SÄLLSKAPSMÄNNISKOR
Sällskapsmänniskor sättning.indd 1
2022-12-05 13:44:53
Sällskapsmänniskor sättning.indd 2
2022-12-05 13:44:53
Candice Carty-Williams
Sällskapsmänniskor Översättning Klara Lindell
albert bonniers förlag
Sällskapsmänniskor sättning.indd 3
2022-12-05 13:44:54
Tidigare utgivet på Albert Bonniers Förlag: Queenie 2020
www.albertbonniersforlag.se
isbn: 978-91-0-019862-6 originalets titel: People Person översättning: Klara Lindell omslag: Mylène Mozas, Hadil Mohamed, io design studio, Ingrediensen AB tryck: ScandBook, EU 2023
Sällskapsmänniskor sättning.indd 4
2022-12-05 13:44:54
Sällskapsmänniskor tillägnas alla ensamstående mammor. I synnerhet dem som gör sitt bästa för att ge sina barn lika mycket kärlek som två föräldrar skulle ha gjort.
Sällskapsmänniskor sättning.indd 5
2022-12-05 13:44:54
Sällskapsmänniskor sättning.indd 6
2022-12-05 13:44:54
”Hallå? Hej, är det Nikisha? Hej, det är Dimple. Tredje i ordningen senast jag kollade. Just det! Det var ett tag sen. Allt bra med dig? Ja, nä, egentligen mår jag inget vidare. Jag sitter faktiskt lite i klistret … och så kom jag att tänka på att du ju sa att jag skulle ringa om … okej. Visst. Just det. Ja. Jag messar min adress med en gång. Okej. Bra. Ses om en stund.”
Sällskapsmänniskor sättning.indd 7
2022-12-05 13:44:54
Sällskapsmänniskor sättning.indd 8
2022-12-05 13:44:54
Kapitel ett Deras pappa, Cyril Pennington, var ingen fördomsfull man. Han hade fem barn. Fem barn som han kändes vid, med fyra olika kvinnor. Men att kännas vid är inte samma sak som att betala underhåll, eller som att vara fysiskt, psykiskt eller känslomässigt närvarande. Att kännas vid var, i Cyril Penningtons värld, att på det stora hela vara medveten om att han hade fem barn (och kanske fler än så, men han tänkte inte ge sig ut och leta), att komma ihåg vad de hette och någon gång ibland att de fyllde år samt att be dem om pengar när han hade det knapert. Han arbetade som busschaufför och utöver jobbet upptogs hans dagar inte av särskilt mycket mer än att flirta med passagerare, ragga på kvinnor som var på tok för unga för honom och spela domino med bekanta på herrfriseringen som låg nära bussdepån. Även om han utan att fatta det var en hejare på att vara frånvarande, betraktade sig Cyril som en sällskapsmänniska snarare än en pappa. Den här sällskapligheten omfattade dessvärre inte hans fem barn på ett sätt som även de kunde dra nytta av. Cyrils äldsta hette Nikisha Pennington. Hon var hetlevrad, driftig och smart och hade för länge sen bestämt sig för att det här med att ha en man i sitt liv inte var nödvändigt utan snarare någonting trevligt som man plockade upp när man behövde det och ställde ifrån sig när man kände sig klar med det. Hon hade inte mycket till övers för faderskomplex och uppfattade faktiskt begreppet i sig som kränkande; att hon skulle ha komplex för att hon blivit övergiven var i hennes värld befängt. Nikishas mamma hette Bernice. Bernices mamma hade jobbat på den tandläkarmottagning som 9
Sällskapsmänniskor sättning.indd 9
2022-12-05 13:44:54
Cyrils mamma Delores drev tillsammans med sin man. Cyril hade känt Bernice ett tag innan han fick henne i säng och däri gjorde henne med barn. Bernice var en slank och charmig och vansinnigt flirtig jamaicanska med till synes soligt humör men med en lyriskt dräpande tunga. Det var något som Nikisha, när hon blev äldre, hade tagit efter från Bernice och som hon ibland använde sig av, men bara när det behövdes. Därefter kom Danny Smith-Pennington. Hans mamma, Tracy Smith, var en vänlig och minst sagt tillmötesgående vit kvinna, liten och nätt med mörkblont bobbat hår, som bodde i närheten av bussdepån där Cyril arbetade. Cyril brukade hjälpa Tracy att bära matkassarna uppför den grå stentrappan till lägenheten där hon bodde, tills hon en dag frågade om han ville komma in på en kopp te. När hon blev gravid lovade Cyril, på sitt eget optimistiska sätt, sig själv att han skulle anstränga sig för att finnas där för det här barnet, och för Nikisha, den tvååriga dotter han hade sen tidigare. Det var första gången som Cyril på ett uppenbart sätt ljög för sig själv. Tre år senare blev Cyril pappa till Dimple Pennington och Elizabeth Adesina. Inte tvillingar men födda med tre veckors mellanrum. När Dimple kom, tre veckor för tidigt, grät hon så tyst som det är möjligt för ett spädbarn att gråta. Elizabeth däremot, som skulle komma att kallas Lizzie av sina närmaste, föddes det beräknade förlossningsdatumet och sa inte ett knyst. Redan då föreföll hon föga imponerad av den värld som tog emot henne. Cyril träffade Dimples mamma, Janet, på en nattklubb på Old Kent Road där han dj:ade. Hans dj-alias var Fireshot. Det var även namnet på den ljudanläggning han hade byggt hemma på Jamaica, innan han flyttade till London. Cyril hade gillat Janet eftersom hon var så stor. Han föll oftast för mindre och magrare kvinnor, men när han från dj-båset fick syn på Janets tunga byst och runda bak blev han så distraherad att han tappade en flaska Red Stripe på 10
Sällskapsmänniskor sättning.indd 10
2022-12-05 13:44:54
