre år senare, 2021, skulle revisionskommissionen konstatera att den myndighet som spred hatet (#LeniLeaks var hashtaggen för angreppen mot Robredo) hade anställt runt 375 personer,214 260 procent fler än dess ordinarie personalstyrka. Det hade kostat 1,4 miljoner dollar.

Men 2016 och 2017 visste vi inte det. Då visste vi bara var att det var något som inte stämde. Att annars obemärkta bloggare lyckades överträffa och överhopa traditionella nyhetsmedier och journalister verkade bero på Facebook-algoritmernas utformning och potential för masspridning. Men hur starka kopplingarna till staten var och hur hela processen för den nya nätpropagandan såg ut hade vi ännu inte klart för oss.

Data för nätverkskartan som visar de femton främsta spridarna av #LeniLeaks, rangordnade efter deras beräknade gradtotal. Den beräknade graden in är antalet inlägg som delats från andra kanaler, den beräknade graden ut är antalet tillfällen andra personer delat från berörd kanal. Det framgår tydligt att en del sidor är influerare (noll grader in, höga gradtal ut), medan de som ligger närmare botten främst sprider innehållet. Det som visas här är det nätverk för skapande och spridning av innehåll som låg bakom attacken mot Leni Robredo i januari 2017 och tjänar som demonstration av hur en informationsoperation ser ut.

Vi borde ha varnat allmänheten mer ingående om detta, men precis som vid attackerna mot Leila de Lima insåg vi inte att teknikplattformarna hade förändrat grindvaktsreglerna i grunden, så att de numera premierade lögner framför fakta. Dessutom hade Rappler och jag varit bland de bästa rekryterarna till sociala medier. Att den kraften, som hade gett vår organisation så stort inflytande, plötsligt vändes mot oss och andra var en förvirrande utveckling.

Dessutom var jag naiv. Jag ställdes inför en situation som jag aldrig kunnat föreställa mig tidigare under mina decennier inom journalistiken. Tidigare hade jag alltid fått lära mig att låta mitt arbete, och därmed Rapplers arbete, tala för sig självt. När attackerna började strömma in svarade jag därför inte på dem offentligt, utan bestämde mig för att bara fortsätta som förut. Som Rapplers ledare kände jag pressen på mig att hela tiden vara stark, men stundtals kände jag mig hjälplös.

Tills jag åt en ödesmättad middag i den sydafrikanska staden Durban.

”Jag känner mig helt utpumpad”, sa jag.

Det var i juni 2017. Jag var på en konferens i Durban och åt middag med Julie Posetti, som ledde ett projekt för innovativ journalistik på Oxford University. Hon hade varit såväl reporter som universitetslärare och forskare och förstod tempot och problemen som fanns med dagliga nyheter på internet. Med Julie kände jag mig äntligen trygg och att jag inte behövde oroa mig för reaktionerna på det jag sa.

”Det är lögner”, sa jag, och syftade på personerna som gick till angrepp mot mig varje dag. ”Men om vi svarar ger vi dem en större plattform, vilket i slutändan leder till att de utnyttjar oss för att växa. Fast om vi inte svarar tror alla att det de sprider är sant.”

”Maria”, sa Julie, ”du borde fundera på att gå ut offentligt med vad du varit med om.” Efter att ha studerat sexism i nyhets-

branschen hade hon betydligt mer nyanserade kunskaper än jag om hur angrepp mot journalister fungerade.215 ”Jag håller på med en grej nu som jag tycker att du borde vara med i.”

Då var jag en av få journalister som specifikt nämnde hotet vi stod inför: plattformarna själva. Alltför många höll fast vid gamla synsätt. Men jag var osäker på om jag orkade blotta mig för ännu en granskning. Julie höll på med en studie om yttrandefrihet för Unesco och berättade att kvinnliga journalister utsattes för angrepp på nätet tre gånger så ofta som manliga.216 Hon ville intervjua mig för studien.

”Hur menar du att det skulle gå till, Julie?” sa jag.

”Du måste berätta om några av de värsta sakerna du har gått igenom, för jag kan garantera att du inte är ensam om att vara drabbad”, sa hon.

Jag berättade om hur jag såg mitt rykte dras i smutsen framför ögonen på mig. Men instinktivt kände jag fortfarande att det kunde bli ännu värre om jag besvarade angreppen och tog itu med problemet.

”Men om du inte gör det kommer det också bli värre”, sa hon.

Julie ansåg att jag borde agera, medan jag själv möjligen hade utvecklat symptom på inlärd hjälplöshet till följd av angreppen. Jag behövde perspektiv från någon som varit i hetluften som reporter och förstod pressen som journalister fick utstå dagligen. Samtidigt insåg jag att den nya värld vi verkade i var fundamentalt olik allt vi hade upplevt förut.

Jag bestämde mig för att delta i Unescostudien. 217 Boken som organisationen så småningom skulle publicera och presentera vid en FN-konferens med titeln An attack on one is an attack on all, beskriver riskerna som journalister ställs inför och ger kreativa lösningar på problemen.

Det var ett av de där avgörande ögonblicken då jag valde att visa tillit – och jag är så glad att jag gjorde det. Genom att blotta min ångest för personer som i princip var främlingar för mig och kunde ge mig nya perspektiv utifrån såg jag en större helhet

träda fram, en helhet som sträckte sig långt utanför mig själv. Jag började förstå hur det jag gick igenom passade in i ett större globalt sammanhang, vilket hjälpte mig bejaka rädslan jag kände.

Och det påminde mig om att människor i grunden är godhjärtade. Precis som på pyjamaspartyt öppnade jag bildörren och gick ut. I stället för att skratta åt mig kom människor fram och ville hjälpa mig. De många vänskapsrelationer jag odlat till människor som Julie har vuxit fram ur vårt arbete: ur våra gemensamma principer om journalistiken och att stå upp mot makten.

De kommande åren skulle Julie fortsätta att ställa frågor om vad vi på Rappler gjorde för att besvara attackerna. Hennes synpunkter hjälpte mig att överbrygga det stora gapet mellan vad vi gjorde och vad västerländska medier gjorde. Hon var en av de få som insåg att vi av nödvändighet låg något före i upptäckten av de problem och lösningar som journalistiken stod inför, och det var därför hon fortsatte skriva om oss. Under åren som följde skulle Julie anlita datavetare från Storbritannien för att få hjälp med att analysera närmare en halv miljon inlägg på sociala medier med angrepp mot mig. Nästan fem år efter att angreppen inleddes skulle den första big data-analysen av sitt slag 218 förklara varför angreppen hade ägt rum och hur – att 60 procent av attackerna riktade in sig på att rasera min trovärdighet, medan de övriga 40 procenten bestod av extremt personliga och elaka attacker med syfte att bryta ner min vilja att fortsätta arbeta. Det hjälpte att se uppgifter som tagits fram av människor utanför Rappler. Ibland behöver man yttre bekräftelse på sin egen inre verklighet.

Julia och hennes kollegor219 var också bland de första som ifrågasatte teknikplattformarnas grundläggande antaganden och såg hur de filippinska, sydafrikanska och indiska nyhetsredaktionerna utvecklades för att bemöta det växande hotet och förtroendets slutliga död. Vid ett tillfälle skulle hon och hennes team göra en djupdykning i hur tre nyhetsorganisationer från den globala södern utvecklade verksamheten för att svara på det stigande antalet nya former av angrepp.220 Hon tillbringade

minst en vecka vardera på Daily Maverick i Sydafrika, på Quint i Indien och på nyhetsredaktionen hos oss på Rappler.

Hade hon stannat hos oss bara en dag till hade hon varit på plats på redaktionen när jag greps första gången.

I juli 2017, i sitt andra årliga tal om nationens tillstånd, gick president Duterte till angrepp mot Rappler. Han anklagade oss för att bryta mot grundlagen genom att, som han såg det, ha utländska ägare – ett enkelt sätt att underblåsa en stämning av nationalistisk förbittring i landet. Lögnerna som tidigare spridits nedifrån och upp i sociala medier började nu komma uppifrån och ner. ”Rappler, försök tränga djupare in i er identitet så ska ni se att det slutar [med] amerikanskt ägande”, sa han ungefär en halvtimme in i sitt tal. Han angrep oss på en blandning av engelska och filippinska. ”Om ni är en tidning ska ni vara hundra procent filippinsk, men när man tränger djupare in i identiteten ägs den helt och hållet av amerikaner.”221

Inget av det som president Duterte berättade för nationen var sant, men det spelade ingen roll. Tidigare samma månad hade han hotat familjen som ägde Philippine Daily Inquirer, Filippinernas största dagstidning,222 med att redogöra för deras felaktiga skatteinbetalningar. Två veckor senare meddelade familjen att den skulle sälja sina andelar i tidningen. I april 2017 hade Duterte hotat med att inte bevilja förnyat franchiseavtal åt min tidigare arbetsgivare ABS-CBN, som fortfarande var landets största tv-bolag.223 Ett kongressutskott skulle släcka ner kanalen i maj år 2020, vilket var första gången det hände sedan Marcos införde krigslagar nästan ett halvt sekel tidigare.

Hoten som Duterte riktade mot landets massmedier hade inte bara en nedkylande effekt på den filippinska yttrandefriheten

de skapade ett nytt Sibirien.

När Duterte attackerade oss i sitt tal till nationen sände Rappler ut talet direkt på Facebook, Youtube, Twitter och vår egen webbplats. Jag var programledare för sändningen och satt runt

ett bord på vårt kontor tillsammans med tre analytiker. Ingen blev rädd den dagen. Trots att talet direktsändes sträckte vi lite extra på ryggen.224

Jag skrev omedelbart ett offentligt svar som jag ville twittra och skickade ett meddelande till manangerna i vår grupp på appen Signal. Vi fortsatte att lyssna på Duterte. Jag såg på mina medgrundare i rummet och alla nickade. Några minuter senare hade jag twittrat: ”President Duterte, du har fel. @rapplerdotcom ägs till 100 procent av filippinare. Alla ledare bör granska informationen de får.”225

Nu ska jag berätta om en sak till som hände det året. Jag lärde känna en kvinna vid namn Camille Francois, som var forskningschef för Googles tankesmedja Jigsaw. Tillsammans med ett tiotal andra grupper från hela världen gick Rappler med som deltagare i hennes forskningsprojekt. Camille hade en gedigen bakgrund inom teknologi och socialpolitik (bland annat som särskild rådgivare till Frankrikes it-minister), såväl som genusforskning och mänskliga rättigheter. Rapporten som projektet utmynnade i – ”Patriotic trolling: The rise of state-sponsored online hate mobs” (”Patriotiska nättroll: de statsfinansierade näthatgruppernas uppkomst”) – fördjupade bilden av fenomenet patriotiskt trollande: ”riktade, statsfinansierade kampanjer för näthat och trakasserier som används i syfte att tysta och skrämma enskilda individer”.226 Rapporten bestod av minst femton fallstudier av regeringar som i varierande grad använt sig av näthat för att bombardera och överhopa sanningssägare och påverka den allmänna opinionen. Viktigast av allt just då var att den gav en uppfattning om hur omfattande den globala desinformationskrisen är. Rapporten skulle ha publicerats i augusti 2017, men datumet sköts upp gång på gång.

I oktober åt Camille och jag lunch på Chelsea Market i New York, alldeles nedanför Jigsaws kontor. Trots att vi då hade samarbetat i mer än ett år var det första gången vi sågs personligen.

Camille hade en vänlig framtoning och pratade engelska med lätt fransk brytning. Hon beställde en sallad, jag tog en hamburgare med lökringar. Hon sa att det var en sak hon måste berätta.

”Jag är ledsen, Maria”, sa hon, ”men jag tror inte att vi kommer att publicera rapporten.”

Hon stack ner gaffeln i salladen och ställde den åt sidan. I augusti hade vi skickat in ett slutligt manus. Nu hade det gått nästan två månader sedan dess.

”Det är verkligen viktigt att den här studien publiceras”, sa jag.

”Tyvärr finns det inte mycket mer jag kan göra”, sa hon.

Google tänkte inte tillåta att den publicerades.

Hade den bara kommit ut är jag säker på att den hade spridits som ringar på vattnet och förhindrat väldigt mycket av det värsta vi nu tvingats utstå. Jag försökte övertala Camille att streta emot, men märkte att hon uttryckte sig väldigt diplomatiskt. När hon några månader senare meddelade att hon skulle lämna Jigsaw blev jag inte förvånad.

Till denna dag vet jag inte varför Google beslöt sig för att stoppa rapporten. Men än en gång präntades den gamla lärdomen in i mig, nu med ännu större klarhet, att tystnad är delaktighet.

Bara för att andra kompromissar behöver inte du göra det. Bara för att andra är tysta behöver inte du hålla tyst.

En dryg vecka efter Dutertes angrepp mot oss inför hela nationen blev vi stämda för första gången. En mängd utredningar av Rappler inleddes, med anklagelser om brott i tre huvudkategorier: utländskt ägande, skattebrott och nätkränkningsbrott.

Vi var tvungna att anlita advokater, och de som tog sig an oss insåg att det kunde få konsekvenser även för dem. Inom loppet av ett halvår gick ungefär en tredjedel av hela vår kassa för löpande utgifter åt till de svällande rättegångskostnaderna. Det var begynnelsefasen av de totalt fjorton brottsutredningar som skulle inledas mot oss.

Fanns det någonting positivt att ta med sig från detta så skulle

det i så fall vara att skamlösheten i Dutertes attacker mot oss började uppmärksammas globalt. I oktober kom Bloomberg News grävande reporter Lauren Etter227 till Filippinerna för att umgås med oss i vår vardag. Reportaget publicerades i december på Bloomberg Businessweeks förstasida med rubriken: ”Hur Rodrigo Duterte gjorde Facebook till ett vapen – med lite hjälp av Facebook”. För att skydda mig (och för att visa hur osäkra tiderna var då) ändrade de titeln på nätet till ”Vad händer när regeringen använder Facebook som vapen?”. 228 Det var början på det som snart skulle utvecklas till en störtflod av internationell uppmärksamhet riktad mot Filippinerna, Rappler och mig.

DEL III Tillslag

Arresteringar, allmänna val och kampen för vår framtid

2018–nutid

Kapitel 9

Att överleva i tusen strimlor

Tro på godheten

Rapplers kontor strax efter finansinspektionens historiskt unika beslut att stänga redaktionen, 15 januari 2018. (Leanne Jazul/Rappler)

Ända sedan 2016 hade vi vetat att den biträdande justitieministern Jose Calida bett finansinspektionen att granska och väcka

åtal mot Rappler, grundat på anklagelserna om ägande och kontroll av främmande makt.229 Då och då under månaderna som följde fick vi uppdateringar från våra källor om hur regeringens utredning utvecklades, men hur allt skulle sluta visste vi ännu

inte. Då kunde jag fortfarande inte riktigt tro att regeringens besynnerliga uppträdande skulle leda till några verkliga konsekvenser. Men det blev det ändring på i januari 2018, när finansinspektionen drog in vår verksamhetslicens. 230

Jag blev tvungen att fråga våra advokater vad det betydde.

Svaret var enkelt: regeringen ville stänga ner Rappler. ”Finansinspektionens order om att återkalla Rapplers verksamhetslicens är den första i sitt slag i historien, både för finansinspektionen och för filippinska medier”, skrev vi i vårt uttalande som reaktion på beslutet. ”Vad detta innebär för er, och för oss, är att finansinspektionen tvingar oss att lägga ner verksamheten, att sluta berätta historier för er, att sluta stå upp mot makten och säga sanningen och släppa allt som vi har byggt upp – och skapat –tillsammans med er sedan 2012.”231

Naturligtvis tänkte vi inte finna oss i det. Vi kände till våra rättigheter. Man känner rädslan komma, sedan tar man sig igenom den.

Manangerna sammankallades. Glenda bokade genast ett flyg hem från Boston, där hon hade bedrivit forskning genom ett stipendieprogram på Harvard. Beth, Chay och jag höll nära kontakt med varandra medan vi ringde runt till folk och vaktade inkommande samtal. Även om vi var åtskilda geografiskt arbetade vi parallellt, var och en med en uppgift att utföra, och uppdaterade varandra med jämna mellanrum för att se hur bilden tog form.

På förmiddagen kallade vi till stormöte med alla anställda – generalförsamlingen, som vi kallar det – och talade om för personalen att vi tänkte bestrida anklagelserna. Jag stod på Star Trek-bryggan mitt i kontoret och lovade dem att vi skulle greja det, även om jag själv ännu inte riktigt hade förstått det unikt outgrundliga agerandet från vår regering. Men trots det som höll på att hända var teamet vid gott mod, och på fotot som togs direkt efteråt har vi breda leenden allihop.232 Vi visste vad vi behövde göra.

När finansinspektionen formellt meddelade sitt beslut och journalister kom för att intervjua oss beslöt vi oss för att hålla en presskonferens. Vi hade ingenting att dölja. Våra advokater protesterade. De ville ha tid på sig att granska beslutet innan vi gjorde några offentliga uttalanden. Nåja, det var för sent nu. Vi hade redan publicerat vårt uttalande, 233 som vi i samma ögonblick insåg att vi inte gått igenom med advokaterna. Men jag antar att det hela underlättades av att manangerna hade varit med om samma sak förut: vi hade erfarenheten, visste vilka gränser som inte fick överskridas. Vi visste hur skandalöst regeringen hade agerat och kunde inte hålla tyst längre, för tystnad är delaktighet.

Som jag lärt mig under hela min karriär: låt inte den ”gyllene tidpunkten” gå förbi, låt inte någon annan berätta din historia.

Beth ordnade så att presskonferensen kunde direktsändas i god tid före halvsjunyheterna. Chay och jag skulle göra var sitt kort uttalande innan vi svarade på frågor. Inget var förberett. Vi jämförde bara snabbt anteckningarna vi krafsat ner på papper. Sedan kastade vi oss utför stupet.

”Stort tack för att ni har kommit hit”, började jag och log mot journalisterna. ”Vi kommer inte att lägga ner! Lika bra att jag klargör det med en gång. Att detta har skett så snabbt, och som attackerna mot medier i allmänhet har sett ut, visar på det här beslutets utpräglat politiska natur. Vi kommer att ta detta till domstol.”234

Jag berättade vad finansinspektionens beslut handlade om. Det var absurt. Denna lilla administrativa myndighet hävdade att de PDR-certifikat vi hade och som ägdes av utländska investerare i praktiken innebar att vi kontrollerades av främmande makt och därmed bröt mot grundlagen. Jag berättade för journalisterna att depåbevisen var fullt lagliga och inte stred mot grundlagen, och att vi hade lämnat in våra papper till finansinspektionen 2015.

Med tanke på hur attackerna på nätet såg ut förstod jag att jag

behövde förenkla juridiken. Annars skulle det vara hur enkelt som helst för regeringens propagandister att vilseleda och ljuga, vilket de redan hade försökt.

”Att investera pengar i en PDR påminner lite om att satsa på en galopphäst”, förklarade jag. ”Det betyder inte att man får bestämma vad hästen ska äta eller vem som ska rida på den. Man har ingen kontroll över någonting, men man satsar på en häst. Om hästen vinner, ja men vad bra, då får man något tillbaka. Men om den förlorar får man ingenting.”

Jag betonade också att finansinspektionens beslut inte bara skulle få konsekvenser för Filippinerna, utan även för företag som investerar i Filippinerna – i detta fall Omidyar Network och North Base Media. Innebörden av finansinspektionens beslut var att utländska företag kontrollerade Rappler. Men både Omidyar Network och North Base Medias depåbevis uppgick till mindre än 10 procent. Dessutom innebar de finansiella derivatens utformning i sig att de inte kunde ge ägarkontroll. Investerarna ägde inte ens några aktier.

”De som har majoriteten av andelarna och som bestämmer hur Rappler ska styras är journalisterna”, sa jag. ”Det är vi.”

Det var chockerande för mig att regeringen var villig att ta en sådan enorm risk att komma på kant med affärsvärlden. Ett så offentligt och uppmärksammat beslut som detta sände inga bra signaler till näringslivet och rättsstaten. Vilket journalisterna förstod, men uppenbarligen inte regeringen – eller så var arrogansen så stor att man inbillade sig att det inte spelade någon roll.

Sedan var det Chays tur. Hon hade ett förflutet som tv-reporter och talade med djupare och lenare röst, med behärskat tonfall. ”Vi fortsätter precis som vanligt”, sa hon. ”Ingenting har förändrats. Direktiven till våra reportrar är fortfarande att följa upp och skriva artiklar och rapportera lika aggressivt som de brukar göra – som ni, alla nyhetsmedier, brukar göra. Vi kommer fortsätta att ställa makten till svars, och vi kommer att fortsätta berätta sanningen, oavsett vad som händer.

En våg av trakasserier har pågått kontinuerligt sedan förra året”, fortsatte hon. ”Beslutet från finansinspektionen var väntat, och nu kom det till slut. Nu har det kommit till allmän kännedom. Vi vet hur vi ska hantera det.”

På något märkligt vis kändes det som en lättnad att den tidigare lågintensiva konflikten med staten nu var en öppen konflikt.

”Under förutsättning att det här landet fortfarande är en rättsstat”, fortsatte Chay, ”kommer vi att ta oss igenom processen … om det behövs tar vi fallet till högsta domstolen, för det här är ju helt klart ett fall som berör grundlagen … det är pressfriheten det handlar om.”235

Finansinspektionen hade inte ens följt reglerna för rättsproceduren. Normalförfarandet för en administrativ myndighet som finansinspektionen var att flagga för vad man såg som potentiella problem. Skulle det visa sig att något var fel fick företaget i fråga sedan upp till ett år på sig att åtgärda problemet. För att ta ett exempel hade landets största telekombolag Philippine Long Distance Telephone en gång faktiskt haft en utländsk vd. Då fick de ett år på sig att tillsätta en filippinsk vd, vilket de också gjorde. Men i vårt fall hade finansinspektionen inte rättat sig efter proceduren – man hade utfärdat en order till oss att lägga ner verksamheten utan att ge oss chansen att svara på beslutet som myndighetens expertgrupp hade fattat. Genom en långsökt teknisk tolkning hade man fått det till att Rappler övergått i utländsk ägo, vilket var rena fantasier.

De använde lagen som vapen, lät det ske mitt framför ögonen på oss. Och vi var inte de enda som hade drabbats. Senator Leila de Lima satt fortfarande i fängelse grundat på anklagelser som aldrig borde ha tagits till domstol, och staten hade nyligen tillgripit bisarra rättsliga förfaranden för att avsätta högsta domstolens chefsdomare Maria Lourdes Sereno.236

Mindre än en månad efter att de försökt ta ifrån oss vår verksamhetslicens hindrade de Rapplers reporter Pia Ranada – som hade i uppgift att bevaka Duterte och den verkställande makten – från att komma in i Malacañang.237 Precis som vi övat in med vårt reporterteam bara några dagar tidigare hade hon då tagit fram sin mobiltelefon, livestreamat på Facebook och Twitter och frågat den vakthavande militären varför hon inte fick komma in i presidentpalatset. Pia hade varit rädd men obeveklig. Hennes händer darrade, inte minst för att hon var så arg. ”Jag ville inte låta dem komma undan”, sa hon.

Senare fick vi veta att ordern hade kommit från en hämndlysten Duterte,238 delvis som vedergällning för Rapplers svidande avslöjanden i ett reportage om korruption vid inköp till flottan med koppling till Dutertes assistent Bong Go.239 Bannlysningen från palatset gällde även mig, och skulle så småningom vidgas från presidentområdet till vilken plats som helst dit Duterte reste i världen.240

Tillsammans med drygt fyrtio andra journalister, aktivister och

Författaren och Rapplers medgrundare Chay Hofileña under en improviserad presskonferens på Rapplers redaktion, 15 januari 2018. (Leanne Jazul/Rappler)

akademiker skulle vi utmana dessa godtyckliga åtgärder i högsta domstolen, då de var tydliga exempel på förhandscensur och bröt mot konstitutionen.241 Men vår död i tusen strimlor fortsatte, och vi hade inget annat val än att stå ut.

Det får en att inse hur maktlös man är. Varje dag förde med sig nya problem, nya lågvattenmärken.

I samma veva meddelade Mark Zuckerberg att Facebook skulle se över sitt nyhetsflöde.242 Förändringarna var ett ynkligt svar på allmänhetens pyrande missnöje över att man låtit desinformationen löpa amok. Nu skulle Facebook i stället prioritera sådant som vänner och familjer delar243 framför innehåll från utgivare och varumärken (bara själva tanken att klumpa ihop nyheter och annonsörer på det sättet känns så fundamentalt fel). Åtgärden försvagade i själva verket bara journalisterna och nyhetsorganisationerna ännu mer och minskade trafiken avsevärt, 244 vilket kunde innebära en minskning med 20 till 60 procent för mindre nyhetsmedier245 runtom i världen. I grund och botten betydde det att faktabaserad information nådde ut till färre människor. Och om det inte finns fakta att motarbeta desinformationsnätverkens lögner med när de letar sig in till familj och vänner, så fortsätter desinformationen att spridas vidare exponentiellt. Facebooks beslut att prioritera ner nyheter246 var ett absurt sätt att hantera problematiken kring ”fake news”. Svepskälet var att de ville få kommentarer och diskussioner att generera engagemang i stället för delningar och likes. Likaså hela konceptet med ett personligt anpassat flöde eller att man tystade och blockerade inlägg i stället för att ta bort dem, eftersom de menade att ”meningsfull interaktion” hädanefter skulle komma från familj och vänner. Forskning har visat att de flesta av oss är mest benägna att dela det som vänner och familjemedlemmar berättar för oss. Vad blir då det förutsägbara resultatet av att algoritmerna programmeras att undertrycka nyheter? 247 Mer hat, mer bitterhet och mer ”fake news”.248

Vilket var precis vad vi fick.

Tre månader senare briserade Cambridge Analytica-skandalen. Bra journalister lägger märke till lösa trådar, rycker i dem och ser vart de leder. Carole Cadwalladr, den Pulitzernominerade reportern på The Guardians systertidning The Observer, hade i samarbete med New York Times avslöjat att det politiska konsultföretaget Cambridge Analytica ägnat sig åt illegal insamling av uppgifter från miljontals konton på Facebook för att rikta in sig på väljare med större precision och främja politiska kampanjer –bland annat Donald Trumps framgångsrika presidentkandidatur 2016.249 Landet med flest berörda konton var USA.

Och på andra plats? Filippinerna.250

Cambridge Analytica gjorde därefter likadant inför brexitomröstningen och – skulle vi senare upptäcka – till kampanjer i Filippinerna.251 I samtliga fall skedde olaglig påverkan, och det var Facebook som gjorde det möjligt.

Bland annat tack vare Caroles envishet kallades Mark Zuckerberg in till den amerikanska kongressen som vittne. USA:s federala handelskammare ålade så småningom Facebook att betala böter på 5 miljarder dollar, den största straffavgift som någonsin utkrävts av ett teknikföretag. Carole ansåg inte att det var tillräckligt. Trots att det fanns så mycket mer vi visste om det som hade hänt under valåret 2016 kunde ingen ställa någon till svars.

Den gamla makten – myndigheter och nyhetsorganisationer – kunde då ännu inte ana hur kraftigt den nya makten – teknikplattformarna – hade urholkat de etablerade strukturer som tidigare, åtminstone i viss mån, upprätthållit ordning och stabilitet överallt i världen.

Det gick upp för mig i juni, då tankesmedjan Atlantic Council samlade femton personer till ett seminarium i Berlin för att diskutera desinformation och dess inverkan på makten. Några av de övriga deltagarna var USA:s före detta utrikesminister

Madeleine Albright, Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt,

USA:s före detta nationelle säkerhetsrådgivare Steve Hadley samt företrädare för Facebook och Microsoft.

Den nya och den gamla makten försökte finna kommunikationsvägar för att överbrygga den väldiga klyfta som uppstått mellan dem. Det fanns en fundamental motsättning mellan de båda: Statstjänstemännen som rörde sig stadigt framåt i ett konsensusbyggande tempo, närmast att likna vid en massiv glaciär, där kartläggning av nackdelar och offentliga diskussioner räknades in som en del av processen. Medan teknikbolagen rörde sig blixtsnabbt, ofta utan att bry sig om säkerhetsåtgärder och utan betänkligheter över att slå sönder saker de antingen inte förstod eller inte brydde sig om.

Den veckan lärde jag mig mycket av Madeleine Albright, som då nyligen publicerat sin bok Fascism: en varning om de auktoritära regimernas frammarsch över hela världen.

Det ordet hade jag inte ens övervägt tidigare, men det skulle fastna hos mig nu. Jag började ompröva allt vi gick igenom. Journalister satte ofta fingret på problem, men fann sällan lösningar. Nu höll min roll i denna kamp på att förändras. Nu försökte jag föreställa mig vad vi kunde göra för att förhindra en dystopisk framtid.

I september åkte jag till Paris för att delta i Informations- och demokratikommissionen, en grupp som bildats med ambitionen att fastställa de principer och värderingar som ska styra internet.252 Återigen breddades mitt perspektiv på vår kamp i Filippinerna. Det var utlandsresor som dessa som gjorde det möjligt för mig att sätta in våra erfarenheter i ett sammanhang: Fanns det fler som gick igenom samma sak som vi? Vilka var de grundläggande orsakerna? Hur kunde vi stärka vår demokrati?

Vid det officiella bildandet av kommissionen kände jag hur min roll vidgades. Nu var jag journalist, måltavla och dessutom utredare, som både skrev artiklar om kommissionen och själv deltog i den.

”Det fria ordet utnyttjas för att tysta det fria ordet”, sa jag till de församlade.

Vår uppgift i Paris var att påbörja ett utkast till Internationella deklarationen om information och demokrati, som skulle ligga till grund för samarbete mellan stater, privata företag och civilsamhälle för att värna demokratin. Två år senare skulle jag vara medförfattare till en rapport som kommissionen publicerade med tolv strukturella lösningar och över 250 taktiska åtgärder för att bekämpa ”infodemin”, som vi kallade det. 253

Men det jag minns klarast från den där veckan i september var det skarpa solskenet utanför Élyséepalatset, medan jag stod där tillsammans med den iranska Nobelpristagaren Shirin Ebadi och den turkiske journalisten Can Dündar och väntade på att få träffa president Emmanuel Macron.

Det var första gången jag insåg att min värld kunde förändras drastiskt.

År 2003 hade Shirin som första muslimsk kvinna och första iranier fått Nobels fredspris för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran, i synnerhet för landets kvinnor och barn. Can var tidigare chefredaktör för den turkiska oppositionstidningen Cumhuriyet, men sedan han dömdes för spioneri efter publiceringen av en artikel om turkiska vapenleveranser till syriska rebeller har han levt i exil i Tyskland.

Både Shirin och Can levde nu i landsflykt, långt från sina hem och familjer. Shirin hade bott i Storbritannien sedan 2009 och hennes familj var kvar i Iran. Can bodde i Berlin, men den turkiska regeringen hade beslagtagit hustruns pass och förbjudit henne att lämna landet.

”Var bor du?” frågade Shirin mig. ”I Manilla?”

”Ja, i Manilla”, svarade jag.

Vi pratade om hur det var att leva åtskild från familjen. Jag tonade ner det. Jag sa att min familj ändå var så utspridd över hela USA och Filippinerna. Jag rationaliserade det hela, antar jag. ”Jag vill inte gå i exil”, sa jag.

Då tänkte jag fortfarande att Filippinerna var något helt annat än Turkiet – som nyligen fängslat över 70 000 personer på ett

enda år – eller Iran, med sin långa tradition av förtryck mot journalister, aktivister och politisk opposition.

Jag hade valt att bygga upp mitt liv i Filippinerna och ville fortsätta med det, oavsett konsekvenserna. För inte så länge sedan hade mina medgrundare och jag skämtsamt kommit överens om vad var och en skulle ta med sig till mig om jag sattes i fängelse (mat, lakan, en fläkt, böcker).

Dutertes agerande fick snart ännu mer global uppmärksamhet: våldet, den gradvisa övergången till diktatur, lagen som användes som vapen. Vid det laget pågick fjorton brottsutredningar mot Rappler, varav en byggde på den synnerligen skrattretande anklagelsen om ”nätkränkningsbrott”. Regeringen gjorde allt för att försöka tysta oss.

Samtidigt fick Rappler allt större erkännande världen över. En viktig milstolpe nåddes i november i Washington DC, när vi mottog Internationella journalistsamfundets Knight International Journalism Award i en salong med femhundra personer i publiken. ”Vi kämpar mot den filippinska regeringens och Facebooks straffrihet”, sa jag till dem. ”Båda sprider våld, rädsla och lögner som förgiftar vår demokrati. Lögnerna på sociala medier har legat till grund för statsmaktens rättsprocesser mot oss.” 254

Jag visste att jag behövde få denna isolerade elit att bry sig om mitt avlägsna land, där strategier för att manipulera dem prövades ut.255

”Varför skulle ni bry er om det?” frågade jag. ”För att våra problem är på väg att bli era problem.”256

Händelserna 2018 förstärkte känslan av att hur skicklig jag än blev på mitt hantverk och även om jag kunnat utöva visst inflytande, så fanns det betydligt mer jag inte kunde kontrollera.

Rättsstaten kan vara en illusion och försvinna på ett ögonblick – en läxa jag hade lärt mig i Indonesien i början av journalistkarriären. I salongen den kvällen vädjade jag till mina journalistkollegor att fortsätta kämpa och ställa regeringar och stora

teknikbolag till svars när de urholkar demokratin i jakten på mer pengar och makt. Jag avslutade med det som nu blivit vårt globala upprop: ”Vi är Rappler, och vi håller ställningarna.”

Det var upprinnelsen till #HoldTheLine – om att stå emot och kämpa för rättigheterna som definierats i landets konstitution. Genom hot och våld försökte makten tvinga oss att backa och avstå från våra rättigheter. För mitt inre såg jag hur vi krokade arm och höll ställningarna vid varje försök att kränka dem. Och oavsett faran skulle vi aldrig frivilligt ge upp de rättigheterna.

Medan ett utmattande år led mot sitt slut nåddes jag av den nedslående insikten att trots allt jag sa privat och offentligt så var det inte tillräckligt.

Vårt internationella erkännande var tydligen något som retade regeringen Duterte. När jag mot slutet av året tog emot ett pris i New York av Committee to Protect Journalists gick Filippinernas justitiedepartement ut med ett pressmeddelande om att man skulle åtala mig och Rappler257 – utan att skicka något juridiskt underlag till oss.258 Där fick jag för att jag tog emot priser och sa vad jag tyckte.

Dagen efter tog jag flyget hem till Manilla. Eftersom ett åtal var på väg var mina advokater på Accralaw – en av de bästa juristbyråerna i landet – oroliga för att en arresteringsorder redan hade utfärdats mot mig, så de skickade advokater för att möta mig på flygplatsen ifall jag skulle bli gripen. Vår reporter Paterno Esmaquel II mötte mig när jag klev av planet. Jag tog mig igenom passkontrollen och Beth anslöt sig till oss vid bagageutlämningen. Som tur var hände ingenting.

Så mycket uppståndelse för några dagar i Manilla. Jag skulle bara komma hem över helgen och gå på några möten, men jag började undra hur mycket rädslan för ett gripande skulle påverka mitt psyke – och hur mycket pengar det skulle kosta.

Men jag fortsatte som vanligt. Jag ville leva mitt liv som om ingenting hade hänt. Först åkte jag till London och sedan till Paris.

Medan jag packade på hotellet i Paris för att flyga hem till Manilla hörde jag demonstranter skandera på gatorna. Det var ”gula västarna”, som protesterade mot bränsleprishöjningarna som gjorts för att hjälpa Frankrike att hantera klimatförändringarna.

Jag tänkte inte ens efter. Jag tog med mig jackan, stativet och kameran och gav mig ut på gatorna. Det var kallt och regnigt, men det kändes bra att vara reporter igen, prata med folk på gatan och göra promenadintervjuer för Rappler.259 Protesterna var den mest kraftfulla och våldsamma utmaningen hittills för Macron, där vänstern och högern gjorde gemensam sak för att protestera mot ett impopulärt politiskt beslut.

Enligt franska polisen var cirka 136 000 demonstranter ute på gatorna den dagen, 268 personer greps. Det var en annorlunda protest i det avseendet att människorna bakom dem var decentraliserade: organiserade på sociala medier – främst Facebook, att döma av mina intervjuer – där desinformation vilseledde folk och underblåste ett gammalt missnöje, som kanske var berättigat i många fall, men som nu hade förstärkts till uppmaningar om våld. I taxin på väg till flygplatsen hörde jag fortfarande dånet från vattenkanonerna och de tjutande sirenerna.

På en av mina telefoner såg jag bilar brinna i Paris. På en annan hade jag en aktiv sms-konversation med manangerna och våra advokater, som berättade att en arresteringsorder utfärdats mot mig. Den här gången hade det tydligen att göra med värdepapper och skatteflykt. En kort stund kände jag luften gå ur mig. Sedan smälte jag det och började fokusera på nästa drag. Jag hade tränats för kriser av det här slaget sedan min tid som krigsreporter. Jag hade helt enkelt inte tid att vältra mig i rädslan och ångesten, även om den ibland kunde kännas överväldigande.

Planet från Paris skulle landa i Manilla söndagen den 2 december klockan 20:40. Min familj vädjade till mig att inte åka tillbaka dit. Men något annat kom inte på fråga – jag hade ett företag att sköta och människor som litade på att jag gjorde mitt jobb.

Ilskan vällde upp inom mig över orättfärdigheten i att regeringen

omdefinierade lagarna och urholkade rättsstaten. Jag tänkte se till att klara mig igenom konflikten och ställa regeringen till svars.

En av våra advokater frågade om jag kunde ta ett senare flyg hem. Jag funderade på saken en stund men sa nej, det skulle bli för krångligt och dyrt. Jag föredrog konfrontation, för det skulle leda till en lösning. Jag tänkte inte ge vika för makthavares nyckfulla skrämseltaktik.

När jag kom till Charles de Gaulle förberedde jag mig på det värsta, till och med på att behöva tillbringa natten i fängelse. Så jag öppnade resväskan, tog fram pyjamas, tandborste och ombyte och packade ner alltsammans i handbagaget. Sedan gick jag in i flygplatsterminalen, checkade in resväskan och klev ombord. Jag var så trött att jag sov under stora delar av den tjugo timmar långa resan.

