MILDRED
REBECCA DONNER
MILDRED DEN SANNA BERÄTTELSEN OM KVINNAN I HJÄRTAT AV DEN TYSKA MOTSTÅNDSRÖRELSEN
ÖVERSÄTTNING AV CHRISTIAN EKVALL
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Utdrag ur Ravensbrück: Life and Death in Hitler’s Concentration Camp for Women av Sarah Helm, copyright © Sarah Helm, 2015. Används med tillstånd av Nan A. Talese, som ingår i Knopf Doubleday Publishing Group, en avdelning av Penguin Random House LLC. Eftertryck förbjudet. Utdrag ur The Notebooks of Thomas Wolfe av Richard S. Kennedy och Paschal Reeves, copyright © The University of North Carolina Press 1970. Används med tillstånd av förläggaren. www.uncpress.org. Utdrag ur The ”House Prison” at Gestapo Headquarters in Berlin: Terror and Resistance används med tillstånd av Stiftung Topographie des Terrors. Utdrag ur Two Thousand and Ten Days of Hitler, copyright © Patsy Ziemer 1940. Används med tillstånd av Barbara Eadie Myer vid Estate of Patsy Ziemer.
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-019900-5 ALL THE FREQUENT TROUBLES OF OUR DAYS © Rebecca Donner, 2021 First published by Little, Brown and Company Translation rights arranged by Ulf Töregård Agency AB and The Clegg Agency, Inc., USA. Amerikanska originalets fullständiga titel: All the Frequent Troubles of Our Days – The True Story of the American Woman at the Heart of the German Resistance to Hitler Översättning: Christian Ekvall Omslagsformgivning: Sigge Kühlhorn Tryck: ScandBook, EU 2023
We acknowledge the support of the Canada Council for the Arts for this translation.
Till Mildred och Don
INNEHÅLL Författarens anmärkningar
13
Fragment 17 Inledning 19 Pojken med den blå ryggsäcken (1939) 22
MILDRED
I (1902–1933)
Vi måste förändra den här situationen så fort som möjligt 29 Yankee Doodle Dandy 39 God morgon, solstrålen 43 BAG 54
II (1933–1934) Fragment 65 Rikskansler Hitler 66 Två naziministrar 72 En viskning, en nick 77 Folkradion 84 Riksdagshusbranden 88 Ett sabotage 95 Mildreds rekryter 100 Faller som dominobrickor 104 Bokbål 111 Dietrich tar strid mot arierparagrafen 115 Arvid eldar upp sin egen bok 119
POJKEN
III (1938–1939)
En amerikan i Berlin Inget sölande
MILDRED
125 135
IV (1933–1935)
Skötselråd för kaktusar 141 Ljus, glänsande, genomskinlig 144 Två sorters fester 150 Buggad 152 Esthonia och andra påhittade kvinnor 155 Arvid får jobb 158 Tjuvar, förfalskare, lögnare, förrädare 162 Rudolf Ditzen alias Hans Fallada 164 Långa knivarnas natt 169
POJKEN
V (1939)
En Molekül och andra små saker Kansas Jacks gäng
MILDRED
177 181
VI (1935–1937)
Fragment 185 En ny strategi 186 Farväl till Versaillesfördraget 190
Tommy 194 Apspel 203 Biffnazister 208 En gammal vän från Arplan 212 Spioner mitt ibland oss 217 Halshuggning är tillbaka 220 Widerstand 224 Ernst och Ernst 231 Identitetskris 238
VII (1937–1939) Hemkomsten 245 Georginas darrningar, stora som små 250 Jane blir förälskad 255 Min lilla flicka 261 En krets inuti kretsen 264 Nästan ett barn 268 Stalin och Dvärgen 274 Boris sista brev 279 Sökandet efter allierade 282
POJKEN
VIII (1937–1940)
Morgenthaus man 287 Buskörningen 296 Lunchen före kristallnatten 309 Börjar bli ganska bra 314 Ett ödesdigert beslut 320 Flyganfall 326 Louise Heaths dagbok 335 Mamzelle, Mildred och Mole 339
MILDRED
IX (1940–1942)