skivspelaren. Hennes fylliga figur fascinerade honom på ett sätt som han inte kunde skaka av sig, vare sig fysiskt eller psykiskt. Cyrils löften till henne visste inga gränser, och passande nog lämnade han henne med ett barn. Janet, som hade påbrå från Indien och Jamaica och ville bli juristsekreterare, kände inte alls till att Cyril hade barn sen tidigare, och när hon fick reda på det blev hon till lika delar rosenrasande och förkrossad, men dolde sin besvikelse. Visst ville hon ha ett barn att älska, men hon trodde även att hon i Cyril hade funnit en man som skulle älska och försörja dem båda två, inte en man som på stående fot kunde komma på sjuttiofem olika förevändningar för att han inte kunde betala underhåll till barnen just den här veckan, men att han ”kanske skulle kunna hjälpa till om några veckor”. Lizzies mamma, Kemi Adesina, var en ung sjuksköterska som Cyril träffade när han hälsade på mamma Delores på sjukhuset. Kemi, själva sinnebilden av värdighet, var atletiskt byggd med lång, slank hals. Hon var en stark och stolt yorubansk kvinna och fast besluten att ha ett rikt och lyckligt förhållande med den man som nu skulle bli far till hennes barn. När hon insåg att detta inte skulle bli fallet avskrev hon affären med Cyril som tillfälligt dåligt omdöme och pratade sen inte med honom igen förrän Lizzie frågade var hennes pappa var. Det skedde ungefär nio år efter dotterns tillblivelse. Kemi ringde Cyril, utbytte några snabba artigheter med honom och gav sen luren till dottern. När Nikisha var tio år hälsade Cyril på sin äldsta dotter för första gången på sex år. Han hade gett upp alla falska förhoppningar om att vara en pappa till henne, men hon hade fyllt år några veckor tidigare och han tänkte att det nog vore en bra idé att ge ett kort till henne. Nikisha hade gett sin pappa och kortet en hånfull blick och sen gått ut för att leka med sina kompisar. Cyril stannade kvar och småpratade med hennes mamma, Bernice, som han tyckte var lika snygg då som när Nikisha inte var mer än en glimt i sin pappas ögon. Omkring nio månader senare gjorde Prynce Pennington 11
Sällskapsmänniskor sättning.indd 11
2022-12-05 13:44:54
entré. Nikisha, som nog egentligen var mer lämpad att vara ensambarn, axlade faktiskt rollen som storasyster riktigt bra. Framför allt för att hon förstod att hon inte hade något för att sätta sig på tvären; första gången Prynce tog mat från hennes gaffel och stoppade den i sin egen mun förstod hon att det inte var en engångsföreteelse. Allt som var hennes blev hennes lillebrors. Till och med hennes tid. Prynce kom att bli en slarver och en drömmare. Selektivt glömsk men skärpt, charmig och sorglös men på det hela taget oengagerad i det mesta. En dag, när alla hans barn i hans mening var mer eller mindre byxmyndiga (förutom Prynce, som var nio), bestämde sig Cyril för att den här dagen, denna lördag, skulle bli dagen då de alla träffade varandra. Han skuttade upp ur sängen som stod i hörnet i hans lilla enrummare, trippade bort till fönstret och drog undan det lakan som i tre års tid hade tjänstgjort som gardin. Solen sken och himlen var blå som det hav hans mindes hemifrån. Sådana här dagar älskade han. Hans humör var helt och hållet avhängigt vädret, men han kunde inte säga varför. Om hans tankar någonsin drog åt att försöka reda ut bakomliggande orsaker tillskrev han det alltid att han saknade känslan av solens strålar mot huden, som han varje dag hade upplevt när han bodde i Jamaica. I Cyrils värld var allting enkelt, så om någon sagt ”årstidsbunden depression” skulle han ha brusat upp och anklagat personen i fråga för att försöka sätta griller i huvudet på honom. Han gick ut i badrummet, sköljde ansiktet med kallt vatten och borstade tänderna. Han hade bara en hel framtand, som var guldpläterad. Av den andra framtanden återstod endast hälften. Till kvinnor han träffade sa han alltid att han blivit av med den andra halvan i ett slagsmål, men i själva verket hade han ramlat på fyllan och slagit ansiktet i trappan i trapphuset. Han sköljde runt vattnet i munnen, spottade och log mot sig själv i den spruckna spegeln ovanför handfatet. Han bestämde sig för att det här skulle bli en bra dag. 12
Sällskapsmänniskor sättning.indd 12
2022-12-05 13:44:54
Cyril gick ut ur badrummet och bort till ljudanläggningen som upptog det mesta av golvytan: en skivspelare som han vunnit på kortspel och kopplat till tre tidigare trasiga högtalare som han hittat utanför en nattklubb och övertalat en polare att hjälpa honom kånka hem. Han bläddrade igenom sin älskade skivsamling och kom fram till att han den här morgonen var sugen på Johnny Nash. Sakta och försiktigt drog han ut skivan ur fodralet och därefter ur plastfickan och balanserade den varligt mellan sina annars så fumliga fingrar. Med ett leende sänkte han ner den på skivtallriken och fick samma kick som alltid av att långsamt lyfta nålen och släppa ner den på den snurrande skivan. Spraket från vinylen var som balsam för själen och när musiken kom igång kände Cyril att hela kroppen slappnade av. Duschen var trasig och han hade missat att betala gasräkningen, så