Det var många som tog emot mig när jag kom hem: sex advokater från Accralaw och ett team på minst sex personer från Rappler. Det här var andra gången vi gjorde detta. Tänk bara hur det störde våra verksamheter och liv. Jag visste inte om jag skulle bli arg eller rädd. Jag blev nog lite både och.

Ankomsten till Ninoy Aquino International Airport i Manilla, söndagen den 2 december 2018.

Några timmar innan mitt plan skulle landa hölls ett anförande av vår chefsjurist Francis Lim, före detta chef för den filippinska börsen och ledaren för vårt försvarsteam: ”Vi hoppas innerligt att Maria Ressa inte blir arresterad när hon kommer till Manilla i kväll. Det är sällan arresteringsorder delges på söndagskvällar. Händer det denna gång skulle det bara förstärka den välgrundade uppfattningen att regeringen på olovligt sätt har påskyndat målen mot Rapplers medarbetare på grund av nyhetssajtens orädda rapportering om den verkliga situationen i Filippinerna.”

Efter knappt tjugo timmars resa landade planet i Manilla. Jag slog på mina mobiltelefoner och meddelandena bara öste in.

Genom manangtråden fick jag veta vad som hade hänt och vad jag kunde förvänta mig. Min syster Michelle sms:ade att hon gjorde allt hon kunde för att hindra mamma och mina mostrar från att åka till flygplatsen. Jag sa till mig själv att det kanske vore bäst för mina föräldrar att återvända till USA. Det vore en stor omställning, med tanke på att de alldeles nyligen hade bestämt sig – på min inrådan – för att flytta till Manilla.

När jag klev av planet såg jag flygplatspoliser stå och vänta på mig.

Tätt bakom dem stod två av våra advokater och vår reporter Paterno Esmaquel. På vägen till passkontrollen förklarade de att de bara ville hjälpa mig att komma igenom snabbt. Puh. Några poliser som var där för att arrestera mig verkade inte synas till. När vi lämnade ankomsthallen möttes vi av en flock tv-kameror och reportrar. Lamporna tändes och frågorna kom snabbt.

”Jag vet inte vad jag ska förvänta mig”, sa jag efter att ha tackat flygplatspolisen för eskorten. ”Det här vet vi. Vi vet att en arresteringsorder har utfärdats. Men exakt vad det betyder vet jag ju inte. Alltså, tänk dig själv att det går ut en arresteringsorder mot dig. Jag ska göra vad som krävs för att bemöta det här.” 260

”Vet du vad som kommer att hända med åtalen?” frågade en annan reporter, som syftade på anklagelserna om skatteflykt.

”Det kan jag inte riktigt svara på”, sa jag. ”Det enda jag vet

är att vi begärde omprövning, men att åtalen väcktes innan vår begäran om omprövning ens hade övervägts, så jag kommer att bestrida processen. Och jag kommer att bestrida anklagelserna. Anklagelserna innebär att Rappler omklassificeras till – och detta är ett direkt citat – ’en värdepappershandlare’. Det är väl självklart att vi inte är någon aktiemäklarfirma? Jag är journalist. Jag har alltid varit journalist. Så försök bara – jag kommer att bemöta det.”

Improviserad presskonferens sent på kvällen söndagen den 2 december 2018 på Manillas flygplats Ninoy Aquino International. (Rappler)

”Hur känns det att kanske bli arresterad?” frågade en reporter.

”Ja, för det första kommer jag att ställa myndigheterna till svars för att de pekar ut mig som brottsling offentligt”, svarade jag.

”För det andra känner man sig förstås sårbar.” Till min förtvivlan kände jag att rösten brast.261 ”Men det är väl det som är poängen, eller hur? Poängen för myndigheterna är att få en att verkligen känna makten de har, och att de kan göra vad de vill.” 262

Nästa dag betalade jag borgen för arresteringsordern i förebyggande syfte. Dagen därpå lämnade vi in en överklagan mot åtalet, bland annat för att fallet låg utanför den berörda domstolens jurisdiktion.263 Alltsammans verkade bara komiskt.

Några dagar senare var jag tillbaka i rättssalen. Då biföll domaren vår överklagan och sköt upp åtalsprövningen. 264

Vi hade lyckats köpa oss lite tid, men varje dag visade sig ett nytt potentiellt värstascenario. Att bara fortsätta jobba som vanligt var svårt som det var i det föränderliga tekniklandskap vi befann oss i, där teknikbolagens affärsmodell för informationsspridning och annonsering var ett direkt hot mot nyhetsorganisationernas överlevnad. Angreppen från myndigheterna innebar att jag parallellt med arbetet behövde ägna mig åt krishantering, samtidigt som jag själv var målet för attackerna. Vi lade ut stora summor på våra jurister och slösade bort tid på evinnerliga möten med dem. En del veckor tillbringade jag 90 procent av min tid tillsammans med olika advokater. Några söndagar minns jag att jag blev sittande i timmar vid ett bord med minst sex advokater. Jag tyckte synd om både dem och mig för att det bisarrt nog var så våra liv nu såg ut.

Tidigt en morgon i december klev jag upp för att återigen gå till appellationsdomstolen för skatteärenden och betala borgen, denna gång för fyra nya anklagelser om skatteflykt.

Efteråt begav jag mig till kontoret och framåt lunch var jag fullständigt utmattad. Runt halv sju åt jag middag i närheten av kontoret och försökte skaka av mig dagens negativa tankar. Då såg jag plötsligt ett meddelande på Twitter om att Time hade utsett mig till en av årets personligheter.265 Jag var faktiskt på väg att ringa vår chef för sociala medier för att kontrollera att det verkligen var sant, men just då ringde telefonen. Det var CNN som ville att jag skulle kommentera omslaget till Time. 266

Det vände sig i magen. Min första känsla var att uppmärksamheten bara skulle leda till fler attacker. I efterhand tänker jag att det var en posttraumatisk stressreaktion, för egentligen tror jag att utmärkelsen bildade ett slags skyddande hölje runt Rappler.

”Hur känns det?” frågade Kristie Lu Stout, ett av CNN:s främsta nyhetsankare i Asien.

”Det är blandade känslor”, sa jag. Mitt tal var hackigt och osammanhängande. I videon från CNN:s sändning såg jag senare att mitt ansikte såg trött och medfaret ut. ”Att det inte är lätt att vara journalist i dessa tider vet vi, men något som jag tror stärker oss alla är att det knappast har funnits en bättre tid att vara journalist i, för det är nu vi verkligen lever upp till våra principer och vårt uppdrag.”267

”I morgon är det ett år sedan de två journalisterna från Reuters dömdes och fängslades i Myanmar”, sa Kristie. Wa Lone och Kyaw Soe Oo hade gripits för att de skrivit om morden på muslimska män i delstaten Rakhine i Myanmar. En känd amerikansk journalist skulle nog inte ens ha nämnt den händelsen, eftersom de två journalisternas öden knappast uppfattades som relevanta för vare sig den amerikanska allmänheten eller amerikanska intressen. ”Vad skulle du vilja säga till de båda journalisterna från Reuters och deras familjer om kampen för rättvisa?”

”Vi måste fortsätta kämpa”, svarade jag. ”Vi måste fortsätta hålla fast vid våra principer. Varje gång myndigheter var som helst i världen går bakåt i utvecklingen måste vi se till att fortsätta ifrågasätta dem. Dessutom tror jag att det som händer i Myanmar visar på samma sak som det som sker i Filippinerna, det vill säga på sociala mediers påverkan och hur sociala medier kan användas för att väcka hat och underminera journalisters trovärdighet över hela världen.”268

På nyårsafton var jag i New York. Det hade varit ett långt år, ett år då jag insett hur mycket vi tar våra friheter och rättigheter för givna. Jag hade inte ens varit säker på att domstolen skulle ge mig tillstånd att resa, så det var en otrolig lycka att bara kunna promenera runt på New Yorks gator tillsammans med min syster

Mary Jane.

Föreningen Times Square Alliance hade bjudit in ett tiotal journalister för att uppmärksamma vårt arbete och låta oss medverka vid nedräkningen under Times Squares traditionella ”ball

drop”, som markerade början på det nya året. I samma stund som de kallade upp oss på scenen tittade jag på mobiltelefonen. Jag hade fått ett meddelande från Mary Jane, som nu var hemma hos sin familj igen och undrade vilken kanal de skulle titta på. Från Los Angeles meddelade min syster Nicole att hon redan satt och tittade, och mina föräldrar och Michelle skickade ett sms från Manilla och berättade att de såg sändningen på Rappler.

Medan vi gick upp mot scenen började det ösregna, så jag drog huvan på min munkjacka över huvudet. Jag önskade att jag kunde överföra energin och förväntningarna jag kände till andra journalister i liknande situation som min, som tvingades förlita sig på hoppet för att orka kämpa sig igenom varje svårt ögonblick. Jag kunde inte vara annat än tacksam.

De presenterade popstjärnan Bebe Rexha, som var där för att sjunga John Lennons ”Imagine”. En kort paus uppstod, sedan hördes hennes kraftfulla stämma fylla upp Times Square och vardagsrum över hela världen med den bekanta melodin. När vi än en gång uppmanades att föreställa oss en bättre värld kändes det passande att en amerikansk sångerska med albanska föräldrar gav John Lennons text ett nytt sammanhang och ny innebörd.

T.S. Eliot återigen: nuet förvandlade ögonblicket då jag hörde John Lennon sjunga låten för första gången och vice versa. Vi började sjunga med i texten: You may say I’m a dreamer, but I’m not the only one. I hope someday you’ll join us … and the world will be as one.

Jag torkade tårarna från ansiktet. ”Gott nytt år, allihop!” skrek Bebe. Publiken bröt ut i stormande jubel. Sedan började nedräkningen.

De sista tio sekunderna skrek vi allihop, och 2018 var över.

Kapitel 10

Bli inte ett monster för att du slåss mot ett monster

Bejaka rädslan

Kommer till domstolen för att betala borgen efter att ha blivit gripen och suttit i häkte över natten, 14 februari 2019. (Alecs Ongcal/Rappler)

Det var den 13 februari 2019. Solen strömmade in genom fönstren på kontoret, och som så många gånger förr stannade jag till och förundrades över hur solnedgången färgade Manillas stadssilhuett. Jag var på väg in till ett möte med Facebooks nya team från Singapore med uppgift att spåra informationskampanjer. De hade kommit till oss den här gången.

Ingen av dem hade varit i Filippinerna förut. Det jag framför

allt slogs av med de här människorna, precis som när jag träffade Mark Zuckerberg, var hur unga de var, men ledaren för teamet var en före detta FBI-utredare som jag börjat få förtroende för. Gemma Mendoza, chefen på vår avdelning för desinformationsspårning, hjälpte mig att presentera strategierna och metoderna som vi hade upptäckt att de angripande nätverken använde.

Det var mitt näst sista möte för dagen och klockan sex på morgonen dagen därpå skulle jag sätta mig på ett plan till Malaysia för att intervjua landets premiärminister Mahathir Mohamad. Nu ville jag förmedla mina tankegångar till teamet från Facebook så fort som möjligt, lämna kvar Gemma hos dem och bekräfta intervjun med Mahathir före talet jag skulle hålla på University of the Philippines för att sedan åka hem och packa.

I det inglasade konferensrummet, med ryggen vänd mot nyhetsredaktionen, inledde jag min presentation. Plötsligt kom Beth in i rummet. Något förvånad avbröt jag mig själv och presenterade henne för teamet. ”Hej Beth, det här är det nya teamet som jobbar med desinformationsnätverk på Facebook”, sa jag. ”Hörni grabbar, det här är Beth Frondoso, en av Rapplers grundare.”

”Maria, vänd dig inte om”, sa Beth snabbt. ”De har kommit för att arrestera dig.”

Men jag vände mig förstås om direkt. Över axeln skymtade jag Glenda, som pratade i sin mobiltelefon, och Chay, som talade med en grupp personer som såg ut att vara civilklädda poliser. Fler kollegor till dem stod utspridda över redaktionen. Jag hade satt mobilen på ljudlöst, men nu tittade jag ner på den och såg att jag hade massor av meddelanden från journalister, bland andra Alexandra Stevenson på New York Times.

”Maria, våra reportrar livestreamar”, fortsatte Beth med ansträngd min. ”Glenda ringer advokaterna. Chay uppehåller dem.”

”Okej”, svarade jag och tryckte tillbaka känslorna. ”Titta hit allihop.”

Två unga ansikten mitt emot mig stelnade till.

”Gemma, se till att få ut det här gänget diskret”, sa jag och vände mig till våra partners på Facebook. ”Om läget förvärras är det bäst för er att ni inte är här. Men nu ser ni vad vi måste utstå bara för att vi gör vårt jobb, så snälla hjälp oss.” Jag försökte hålla en lättsam ton. De började packa sina saker. ”Vi får ses lite senare helt enkelt”, fortsatte jag. ”Vi kanske kan äta middag på ert hotell. Är bara lite osäker på hur lång tid det tar innan jag kan betala borgen. Hur som helst är det nog bäst att ni skyndar er härifrån.”

En av våra reportrar, tjugofyraåriga Aika Rey, livestreamade alltsammans på Facebook. Och hon fortsatte filma när hon blev hotad av en av de civilklädda poliserna från NBI, som är vår motsvarighet till FBI.269 ”Håll tyst, annars står du på tur”, sa han till henne.

Aika stod på sig. Hon var livrädd och darrade på handen, men hon mindes vad hon lärt sig under våra säkerhetsövningar och förstod hur viktigt det var att inte avbryta sändningen.

En polis av högre rang gick fram till henne. Hans röst var vänlig men bestämd. ”Kan du sluta med det där?” sa han till Aika. ”Blir det bra så? Och hälsa dina kollegor att om vi får syn på oss själva på nätet sen så kommer ni att få ångra det. Ni kommer att få ångra det. Då kommer vi och tar er.”

Aika ignorerade honom och fortsatte sända. Han svarade med att ta fram sin mobiltelefon och börja filma henne. Man kunde höra hela deras samtal på Rapplers Facebook Live. Man kunde också se minst två andra civilklädda poliser filma Rapplers kontor med sina mobiltelefoner medan de flesta av våra anställda fortsatte arbeta. Även Sofia Tomacruz, som börjat på Rappler ungefär samtidigt som Aika, filmade polisen som hade försökt skrämmas.

Aika och Sofia var tredje generationens reportrar på Rappler. Bara ett år tidigare hade Pia Ranada, som tillhört den andra generationen, tagit fram sin mobiltelefon och livestreamat poliserna som försökte hindra henne från att komma in i presidentpalatset.

Oavsett vad regeringen gör med mig eller Rappler kommer en ny generation journalister finnas här, som brinner för ett uppdrag som då kommer att ha anpassats till samtiden och som besitter den oumbärliga egenskap som bra journalister över hela världen alltid har behövt: mod.

Det tiotal civilklädda NBI-agenter som var där väntade in våra advokater. Jag var fortfarande kvar i det inglasade konferensrummet när en av poliserna läste upp mina rättigheter – min rätt att tiga och min rätt till en advokat. Innerst inne kunde jag fortfarande inte tro att detta verkligen hände. Sedan ledde de ut mig.

Ute på gatan möttes vi av en svärm av journalister och fotografer. Jag visste inte vad jag skulle säga, förutom att jag tänkte göra som poliserna sa och följa med till NBI:s högkvarter. Jag ville inte säga något som kunde få dem att ta fler rättigheter ifrån mig.

Poliserna som arresterade mig hade avvikit från den gängse proceduren på åtminstone två sätt: dels genom att dyka upp precis innan domstolarna stängde, dels genom att ha med sig en arresteringsorder som saknade borgensbelopp. Men eftersom jag hade förberett mig på de värsta tänkbara scenarierna visste jag att det fanns en kvällsdomstol som höll öppet till klockan nio och därmed kunde behandla vårt fall. Jag hade ännu inte gett upp tanken på att hinna med flyget till Malaysia klockan sex nästa morgon.

Mobiltelefonen vibrerade konstant av meddelanden från journalister som ville ställa frågor. I efterhand inser jag att jag borde ha ägnat hela den tiden åt att tala med pressen. Varför skulle jag tysta mig själv frivilligt när statsmakten begick ett sådant kolossalt övertramp? Men jag höll tyst, delvis för att jag var rädd att poliserna skulle beslagta min telefon.

Väl framme vid NBI:s högkvarter tillsammans med Glenda, Beth och våra advokater lät de oss vänta i ett mötesrum. Efter tjugo minuter där inne tittade jag på klockan och förstod att de bara lät tiden gå tills kvällsdomstolen stängde, så att de kunde hålla mig i förvar över natten. Så vi bestämde oss för att strunta

i ”Tillträde förbjudet”-skylten på dörren och klampa in på kontoret där poliserna satt och åt middag.

Det var det enda ögonblicket då jag var nära att höja rösten. De visste precis vad de gjorde. Men trots våra protester fortsatte de att dra ut på tiden, och när klockan var halv nio stod det klart att jag inte skulle kunna betala borgen. Deras plan lyckades. De ville hålla mig kvar i häktet över natten för att trakassera och skrämma mig så mycket de kunde. Att se med egna ögon hur småsinta makthavarna var och hur långt de var beredda att gå stärkte bara min beslutsamhet att stå emot – #HoldTheLine.

Ilskan blossade upp på nytt när poliserna var klara med inskrivningen och gav mig beskedet att jag skulle behöva genomgå en läkarundersökning. Själva inskrivningsproceduren hade vi förberett oss för. Vi hade tagit med oss bilder på oss själva för att undvika att de tog polisfoton, som vi förstod att myndigheterna sedan kunde skicka ut till sina propagandabloggare. Glenda och jag lät advokaterna stanna kvar och förhandla, medan vi gick tillbaka till mötesrummet.

På vägen dit hejdades jag av en andfådd June Pagaduan-Lopez, en läkare som jag var flyktigt bekant med sedan vi och några till hade mottagit ett pris för kvinnor som gjort berömvärda insatser för nationen. Så fort hon fick höra att jag blivit arresterad hade hon skyndat sig till NBI:s huvudkontor. Hon ville se till att jag inte var ensam under läkarundersökningen, då man tvingades klä av sig och var som mest utsatt. Hon visste att man kunde be om att få träffa sin privata läkare, så hon bad mig ange henne som läkare – vilket jag gjorde.270

Jag blev verkligen tagen av denna goda gärning – för hur mycket man än planerar i förväg går det inte att tänka på allt. Jag fick tårar i ögonen. Det var en sådan enorm omtanke från Junes sida, en omtanke som motiverades av att hon visste vad som kunde gå fel i ett fall som mitt. Främlingars goda gärningar skulle bli ett återkommande tema under åren som följde, vilket stärkte min tro på människans godhet.

Vi hörde folk ropa på gatan utanför: ”Frige Maria Ressa!”

Jag kunde inte tro att det var sant. Unga ledare från Akbayan Citizens’ Action Party, Millennials PH och andra aktivistgrupper hade kommit för att protestera mot att jag blivit frihetsberövad.

Beth började sedan uppdatera oss om den årliga sammankomsten på University of the Philippines, där jag skulle ha hållit tal den kvällen.271 I mitt ställe hade Beth skickat Patricia Evangelista, som legat bakom många reportage om offren för kriget mot drogerna i ”The Impunity Series”.272 Hon berättade för de tusentals studenter som samlats vad som hade hänt och läste sedan upp vårt uttalande:

Om detta är ännu ett av flera försök att skrämma oss, så kommer det inte att lyckas, vilket även de tidigare försöken har visat. Maria Ressa och vi på Rappler kommer att fortsätta göra vårt jobb som journalister. Vi kommer att fortsätta berätta sanningen och skriva om det vi ser och hör. Vi är först och främst journalister. Vi är sanningssägare. 273

Beth visade oss en video av talet medan det hölls. Efter en stund såg man hur det öppna fältet där de stod lystes upp så långt ögat nådde av tusentals små ljus,274 när studenterna tände lamporna på sina mobiler, sträckte dem mot skyn och ropade: ”Försvara, försvara, försvara pressfriheten!”

Dagen då jag blev arresterad första gången förändrade mig i grunden, men det var bara den första arresteringsordern av de tio som skulle utfärdas på mindre än två år. Och det klargjorde att myndigheterna hade gått in i en ny fas i kriget mot pressfriheten och mot mig. Jag hörde till och med en polis prata i telefon med någon i palatset och avge rapport om vartenda steg de tog.

Glenda och Beth stannade hos mig över natten, vilket lindrade stressen lite. Vid ett tillfälle lade vi oss ner på några stolar och försökte sova, men mest arbetade vi (vi fick åtminstone behålla våra bärbara datorer). Tidigt nästa morgon skulle borgensförhö -

ret hållas. Det var sjätte gången på ungefär två månader som jag tvingades betala borgen. Nu krävdes jag på den största summan hittills – 100 000 pesos, omkring 2 000 dollar. Men jag log när jag gick ut ur rättssalen och rabblade upp detaljerna för pressen.

Jag log för att jag var så arg. Men bara en pytteliten glimt av den ilskan lyste igenom, när en reporter bad mig kommentera justitieminister Menardo Guevarras uttalande om att det var Rapplers eget fel att jag blivit arresterad.

”Låt mig vända på det”, fräste jag, och tog en kort paus för att behärska mig. ”Justitieminister Guevarra, som jag en gång uppfattat som en duglig man. Det här är dina gärningar. Det här är de effekter som sprider sig som ringar på vattnet i vårt samhälle, men vill du verkligen bli känd som orättvisans minister? Jag har även rätt att ställa dig till svars. Jag är medborgare i det här landet och du kan inte trampa på mina rättigheter.”

Den kvällen, när min regering tog friheten ifrån mig, riktades förtrycket direkt mot min egen person. Det var i det ögonblicket mina rättigheter kränktes, då jag gick ifrån att vara journalist till att bli medborgare. Om de kunde göra så mot journalister med visst inflytande – när så mycket ljus riktades mot dem – vad kunde de då göra mot sårbara medborgare som bokstavligen levde i skydd av mörkret? Vad hade en fattig människa i en mörk gränd att ta till?

”För mig handlar det om två saker: att man missbrukar makten och att man använder lagen som vapen”, sa jag till reportrarna som samlats omkring mig. Det var första gången jag yttrade så hårda ord offentligt. Varje gång makthavarna gick över gränsen med sitt förtryck blev jag lite mer radikal. ”Det här handlar inte bara om mig och inte bara om Rappler. Budskapet som regeringen förmedlar är mycket tydligt, och i går kväll var det faktiskt någon som sa till vår reporter: ’Håll tyst, annars står du på tur.’ Så jag vädjar till er att inte hålla tyst även om ni står på tur – i synnerhet inte då!”

Pressfriheten gäller inte bara journalister, inte bara Rappler

och inte bara mig. Pressfriheten är grunden för varje filippinares rätt att ha tillgång till sanningen. Tystnad är delaktighet, för tystnad är samtycke.

”Det vi upplever nu är demokratins död i tusen strimlor”, fortsatte jag. ”Och jag vädjar till er att gå med mig i kampen … Jag har alltid sagt att när jag ser tillbaka på den här tiden om tio år, så vill jag vara säker på att …”

Min röst sprack, så jag upprepade meningen. ”Då vill jag vara säker på att jag har gjort allt jag kunnat. Vi väjer inte för något. Vi gömmer oss inte. Vi håller ställningarna.”

Nu var det ju knappast så att man genom att arrestera mig på något mirakulöst vis skulle få mig att hålla tyst eller få Rappler att sluta berätta om korruption och maktmissbruk. Så lite drygt en månad senare greps jag än en gång av de filippinska myndigheterna. Tanken slog mig att det snart kanske skulle kännas som vardagsmat att bli arresterad en gång i månaden. Jag accepterade det.

Vid det laget hade jag skärpt säkerhetsåtgärderna och lät ibland en annan bil följa efter mig när vi fått in tips som förstärkte hotbilden. I samma veva skärpte vi säkerheten på Rappler och för särskilt utsatta anställda. Hela den processen förändrade våra liv. Efter ett tag insåg jag att det blev för dyrt för mig att över huvud taget befinna mig i Manilla.

Därför började jag tacka ja till allt fler internationella förfrågningar om föredrag. Jag kunde trots allt arbeta var som helst i världen, och tidsskillnaden mellan länderna medförde att jag kunde klämma in mer på schemat varje dag. Att hålla föredrag utomlands var också ett effektivt sätt att slå larm till omvärlden: om detta drabbar oss kommer det att drabba även er, och har det inte gjort det än är det bara en tidsfråga innan det sker.

I takt med mina allt fler arresteringsordrar och åtal ökade också antalet domstolar som behövde ge mig resetillstånd. Från december 2018 till mars 2020 skulle jag tvingas ansöka om trettiosex olika resetillstånd.

Onsdagen den 27 mars 2019, strax efter klockan tio på kvällen, hade jag just checkat in mitt bagage och satt och väntade på flygplatsen i San Francisco på ett tretton timmars direktflyg tillbaka till Manilla.

Plötsligt började det välla in aviseringar på min telefon. En numera välbekant våg av panik började infinna sig medan jag gick in på gruppchatten med manangerna och advokaterna från Accralaw, som nu sattes under press från regeringen att säga upp oss som klienter. Advokaterna uppmärksammade mig på att ännu en arresteringsorder troligtvis skulle utfärdas mot mig, den sjunde i ordningen. En av juristerna målade upp det värsta möjliga scenariot. Exakt de här orden använde han:

1. Polisen går in i planet och griper Maria innan passagerarna har släppts av.

2. Efter gripandet förs Maria direkt från flygplatsen till ett häkte utan att passera passkontrollen.

3. Poliserna beslagtar hennes telefon, så att hon inte kan kommunicera med någon av oss.

4. Maria hålls i förvar på obestämd tid, utan möjlighet att kommunicera med någon av oss.

När jag hade läst meddelandena behövde jag pausa en stund, ta ett djupt andetag och luta mig mot väggen. Myndigheterna skruvade upp sina insatser ännu ett snäpp. Var Filippinerna på väg att bli det nya Nordkorea?

Manangerna hade redan börjat följa upp hur det gick med uppgifterna de tilldelats: Glenda skulle precis hoppa in i bilen för att åka till domstolen och betala borgen. Beth tog hand om pressen och säkerheten och ställde frågor till våra advokater för att kunna informera chaufförer och vakter om det nya läget.

Chay bad om allt underlag som fanns så att hon kunde börja lägga upp vår historia på Rappler.

Jag då? Jag hade min rädsla att ta itu med.

De senaste månaderna hade jag vant mig vid att vara beredd på de värsta tänkbara scenarierna. Jag gick runt med borgenspengar i handväskan och hade packat en ”nödväska” som låg redo i bilen ifall jag skulle bli gripen igen. I väskan hade jag packat ner kläder, handduk, tandborste och till och med en kudde. Jag föreställde mig att bli gripen på flygplatsen på väg ut från Manilla, och jag hade skaffat en extra dator, som var nyare och innehöll färre dokument än den andra ifall mina elektroniska enheter skulle beslagtas.

Men den här gången var jag oförberedd. Jag började springa runt och leta efter en öppen butik på flygplatsen, så att jag kunde köpa kläder att byta om till om jag faktiskt skulle bli gripen och fängslad efter landningen. Mest av allt behövde jag tänka klart. Till slut gick jag till flygplatsloungen och satte mig på en stol i ett hörn. Jag tog fram min bärbara dator och började radera de känsligaste dokumenten.

När råttorna lämnar det sjunkande skeppet är det fara å färde.

Jag hade känt den känslan förut, när jag var på ABS-CBN och ledde förhandlingarna med terroristgruppen Abu Sayyaf för att frige våra journalister. I ett stort företag kan ställningen i hierarkin diktera hur folk undviker att ta personliga risker. I de mest avgörande ögonblicken kan de mest makthungriga två sina händer, dra tillbaka sitt stöd då det behövs som mest.

Samma effekt, om än i betydligt mindre utsträckning, hade åtalen mot Rapplers bolagsstyrelse.

Våra styrelseledamöter var de bästa inom sina respektive områden och vänner till mig. Brottsmisstankarna och arresteringsorderna de fick uppstod för att de trodde på mig och Rappler. Men det var inte förvånande – om än förstås nedslående – att de mest framgångsrika i affärsvärlden tog avstånd från oss journalister.

Det var den situationen Glenda beskrev för mig i telefonen när jag väntade på flygplatsen. Medan hon satt med våra advokater på en restaurang i närheten av domstolen och lade upp strategier satt tre av våra styrelseledamöter vid bordet bredvid och diskuterade fallet med sina egna advokater – trots vårt erbjudande att slå ihop försvaret. Trots att vi stått enade förut hade vi nu allihop olika svar på de juridiska angreppen. En av våra ledamöter lät bli att betala borgen och bestämde sig helt enkelt för att inte återvända till Filippinerna, vilket var en stor uppoffring för honom med tanke på att han hade sin familj här. En annan ledamot, som tidigare varit chef för filippinska IBM, betalade borgen senare samma dag.

”Jag är så rädd att deras strategi att söndra och härska ska fungera”, sa jag.

”Du kan inte göra något åt det, Maria”, sa Glenda.

”Jag kan ringa dem”, sa jag. ”Vad för slags överenskommelse tror du att regeringen kan erbjuda? Tycker du verkligen att vi ska behöva oroa oss för allt det här?”

Myndigheternas förmåga att sprida misstro är häpnadsväckande. Jag är inte naiv. Under hela min karriär har jag sett de styrande i vårt land göra överenskommelser bakom kulisserna. Trots det hade jag alltid själv lyckats hålla mig undan korruption. Nu tvingades mina vänner – framgångsrika, hederliga medborgare – in i en situation där de attackerades personligen och deras företag hotades. Jag fick dåligt samvete över att ha dragit in dem i den här sörjan.

Vi fyra mananger var vid det laget väl förtrogna med hur regeringens hot skulle hanteras. I krissituationer såg vi till att hålla oss ett steg före vår fiende, fattade snabba beslut alla fyra, som stämde överens med våra värderingar och genomsyrades av vår erfarenhet. Vi ringde ett konferenssamtal alla fyra, där Glenda sammanfattade vad advokaterna sa om åtalet, om borgenssumman och så vidare. Chay ställde frågor för att kunna skriva ett utkast till en artikel för publicering.

Till dem allihop ställde jag frågan som brann som en eld i mig: Hur reagerade de på det värstascenario som vår advokat beskrev?

Jag nämnde till och med mordet på Ninoy Aquino 1983, då han släpades ut ur flygplanet och sköts på landningsbanan.

De skrattade, vilket lugnade mig. Alla gav väl avvägda och eftertänksamma svar på mina frågor. Det är en sorts rädsla som inte går att förbereda sig på – att man kan börja föreställa sig ett oändligt antal värstascenarier och behöva bli påmind om vad som är realistiskt i kritiska stunder, särskilt om man själv är den som befinner sig under hot. Rapplarna skyddade varandra.

Vårt samtal avbröts av ett meddelande i högtalarna på flygplatsen. Det var dags att kliva ombord på planet. Jag sa hej då, packade ihop mina saker och gick till gaten. När jag kom fram till min plats i planet stoppade jag undan väskan och bad om apelsinjuice.

I Manilla var klockan över fyra på eftermiddagen, så det var mindre än en timme kvar tills domstolarna stängde. Ingen arresteringsorder hade ännu offentliggjorts. Kanske skulle värstascenariot förbli en fantasi tills vidare. Jag tog en liten klunk juice och började må lite bättre.

Flygplansdörren stängdes. Just då fick jag ett sms som skulle hålla mig vaken större delen av den tretton timmar långa resan hem: ”Domaren har utfärdat arresteringsordern. Förbered dig på att bli gripen.”

Adrenalinet pumpade när planet landade. Tack och lov blev det inte stoppat på landningsbanan. Jag samlade ihop mina saker och gick igenom handlingsplanen steg för steg, ställde in mina två telefoner så att jag bara behövde trycka på en knapp för att sända ut det jag filmade direkt på Rapplers Facebooksida. Jag tvingade mig själv att få in rörelsen i muskelminnet.

När flygplansdörren öppnades stod jag längst fram. Medan jag steg ut slog jag på Facebook Live på en av mobiltelefonerna, den andra hade jag i bakfickan. Så fort jag lämnat gaten kom en

grupp poliser fram till mig, med två kvinnor i spetsen. Den ena förde mig åt sidan och började läsa upp mina rättigheter. Minst sex andra poliser stod och lurade i närheten, bland dem en man som verkade vara deras chef.

De bad mig lägga min kappa över händerna. Jag frågade varför. Enligt proceduren skulle de sätta på mig handbojor, men av någon anledning måste de ha tyckt att det kändes konstigt eller jobbigt. Jag väntade medan de försökte komma fram till en kompromiss. Den där nästan omärkliga kluvenheten inom kåren fick mig att inse en sak: enskilda individer i en nation som sakta utvecklas till diktatur tappar inte sin personliga handlingskraft över en natt – de behöver fatta beslut varje dag om huruvida de ska rätta sig efter diktatorns krav eller inte.

Jag talade om för dem att jag inte tänkte låtsas gå i handbojor. När jag höjde rösten tog en av mina advokater över. Efter en kort diskussion eskorterade gruppen mig utan handbojor genom passkontrollen och bagageutlämningen.

I deras minibuss väntade en sex man stark, fullt beväpnad insatsstyrka. För en regering som matar sitt folk med lögner antar jag att en journalist betraktas som en terrorist, som lägger ut bomber för att spränga deras lögner.

När en av de kvinnliga poliserna lade handen om mitt huvud medan jag fördes in i bussen ryckte jag undan. På något vis kändes den där handen på mitt huvud som en symbol för varje orättvisa jag utsattes för.

Men så mindes jag: Backa. Håll tillbaka känslorna. Försök tänka klart.

Jag betalade min borgenssumma en gång till och fortsatte som förut.

Månaden efter det gripandet reste jag till New York för att närvara vid det officiella bildandet av TrialWatch, ett system för observation av rättegångar runtom i världen som skapats av Clooney Foundation for Justice.275 De filippinska myndighe-

terna lät mig fortfarande lämna landet, men precis som tidigare var jag tvungen att gå igenom den mödosamma och frustrerande processen att söka resetillstånd i domstol inför varje resa. Det kostade både tid och pengar att fylla i och lämna in de juridiska dokument som krävdes, och för varje gång jag tvingades vänta i ovisshet för att betala borgen kände jag ännu starkare för att hävda mina rättigheter.

Dessutom var jag utmattad. När jag inte får tillräckligt med sömn syns det på min hud. Jag har atopisk dermatit – eksem –extremt torr hud som blir inflammerad. Och när jag blir stressad spricker huden upp. Efter att ha behandlat detta i många år har jag lärt mig att sinnesstämningen och känslorna spelar lika stor roll som de mediciner min hudläkare skriver ut. Men det senaste utbrottet hade jag ignorerat i flera veckor, veckor som nu blivit månader. Medan jag satt på planet blev det så illa att en vän tog mig till en läkare strax efteråt.

Det var en kall och blåsig morgon som invigningen av TrialWatch ägde rum på Columbia Law School. Jag gick till raden längst bak i hörsalen och ställde upp stativet och kameran för att direktsända evenemanget på Rappler. När jag sedan klev upp på scenen blickade jag ut över en namnkunnig samling människorättsaktivister, advokater, teknikintresserade och journalister. George och Amal Clooney satt på första raden.

Panelen diskuterade hur lagen hade använts som vapen mot journalister över hela världen och varför det var så viktigt med internationella domstolsobservatörer. Det var svårt att tänka sig bättre exempel på detta än oss tre som stod där på scenen: till höger om mig stod den egyptiskfödde kanadensaren Mohamed Fahmy som suttit fängslad i Egypten i 437 dagar, 276 till vänster den iransk-amerikanske Jason Rezaian, som suttit fängslad i Iran i 544 dagar.277

När jag lyssnade på dem insåg jag två saker: dels att jag ännu inte suttit fängslad utöver den där enstaka natten då de försökte skrämma mig, så jag kunde räkna med att det skulle bli värre, dels

att mitt dubbla filippinsk-amerikanska medborgarskap kunde hjälpa mig när det väl hände.

När paneldiskussionen var slut viskade jag till Fahmy: ”Vilket råd skulle du ge mig?” ”Anlita Amal som advokat”, sa han.

Efteråt leddes jag in till ett av kontoren på övervåningen. Strax därefter kom Amal och George in. Dörren stängdes och Amal satte sig ner vid sitt skrivbord. ”Jag har funderat på vad som är viktigt”, började hon, ”och jag tror att du skulle kunna välja olika sätt att engagera mig på.”

Sedan började hon i rasande fart redogöra för exakt vad som skulle hända mig och återberätta sina egna erfarenheter i diverse länder med olika journalister som exempel. Jag tog fram min anteckningsbok och skrev så fort jag kunde.

Amal målade upp två scenarier för sitt engagemang: antingen som chef för TrialWatch, som skulle skicka observatörer till mina rättegångar, vilket skulle innebära att hon behövde förhålla sig mer objektivt till mitt rättsfall, eller så skulle hon kunna företräda mig, vara min advokat och föra min talan.

Det kändes ju som ett enkelt val. Hon sammanfattade lite av det hon lärt sig av rättsfall hon arbetat med tidigare och refererade till ett flertal länder som Azerbajdzjan och Egypten utöver hennes pågående förhandlingar för att frige journalisterna Wa Lone och Kyaw Soe Oo från Reuters som fängslats i Myanmar. Hon räknade med att de skulle släppas fria inom de närmaste två veckorna, då de skulle bli benådade av presidenten.

”Intog inte Myanmar en ännu hårdare position i går kväll?” frågade jag.

”Man måste ge sådana regimer möjlighet att rädda ansiktet”, svarade hon. ”Vissa saker sker offentligt och andra bakom kulisserna. Mycket av arbetet jag gör kan jag aldrig prata om.”

Sedan bad hon om detaljer kring mina fall: Vem förutom Duterte skulle kunna vara drivande? Skulle det vara möjligt för mig och Rappler att få en rättvis rättegång? Jag berättade för henne

att inte ett enda beslut i de bisarra rättsfallen hade slutat till vår fördel så långt.

Och folk ser annorlunda på en när en stat väl har anmält en för brott – vilket även jag hade gjort när det gäller Leila de Lima. Det handlar inte så mycket om ”Du är oskyldig tills motsatsen bevisats”, utan mer om ”Bevisa din oskuld”. Instinktivt litar vi fortfarande på att en stat inte kommer att använda sin makt på ett absurt hämndlystet vis – det vill säga tills bevisen blir för uppenbara. Även om Amal sa att hon skulle behöva studera mina fall så uppskattade jag att hon behandlade mig som få personer gjorde just då – oskyldig tills motsatsen bevisats.