Fragment 345 Klädföretaget 346 Korsikanen släpper en bomb 348 Libs och Mildred bland koppar och skedar 351 Agis och annan uppvigling 354 Zoja Ivanovna Rybkinas elvasidiga sammanställning 360 Stalins fräckhet 368 Hans Coppis första meddelande 371 Anatolij Gurevitj alias Kent alias Vincente Sierra alias Viktor Sukolov 374 Kod Röd 379 Ett enda misstag 382 Gollnow 385 En smärta bland många andra 388 Olja i Kaukasus 392
X (1942–1945) Fragment 397 Gripandet 398 Gestapos pärm 404 Knack, knack 414 Falk gör sitt bästa 418 Wolfgangs sjunde förhör 423 Kassiber 425 Röda kapellet är varken alltigenom rött eller särskilt musikaliskt 429 Anneliese och Häxan 434 Hitlers blodhund 440 Den första av många rättegångar 443 Mildreds cellkamrat 446
Den största oturen 451 Armbandet hon bar 453 Mannhardtgiljotinen 455 Våra dagars sorger och bekymmer 458 Stieves lista 461 Den slutgiltiga lösningen 465 Gertrud 467
XI (1942–1952) Harriettes vrede 479 Valkyria 484 Rekryterad 489 Av en slump 492 Arvids brev 494
POJKEN Don återvänder
XII (1946) 499
Tack 505 Källor och kommentarer 509 Litteratur 583 Bildkällor 591 Register 597
FÖRFATTARENS ANMÄRKNINGAR
Det här är en faktabok. Varje ord som citeras kommer från ett brev, ett vykort, en biografi, en dagbok, en anteckning gjord för hand, en tidigare hemligstämplad underrättelse eller något annat dokument som jag har hittat i arkiven. I böcker, nyhetsartiklar och arkivalier kallas Mildred omväxlande för Mildred Harnack, Mildred Fish-Harnack och Mildred Harnack-Fish. Denna oordning har Mildred själv orsakat. I USA kallade hon sig för Mildred Fish-Harnack. I Tyskland kallade hon sig för Mildred Harnack-Fish. För enkelhetens skull kallar jag henne i denna bok för Mildred Harnack. Mildred sågs av många som en kvinna som valde sina ord med omsorg. ”Hon uttalade sig sparsamt”, mindes en tysk kvinna, ”och ofta med en häpnadsväckande skärpa.” ”Hon hörde på i tystnad”, vittnade en amerikanska. ”När hon väl talade krävde hon allas uppmärksamhet.” I slutet av boken finns källorna till dessa citat. Istället för att använda fotnoter har jag samlat alla källor och kommentarer längst bak. Boken följer två narrativ: det ena skildrar Mildred och det andra en pojke som heter Don. I Dons kapitel använder jag kursivering istället för citationstecken för att markera tankar och samtal han minns från den tiden. Under andra världskriget, vid elva års ålder, blev Don kurir åt Mildred. Bokens engelska titel, All the Frequent Troubles of Our Days, är hämtad ur en dikt av Johann Wolfgang von Goethe som Mildred översatte i sin fängelsecell. Det har diskuterats om ett ”s” kan skönjas i slutet av ordet 13
trouble i Mildreds handskrivna översättning. Vi måste komma ihåg att översättning är en konst, inte en vetenskap; Mildreds översättningar var ofta friare och mindre bokstavstrogna än somliga akademiska tolkningar av Goethes dikter. Vi får också hålla i minnet att Mildred skrev med en pennstump i en fuktig fängelsecell. Harald Poelchau mindes att han sett Mildred sitta lutad över Goethes dikter med pennstumpen i sin hand när han besökte henne i cellen. Poelchau arbetade som präst i fängelset och var medlem i en motståndsgrupp som uppstått i den lilla byn Kreisau på schlesiska landsbygden. Det är tack vare Poelchau som vi har kvar Mildreds översättningar av Goethe. Den 16 februari 1943 gömde han boken i vecken på sin dräkt och smugglade ut den.
MILDRED DEN SANNA BERÄTTELSEN OM KVINNAN I HJÄRTAT AV DEN TYSKA MOTSTÅNDSRÖRELSEN
FRAGMENT Frågeformulär Plötzenseefängelset, Berlin 16 februari 1943 Efternamn
Harnack
Förnamn
Mildred
Födelsedatum
16/9 1902
Födelseort
Milwaukee, Wisconsin, USA
Har ni några tillgångar? Ange summa och ägodelar.