Cyril värmde vatten i vattenkokaren och blaskade av sig med hjälp av en hink. Elräkningen betalades alltid i tid eftersom Cyril inte kunde leva utan musik. Och det bekom honom egentligen inte att vara utan varmvatten. Att tvätta sig på det här sättet påminde honom om hur det var hemma i Jamaica. När han först kom till London hade duschen framstått som en sådan lyx att han nästan inte vågade lita på den. Efter blaskandet rörde han sig runt i lägenheten med en handduk om höfterna och den en gång så vältränade magen som under en tid hade hotat med att förvandlas till en kulmage putade ut över kanten. Han smorde in sig ordentligt innan han tog på sig kläderna: svarta byxor med svart läderskärp och laxrosa kortärmad skjorta. Det var en skjorta han tyckte mycket om. Han kunde inte minnas vilken kvinna han fått den av men han visste säkert att han inte hade köpt den för egna pengar. Pricken över i fick bli en tunn guldkedja. Länken var försedd med ett kors från hans mamma, som dinglade mellan de en gång så tonade bröstmusklerna. När han var klar tog Cyril några små danssteg runt i lägenheten 13
Sällskapsmänniskor sättning.indd 13
2022-12-05 13:44:54
tills nålen lyftes från skivan vilket betydde att det var dags att gå. Allt enligt Cyrils modell. Han försökte att inte förlita sig för mycket på vad klockan visade utan mer på känsla, på instinkt, på hur världen rörde sig runtomkring. Hur han lyckades behålla jobbet var ett mysterium för alla som kände honom, inklusive hans arbetsgivare. Cyril gick ut i trapphuset och var noga med att låsa dörren så att ingen skulle bryta sig in och stjäla någonting som hade med hans musik att göra. Han svassade nerför trappan till bottenvåningen, gick ut ur huset – en gammal georgiansk byggnad som blivit omvandlad till alldeles för många lägenheter – och log brett mot brevbäraren som kom gående på gången. ”Nåt till mig, Bill?” frågade Cyril brevbäraren. ”Om inte vara räkningar du komma med, Bill. Dom du kan behålla.” Brevbäraren, en vit man som hette William och hade en märkvärdig mustasch, skrattade artigt, skakade på huvudet och ryckte på axlarna samtidigt. Cyrils dialekt, som han vägrat göra sig av med under de tiotals år han bott i England, var inte särskilt grov, men William hade ändå inte en aning om vad Cyril sa, fastän de utbytt några ord mer eller mindre varje dag i ett helt år. Cyril klättrade upp i sin bil, en blankgyllene jeep. Den var hans stora glädje. Det mesta av, för att inte säga alla, pengarna som han borde ha lagt på underhåll, eller bara på att höja sin egen levnadsstandard aldrig så lite, lade han på guldjeepen. Han älskade den mer än någonting annat och det kunde han inte se något som helst fel med. Han satte i nyckeln i tändningen, vevade ner rutorna och stoppade in en cd med blandad reggae som han fått på herrfriseringen i spelaren. Innan han började köra, med ”Inna di Bus” av Professor Nuts på högsta volym, fällde han ner solskyddet och log mot sig själv i spegeln så att guldtanden glimmade. ”Du vara stilig karl, Cyril!” sa han till sig själv. Han var verkligen inte en man som behövde lära sig hur man älskar sig själv. Först åkte han hem till Bernice. Han såg till att komma dit när 14
Sällskapsmänniskor sättning.indd 14
2022-12-05 13:44:54
hon var ute och lördagshandlade på Brixton Market. Han ville inte behöva dividera med henne, ville inte bli ombedd att förklara vad han skulle göra med sina egna barn och sin egen tid. När Cyril svängde in mot trottoarkanten stod Prynce redan utanför och betraktade guldjeepen misstänksamt. Den höga reggaemusiken hade stört honom när han övade på att åka rullskridskor. ”Min pojk!” Cyril log, stannade och stack ut huvudet genom fönstret. ”Hur du kan fortfarande vara så liten?” Prynce hade lärt sig att inte prata med människor han inte kände och backade mot huset så fort som rullskridskorna bar honom. ”Nikisha!” skrek Prynce in i huset bakom. ”Pervo! Pervo!” Nikisha, som nu var nitton, kom utspringande med en stekpanna i högsta hugg. ”Stick!” skrek hon. ”Jaha.” Hon himlade med ögonen åt guldjeepen och mannen bakom ratten, och sänkte stekpannan. ”Det är din pappa.” Hon strök Prynce över håret med sin lediga hand. ”Vem?” ”Alltså, både din och min pappa”, sa Nikisha till Prynce. ”Cyril heter han.” ”Jahaaa.” Prynce blinkade långsamt och betraktade mannen på nytt. ”Läget, Nikisha?” hojtade Cyril. ”Sen när du kan laga mat?” Nikisha gav Cyril en tom blick. ”Vad gör du här, pappa?” ”Vi ska på utflykt.” ”Jaså?” sa Nikisha med ett skratt. ”Varför det?” ”Hur gammal han nu?” frågade Cyril Nikisha och pekade på Prynce. ”Sex? Sju? Han liten!” ”Han är nio”, sa Nikisha tillrättavisande. Hon övervägde att drämma till honom med stekpannan. ”Nio!” utbrast Cyril och betraktade båda sina barn. Nikisha såg 15
Sällskapsmänniskor sättning.indd 15
2022-12-05 13:44:54