Hon frågade varför jag inte bara stannade i USA, med tanke på att jag hade dubbelt medborgarskap och min familj bodde där. Det är en fråga jag ofta får, och svaret har alltid varit detsamma: Jag driver Rappler, jag är ansvarig för ett företag. Vem skulle bli angripen i mitt ställe om jag blev rädd och gav mig av? Det skulle kännas som om jag förrådde alla som tror på Rapplers vision och stöttar oss.

Men samtalet med Amal fick mig att inse hur dåligt förberedd jag var på ännu värre scenarier än dem jag föreställt mig. Jag visste så lite om internationell rätt, FN-processer och vad jag skulle kunna råka ut för framöver.

Jag avskyr att känna mig oförberedd, för det är då jag blir rädd. Och det blev jag nu.

Lite mindre än två veckor senare släpptes Wa Lone och Kyaw Soe Oo från ett fängelse i Myanmar efter att ha suttit inspärrade i över femhundra dagar, en del av det sjuåriga fängelsestraff de fått för att de påstods ha stulit statshemligheter. De var två av de 6 620 fångar som släpptes i presidentens årliga amnesti, precis som Amal hade förutspått.

Nyheten förstärkte en smärtsam insikt jag fått: Jag kunde inte längre rapportera de senaste nyheterna, eftersom min huvuduppgift nu var att kämpa för mina egna rättigheter. Vilken ironisk

situation för en reporter: ju mer man får reda på, desto mindre får man berätta.

Amal gick med på att vara mitt juridiska ombud och hjälpa Rappler. När vi började arbeta tillsammans insåg jag hur unik hon är:278 extremt uppmärksam på detaljer, med ett strategiskt sinne som är förberett på det värsta, precis som jag. Skärpan i hennes offentliga uttalanden visar inflytandet från hennes mamma, som också varit journalist. Jag brukar skämta att jag har en ficklampa som lyser upp i mörkret, medan Amal har enorma strålkastare. Hon hade börjat sin karriär med fokus på mänskliga rättigheter, men de senaste åren kämpat för journalister och oberoende medier. Hon arbetar för förändring både i skyttegravarna på frontlinjen och i maktens korridorer på den globala arenan.

Amal satte ihop ett lysande internationellt juristteam där alla kände till vilka faror journalistyrket kunde medföra. En av dem var Caoilfhionn Gallagher, som hade företrätt familjen till den mördade maltesiska journalisten Daphne Caruana Galizia och många andra journalister i fara i rättegångar över hela världen. 279

Jag lärde mig så mycket av att lyssna på hur de allihop arbetade och vad de gjorde. Framför allt började jag förstå hur internationell rätt behövde förnyas, framför allt på grund av en sak: förändringen av informationens infrastruktur. Fakta är trots allt det som ligger till grund för rättsstaten.

”Jag känner press på mig när jag arbetar med ett fall som ditt”, sa Amal till mig. ”Ibland ligger jag sömnlös på nätterna och tänker på ditt fall, och det är inte mer än rätt … Din fiende är den mäktigaste personen i landet.”280

Det händer att jag skämtar om att jag borde tacka president Duterte för hans attacker mot oss, för annars skulle jag aldrig ha fått uppleva det här stödet: varken från mina advokater eller de tusentals människor som gett pengar till vår fond för rättsligt försvar – alla människor som hjälper oss att hålla ställningarna.

I februari 2020 var jag i London i tre och en halv dag med fullspäckat schema. Föga anade vi då att ett virus knappt en månad senare skulle få hela världen att stängas ner.

I Manilla demonstrerade folk utanför ABS-CBN varje dag och krävde att kanalen skulle få rätt att sända igen. Stor ovisshet låg i luften inför trettiofyraårsdagen för EDSA-revolutionen.

Jag försökte arbeta trots den tryckande värmen i rummet. Åtminstone en timmes effektivt arbete hade jag lyckats få till, men jag kände mig ur gängorna. Jag var så trött, mitt huvud så rörigt, huden kliade och sa mig att jag behövde sova.

Amal hade insisterat på att jag skulle komma hem till henne på middag under resan. Hon sa att vi behövde prata om sakerna hon bekymrat sig för redan från början och om hela det spektrum av faror jag stod inför – ett samtal som bara hon och jag kunde ha mellan fyra ögon.

Det blev ett sådant där ”stanna/åka”-ögonblick, som precis innan jag kastade mig in i en krigszon och försökte förutse allt som kunde gå fel. Kanske skulle jag inte återvända till Manilla, trots allt, utan ta det säkra före det osäkra och stanna där jag var? Men det var ett alternativ som jag inte kunde överväga på allvar. Jag behövde bara bejaka rädslan. Men de här diskussionerna med mina advokater skulle få mig att tveka mer än någonsin om hur jag skulle gå vidare.

Hemma hos Amal den kvällen tog hon upp fallet Daphne Caruana Galizia. Caoilfhionn Gallagher hade pratat mycket med mig om Daphne och bland annat visat mig en del av angreppen mot henne på nätet, med bilder där hennes huvud hade klippts in på djur. Jag hade även visat Caoilfhionn några av de avhumaniserande memes som användes mot mig.

Jag berättade för Amal att två av Daphnes söner redan hade pratat med mig. ”Matthew och Paul var noga med att påpeka hur oroliga de var för mig. Matthew bjöd mig på lunch och sa: ’Du går i min mammas fotspår.’ Det fick mig att haja till, Amal, för han var i köket när bilbomben exploderade och dödade hans mamma.”

Daphnes familj gick också ut med det de berättade för mig personligen i ett offentligt uttalande:

Under årens lopp har vi sett Maltas före detta premiärminister Joseph Muscat och hans kumpaner genomföra alltmer vansinniga attacker mot Daphne …

Denna riktade form av trakasserier som på ett skrämmande sätt liknar dem som sker mot Maria Ressa i dag, skapade förutsättningarna för mordet på Daphne.

Filippinernas regering öppnar upp för möjligheterna att med våld attackera Maria och andra journalister.

De riktade rättsliga trakasserierna mot Maria gör henne till fiende för Dutertes underordnade tjänstemän och anhängare, vilket underförstått ger dem tillåtelse att angripa fler gånger. 281

”Situationen är väldigt osäker, Maria”, sa Amal, ”och du är i deras våld.”

Jag försökte lyssna och vara öppen för det Amal sa. Jag visste att jag behövde höra det hon sa. Den middagen blev inledningen på två dygns intensivt ifrågasättande och självtvivel. Jag blev rädd. Och det var första gången på länge som jag fick känslan av att vara ensam. Så jag började se mig själv välja andra vägar och gjorde det också i tanken.

Tidigt nästa morgon tog jag kontakt med manangerna. Glenda, Beth och Chay hade precis avslutat en protestmarsch utanför

ABS-CBN. De hukade över en telefon på parkeringsplatsen när jag berättade om mina bekymmer. Kunde det vara så att vi inte såg skogen för alla träd? Blev vi invaggade i falsk trygghet? Vet de som utsatts för statligt förtryck och mord när det är dags att ge sig av? Jag påminde dem om att journalisten Jason Rezaian på Washington Post och hans fru Yeganeh hade haft planer på att lämna Iran samma dag som regimen satte dem i fängelse.

Det blev ett jobbigt samtal, eftersom våra personliga och

yrkesmässiga intressen för en gångs skull skilde sig åt. De visste att jag var rädd och att det skulle gå ut över dem om jag agerade efter rädslan jag kände. Att jag älskar manangerna har ni nog förstått vid det här laget – de är det bästa exemplet på människans godhet, på hur vi kämpar mot våra värsta demoner och väljer rätt väg för allmänhetens bästa. Jag ville inte vara råttan som lämnar de sjunkande skeppet och bidrar till katastrofen som till slut sänker det.

Så mina medgrundare påminde mig om att vi i kristider alltid har tagit ett steg tillbaka, bedömt situationen och noga övervägt hur vi ska agera. ”Se på det som har hänt tidigare”, sa Glenda. ”Vi vet vart detta är på väg. Vi har alltid vetat vad vi gör och ingenting har förändrats.” Hon påpekade att regeringens attacker var juridiska till sin natur och att de samordnades av biträdande justitieministern Jose Calida, att juridisk krigföring var det vapen Duterte-administrationen föredrog, åtminstone för att bekämpa oss just då.

”Vi måste bara hålla koll på ifall det skulle förändras”, påminde Beth oss. ”Och det gör vi. Vi har tillräckligt många källor för att få reda på i förväg om läget förvärras.”

Men i takt med allt fler utrensningar i regeringen, polisväsendet och militären hade de professionella och kompetenta tjänstemän vi uppfattade som tillförlitliga källor successivt valt att lämna regeringen, genom att antingen gå i pension eller bara i tysthet överlämna sina positioner till andra. Vilket föranledde en katastrofal kombination av inkompetens, arrogans och strafffrihet.

Chay påminde mig om att jag skulle bryta mot mitt borgensåtagande om jag lämnade landet. ”Jag vet”, sa jag, ”och den tillfredsställelsen kan jag inte ge dem.”

Även om regeringen hade förvandlat rättsstaten till ett skämt ville jag fortsätta följa landets lagar. Men skulle det verkligen innebära att jag bröt mot lagen om jag inte lydde den efter att ha blivit åtalad på lagvidrigt vis? Det var något som Amal hela

tiden varnade för, den tunna is vi alla knuffas ut på när de som ansvarar för att upprätthålla rättsstatens styrka tänjer på den och bryter ner den. Då blir det ingenting kvar.

Nästa morgon, innan jag skulle sätta mig på flyget tillbaka till Manilla, tog jag en frukost med Caoilfhionn. Hon började förklara de kommande stegen i planen, och precis som Amal några kvällar tidigare uttryckte hon stark oro över den farliga situation jag befann mig i. Hon var djupt insatt i det juridiska arbetet och stödet till journalister och människorättsaktivister på några av de mest riskabla platserna i världen. Hon hade modet att besöka länder som andra advokater skulle hålla sig borta från. Dessutom hade jag förtroende för henne.

Men känslomässigt var jag nu tillbaka på mer stabil mark. När jag hade följt henne till hotellets entré kramade vi om varandra.

”Du kommer väl att åka dit ändå?” sa Caoilfhionn. ”Ja, det kommer jag”, sa jag. ”Det är där jag måste vara och det jag måste göra.”

Sedan 2019 har jag i varje intervju fått frågan varför jag väljer att återvända till Filippinerna, och svaret är enkelt: Jag har inget annat val.

Med tiden vänjer man sig vid rädslan. Den avtar. Man accepterar att någonting kan hända, och om något händer, vad kan man då göra åt saken? Jag kan in i minsta detalj beskriva det värsta scenariot. Jag vet att jag skulle överleva det. Det finns alltid något positivt att hämta i vilka händelser som helst, hur hemska de än må vara. Satte de mig i fängelse skulle jag till slut kunna sova, till exempel.

När nedstängningarna på grund av covid-19 kom i slutet av mars 2020 var jag så utmattad att jag var nära att bryta ihop. Dutertes propagandamaskin hade inte bara attackerat mig med starkt sexistiska och kvinnofientliga inlägg i nästan fyra år, utan också med falska historier om mina så kallade brott, för att på

så vis lägga grunden till regeringens framtida åtgärder mot mig. När fallen hopade sig var jag tvungen att söka godkännande i domstol för att lämna Filippinerna, vilket domstolarna så långt beviljade. Regeringen kanske hoppades på att jag skulle bryta mina borgensåtaganden, men som manangerna ständigt påpekade skulle det förvandla deras lögn till verklighet. Bröt jag mot borgensåtagandet skulle det innebära att jag bröt mot lagen. Jag skulle bli en brottsling.

Allt började stå klart för mig: ingen kan tvinga en att göra något man själv inte vill. Allt som regeringen gjorde – angreppen på nätet, hoten från presidenten, åtalen som väcktes – gjordes med avsikt att skrämma mig, att göra mig så rädd att jag inte kunde vara mig själv. Människorna i regeringen ville att jag skulle bli som dem.

Det är bara det att: Jag. Är. Inte. Som. Dem.

Uttrycket gaslighting – när någon manipulerar ett offer att tro att han eller hon har blivit galen, eller vänder på det hela och anklagar offret för vad han själv gör – har fått en ny innebörd i de sociala mediernas tidsålder, när övergreppen sker i större skala och skapar en snöbollseffekt där allt fler människor dras med. Så även om de upprepade lögnerna troligen övertygade en del människor om att jag var en brottsling, så övertygade de samtidigt mig om att regeringen var beredd att bryta mot lagen för att befästa sin makt. Det hade jag nämligen upplevt personligen. Jag hade bevis.

Det fick mig att förstå två saker – en om mig själv och en om människorna vid makten.

Låt oss börja med de politiker och tjänstemän som i så hög grad saknar moralisk kompass att de är villiga att använda statliga myndigheter och rättsväsendet som vapen mot en journalist. Dessa lakejer bryter inte bara upprepade gånger mot lagen, utan utnyttjar dessutom sin makt för att komma undan lagen. De underförstådda värderingar som gick att utläsa i Dutertes regerings ord och gärningar282 liknade maffians: Använd din makt

för egen vinning, kom undan med allt du kan. Det fungerar i ett politiskt system med feodala drag, och det fungerar när man bygger upp en riksomfattande kleptokrati.

Det är stora ord, och bakom alltsammans ligger samhällsproblemen till följd av hur de vi röstat fram utövar sin makt, där snabb ekonomisk vinning (även kallat korruption) är det som allting bygger på. Med tiden blir det absolut nödvändigt att behålla makten eftersom allt som gjorts för pengar skulle avslöjas om makten bytte ägare.

Ju närmare vi kom nästa presidentval, som skulle hållas i maj 2022, desto mer desperat försökte Dutertes allierade klamra sig fast vi makten. De vidtog allt djärvare åtgärder, från att ändra i konstitutionen och trappa upp våldet så att andra hindrades från att kandidera, till att muta militär och polis med fler förmåner och högre pensioner. Duterte erkände det själv – han styr med våld och fruktan.283

Det var därför jag fortsatte resa hem och det är därför jag kommer att stanna och kämpa ända till slutet: Jag tror att det rätta sättet att slå tillbaka på är att avslöja varje enskild kränkning som regeringen begår mot mig, mot Rappler, mot andra journalister, människorättsaktivister och filippinska medborgare.

Det finns ett riktigt bra citat av Ursula Le Guin (som använde orden ”pojke” och ”man” i denna mening, men jag har bytt ut dem mot ”flicka” och ”kvinna”): ”Du trodde som flicka att en magiker var någon som kunde göra vad som helst. Så trodde även jag en gång. Det trodde vi alla. Sanningen är att när en kvinnas verkliga makt växer och hennes kunskap vidgas blir den väg hon kan följa allt snävare: tills hon slutligen inte väljer någonting alls utan bara gör helt och hållet det hon måste göra.”

Medan sociala medier hamrade vidare längs sprickorna i samhället och spelade på vår osäkerhet var vägen framåt enkel: vi måste slå oss ut ur bruset.

Man har alltid valet att välja att vara den man är. Jag väljer –som jag alltid har gjort – att följa de värderingar som definierar

mig. Jag tänker inte bli en brottsling för att jag slåss mot en brottsling. Jag tänker inte bli ett monster för att jag slåss mot ett monster.

Det är när man lever med hotet om att livet ska ta slut som man värdesätter det som allra mest, när man kämpar för vartenda steg man tar, ett ögonblick i taget, för att finna mening. Det var den viktigaste lärdom som Twink gav mig.

Hennes första äktenskap hade vid det laget upphävts. Hon hade till slut hittat sitt livs kärlek och fött en son vid namn Juancho, som jag var frånvarande gudmor, eller ninang, till. Efter att vi hade grundat Rappler blev hon chef för tv-kanalen Bloomberg TV Philippines, kolumnist på Philippine Star och nyhetsankare på TV5. Men vi höll fortsatt nära kontakt och träffades under långa minnesvärda middagar och tidiga morgnar, då vi hade timslånga samtal som kopplade samman de olika världar vi numera levde i.

Efter att först ha gett vika slog hennes cancer tillbaka med full kraft 2016.284 Och den var inte bara tillbaka, utan hade spridit sig till ländryggen och var nu i fjärde stadiet. Det finns inget femte.

”Hur bekämpar man en sjukdom som spelar med falska kort?” frågade Twink sin stödgrupp efter att ha fått beskedet. ”Varför kämpa emot när det ändå är meningslöst, när kampen inte botar – när man oundvikligen kommer att förlora och kampens enda orsak är att ’inte ge sig utan strid’?”

Vare sig vi har överlevt cancer eller ej – vare sig vi är cancerpatienter eller helt friska – så dör vi faktiskt ändå lite grann för varje dag som går, berättade de för henne. Varje dag vi lever är också en dag som aldrig kommer igen. Allt vi ber om nu är att få fylla dagarna vi har kvar med mening.

Twink tog till sig det.

När det kändes som om jag befann mig i mitt livs största strid och kämpade mot en regering som missbrukade sin makt satte Twink saker och ting i perspektiv. Mina bekymmer bleknade i jämförelse. Och trots allt hon behövde gå igenom fanns hon

alltid där för mig och hjälpte mig när hon kunde. När attackerna och lögnerna på nätet tilltog kontaktade hon mig. När jag kände mig överväldigad av dem började hon besvara dem. Hon ville alltid veta vad som hände, hur jag mådde, försökte ge mig styrka och skällde på andra åt mig när jag inte kunde.

Hon hjälpte mig att spåra en lögn som spridits av en före detta journalist, som twittrade att mina föräldrar var från Indonesien. Därefter fick hans inlägg på sociala medier masspridning med hjälp av Dutertes propagandamaskin.

Twink svarade aggressivt på inläggen. Hennes svar gav mig massor av energi. Mina hade aldrig riktigt samma slagkraft.

Trots den dystra diagnosen trodde jag in i det sista att hon skulle besegra cancern, precis som första gången. Ända till slutet levde jag i förnekelse.

De fysiska förändringar hon genomgick 2019 borde ha förvarnat mig. Det totala hårbortfallet, kroppshållningen. På en av våra sista luncher på tu man hand behövde hon ta hjälp av en käpp för att ta sig fram. Jag hade föreslagit att jag skulle komma hem till henne i stället, men hon hade genast svarat att hon skulle möta mig på kontoret. Vid det laget behövde hon bära ansiktsmask för att inte löpa risk att smittas av någon sjukdom, och hon bad mig att gå bredvid henne som extra stöd.

Trots det trodde jag att hennes viljestyrka till slut skulle segra över sjukdomen. Jag antar att det är en grundläggande tro jag borde ompröva: att man med tanken kan forma världen man lever i.

I december 2019 började Twink bli sämre, och Cheche och jag besökte henne på sjukhuset. Hon viftade bort sin svaga fysik och började i stället göra upp planer. Hon ville se fyrverkerierna på nyårsafton, så jag föreslog min lägenhet, som har en fantastisk utsikt över staden. Hon, hennes man Paulo och Juancho skulle stanna över natten. Eftersom hennes immunförsvar var nedsatt på grund av strålbehandlingarna ställde jag in festen jag hade planerat.

När de kom hem till mig den 31 december var det redan mörkt

ute. Paulo körde in Twink i hennes rullstol. Juancho bar in deras saker i gästrummet. Twink var lättad över att hon var så vaken och medveten. Läkarna hade börjat skriva ut fentanyl till henne, och bara en fjärdedel av dosen gjorde det omöjligt för henne att skriva eller tänka klart. Duterte hade erkänt i början av sin mandatperiod och sedan en gång till 2019 att han tog fentanyl. Twink var övertygad om att Duterte inte kunde vara vid sina sinnens fulla bruk med de betydligt större doser han tog.

Paulo rullade in Twink i vardagsrummet och lämnade oss ensamma. Det var tydligt att hon ville prata. Efter ungefär en kvart sa hon att hon började bli trött. Att se henne så svag fick mitt hjärta att brista.

”Maria, när jag dör vill jag inte ha någon vaka”, sa hon.

”Kom igen, Twink, sluta nu. Du kommer att greja det här”, sa jag. ”Vad kan jag göra för dig? Vi kan planera vad du ska göra härnäst.”

”Minns du när jag sa att jag vill ha en fest när jag dör?” frågade hon. ”Jag har inte ändrat mig.”

År 1986, strax efter att jag flyttat tillbaka till Filippinerna, kom jag ofta hem till henne vid tvåtiden på natten. Jag brukade sova över, och när vi vaknade pratade vi om livet och kärleken. Under de stunderna, när våra liv just hade börjat, pratade vi om hur vi ville dö. Twink hade förklarat för mig att filippinare kunde stanna kvar flera dygn framför den öppna kistan hos någon de älskade, en av de mest obehagliga seder jag fick lära mig. En likvaka, eller lamay, kunde pågå i tre till sju dagar, ibland längre.

”Jag vill inte att folk ska titta på mig”, sa hon till mig då, ”om jag inte kan titta tillbaka. Så definitivt ingen vaka. Jag vill hellre att alla mina vänner har en fest för att fira mig.”

Jag blev naturligtvis förskräckt, och vi skulle diskutera det flera gånger under årens lopp. När man bevakar död och förstörelse, som vi gjorde, finns det gott om tillfällen till sådana diskussioner.

När jag blev äldre insåg jag att vakan inte är för den döda, utan för de levande.

”Lova mig att du ordnar en fest”, sa hon nu till mig och tog min hand innan fyrverkerierna brändes av för 2020. Jag minns inte om jag lovade henne, men det behövde jag inte. Självklart skulle jag göra som hon sa.

Fyrverkerier på nyårsafton den 31 december 2019 med Paulo Alcazaren, Twink Macaraig och jag. (Foto: Patricia Evangelista)

Tidigt på morgonen den 14 januari 2020, strax innan en pandemi tvingade oss alla att bära likadana ansiktsmasker som hon, dog Twink. Det slog mig inte riktigt att hon var borta förrän på hennes födelsedag den 9 maj, då hon skulle ha fyllt femtiosex.

Då hade en global nedstängning tvingat oss alla i karantän i våra hem, vilket gav mig tid att plocka fram våra gamla foton och en krönika som hon skrivit 2019. Jag vet hur mycket hon filade på den, för hon skickade ett utkast till mig innan den publicerades. I den hade hon accepterat sin dödlighet, men samtidigt uppmanat till kamp och jämfört sin cancer med vår nations kamp för demokrati. Hon skrev:

Jag ser på den värld jag kämpar för att stanna kvar i och känner bara förtvivlan. Despoten som filippinarna valt till president har smittat folket med en elakartad sjukdom som de dödligaste av cancerformer inte kan mäta sig med …

Båda berövar dig dina friheter. På grund av min sjukdom har min rörelseförmåga begränsats kraftigt. Jag kommer aldrig mer att springa, göra en Surya Namaskara, spela tennis eller bevaka en nyhetshändelse igen. Mitt immunförsvar är så nedsatt att jag riskerar livet bara jag går in i ett rum fullt med människor. Jag kan inte stå eller sitta i långa perioder och dubbelseendet gör det svårt att skriva. Kort sagt är det inte längre möjligt för mig att utöva journalistik, det yrke jag ägnat större delen av mitt vuxna liv åt. I ett mycket vidare sammanhang har Duterte försvagat våra institutioner genom att befolka dem med hantlangare som delar hans förakt för mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och ordens egentliga mening. Institutionerna som utgör en del av vårt lands immunsystem borde ha sett till att våra friheter hölls skyddade. I stället är de delaktiga i att förtrycka oliktänkande, demonisera oppositionen och förhindra granskning av en kritisk presskår. Konstitutionen, vår demokratis sista skrank och även den en viktig del av det kollektiva immunförsvaret, håller på att monteras ned. När den försvinner, så försvinner även allt skydd och alla friheter den garanterar.

Så var hörs de upprörda rösterna? Var finns motståndet?

En trött röst i mitt huvud säger: Titta inte på mig. Jag är döende. Jag borde få slippa.

Jag har för länge sedan förlikat mig med min bortgång … Min sista vilja och mitt testamente ligger i kassaskåpet, skrivet för hand med tårarna rinnande …

Jag skulle kunna ge upp. Kapitulera. Kasta in handduken. Men det gör jag inte.

Hur många gånger jag än läser detta kan jag inte låta bli att gråta.

… För att inte kämpa skulle vara detsamma som att ignorera det högst påtagliga alternativ som ännu finns: den handfull modiga, hedervärda

själar som riskerar sina liv i fast övertygelse att det filippinska folket kan bättre, kan välja att bli bättre, förtjänar bättre. De representerar, om inte ett botemedel, så kanske den enda vägen till ett botemedel, ett botemedel som må komma för sent för mig, men som kan bota nästa generation.

Så länge min familj och mina vänner och deras familjer och deras vänner fortsätter att be rosenkransbönen för att hela mig eller skickar chakror och besvärjelser åt mig;

så länge min man fortsätter visa mig sin rörande vänlighet och min son inte får slut på fåniga skämt, trolleritrick och lustiga anekdoter om sina dagliga bravader;

så länge mitt hjärta – den där lilla kammaren som rymmer samvete och övertygelse, kärlek och drömmar, minne och självrespekt – förblir intakt, så kommer jag att fortsätta kämpa.285

Det kommer jag också att göra, till minne av Twink. Vila i frid, min vän.

Kapitel 11

Håll ställningarna

Det som inte dödar härdar

En av mina sista middagar före pandemin var i februari 2020 i London med Carole Cadwalladr. Carole var journalisten från Observer som i samarbete med reportrarna på New York Times hade avslöjat Cambridge Analytica-skandalen. Ett år tidigare hade affärsmannen Aaron Banks, som var den störste bidragsgivaren till brexitkampanjen i Storbritannien, stämt henne för förtal.286 Och Carole svarade med att genast stämma tillbaka. 287

Rey Santos Jr, Ted Te och jag besvarar frågor från pressen efter att ha blivit fällda i domstol, 15 juni 2020. (Rappler)

Under hela pandemin skulle Carole och jag föra en diskussion om var gränsen gick mellan journalistik och aktivism – hur angreppen på nätet hade påverkat vårt arbete och hur vi hanterade rättsfallen som drevs mot oss. Vi behövde båda två bemöta förlegade definitioner av dessa båda saker på grund av attackerna vi utsattes för. För Carole var situationen väldigt besvärlig. Hon hade ingen organisation som stödde henne. De juridiska kostnaderna hade hon kunnat betala tack vare en framgångsrik crowdfundingkampanj, men hon hade fortfarande bostadslån att betala av. I stunder då alltsammans blev för mycket hörde vi av oss till varandra.288

Angreppen mot Caroles sensationella bevakning satte henne i en liknande sits som min. Carole uttryckte det så här för mig: ”När jag granskade denna urholkning av demokratin i Storbritannien, teknikplattformarnas roll i det hela och användningen av fientliga aktörer, kastades jag rakt in i ett kulturellt krig. Så i stället för att säga något i stil med att ’det här är ett försvar för rättsstaten, det är ett försvar av nationens säkerhet’, så säger man något helt annat. Jag betraktades som en rabiat brexitmotståndare … och det ledde till de där skällsorden och misogyna påhoppen … Jag blev påhoppad och smutskastad. Det påverkade mig, för det hindrade mig från att arbeta som tidigare, eftersom jag nu sågs som en … nitisk förkämpe, som en kontroversiell figur, när jag egentligen bara försökte göra mitt jobb.” 289

På liknande vis utmålades jag i anfallskampanjerna som en regimfientlig Aquino-anhängare. Det jag skrev uppfattades som politiskt motiverat, vilket varken min eller Rapplers journalistik någonsin varit. Tidigare hade Filippinernas politik och medier inte varit lika ideologiskt färgade som i exempelvis USA och Storbritannien. Men angreppen mot mig började gå ut över mitt arbete, bland annat genom att det blev svårare för mig att intervjua makthavare. Efter ett av mina samtal med Carole ringde jag manangerna och diskuterade en tidplan för när jag skulle dra mig tillbaka från allt redaktionellt arbete. Vi kom överens om att jag

skulle fortsätta driva sådant som hade med teknik, datainsamling och affärer att göra, men inte längre vara chefredaktör. Från och med november 2020 var det Glenda Gloria som hade den högsta redaktionella positionen på Rappler.290

Jag gick in i en ny fas i mitt liv. Jag gick från att vara någon som undersöker till att vara någon som agerar. Dessutom hade jag inget att förlora. Samhället var nedstängt och rättegångarna som väntade kunde ge mig livstids fängelse, men från det året hade Rapplers nya affärsmodell börjat fungera. Det gav mig energi att pröva på något nytt. Jag hade insett att journalistiken inte var den enda delen av lösningen. Journalistiken gjorde det möjligt för fakta att överleva, men det var samhället som måste agera. Vi behövde en ny modell för medborgerligt engagemang som fungerade globalt.

Under några år från 2016 och framåt fortsatte jag att vända mig till ledningen på Facebook med förhoppningen att mina argument och våra data skulle uppmuntra dem att ändra på vissa aspekter av tjänsterna de erbjöd. Men 2018 hade det gått upp för mig att Facebook inte skulle göra några väsentliga förändringar. Och 2020 började jag tänka att det var Facebook som var fienden. Det året bad Carole mig att gå med i ett projekt som hon låg bakom, det som vi skulle komma att kalla för Real Facebook Oversight Board291 (Facebooks verkliga tillsynskommitté).

Mark Zuckerberg hade nyligen tillkännagett bildandet av Facebooks ”högsta domstol”, en tillsynskommitté 292 som utformats för att ta innehållsmodereringen till något som påminde om en oberoende domstol. Den kommittén tog itu med fel fråga: innehållet – som egentligen aldrig varit själva problemet. Det som framför allt var ett problem var företagets modell för spridning – en tillsynskommitté för innehåll skulle aldrig kunna hänga med i den hypersnabba spridningen av information på nätet.

Real Facebook Oversight Board utgjordes av experter som krävde att Facebook skulle ändra på regler för verksamheten som hade destruktiv effekt på vår värld. En av medlemmarna var Shoshana

Zuboff, socialpsykologen som myntat termen ”övervakningskapitalism”. De övriga var Roger McNamee (en av de första i Silicon Valley som investerade i Facebook), Rashad Robinson (ordförande i den ideella medborgarrättsorganisationen Color of Change), Derrick Johnson (ledaren för NAACP; National Association for the Advancement of Colored People) och Jonathan Greenblatt (ordförande i organisationen Anti-Defamation League). Det blev allt tydligare för mig att aktivister var oumbärliga i det arbetet. Forskare och journalister kunde slå knut på sig själva för att nå ut, men det var aktivisterna som drog upp riktlinjerna för handling.

Real Facebook Oversight Board bildades en dryg månad före 2020 års amerikanska presidentval. Med så mycket som stod på spel kände vi att det var dags att sticka hål på Zuckerbergs ständiga försök att slingra sig undan kritik, men också på den kollektivt inlärda hjälplösheten inför Facebooks outgrundliga makt.

”Vår grupp har bildats i ett enda syfte”, sa Shoshana. ”Vi kräver omfattande åtgärder för att försäkra oss om att Facebook inte kan användas som vapen för att underminera människors röst och med detta den amerikanska demokratin.”

Vi bestämde oss för att inte ställa svepande, storslagna krav med en gång, utan först fokusera på saker som kunde gå snabbt att komma till rätta med293 – särskilt med tanke på den korta tidsfristen och Trumps alltmer rubbade beteende. Vi renodlade det till tre specifika krav som vi ställde på Facebook: att de skulle tillämpa sina egna regler och ta bort inlägg som uppmanade till våld, att de skulle förbjuda annonser med syfte att underminera valresultatet, och att de skulle vidta åtgärder för att förhindra desinformation och vilseledande uppgifter om valresultatet. Det var ett tecken i tiden att Facebook mindre än ett dygn senare hade vidtagit åtgärder på samtliga tre punkter.

Däremot erkände de inte att de gjorde det. I stället gick de till attack mot medlemmarna av vår kommitté. Men under de följande månaderna skulle mycket av det som Rappler hade upptäckt om Facebook och sociala medier genom våra egna data och våra

egna undersökningar – liksom många av våra misstankar – sakta men säkert bekräftas av såväl journalister och visselblåsare som företagen själva.

En av de första som bekräftade uppgifterna var Christopher Wylie, visselblåsaren på Cambridge Analytica, som jag hade privilegiet att träffa vid två tillfällen – dels för en intervju som journalist, dels en andra gång som medverkande i Al-Jazeeras tv-program294 Studio B: Unscripted, som filmades i London. Jag hade varit på jakt efter någon som kunde verifiera upptäckterna vi gjort på Rappler. Och han verifierade inte bara våra data, utan presenterade också en egen analys av de processer och produkter som han varit delaktig i att skapa.

Chris hade lärt sig att samla in data och göra riktade insatser som volontär i Barack Obamas presidentvalskampanj, kunskaper som han sedan tog med sig till den kanadensiska oppositionen. Efter det hade han lärt sig datorprogrammering, gått juristprogrammet på London School of Economics och tagit examen med inriktning på prognoser av modetrender innan han fick idén till Cambridge Analyticas ”hjärnknullande verktyg för psykologisk krigföring”,295 som han skulle kalla det. När vi talades vid kunde han också ge en utförlig förklaring till relationen mellan Cambridge Analytica och Filippinerna.

”När Cambridge Analytica-skandalen briserade”, sa jag till honom under vårt första möte, ”fanns det största antalet berörda Facebook-konton i USA, men näst flest …”

”… fanns i Filippinerna”, fyllde han snabbt i. 296

Chris arbetsgivare var ett företag som hette SCL (Strategic Communications Laboratory Group) – Cambridge Analyticas moderbolag – och som hade en relativt lång tradition inom den filippinska politiken. När han senare arbetade för Cambridge Analytica åkte en del av personalen på studiebesök till Filippinerna. Chris budskap, och den lärdom han framför allt dragit av Cambridge Analytica, var att ”kolonialismen dog aldrig, den flyttade bara ut på nätet”.

”Det som SCL – och senare Cambridge Analytica – tjänade pengar på var att gå in i länder med relativt underutvecklade reglerande system eller tveksam status som rättsstat”, förklarade Chris, ”där det var lätt att komma undan med saker och skapa propaganda, och stödja politiker som var villiga att återgälda tjänsterna senare.”297

Chris hade förstått att även när västmakterna officiellt hade lämnat ett land, så fanns en viss form av inflytande kvar. ”Det blev bara mer diskret. Och SCL var företaget som specialiserade sig på det”, sa han. ”Det funkade i Filippinerna. Tittar man närmare på nationer i tredje världen eller den globala södern, så finns det länder som sticker ut genom en betydligt större andel av befolkningen som har internet och använder sociala medier. Och Filippinerna är ett av de där länderna, där väldigt många är online och väldigt många använder sociala medier. Så med tanke på det är landet perfekt att rikta in sig på.”

”Att rikta in sig på för att experimentera?” undrade jag. Folk jag talat med som varit ansvariga för digitala produkter på företag som Yahoo och nystartade techbolag hade sagt samma sak: vill man testa en digital produkt för väst, så är Filippinerna det första landet man testar den i.

”Ja”, sa Chris, ”… Oavsett om man vill manipulera väljare eller sprida propaganda, så är det svårare att lyckas med i länder som USA eller Storbritannien eller i EU, där det finns kraftfulla reglerande mekanismer, där det finns verkningsfulla lagar … I länder … där korruptionen är utbredd, blir situationen som en perfekt petriskål att experimentera med metoder och tekniker som inte skulle vara så lätta att testa i väst. Och funkar det inte så spelar det ingen roll, för man kommer inte åka fast. Men funkar det kan man sedan räkna ut hur det skulle kunna tillämpas i andra länder. Företaget höll till på många håll i såväl Sydostasien och Afrika som Västindien för att testa idéer och försöka utveckla teknik innan man anpassade den till väst.”

”Skulle man kunna säga att det där testandet, den där petriskå -

len i Filippinerna, banade vägen för brexit och Donald Trump?” frågade jag.

Han blev tyst en stund. ”Alltså, om man kollar närmare på Filippinerna …” Han blev tyst igen. Kanske funderade han på eventuella juridiska minor att väja för, tänkte jag.

”På sistone har politiken i Filippinerna sett ut ungefär som den gör i USA”, fortsatte han. Han himlade med ögonen och gestikulerade med händerna. ”Ni fick en president som var som Trump innan Trump blev Trump, och ni har relationer med folk som är nära honom i SCL och Cambridge Analytica. Och ni har samlat in en väldig massa data – förutom USA var Filippinerna det land där mest data hade samlats in. Och ser man på hur SCL och Cambridge Analytica agerade i en massa länder … en av sakerna de pratar om är att de använder … de går inte in i länder som Cambridge Analytica. De går inte in i ett land som SCL Group, för det vore för uppenbart. Så man använder lokala samarbetspartners …”

”Ombud”, förtydligade jag.

”Man använder ombud”, fortsatte han, ”… De har medgett detta framför kameran. De går in i länder, startar skalbolag som bara tjänar som täckmantel och skickar dit personal. Det gör det väldigt svårt för reglerare eller oppositionspolitiker att se vad som egentligen pågår. Och som de själva har medgett ger de sig av så fort valet är klart. Så de går in. Och så går de ut. De får sin gubbe vald, och så kan de ju komma tillbaka och be om tjänster sen.”

”Okej”, avbröt jag, ”Alexander Nix [vd:n för Cambridge Analytica] kom till Filippinerna i slutet av 2015 innan kampanjerna började, och det togs ett foto på honom …”298

”Ja, han träffade folk där”, sa Chris.

”… Dutertes stab”, avslutade jag.

”Ja! Vad tror du han gjorde där?” frågade Chris. 299

Vartenda nytt avslöjande om hur Facebook hade agerat – från Cambridge Analytica-skandalen till Wall Street Journals artikelse-

rie om dokumenten som läcktes av visselblåsaren Frances Haugen – bekräftade allt som Rappler hade sagt länge och i många fall påpekat för Facebook först. Allt som jag har skrivit om här har vi vid något tillfälle beskrivit för Facebook, in i minsta detalj, i den fromma förhoppningen att de skulle göra något åt saken.