8,47 (?) i fickan. 1 färjebiljett, United States Lines $127 (betald i Reichsmark) i handväskan. Lite pengar på Deutsche Bank. Möbler i lägenheten, särskilt i de båda rummen åt gatan, på Woyrschstr. 16, Berlin, och två orientaliska mattor, en ljus och en mörk med olika stjärnor och färger.
Varför blir ni straffad? Medhjälp till landsförräderi. Erkänner ni det brott ni står anklagad för? Under vilka omständigheter och av vilket skäl har ni begått det?
INLEDNING
Målet var att radera ut sig själv. Ju osynligare hon var, desto bättre chanser hade hon att överleva. I sin dagbok antecknade hon vad hon åt, läste och tänkte. Det första var okontroversiellt. Det andra och tredje var det inte. Därför gömde hon dagboken. När hon misstänkte att Gestapo var henne på spåren förstörde hon den. Eldade upp den, förmodligen. Hon befann sig i den tyska motståndsrörelsens hemska centrum, men hon var inte från Tyskland, inte heller från Polen eller Frankrike. Hon var amerikanska – det undgick ingen. Männen hon rekryterade tilldelades täcknamn: Den armlöse, Strålen, Arbetaren. Själv använde hon inget täcknamn. Ändå var hon svårfångad. Hennes arbete var av ett slag som krävde fullständig diskretion. Hon vågade inte berätta för sin familj, vars medlemmar var utspridda över Mellanvästerns städer och bondgårdar. De förblev förbryllade över att hon vid tjugosex års ålder hade klivit ombord på ett ångfartyg, farit över Atlanten och lämnat alla hon älskade bakom sig. Hennes släkt är min egen. Det är tre generationer mellan oss. Hon ville vara anonym, så jag ska viska hennes namn: Mildred Harnack. Hon höll sitt första hemliga möte i sin lägenhet 1932 – med ett litet gäng politiska aktivister som mot slutet av decenniet hade blivit den största motståndsgruppen i Berlin. Under andra världskriget samarbetade de med ett sovjetiskt spionnätverk för att besegra Hitler och använde sig av agenter i Paris, Genève, Bryssel och Berlin. Hösten 1942 blev hon gripen av Gestapo. Hon sattes i fängelse. Hennes medkonspi19
ratörer likaså. Under en hastigt arrangerad rättegång vid Reichskriegsgericht – rikskrigsdomstolen – bombarderades de med frågor av en åklagare som gjort sig förtjänt av öknamnet ”Hitlers blodhund”. Hon satt på en trästol i bakre delen av rättssalen. På andra stolar satt nazister med höga befattningar. I salens mitt satt en jury bestående av fem domare. Alla närvarande utom hon var tyskar. När det blev hennes tur steg hon fram till vittnesbåset. Hon var utmärglad och lungorna var förstörda av tuberkulosen som hon ådragit sig i fängelset. Hur länge hon stod där är okänt. De dokument som finns bevarade säger ingenting om när åklagaren inledde förhöret eller när han var klar. Vad man vet är detta: svaren hon gav var lögner, rena valser. Domarna trodde på henne. Hennes dom – sex års straffarbete – ansågs mild. Två dagar senare ogiltigförklarades den av Hitler, som beordrade att hon skulle avrättas. Den 16 februari 1943 blev hon fastspänd vid en giljotin och halshuggen. Efter kriget inledde den amerikanska arméns säkerhetstjänst en utredning. ”Mildred Harnacks handlingar är berömvärda”, observerade en tjänsteman 1946 och noterade den ”tämligen omfångsrika akt” de hade om henne. ”Det är fullt möjligt att utredningen kommer att avslöja att ett krigsbrott har begåtts”, skrev en annan. En överordnad kom senare att tillrättavisa dem i ett kort och koncist pm: ”Detta mål är hemligstämplat och borde ej ha blivit föremål för utredning. Avlägsna akten från Detachement D och gå ej vidare med utredningen.” Så säkerhetstjänsten lade ner utredningen. Skälet skulle inte uppdagas förrän över femtio år senare. Däremot läckte nyheten ut. Den 1 december 1947 publicerade New York Times en artikel med rubriken HITLER HALSHÖGG AMERIKANSK KVINNA SOM PERSONLIG VEDERGÄLLNING 1943. ”Med omfattande kunskap om den tyska motståndsrörelsen stod Mildred Harnack tappert emot Gestapos tortyr och avslöjade ingenting”, skrev man. Senare samma vecka hyllades hon i Washington Post som ”en av ledarna i motståndsrörelsen mot nazisterna”. De båda tidningarnas läsare blev förmodligen förvånade över att en aktiv motståndsrörelse i Tyskland ens hade existerat. 20