redan ut exakt som sin mamma när han först träffade henne. Prynce såg ut som Cyril när han själv var nio. Fast mycket spinkigare. ”Behövs ingen anledning”, sa han till Nikisha och Prynce. ”Det är vackert väder, så jag tänkte varför inte? Jag träffa mina barn, jag ta dom till fina platsen.” Nikisha öppnade munnen för att fråga sin pappa varför han valt att dyka upp just idag av alla dagar när han inte hade visat sig på flera år. Hon var på god väg att fråga varför han trodde att det gick an att han utan förvarning dök upp i sin överdimensionerade och pråliga bil och störde dem, fråga varför han måste vara så taskig mot Prynce som inte hade träffat honom sen han var i tvåårsåldern. Men istället sa hon åt Prynce att ta av sig rullskridskorna och sätta på sig sneakers istället, och att inte glömma att gå på toa innan de åkte. Kanske skulle det vara nyttigt för Prynce att se hurdan deras pappa var, istället för att alltid komma med en massa frågor. Nikisha hade inga svar att ge. ”Och tvätta händerna, Prynce!” Nikisha ställde ifrån sig stekpannan på skåpet innanför ytterdörren och hoppade in i bilen. ”Hur mår du?” frågade hon sin pappa och sänkte musiken. Hon hade ingenting emot reggae men hon föredrog att höra hela samtalet och slippa gissa sig till åttio procent av det som sas. ”Det ser du själv.” Cyril log, vred upp musiken och startade om cd:n så att Professor Nuts drog igång igen. ”Vad du veta om den låten?” gastade Cyril för att överrösta musiken. Nikisha blinkade mot honom. När Prynce hade hoppat in och satt på sig säkerhetsbältet skakade Nikisha på huvudet åt dagens oväntade vändning. Det här var dock i ett nötskal hennes erfarenhet av att ha Cyril till förälder. Man tror att det ska bli en helt vanlig dag men plötsligt blir man påmind om att a) man har en pappa och b) ens pappa ingalunda är någon förälder. Cyril började köra, kryssade runt på gatorna i södra London men utan att koncentrera sig på körningen. Istället 16
Sällskapsmänniskor sättning.indd 16
2022-12-05 13:44:54
bromsade han titt som tätt för att spana in mer eller mindre varenda kvinna som passerade. ”Pappa, kan du snälla försöka komma ihåg att du har oss i bilen?” sa Nikisha vädjande och ryckte i säkerhetsbältet för att kolla att det satt ordentligt. ”Vart ska vi förresten?” ”Till parken”, svarade Cyril. ”Men vi har ett par… nej, tre stopp på vägen.” De stannade utanför ett lägenhetskomplex i West Norwood där Nikisha aldrig hade varit men som hon kände igen eftersom det låg i närheten av bussdepån där hon visste att hennes pappa jobbade. Cyril knäppte av sig säkerhetsbältet och hoppade ur guldjeepen. ”Vänta här”, sa han och försvann in i huset. När han kom tillbaka hade han med sig en tonårskille som var mixad och inte kunde vara mycket yngre än Nikisha. Snygg, längre än Cyril men bra mycket smalare och med kraftig akne i pannan och på kinderna. Cyril satte sig bakom ratten och killen öppnade bakdörren och hoppade in bakom Nikisha. ”Vem är det här? Vem är du?” frågade Nikisha och vände sig först mot sin pappa och därefter mot killen. ”Det är er bror.” Cyril ryckte på axlarna som om det var en fånig fråga. ”Jag heter Danny.” Killen log och räckte fram handen mot Niki sha. Nikisha ignorerade hans utsträckta hand. ”Jag heter Nikisha och han heter Prynce”, sa hon. Nikisha vände sig mot Cyril igen och gav honom en mordisk blick. Men han märkte ingenting; de hade börjat rulla igen och musiken var åter igång. Cyril hade inte ett bekymmer i världen. ”Nikisha, starta om skivan, första låten igen”, bad han sin äldsta. ”Vart ska vi?” frågade Danny sin pappa över musiken. ”Parken”, sa han. ”Men vi ska stanna till på ett eller ett par ställen först.” 17
Sällskapsmänniskor sättning.indd 17
2022-12-05 13:44:54
De körde till Norbury, ett märkligt litet område som låg inkilat mellan Streatham och Croydon och varken påminde om de intilliggande områdena eller hade några egna utmärkande drag. Guldjeepen stannade utanför ett oansenligt litet radhus. Cyril parkerade flinkt och vant på en plats som såg ut att vara alldeles för liten för jeepen. ”Nä, förresten, jag köra en bit längre ner”, sa han, rattade ut på gatan igen och parkerade några bilar bort. Återigen hoppade Cyril ut ur bilen. När han kom tillbaka hade han med sig en mullig tonårsflicka med stort och ostyrigt hår som nästan helt och hållet hade slitit sig från knuten högt uppe på hjässan. Cyril klev in igen och flickan öppnade dörren bakom förarsätet och tittade skrämt på den okände tonårskillen och den okände och ganska unge pojken som tittade tillbaka på henne. ”Maka på dig, Prynce, så din syster får plats”, hojtade Cyril bakåt. ”Dimple, inte se så rädd ut!” Nikisha himlade med ögonen medan Prynce knäppte av sig säkerhetsbältet och flyttade sig närmare Danny. Medan Dimple tog sats för att hoppa upp i bilen lutade sig Danny över Prynce och satte på honom säkerhetsbältet i mitten. ”Tack”, sa Nikisha som iakttog dem i solskyddsspegeln. Danny nickade. ”Dimple?” Cyril sänkte musiken. ”Ja?” sa Dimple tyst utan att titta på någon av dem. ”Det här är din syster Nikisha. Din äldsta syster.” Cyril gjorde en slapp gest åt Nikishas håll. ”Det där är Danny, den store, och han lilla? Han Prynce. Dom är dina bröder.” Cyril vred om nyckeln. ”Vi har ett stopp till.” ”Är du säker på att det bara är ett?” frågade Nikisha. Cyril skrattade, fastän ingen i guldjeepen kunde se humorn i det hela.