När Facebook faktiskt gjorde något ledde det ofta till att problemet och spridningen av desinformation blev ännu värre. Exempelvis när de stängde sitt API, gränssnittet för applikationsprogrammering, som gjorde det möjligt för tredje part att samla data. Avsikten skulle vara att förhindra en ny variant av Cambridge Analytica-skandalen, men det hindrade samtidigt oss som granskade plattformen att förstå vad som hände på den. Rappler hade varit bland de första att fokusera på astroturfing i kommentarsfälten, som lurade allmänheten att tro att vissa politiska kampanjer hade genuint och enat stöd på gräsrotsnivå trots att så inte var fallet. Men utan API gick det inte att göra sådana analyser längre. I stället för att göra plattformen mer transparent, som Mark påstod sig göra, såg man alltså till att ingen utanför företaget fick tillgång till de data som gav helhetsbilden. 300

Inte ens när företagets interna utredningar kom till oroväckande slutsatser ville ledningen agera. I en intern rapport om Tyskland nämndes specifikt att människor ”som går med i extremistiska grupper gör det i 64 procent av fallen på grund av våra rekommendationsverktyg”, som till exempel algoritmerna bakom ”Grupper du borde gå med i” och ”Förslag för dig”. Rapporten konstaterade en sak mycket klart: ”Våra rekommendationssystem ökar problemets omfattning.” 301

Facebook har en häpnadsväckande förmåga att avgöra nyhetsorganisationers öde – eller rent av journalistikens öde i sig. I dag har de en intern gradering av nyheter som sägs definieras av algoritmer. Men det är människor som har programmerat de där algoritmerna, och dessutom är det Facebook som bestämmer om en specifik användare ska matas med hat eller fakta. Efter de våldsamma händelserna på Capitol Hill den

6 januari 2021 presenterade Facebook sina framtida åtgärder mot värstascenarion (så kallade ”brandlarmsåtgärder”). 302 En var att betona fakta. Det innebar att man i mixen av algoritmer för spridning skulle ge högre poäng åt det de kallar för ”kvaliteten på nyhetsinfrastrukturen”, 303 en hemlig intern gradering av nyhetsproducenter som baserades på kvaliteten på journalistiken. Det fick rekommendationerna till nyhetssajter som CNN, New York Times och NPR att skjuta i höjden, medan extremt vinklade sajter som Breitbart tappade stort. Så vi vet att Facebook kan om de bara vill.

Att återgå till ett ”snällare nyhetsflöde” är ett av de krav som Real Facebook Oversight Board ställer, något som vi filippinare skulle behöva inför det viktiga presidentvalet den 9 maj 2022 –och något som alla länder skulle behöva när de går till val.

För mig har det aldrig funnits någon tvekan om Facebooks inflytande på våra demokratier, för Rappler hade alla data och tvingades uppleva dess skadliga effekter. Under hela pandemiåret 2020 fortsatte vår redaktion arbeta, undersöka och upptäcka.

Vår databas Sharktank är numera tillgänglig för alla akademiska institutioner och forskare som vill förstå hur informationskampanjer kan förvandla en stabil demokrati till diktatur.304 I augusti 2021 fanns 382 633 021 offentliga inlägg och 444 788 994 kommentarer från 68 097 offentliga sidor, 23 736 offentliga grupper och 4 759 678 användare av Facebook sparade i databasen. Dessutom fanns 11 400 241 unika länkar från 235 265 webbsidor. När Youtube gick om Facebook och tog över som största sociala medieplattform i Filippinerna 2021 började vi bevaka de offentliga kanalerna och har i dag inblick i innehållet från 331 471 Youtube-kanaler.

Diagrammet nedan är ett exempel på hur vi numera kan kartlägga infrastrukturen för information. Varje cirkel är en Facebooksida och cirkelns storlek beror på dess egenvektorcentralitet, eller spridningspotential. Från 2016 till 2019 kunde

vi se hur traditionella nyhetsorganisationer knuffades ut från centrum till periferin.

Vid det laget hade Facebook lanserat sitt internationella program för faktagranskning i Filippinerna. Rappler och den lilla ideella medieorganisationen Vera Files blev Facebooks lokala partners för faktakontroll.305 Jag har länge haft uppfattningen att faktagranskning är ett hopplöst sisyfosarbete, men det arbetet har i alla fall hjälpt oss att identifiera inlägg med avsikt att vilseleda. Något Dutertes regering genast visade sitt missnöje med. 306

Nätverkskartan ovan är från oktober 2018, nära inpå mellanårsvalet i maj 2019. Centrum domineras av Dutertes/Marcos anhängare och regeringens konton, det som jag har kallat för propagandamaskinen, som spydde ut halvsanningar och rena lögner. Nyhetsorganisationerna trängdes ut ur centrum – och representeras av några av cirklarna på vänster sida. De båda klustren till höger är mestadels snabbväxande meme-sidor, som står redo att sättas in i valkampanjerna, vilket också skedde inför valet 2019.

Första steget i faktagranskningsproceduren var att söka upp lögnerna. Som tidigare nämnts är de bästa lögnerna halvsanningar som ger stöd för ett metanarrativ, som till exempel ”Duterte är den bäste ledaren” eller ”journalister är kriminella”. Det andra steget var att tillämpa datalingvistisk analys, att med datorers hjälp bearbeta stora textmängder och urskilja de genomgående budskapen i de befintliga desinformationsnätverken. Genom det arbetet kom vi till steg tre, som bestod i att identifiera de webbplatser och andra

digitala resurser som nätverken förknippades med, inklusive de aktörer som gynnades ekonomiskt av insatserna.307

Duterte hade befäst sin makt och åstadkommit polarisering i samhället genom att ofta använda sig av asymmetrisk krigföring, att angripa små grupperingar som vår som försökte ta strid för sanningen mot desinformationen, som i sin tur mer sannolikt rörde sig genom Duterte- och Marcosvänliga desinformationsnätverk.

Ett av de första tillfällena då informationsinfrastrukturen var nästan helt jämnt fördelad mellan de polariserade delarna var när jag blev arresterad den 13 februari 2019. Nedan ser vi hur de flesta filippinare då delade och spred innehåll från traditionella nyhetsorganisationer, så att nyheter fick större egenvektorcentralitet. Vi ser också att Dutertes och Marcos nätverk är direkt kopplade till regeringskonton och aktivt delar innehåll från Facegruppkonton som VOV Ph, som faktagranskats vid upprepade tillfällen och visat sig delta i och understödja informationskampanjer.

Pro-Dutertenätverk Philipiknnowtimes Du10MediaNetwork

Anti-Dutertenätverk ABS-CBN GMA Rappler Vov PH

PNA

tnt.abante.ph politics.com.ph

Showbiztrends.info Tambayanchannel.top

Anti-Dutertenätverk Pro-DuterteManila Times Citizenexpress today NewsSeverywhere PresSpokespersonPH Eagle News BongGoNaTayo

Grupper som stöder Duterte på nätet undviker att dela innehåll från traditionella nyhetsmedier och förlitar sig i stället på alternativa nyhetskällor (bloggar, nischade nyhetsorganisationer) och regeringens informationskanaler. De vanligaste källorna till innehåll för grupper som ogillar Duterte är däremot de traditionella nyhetsmedierna.

Statsmakten får ofta hjälp och stöd i dessa propagandainsatser från utländska aktörer. I december 2018 hittade Rappler Research länkar till ryska desinformationsnätverk 308 från Daily Sentrys Facebooksida i Filippinerna, som snabbt seglat upp som det mest inflytelserika kontot för attacker mot Rappler.

Facebook skulle ta bort Daily Sentrys sida i januari 2019. Och i september 2020 skulle de till slut även ta bort kinesiska informationskampanjer – sidor som angrep mig, bättrade på Marcos image, stöttade presidentens dotter Sara Duterte och skapade fejkkonton med hjälp av AI-genererade fotografier inför det amerikanska presidentvalet.309 Och delvis tack vare Rapplers nyhetsrapportering plockade Facebook bort konton från polisen och militären som sysslade med så kallad ”rödtaggning” – att brännmärka medborgarrättsaktivister, journalister och politiker som ”terrorister”.310

År 2021 drog Rappler Research i gång ett av sina viktigaste projekt.311 Vi ville gå på djupet med vilka signaler som fanns på att våld på nätet kan övergå till våld i verkliga livet. Vi gjorde det genom att studera människorättsorganisationen Karapatan, med tanke på att femton av organisationens medlemmar hade blivit mördade under Dutertes tid vid makten. En sak vi lade märke till var att det inte hade skett några specifikt riktade attacker mot offrens konton, utan bara mot förgrundsfigurerna och organisationen i sig. Men de våldsamma meddelandena skapade ändå ett slags tillåtande miljö för morden på Karapatans medlemmar, varav en var Zara Alvarez,312 som hade gått till domstol och begärt särskilt skydd. Ett skydd hon aldrig fick.

En kväll promenerade hon längs gatan med en vän. Hon hade just köpt mat att ta med sig hem till middag när en beväpnad man sköt henne i ryggen. För att försäkra sig om att hon inte skulle överleva ställde sig mördaren över hennes stupade kropp och pepprade den med fler kulor. Det var ett brutalt och skamlöst exempel på ett politiskt motiverat mord, något som borde ha väckt ilska och avsky bland allmänheten. Men återigen skred propagandamaskinen till verket. Den filippinska regeringen hade skapat en mycket resursstark militär avdelning som de kallade National Task Force to End Local Communist Armed Conflict (NTF-ELCAC), som snart lanserade sin egen variant av McCarthyismens korståg mot kommunister.

I grafiken nedan jämförs Karapatans närvaro på Facebook jämfört med NTF-ELCAC:s närvaro. Som framgår av illustrationen är människorättsorganisationens räckvidd starkt begränsad, eftersom den inte har någon digital kanal till allmänna plattformar. NTF-ELCAC har däremot ett nätverk för rödtaggning uppbyggt av regeringens konton såväl som dess desinformationsnätverk till sitt förfogande. I slutändan resulterade det i att berättelserna om aktivisterna som angreps och mördades tenderade att stanna inom den lilla bubblan av progressiva organisationer och det fåtal nyhetsmedier som nämnde händelserna.

Detta säger en del om förvandlingen Filippinernas informationsinfrastruktur har gått igenom och varför NTF-ELCAC har haft en sådan framträdande roll sedan gruppen bildades. Grafiken visar hur effektivt kombinationen av NTF-ELCAC och statliga myndigheter (som använde beprövade metoder i kriget mot drogerna och byggdes upp alltmer efter att Facebook tagit ner innehållet tre gånger 2018 och 2019) kunde sprida desinformation och hat. Det här var andra vågen av Duterteregimens användning av våld och fruktan – skapandet av en tillåtande miljö för mer verkligt våld – ännu en variant av ”vi mot dom”.

Gillamarkeringar för myndigheters och medieorganisationers sidor

Diagrammet visar tillväxten för utvalda myndigheters och medieorganisationers

Facebooksidor i Filippinerna från 1 januari 2020 till 30 september 2021. Staplarna visar förändringen av den dagliga interaktionsgraden (med 7 dagars medelvärde) medan linjerna i diagrammet visar den ackumulativa ökningen av antalet gillamarkeringar (uttryckt som ökning i procent).

Spridningsagenter

• Gillamarkeringar på sidorna (medier) • Gillamarkeringar på sidorna (myndigheter) • Förändring av interaktionsgraden, 7 dagars medelvärde (medier) • Förändring av interaktionsgraden, 7 dagars medelvärde (myndigheter)

Förändring av interaktionsgraden (7 dagars medelvärde)

Med pandemin förvärrades detta. Den gamla sanningen att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser fick vi se prov på än en gång när Facebook fattade beslutet att ge hälsomyndigheten särskilt hög prioritet. Det ledde till att journalisternas möjlighet att ställa myndigheterna till svars minskades ännu mer, för det medförde samtidigt att myndigheterna kunde få sina sidor att växa snabbare – mycket snabbare än nyhetsorganisationernas. Bland de myndighetssidor som växte avsevärt ingick även sidor som kontrollerades av polis och militär och var inblandade i rödtaggning av aktivister och journalister. Genom att prioritera ”officiella” källor gjorde Facebook myndigheternas angrepp mot journalister mer effektiva och svårare att försvara sig emot.

Så vad ska man göra? När folk undrade om inte aktivister också borde skapa fejkkonton eller använda sig av liknande metoder, så var mitt svar återigen: Bli inte ett monster bara för att du slåss mot ett. Vilket leder oss tillbaka till plattformarna själva. Straffriheten för sociala medier måste upphöra – de måste hållas ansvariga.

Regeringar och politiker som missbrukar sociala medier har jag försökt motverka på många olika sätt. Jag har försökt ignorera dem (fungerar inte – leder bara till att man förlorar utan att ens veta om det), besvara dem (enorm tidstjuv, alldeles för många aspekter). Till slut har jag landat i att följa min personliga ledstjärna, som dessutom varit ett mantra på Rappler: att skapa en folkrörelse.

Hur kan vi skapa en rörelse som inkluderar hela samhället, där teknik, data och socialt engagemang används som vapen för att slå tillbaka? Det var vad vi siktade på att göra inför valet i maj 2022.

Men först behövde vi komma underfund med hur Rappler skulle överleva. Angreppen på nätet fortsatte. De påverkade såväl oss på Rappler som alla i min omgivning och fick ekonomiska konsekvenser för vårt bolag. Såväl sidbesöken som annonsintäkterna hade minskat ända sedan nätattackerna inleddes i oktober 2016, men det som verkligen blev droppen var de juridiska angreppen. Beslutet i januari 2018 att dra tillbaka vår verksamhetslicens skulle ha blivit dödsstöten för Rappler om vi bara hade fortsatt som förut. Några av våra viktigaste annonsörer fick telefonsamtal från myndigheterna (budskap: håll er borta), och Rappler – som en gång beundrats och betraktats som coolt – var nu på vippen att gå i konkurs.

Rättsfallen och utredningarna som följde ledde till att vi inom fyra månader tappade 49 procent av intäkterna. Vår framtid var glasklar: fortsatte vi i gamla hjulspår utan någon förändring alls skulle vi inte kunna betala ut löner till våra anställda. Vi måste antingen skapa en ny, hållbar affärsmodell eller gå under.

Regeringen verkade säker på att vinna sitt utmattningskrig, och ett tag såg det ganska mörkt ut. Advokatarvodena svällde till nästan en tredjedel av alla löpande kostnader per månad. Pengarna jag lagt undan för att bygga en ny teknikplattform gick åt för att betala en liten del av detta, vilket sköt våra teknikplaner flera år på framtiden.

Men stundens allvar lockade fram våra bästa idéer och bästa sidor av oss själva. Jag konstaterade skämtsamt att alla spänningar och motsättningar det innebar att driva en nyhetsredaktion var som bortblåsta – nu var det en för alla, alla för en. Det gick att känna energin från varenda en av Rapplers medarbetare. Teamet på redaktionen, som angreps offentligt, stöttades av grafikerna, videoproduktionsteamet, av kollegorna på it och datainsamling, personaladministration, ekonomi och – framför allt – på marknadsavdelningen.313

I samråd med ledningen fann marknadsavdelningen lösningen i vår undersökande journalistik: samma metoder som vi hade utvecklat för att spåra desinformationsnätverk online fick utgöra

grunden för en data- och teknikdriven affärsmodell, som från 2018 till 2019 skulle växa med 12 000 procent och bidra till vårt första lönsamma verksamhetsår.

Fram till 2016 hade intäkterna i företaget varit nästan helt annonsdrivna. Men när nätangreppen inleddes och våra annonsintäkter sjönk styrde vi in företaget mot andra tekniktjänster, vilket förberedde oss för nedstängningen under pandemin.

Sedan kom samhället till undsättning. Vi drog i gång en crowdfundingkampanj som hjälpte oss att betala de juridiska kostnaderna. I slutet av 2018 startade vi Rappler+, Filippinernas första kundlojalitetsprogram för nyheter. De som blev medlemmar var våra mest hängivna användare, som har känslomässiga band till vårt uppdrag och våra värderingar. ”Kan vi hjälpa till med något?” frågade de oss gång på gång. Och det kunde de.

Tre års tillväxt – det var vad regeringens attacker kostade oss, men om det var en så stor förlust är jag faktiskt inte säker på. Affärsmodellen för nyheter – annonsering – är död. Regeringens attacker 2016 tvingade oss egentligen bara att inse faktum, finna en lösning, förnya oss och bygga för framtiden. Rappler fick till slut sitt år på plus 2019,314 och hade därmed ägnat fyra år åt att vända krisen till en möjlighet. Vi bestämde oss för att ge alla rapplare samma summa i bonus när det målet var uppnått – från springpojken ända upp till verkställande direktören. Det var ingen stor summa, men tillräcklig för att den skulle visa vår uppskattning för idealismen, kreativiteten och modet som kännetecknade hela vårt gäng.

Friedrich Nietzsche hade rätt: det som inte dödar härdar.

”Stå upp allihop!” ropade någon och fick oss alla på fötter.

Det var den 15 juni 2020 och vi befann oss i Manillas 46:e regionala domstol. Den inrymdes i ett fallfärdigt hus med trasiga golvplattor, sprucken, flagnad färg och hål i väggarna. För det mesta var hissen ur funktion, så jag behövde gå fyra trappor uppför en trasig trappa med byggnadsställningar lite här och var,

vilket tydde på att de som skötte underhållet bara ville förhindra att trappan rasade.

Det var mitt fall vi var där för: ett åtal från 2019 för nätkränkning.315 Det grundades på en artikel som Rappler publicerat i maj 2012, innan lagen som vi påstods ha brutit mot ens trätt i kraft.

I artikeln beskrevs kopplingar mellan en affärsman och högsta domstolens dåvarande ordförande, som var inblandad i ett riksrättsmål som så småningom skulle leda till hans avgång. Det var inget märkvärdigt alls med artikeln. Och när till och med själva åtalsgrunden är en hafsigt hoprafsad efterhandskonstruktion riskerar man att trassla in sig i nonsens bara genom att förklara detaljerna i anklagelsen. När anklagelser och åtal är så absurda, osammanhängande och korrupta blir det nästan som om jag rättfärdigar dem – fastän de aldrig borde ha kommit på fråga. 316

Jag visste att det hela var riggat och att vi inte hade mycket att hämta. Myndigheterna hade väckt åtta åtal mot mig – för nätkränkning, skattebrott och värdepappersbedrägerier – med ett sammanlagt maxstraff på över hundra år.

Den trettiosjuåriga domaren Rainelda Estacio-Montesa steg in. Till skillnad från de flesta andra i salen bar hon inte munskydd, vilket fick hennes klarröda läppstift och nypudrade ansikte att sticka ut i den trista rättssalen. Det fuktiga lilla fönsterlösa utrymme hon styrde över hade förändrats av covid-19, så vi var bara några få som hade släppts in. Inga domstolsobservatörer fick vara där, inga från diplomatiska kretsar. Rummet delades upp med avskiljare i plast, vilket fick det att se mindre men renare ut.

Min advokat Ted Te, en före detta talesman i högsta domstolen, satt precis mitt emot domaren och bredvid sin motpart från justitiedepartementet, åklagaren Jeanette Dacpano (som åkt på statligt finansierade resor i sällskap med fallets domare).317 Bakom henne satt en grupp åklagare som anlitats för att stärka regeringens argumentation. Vid vartenda förhör under rättegången överträffade åklagarsidan oss på försvarssidan rejält i antal.

Bakom åklagarna stod två korta bänkar. På den ena satt min

medanklagade före detta kollega Rey Santos och jag. Rey var en spensligt byggd, tystlåten och mild herre som bar glasögon med tunna bågar. Han hade först arbetat med research på Rappler, och ofta hjälpt oss med våra undersökande reportage, innan han själv blev reporter. Ironiskt nog arbetade han nu för regeringen. 318

I sådana ögonblick behövde jag uppehålla mig vid något, så jag twittrade vad som hände. När alla yrkanden var gjorda satte vi oss ner och rättssekreteraren ropade upp våra namn. Sedan uppmanades vi att resa på oss för att höra domslutet

Jag ställde mig upp, tog min anteckningsbok och började anteckna.

”Alla människors rätt till yttrandefrihet är en rättighet som garanteras av vår konstitution”, sa rättssekreteraren. ”Det är rätten att tala fritt utan att behöva frukta straff eller vedergällning. Likaså garanteras pressen sin rätt att fritt förmedla nyheter och åsikter utan otillbörlig inskränkning.”

Jag antecknade nästan vartenda ord. Jag började känna lite hopp.

”Dessa rättigheter bär med sig en enorm kraft att främja det allmänna bästa, att åstadkomma förändring och påverka andras tankar med hopp om att bygga ett samhälle där varenda människa kan vara fri. Men när de missbrukas kan denna frihet så split, väcka förbittring och agg som leder till förvirring och kaos.”

Där började hoppet lämna mig.

Jag slog igen anteckningsboken, lade ner den på bänken och tittade rakt framför mig. Jag stirrade på Estacio-Montesa, på hennes röda läppstift. Jag försökte fånga hennes blick medan rättssekreteraren fortsatte läsa. Hon tittade ner. ”Det finns ingen inskränkning av rätten till yttrandefrihet och pressfrihet … Vad samhället förväntar sig är en ansvarstagande fri press. Det är genom ansvarsfullt handlande som friheten får sin mening. Utövandet av frihet skall och bör användas med hänsyn också till andras frihet. Som Nelson Mandela sa: ’För att vara fri handlar inte bara om att kasta sina bojor, utan om att leva på så sätt att man respekterar och stärker andras frihet.’”

Mandela måste ha vänt sig i sin grav. Jag var på väg att bli dömd för en artikel jag inte hade skrivit, redigerat eller haft kontroll över, för ett brott som inte ens existerat när artikeln publicerades. För att lyckas med det konststycket ändrade Estacio-Montesa inte bara preskriptionstiden för förtal från ett år till tolv. Hon lät dessutom tillämpa en kuriös tolkning av begreppet ”återpublicering”, som innebar att jag kunde kastas i fängelse för att någon på Rappler 2014 hade rättat ett felstavat ord – för att någon hade ändrat en enda bokstav i ett enda ord. Domstolen fann oss skyldiga ”bortom allt rimligt tvivel” och gav oss upp till sex års fängelse (vilket nu skulle kunna bli åtta, beroende på hur lagen tolkas).

Estacio-Montesa var noga med att påpeka att regeringen inte på något vis hade påverkat hennes beslut. Jag skakade på huvudet. Hon lät oss bli frisläppta mot borgen i väntan på vår överklagan – för naturligtvis skulle vi överklaga.

Jag andades ut långsamt. Jag hade packat en väska och ställt in den i bilen på morgonen, för mitt värstascenario var att bli kastad direkt i fängelse. Så detta var ju på sätt och vis lite bättre.

Sedan vände hon sig direkt till mig och sa att jag nu skulle bli tvungen att be appellationsdomstolen om tillstånd att resa. Sedan frågade hon om jag hade något att säga.

Jag stirrade på henne. Jag log.

Estacio-Montesa slog klubban i bordet och febril aktivitet uppstod. Ingen ville se mig i ögonen. Vi begav oss till Manilas stadshus för att möta pressen. Jag hade en underlig smak i munnen och en pulserande känsla i magen. På något sätt lyckades jag behålla kontrollen.

På grund av covid-19 var det många som lämnade hemmet för första gången på tre månader den dagen. Medan journalisterna ställde upp sina mikrofoner och kameror såg jag hur skärrade Reys ögon var där de tittade ut över munskyddet. Jag försökte lugna honom. ”Oroa dig inte”, sa jag, ”vi överklagar det här. Vi tar hand om dig och dina advokatkostnader.” Jag skulle skydda

honom. Ted stod på min högra sida och pratade med några av journalisterna. Mikrofonerna placerades framför mig.

Jag började tala. Min röst ekade i salen, och under mitt sökande efter bekanta ansikten kändes det som om jag svävade i luften. Jag visste inte vem jag talade till, så jag koncentrerade mig på den hårda klumpen djupt nere i magen.

”Jag vädjar till er – journalisterna här i rummet, alla filippinare som hör på – att skydda era rättigheter”, sa jag. ”Det är meningen att vi ska vara ett avskräckande exempel. Det är meningen att vi ska få er att bli rädda, eller hur?” Min röst skar sig en smula. ”Var inte rädda. För om ni inte tar vara på era rättigheter kommer ni att förlora dem.”

Bakom mig stod en medlem av det nationella journalistförbundet och höll upp en skylt med texten ”håll tassarna borta från pressen”.

”Pressfriheten är grunden till varenda rättighet ni har som filippinska medborgare”, fortsatte jag. ”Kan vi inte ställa makthavarna till svars kan vi inte göra något alls. Om vi inte får göra vårt jobb kommer era rättigheter att gå förlorade.”

Innan nedstängningen trädde i kraft i mars 2020 hade jag varnat för att låta viruset smitta våra demokratier,319 men det var precis vad som hände. Makten befäste ännu mer makt. Den 5 maj släckte regeringen ner ABS-CBN,320 vilket delvis skedde för att vi satt i karantän. Duterte behövde inte införa krigslagar som Marcos hade gjort på 1970-talet. Pandemin gjorde det åt honom. Jag blev av med min rätt att lämna landet i augusti 2020. Trots att jag återvänt till Filippinerna efter resor utomlands minst trettiosex gånger beslöt sig appellationsdomstolen för nätkränkningsfallet att fyra gånger om gå på biträdande justitieminister Jose Calidas linje – att rymningsrisk förelåg – i ett domslut där jag orättvist (och absurt nog) jämfördes med Imelda Marcos. 321

Ett av avslagen kom när min mamma just fått beskedet att hon hade cancer och behövde opereras i Florida. Mamma och pappa

hade åldrats, och att de levde åtskilda från sina barn och barnbarn gjorde inte saken bättre. Jag ville vara hos dem och hjälpa dem både med logistiken och med den psykologiska inverkan som pandemin hade. Dessutom var det jul.

Just den gången nekades jag på ett särskilt grymt sätt. Domstolarna hade gett mig tillåtelse att resa i samband med åtta tidigare rättsfall. Men i detta nionde fall gav appellationsdomstolen sitt nekande besked på en fredag strax före klockan 17, dagen innan mitt flyg skulle lyfta tidigt på morgonen. Mina föräldrar hade gjort i ordning mitt rum åt mig och såg verkligen fram emot att jag skulle komma. Regeringen hade alltså bestämt sig för att dra in dem i den känslomässiga bergochdalbana som deras trakasserier utlöser. Själv kunde jag stå ut med trakasserierna, men att de utsatte mina åldrade och skröpliga föräldrar för dem var omänskligt.

Jag svalde bedrövelsen, lugnade min familj och hanterade det på det bästa sätt jag kände till: jag jobbade.

Kapitel 12

Därför vinner fascismen Samarbeta, samarbeta, samarbeta

I den norska Nobelkommitténs överläggningsrum tillsammans med kommitténs ledamöter. Från vänster till höger: Asle Toje, fredspristagaren Dmitrij Muratov (stående bakom mig), David Beasley (representanten för World Food Programme, som tilldelades fredspriset 2020), Berit Reiss-Andersen, Anne Enger, Kristin Clemet, Jørgen Watne Frydnes. (© Nobel Prize Outreach. Foto: Geir Anders Rybakken Ørslien)

Under veckan som gått fram till den 8 oktober 2021 hade Rappler bevakat kandidaterna som anmält sig till det viktiga valet i maj 2022, då det filippinska folket skulle rösta fram över åttatusen förtroendevalda, inklusive presidenten.

Även om ämbetstiden för filippinska presidenter är begränsad till sex år hade Duterte hotat med att kandidera till vicepresidentposten, men till skillnad från många andra diktatorer verkade Duterte nu till slut villig att lämna ifrån sig makten. Denna vecka i oktober meddelade han att han skulle dra sig tillbaka. De flesta i landet misstänkte att han förberedde en efterträdare. Det var tal om att hans dotter Sara skulle försöka bli president, men hon anmälde sig som kandidat till vicepresidentposten – för att bereda plats åt en annan person: Ferdinand Marcos Jr, med smeknamnet ”Bongbong”, sonen till den tidigare diktatorn.

Nästan trettiosex år efter folkrevolten som drivit bort hans familj från makten, efter att hans pappa hade fängslat och mördat tusentals personer och plundrat statskassan på 10 miljarder dollar, var alltså en Marcos nu på väg tillbaka. Oppositionsledaren Leni Robredo, som länge utsatts dagligen för Duterteregimens informationsattacker, anmälde sig också som kandidat, och det starka stöd hon fick verkade överraska även henne.

Mindre än en halvtimme innan valkommissionen stängde satt jag upptagen i ett webbseminarium med två andra ledare för oberoende nyhetsorganisationer i Indonesien och Malaysia. Seminariet hade rubriken ”Pressen under press: Ska den oberoende journalistiken i Sydostasien överleva?”.

Manilla hade återigen stängts ner på grund av pandemin, den enda typ av åtgärd Dutertes regering vidtagit på nästan nitton månader för att hantera covid-19. Man hade hamnat på efterkälken med vaccineringen eftersom arbetet med att skaffa ett tillräckligt stort lager hade blivit ungefär att halvår försenat, 322 och när det till slut var ordnat hade man prioriterat kinesisktillverkade Sinovac, det minst effektiva av alla tillgängliga vaccin. Smittspårningen var fortfarande mest en teoretisk ambition, och nu utredde senaten anklagelser om korruption kring några av de största pandemiuppgörelserna, som tycktes koppla Duterte till några tvivelaktiga bolag i hans vän och ekonomiske rådgivare Michael Yangs ägo.323

Vid den tidpunkten hade två av åtalen mot mig lagts ner. De ständiga rättstvisterna tärde på mig, men jag var fast besluten att inte låta dem komma i vägen för mitt uppdrag att ta mig ut i världen och slå larm. Bara tre dagar tidigare hade jag, trots att mitt reseförbud i praktiken tycktes permanent, gått till domstolen och lämnat in en ny resebegäran, denna gång för en månads studieutbyte på Harvard Kennedy School. Jag ville gå i konfrontation.

Då började mobiltelefonen blinka. Jag tittade på numret. Det var från Norge.324 ”Hej, är det Maria Ressa jag talar med?”

”Ja, det är jag”, svarade jag.

”Mitt namn är Olav Njølstad och jag ringer från norska Nobelinstitutet i Oslo. Jag ringer för den norska Nobelkommitténs räkning och jag har den stora glädjen att meddela dig, Maria …”

Mina ögon spärrades upp. Jag lutade mig tillbaka. Det kunde inte vara sant.

”… att klockan elva lokal tid här i Oslo ska det tillkännages att du tilldelas Nobels fredspris för 2021 …”

”Åh herregud”, viskade jag. Jag sträckte mig efter en penna, men visste inte vad jag skulle skriva.

”… för din modiga kamp för yttrandefrihet i Filippinerna, och du kommer att dela priset med en annan kandidat, som jag inte kan avslöja namnet på nu eftersom jag behöver ringa upp den personen först.”

”Åh herregud.”

”Jag vill nu bara gratulera dig å kommitténs vägnar, så återkommer vi senare med mer information. Men det skulle vara roligt att höra din spontana reaktion på beskedet.”

”Jag … jag … jag finner inga ord. Jag är faktiskt i direktsändning för ett annat event, men Gud. Åh herregud. Jag finner inga ord. Tack så hemskt mycket.” Jag var överväldigad.

Mitt hjärta bankade. Jag skickade genast ett meddelande på Signal till manangerna: ”Jag fick det!” Jag tog ett djupt andetag, satt still och kände hjärtat slå snabbare. Vi visste att jag var nomi -

nerad, men att jag dessutom skulle få priset hade vi inte kunnat föreställa oss. De svarade snabbt. Det enda mina normalt sett så vältaliga mananger kunde få ur sig var ”OMG!” och ”OMGG!”.

När nyheten tjugo minuter senare gick ut till allmänheten började det ringa i alla enheter jag hade på skrivbordet – två mobiltelefoner och två datorer. Jag skyndade mig att stänga av ljudet på samtliga och hörde seminarieledaren fråga hur det kändes. Jag slog på ljudet från mikrofonen och började säga något. ”Det här är för oss alla”, började jag. Sedan slog det mig. ”Åh Gud, jag är ju chockad. Fattar ni …” Rösten brast för mig, och i stället för att försöka dölja det avbröt jag mig själv och lutade mig bakåt. ”Förlåt. Jag ser det som ett erkännande av hur svårt det är att vara journalist i dag och hur svårt det är att fortsätta göra det vi gör … det är en bekräftelse på svårigheterna, men också, förhoppningsvis, på hur vi ska vinna kampen för sanningen, kampen för fakta. Vi håller ställningarna.” 325

Det var inte bara för mig det var en seger. Det var en seger och upprättelse för alla rapplare. Ett personligt ögonblick, då vi grät, skrattade och jublade tillsammans. Men samtidigt får sådana emotionella utlopp mig att bli misstänksam, så jag påminde mina medarbetare om att det här också skulle kunna betyda att saker och ting blev värre. Jag ville inte vara en glädjedödare mitt i triumfens stund, men jag ville inte heller att vi skulle bli självbelåtna och luta oss tillbaka. En av manangerna skrev till mig på Signal: Låt dem fira.

Erkännandet sträckte sig betydligt längre än till Rappler. Jag var den enda kvinnliga kandidaten det året och den första filippinaren någonsin som fick Nobels fredpris, och utmärkelsen kastade inte bara ljus på mitt land utan på hela den globala södern.

Dessutom var det en seger för filippinska journalister som törstade efter hopp och uppmuntran att fortsätta, trots de tuffa tiderna. Ryan Macasero, redaktionschefen på vår filial i Cebu, påminde326 oss om tjugotreåriga Frenchie Mae Cumpio, som nu hade suttit fängslad i över ett år,327 och om journalisten Rex

Cornelio, vars fru Coleen hade åkt bakpå motorcykeln när han blev ihjälskjuten i maj 2020.328

”Så länge det finns goda människor finns det hopp”, hade Coleen sagt. ”De vid makten kommer inte att ha den för evigt. Och allt ont de gör kommer att slå tillbaka mot dem.”

Detta sökande efter rättvisa var orsaken till att vi blev journalister. Och denna tro på det goda är central i min världsåskådning. Genom att ge sitt erkännande till mig och Novaja Gazetas redaktör Dmitrij Muratov sa norska Nobelkommittén till varenda journalist i hela världen: ”Vi ser er smärta, era uppoffringar och ert lidande.” Det var en bekräftelse på att även andra lade märke till och kände av den ödeläggelse vi personligen upplevde till följd av den osynliga atombomb som sprängts i vår infrastruktur för information.

Vi finns här för er, sa Nobelkommittén, och tillsammans kan vi göra något åt detta.

En kort tid efter fredsprisbeskedet och reseförbudet tillät filippinska domstolar mig att åka till Boston och hålla till på Harvard i en månad. Det var underbart att få vara Hauser Leader på Harvard Kennedy Schools institution Center for Public Leadership329 och gästledamot av Shorenstein Center on Media, Politics and Public Policy.330

Där kunde jag fokusera på det jag blivit alltmer besatt av: hur teknologin och journalistiken formade socialpolitiken, och vad det innebar för ledarskapet i samhället. Hur ska morgondagens ledare kunna få sunda värderingar när osunda beteenden ständigt premieras? Hur ser ledarskapet ut i vår uppochnedvända värld?

Även om jag kände den ständiga pressen från Rappler och rättsfallen, som om jag levde som Sisyfos och Kassandra på samma gång, tvingade fredsprisutnämningen mig att omvärdera och omformulera det jag skulle tala om för en värld som nu faktiskt lyssnade. Jag såg mina gamla idéer i ett nytt ljus och lät mig slukas av inspirerande samtal och undersökningar på Harvard. En av

höjdpunkterna var tiden jag fick tillbringa med Shoshana Zuboff, som varit en sådan stark influens för mig. Virtuellt hade vi redan samarbetat i ett drygt år, bland annat i Real Facebook Oversight Board, men nu bjöd hon hem mig till sitt hus med utsikt över en pittoresk sjö i Maine. Vi tog promenader tillsammans medan hon ingående förklarade sin syn på världen och sina erfarenheter av att spräcka ett antal mallar, som till exempel när hon som första kvinna fick en permanent professur på det en gång kraftigt mansdominerade Harvard Business School. Som professor emerita forskade och undervisade hon om de mönster och trender som formade – och raserade – visionen om ett öppet internet.

Som Shoshana ser det är alla problem som finns bara en variation på eller bieffekt av det stora onda: ”primär extraktion” (”primary extraction”), som även detta begrepp är hennes egen skapelse. Hon tillämpar termen för att beskriva hur de sociala mediebolagen stjäl våra privata handlingar och liv med hjälp av maskininlärning och artificiell intelligens för att samla och strukturera våra personliga uppgifter och bygga modeller för var och en av oss, för att sedan meddela offentligt att de nu äger dessa tillgångar, vilka därefter utnyttjas för att skapa algoritmer som på ett lömskt vis manipulerar oss för bolagens egen vinning. De erbjuder ingenting tillbaka, och de behöver inte be oss om lov. Primär extraktion är ett moraliskt förkastligt förfarande som Shoshana jämför med slaveri, och hon kräver att det ska kriminaliseras. Får vi bara bukt med detta stora onda skulle alla andra problem det har skapat – den lavinartade följd av bekymmer det har lett till – kunna åtgärdas, bland annat problem som berör säkerhet, konkurrens och personlig integritet. 331

Hon påminde mig om första följarens teori och att följaren ofta tar på sig ledarens risker. Vi var många som slog larm redan 2016, men det var först när Shoshana hade kopplat ihop teknologin med ekonomin och gett det benämningen ”övervakningskapitalism” – vilket förde in makt och pengar i ekvationen – som polletten hade trillat ner. Hon upplevde att vi nu befann

oss i tredje fasen av denna och påminde mig om hur långt den allmänna debatten hade kommit, särskilt tack vare de förödande interna dokument som visselblåsaren Frances Haugen läckt ut från Facebook. Det var bara det att det inte kändes tillräckligt långt för oss som låg i framkant. Varje dag som går utan att något händer är en orättvisans dag för sådana som jag.

Min tid med Shoshana var ett ständigt pågående, livgivande samtal och bollande med idéer fram och tillbaka. Vi diskuterade helheten kontra den detaljerade upplevelsen, nuet kontra decenniet. Vår sista dag tillsammans umgicks vi på hennes inglasade veranda framför öppna spisen och snävade in på min fråga om vad världen borde göra nu. Jag sökte efter snabba, enkla åtgärder som vi kunde pressa medier som Facebook och Youtube att anpassa sig till. Hon lyssnade på varje förslag jag hade och förklarade varför det var otillräckligt och varför ingenting annat än en direkt konfrontation mot affärsmodellen kunde leda till sann förändring. Hon var lika envis som jag, för att inte säga obstinat.