Ett centralt problem för den som ville skriva om hennes grupp var bristen på skriftliga bevis. Det var inte förrän 1989, när Berlinmuren revs, som en dokumentskatt som legat gömd i ett östtyskt arkiv kom till kännedom. Flera år senare gav Ryssland tillåtelse åt historiker att titta på utländska underrättelseakter, och 1998, då man lagstiftade om offentliggörande av nazistiska krigsbrott, började CIA , FBI och USA :s armé släppa dokument som tidigare klassats som topphemliga, en process som pågår än idag. Nu har vi en mer nyanserad kunskap om motståndsrörelsen i Tyskland, men oriktigheter återstår. Informationen om Mildred Harnack är knapphändig och många gånger felaktig. Askan av hennes dagbok kan inte tjäna som korrektiv. Trots sin önskan att bli osynlig efterlämnade hon spår. Till spåren hör officiella dokument – hela travar med akter från Storbritanniens, USA :s och forna Sovjets underrättelsetjänster. Dessutom finns de inofficiella dokumenten, som ger djupare kunskap: Breven hon skrev. Breven andra skrev till henne och om henne. Släkt och vänner lämnade efter sig anteckningar, kalendrar, dagböcker, fotografier och vittnesmål. Man kan inte påstå att det fanns en allmän uppfattning om den här kvinnan som de kände eller trodde sig känna. För många var hon en gåta, och hon inspirerade till en mängd motstridiga slutsatser om vem hon var och varför hon gjorde det hon gjorde. Nästan alla som kände henne har lämnat denna värld. De som ännu lever är gott och väl över nittio. En av dem hoppades jag särskilt mycket på att få träffa. Han var bara ett barn när han lärde känna Mildred – ung nog att kunna vara hennes son. Jag spårade honom och bad att få veta: Vad sa hon till dig? Hur såg hon ut när hon steg in i ett rum? Fick du höra henne gråta? Sjunga? Litade hon på dig?
21
POJKEN MED DEN BLÅ RYGGSÄCKEN 1939
Snö. Rädsla. Ljus. En morgon i december 1939 störtar en elvaårig pojke ut genom portvalvet till ett hyreshus i Berlin, orolig för att han ska åka fast. Han bär en blå ryggsäck. Framför honom ligger den vidsträckta Schönebergparken täckt i vitt. Han skakar. Han är klädd i yllerock och svart keps. Kepsen får honom att se ut som en tysk pojke. Fyra steg nerför trappan och han är nere, fyra till och han är på väg över gatan. Pojken är på väg till tunnelbanan. Han ska inte långt. Tio minuters resa till Nollendorfplatz, en kort promenad till Woyrschstrasse 16. Hans far har visat honom hur han ska göra. Hans far har sagt: Var uppmärksam. Och: Prata inte med någon. Pojken ser en lång man med stor uppåtvriden mustasch, en kvinna i pälshatt, två pojkar med röda vantar och en flicka som marscherar med sträckta ben. Det är snart jul. Längs trottoaren står köpmännen bakom sina kärror och ringer i klockor. I en kärra förkolnade kastanjer. I en annan vissna kålhuvuden. I en tredje porslin. I en fjärde skvadroner av marsipansoldater. Någonstans står hus i brand, bomber exploderar. Pojken vet att striderna pågår långt borta, men tycker sig ändå kunna känna lukten av krig. Det luktar bränt. Som från kastanjerna. Rubrikerna som svärtar sidorna i Berlins dagstidningar denna månad rapporterar att ALLA BRITTISKA FLYGANFALL ÄR DÖMDA ATT MISSLYCKAS , förbannar LANDSPLÅGAN JUDARNA och lovar att SEGERN ÄR TRYGGAD! Tidningarna är sprängfyllda med lögner. Detta har pojken fått lära