18
Sällskapsmänniskor sättning.indd 18
2022-12-05 13:44:54
Efter nästan en halvtimmes rekordtyst bilfärd stannade Cyril bilen igen. Denna gång i Clapham, i närheten av allmänningen. ”Kommer strax”, sa han och tog av sig säkerhetsbältet. ”Försök lära känna varandra.” Några minuter senare kom han tillbaka till den knäpptysta bilen. Ingen i guldjeepen hade sagt ett ord. Det var nästan så att han undrade om de fortfarande andades. Bakom honom gick en smal och söt tjej som Nikisha tyckte såg ut att vara ungefär lika gammal som den senaste tjejen Cyril hade plockat upp. ”Nån måste sitta i nåns knä”, sa Cyril, öppnade bakdörren och kikade in på de tre par ögon som alla var mer eller mindre lika hans egna och som stirrade tillbaka på honom. ”Trots att du har en så stor bil får du alltså ändå inte plats med alla dina ungar?” sa Nikisha till Cyril. ”Det verkar inte bättre!” svarade Cyril glatt, eftersom spydigheten gick honom fullständigt förbi. ”Jag sätter mig där bak, Prynce kan sitta i mitt knä”, sa Nikisha. ”Du kan väl sätta dig här fram. Vad var det du hette nu igen?” Hon pekade på Dimple, som såg förlägen ut. ”Varför just hon?” frågade Cyril. ”Grabben kan väl sitta i hennes knä?” ”För att hon är störst”, sa Nikisha och lossade säkerhetsbältet. ”Det är hon som tar mest plats i baksätet.” Nikishas kommentar träffade Dimple i bröstet och landade i hennes mage, där den skulle bli kvar länge. Dimple blev varm i ansiktet och försökte låta bli att börja gråta medan även hon tog av sig säkerhetsbältet och bytte plats med Nikisha medan det senaste tillskottet till Cyrils motvilliga gäng stod utanför med armarna i kors framför bröstet. Nikisha satte Prynce i knät och den nya tjejen kravlade in i jeepen med sina långa, slanka ben. ”Jag heter Elizabeth. Jag antar att ni är mina syskon?” sa hon, förvånansvärt torrt med tanke på hennes ålder. 19
Sällskapsmänniskor sättning.indd 19
2022-12-05 13:44:54
”Exakt. Brukar du kallas Lizzie?” frågade Nikisha. ”Bara av min familj”, sa Elizabeth syrligt. ”Okej, Lizzie”, sa Nikisha, utan att låtsas om hennes ton. ”Jag heter Nikisha, äldst. Det här är Prynce, yngst. Hur gamla de här två är vet jag inte. Ni får presentera er själva.” ”Jag heter Danny, hej.” Danny log där han satt i mitten. ”Sjutton.” ”Och jag heter Dimple”, nästan viskade Dimple i framsätet. ”Jag fyller fjorton i juli.” ”Hur gammal är du?” Nikisha pekade på Elizabeth. ”Fjorton i augusti”, suckade Elizabeth och satte smidigt på sig säkerhetsbältet. ”Du, Lizzie, jag vet ju att din mamma inte spelar reggae för dig hemma – lyssna på det här!” Cyril skrattade, satte än en gång på professor Nuts och höjde volymen. ”Pappa! Nu har jag hört den här låten hundra gånger!” sa Nikisha. Cyril höjde volymen ännu mer. När de kom fram till allmänningen, Clapham Common, gick de fem barnen bakom sin pappa och höll ordentligt avstånd till varandra. Cyril köpte glass till allihop men var tvungen att låna lite av Nikisha för att ha råd med alla fem. ”Tur att jag tog med plånboken”, suckade Nikisha till honom. Innan han gick bort till glasståndet sa Cyril åt dem att ställa sig i ring. ”Så där, ja”, sa han till dem. ”Lägg nu varandras namn och ansikten på minnet.” Han tittade på dem och nickade när han såg att de tittade ingående på varandra. Cyril log när det gick upp för dem hur lika de var varandra och undrade varför han inte hade fört dem samman tidigare, men så slog det honom att det berodde på deras mammor. Nikisha, som i övrigt var så lik sin mamma, hade Dannys näsa. Dimple hade samma ögon som sin icke-tvilling Lizzie och i viss mån Prynce, som hade längst ögonfransar av dem allihop. Lizzie 20
Sällskapsmänniskor sättning.indd 20
2022-12-05 13:44:54
och Prynce hade samma leende, de hade ärvt sin pappas stora tänder, när hans båda framtänder varit intakta. Dimple var den enda av dem med två smilgropar, de andra hade bara en var, i höger kind. Även om de noterade varandras likheter och skillnader så var det ingen av dem som kände någon samhörighet med någon av de andra. Nikisha och Prynce hörde ihop eftersom de bodde under samma tak, men en nittonåring och en nioåring har inte jättemycket gemensamt. Dimple höjde ängsligt blicken från marken. Hon visste inte vad hon skulle säga till någon av de andra. Hon tittade på Cyril och hoppades att han var på väg tillbaka, men han hade fastnat i ett livligt samtal med glassförsäljaren. Hon noterade hur han stod medan han väntade. Han vilade hela vikten på vänsterbenet och sträckte ut det andra så att tårna knappt nuddade marken. Så brukade hon själv stå när hon diskade. Hennes mamma sa alltid att hon måste ha varit balettdansös i ett tidigare liv. Inget av Cyrils barn kände för att le så som Cyril log när han vände sig om och betraktade sitt blandade femmannalag. ”Är det här första gången ni träffas allihop?” frågade Cyril när han kom tillbaka med fem strutar med smältande mjukglass i händerna. ”Ja, pappa.” Nikisha trodde