”Journalistiken som institution måste förnyas för 2000-talet”, sa hon. ”Hur producerar ni journalistik i en digital värld? Det är inte övervakningskapitalism – ni konkurrerar inte med övervakningskapitalister om all potentiell avkastning på övervakning. Vilket är vad de sysslar med nu. De känner inte till något annat sätt.”

”Och vi sväljer detta med hull och hår, trycker på deras delningsknappar så att vi ger dem det mest dyrbara vi har – våra relationer”, tänkte jag högt. ”Dessutom sänker det kvaliteten på vår journalistik.” Det var något jag hade sagt länge: att när det enda måttet på journalistiken var antalet sidvisningar fick det vårt arbete att förminskas till vilken vara som helst, och sedan vårt journalistiska arbete började spridas på sociala medier – som premierade helt andra syften – begränsades våra möjligheter att nå ut till folk. För vi kan aldrig konkurrera genom att chockera. Det går inte ihop med den journalistiska etiken.

”Journalistiken tvingas in i självoptimering för sociala medier”,

avslutade Shoshana min tankegång. De sociala medierna formar journalistiken. Lite som när Facebook sa till både annonsörer och utgivare att videoinnehåll skulle få bättre spridning, 332 varpå nyhetsproducenter över hela världen gjorde sig av med folk på redaktionerna och anställde videoteam, och annonsörerna placerade sina annonser som video på Facebook. Det var bara det att Facebook ljög. De överdrev antalet videovisningar333 med upp till 900 procent, för att sedan – enligt egna interna dokument – ljuga om misstaget och hemlighålla det i över ett år.

Shoshana drämde i sista spiken i kistan. ”Till syvende och sist är det övervakningskapitalismen som avgör vilken journalistik som får överleva”, sa hon.

Teknikbolagen nöjer sig inte med att krossa demokratin. Låter vi dem härja fritt kan de förstöra betydligt mer än så.

Medan jag högst konkret kämpade för min frihet och säkerhet malde informationskampanjerna vidare och formade om mitt lands förflutna. Det var historiens död i tusen strimlor mitt framför våra ögon. Spridningen av metanarrativ och rena lögner kunde knappast få en mer obehaglig eller central roll än när sonen till en diktator steg mot makten.

Tisdagen den 8 februari 2022, exakt på dagen trettiosex år sedan den folkliga revolten hade tvingat familjen Marcos i exil, inledde Ferdinand Marcos Jr, den favorittippade kandidaten till presidentposten, sin kampanj,334 med hjälp av fraser, slagord och sånger från faderns förtryckande styre. På en stor scen framför enorma storbildsskärmar fick signaturmelodin till Marcos krigslagar från 1970-talet, ”Bagong Lipunan” (En ny nation), 335 ett nytt ackompanjemang336 och introducerades för en ny generation: ”There’s a new birth / There’s a new life / A new country, a new path / In the new society!”337 Fadern hade kallat det för ”konstitutionell auktoritarianism” och sagt att det var nödvändigt för att driva igenom reformer och skapa ett ”nytt samhälle”. Fram till alldeles nyligen stod han omnämnd i Guinness rekordbok

som mannen bakom ”världens största statsplundring”, sedan han stulit upp till 10 miljarder dollar338 genom en intrikat uppbyggd kleptokrati vars tydligaste symbol var hustrun Imeldas skosamling. Vid 2020 års slut hade bara 3,4 miljarder dollar återbetalats. Och på den mänskliga rättighetsfronten: 70 000 fängslade, 34 000 torterade, 3 420 dödade.

Två fotografier av Ferdinand och Imelda Marcos ende son har etsat sig fast i mitt minne. Båda bilderna var tagna precis innan familjen tvingades fly landet: På den ena står unge Bongbong på palatsets balkong med en pistol instoppad i uniformen. På den andra festar han i presidentyachten med filippinska flaggan målad på kinden. Nu stod han där uppe på scenen, sextiofyra år gammal och klädd i sin fars gamla kläder – skjorta och byxor i sextiotalsstil och samma frisyr. De nästan trehundra kampanjmöten han hållit hade förvrängt historien, såväl i nuet som i det förflutna. Det var inte mycket substans i det Marcos sa, men han nämnde ett filippinskt ord för ”enhet” tjugoen gånger på tjugo minuter, bland annat i meningar som jag hört hans mor formulera förut. Att se detta nu i det förflutna var skrämmande, för det visade exakt hur informationstekniken kan lyfta vilken digital populist som helst till makten, i synnerhet någon med kopplingar till en historia av förtryck.

Vilka kvalifikationer hade Bongbong när allt kom omkring? Till och med hans egen pappa klagade i sin dagbok över hur utsvävande och odisciplinerad han var.339 Ändå hade han bäddat för att Bongbong som tjugotvååring valdes till guvernör i familjens hemprovins Ilocos Norte, cirka 44 mil norr om Manilla. Storasyster Imee ojade sig skämtsamt över sin arbetslöse bror, 340 och bortsett från politiken tycks han ha gått fjorton år utan anställning.341 Han valdes till kongressen första gången 1992 och blev sedan guvernör på nytt. Sin första kampanj för ett nationellt ämbete drev han 1995 och förlorade, men 2010 blev han senator.

År 2016 kandiderade Bongbong till vicepresidentposten. Han förlorade med omkring 200 000 rösters marginal, men satte sig

med detta i en perfekt position som blivande presidentkandidat. Mamma Imelda hymlar inte om att hon ser det som Bongbongs ”öde”342 att bli president, och hans väg till makten har manövrerats minutiöst med korrupta kollaborationer som aldrig riktigt upphört, och som fått sig en sista liten knuff av sociala medier.

Till denna dag har Marcos förnekat att han på något sätt använt sig av ”troll”,343 trots uppgifterna som Rappler avslöjade i en reportageserie i tre delar 2019 om hans propaganda. Budskapen han inte alltför subtilt började föra ut på sina sociala mediekonton var avsedda att ändra på det förflutna. Först ljög han vid upprepade tillfällen om sin utbildning på Oxford University och Wharton. När han i en exklusiv intervju med Rappler 344 blev påkommen med lögnerna justerade hans stab i tysthet meritlistan på senatens webbsida, men själv gapade han bara ut sina lögner högre än förut.345 Och med lite hjälp av sociala medier är ju det ett vinnande koncept, vilket även många andra har insett – inte minst Donald Trump och Mark Zuckerberg.

Marcos desinformationsnätverk tog även över populära sidor och nyhetsforum genom att klippa och klistra in kommentarer, som sakta men säkert fläckade ner ryktet för familjen Aquino, som länge betraktats som familjen Marcos fiender – samtidigt som den egna familjens framtoning och roll successivt återställdes. Nätverket – som löpte kors och tvärs mellan webbplatser, sidor och grupper på Facebook, Youtube-kanaler och influerare på sociala medier – pumpade ut propaganda av massiv omfattning, först för att tona ner eller helt enkelt blåneka till Marcosregimens excesser, kleptokrati och människorättskränkningar, måla upp en kraftigt överdriven bild av Marcos bedrifter och svartmåla kritiker, rivaler och traditionella medier.

Produktionen av Marcos Facebooksidor började ta ordentlig fart 2014, en kort tid efter Imelda Marcos antydan om släktens återkomst till presidentämbetet.346 I ett inlägg från 2014 på den populära Facebooksidan Pinoy Rap Radio hävdade Marcos Jr att det inte fanns några bevis för familjens plundring av statskassan

och att hans mamma hade ”vunnit vartenda korruptionsfall” hon varit inblandad i. Båda påståendena är lögner.

Men det Facebookinlägget hann delas 331 000 gånger och generera över 38 000 kommentarer och 369 000 reaktioner innan det blev påkommet och faktagranskat av Rappler den 15 november 2018. Då hade det spridits ohämmat i fyra år i ett slags ekokammare, där alla som medverkat nu trodde på lögnerna. Faktakollen fick en ynklig exponering i jämförelse: 3 500 delningar och 2 100 kommentarer.

Det är därför propagandanätverk är så effektiva medel att skriva om historien med: spridningshastigheten för en lögn är så mycket högre än faktagranskningen som följer, så när lögnen väl motbevisas vägrar ofta de som tror på den att ändra sitt synsätt, vilket stämmer överens med hur sociala medier har påverkat beteendet i andra delar av världen.347

Marcos nätverk gick hand i hand med Dutertes olika desinformations- och propagandanätverk, drog nytta av gemensamma teman för att uppnå gemensamma mål. Och 2018 hade Marcos/ Dutertes nätverk kommit att dominera mittfåran i Facebooks infrastruktur för information i Filippinerna, medan andra nyhetsproducenter trängdes ut i periferin. Många av påståendena dessa nätverk förde fram skulle motbevisas av faktagranskare, och mot slutet av året beslöt sig Facebook till sist för att plocka bort delar av dem på grund av ”koordinerat icke-autentiskt beteende”.348 En av de Facebooksidor som växte snabbast det året var Daily Sentry, vars koppling till rysk desinformation avslöjades av Rappler349 (att sidan var Rapplers mest aggressiva angripare var ingen tillfällighet) innan den togs ner. År 2020 skulle Facebook även stänga ner några informationskampanjer från kinesiskt håll som putsade upp Marcos rykte och angrep mig och andra journalister. Trots det fortsätter Marcos nätverk att växa, och de producerar och sprider än i dag innehåll i betydligt större skala än traditionella medier i Filippinerna.350

När Marcos 2021 gick ut med att han skulle kandidera till pre-

sidentposten dominerade familjens nätverk de sociala medierna. Troligen var det därför han inledningsvis inte lade pengar på Facebookannonser och inte ville ställa upp i debatter eller intervjuer med journalister som han trodde kunde ställa vassa frågor.351 Han behövde inte övertyga någon, för han hade redan fångat in en lojal skara anhängare. Och när allt kom omkring var det som hade hänt trettiofem år tidigare för länge sedan överspelat, enligt honom. I sitt tjugo minuter långa tal för att sparka i gång presidentvalskampanjen sa han ingenting om vad han skulle grunda sin politik på – och definitivt inget om de tusentals människor som hade mördats medan hans far var vid makten, de miljontals människor som blivit av med sina jobb, de biljontals peso i skulder som landet dragit på sig och korruptionsskandalerna i samband med allt detta. Däremot målade han gång på gång upp en lysande framtid och lovade att han skulle ”göra Filippinerna bra igen”.

Vid det laget framstod det globala problemet med vår informationsinfrastruktur klart och tydligt. En stor del av 2020 hade jag ägnat åt att fundera ut hur vi skulle kunna bekämpa tekniken som vände upp och ner på världen. Jag insåg att resten av världen återigen kunde studera Rapplers erfarenheter i Filippinerna och dra nytta av de lärdomarna för att förstå sitt eget politiska läge och sammanhang och därmed hur man kunde kämpa emot.

Min förhoppning är att andra ska ta efter våra tre grundpelare för motståndet: tekniken, journalistiken och en folkrörelse som slår tillbaka och bygger framåt.

För det första bör vi utkräva ansvar av teknologins aktörer.352 Och med tanke på att påtryckningar och protester från allmänheten är något som de sociala mediebolagen känner sig trygga med att strunta i måste detta börja med att statsmakten vidtar åtgärder. Men frånsett lagstiftning finns inget annat sätt än att bekämpa teknik med teknik. En sak som vi gjort på Rappler är att vi har byggt upp och lanserat Lighthouse, en teknikplattform byggd av journalister för att försöka bevara den allmänna diskursen kring fakta.

Den andra grundpelaren är att skydda och utöka den undersökande journalistiken. Ett globalt initiativ som jag har hjälpt till att lyfta fram är International Fund for Public Interest Media, en omedelbar lösning på kort och medellång sikt på de dalande annonsintäkterna för nyhetsbolag över hela världen. Om ni är en regering som tror på demokrati, lägg då era pengar på de värden ni står för! Ja, eller det var i alla fall vår tanke när vi började försöka öka andelen av utvecklingsfonden Official Development Assistance (ODA) från de 0,3 procent som då gick till journalistiken.353 När man väl har försett journalister med tillräckliga ekonomiska medel behöver de också skydd – till att börja med av lagen. Det måste bli ett slut på straffriheten. Samarbetet med Amal, Caoilfhionn och teamet i Covington visade mig hur skört rättsskyddet är för journalister runtom i världen. I likhet med faktagranskarna har även juristerna på många sätt fastnat i ett sisyfosarbete, och precis som med de offentliga utvecklingsfonderna från demokratiska länder behövs gemensamma, systematiska satsningar på internationell rätt. Det säger sig självt att om vi inte har några fakta, så kan vi inte heller ha ett rättssamhälle eller en demokrati.

Utöver rättsosäkerheten lever den gamla världens faror kvar: fysiska trakasserier och våld, kvinnofientlighet och hatretorik. Autokrater blir bättre och bättre på att använda tekniken, och spionerar på journalister och människorättsaktivister utan påföljd. Och de lär sig av varandra, optimerar diktatorns metoder, försvarar varandra mot sedan länge förlegade strategier från väst.354 Ekonomiska sanktioner biter inte när länder som Ryssland och Kina rycker in, som de har gjort i Belarus, Myanmar, Venezuela och Turkiet, för att bara nämna några exempel. Nya paradigm behöver etableras i länder som ansluter sig till demokratiska värderingar, eftersom repressiva nationer använder sin kollektiva makt för att försvaga internationella institutioner som FN och Unesco.

För vår tredje grundpelare har vi fortsatt bygga större och större sammanslutningar med en gemensam vilja till handling. Vårt mantra: samarbeta, samarbeta, samarbeta. Vi kan börja med att

samarbeta globalt för att skydda journalister vid frontlinjen. Det var det som var syftet när Committee to Protect Journalists, International Center for Journalists och Reportrar utan gränser drog ihop över åttio pressfrihets-, medie- och välgörenhetsorganisationer för att i första hand hjälpa Rappler – initiativet kallas #HoldTheLine Coalition355 – men även andra journalister i behov av stöd runtom i världen. Senare skulle detta vidgas till att rikta uppmärksamhet på orättvisorna som människorättsaktivister utsätts för.

Vi fortsatte att bilda koalitioner 2021: #CourageON kopplade samman organisationer för mänskliga rättigheter, varav många hade sett med egna ögon hur attacker på nätet kunde omvandlas till verkligt våld. Genom att mer än åttiofem grupper gick ihop demonstrerade vi att det finns en styrka i att stå upp tillsammans. Vid årets mitt förberedde vi oss för valet tillsammans med vår #PHVote-koalition.

Men i november 2021 insåg vi att vi behövde göra något mer. Vi behövde ”brandlarmsåtgärder”, så grundat på de data och efterforskningar vi tog del av och på det vi tvingats utstå började jag drömma om ett initiativ för att inkludera hela samhället. Vi skulle komma att kalla det #FactsFirstPH,356 och det var ett stridsrop till alla våra anhängare runtom i landet.

Vi satte fakta i första rummet. Ända sedan 2016 hade jag försökt få de stora nyhetsorganisationerna att gå ihop i ett gemensamt försvar av fakta, men till vår kollektiva bedrövelse förhindrades det av konkurrenssituationen. Därmed tvingades nyhetsbolagen se sig själva bli omkörda av Duterte/Marcos desinformationsnätverk, vars informationskampanjer nu hade övergått i ett rent informationskrig. Vårt mål var hur som helst att lyckas slå oss ihop och göra kollektiva digitala avtryck.

Idén växte fram i samband med att Rappler ändrade fokus: i stället för att agera enbart i vårt eget företags intresse började vi fundera på de lärdomar vi dragit och dela med oss av dem till våra konkurrenter – vilket innebar en risk för vårt företag, men som i kampen för vår demokrati kändes som det rätta moraliska

beslutet att ta. Bland lärdomarna ingick bland annat hur vi hade lyckats nå över 64 procent av vår publik via sökmotorer.357 Vi hade påbörjat skiftet från socialt till sökningar så fort vi insåg att de sociala medierna faktiskt underminerade kvalitetsjournalistiken.

Så vi skapade ett samarbete på fyra olika nivåer, som knöts samman genom ett system för kanalisering av data som skulle minska tidsåtgången för att korrigera lögnerna, få samhället att agera och få rättssystemet att förhindra att det som höll på att hända fick ske ostraffat. Jag satte upp tre mål: att skala upp, påverka och avskräcka.

I grunden ligger journalistikens själva kärna, som mer eller mindre har gått förlorad: faktakontrollen. Stommen i koalitionen utgörs av fyra av Filippinernas största nyhetsorganisationer: ABS-CBN, News5, Interaksyon och Rappler, som har kompletterats med organisationer på landsbygden för geografisk och hyperlokal spridning. Så fort varje nyhetsmedium har slutfört en faktagranskning går den vidare till andra nivån, som jag kallar för ”trålning”. Alla medlemmar av samarbetet uppmanades att ta varje faktakoll och antingen dela den vidare som den var eller sätta in den i ett nytt sammanhang, men i så fall hänföra arbetet till

Juristbyråer och juridiska organisationer.

Universitet och forskningsgrupper.

Aktivistgrupper, företag, religiösa grupper och koalitioner.

Nyhetsredaktioner och faktagranskare.

den nyhetsorganisation som legat bakom den. Vi åtog oss också att dela den nyhetsorganisationens inlägg på sociala medier. Det fyller två funktioner: dels knyter länkarna på alla medlemmars sidor samman oss allihop för sökningar på Google, dels triggar våra delningar algoritmer för spridning.

På den andra nivån i #FactsFirstPH-processen medverkar hjälpverksamheter, människorättsorganisationer, ideella föreningar, bolagskoncerner och kyrkliga organisationer – allt som allt över hundra grupper som tar dessa fakta och sprider dem i sina kretsar, med instruktioner om att dela dem på ett emotionellt sätt. Det gemensamma fångstnätet ger oss inte bara tillfälle till diskussion och samarbete i realtid, utan kan också stärka den algoritmstyrda spridningen, vilket skulle kunna bidra till att bygga upp oss allihop tillsammans och garantera mer omfattande spridning av faktakontrollerna.

Den tredje nivån består av minst sju olika grupper som utreder desinformationen, lär sig förstå innebörden och drar slutsatser som de presenterar i en rapport varje vecka, där de förklarar för oss hur allmänheten manipuleras. Inspirationen kom från föreningen Election Integrity Partnership, som bildades i USA inför det amerikanska presidentvalet 2020. 358 Jag hoppades att vi genom att koppla denna nivå till de två första inte bara skulle kunna korta tiden innan vi agerade, utan också uppmuntra vidare samarbete och öka spridningen ytterligare. Från mars till maj 2020 släppte utredningsgrupperna tjugoen veckorapporter med beskrivningar av hur människorna i våra kretsar blev manipulerade, vems syften det tjänade och vilka som angreps.

Slutligen fanns ett sista, oerhört viktigt skikt som hållit tyst alldeles för länge: juristerna, de samhällsgrupper som åtagit sig att bevara rättssäkerheten och utkräva ansvar. Genom organisationer som World Movement for Democracy, Integrated Bar of the Philippines, Philippine Bar Association och Free Legal Assistance Group kommer denna juridiska nivå att kunna erbjuda skydd åt människor som attackeras och komma på strukturella

rättsliga lösningar för att reglera sociala mediers utformning och inleda strategiska och taktiska rättstvister.

Kommer det att fungera? Jag vet inte, men det visste jag inte när vi startade Rappler som Facebooksida i augusti 2011 heller. Och om det inte kommer någon verklig lösning från teknikbolagens plattformar kan vi inte bara uppgivet slå ut med händerna. Inte nu när våra fria val står på spel. Vi insåg att en lösning inte skulle dyka upp på något mirakulöst vis från ingenstans. Därför gör vi nu bara så gott vi kan med det vi har: vi agerar, och vi gör det på nytt dag efter dag. Det enda sättet att finna en lösning är att agera.

Vi startade samarbetet ungefär hundra dagar före presidentvalet, efter att det hade gått upp för oss att lögner spreds snabbare än fakta. Över 140 organisationer inom medier, välgörenhet, kyrkoväsende, utbildning, näringsliv och juridik gick samman –ett angreppssätt mot desinformation och för att garantera fria, öppna val som inkluderade hela samhället.

Även om det tog oss nästan tre månader att organisera samarbetet var det en spännande tid, för nu var vi inte längre bara offer. Det var som att bygga en nationell startup. Och vi fick hjälp, framför allt av Google News Initiative och startupföretaget Meedan från San Francisco, som försåg oss med en teknik- och dataplattform som länkade ihop de olika nivåerna i pyramiden. 359 Vi sjösatte projektet med stor entusiasm och gav allt vi hade.

Första tecknet på framgång kom två veckor efter något som jag börjat kalla för vårt ”Avengers Assemble”-ögonblick, när biträdande justitieminister Jose Calida – han som varit drivande i regeringens användning av juridiken som vapen – begärde prövning i högsta domstolen av Rappler och valkommissionen, där Rappler anklagades för valmanipulation och faktakontrollen betecknades som ”förhandscensur”.360 Vi bemötte utspelet genast med kraft, fortsatte att få våra grupper att växa och lyckades skapa ett organiskt system för infångning och spridning av fakta.

Fungerade det? Absolut. Det framgår av våra data.

Om ditt land ska gå till val, se då till att ni börjar organisera er #FactsFirst-pyramid ungefär ett år i förväg. Ett halvår före valet är ett absolut minimum.

Sedan förändrades världen plötsligt drastiskt. Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. Ett dygn senare, på trettiosexårsdagen för EDSA-revolutionen – helgdagen till minne av revolten som störtat Marcos diktatur – drog Leni Robredos kampanjmöte för första gången enorma folkmassor. Både Ukraina och Robredo hade länge angripits med desinformation, men under veckorna som följde började verkliga människors kollektiva handlingskraft få vinden att vända och ge oss en strimma hopp.

När Vladimir Putin invaderade Krim 2014 och annekterade regionen använde han samma tvåstegsstrategi som snart skulle tillämpas över hela världen: att överrösta och tysta oönskade fakta och byta ut dessa mot valfritt metanarrativ. I det fallet bestod metanarrativet i att Rysslands fiender var antisemitiska fascister, som inte lät Krims och Ukrainas invånare göra det de själva ville – förenas med Ryssland.

Åtta år senare skulle Putin ta till samma narrativ som svepskäl för invasionen av Ukraina, som slog tillvaron i spillror för både ryssar och ukrainare. Vad han däremot inte hade räknat med var den före detta tv-komikern, numera presidenten Volodomyr Zelenskyj, som vägrade lämna Ukraina och manade nationen till kamp. Detta beslut av en enda man gäckade Putins planer och inspirerade inte bara ukrainarna, utan folk över hela världen.

I Filippinerna lockade Leni Robredo nu snart tiotusentals, rent av hundratusentals åhörare till sina kampanjmöten i den ena staden efter den andra och väckte en anda av frivilligt engagemang i landet som vi aldrig sett maken till.361 Hennes anhängare gick snart från dörr till dörr i sin kamp mot desinformationen.

Händelseutvecklingen gjorde mars till en månad full av aktioner, och vår #FactsFirstPH-pyramid växte i takt med Robredos gräsrotsmobilisering.

Men det var inte tillräckligt.

Kämpaglöden falnar till slut om den bemöts med systematiska avrättningar – understödda av decenniers förberedelser – av alltifrån korrumperade makthavare till deras bundsförvanter i ett närmast feodalt, korruptionsdrivet politiskt system. Samtidigt malde kriget på i Ukraina, där tusentals ukrainare satte livet till och miljontals tvingades på flykt. Och informationskampanjerna och nätverken som byggts upp online sedan 2014, liksom Sara Dutertes draghjälp som vicepresidentkandidat, förde familjen Marcos tillbaka till makten i Filippinerna.

Den 9 maj 2022 skedde det oundvikliga i Filippinerna.

Glöm inte: Dit vi går, dit går också ni.

Medan vi har skrattat åt memes har vi glömt bort vår historia. Även vår biologi, våra hjärnor och hjärtan, har utsatts för systematiska och lömska angrepp från samma teknik som förser oss med nyheter och som – avsiktligt – premierar spridning av lögner framför fakta.

Jag har varit med om flera viktiga skeden i vår historia, skildrat hur dess våldsamma pendelrörelse så småningom stabiliserats och nått ny jämvikt. När grindvakterna till vår allmänna infrastruktur för information var journalister kunde de där pendelrörelserna vara i decennier. Men när väl tekniken tog över och frånsade sig ansvaret för vår emotionella trygghet kunde historien förändras inom loppet av några månader. Svårare än så var det inte att ändra vårt kollektiva minne genom att spela på våra känslor.

När det väl hade skett raserades de gamla kontrollmekanismer som reglerat makten och fick vår värld att genomgå en förvandling. Plötsligt valde vi inkompetenta populister till ledare, opportunister som spelade på våra rädslor, drevs av och frossade i känslor av fruktan, ilska och hat. De utsåg medarbetare som var

”Människans kamp mot makten”, skrev Milan Kundera, ”är minnets kamp mot glömskan.”

som dem – som inte hade som mål att styra på bästa sätt, utan enbart motiverades av makten. Och medan termiterna gnagde sig igenom virket uppfattade vi inte att golvet vi stod på kunde ge vika vilken sekund som helst. Uppslukade som de var av sin maktkamp ignorerade ledarna de existentiella problem som krävde globala åtgärder.

Tekniken har inte åstadkommit allt detta på egen hand, utan var snarare tändvätskan som fick fyr på högen med torrved som byggts upp under decennier av liberala framsteg. När allt kommer omkring har varje kraft en likvärdig motkraft – Newtons tredje rörelselag. Ju fler framsteg vi gör – för kvinnors rättigheter, samkönade äktenskap, mångfald i samhället – desto mer nostalgiskt drömmer vi oss tillbaka till en mer okomplicerad tid, som egentligen aldrig har funnits. När Barack Obama valdes till president fanns en likvärdig motkraft – en olycklig kombination av omständigheter som väckte nytt liv i fascismen, som nu fick ett annat namn: ”ersättningsteorin”, en konspirationsteori om hur den vita rasen hotades av undergång. För att förstå detta är det bara att titta på ett förhör i det särskilda utskott som utredde stormningen av kongressen den 6 januari.

En våg av högerpopulistiska ledare har svept fram, som allihop använder sig av sociala medier för att ifrågasätta och förvränga verkligheten och väcka ilska och paranoia med sina kraftigt uppblåsta lögner. Det är så fascismen normaliseras, och det är där som den politiska ilskan angränsar till terrorismen, det besinningslösa våldets främsta fanbärare.

Dessa idéer har dykt upp gång på gång med våldsamma konsekvenser, hos Benito Mussolini, hos Ku Klux Klan och hos Adolf Hitler, som i Mein Kampf skrev: ”Denna förpestande utspädning av blodet, som hundratusentals medlemmar av vårt folk inte tar minsta hänsyn till, brukas systematiskt av juden i dag. Med systematik förvanskar dessa negroida parasiter på nationskroppen våra oskyldiga blonda flickor och utplånar därmed något som blivit oersättligt i den här världen.”

Här kommer en modern variant av Hitlers ord, yttrade i maj 2022 av Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som har fört in hotet mot den vita rasen i statsideologin: ”Jag betraktar det stora europeiska befolkningsutbytet som ett självmordsförsök för att ersätta bristen på europeiska, kristna barn med vuxna från andra civilisationer – invandrare.”362

Senare samma vecka var Orbán den stora stjärnan bland talarna på US Conservative Political Action Conference (CPAC), som då för första gången hölls i Ungern och samlade högerextremister på bägge sidor om Atlanten. I en opinionsundersökning som gjordes vid den tidpunkten svarade 59 procent av de republikanska medlemmarna att de skulle rösta på Donald Trump om det republikanska primärvalet skulle hållas då. 363

Vad skulle detta förebåda? Masskjutningar. Ersättningsteorin är djupt rotad i manifesten som en rad självutnämnda fascister skrev efter att de radikaliserats online i Oslo, i Christchurch i Nya Zeeland och Buffalo i New York.

Och mycket värre lär det bli innan vi ser en ljusning.

Så hur bekämpar man en diktator?

Genom att tidigt ta till sig och klargöra de värden man står för. Mina står i underrubrikerna till kapitlen i denna bok: uppriktighet, sårbarhet, empati, att fjärma mig från emotionella uttryck, bejaka rädslan och tro på det goda. Detta är inget du klarar på egen hand. Du måste bilda ett team och bygga upp ert inflytande på den närmaste omgivningen. Knyt sedan ihop ljuspunkterna och bind en trål tillsammans.

Försök att inte fastna i ”vi mot dom”-tänkande. Sätt dig själv i andras ställe, och behandla andra såsom du själv vill bli behandlad. En sak som tekniken har bevisat är att det finns betydligt mer som förenar oss människor än sådant som skiljer oss åt. Teknikplattformarna manipulerar på ett förrädiskt vis vår biologi utan hänsyn till nation eller kultur. Den fascistiska ideologin, vare sig man vill beskriva den som ”den stora

ersättningsteorin” eller inte, ställer den homogena majoriteten i motsatsförhållande till ”nationens fiender”, som alltid står för demokratin och dess ideal. Detta sker inte bara i väst, utan även i Indien, Myanmar, Sri Lanka och Filippinerna. Vi har alla våra egna Pol Pot-figurer som eldar på massakrer grundat på logiken i ”vi mot dom”.

Under mitt tal i Washington 2018 sände jag en tanke till framtiden, till framtidens regeringar och politiker: Jag bönföll dem att sluta spela på människonaturens mörkaste sidor för att nå makten, för det kommer att lamslå nästa generation. De lyssnade inte. Varför skulle de avstå från en säker väg till makten? Till de sociala medieföretagen sa jag: ”Er affärsmodell har splittrat samhällen och försvagat demokratier. Personlighetsanpassningen ger intrycket att min verklighet inte är densamma som din, och att vi allihop kan ha vår egen verklighet. Men alla dessa verkligheter kommer att behöva samsas i det offentliga rummet. Ni får inte slita isär oss så till den grad att vi inte längre är överens om fakta.” De lyssnade inte, och i dag ser läget ännu mörkare ut. Jag uppmanade journalister och aktivister att fortsätta som förut, och det har vi gjort – med stora uppoffringar som följd. 364

Jag har själv mina stunder av tvivel. Att jag vägrar sluta göra mitt jobb har berövat mig min frihet att resa. Mitt liv har blivit omöjligt att planera, med sju åtal som alltjämt hänger över mig och som kan sätta mig bakom galler under hela den tid jag har kvar. Men jag vägrar att leva i en värld som är så här. Jag kräver mer än så. Vi förtjänar mer än så.

I mitt fredspristal efterlyste jag ett peer-to-peer-försvar av våra demokratier – av vår frihet, av vår jämlikhet. Det har jag försökt utveckla i den här boken: hur motståndet går från det personliga till det politiska, från individuella värderingar till en pyramid för kollektiv handling. Och lösningar finns. Det allra viktigaste på lång sikt är utbildning, så ta tag i det med en gång. På medellång sikt är lagstiftning mest angeläget, och regler för att återställa rättssäkerheten i den virtuella världen – att skapa en vision av

internet som förenar snarare än splittrar oss. På kort sikt, just nu, har vi bara varandra: samarbeta, samarbeta, samarbeta. Och samarbete börjar med förtroende.

Det kommer inte att bli lätt. Du kommer att känna att du vill ge upp, att du vill stoppa huvudet i sanden, men gör du det bidrar du till att utplåna vår värld, till att manipulera dina barn, grumla deras principer och fördärva vår planet. Vår existens står på spel.

När jag kände att jag ville ge upp var det Twinks krönika som fick mig att fatta mod igen. Hon var döende, men valde ändå att kämpa – för mig, för det filippinska folket, för den goda sakens skull. Vi har inte råd att tycka synd om oss själva. Timmen är slagen. Tiden för handling är nu.

Jag tror på dig.

Jag tror på oss.

Ibland behöver man flyta lite ovanpå i livet, glida fram över ytan, eftersom det helt enkelt känns för jobbigt att känna efter. Så man håller sig i rörelse. Håller sig sysselsatt. Tecknar varenda dag, timme och minut i kalendern full och hoppas kunna komma ut på andra sidan. Att stanna upp och försöka förstå varför blir för jobbigt. En tripp tillbaka till det förflutna kunde kanske hjälpa mig att orka med alltsammans, tänkte jag, så jag tackade ja till en inbjudan från Toms River High School. Precis som det filippinska presidentvalet var det som en resa tillbaka i tiden.

Men vilken återförening det blev! Både familj och vänner gick in i sina gamla jag och vidgade dem sakta men säkert till de människor vi blivit. Det hade gått fyrtio år sedan vi träffades allihop senast, när jag tog examen från Toms River High School North 1982. Söndagen den 22 maj 2022 blev jag upptagen i Toms River Regional Schools Hall of Fame. På måndagsmorgonen avtäckte skolans personal en plakett och en stor skylt bredvid och ovanför huvudentrén till en nyrenoverad byggnad som jag var väl bekant med. Av texten framgick att denna byggnad nu var Maria Ressa Auditorium, en hörsal med över tusen sittplatser.

Jag känner mig hemma i auditoriet, och det var en underbar känsla att först sjunga den amerikanska och sedan den filippinska nationalsången – mina båda världar som förenades. Mina föräldrar och min familj satt på första raden och ett trettiotal tidigare klasskamrater satt på raden bakom dem. Jag blickade ut över åhörarna – över sexhundra elever, enligt rektorn Ed Keller,

från Toms River High School North, South och East. Som tema för mitt tal hade jag bestämt mig för att tala om mening – och varför det inte gick att hitta något meningsfullt på sociala medier.

”Det som fångar vår uppmärksamhet är det som ger våra liv mening”, sa jag till dem. ”Var vi tillbringar vår tid avgör vad vi åstadkommer och vad vi blir bra på. Striden om våra hjärnor –och det är en strid om era hjärnor – utkämpas och avgörs inte genom att hjälpa er tänka. Den avgörs genom att manipulera era känslor. I dag är ilska och hat det som bokstavligen formar vilket folk vi blir. Det pumpar en giftig sörja i oss. Så om du känner dig arg eller upplever att du hatar en annan grupp, kliv ett steg tillbaka och ta ett djupt andetag.”

Nästan samma sak hade jag sagt under vår familjemiddag första kvällen i Toms River. Bara tre av det dryga dussin som satt runt bordet den kvällen var demokrater. Vi var hemma hos min kusin Vinnie, som en gång i tiden hade cyklat fram och tillbaka längs vår uppfart på en trehjuling. Nu var han ingen liten unge med krulligt svart hår längre, utan kommissarie i Manchesters poliskår. Hans bror Peter är en före detta marinsoldat, brandman och polis som numera är sjukpensionerad.

De pratade om kvoteringen i polisväsendet, om hur standarden hade behövt sänkas tre gånger för att kvoten skulle fyllas, och om hur orättvist det var. De diskuterade invandringsfrågan och hur alla tvingas göra uppoffringar för dem som inte vill jobba (att vår släkt bestod av invandrare från Italien och Filippinerna verkade mindre viktigt). Mina föräldrar bodde i Florida och hade röstat på Clinton, men sedan gått över till Trump när Obamacare lett till högre priser på deras mediciner. Mina syskon och jag kände på oss att det var något som hade eldat på deras ilska. Och när Facebook tog ner de ryska informationskampanjerna blev även de av med sina konton.

Medan rösterna höjdes alltmer runt bordet sa jag till min familj att vi borde värja oss mot hatet. Vinnie berättade för mig att Toms River, med sina 95 000 invånare, hade nämnts i ett 180-sidigt

manifest av gärningsmannen som sköt ihjäl tio personer i Buffalo en vecka tidigare, på grund av det växande samfundet chassider i staden.365 Polisen hade ökat säkerheten runt deras område, och Ocean Countys distriktsåklagare hade tonat ner riskerna: ”Utan minsta tvivel kan jag försäkra er om att gärningsmannen varken visat avsikt eller tendens till att bege sig till någon plats i Ocean County.” Han tillade att ”i dokumenten ingår förkastliga, antisemitiska, högerextremistiska och radikaliserat rasistiska memes och uttryck med återkommande hänvisningar till ’ersättningsteorin’”.366

Jag såg på eleverna i föreläsningssalen. Man kunde ha hört en knappnål falla. Jag lade ifrån mig papperet där talet stod nedskrivet och började improvisera. Tänk så mycket svårare livet måste vara för dem i dag, när det ovissa sökandet efter den egna identiteten måste ske i offentlighetens ljus och med en mobb som står redo att anfalla, när livet handlar om att visa upp i stället för att upptäcka och misstag kan verka ödesdigra och bemötas med en skur av vrede och hat. Jag påpekade att Toms River North och South kan tävla i sport med varandra och att eleverna i respektive skolor fortfarande kan vara vänner, men att politiken blivit så splittrande att den ter sig som en gladiatorkamp till sista blodsdroppen.

”Min generation har misslyckats, och det är en trasig värld vi lämnar i era händer, vilket betyder att ni måste vara starkare och smartare än vi”, sa jag, samtidigt som jag funderade på om de ens kunde säga vad som var fel med deras värld i dag. De känner ju inte till något annat. Så jag bad dem tänka själva, vara skeptiska mot sociala medier och att gå i någon annans fotspår. Lägg undan telefonerna, sa jag, för det som betyder något i slutändan är era nära och kära. Mening finner ni genom att välja vilka ni ägnar er dyrbara tid åt. ”Det ni kommer att minnas är de människor som ni har lyckats beröra på djupet och de människor som har förändrat era liv.”

Dagen efter invigningen av auditoriet sköt en gärningsman

ihjäl tjugoen personer – två lärare och nitton elever – i en skola i den latinodominerade småstaden Uvalde i Texas. 367 Samma kväll meddelade Ocean County att man skulle öka säkerheten och polisnärvaron kring min gamla skola.368

2021 års fredspristagare Maria

Ressa och Dmitrij Muratovs

tiopunktsprogram för att ta itu med informationskrisen

Presenterat vid Freedom of Expression Conference på Nobels fredscenter i Oslo den 2 september 2022

Vi vill se en värld där tekniken byggs i mänsklighetens tjänst och där offentligheten globalt fäster större vikt vid skyddet för mänskliga rättigheter än vid ekonomisk vinst. Makthavarna måste dra sitt strå till stacken för att skapa en värld där mänskliga rättigheter, värdighet och säkerhet sätts främst, bland annat genom att värna vetenskapens och journalistikens metoder och den beprövade kunskapen.

För att kunna skapa en sådan värld måste vi: sätta stopp för övervakningskapitalismen som affärsmodell; få ett slut på teknikdiskrimineringen, så att alla människor överallt behandlas likvärdigt; och bygga upp den oberoende journalistiken på nytt som tyranniets motgift.

Vi uppmanar alla demokratiska regeringar som respekterar rättsstatens principer att:

1. Göra det obligatoriskt för teknikbolagen att genomgå oberoende granskningar av hur de förhåller sig till mänskliga rät -

tigheter, där resultaten sedan måste offentliggöras, samt kräva transparens i alla aspekter av deras verksamhet – alltifrån innehållsmoderering, algoritmeffekter och databehandling till regler för integriteten.

2. Skydda medborgarnas rätt till skydd av den personliga integriteten genom stark lagstiftning för dataskydd.

3. Offentligt fördöma angrepp mot den fria pressen och journalister över hela världen samt erbjuda finansiering och assistans till oberoende medier och journalister som utsätts för attacker.

Vi uppmanar EU att:

4. Vara ambitiösa i sitt verkställande av Digital Services Act och Digital Markets Act, så att lagarna innebär något mer än bara ”extra pappersarbete” för företagen och att de tvingas ändra i sina affärsmodeller, som till exempel att stoppa algoritmisk förstärkning som hotar grundläggande rättigheter och sprider desinformation och hat, även i de fall där farorna har sitt ursprung i länder utanför EU:s gränser.

5. Föreslå lagstiftning som förbjuder övervakningsannonsering, och därmed medge att metoden är i grunden oförenlig med mänskliga rättigheter.

6. Noggrant vidmakthålla EU:s dataskyddsförordning, så att människors rättigheter när det gäller behandlingen av data äntligen kan bli verklighet.

7. Införa starka skydd för journalisters säkerhet, mediers hållbarhet och garanterade demokratiska principer i det digitala rummet i den kommande europeiska mediefrihetslagen.

8. Skydda mediefriheten genom att skära av desinformationen högre upp i kedjan. Således bör särskilda dispenser eller kryphål för någon organisation eller person inom vilken ny teknologi eller medielagstiftning som helst över huvud taget inte förekomma. Med dagens globala informationsflöden vore konsekvensen att det blev fritt fram för regeringar och icke-statliga aktörer som producerar desinformation i industriell skala att skada demokratier och polarisera samhällen överallt.

9. Utmana extraordinär lobbyverksamhet, astroturfingkampanjer och svängdörrarna i rekryteringen mellan stora teknikbolag och europeiska myndigheter.

Vi uppmanar FN att:

10. Utse ett särskilt FN-sändebud med uppdrag att garantera journalisters säkerhet, som därmed kan utmana den rådande ordningen och äntligen göra det mer kostsamt att begå brott mot journalister.

Främlingars goda gärningar. Det är det som de senaste åren har påmint mig om. Att mitt bland alla hemska saker som händer är det de oväntade generösa gesterna som får en att gå vidare. Det är ett smärre mirakel att lilla Rappler överlevde i sex år med Rodrigo Duterte vid makten, och vi gjorde det med stöd av så många människor i Filippinerna, varav många bad om att få stå diskret bakom kulisserna medan andra gick i första ledet för att hjälpa oss i motanfallen. Det som framför allt förvånade mig var reaktionerna våra strider i hemlandet väckte runtom i världen och det globala stöd vi fick. Tack till alla de hundratals journalister och nyhetsredaktioner som har valt att berätta vår historia.

Om jag inte känner dig och du har stöttat oss – tack! Min optimism får styrka av er energi eftersom all uppmuntran och uppmärksamhet har fått oss att fortsätta kampen – denna kaskad av generositet har dämpat hatet och gett näring åt våra förhoppningar om en bättre framtid.

Det har stärkt min tro på vår kollektiva mänsklighet. Och det har varit fullkomligt avgörande för mig.

När man befinner sig i landet upp och ner och försöker vända allt rätt igen är tiden den stora bristvaran. Så låt mig börja med hatets viktigaste motgift: kärlek.

Tack till alla rapplare, gamla som nya medarbetare: ni har gjort avtryck på oss allihop, för vi hade en dröm och vi anammade vår skaparanda tillsammans. Allt som vi är i dag har en del av er i sig.

Och till min familj: pappa Peter och mamma Hermelina, syst -

rarna Mary Jane, Michelle och Nicole, min bror Peter Ames och alla syskonbarn – Gia, Miguel, Diego, Gelli, Anthony, Michael och Jessica. Jag talar inte om för er ofta nog att jag älskar er. Tack för att ni alltid har tålamod med att jag jobbar hela tiden.

Och till dem som aldrig lämnat oss: Benjamin Bitanga, våra änglar i ordets rätta bemärkelse: Benjamin och Jenalyn So, Manny Ayala, Rapplers aktieägare och ledare och våra samarbetspartners som fortsätter att sticka ut hakan i vår #FactsFirstPH-pyramid och våra koalitioner #CourageON och #PHVote – tack för att ni hjälper oss att hålla ställningarna – #HoldTheLine.

Till Stephen King, Nishant Lalwani, Marcus Brauchli, Stuart Karle och Sasa Vucinic: tack för att ni tror på idéerna vi har förverkligat med Rappler. Tack till Jim Risen från Press Freedom Defense Fund: din klokhet och empati har hjälpt mig att ta itu med de oväntade problem vi ställts inför.

Till de centrala organisatörerna och de drygt åttio organisationerna i den globala #HoldTheLine-koalitionen – tack till Committee to Protect Journalists, Reportrar utan gränser och International Center for Journalists för att ni arrangerar detta och för allt annat ni gör.

Till mina vänner från Princeton, anförda av Olivia Hurlock och Leslie Tucker, som har förblivit mina skrivarkollegor sedan college. De skapade en gofundme-kampanj för mat och kontaktade folk i vartenda hörn av världen för att jag skulle förstå att vi inte var ensamma, och att vi – även medan samhället är nedstängt – kan äta middag och dricka vin tillsammans. Tack till Kathy Kiely, som kom från ingenstans och organiserade den ena kampanjen efter den andra för att stötta oss, med Princetons journalister i första ledet i offensiven. Till den enastående avgångsklassen 1986 och vår klassordförande Elisabeth Rodgers och de hundratals före detta Princetonstudenter som har slutit upp bakom oss.

Till Ramona Diaz, Leah Marino och filmteamet på Frontline med Raney Aronson i spetsen, som dokumenterade allt vi gick

igenom. Tack för att ni hjälpte oss att kasta ljus över situationen. A Thousand Cuts är en liten del av de 800 timmar de tillbringade tillsammans med oss.

Till mina vänner på teknikbolagen – Google, Facebook (numera Meta), Twitter och Tiktok – som Richard Gingras, Kate Beddoe, Madhav Chinnappa, Irene Jay Liu, Kathleen Reen, Nathaniel Gleicher, Brittan Heller och alla andra som har försökt att hjälpa till.

Tack till mina vänner i FN och Unesco, som alltid har ställt upp för mig, bland dem det förra särskilda sändebudet för åsiktsoch yttrandefrihet, David Kaye, och dennes efterträdare Irene Khan.

Tack till de personer som har möjliggjort denna bok: från de spontana mejl och idéer jag fick från Hana Terai-Wood, som påminde mig om att jag borde skriva den, till den återknutna bekantskapen med Rafe Sagalyn och samarbetet med Amanda Urban. Tack Suzy Hansen för alla de timmar vi har suttit och rett ut vad som bör åtgärdas och hur, samt till Jonathan Jao för den mästerliga redigeringen. Och tack till teamen på HarperCollins och Penguin Random House för att ni gjort detta möjligt.

Tack till våra jurister, som har gjort allt och lite till för oss. Till vårt formidabla team från ACCRALAW lett av den tidigare filippinske börschefen Francis Lim, Eric R. Recalde, Jacqueline Tan, Patricia Tysmans-Clemente och Grace Salonga, tack till högsta domstolens före detta talesman Theodore Te och Free Legal Assistance Group, samt till många fler som har erbjudit hjälp i kritiska stunder.

Tack till Amal och George Clooney, som riktade sina gigantiska strålkastare mot vår kamp och öppnade sitt hem och sina hjärtan för mig, vilket jag inte alls hade väntat mig. Amal kopplade in sina briljanta kollegor från Doughty Street och sin parhäst i ledningen för vårt internationella team, Caoilfhionn Gallagher, samt Can Yeginsu och Claire Overman. Deras engagemang och goda råd höll dem alltid flera steg före, medan jag kunde kon -

centrera mig på mitt arbete. Till min gamla kurskamrat Peter Lichtenbaum från Princeton, som erbjöd oss hjälp pro bono från Covington & Burling LLP och tog med sig Dan Feldman, Brad McCormick och den numera avlidne Kurt Wimmer ombord.

Tack till Jonas Gahr Stor, som nominerade mig till fredspriset, och som efter nomineringen av mig och Dmitrij blev Norges premiärminister. Snacka om främlingars goda gärningar! Och till den norska Nobelpriskommittén och dess ordförande Berit Reiss-Andersen, som med sin förutseende analys av informationsfrihetens inverkan på demokratin påminde journalister över hela världen om att vi inte är ensamma.

Och tack till manangerna – Glenda, Chay och Beth – för att ni berättar om era bekymmer och ger mig lärdomar som jag aldrig hade kunnat få utan er. För att ni alltid finns där. För att ni stärker min övertygelse om att det finns skäl för tillit. Även när de lyckas skrämma oss håller vi ställningarna. Hur mörkt det än ser ut kämpar vi vidare, och så länge vi håller ihop vet jag att andra kommer att följa vårt exempel.

Den kärleken kände jag i augusti 2022 under likvakan för en av Rapplers gamla trotjänare, fotografen och aktivisten Melvyn Calderon, Glendas man och far till Leona, som gick sin första dag på college en dag efter att han kremerades. Melvyn, som fängslades under Marcos fars regim, försvarade oss alla som den hjälte han var mot de värsta angreppen, men medan samhället började öppnas upp under pandemin lämnade han oss, och påminde oss om att livet är kort.

Döden är hemsk att hantera, och vi har varit med om så många förluster. Men vi finner alltid en väg framåt. Och ju hemskare saker och ting blir, desto oftare söker vi kärlekens väg.

När utsikterna är som mörkast är det den som får oss att gå vidare.

Slutnoter

Prolog: Den osynliga atombomben

1 Howard Johnson och Christopher Giles, ”Philippines Drug War: Do We Know How Many Have Died?”, BBC, 12 november 2019, https://www.bbc.com/news/ world-asia-50236481.

2 Kyle Chua, ”PH Remains Top in Social Media, Internet Usage Worldwide – Report”, Rappler, 28 januari 2021, https://www.rappler. com/technology/internet-culture/ hootsuite-we-are-social-2021philippines-top-social-media-internet-usage. Den årliga globala rapport finns tillgänglig här: https://wearesocial.com/digital-2021. Den specifika rapporten för Filippinerna finns här: https:// wearesocial.com/digital-2021.

3 Craig Silverman, ”The Philippines Was a Test of Facebook’s New Approach to Countering Disinformation. Things Got Worse”, Buzzfeed, 7 augusti 2019,

https://www.buzzfeednews.com/ article/craigsilverman/2020-philippines-disinformation.

4 Peter Dizikes, ”Study: On Twitter, False News Travels Faster Than True Stories”, MIT News, 8 mars, 2018, https://news.mit. edu/2018/study-twitter-falsenews-travels-faster-true-stories-0308.

5 ”Maria Ressa, Nobel lecture”, https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2021/ressa/lecture/.

6 Här kommer ett konkret exempel på hur en auktoritär politiker kan cementera en fabricerad verklighet: den 3 maj 2014 talade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i FN:s säkerhetsråd och sa att ”vi vet alla mycket väl vilka som skapade krisen i Ukraina och hur de gjorde det … västukrainska städer ockuperades av beväpnade nationalistiska extremister, som använde sig av radikala, antiryska och antisemitiska slagord … Vi hör önskemål om att begränsa eller bestraffa dem som talar ryska.” Vad han däremot inte nämnde

var att så sent som dagen innan hade ett fejkkonto, som spreds med hjälp av ett nätverk av andra konton, planterat exakt samma historia. Ett Facebook-konto utan vare sig följare eller vänner som skapats den 2 maj 2014 – precis då våldsamheter bröt ut mellan pro-ryska separatister och anhängare av ett självständigt Ukraina – upprepade nästan ordagrant det som den ryske utrikesministern skulle lägga fram för FN en dag senare. Historien som berättats av en läkare vid namn Igor Rozovskij om hur ukrainska nationalister hade hindrat honom från att behandla en sårad man och att hur de hotat med att ”judar i Odessa skulle gå samma öde till mötes” blev viral och mirakulöst översatt även till andra språk. För att budskapet verkligen skulle gå fram skrev han att ”ingenting liknande hände i min stad ens under fascisternas ockupation”. Folk över hela världen trodde på detta falska inlägg från ett fabricerat konto, och tillsammans med Lavrovs tal demonstrerade det den mäktiga potentialen att forma verkligheten globalt genom en kombination av insatser från gräsrötter och toppskikt.

7 ”2022 National Results”, Rappler, https://ph.rappler. com/elections/2022/races/president-vice-president/results.

8 Ben Nimmo, C. Shawn Eib, Léa Ronzaud, ”Operation Naval

Gazing”, Graphika, 22 september 2020, https://graphika.com/reports/operation-naval-gazing.

Kapitel 1: Den gyllene regeln

9 De amerikanska baserna i Filippinerna förhandlade om sina villkor efter att nationalisterna vägrat stå bakom en förlängning av dem 1992. År 1999 ändrade USA:s kongressbibliotek beteckningen ”filippinupproret” till ”flippinsk-amerikanska kriget”.

10 Stanley Karnow, In Our Image: America’s Empire in the Philippines (New York: Ballantine, 1990), s. 18.

11 Marge C. Enriquez, ”Remembering Conchita Sunico: The Philippine Society’s First ’It Girl’ and Grand Dame”, Tatler, 22 september 2020, https://www.tatlerasia.com/ the-scene/people-parties/conchitasunico-philippine-societys-first-itgirl-and-grand-dame.

12 ”Raul M. Sunico: Pianist”, https://raulsunico.com.

13 Strax efter att vinnaren av Nobels fredspris annonserades vaknade jag till ett mejl från fröken Ugland, som numera bor i Norge.

14 Vi var ett stående inslag när popkonserter arrangerades i aulan, som Tom Rivers skolledning 2021 meddelade skulle namnges efter mig.

Kapitel 2: Hederskodex

15 Alice Miller, The Drama of the

Gifted Child: The Search for the True Self, 3:e uppl. (New York: Basic Books, 1997), Kindleuppl., s. 5.

16 Ibid., s. 6.

17 Jag fick uttrycket från Janwillem van de Weterings bok The Empty Mirror , som vi läste på kursen om världsreligionerna.

18 ”Apartheid Protesters Arrested at Princeton”, New York Times, 24 maj 1985.

19 Artemio V. Panganiban, Philippine Daily Inquirer, 26 august 26 2018, https://opinion.inquirer. net/115635/masterminded-ninoys-murder.

20 ”How Filipino People Power Toppled Dictator Marcos”, BBC, 16 februari 2016, https://www.bbc. com/news/av/magazine-35526200.

21 Mark R. Thompson, ”Philippine ’People Power’ Thirty Years On”, The Diplomat , 9 februari 2016, https://thediplomat. com/2016/02/philippine-people-power-thirty-years-on/.

”Czech President Ends Philippine Visit”, UPI Archives, 7 april 1995, https://www.upi. com/Archives/1995/04/07/ Czech-president-ends-Philippine -visit/9128797227200/.

Kapitel 3: Förtroendets hastighet

22 Det var några fantastiska personer som var med i den gruppen när vi var unga. Så småningom skulle de bli bransch-

ledande, exempelvis animatören och regissören Mike Alcazaren och managern Jojie Dingcong

23 ”Secretary Delfin L. Lazaro”, Republic of the Philippines Department of Energy, https://www. doe.gov.ph/secretary-delfin-l-lazaro?ckattempt=1.

Kapitel 4: Journalistikens uppdrag

24 Författarens intervju med Eason Jordan den 13 maj 2021.

25 Piers Robinson, ”The CNN Effect: Can the News Media Drive Foreign Policy?”, Review of International Studies 25, nr 2 (1999): s. 301–309, http://www.jstor.org/ stable/20097596.

26 Maria Ressa, ”The Quest for SE Asia’s Islamic, ’Super’ State”, CNN, 29 augusti 2002, http:// edition.cnn.com/2002/WORLD/ asiapcf/southeast/07/30/seasia. state/.

27 Mycket av det som följer skrev jag och berättade om strax efter 11 september-attackerna. Några av idéerna kommer från ett föredrag jag höll på den internationella flygsäkerhetskonferensen i Hong Kong den 11 maj 2011.

28 Vilket jag skrev om dels i min första bok Seeds of Terror: An Eyewitness Account of Al- Qaeda’s Newest Center of Operations in Southeast Asia (New York: Free Press, 2003), dels i en dokumentärfilm som jag medverkade i, skrev

och producerade för ABS-CBN 2005: 9/11: The Philippine Connection, dels tillgänglig här: https:// www.youtube.com/watch?v=BX7ySYJXel8&t=209s.

29 ”Plane Terror Suspects Convicted on All Counts”, CNN, 5 september 1996, http://edition. cnn.com/US/9609/05/terror.plot/ index.html.

30 Maria Ressa, ”U.S. Warned in 1995 of Plot to Hijack Planes, Attack Buildings”, CNN, 18 september 2001, https://edition. cnn.com/2001/US/09/18/inv. hijacking.philippines/.

31 Jag ägnade flera år år att spåra alla inblandade 1995 och skrev i min första bok om Aida Fariscal, polisen som tackade nej till en muta från Murad och vars ståndaktighet spolierade pilotens planer. Vi skulle träffas flera gånger innan hon dog i april 2004. Se Maria A. Ressa,, ”How a Filipino Woman Saved the Pope”, Rappler, 15 januari 2015, https://www.rappler. com/newsbreak/80902-filipino-woman-save-pope/.

32 Spåren jag följde och mina intervjuer med utredare från åtminstone tre olika länder ledde tillsammans till ett flertal exklusiva nyheter för CNN. En stor del av den rapporteringen inkluderades sedan i 9/11 Commission Report, som släpptes den 22 juli 2004. Se ”The 9/11 Commission Report: Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks

upon the United States: Executive Summary”, 9/11 Commission, https://www.9-11commission.gov/ report/911Report_Exec.pdf.

33 År 2005, året då jag återvände till ABS-CBN News, samlade jag alla upplysningar jag hade i en dokumentärfilm som sändes på ABS-CBN senare samma år om terrorismens kopplingar till Filippinerna. Det var ett sätt att berätta historien med betoning på det som var viktigt för det filippinska folket, som jag inte hade kunnat göra i 9/11: The Philippine Connection 34 Ett exempel på de många reportage som Kelli Arena och jag gjorde tillsammans var ”Singapore Bomb Plot Suspect Held”, CNN, 27 juli 2002, http://edition.cnn. com/2002/WORLD/asiapcf/ southeast/07/26/us.alqaeda.arrest/ index.html. Hon kom till Filippinerna 2014 för att tala vid Rappler’s Social Good Summit; se Jee Y. Geronimo, ”PH+SocialGood: Good Journalism, and the Power of the Crowd”, Rappler, 16 september 2014, https://www.rappler. com/moveph/69241-good-journalism-crowdsourcing/. Det verkade så enkelt då.

35 Lärdomarna vi drog då fick oss att samla vår egen databas för att hålla koll på digitala attacker av en omfattning som jag aldrig hade kunnat drömma om före de sociala mediernas tidevarv.

36 Tänk dig att du sitter i ett rum tillsammans med sex andra perso-

ner och en försöksledare ger dig ett kort med en linje på och ett annat kort med olika långa linjer markerade som linje A, B och C. Du blir ombedd att jämföra de båda korten och tala om vilken linje på det andra kortet som du tycker överensstämmer bäst med linjen på det första. Du är säker på att linje C är rätt svar, men till din förvåning svarar alla andra, som ger sitt svar före dig, en efter en att rätt svar är linje B. Så blir det slutligen din tur att svara. Hur säker du än känt sig tidigare börjar du nu tvivla på dig själv. Du frestas att svara likadant som resten av gruppen. Kommer du att hålla fast vid ditt svar eller kommer du att rätta dig efter gruppens svar? Asch hade instruerat de anlitade skådespelarna att påverka testdeltagarna, och 75 procent vek sig till slut för grupptrycket. När de fick svara ensamma på frågorna svarade samma försöksdeltagare rätt på näst intill 100 procent av dem. Det fanns emellertid en hoppfull sak att ta med sig från Aschs experiment – en fjärdedel, eller 25 procent, av alla deltagare svarade självständigt. De lät sig inte fogas.

37 I Milgrams studie får försöksdeltagaren makten att dela ut elchocker i ett experiment som han tror går ut på att hjälpa andra att tillägna sig kunskap. När ”eleven”, som sitter dold bakom en skärm, inte lyckas memorera

ordpar tillräckligt snabbt ger försöksdeltagaren honom en elchock, och för varje fel svar ökar han den elektriska spänningen. Milgram kom fram till att folk är beredda att följa instruktionerna att ge något som i själva verket skulle ha varit potentiellt dödliga elchocker oavsett om ”eleven” skriker och ber om nåd.

38 I hans experiment ombads studenter vid Stanford University att spela antingen fångar eller fångvaktare. Experimentet var avsett att pågå i två veckor, men behövde avbrytas efter mindre än en vecka eftersom fångvaktarna då hade förvandlats till sadister.

39 Nicholas Christakis och James Fowler, ”Links”, Connected, 2011, http://connectedthebook.com/ pages/links.html.

40 Se Connected (första sidan), 2011, http://connectedthebook. com.

41 John T. Cacioppo, James H. Fowler och Nicholas A. Christakis, ”Alone in the Crowd: The Structure and Spread of Loneliness in a Large Social Network”, Journal of Personality and Social Psychology 97, nr 6 (december 2009): s. 997–991, https://www.ncbi.nlm.nih.gov/ pmc/articles/PMC2792572/.

42 James H. Fowler och Nicholas A. Christakis, ”Dynamic Spread of Happiness in a Large Social Network: Longitudinal Analysis over 20 Years in the Framingham Heart Study”, British Medical Journal 337

(2008): a2338, https://www.bmj. com/content/337 /bmj.a2338.

Rökning: Nicholas A. Christakis och James H. Fowler, ”The Collective Dynamics of Smoking in a Large Social Network”, New England Journal of Medicine 358 (2008): s. 2249–2258, https:// www.nejm.org/doi/full/10.1056/ nejmsa0706154. Sexuellt överförbara sjukdomar: Elizabeth Landau, ”Obesity, STDs Flow in Social Networks”, CNN, 24 oktober 2009, https://edition.cnn. com/2009/TECH/10/24/tech. networks.connected/index.html.

Fetma: Nicholas A. Christakis och James H. Fowler, ”The Spread of Obesity in a Large Social Network over 32 Years”, New England Journal of Medicine 375 (2007): s. 370–379, https://www.nejm.org/ doi/full/10.1056 /nejmsa066082.

43 Jag diskuterade detta i mejlutbyten med Nicholas Christakis, som sa att teorin borde stämma, men att han inte hade de data som krävdes för att bevisa det lika definitivt som de han och James Fowler hade använt för att formulera regeln för tre grader av påverkan.

44 Jag var Sydostasiens gästforskare i Core Lab på Naval Postgraduate School 2011. Projektet som jag och ytterligare några personer genomförde gick ut på att kartlägga terrornätverk i Sydostasien.

45 Maria Ressa, ”Spreading Terror: From bin Laden to Facebook in Southeast Asia”, CNN,

4 maj 2011, https://edition.cnn. com/2011/OPINION/05/03/bin. laden.southeast.asia/.

46 ”Threat Report: The State of Influence Operations 2017–2020”, Facebook, https://about.fb.com/ wp-content/uploads/2021/05/IOThreat-Report-May-20-2021.pdf.

Kapitel 5: Nätverkseffekten

47 Mitt andra CNN-team i Manilla: Boying Palileo för kamera, Armand Sol för klippteknik och Judith Torres som producent. För system och arbetsflöden på en nyhetsredaktion bad jag Lynn Felton på CNN i Atlanta, min mentor sedan lång tid tillbaka, att komma till Manilla och leda seminarier, och jag gjorde en överenskommelse med Al-Jaziras nystartade engelskspråkiga kanal Al Jazeera English. De fick kontorsutrymme i ABS-CBN:s anläggningar på villkor att deras reporter, före detta Probe-reportern Marga Ortigas, även ledde utbildningskurser tillsammans med mig. Dessutom gav de oss rättigheter att sända en viss mängd Al-Jazira-inslag varje månad. För att modernisera och utbilda nyhetsproducenterna och teamet på ANC:s dygnet-runt-nyheter bad jag om hjälp från Hope Ngo, en annan före detta kollega från CNN i Hongkong.

48 Carlos H. Conde, ”Arroyo Admits to ’Lapse’ During Election”, New York Times, 28

juni 2005, https://www.nytimes. com/2005/06/28/world/asia/arroyo-admits-to-lapse-during-election.html.

49 Pauline Macaraeg, ”Look Back: The ’Hello, Garci’ Scandal”, Rappler, 5 januari 2021, https:// www.rappler.com/newsbreak/iq/ look-back-gloria-arroyo-hellogarci-scandal/.

50 ”Proclamation No. 1017 s. 2006”, Official Gazette, 24 februari 2006, https://www.officialgazette. gov.ph/2006/02/24/proclamation-no-1017-s-2006/.

51 ”States of Rebellion, Emergency Under Arroyo Administration”, Philippine Daily Inquirer, 4 september, 2016, https://newsinfo. inquirer.net/812626/states-ofrebel lion-emergency-under-arroyo-administration.

52 Raissa Robles, ”Coronavirus: Is Covid-19 Task Force Duterte’s ’Rolex 12’ in Plan for Marcos-Style Martial Law in the Philippines?”, South China Morning Post, 28 april 2020, https://www. scmp.com/week-asia/politics/article/3081939/coronavirus-covid19-task-force-dutertes-rolex-12plan-marcos.

53 Korina Sanchez, Henry Omaga-Diaz och Ces Oreña-Drilon var Bandilas första nyhetsankare.

54 Vi tog till oss två centrala idéer: crowdsourcing från James Surowiecki, som skrev boken Massans vishet, och brytpunktsbegreppet från boken Den tändande gnistan,

som skrevs några år tidigare av Malcolm Gladwell.

55 ”Ako ang Simula”, Youtube, 20 oktober 2009, https://www. youtube.com/watch?v =Kbm1Hf W9HYs.

56 Joseph Campbell hade rätt om mytens makt, och vi funderade på universella sanningar som kunde få gensvar hos Filippinerna.

57 En film med uppmaning till handling finns tillgänglig här: bravenewworldressa, ”Boto Mo, iPatrol Mo Maria Ressa Stand Up and Say AKO ANG SIMULA!”, Youtube, 6 januari 2011, https:// www.youtube.com/watch?v=D13Q23BXpZg.

58 Ett nyhetsinslag om detta extraordinära evenemang i Tagalog: ”Boto Patrollers Rock with Famous Artists, Bands.” Titeln ”Himig ng Pagbabago” betyder ”förändringens melodi”. ”Boto Patrollers Rock with Famous Artists, Bands”, ABS-CBN News, 20 februari 2010, https://news.abs-cbn.com/ video/entertainment/02/20/10 / boto-patrollers-rock-famous-artists-bands.

59 Alia Ahmed, ”CPJ’s Press Freedom Awards Remember Maguindanao”, Committee to Protect Journalists, 24 november 2010, https://cpj.org/2010/11/ cpjs-press-freedom-awards-remember-maguindanao/; Elisabeth Witchel, ”Ten Years for Justice in Maguindanao Case Is Too Long: We Can Do Better”, Committee

to Protect Journalists, 19 december 2019, https://cpj.org/2019/12/ ten-years-justice-maguindanao-mas sacre-impunity-journalists/.

60 Meddelande skickat till ABSCBN av en medborgarjournalist den 23 november 2009.

61 År 2010 var Facebook fortfarande i en tidig fas, och de var de enda mätbara värden som gick att utgå ifrån då.

62 Maria Ressa, ”#MovePH: How Social Media and Technology Are Changing You” Rappler, 10 augusti 2014, https://www.rappler.com/ moveph/65802-moveph-how-social-media-and-technology-arechanging-you/.

63 Det är passande med tanke på att Ging Reyes, den nordamerikanska redaktionschefen, var den första som klev in på mitt kontor med mig som nyhetschef. Hon hade varit med på ABS-CBN sedan starten och tidigare varit producent för kvällsnyheterna, och 1987 brukade vi stöta på varandra i korridorerna. Nu har hon lett nyhetsorganisationen i över ett decennium.

64 Maria Ressa, ”Maria Ressa’s Letter to ABS-CBN News and Current Affairs”, ABS-CBN News, 11 oktober 2010, https://news. abs-cbn.com/insights/10/11/10/ maria-ressas-letter-abs-cbn-newsand-current-affairs-team.

Kapitel 6: Förändringens ringar

65 Skribenten, filmproducenten, fotografen och nyhetsproducenten Beth Frondoso har studerat statsvetenskap på UP

Diliman och arbetat på ABCCBN som redaktör för nyheter och samhällsprogram. Hon leder för närvarande avdelningen för multimediastrategi och -tillväxt på Rappler. Beth har en ledarstil som för tankarna till en general – hon samlar in underrättelser, tilldelar personer uppdrag och placerar ut dem på fältet. Det har varit vettigt med tanke på att produktionen är motorn på våra sociala medieplattformar, vilket innebär att hennes team behöver hitta den rätta balansen mellan att producera video på löpande band för att locka tittare och samtidigt vara kreativa nog för att göra de kvalitativa reportage och dokumentärfilmer som har gett oss priser genom åren och experimentera med VR-innehåll (som vi förresten också fått ett pris för).

En annan av Rapplers redaktörer och grundare, Chay F. Hofileña, är operativ redaktionschef. Hon har även lett Rapplers avdelning för undersökande journalistik –Newsbreak – och ansvarar för personalutbildning. Innan hon gick över till Rappler var hon skribent för Newsbreak Magazine, som hon också var medgrundare till 2001.

Tillsammans med Miriam Grace Go skrev hon boken Ambition, Destiny, Victory: Stories from a Presidential Election (2011) om det filippinska valet 2010. Hon har skrivit om medier i diverse nyhetsartiklar och boken News for Sale: The Corruption and Commercialization of the Philippine Media (2004 års upplaga utgiven av Philippine Center for Investigative Journalism). Hon har en examen från Columbia University’s School of Journalism i New York och föreläser på Ateneo de Manila University. Hon har belönats med priser från Jaime V. Ongpin Awards for Excellence in Journalism.

Chay har även varit chef för avdelningen Asian Center for Journalism på Ateneo och håller kurser i nyhetsskrivande och undersökande journalistik på universitetet. Hon har lockats till journalistiken för att den ger henne möjlighet att skriva texter med potential att förändra.

Chay är en utbildare ut i fingerspetsarna och en anledning till att samtliga i vårt team utvecklas så snabbt. Vi har allihop delat med oss av våra respektive källor och analyser, och skapat en kultur som knappt har funnits utanför Rappler och på många av de starkt tävlingsinriktade och slutna nyhetsorganisationerna – en delningskultur. Chay är dessutom en rekryterare som väljer ut de bästa studenterna

i kurserna hon leder, enligt våra önskemål om människor som ställer många frågor och inte låter sitt ego överskugga uppdraget de har. Glenda var en av Rapplers medgrundare 2011 och hade rollen som operativ redaktionschef fram till 16 november 2020, då hon utnämndes till redaktionschef. Hon tog journalistexamen 1985, ett år före slutet på diktaturen i Marocko. Hon har arbetat för Philippine Daily Inquirer, Manila Times, Philippine Center for Investigative Journalism och för internationella nyhetsbyråer. Under de sista skälvande dagarna för Estradas regering var hon med och grundade Filippinernas främsta tidskrift för undersökande journalistik, Newsbreak, som ursprungligen gavs ut en gång i veckan. Från 2008 till januari 2011 var hon operativ redaktionschef för ABS-CBN:s nyhetskanal ANC. Glenda tog sin journalistexamen på University of Santo Tomas i Manilla. Hon tilldelades ett stipendium från British Chevening och har en masterexamen i politisk sociologi från London School of Economics and Political Science (1999). I maj 2018, avslutade Glenda stipendietiden på Harvard University som tilldelats av Nieman Journalism Fellowship. Som författare står hon bland annat bakom Under the Crescent Moon: Rebellion in Mindanao, ett banbrytande verk om konflikten i

Mindanao som hon skrev tillsammans med Marites Dañguilan

Vitug och som belönats med National Book Award. År 2011

skrev hon The Enemy Within: An Inside Story on Military Corruption tillsammans med den numera avlidna Aries Rufo och Gemma Bagayaua-Mendoza.

Glenda är i själva verket min högra hand i uppbyggnaden av organisationen, vårt onda öga – vilket jag skriver med ett leende. Hon är den elaka snuten för att väga upp min snälla variant. Hon är den som upprätthåller disciplinen och sätter förväntningarna, och den som gör henne besviken ligger risigt till. Hon skapar balans mellan frågor på lång och medellång sikt och de mer kortsiktiga, praktiska detaljer som gör en reporter eller en nyhetssajt till det de är.

66 I styrelsen ingick från början Manny Ayala, en före detta reporter på Probe som därefter gick vidare med en masterexamen från Harvard och en karriär i finansbranschen, internetentreprenören Nix Nolledo samt den fenomenalt begåvade Raymund Miranda, som då just hade lämnat sitt jobb i Singapore som chef för NBC Universal i Asien-Stillahavsregionen för att återvända hem till Filippinerna. Både Manny och Raymund hade jag samarbetat med när vi allihop var i tjugoårsåldern och Nix kompletterade styrelsen. Den gruppen fungerade som vår

expertkommitté i ämnen som hade med affärer och internet att göra. Med undantag för Nix hade vi allihop jobbat på stora mediebolag, så vi förstod oss på medier och underhållning. År 2014 utökade vi med ytterligare tre styrelsemedlemmar: Felicia Atienza, en kvinna med ett förflutet i finansbranschen som legat bakom uppköpet av Merrill Lynch Philippines för att sedan studera vid Chinese International School, eftersom hon ville att hennes barn skulle lära sig kinesiska; James Velasquez, före detta chef för landets IBM-kontor; samt juristen och riskkapitalisten

James Bitanga.

67 ”MovePH”, Facebook, https:// www.facebook.com/move.ph.

68 Våra båda kameror för

livestreamen den dagen hanterades av multimediareportrarna Patricia Evangelista och Katherine Visconti. De kvinnliga studenterna i publiken ställde frågor om (och till) dem, för genom att vara kvinnor med sådana jobb bröt de mot en seglivad könsstereotyp som sa att det var männens uppgift att stå bakom kameran.

69 Simon Kemp, ”Digital 2011: The Philippines”, Datareportal, 30 december 2011, https://datareportal.com/reports/digital-2011-philippines.

70 En del av denna text dök upp för första gången i en uppsats

jag lämnade in till International Centre for Political Violence and

Terrorism Research i september 2011, efter ett föredrg jag hållit i Baguio och i Singapore på International Conference on Community Engagement en vecka tidigare, se Maria A. Ressa, ”The Internet and New Media: Tools for Countering Extremism and Building Community Resilience”, 1 maj 2013, https://doi.org/1 0.1142/9781908977540_0010.

71 Det har pratats och skrivits mycket om detta. Se t.ex. William Saletan, ”Springtime for Twitter: Is the Internet Driving the Revolutions of the Arab Spring?”, Slate, 18 juli 2011, http://www. slate.com/articles/technology/ future_tense/2011/07/springtime_for_twitter.html, och D. Hill, ”Op-Ed: The Arab Spring Is Not the Facebook Revolution”, Ottawa Citizen, 16 november 2011.

72 Marshall McLuhan, ”The Medium Is the Message”, 1964, https://web.mit.edu/allanmc/ www/mcluhan.mediummessage. pdf.

73 Suw Charman Anderson, ”The Role of Dopamine in Social Media”, ComputerWeekly.Com, 26 november 2009.

74 Jack Fuller, What Is Happening to News: The Information Explosion and the Crisis in Journalism (London: University of Chicago Press, 2010), s. 46.

75 Suzanne Choney, ”Facebook Use Can Lower Grades by 20%, Study Says”, NBC News,

7 september 2010, https://www. nbcnews.com/id/wbna39038581.

76 Det gjordes tillgängligt i USA för ett exklusivt urval användare i augusti 2015. Den globala lanseringen ägde rum i april 2016.

77 ”Rappler Is PH’s 3rd Top News Site”, Rappler, 6 september 2013, https://www.rappler.com/nation/ rappler-third-top-news-site-alexa/.

78 Rappler introducerade en testversion av stämningsmätaren och stämningsindikatorn 2011. Här följer några exempel på akademiska analyser som gjorts av kopplingen mellan sinnesstämning och viral potential: Marco Guerini och Jacopo Staiano, ”Deep Feelings: A Massive Cross-Lingual Study on the Relation Between Emotions and Virality”, arXiv, 16 mars 2015, https://arxiv.org/pdf/1503.04723. pdf. Facebook introducerade emojier sista kvartalet 2015, se Nathan McAlone, ”There Is a Specific Sociological Reason Why Facebook Introduced Its New Emoji ’Reactions’” Insider, 9 oktober 2015, https://www.businessinsider. com/the-reason-facebook-introduced-emoji-reactions-2015-10.

79 Edmund T. Rolls, ”A Theory of Emotion and Consciousness, and Its Application to Understanding the Neural Basis of Emotion”, i The Cognitive Neurosciences, Michael S. Gazzaniga (red; Cambridge, Massachusetts: MIT Press, 1995), s. 1091–1106.