inte sina öron. ”Det är klart.” ”Jösses.” Cyril andades ut. ”Vad fort tiden går, hörni.” Nikisha började lessna, hon ville hem. Hennes pojkvän skulle komma förbi senare och hon måste hinna raka benen. Danny verkade rätt förvirrad av alltihop. Det var sällan han lät sig stukas. Egentligen förhöll han sig nog lite väl likgiltigt till det mesta, vilket skulle komma att stå honom dyrt en vacker dag. Dimple var ganska överväldigad, men fast besluten att inte visa det, i synnerhet inte efter Nikishas kommentar tidigare. Hon ville lära känna alla fem. De var ju syskon! Halv, men spelar roll – de var hennes bröder och systrar. Och att få nya vänner var ingen enkel sak för henne. Lizzie brydde sig inte ett skit om någon av dem. Hon ville hem och berätta 21
Sällskapsmänniskor sättning.indd 21
2022-12-05 13:44:54
för sin mamma att Cyril typ hade kidnappat henne och tvingat henne att umgås med ett gäng jamaicaner. Och vad rörde sig i Prynces huvud? Prynce ville bara ha en till glass. ”Det här gör vi så att ni inte råkar springa på varann och bli kära eller ha sex eller nåt sånt”, sa Cyril. ”För det, mina barn, är olagligt.” ”Även om du har lyckats göra fyra kvinnor inom en knapp mils radie på smällen”, sa Nikisha, ”tvivlar jag på att det skulle hända. Vi är alla för lika dig för att inte fatta. Till och med han som är mixad.” Danny nickade, accepterade fogligt de omständigheter som lades fram. ”Inget illa ment”, sa Nikisha. ”Du bara är det.” ”Det är lugnt”, sa Danny. ”Jag bara är det.” ”Hör nu här, Nikisha”, sa Cyril. ”Jag vill bara att ni ska veta hur det ligger till och vem som är vem så att jag slipper överraskningar längre fram.” ”Ska du snacka om överraskningar?” sa Lizzie. ”Hur många andra kvinnor har du?” ”Jag vill inte tänka på sex”, stönade Prynce. ”Jag är nio. Det är sjukt.” ”Sjukt eller ej, jag gör bara min faderliga plikt.” ”Plikt?” sa Lizzie hånfullt, hon hade redan tröttnat på Cyril och hans sätt. ”Vadå för plikt?” ”Jaja, hur som helst.” Cyril slog ihop händerna. ”Nu när ni har lärt känna varandra är det upp till er att bli kompisar om det nu är det ni vill.” ”Jag tvivlar på att vi kommer att bli kompisar, pappa”, sa Nikisha och vände sig till sina halvsyskon, varav hälften inte skulle ha haft något emot att bli kompisar. ”Men om ni skulle råka ut för nåt nån gång vill jag att ni ringer mig, okej?” Danny, Lizzie och Prynce nickade och såg blinkande på varandra medan glassen rann längs händerna på dem. ”Jag menar det. Vad det än gäller”, tillade Nikisha. 22
Sällskapsmänniskor sättning.indd 22
2022-12-05 13:44:54
Dimple, som inte hade rört sin glass eftersom kommentaren om hennes vikt fortfarande låg och svällde i magen, tog inte medvetet in det hennes syster sa. Istället lovade hon sig själv att aldrig någonsin be henne om någonting. ”Nu ni prata lite med varann”, sa Cyril uppfordrande till sina barn, medan hans tindrande ögon riktades mot de svarta tjejerna i tjugoårsåldern som låg och solade i shorts och bikiniöverdel. ”Pappa!” Nikisha knäppte med fingrarna. ”Här är vi!” Cyril skrattade, tog ett steg bakåt och lade armarna i kors. ”Ni kan väl berätta för varann om vad ni tycker bäst om i skolan?” föreslog han. Så dålig koll hade han på sina barn att han hade missat att två av dem hade gått ut grundskolan för länge sen. ”Jag slutade i skolan när jag var sexton, pappa”, sa Nikisha. ”Jag hade tänkt läsa projektledning på college men schemat funkade inte om jag skulle passa Prynce också, så att… Jag kanske söker när Prynce börjar i mellanstadiet.” ”Vadå, du vill alltså försörja dig genom att berätta för andra vad de ska göra?” frågade Danny. ”Du är bossig, alltså?” ”Mycket.” Nikisha nickade. ”Du då?” ”Ehhh? Jag gillar att laga grejer. Jag gillar att jobba med händerna”, sa Danny till sina halvsyskon. ”Jag vet inte varför men i skolan bara somnade jag på lektionerna heeela tiiiden.” Prynce skrattade till. Han gillade den äldre killen mittemot. Han verkade larvig. ”Hur som helst”, fortsatte Danny. ”Just nu gör jag praktik som mekaniker. Typ med bilar och sånt. Det är kul. Kladdigt. Men kul.” ”Du då?” Nikisha tittade på Lizzie, som stod och slickade städat på sin glass, noga med att inget kladd skulle komma på händerna. ”Jag ska bli läkare”, svarade Lizzie utan att släppa glassen med blicken. ”Nice!” utbrast Danny. ”Bra självförtroende, det gillar jag!” ”Mmmm.” Lizzie nickade. ”Då lär du ju redan vara bäst i klassen?” frågade Danny. 23
Sällskapsmänniskor sättning.indd 23
2022-12-05 13:44:54
”Stämmer”, svarade Lizzie. ”Jag vill cykla BMX.” Prynce log. ”Vänta, va?” Danny tog ett överdrivet kliv bakåt. ”På riktigt? Det är det bästa jobb jag nånsin hört talas om! Jag kanske måste ta efter dig!” Det strålade om Prynce när han tog en tugga av glassen. ”Och du?” Nikisha vände sig mot Dimple. ”Va?” Dimple var så uppfylld av tanken på att svara att hon glömde att hon faktiskt förväntades delta i samtalet. ”Skola? Jobb?” frågade Nikisha. ”Eh …” Dimple tittade upp på Nikisha och slog sen ner blicken igen. ”Jag vet inte.” ”Vet du inte vad du pluggar?” frågade Lizzie med en rynka mellan sina tjocka, välansade ögonbryn. ”Eller vet du inte vad du vill bli?” ”… Jag har ju samma ämnen som alla andra.” Dimple nickade. ”Jag bara … jag har inget som är mitt bästa. Kanske drama, förresten. Men det finns inget jag vill bli när jag blir stor.” ”Hur kan man gilla drama när man är så blyg?” Nikisha skrattade. ”Du får nog tänka ut ett nytt favoritämne.” ”Hon kommer nog på nåt”, sa Danny till Nikisha och lade försiktigt handen på Dimples axel. Cyril, som kände att han idag hade gjort en mycket bra och värdefull insats, log, tog ett djupt andetag och såg sig omkring medan solen sken honom i ansiktet. Hans blick letade sig än en gång bort till de två solande tjejerna som nu hade rest sig för att gå och var på väg över gräsmattan. När de närmade sig dammen tyckte han att han kände igen någon som han inte hade lust att prata med just idag. ”Då så, nu är det dags att skjutsa hem er.” Cyril svassade in i ringen av barn. ”Jag har saker att göra.” Cyril körde hem barnen i omvänd ordning mot den han plockat upp dem i. Lizzie var först eftersom han visste att Kemi ville höra 24
Sällskapsmänniskor sättning.indd 24
2022-12-05 13:44:54
detaljer och om hon undanhölls någonting skulle han få det hett om öronen. I samma sekund som Cyril stannade bilen kom Kemi farande med blixtens hastighet, slet upp bakdörren och tittade på de trötta barnen som alla var för unga för att förstå vilken betydelsefull dag de varit med om. ”Elizabeth”, röt hon, utan att låtsas om vare sig resten av barnen eller Cyril, som hade vevat ner fönstret för att hälsa. ”Ut, omedelbart.” Lizzie öppnade dörren på sin sida och hoppade ut. Hon stängde den igen, inte riktigt med en smäll men nästan, trippade runt bilen och ställde sig bakom sin mamma. ”Kemi!” utropade Cyril. ”Läget?” Kemi gick fram till Cyrils öppna fönster och höll upp pekfingret framför ansiktet på honom. ”Jag gick efter Lizzie för att ge henne en tjocktröja och vem ser jag då köra iväg? Dig, och så alla dessa små huvuden som guppar omkring i den här stora, larviga machobilen. Aldrig mer. Min Lizzie behöver inte beblanda sig med resten av din avkomma.” ”Vem tror hon att hon pratar med?” skrek Nikisha från passagerarsätet. ”Avkomma? Avkomma? Hon kan få träffa min mamma och berätta om avkomma.” Cyril skrattade dämpat. ”Kemi och din mamma har redan träffats. Det var speciellt.” ”Kom nu”, sa Kemi till Lizzie och började dra henne med sig därifrån, fastän det var uppenbart att Lizzie inte ville vara kvar. ”Det var den första”, suckade Cyril och rattade ut från trottoarkanten. Därefter släppte han av Dimple. När Cyril stannade utanför det pyttelilla radhuset i Norbury stod hennes mamma Janet redan utanför. Cyril undrade om han någonsin skulle få chansen att ta för sig av Janets kurvor igen. ”Vet du vad, Cyril?” började hon och öppnade passagerardörren. ”Du kommer att hamna i helvetet.” 25
Sällskapsmänniskor sättning.indd 25
2022-12-05 13:44:54
”Det är väl att ta i, Jan”, skrattade Cyril medan Dimple tumlade ut ur guldjeepen och lyckades landa på fötterna. ”Nej, jag borde ta i mer, Cyril”, fräste Janet. ”Det tog verkligen emot att låta dig bara dyka upp och ta med dig Dimp trots att du inte har pratat med henne på flera månader, eller gett mig en spänn på flera år. Och när jag väl gör det ringer Sharon och säger att hon har sett dig och Dimple och dina andra barn på Clapham Common? Cyril, jag kunde knappt tro mina öron.” Återigen skrattade Cyril. ”Och så har du mage att skratta!” tjöt Janet. ”Det gör du jämt. Du kan skratta i helvetet.” Janet vände sig mot sin dotter och fattade hennes knubbiga ansikte i sina händer. ”Hur är det med dig, Dimp? Har de varit dumma mot dig? Du kan berätta för mig!” ”Det är ingen fara, mamma.” Dimple lösgjorde sig generat från sin mammas händer. Janet vände sig åter mot Cyril. ”Helvetet”, sa hon igen. ”Jag menar det.” Janet drog med sig Dimple, som försökte vinka hejdå till alla i guldjeepen, in i huset. ”Ser du hur galna kvinnor är?” frågade Cyril och vände sig mot Nikisha. ”Alltså …” Nikisha ryckte på axlarna. ”Det är väl du som är den gemensamma nämnaren?” ”Var du lär dig alla stora ord?” frågade Cyril och stängde förardörren. Om Nikisha hade blängt mer intensivt på sin pappa skulle hennes blick ha borrat hål i tinningen på honom. ”Din mamma kommer inte skälla på mig, Danny”, sa Cyril och körde i riktning mot West Norwood. ”Hon har alltid varit en snäll flicka.” Danny, som inte riktigt visste hur han skulle reagera på det, bara 26
Sällskapsmänniskor sättning.indd 26
2022-12-05 13:44:54