80 Christine Ma-Kellams och

Jennifer Lerner, ”Trust Your Gut or Think Carefully? Examining

Whether an Intuitive, Versus a Systematic, Mode of Thought Produces Greater Empathic Accuracy”, Journal of Personality and Social Psychology 111, nr 5 (2016): s. 674–85, https://www.apa.org/ pubs/journals/releases/psp-pspi0000063.pdf. Jennifer S. Lerner, Ye Li, Piercarlo Valdesolo och Karim Kassam, ”Emotions and Decision Making”, Annual Review of Psychology, 16 juni 2014, https:// scholar.harvard.edu/files/jenniferlerner/files/annual_review_manuscript_june_16_final.final_.pdf.

81 Vi summerade stämningarna i årliga återblickar: ”2012 in Moods”, Youtube, 31 december 2012, https://www.youtube.com/ watch?v=dRXYP7zZTtE. ”2013 in Moods”, Youtube, 28 december 2013, https://www.youtube.com/ watch?v=-PTjYFldhes. ”2014 in Moods”, Youtube, 29 december 2014, https://www.youtube.com/ watch?v=9kDW72xbCEo&t=76s. ”2015 in Moods”, Youtube, 26 december 2015, https://www.youtube.com/watch?v=UJXNzwXh0_Q&t=197s.

82 Rappler försöker reda ut känslornas roll för nyhetsförmedlingen i Filippinerna. Marco Guerini och Jacopo Staiano har gjort två liknande vetenskapliga studier med hjälp av data från vår stämningsmätare. Se Guerini och Staiano, ”Deep Feelings”. See även ”Study Uses

Rappler to See Relationship Between Emotion, Virality”, Rappler, 30 mars 2015, https://www.rappler. com/science/88391-rappler-corriere-guerini-staiano-study/. Det finns även en senare studie av amerikanska forskare: Jessica Gall Myrick och Bartosz W. Wojdynski, ”Moody News: The Impact of Collective Emotion Ratings on Online News Consumers’ Attitudes, Memory, and Behavioral Intentions”, New Media & Society 18, nr 11 (2016): s. 2576–2594.

83 ”Vice Ganda Gets Flak for ’Rape’ Joke”, Rappler, 28 maj 2013, https://www.rappler.com/ entertainment/30116-vice-ganda-jessica-soho-rape-joke/.

84 #BudgetWatch, Rappler, https://www.rappler.com/topic/ budget-watch/.

85 ”Slides and Ladders: Understand the Budget Process”, Rappler, 20 juli 2013, https:// r3.rappler.com/move-ph/issues/ budget-watch/27897-slides-ladders-philippine-budget-process.

86 ”[Budget Game] Did Congressmen Favor Your Budget Priorities?”, Rappler, 11 juni 2015, https://r3.rappler.com/move-ph/ issues/budget-watch/33857-national-budget-game.

87 #ProjectAgos, Rappler, https:// r3.rappler.com/move-ph/issues/ disasters.

88 Rappler, ”How to Use the Project Agos Alert Map”, Youtube, 15 oktober 2014, https://

www.youtube.com/watch?v=Tf D47KXaFMc&t=79s.

89 ”Checklist: What Cities and Municipalities Should Prepare for an Earthquake”, Rappler, https:// r3.rappler.com/move-ph/issues/ disasters/knowledge-base.

90 Rappler, ”Agos: Make #ZeroCasualtyaReality”, Youtube, 18 maj 2015, https://www.youtube.com/ watch?v=Dvrubwbeypk.

91 ”#HungerProject”, Rappler, https://r3.rappler.com/move-ph/ issues/hunger.

92 David Lozada, ”#HungerProject: Collaboration Key to Ending Hunger in the PH”, Rappler, 4 mars 2014, https://www.rappler. com/moveph/52036-hunger-project-launch-collaboration-ph-hunger/.

93 ”#WhipIt”, Rappler, https:// r3.rappler.com/brandrap/whipit.

94 Bea Cupin, ”#WHIPIT: Can Women Have It All?”, Rappler, 12 december 2013, https://www. rappler.com/brandrap/44663whip-it-ncr-survey-women-issues/.

95 Libay Linsangan Cantor, ”#WHIPIT: The (En)gendered Numbers Crunch”, Rappler, 16 januari 2014, https://www.rappler. com/brandrap/profiles-and-advocacies/47950-whip-it-engendered-numbers-crunch/

96 Libay Linsangan Cantor, ”#WHIPIT: A Filipino Campaign Goes Global and Viral”, Rappler, 18 mars 2016, https://

www.rappler.com/brandrap/profiles-and-advocacies/46129-whipit-gets-international-mileage/.

97 Smartmatic, Automated Elections in the Philippines, 2008–2013, https://www.parliament.uk/globalassets/documents/speaker/ digital-democracy/CS_The_Philippine _Elections_2008-2013_v.9_ ING_A4.pdf; and Business Wire, ”Philippine Votes Transmitted in Record Time in Largest Ever Electronic Vote Count”, May 9, 2016, https:// www.businesswire.com/news/ home/20160509006516/en/ Philippine-Votes-Transmitted-inRecord-Time-in-Largest-EverElectronic-Vote-Count.

98 Ibid.

99 För bilder och filmer från den ledarlösa demonstrationen, se Bea Cupin, ”Scrap Pork Barrel! Punish the Corrupt”, Rappler, 26 augusti 2013, https://www.rappler.com/ nation/37282-pork-barrel-protests-nationwide/; Ted Regencia, ”’Pork-Barrel Protests’ Rock the Philippines”, Al Jazeera, 27 augusti 2013, https://www.aljazeera.com / features/2013/8/27/pork-barrelprotests-rock-the-philippines.

100 Dominic Gabriel Go, ”#MillionPeopleMarch: Online and Offline Success”, Rappler, 11 september 2013, https://www. rappler.com/nation/37360-million-people-march-social-media-protest-success.

101 För bilder och filmer

från den ledarlösa demonstrationen, se Cupin, ”Scrap Pork Barrel! Punish the Corrupt” och Regencia, ”’Pork-Barrel Protests’ Rock the Philippines”.

102 ”#NotOnMyWatch”, Rappler, https://ph.rappler.com/ campaigns/fight-corruption# know-nomy.

103 Michael Bueza, ”#NotOnMyWatch: Reporting Corruption Made Easier”, Rappler, September 26, 2016, https://www.rappler.com/moveph/147340-notonmywatch-chatbot-report-corruption-commendgood-public-service/.

104 I Paid a Bribe in India var före oss med att crowdsourca korruptionsrapporter, men de hade inte de myndighetssamarbeten som behövdes för att omsätta rapporterna i handling. Och nu när premiärministern Narendra Modi har gjort sociala medier till ett vapen är det förstås hopplöst.

105 ”WATCH: Duterte: Say ’No’ to Corruption”, Rappler, 2 januari 2017, https://www.rappler. com/moveph/157170-not-on-mywatch-fighting-corruption-rodrigo-duterte-call/.

106 ”#TheLeaderIWant: Leadership, Duterte-style”, Rappler, 29 oktober 2015, https:// www.rappler.com/nation/elections/111096-leadership-duterte-style/ och Youtube, 29 oktober 2015, https://www.youtube.com/ watch?v=ow9FUAHCclk.

107 Maria Ressa, ”Duterte, His 6 Contradictions and Planned Dictatorship”, Rappler, 26 oktober 2015, https://www.rappler.com/ nation/elections/110679-duterte-contradictions-dictatorship/.

108 Euan McKirdy, ”Philippines President Likens Himself to Hitler”, CNN, 30 september 2016, https://www.cnn.com/2016/09/30/ asia/duterte-hitler-comparison.

109 ”Philippines Presidential Candidate Attacked over Rape Remarks”, Guardian.com, 17 april 2016, https://www.theguardian. com/world/2016/apr/17/philippines-presidential-candidate-attacked-over-remarks.

110 ”Philippines President Rodrigo Duterte in Quotes”, BBC.com, 30 september 2016, https://www.bbc.com/news/worldasia-36251094.

Kapitel 7: Hur vännernas vänner störtade demokratin

111 Terence Lee, ”Philippines’ Rappler Fuses Online Journalism with Counter-terrorism Tactics, Social Network Theory”, Tech in Asia, 21 maj 2013, https:// www.techinasia.com/how-rappleris-applying-counter-terrorism-tactics-into-an-online-news-startup.

112 ”Leveraging Innovative Solutions to Create Economic Dividends: Case Studies from the Asia Pacific Region”, National Center for Asia-Pacific Economic

Cooperation, 2014, https://trpc. biz/old_archive/wp-content/uploads/NCAPEC2013_StoriesOfInnovationAndEnablementFromAPEC_14Mar2014.pdf.

113 ”Free Basics Partner Stories: Rappler”, Facebook, 12 april 2016, https://developers.facebook.com/videos/f8-2016/free-basics-partner-stories-rappler/.

114 David Cohen, ”Facebook Opens Philippines Office”, Adweek, 22 april 2018, https:// www.adweek.com/performance-marketing/facebook-philippines/.

115 Mong Palatino, ”Free Basics in Philippines”, Global Voices, mars–april 2017, https:// advox.globalvoices.org/wp-content/uploads/2017/07/PHILIPPINES.pdf.

116 Globe Telecom, Inc., ”Facebook CEO Mark Zuckerberg: Philippines a Successful Test Bed for Internet.org Initiative with Globe Telecom Partnership”, Cision, 24 februari 2014, https:// www.prnewswire.com/news-releases/facebook-ceo-mark-zuckerberg -philippines-a-successful-test-bed-for-internetorg-initiative-with-globe-telecom-partnership-247184981.html.

117 Miguel R. Camus, ”MVP Admits PLDT Losing to Globe in Market Share”, Inquirer.net, 13 januari 2017, https://business. inquirer.net/222861/mvp-admitspldt-losing-globe-market-share.

118 ”Value of Connectivity”, Deloitte, https://www2.deloitte. com/ch/en/pages/technolog y-media-and-telecommunications/articles/value-of-connectivity.html.

119 Se videon här: Free Basics Partner Stories: Rappler, https://developers.facebook.com/ videos/f8-2016/free-basics-partner-stories-rappler/.

120 Filippinernas befolkning uppgick till 112 579 898 personer den 3 juli 2022 enligt FN:s uppgifter. Se ”Philippines Population (Live)”, Worldometer, https://www.worldometers. info/world-population/philippines-population/.

121 David Dizon, ”Why Philippines Has Overtaken India as World’s Call Center Capital”, ABS-CBN News, 2 december 2010, https://news. abs-cbn.com/nation/12/02/10/ why-philippines-has-overtaken-india-worlds-call-center-capital.

122 En av dessa verksamheter var Kim Dotcoms fildelarsajt Megaupload, som enligt FBI och amerikanska domstolsdokument delvis verkade i Filippinerna. Se David Fisher, ”Free but $266 Million in Debt: The Deal That Gave the FBI an Inside Man Who Could Testify Against Kim Dotcom”, New Zealand Herald, 27 november 2015, https:// www.nzherald.co.nz/business/ news/article.cfm?c_id=3&objectid=11551882.

123 Doug Bock Clark, ”The Bot Bubble: How Click Farms Have Inflated Social Media Currency”, New Republic, 21 april 21 2015, https://newrepublic.com/ article/121551/bot-bubble-clickfarms-have-inflated-social-mediacurrency.

124 Chris Francescani, ”The Men Behind QAnon”, ABC News, 22 september 2020, https://abcnews.go.com/Politics/men-qanon/ story?id=73046374.

125 Clark, ”The Bot Bubble.”

126 Ibid.

127 Jennings Brown, ”There’s Something Odd About Donald Trump’s Facebook Page”, Insider, 18 juni 2015, https:// www.businessinsider.com/donald-trumps-facebook-followers-2015-6.

128 Nicholas Confessore, Gabriel J. X. Dance, Richard Harris och Mark Hansen, ”The Follower Factory”, New York Times, 27 januari 2018, https://www.nytimes. com/interactive/2018/01/27/technology/social-media-bots.html.

129 Jonathan Corpus Ong och Jason Vincent A. Cabañes, ”Architects of Networked Disinformation: Behind the Scenes of Troll Accounts and Fake News Production in the Philippines”, Newton Tech4Dev Network, 5 februari 2018, http://newtontechfordev.com/ wp-content/uploads/2018/02/

ARCHITECTS-OF-NETWORKED-DISINFORMATION-FULL-REPORT.pdf.

130 Glen Arrowsmith, ”Arkose Labs Presents the Q3 Fraud and Abuse Report”, Arkose Labs, 18 september 2019, https://www. arkoselabs.com/blog/arkose-labspresents-the-q3-fraud-and-abusereport/.

131 ”Software Management: Security Imperative, Business Opportunity: BSA Global Software Survey”, BSA, juni 2018, https:// gss.bsa.org/wp-content/uploads/2018/05/2018_BSA_GSS_ Report_en.pdf.

132 Heather Chen, ”‘AlDub’: A Social Media Phenomenon About Love and Lip-Synching”, BBC, 28 oktober 2015, https://www.bbc.com/news/worldasia-34645078.

133 Pia Ranada, ”ULPB Students to Duterte: Give Us Direct Answers”, Rappler, 12 mars 2016, https://www.rappler.com/ nation/elections/125520-up-losbanos-students-duterte-forum/.

134 ”#AnimatED: Online Mob Creates Social Media Wasteland”, Rappler, 14 mars 2016, https://www.rappler.com/voices/ editorials/125615-online-mob-social-media-wasteland/.

135 ”Duterte to Supporters: Be Civil, Intelligent, Decent, Compassionate”, Rappler, 13 mars 2016, https://www.rappler.com/ nation/elections/125701-duter-

te-sup porters-death-threats-uplbstudent/.

136 Gemma B. Mendoza, ”Networked Propaganda: How the Marcoses Are Using Social Media to Reclaim Malacañang”, Rappler, 20 november 2019, https:// www.rappler.com/newsbreak/ investigative/245290-marcos-networked-propaganda-social-media.

137 ”#SmartFREEInternet: Anatomy of a Black Ops Campaign on Twitter”, Rappler, 8 oktober 8 2014, https://www. rappler.com/technology/socialmedia/71115-anatomy-of-a-twitter-black-ops-campaign/.

138 Ett enda fejkkonto med lika stor räckvidd som en tv-kanal. Mutya Bautista gick med i över hundra olika Facebookgrupper och kan ha spridit falsk information till miljontals människor.

139 Chay F. Hofileña, ”Fake Accounts, Manufactured Reality on Social Media”, Rappler, 9 oktober 2016, https://www. rappler.com/newsbreak/investigative/148347-fake-accounts-manufactured-reality-social-media/.

140 I synnerhet tre Facebooksidor skapade demografiskt anpassat innehåll: Sass Sasot, för högutbildade, Thinking Pinoy, för medelklassen; och Mocha Uson Blog, for den breda massan.

141 ”Twitter Map: No Real Party System”, Rappler, 25 februari 2013, https://www.rappler. com/nation/elections/22454-twit-

ter-map-of-political-coalitions-at-start-of-national-campaigns/.

142 Rappler Research, ”Volume of Groups Tracked by Sharktank”, Flourish, 3 oktober 2019, https://public.flourish. studio/visualisation/590897/.

143 Catherine Tsalikis, ”Maria Ressa: ’Facebook Broke Democracy in Many Countries Around the World, Including in Mine’”, Centre for International Governance Innovation, 18 september 2019, https:// www.cigionline.org/articles/ maria-ressa-facebook-broke-democracy-many-countries-around-world-including-mine/.

144 ”Explosion Hits Davao Night Market”, Rappler, 2 september 2016, https://www.rappler. com/nation/145033-explosionroxas-night-market-davao-city/.

145 ”Duterte Declares State of Lawlessness in PH”, Rappler, 3 september 2016, https://www. rappler.com/nation/145043-duterte-declares-state-of-lawlessness-ph/.

146 Editha Caduaya, ”Man with Bomb Nabbed at Davao Checkpoint”, Rappler, 26 mars 2016, https://www.rappler.com/ nation/127132-man-bombnabbed-davao-check point/.

147 Det här var de specifika artiklar som använt Rapplers nyhet i vilseledande syfte: http://

ww1.pinoytribune.com/2016/09/ man-with-high-quality-of-bombnabbed-at.html; http://www. socialnewsph.com/2016/09/lookman-with-high-quality-of-bomb. html; http://www.newstrendph. com/2016/09/man-with-high-quality-of-bomb-nabbed-at.html.

148 Rappler Research, ”Davao Bombing”, Flourish, 8 juli 2019, https://public. flourish.studio/visualisation/230850/.

149 Ralf Rivas, ”Gambling-Dependent Philippines Allows POGOs to Resume Operations”, Rappler, 1 maj 2020, https://www.rappler.com/ business/259599-gambling-dependent-philippines-allows-pogos-resume-operations-coronavirus/.

150 Detta är den nu icke-existerande länken till Rapplers facebookinlägg som togs bort:: https:// www.facebook.com/rapplerdotcom/posts/1312782435409203.

151 John Naughton, ”The Goal Is to Automate Us: Welcome to the Age of Surveillance Capitalism”, Guardian, 20 januari 20 2019, https://www.theguardian. com/technology/2019/jan/20/ shoshana-zuboff-age-of-surveillance-capitalism-google-facebook.

152 Det finns fyra böcker om Facebook som jag skulle rekommendera: David Kirkpatrick’s The Facebook Effect: The Inside Story of the Company That Is Connecting

the World (New York: Simon & Schuster, 2010), en skildring av Mark Zuckerbergs begynnelse och utveckling som kom ut 2010, i en tid av förundran. Shoshana Zuboff myntade termen övervakningskapitalism 2019, se The Age of Surveillance Capitalism: The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power (New York: Public Affairs, 2019). Steven Levys Facebook: The Inside Story (New York: Blue Rider Press, 2020) skildrade företagets fall. Och slutligen, Sinan Arals

The Hype Machine: How Social Media Disrupts Our Elections, Our Economy, and Our Health – and How We Must Adapt (New York: Currency, 2020), som ger en detaljerad beskrivning av farorna med Facebook, men som fortfarande har en förlåtande syn på bolagsjätten och tror att det fortfarande finns hopp. 153 Naughton, ”The Goal Is to Automate Us”.

154 James Bridle, ”The Age of Surveillance Capitalism by Shoshana Zuboff Review – We Are the Pawns”, Guardian, 2 februari 2019, https://www.theguardian.com/ books/2019/feb/02/age-of-surveillance-capitalism-shoshana-zuboff-review.

155 Shoshana Zuboff vill att handeln med våra beteendedata ska avskaffas, i likhet med slavhandeln. Hon och jag träffas varje år, tillsammans med Roger McNamee och andra Facebookkritiker, i Real Facebook Oversight

Board, som skapats av journalisten Carole Cadwalladr, som var den som avslöjade Cambridge Analytica-skandalen 2018. Det var också då vi bildade kommittén. Se Olivia Solon, ”While Facebook Works to Create an Oversight Board, Industry Experts Formed Their Own”, NBC News, 25 september 2020, https://www.nbcnews.com/tech/ tech-news/facebook-real-oversight-board-n1240958.

156 Ryan Mac och Craig Silverman, ”’Mark Changed the Rules’: How Facebook Went Easy on Alex Jones and Other RightWing Figures”, BuzzFeed News, 22 februari 2021, https://www. buzzfeednews.com/article/ryanmac/mark-zuckerberg-joel-kaplan-facebook-alex-jones; Sheera Frenkel et al., ”Delay, Deny and Deflect: How Facebook’s Leaders Fought Through Crisis”, New York Times, 14 november 2018, https:// www.nytimes.com/2018/11/14/ technolog y/facebook-data-russia-election-racism.html.

157 Maria A. Ressa, ”[ANALYSIS] As Democracy Dies, We Build a Global Future”, Rappler, 13 oktober 2020, https://www.rappler.com/voices/ thought-leaders/analysis-as-democracy-dies-we-build-global-future/.

158 Maya Yang, ”More Than 40% in US Do Not Believe Biden Legitimately Won Election – Poll”, Guardian, 5 januari

2022, https://www.theguardian. com/us-news/2022 /jan/05/america-biden-election-2020-poll-victory. Uppgifterna om 37 procent amerikaner och 10 procent demokrater kom från en privat undersökning som jag fick ta del av.

159 ”Is Facebook Putting Company over Country? New Book Explores Its Role in Misinformation”, PBS NewsHour, 22 juli 2021, https://www.pbs.org/ newshour/show/is-facebook-putting-company-over-country-newbook-explores-its-role-in-misinformation.

160 Lora Kolodny, ”Zuckerberg Claims 99% of Facebook Posts ’Authentic’, Denies Fake News There Influenced Election”, TechCrunch, 12 november 2016, https://techcrunch. com/2016/11/13/zuckerbergclaims-99-of-facebook-posts-authentic-denies-fake-news-thereinfluenced-election/.

161 Det var Alex Stamos, som i själva verket meddelade Sheryl Sandberg, som bland annat hade i uppgift att skydda användarna.

162 Sheera Frenkel och Cecilia Kang, An Ugly Truth: Inside Facebook’s Battle for Domination (New York: Harper, 2021).

163 Ibid. Enligt författarna, New York Times-skribenterna Sheera Frenkel och Cecilia Kang, har Facebook som policy att

sparka anställda som blir påkomna med att göra något sådant. Stamos menade att företaget var skyldiga att förhindra att det över huvud taget kunde förekomma.

164 Daniela Hernandez och Parmy Olson, ”Isolation and Social Media Combine to Radicalize Violent Offenders”, Wall Street Journal, 5 augusti 2019, https://www.wsj.com/articles/ isolation-and-social-media-combine-to-radicalize-violent-offenders-11565041473. Se även studier av terrorism, inklusive ”The Use of Social Media by United States Extremists”, National Consortium for the Study of Terrorism and Responses to Terrorism,

https://www.start.umd.edu/pubs/ START_PIRUS _UseOfSocialMediaByUSExtremists_ResearchBrief_July2018.pdf. För studier av politisk användning, se Robin L. Thompson, ”Radicalization and the Use of Social Media”, Journal of Strategic Security 4, nr 4 (2011), https://digitalcommons.usf.edu/cgi/viewcontent.

cgi?article=1146&context=jss. Och kopplingen till högerextrem terrorism, se t.ex. Farah Pandith och Jacob Ware, ”Teen Terrorism Inspired by Social Media Is on the Rise. Here’s What We Need to Do”, NBC News, 22 mars 2021, https://www.nbcnews.com/think/ opinion/teen-terrorism-inspiredsocial-media-rise-here-s-what-wencna1261307.

165 Kyle Chua, ”8Chan Founder Says Current Site Owner

Jim Watkins Behind QAnon – Report”, Rappler, 29 september 2020, https://www.rappler.com/technology/8chan-founder-fredrick-brennan-jim-watkins-behind-qanon/.

166 Jim Holt, ”Two Brains

Running”, New York Times, 25 november 2011, https://www. nytimes.com/2011/11/27/books/ review/thinking-fast-and-slowby-daniel-kahneman-book-review. html.

167 Peter Dizikes, ”Study: On Twitter, False News Travels Faster Than True Stories”, MIT News, 8 mars 2018, https://news. mit.edu/2018/study-twitter-falsenews-travels-faster-true-stories-0308.

168 ”#NoPlaceForHate: Change Comes to Rappler’s Comments Thread”, Twitter, 26 augusti 2016, https://twitter.com/rapplerdotcom/status/769085047915810816.

169 ”#NoPlaceForHate: Change Comes to Rappler’s Comments Thread”, Rappler, 26 augusti 2016, https://www.rappler. com/voices/143975-no-place-forhate-change-comes-to-rapplercomments-thread/.

170 ”If there be time to expose through discussion the falsehood and fallacies, to avert the evil by the processes of education, the remedy to be applied is more speech, not enforced silence.”

Whitney v. People of State of California, 274 U.S. 357 (1927).

171 Raisa Serafica, ”Collateral Damage: 5-Yr-Old Girl

Latest Fatality in War on Drugs”, Rappler, 25 augusti 2016, https:// www.rappler.com/nation/144138five-year-old-killed-pangasinanwar-drugs/.

172 Maria Ressa, ”Propaganda War: Weaponizing the Internet”, Rappler, 3 oktober 2016, https://www.rappler. com/nation/148007-propaganda-war-weaponizing-internet/; Maria Ressa, ”How Facebook Algorithms Impact Democracy”, Rappler, 8 oktober 2016, https://www.rappler.com/newsbreak/148536-facebook-algorithms-impact-democracy/.

173 Chay F. Hofileña, ”Fake Accounts, Manufactured Reality on Social Media”, Rappler, 9 oktober 2016, https://www. rappler.com/newsbreak/investigative/148347-fake-accounts-manufactured-reality-social-media/.

Kapitel 8: Rättsstatens sönderfall inifrån

174 Maria Ressa, ”Propaganda War: Weaponizing the Internet”, Rappler, 3 oktober 2016, https://www.rappler. com/nation/148007-propaganda-war-weaponizing-internet/.

175 ”Tangentbordsarméer” var vad Dutertes team kallade sina

”frivilliga”.

176 ”Aquino: ’I Hope I Showed Best Face of PH to the World’”, Rappler, 8 juni 2016, https://www.rappler.com/nation/135685-aquino-best-facephilippines-world/.

177 Jodesz Gavilan, ”Duterte’s P10M Social Media Campaign: Organic, Volunteer-Driven”, Rappler, 1 juni 2016, https://www.rappler.com/newsbreak/134979-rodrigo-duterte-social-media-campaign-nic-gabunada/.

178 Gelo Gonzales, ”Facebook Takes Down Fake Account Network of Duterte Campaign Social Media Manager”, Rappler, 29 mars 2019, https://www.rappler.com/technology/226932-facebook-takes-down-fake-account-network-duterte-campaign-social-media-manager-march-2019/.

179 Maria A. Ressa, ”How Facebook Algorithms Impact Democracy”, Rappler, 8 oktober 2016, https://www.rappler.com/ newsbreak/148536-facebook-algorithms-impact-democracy/.

180 Chay F. Hofileña, ”Fake Accounts, Manufactured Reality on Social Media”, Rappler, 9 oktober 2016, https://www. rappler.com/newsbreak/investigative/148347-fake-accounts-manufactured-reality-social-media/.

181 Rambo Talabong, ”At Least 33 Killed Daily in the Phil-

ippines Since Duterte Assumed Office”, Rappler, 15 juni 2018, https://www.rappler.com/newsbreak/in-depth/204949-pnp-number-deaths-daily-duterte-administration/.

182 ”The Kill List”, Inquirer.net, 7 juli 2016, https:// newsinfo.inquirer.net/794598/killlist-drugs-duterte.

183 ”Map, Charts: The Death Toll of the War on Drugs”, ABS-CBN News, 13 juli 2016, https://news.abs-cbn.com/specials/map-charts-the-death-tollof-the-war-on-drugs.

184 Patricia Evangelista, ”The Impunity Series”, Rappler, 25 juli 2017, https:// r3.rappler.com/newsbreak/ investigative/168712-impunity-series-drug-war-duterte-administration.

185 Amnesty International, ”Philippines: Duterte’s ’War on Drugs’ Is a War on the Poor”, 4 februari 2017, https://www.amnesty.org/en/latest/news/2017/02/ war-on-drugs-war-on-poor/.

186 ”Philippines President Rodrigo Duterte in Quotes”, BBC, 30 september 2016, https:// www.bbc.com/news/worldasia-36251094.

187 Precis samma uttryck hade använts för att angripa medierna i USA, Indien, Brasilien, Sydafrika och andra länder runtom i världen. Se Chryselle D’Silva Dias, Vice, ”Female Journalists,

Called ’Presstitutes’, Face Extreme Harassment in India”, 9 maj 2016, https://www.vice.com/en/ article/53n78d/female-journalists-called-presstitutes-face-extreme-harassment-in-india.

188 ”Atty. Bruce Rivera’s Open Letter to the Biased Media Went Viral”, PhilNews.XYZ, 9 april 2016, https://www.philnews. xyz/2016/04/atty-rivera-open-letter-bias-media.html.

189 Mocha Uson talade filippinska, https://web.facebook.com/Mochablogger/videos/10154651959381522/. 190 Se https://www. facebook.com/media/set/?set=a.10209891686836139&type=3.

191 ”Corrupt, Coerce, Co-opt: Democratic Freedoms Hit Hard as Filipino Journalist Silenced by Authoritarian President”, LittleLaw, 11 juli 2020, https://www. littlelaw.co.uk/2020/07/11/ corrupt-coerce-co-opt-demoratic-freedoms-hit-hard-as-filipino-journalist-silenced-by-authoritarian-president/.

192 Pia Ranada, ”Duterte Tags Roberto Ongpin as ’Oligarch’ He Wants to Destroy”, Rappler, 3 augusti 2016, https://www.rappler.com/nation/141861-duterte-roberto-ongpin-oligarch/.

193 Sofia Tomacruz, ”Big Business Winners, Losers in

Duterte’s 1st Year”, Rappler, 24 juli 2017, https://www.rappler. com/business/176500-sona-2017philippines-big-business-winnerslosers-in-dutertes-1st-year/.

194 Ralf Rivas, ”Dennis Uy’s Growing Empire (and Debt)”, Rappler, 4 januari 2019, https:// www.rappler.com/newsbreak/ in-depth/219039-dennis-uygrowing-business-empire-debtyear-opener-2019/; Cliff Venzon, ”Philippine Tycoon Dennis Uy Eyes Asset Sale to Cut Debt”, Nikkei Asia, 23 mars 2021, https:// asia.nikkei.com/Business/Business-deals/Philippine-tycoonDennis-Uy-eyes-asset-sale-to-cutdebt.

195 Bea Cupin, ”Duterte Attacks ’Politicking, Posturing’ De Lima”, Rappler, 17 augusti 2016, https://www.rappler.com/ nation/143353-duterte-hits-leila-de-lima/.

196 ”De Lima Admits Past Relationship with Driver Bodyguard – Report”, Rappler, 14 november 2016, https://www.rappler. com/nation/152373-de-lima-admits-relationship-ronnie-dayan/.

197 ”De Lima Denies Starring in ’Sex Video’, Says Ex-Driver Under Threat”, ABS-CBN News, 20 augusti 2016, https://news. abs-cbn.com/news/08/20/16/delima-denies-starring-in-sex-videosays-ex-driver-under-threat.

198 ”Senate Ends Probe: Neither Duterte nor State

Sponsored Killings”, Rappler, 13 oktober 2016, https://www. rappler.com/nation/149086-senate-ends-extrajudicial-killings-investigation-gordon-duterte/.

199 Jodesz Gavilan, ”The House’s ’Climax’ Congressmen: Who Are They?”, Rappler, 26 november 2016, https://www.rappler. com/newsbreak/iq/153652-profiles-lawmakers-climax-ronniedayan-de-lima/.

200 ”’Kailan kayo nag-climax?’: Nonsense Questions at the Bilibid Drugs Hearing”, Rappler, 25 november 2016, https://www. rappler.com/nation/153547-nonsense-questions-ronnie-dayanhouse-probe-drugs/.

201 ”’Sen. De Lima Teases Jaybee Sebastian in a Pole Inside His Kubol’ Witness Says”, Pinoy Trending News, http:// pinoytrending.altervista.org/sende-lima-teases-jaybee-sebastianpole-inside-kubol-witness-says/. (Tillgänglig 7 oktober 2016, inte längre kvar 19 augusti 2021.)

202 Pauline Macaraeg, ”Premeditated Murder: The Character Assassination of Leila de Lima”, Rappler, 6 december 2019, https:// www.rappler.com/newsbreak/in vestigative/246329-premeditated-murder-character-assassination-leila-de-lima/.

203 North Base Medias grundare var Marcus Brauchli, Stuart Karle och Sasa Vucinic. Karle har tidigare varit chefsjurist

på Wall Street Journal och operativ chef på Reuters. Vucinic var en av Media Development Investment Funds grundare och förvaltade fonden i sexton år. Se Natashya Gutierrez, ”Top Journalists’ Independent Media Fund Invests in Rappler”, Rappler, 31 maj 2015, https://www.rappler.com/nation/94379-top-journalists-independent-media-fund-invests-rappler/, och Jum Balea, ”Rappler Gets Funding from Top Media Veterans Led by Marcus Brauchli”, Tech in Asia, 14 maj 2015, https:// www.techinasia.com/rappler-funding-marcus-brauchli-sasa-vucinic.

204 ”Omidyar Network Invests in Rappler”, Rappler, 5 november 2015, https://www.rappler. com/nation/109992-omidyar-network-invests-rappler/.

205 Kara Swisher, ”A Journalist Trolled by Her Own Government”, New York Times, 22 februari 2019, https://www. nytimes.com/2019/02/22/opinion/ maria-ressa-facebook-philippines-. html.

206 Natashya Gutierrez, ”State-Sponsored Hate: The Rise of the Pro-Duterte Bloggers”, Rappler, 18 augusti 2017, https:// www.rappler.com/newsbreak/indepth/178709-duterte-die-hardsupporters-bloggers-propagandapcoo/; Maria Ressa, ”Americans, Look to the Philippines to See a Dystopian Future Created by

Social Media”, Los Angeles Times, 25 september 2019, https:// www.latimes.com/opinion/story/2019-09-24/philippines-facebook-cambridge-analytica-duterte-elections.

207 Rachel Hatzipanagos, ”How Online Hate Turns into Real-Life Violence”, Washington Post, 30 november 2018, https:// www.washingtonpost.com/ nation/2018/11/30 /how-onlinehate-speech-is-fueling-real-lifeviolence/. Se även ”From Digital Hate to Real World Violence” (video), The Aspen Institute, 16 juni 2021, https://www.aspeninstitute.org/events/from-digitalhate-to-real-world-violence/, samt Morgan Meaker, ”When Social Media Inspires Real Life Violence”, DW, 11 november 2018, https://www.dw.com/en/when-social-media-inspires-real-life-violence/a-46225672.

208 Hatzipanagos, ”How Online Hate Turns into Real-Life Violence”.

209 Se Natashya Gutierrez, ”State-Sponsored Hate: the Rise of the Pro-Duterte Bloggers”, Rappler, 18 augusti 2016, https:// www.rappler.com/newsbreak/indepth/178709-duterte-die-hardsupporters-bloggers-propagandapcoo/.

210 Se videon här: ”Free Basics Partner Stories: Rappler”, 12 april 2016, https://developers. facebook.com/videos/f8-2016/

free-basics-partner-stories-rappler/.

211 Michael Scharff, ”Building Trust and Promoting Accountability: Jesse Robredo and Naga City, Philippines, 1988–1998”, Innovations for Successful Societies, Woodrow Wilson School of Public and International Affairs, Princeton University (successfulsocieties.princeton.edu), juli 2011, https://successfulsocieties. princeton.edu/publications/ building-trust-and-promoting-accountability-jesse-robredo-and-naga-city-philippines, samt transkriptioner och ljudinspelningar av intervjun med Jesse Robredo, 8 mars 2011, https:// successfulsocieties.princeton.edu/ interviews/jesse-robredo.

212 ”#LeniLeaks: Speculations Based on Fragmented Emails”, Rappler, 9 januari 2017, https://www.rappler.com/newsbreak/inside-track/157697-leni-leaks-speculations-robredo-duterte-ouster/.

213 Natashya Gutierrez, ”Blogger-Propagandists, the New Crisis Managers”, Rappler, 20 augusti 2017, https:// www.rappler.com/newsbreak/ in-depth/178972-blogger-diehard-duterte-supporters-crisis-manager/.

214 Pia Ranada, ”COA Hits PCOO for ‘Massive, Unrestricted’ Hiring of Contractual Workers”, Rappler, 7 juli 2021, https://www.

rappler.com/nation/pcoo-massive-unrestricted-hiring-contractual-workers-coa-report-2020/.

215 ”Gender in Focus: Tackling Sexism in the News Business – On and Offline”, WAN-IFRA, 12november 2014, https:// wan-ifra.org/2014/11/genderin-focus-tackling-sexism-in-thenews-business-on-and-offline/.

216 ”Demos: Male Celebrities Receive More Abuse on Twitter Than Women”, Demos, 26 augusti 2014, https://demos.co.uk/ press-release/demos-male-celebrities-receive-more-abuse-on-twitter-than-women-2/.

217 Julie Posetti, ”Fighting Back Against Prolific Online Harassment: Maria Ressa”, in An Attack on One Is an Attack on All, red. Larry Kilman (Paris: UNESCO, 2017), s. 37–40, https:// unesdoc.unesco.org/ark:/48223/ pf0000250430.

218 David Maas, ”New Research Details Ferocity of Online Violence Against Maria Ressa”, International Center for Journalists, 8 mars 2021, https://ijnet.org/en/ story/new-research-details-ferocity-online-violence-against-maria-ressa.

219 Jag träffade till sist

Nabeelah Shabbir och Felix Simon på Frontline Club i London i november 2019. Se ”Democracy’s Dystopian Future – with Rappler’s Maria Ressa”, Frontline Club, 12 november 2019, https://

www.frontlineclub.com/democracys-dystopian-future-with-rapplers-maria-ressa/.

220 Julie Posetti, Felix Simon och Nabeelah Shabbir, ”What If Scale Breaks Community? Rebooting Audience Engagement When Journalism Is Under Fire”, Reuters Institute for the Study of Journalism, oktober 2019, https://reutersinstitute.politics.ox.ac.uk /sites/ default/files/201910/Posetti%20 What%20if%20FINAL.pdf.

221 Pia Ranada, ”Duterte Claims Rappler ’Fully Owned by Americans’”, Rappler, 24 juli 2017, https://www.rappler.com/ nation/176565-sona-2017-duterte-rappler-ownership/.

222 Bea Cupin, ”Duterte Threatens ‘Exposé’ vs Inquirer”, Rappler, 1 juli 2017, https://www. rappler.com/nation/174445-duterte-prieto-inquirer-mile-long/.

223 Pia Ranada, ”Duterte to Block Renewal of ABS-CBN Franchise”, Rappler, 27 april 2017, https://www.rappler. com/nation/168137-duterte-block-abs-cbn-franchise-renewal/.

224 Se Leloy Claudio, Facebook, 8 oktober 2021, https://www.facebook.com/leloy/ posts/10160062758639258.

225 Maria Ressa, Twitter, 24 juli 2017, https://twitter. com/mariaressa/status/889408 648799076352?s=20.

226 Carly Nyst, ”Patriotic Trolling: How Governments Endorse Hate Campaigns Against Critics”, Guardian, 12 juli 2017, https://www.theguardian.com/ commentisfree/2017/jul/13/ patriotic-trolling-how-governments-endorse-hate-campaigns-against-critics.