nickade och tittade ut genom fönstret, och glömde sen genast det hans pappa hade sagt eftersom hans uppmärksamhet kunde avledas av bokstavligen vad som helst som han råkade få syn på. Att släppa av Danny gick precis så smidigt som Cyril hade förutspått. Danny tog sorglöst farväl av sin pappa, Nikisha och en sovande Prynce, hoppade ur jeepen och gick mot lägenhetskomplexet. De började köra igen. I grund och botten var Cyril optimist men i smyg kände han sig nu rätt lättad över att den här dagen led mot sitt slut. Det ogenomtänkta beslutet att föra alla fem barnen samman var ju tänkt att leda till något kul, men istället hade Cyril blivit verbalt antastad av ett antal kvinnor och hans barn hade inte ens pratat med varandra. Nikisha vände sig om för att titta på Prynce och såg sen på sin pappa igen. ”Varför sänkte du musiken när Dimple kom?” frågade hon. ”Men inte för oss andra. Varför är hon så speciell?” ”Va?” Cyril släppte inte vägen med blicken. Han må inte ha känt sina barn särskilt väl men han älskade dem alla lika mycket. Vart och ett av dem fick tjugo procent av den kärlek han hade att erbjuda. Varken mer eller mindre. ”Är det för att hennes mamma ser ut att ha indiskt påbrå?” fortsatte Nikisha irriterat. ”Såna som du tjatar alltid om att ni gillar ’fint hår’.” Cyril stannade vid trottoarkanten och såg till att högljutt dra åt handbromsen på ett sätt som skulle ha kunnat uppfattas som befallande. Han vände sig mot Nikisha. ”Så det var därför du pikade henne för hennes storlek?” Nikisha svarade inte. ”Trodde du inte att jag hörde?” ”Det var ju sant. Hon är störst.” Cyril snörpte ogillande på munnen. ”Du vara för gammal för sånt. Dimple är känslig”, fortsatte han. ”Sån har hon alltid vart. Du, du har en eld inombords. Lizzie har 27
Sällskapsmänniskor sättning.indd 27
2022-12-05 13:44:54
varit hård mot mig ända sen hon var liten. Prynce är för liten för att fatta nånting och Danny är, vad heta det? Bekymmerslös. Men Dimple, hon är känslig. Allting påverkar henne. Det blåser åt fel håll hon börjar böla. Man tittar på henne på sätt hon inte förstå hon lipar. Så vi måste snälla mot henne.” ”Sen när ska folk få specialbehandling för att de inte är starka nog?” sa Nikisha stött. ”Det är ju hennes problem, inte mitt.” ”Du är hennes syster”, sa Cyril. ”Det är ditt problem med.” ”Halv”, förtydligade Nikisha. Cyril körde Nikisha och Prynce tillbaka till Battersea. När guldjeepen svängde in på deras gata vände sig Nikisha om och såg att Prynce fortfarande sov i baksätet. ”Vi får väcka honom”, sa Cyril och stannade bilen. ”Varför det?” frågade Nikisha. ”Det är ju bättre att bära in honom.” ”Är du så stark?” Cyril log. ”Då måste du vara sann Pennington.” Nikisha såg på honom och undrade om det ens hade föresvävat honom att han, som var den lille pojkens far, var den som nog borde bära in honom i huset. ”Ses snart?” sa Cyril och började leta efter en annan cd att sätta på. Han hade tappat intresset totalt. Nikisha hoppade ur bilen och öppnade dörren som var närmast Prynce. Hon strök honom försiktigt över kinden och sa tyst hans namn för att väcka honom. ”Vad du hålla på med?” Cyril vände sig om med ett ryck. Han satte handen på Prynces knä och skakade det bryskt. ”Vakna!” Prynce slog upp ögonen och såg sig skräckslaget omkring i ett försök att förstå var han var. ”Vad håller du på med?” frågade Nikisha och knäppte upp sin lillebrors säkerhetsbälte. ”Du skrämde honom!” ”Min son ska inte bli nån mespropp!” kacklade Cyril. ”Okej, när du deltar i hans uppfostran kan du få vara med och 28
Sällskapsmänniskor sättning.indd 28
2022-12-05 13:44:54
bestämma hur han ska bli.” Nikisha höll Prynce i handen medan han sömndrucket hasade ner från guldjeepen. Hon ledde sin bror mot huset utan ett ord. Cyril hade kört iväg innan de ens hunnit innanför dörren. Senare, efter att först ha stannat till vid spelhörnan där han förlorade nästan alla pengar han hade på sig och därefter vid det karibiska hämtmatstället en bit bort på samma gata, låste Cyril upp ytterdörren och tog en öl i kylen. Han ställde ifrån sig maten på köksbänken. Han var inte upplagd för att äta än, på samma sätt som han förstod att han inte var upplagd för att återuppleva dagens känslomässiga krigsföring på mycket, mycket länge. Månaderna blev till år och Cyril lovade både sig själv och alla mammorna att han skulle hitta på något med barnen igen, fast med ett i taget den här gången. Men varje gång han var på väg blev han illa till mods av tanken på den konflikt som han måste genomlida om han ville träffa dem, utan att för så mycket som ett ögonblick överväga att han själv bar någon skuld i det hela. Alltså förvandlades löftena om att träffas till antydanden, därefter till rykten och slutligen till ett ömsesidigt accepterande av att det aldrig skulle bli av. Så fort några av Cyril Penningtons barn, förutom Nikisha och Prynce, sprang på varandra i en affär eller på stan, utbytte de artigt telefonnummer och sa att de borde ses någon gång, utan att någon kände något egentligt behov av att höras. Varför skulle de? De hade ju så gott som ingenting gemensamt. Faktiskt knappt ens Cyril Pennington.
29
Sällskapsmänniskor sättning.indd 29
2022-12-05 13:44:54