227 ”Lauren Etter, Projects and Investigations”, Bloomberg, https://www.bloomberg.com/authors/ASFjLS119J4/lauren-etter.

228 Lauren Etter, ”What Happens When the Government Uses Facebook as a Weapon?”, Bloomberg, 7 december 2017, https://www.bloomberg.com/ news/features/2017-12-07/howrodrigo-duterte-turned-facebookinto-a-weapon-with-a-little-helpfrom-facebook.

Kapitel 9: Att överleva i tusen strimlor

229 I Dutertes regering hade först lojalisten Vitaliano Aguirre II varit chef för justitiedepartementet. Han hade tidigt bytts ut mot byråkraten Menardo Guevarra, som skulle bli en av de mäktigaste personerna i Dutertes regering efter att anti-terrorlagarna antogs 2020.

230 Carmela Fonbuena, ”SEC Revokes Rappler’s Registration”, Rappler, 15 januari 2018, https://www.rappler.com/ nation/193687-rappler-registration-revoked/.

231 ”SEC Order Meant to Silence Us, Muzzle Free Expression – Rappler”, Rappler, 29 januari 2018, https://www.rappler. com/nation/194752-sec-casepress-freedom-free-expression/.

232 Jag har stirrat på den där bilden och fascinerats av mina medarbetares leenden. Den kom inte med i boken, men du kan se här: https://www.bqprime.com/ opinion/nobel-winner-maria-ressa-on-embracing-fear-and-standing-up-to-strongmen.

233 ”Stand with Rappler, Defend Press Freedom”, Rappler, 3 december 2018, https://r3.rappler.com/ about-rappler/about-us/193650-defend-press-freedom.

234 Fonbuena, ”SEC Revokes Rappler’s Registration”.

235 En sammanfattning och en video från vår improviserade presskonferens finns här: https://www.rappler.com/ nation/193687-rappler-registration-revoked/.

236 ”Fear for Democracy After Top Philippine Judge and Government Critic Removed”, Guardian, 11 maj 2018, https://www. theguardian.com/world/2018/ may/12/fear-for-democracy-after-top-philippine-judge-and-government-critic-removed.

237 ”Rappler’s Pia Ranada

Barred from Entering Malacañang Palace”, Rappler, 20 februari 2018, https://www.rappler.com/nation/ pia-ranada-barred-malacanang-

palace/. ”Everything You Need to Know About Rappler’s Malacañang Coverage Ban”, Rappler, 22 februari 2018, https://www. rappler.com/nation/196569-rappler-malacanang-ban-pia-ranadafaq/.

238 ”Duterte Himself

Banned Rappler Reporter from Malacañang Coverage”, Rappler, 20 februari 2018, https://www. rappler.com/nation/196474-duterte-orders-psg-stop-rappler-reporter-malacanang/.

239 Pia Ranada, ”Duterte Admits Role in Navy-Bong Go Frigates Issue”, Rappler, 19 oktober 2018, https://www. rappler.com/nation/214676-duterte-admits-role-philippine-navy-bong-go-frigates-issue/.

240 Miriam Grace A Go, ”’We’re Not Scared of These Things’: Rappler News Editor on How the Newsroom Continues Despite the Increasing Threats, Alongside Words from Their CEO Maria Ressa”, Index on Censorship 47, nr 2 (juli 2018): s. 48–51, https://journals.sagepub.com/ doi/10.1177/0306422018784531.

241 Lian Buan, ”SC Allows Other Journalists to Join Rappler Petition vs Duterte Coverage Ban”, Rappler, 15 augusti 2019, https://www. rappler.com/nation/237722-supreme-court-allows-other-journalists-join-rappler-petition-vs-duterte-coverage-ban.

242 Mark Zuckerberg, Facebook, 11 januari 2018, https://www.facebook.com/ zuck/posts/one-of-our-big-focus-areas-for-2018-is-makingsure-the-time-we-all-spend-on -face/10104413015393571/.

243 Mike Isaac, ”Facebook Overhauls News Feed to Focus on What Friends and Family Share”, New York Times, 11 januari 2018, https://www.nytimes. com/2018/01/11/technology/facebook-news-feed.html.

244 Alex Hern, ”Facebook Moving Non-promoted Posts Out of News Feed in Trial”, Guardian, 23 oktober 2017, https:// www.theguardian.com/technology/2017/oct/23/facebook-nonpromoted-posts-news-feed-newtrial-publishers.

245 Filip Struhárik, ”Biggest Drop in Facebook Organic Reach We Have Ever Seen”, Medium, 21 oktober 2017, https://medium. com/@filip_struharik/biggestdrop-in-organic-reach-weve-everseen-b2239323413.

246 Steve Kovach, ”Facebook Is Trying to Prove It’s Not a Media Company by Dropping the Guillotine on a Bunch of Media Companies”, Insider, 13 januari 2018, https://www.businessinsider.com/facebooks-updated-news-feed-algorithm-nightmare-for-publishers-2018-1.

247 Adam Mosseri, ”Facebook Recently Announced a

Major Update to News Feed; Here’s What’s Changing”, Meta, 18 april 2018, https:// about.fb.com/news/2018/04/ inside-feed-meaningful-interactions/.

248 Sheera Frenkel, Nicholas Casey och Paul Mozur, ”In Some Countries, Facebook’s Fiddling Has Magnified Fake News”, New York Times, 4 januari 2018, https://www.nytimes. com/2018/01/14/technology/ facebook-news-feed-changes. html.

249 Mariella Mostof, ”’The Great Hack’ Features the Journalist Who Broke the Cambridge Analytica Story”, Romper, 24 juli 2019, https://www.romper. com/p/who-is-carole-cadwalladr-the-great-hack-tells-the-investigative-journalists-explosive -story-18227928.

250 ”Philippines’ Watchdog Probes Facebook over Cambridge Analytica Data Breach”, Reuters, 13 april 2018, https://www.reuters. com/article/us-facebook-privacy-philippines-idUSKBN1HK0QC.

251 Cambridge Analytica och moderbolaget SCL var verksamma i Filippinerna redan 2013. Bakgrunden till detta förklaras i följande artiklar: Natashya Gutierrez, ”Did Cambridge Analytica Use Filipinos’ Facebook Data to Help Duterte Win?”, Rappler, 5 april 2018, https://www.rappler.

com/nation/199599-facebook-data-scandal-cambridge-analytica-help-duterte-win-philippine-elections/, och Natashya Gutierrez, ”Cambridge Analytica’s Parent Company Claims Ties with Duterte Friend”, Rappler, 9 april 2018, https://www.rappler. com/newsbreak/investigative/199847-cambridge-analytica-uk istratehiya-philippines/.

252 Cambridge Analytica och moderbolaget SCL verkade i Filippinerna redan 2013. Följande historier ger lite bakgrund: Natashya Gutierrez, ”Did Cambridge Analytica Use Filipinos’ Facebook Data to Help Duterte Win?”, Rappler, 5 april 2018, https://www. rappler.com/nation/199599-facebook-data-scandal-cambridge-analytica -help-duterte-win-philippine-elections/; and Natashya Gutierrez, ”Cambridge Analytica’s Parent Company Claims Ties with Duterte Friend”, Rappler, 9 april 2018, https://www.rappler. com/newsbreak/investigative/199847-cambridge-analytica-uk-istratehiya-philippines/.

253 Gelo Gonzales, ”The Information and Democracy Commission: Defending Free Flow of Truthful Info”, Rappler, 18 september 2018, https:// www.rappler.com/technology/ features/212240-information-democracy-commission-rsf-information-operations/.

254 ”Forum Names

’Infodemics’ Working Group’s 17-Member Steering Committee”, Forum on Information & Democracy, 6 juli 2020, https://informationdemocracy.org/2020/07/06/ forum-names-infodemics-working-groups-17-member-steering-committee/. Camille Elemia, ”How to Solve Information

Chaos Online? Experts Cite These Structural Solutions”, Rappler, 14 november 2020, https://www. rappler.com/technology/features/ experts-cite-structural-solutions-online-information-chaos/.

255 ”Maria Ressa Receives Journalism Award, Appeals to Tech Giants, Government Officials”, Rappler, 9 november 2018, https://www.rappler.com/ nation/216300-maria-ressa-acceptance-speech-knight-international-journalism-awards-2018/.

256 Paige Occeñola, ”Exclusive: PH Was Cambridge Analytica’s ’Petri Dish’ – Whistle-Blower Christopher Wylie”, Rappler, 10 september 2019, https://www. rappler.com/technology/social-media/239606-cambridge-analytica-philippines-online-propaganda-christopher-wylie/.

257 ”Maria Ressa Receives Journalism Award, Appeals to Tech Giants, Government Officials.”

258 Alexandra Stevenson, ”Philippines Says It Will Charge Veteran Journalist Critical of Duterte”, New York Times, 9 november 2018, https://www.

nytimes.com/2018/11/09/ business/duterte-critic-rappler-charges-in-philippines. html?smid=url-share.

259 Lian Buan, ”DOJ Indicts Rappler Holdings, Maria Ressa for Tax Evasion”, Rappler, 9 november 2018, https://www.rappler. com/nation/216337-doj-indicts-rappler-holdings-tax-evasion-november-9-2018/.

260 Rappler, ”Maria Ressa at Champs-Élysées During ’Yellow Vest’ Protest”, Youtube, 18 december 2018, https://www.youtube. com/watch?v=393JVj-oL-E.

261 ”Maria Ressa Arrives in Manilla amid Arrest Fears”, Facebook, Rappler, 2 december 2018, https://www.facebook.com/ watch/?v=1786538544788973.

262 Rambo Talabong, ”Maria Ressa Back in PH: Don’t Let the Gov’t Cross the Line”, Rappler, 3 december 2006, https://www.rappler. com/nation/218066-maria-ressa-back-philippines-arrest-fears/.

263 Carlos Conde, ”A New Weapon Against Press Freedom in the Philippines”, Globe and Mail, 5 december 2018, https://www. theglobeandmail.com/opinion/article-a-new-weapon-against-pressfreedom-in-the-philippines/.

264 Lian Buan, ”Rappler to Pasig Court: Tax Charges’ Clear Case of Persecution”, Rappler, 6 december 2018, https://www.rappler.com/nation/218340-rhc-ma-

ria-ressa-motion-quash-tax-evasion-case-pasig-rtc-branch-265/.

265 Rappler, ”Pasig Court Postpones Rappler, Maria Ressa Arraignment”, Youtube, 6 december 2018, https://www.youtube. com/watch?v=4_hPBu0FXXw.

266 Karl Vick, ”Person of the Year 2018”, Time, 11 december 2018, https://time.com/person-ofthe-year-2018-the-guardians/.

267 ”TIME Names ’the Guardians’ as Person of the Year 2018”, CNN, https://edition.cnn. com/videos/tv/2018/12/11/newsstream-stout-ressa-time-personof-the-year-2018-guardians.cnn.

268 Se Paul Mozur, ”A Genocide Incited on Facebook, with Posts from Myanmar’s Military”, New York Times, 15 oktober 2018, https://www.nytimes. com/2018/10/15/technology/ myanmar-facebook-genocide. html. Alexandra Stevenson, ”Facebook Admits It Was Used to Incite Violence in Myanmar”, New York Times, 6 november 2018, https:// www.nytimes.com/2018/11/06/ technology/myanmar-facebook. html.

Kapitel 10: Bli inte ett monster för att du slåss mot ett monster

269 Lian Buan, ”’We’ll Go After You’: DOJ Probes Threat of NBI Agent vs Rappler Reporter”, Rappler, 14 februari 2019, https:// www.rappler.com/nation/223489-

doj-probes-nbi-agent-verbalthreat-vs-reporter-during-ressa-arrest/. Se även Aika Rey på Twitter: ”The arrest warrant vs Maria Ressa is being served at the Rappler HQ now, an officer part of the serving party who introduced himself to be part of the NBI tried to prohibit me from taking videos – WHICH IS PART OF MY JOB”, Twitter, 13 februari 2019, https://twitter.com/reyaika/ status/1095615339721834496.

270 Dr Pagaduan-Lopez, professor vid fakulteten för psykiatri och beteendevetenskap på College of Medicine vid University of the Philippines – Manila, var medlem av FN:s underkommitté mot tortyr (SPT) 2012–2016. Hon avled den 20 november 2021.

271 ”UP Fair: More Than Just a Concert”, Rappler, 1 februari 2019, https://www.rappler. com/moveph/221524-up-fair2019-more-than-just-concert/.

272 Patricia Evangelista, ”The Impunity Series”, Rappler, 25 juli 2017, https:// r3.rappler.com/newsbreak/investigative/168712-impunity-series-drug-war-duterte -administration.

273 Rappler, ”Students, Journalists, Civil Society Groups Protest Ressa Arrest”, Facebook, February 13, 2019, https://www.facebook.com/ watch/?v=2085260034888511.

274 CNN Philippines Staff,

”Rappler CEO Calls Arrest ‘Abuse of Power,’” CNN, February 14, 2019, https://www.cnnphilippines. com/news/2019/02/14/Rappler -CEO-Maria-Ressa-abuse-ofpower.html.

275 TrialWatch: Freedom for the Persecuted, the Clooney Foundation for Justice, https:// cfj. org/project/trialwatch/.

276 Agence France-Presse, ”Al Jazeera Reporter Renounces Egypt Citizenship in Bid for Release”, Rappler, 3 februari 2015, https://www.rappler.com/ world/82809 -mohamed-fahmy-renounces-egypt-citizenship/. ”Rappler, The Investigative Journal to Partner on Investigative Reporting”, Rappler, 9 juli 2019, https://www.rappler. com/nation/234921-partnership-with-the-investigative-journal-reporting/.

277 Jason Rezaian, ”Reporter Jason Rezaian on 544 Days in Iranian Jail: ’They Never Touched Me, but I Was Tortured’”, Guardian, 18 februari 2019, https://www. theguardian.com/media/2019/ feb/18/reporter-jason-rezaianon-544-days-in-iranian-jail-theynever-touched-me-but-i-was-tortured.

278 ”Amal Clooney”, Committee to Protect Journalists, 2020, https://cpj.org/awards/amal-clooney/.

279 Caoilfhionn Gallagher, Can Yeginsu och Claire Overman.

Jag förde samman dem med Peter Lichtenbaum, en klasskamrat från Princeton som nu arbetar på den prestigefyllda advokatbyrån Covington & Burling LLP, som erbjöd mig pro bono-försvar.

”Caoilfhionn Gallagher QC”, Doughty Street Chambers, https://www.doughtystreet.co.uk/barristers/caoilfhionn-gallagher-qc.

”Advisors”, Daphne Caruana Galizia Foundation, https://www. daphne.foundation/en/about/ the-foundation/advisors.

280 ”’Anger Drives a Lot of What I Do’: Amal Clooney on Why She Fights for Press Freedom”, Rappler, 20 november 2020, https://www.rappler.com/world/ global-affairs/reason-amal-clooney-fights-for-press-freedom/.

281 ”Rodrigo Duterte’s Persecution of Maria Ressa Is Dangerous”, Daphne Caruana Galizia Foundation, 16 juni 2020, https://www.daphne.foundation/ en/2020/06/16/maria-ressa.

282 Malou Mangahas, ”The Duterte Wealth: Unregistered Law Firm, Undisclosed Biz Interests, Rice Import Deal for Creditor”, Rappler, 3 april 2019, https:// www.rappler.com/newsbreak/ investigative/pcij-report-rodrigosara-paolo-duterte-wealth/.

283 Terry Gross, ”Philippine Journalist Says Rodrigo Duterte’s Presidency Is Based on ’Fear, Violence’”, NPR, 6 januari 2021, https://www.npr.

org/2021/01/06/953902894 / philippine-journalist-says-rodrigo-dutertes-presidency-is-based-on-fear-violence.

284 Twink Macaraig, ”When the Big C Sneaks Back”, Philippine Star, 28 juni 2016, https://www.philstar. com/lifestyle/health-and-family/2016/06/28/1597196/whenbig-c-sneaks-back.

285 Twink Macaraig, ”Why I Fight”, Philippine Star, March 24, 2019, https://www. philstar.com/lifestyle/sunday-life/2019/03/24/1903779/ why-i-fight.

Kapitel 11: Håll ställningarna

286 David Pegg, ”Judge Makes Preliminary Ruling in Carole Cadwalladr Libel Case”, Guardian, 12 december 12, 2019, https://www.theguardian.com/law/2019/dec/12/ judge-makes-preliminary-ruling-in-carole-cadwalladr-libel-case.

287 Nico Hines, ”Award-Winning Reporter to Counter-sue Man Who Bankrolled Brexit for ’Harassment’”, Daily Beast, 15 juli 2019, https:// www.thedailybeast.com/carolecadwalladr-award-winning-reporter-to-counter-sue-man-who-bankrolled-brexit-for-harassment.

288 Ben Judah, ”Britain’s Most Polarizing Journalist”, At-

lantic, 19 september 2019, https:// www.theatlantic.com/international/archive/2 019/09/carole-cadwalladr-guardian-facebook-cambridge-analytica/597664/.

289 Författarens intervju med Carole Cadwalladr, ”#HoldTheLine: Maria Ressa Talks to Journalist Carol Cadwalladr”, Rappler, 10 maj 2021, https://www.rappler.com/video/ hold-the-line-maria-ressa-interview/carole-cadwalladr-may-2021.

290 ”Maria Ressa Future-Proofs Rappler for Digital Changes, Names Glenda Gloria Executive Editor”, Rappler, 11 november 2020, https://www. rappler.com/about/maria-ressa-future-proofs-rappler-for-digital-challenges-names-glenda-gloria-executive-editor/.

291 Olivia Solon, ”While Facebook Works to Create an Oversight Board, Industry Experts Formed Their Own”, NBC News, 25 september 2020, https://www.nbcnews.com/tech/ tech-news/facebook-real-oversight-board-n12 40958.

292 Roger McNamee och Maria Ressa, ”Facebook’s ’Oversight Board’ Is a Sham. The Answer to the Capitol Riot Is Regulating Social Media”, Time, 28 januari 2021, https://time. com/5933989/facebook-oversight-regulating-social-media/.

293 Rob Pegoraro, ”Facebook’s ’Real Oversight Board’: Just

Fix

These Three Things Before the Election”, Forbes, 30 september 2020, https://www.forbes.com/ sites/robpegoraro/2020/09/30/ facebooks-real-oversight-boardjust-fix-these-three-things-beforethe-election/?sh=2 cb2 cb3c1e6c.

294 ”Is Big Tech the New Empire?”, Studio B: Unscripted, Al Jazeera, 27 mars 2020, https:// www.youtube.com/watch?v=7OLUfA6QJlE.

295 Christopher Wylie, Mindf*ck: Cambridge Analytica and the Plotto Break America (New York: Random House, 2019).

296 ”EXCLUSIVE: Interview with Cambridge Analytica

Whistle-Blower Christopher Wylie”, Rappler, 12 september 2019, https://www.rappler.com/technology/social-media/239972-cambridge-analytica-interview-christopher-wylie/.

297 Ibid.

298 Raissa Robles, ”Cambridge Analytica Boss Alexander Nix Dined with Two of Rodrigo

Duterte’s Campaign Advisers in 2015”, South China Morning Post, 8 april 2018, https:// www.scmp.com/news/asia/ southeast-asia/article/2140782/ cambridge-analytica-boss-alexander-nix-dined-two-rodrigo.

299 ”EXCLUSIVE: Interview with Cambridge Analytica

Whistle-Blower Christopher Wylie.”

300 Meghan Bobrowsky,

”Facebook Disables Access for NYU Research into Political-Ad Targeting”, Wall Street Journal, 4 augusti 2021, https://www.wsj. com/articles/facebook-cuts-off-access-for-nyu-research-into-political-ad-targeting-1162 8052 2 04.

301 Jeff Horwitz och Deepa Seetharaman, ”Facebook Executive Shut Down Efforts to Make the Site Less Divisive”, Wall Street Journal, 26 mars 2020, https://www.wsj.com/articles/ facebook-knows-it-encourages-division-top-executives-nixed -solutions-11590507499.

302 Mike Isaac och Sheera Frenkel, ”Facebook Braces Itself for Trump to Cast Doubt on Election Results”, New York Times, 21 augusti 2020, https://www. nytimes.com/2020/08/21/technology/facebook-trump-election. html.

303 Kevin Roose, Mike Isaac och Sheera Frenkel, ”Facebook Struggles to Balance Civility and Growth”, New York Times, 24 november 2020, https://www. nytimes.com/2020/11/24/technology/facebook-election-misinformation.html.

304 År 2020 började Rappler jobba med Sinan Aral och hans team på MIT, liksom forskare på flera andra universitet hemma och utomlands.

305 Bonz Magsambol, ”Facebook Partners with Rappler, Vera Files for Fact-Checking

Program”, Rappler, 12 april 2018, https://www.rappler.com/technology/social-media/2 00060-facebook-partnership-fact-checking-program/.

306 Manuel Mogato, ”Philippines Complains Facebook Fact-Checkers Are Biased”, Reuters, 16 april 2018, https:// www.reuters.com/article/us-philippines-facebook-idUSKBN1HN1EN.

307 Jordan Robertson, ”Fake News Hub from 2016 Election Thriving Again, Report Finds”, Bloomberg, 13 oktober 2010, https://www.bloomberg.com/ news/articles/2020-10-13/fakenews-hub-from-2016-electionthriving-again-report-finds#xj4y7vzkg.

308 ”EXCLUSIVE: Russian Disinformation System Influences PH Social Media”, Rappler, 22 januari 2019, https://www.rappler. com/newsbreak/investigative/2 2 1470-russian-disinformation-system-influences-philippine-social-media/.

309 Craig Timberg, ”Facebook Deletes Several Fake Chinese Accounts Targeting Trump and Biden, in First Takedown of Its Kind”, Washington Post, 22 september 2020, https://www.washingtonpost. com/technology/2020/09/22/ facebook-deletes-several-fake-chinese-accounts-targeting-trumpbiden-first-takedown-its-kind/.

Ben Nimmo, C. Shawn Elb och Léa Ronzaud, ”Facebook Takes Down Inauthentic Chinese Network”, Graphika, 22 september 2020, https://graphika.com/ reports/operation-naval-gazing/.

310 ”With Anti-terror Law, Police-Sponsored Hate and Disinformation Even More Dangerous”, Rappler, 13 augusti 2020, https://www.rappler.com/ newsbreak/in vestigative/anti-terror-law-state-sponsored-hate-disinformation-more-dangerous/.

311 Ibid.

312 Nicole-Anne C. Lagrimas, ”Tagged, You’re Dead”, GMA News Online, 13 oktober 2020, https://www.gmanetwork.com/ news/specials/content/170/zaraalvarez-tagged-you-re-dead/.

313 Det var när jag lade märke till varenda rapplares uthålliga uppoffringar och mod som jag fick reda på att vår ekonomichef Fel Dalafu egentligen alltid hade velat bli journalist, men att hennes föräldrar hade sagt åt henne att satsa på någonting mer förutsägbart och stabilt. Så hon utbildade sig till revisor och började jobba på ABS-CBN News, där vi hade jobbat tillsammans. När angreppen mot Rappler började förklarade hon stolt att hon försökte säkerställa att ”de bästa journalisterna kunde göra sitt jobb”. Om det inte vore för att Fel var så modig skulle vi inte ha kunnat göra det. Hon var den perfekta ekonomichefen,

som hjälpte oss att navigera bland minorna som regeringen lade ut och såg till att vi alltid var beredda på det värsta.

314 ”Rappler Ends 2019 with Income: A Comeback Year”, Rappler, 30 juni 2020, https:// www.rappler.com/about/rapplerincome-2019-comeback-year/.

315 Åtalet väcktes den 10 januari 2019. En månad senare blev jag arresterad (och åtalet var tvivelaktigt genom att häva ett tidigare beslut att lägga ner det). Se ”Despite NBI Flip-Flop, DOJ to Indict Rappler for Cyber Libel”, Rappler, 4 februari 2019, https:// www.rappler.com/nation/222691doj-to-indict-rappler-cyber-libeldespite-nbi-flip-flop/.

316 Sheila Coronel, ”This Is How Democracy Dies”, Atlantic, 16 juni 2020, https://www. theatlantic.com/international/ archive/2020/06/maria-ressa-rappler-philippines-democracy/613102 /.

317 Marc Jayson Cayabyab, ”Cybercrime Expert? Who Is Manila RTC Judge Rainelda Estacio-Montesa?” One News, 17 juni 2020, https://www.onenews. ph/articles/cybercrime-expertwho-is-manila-rtc-judge-raineldaestacio-montesa.

318 Rey Santos lämnade regeringen några månader efter att denna bok publicerades första gången.

319 Maria Ressa, ”We

Can’t Let the Coronavirus Infect Democracy”, Time, 14 april 2020, https://time.com/5820620/maria-ressa-coronavirus-democracy/.

320 Ralf Rivas, ”ABS-CBN Goes Off-Air After NTC Order”, Rappler, 5 maj 2020, https://www. rappler.com/nation/abs-cbn-goesoff-air-ntc-order-may-5-2 02 0/.

321 Ruben Carranza, Facebook, 19 augusti 2020, https:// www.facebook.com/ruben.carranza.14/posts/10157883975069671.

Kapitel 12: Därför vinner fascismen

322 Sofia Tomacruz, ”What Prevents Swift COVID-19 Vaccine Deliveries to Philippines’ Provinces?”, Rappler, 1 februari 2022, https://www.rappler. com/newsbreak /investigative/ what-prevents-swift-deliveries-provinces-analysis-philippines-covid-19-vaccination-drive-2 02 2 -part-2/.

323 ”Senate Halts Search for Yang, Lao, Pharmally-Linked Officials Due to COVID-19 Surge”, Rappler, 18 januari 2022, https://www.rappler.com/nation/ senate-halts-search-michael-yangchristopher-lao-pharmally-officials-due-covid-19-surge/.

324 Det exakta ögonblicket då jag fick beskedet, och mina reaktioner på det, fångades i den här videon av FreedomFilmFest: ”Live Reaction: Maria Ressa Wins

Nobel Peace Prize”, Facebook, 9 december 2021, https://www. facebook.com/freedomfilmfest/ posts/10160060586766908.

325 Guardian News, ”Moment Maria Ressa Learns of Nobel Peace Prize Win During Zoom Call”, Youtube, 8 oktober 2021, https://www.youtube.com/ watch?v=UtjFwNiHUbY.

326 Ryan Macasero, ”[OPINION] Maria Ressa’s Nobel Peace Prize Is About All of Us”, Rappler, 12 oktober 2021, https://www.rappler.com/voices/ rappler-blogs/maria-ressa-nobelpeace-prize-about-all-filipinosmedia/.

327 Lorraine Ecarma, ”Tacloban Journalist Frenchie Mae Cumpio Still Hopeful a Year After Arrest”, Rappler, 9 februari 2021, https://www.rappler.com/newsbreak/in-depth/tacloban-journalist-frenchie-mae-cumpio-stillhopeful-year-after-arrest-2021/.

328 Ryan Macasero, ”Remembering Dumaguete Radio Reporter Rex Cornelio”, Rappler, 13 februari 2021, https://www. rappler.com/newsbreak/in-depth/ remembering-dumaguete-city-radio-reporter-rex-cornelio/.

329 ”Announcing Harvard Kennedy School’s Center for Public Leadership Fall 2021 Hauser Leaders”, Harvard Kennedy School Center for Public Leadership, 30 augusti 2021, https://cpl.hks.harvard.edu/news/

announcing-harvard-kennedy-school’s-center-public-leadership-fall-2021-hauser-leaders.

330 ”Maria Ressa and Sadhana Udapa Named Fall 2021 Joan Shorenstein Fellows”, Harvard Kennedy School Shorenstein Center on Media, Politics and Public Policy, 3 september 2021, https://shorensteincenter.org/ maria-ressa-sahana-udupa-namedfall-2021-joan-shorenstein-fellows/.

331 Detta hörde jag först från Silicon Valley-investeraren Roger McNamee, en av dem som var tidigast ute med att investera i Facebook och som gav ut en bok där han krävde bättring från Facebooks sida när det gäller säkerhet och personlig integritet. Se McNamee, ”Facebook Will Not Fix Itself”, Time, 7 oktober 2021, https://time.com/6104863/facebook-regulation-roger-mcnamee/.

332 Chris Welch, ”Facebook May Have Knowingly Inflated Its Video Metrics for Over a Year”, The Verge, 17 oktober 2018, https://www.theverge.com/2 018/10/17/17989712 /facebook-inaccurate-video-metrics-inflation-lawsuit.

333 ”Facebook Lied About Video Metrics and It Killed Profitable Businesses”, CCN, 23 september 2020, https://www.ccn. com/facebook-lied-about-videometrics/.

334 Lian Guan, ”In Chilling

Nostalgia, Marcos Loyalists Show Up Big for the Son of Dictator”, Rappler, 8 februari 2022, https:// www.rappler.com/nation/elections/loyalists-show-up-big-dictator-son-ferdinand-bongbong-marcos-jr-campaign-launch/.

335 Lenarson Music & Vlogs, ”The Original Version of Bagong Lipunan 1973 – Lyrics (President Ferdinand Marcos Era 1965–1986)”, Youtube, 25 november 2021, https://www.youtube. com/watch?v=KssVXnAgW0Q.

336 Plethora, ”BBM—Bagong Lipunan (New Version)”, Youtube, 7 november 2021, https://www.youtube.com/ watch?v=2 -8lbAbGGww.

337 ”Martsa ng Bagong Lipunan (English Translation)”, Lyrics Translate, https://lyricstranslate.com/en/bagong-lipunan-new-society.html.

338 Christa Escudero, ”Marcos’ ’Greatest Robbery of a Government’ Guinness Record Suddenly Inaccessible”, Rappler, 11 mars 2022, https://www. rappler.com/nation/guinness-record-ferdinand-marcos-greatest-robbery-of-government-suddenly-inaccessible-march-2022 /.

339 Antonio J. Montalván II, ”The Marcos Diary: A Dictator’s Honest, Candid Description of His Only Son”, Vera Files, 27 januari 2022, https://verafiles. org/articles/marcos-diary-dictators-honest-candid-descrip-

tion-his-only-so.

340 ANC 24/7, ”Sen. Imee Marcos: Bongbong Marcos to Run in 2022 , but Position Undecided Yet”, Youtube, 25 augusti 2021, https://www.youtube.com/ watch?v=w4hO4RzNBxA.

341 Marites Dañguilan Vitug, ”Holes in Marcos Jr’s Work Experience”, Rappler, 7 februari 2022, https://www.rappler.com/ plus-membership-program/ holes-ferdinand-bongbong-marcos-jr-work-experience/.

342 Patricio Abinales”, The Curse That Is Imelda Marcos: A Review of Lauren Greenfield’s ’Kingmaker’ Film”, Rappler, 14 november 2019, https://www.rappler.com/entertainment/movies/ kingmaker-movie-review/.

343 Lian Buan, ”Marcos Insists He Has No Trolls, Says Fake News ’Dangerous’”, Rappler, 7 februari 2022, https://www. rappler.com/nation/elections/ ferdinand-bongbong-marcos-jrclaims-has-no-trolls-fake-newsdangerous/.

344 Marites Dañguilan Vitug, ”EXCLUSIVE: Did Bongbong Marcos Lie About Oxford, Wharton?”, Rappler, 24 februari 2015, https://www. rappler.com/newsbreak/investigative/84397-bongbong-marcos-degrees-oxford-wharton/.

345 ”Bongbong Marcos: Oxford, Wharton Educational Record ’Accurate’”, Rappler, 24 februari

2015, https://www.rappler.com/ nation/84959-bongbong-marcos -statement-oxford-wharton/; Cathrine Gonzales, ”Bongbong Marcos Maintains He’s a Graduate of Oxford”, Inquirer.net, 5 februari 2022, https://newsinfo. inquirer.net/1550308/bongbong-marcos-maintains-he-graduated-from-oxford.

346 ”Imelda Marcos, Son Plot to Reclaim PH Presidency”, Rappler, 2 juli 2014, https:// www.rappler.com/nation/62 2 15-imelda-marcos-son-philippines-presidency.

347 Jianing Li och Michael W. Wagner, ”When Are Readers Likely to Believe a Fact-Check?”, Brookings, 27 maj 2020, https:// www.brookings.edu/techstream/ when-are-readers-likely-to-believe-a-fact-check/.

348 ”Tip of the Iceberg: Tracing the Network of Spammy Pages in Facebook Takedown”, Rappler, 27 oktober 2018, https:// www.rappler.com/newsbreak /investigative/215256-tracing-spammy-pages-network-facebook-takedown.

349 ”EXCLUSIVE: Russian Disinformation System Influences PH Social Media”, Rappler, 22 januari 2019, https://www. rappler.com/newsbreak/investigative/221470-russian-disinformation-system-influences-philippine-social-media/.

350 Gemma B. Mendoza,

344

”Networked Propaganda: How the Marcoses Are Using Social Media to Reclaim Malacañang”, Rappler, 20 november 2 019, https:// www.rappler.com/newsbreak/ investigative/245290-marcos-networked-propaganda-social-media.

351 Cherry Salazar, ”Robredo Leads, Marcos Snubs Advertising on Facebook”, Rappler, 16 januari 2022, https://www. rappler.com/nation/elections/ robredo-leads-marcos-snubs-facebook-advertising-as-of-december-31-2021/; ”After Skipping Jessica Soho Interview, Marcos Accuses Award-Winning Journo of Bias”, Philippine Star, 22 januari 2022, https://www.philstar.com/ headlines/2022/01/22/2155660/ after-skipping-jessica-soho-interview-marcos-accuses-award-winning-journo-bias.

352 Working Group on Infodemics Policy Framework, Forum on Information & Democracy, november 2020, https://informationdemocracy.org/wp-content/ uploads/2020/11/ForumID_Report-on-infodemics_101120.pdf.

353 International Fund for Public Interest Media, ”Maria Ressa and Mark Thompson to Spearhead Global Effort to Save Public Interest Media”, 30 september 2021, https://ifpim.org/resources/ maria-ressa-and-mark-thompson-to-spearhead-global-effortto-save-public-interest-media/; and Maria Ressa, ”As Democracy

Dies, We Build a Global Future”, Rappler, 13 oktober 2020, https://www.rappler.com/voices/ thought-leaders/analysis-as-democracy-dies-we-build-global-future/.

354 Anne Applebaum, ”The Bad Guys Are Winning”, Atlantic, 15 november 2021, https:// www.theatlantic.com/magazine/ archive/2021/12/the-autocrats-are-winning/620526/.

355 ”Defend Maria Ressa and Independent Media in the Philippines”, Committee to Protect Journalists, https://cpj.org/ campaigns/holdtheline/.

356 Bea Cupin, ”#FactsFirstPH: ’Groundbreaking Effort Against Discrimination’”, Rappler, 26 januari 2022, https://www.rappler. com/nation/philippine-media-civic-society-groups-launch-facts-first-p hilippines-initiative/.

357 Isabel Martinez, ”Maria Ressa Brings the Readers. But Here’s How Rappler Makes Them Stay”, The Ken, 27 januari 2022, https://the-ken.com/sea/story/ maria-ressa-brings-the-readersbut-heres-how-rappler-makesthem-stay/.

358 Se gärna ”Election Integrity Partnership”, https://www. eipartnership.net.

359 Avslöjande: Jag sitter i Meedans styrelse.

360 Dwight De Leon, ”Rappler Asks SC to Junk Calida Petition vs Fact-Checking Deal

with Comelec”, Rappler, 12 april 2022, https://www.rappler.com/ nation/elections /comment-supreme-court-junk-calida-petitionvs-fact-checking-deal-comelec/.

361 Michelle Abad, ”The Pink Wave: Robredo’s Volunteer Movement Defies Traditional Campaigns”, Rappler, 4 maj 2022, https://www.rappler.com/nation/ elections/leni-robredo-volunteer-movement-defies-traditional-campaigns/; and Sui-Lee Wee, ”‘We Want a Change’: In the Philippines, Young People Aim to Upend an Election”, New York Times, 1 maj 2022, https://www. nytimes.com/2022/05/01/world/ asia/philippines-election-marcos-robredo.html.

362 Robert Tait och Flora Garamvolgyi, ”Viktor Orbán

Wins Fourth Consecutive Term as Hungary’s Prime Minister”, Guardian, 3 april 2022, https://www. theguardian.com/world/2022/ apr/03/viktor-orban-expected-to-win-big-majority-in-hungarian-general-election; samt Flora Garamvolgyi och Julian Borger, ”Orbán and US Right to Bond at CPAC in Hungary over ’Great Replacement’ Ideology”, Guardian, 18 maj 2022, https://www. theguardian.com/world/2022/ may/18/cpac-conference-budapest-hungary-viktor-orban-speaker.

363 Zeeshan Aleem, ”Trump’s CPAC Straw Poll Shows

He’s Clinging On to Dominance of the GOP”, MSNBC, 28 februari 2022, https://www.msnbc.com/ opinion/msnbc-opinion/trumps-scpac-straw-poll-shows-he-s-clinging-dominance-n1290274.

364 ”Maria Ressa Receives Journalism Award, Appeals to Tech Giants, Government Officials”, Rappler, 9 november 2018, https://www.rappler.com/ nation/216300-maria-ressa-acceptance-speech-knight-international-journalism-awards-2 018/.

Epilog

365 Anthony Johnson, ”Buffalo Mass Shooting Suspect Mentioned 3 New Jersey Towns in 180-Page Document”, ABC7 New York, 17 maj 2022, https://abc7ny. com/buffalo-mass-shooting-shooter-new-jersey/11861690/.

366 Vin Ebenau, ”Ocean County Prosecutor: ’No Implied or Explicit Threat’ Following Buffalo, NY Shooter’s Mention of Lakewood, NJ and Toms River, NJ”, Beach Radio, 17 maj 2022, https://mybeachradio.com/ ocean-county-prosecutor-no-implied-or-explicit-threat-followingbuffalo-ny-shooters-mention-oflakewood-nj-and-toms-river-nj/.

367 ”’She Was My Sweet Girl’: Remembering the Victims of the Uvalde Shooting”, New York Times, 16 juni 2022, https://www. nytimes.com/2022/06/05/us/uval-

de-shooting-victims.html.

368 Karen Wall, ”Ocean County Schools’ Police Presence

Increasing After Texas Shooting”, Patch, 24 maj 2020, https:// patch.com/new-jersey/tomsriver/ ocean-county-schools-police-presence-incresasing-after-texas-shooting.