sig av sin far, som ägnar större delen av sina vakna timmar åt att sitta framför skrivbordet och formulera underrättelser som han skickar till Washington, med telegram om de är konfidentiella och med kurirsäck om de är ytterst konfidentiella. Vid flera tillfällen följer pojken med sin far till Bremerhaven, en hamnstad vid Nordsjökusten där fadern överlämnar kurirsäcken till en man från utrikesrepresentationen som därefter kliver ombord på ett ångfartyg. Ibland är rapporten inuti säcken adresserad till finansminister Henry Morgenthau, ibland till utrikesminister Cordell Hull. Pojken lyfter på hakan och studerar himlen. Tyska bombplan. Han ser dem inte, men han vet att de finns där. Mullrandet får tänderna att skallra, eller kanske är han bara nervös inför jobbet han måste göra. 23
Ett viktigt jobb, sa hans far. Som ditt? Jajamensan, som mitt, sa hans far, som är från Kansas och har två jobb, ett på USA :s ambassad i Berlin och ett annat i de djupa leden av en avdelning som saknar officiellt namn och organisationsstruktur, även om den snart ska ingå i en hastigt hopsatt underrättelsetjänst för krigstid kallad Office of the Coordinator of Information, föregångaren till vad som så småningom – efter åtskilliga omdaningar, omvälvningar och ombildningar – ska bli Central Intelligence Agency. Pojken väntar på perrongen. Tåget kommer och dörrarna glider upp. Han hoppar in och sätter sig. Nollendorfplatz. Bara tio minuters resa. Tre och en halv månad tidigare, strax innan tyska Luftwaffe släppte femhundrasextio ton bomber över Polen, uppmanade utrikesministeriet alla männen vid USA :s ambassad i Berlin att skicka hem sina fruar och barn till USA . Pojken och hans mor for till Norge istället. De checkade in på ett hotell i Oslo, där de inväntade ett meddelande från pojkens far. Meddelandet kom tidigt en morgon i november. De packade snabbt. Vart ska vi? frågade pojken. Tillbaka till Berlin, sa modern. Varför? frågade pojken. Ett krig höll på att bryta ut. Det verkade inte logiskt att återvända till Berlin. Vi måste hjälpa några människor, svarade modern. De klev ombord på ett koldrivet tåg som gled förbi bondgårdar, åkrar och frusna sjöar. De snötäckta bergen låg tätt intill varandra, som om de krupit ihop för att värma sig. Pojken vilade pannan mot fönstret, såg allting svischa förbi och undrade: Hjälpa hur då? Nollendorfplatz. Pojken trär på sig ryggsäcken och lämnar tåget med ett snabbt skutt över glipan mellan tåg och plattform. Han går uppför en trappa och ut genom en glasdörr. När han väl har lämnat tunnelbanan räknar han sina steg på tyska: eins, zwei, drei. På zwanzig hukar han sig. Skorna är knutna, men han låtsas att snörena har gått upp och knyter dem på nytt 24
samtidigt som han sneglar över axeln. Två män. Den ene är flintskallig, den andre bär tunna, stålbågade glasögon. Pojken minns sin fars ord: Se till så att ingen följer efter dig. Han går över gatan. På hörnet ligger ett enormt varuhus, Kaufhaus des Westens. Berlinborna kallar det för KaDeWe. Han går in. På KaDeWe doftar det parfym och munkar. Det finns sju våningar. Det ska inte dröja länge förrän ett amerikanskt bombplan dundrar in i byggnaden under ett flyganfall och orsakar en väldig explosion, men för närvarande är byggnaden lika intakt som inbjudande. Det perfekta stället att smita ifrån någon, vet pojken. Han tar två trappsteg i taget på väg upp till andra våningen, passerar ett ställ med vinterjackor, smyger in i en hiss som tar honom till översta våningen och sedan tillbaka ner till bottenplan, där han går ut genom en sidodörr. Väl ute börjar han springa med väskan dunkande i ryggen. Ingen följer efter honom den dagen. Men föreställ er att ni gjorde det. Då skulle ni ha sett en elvaårig pojke med blå ryggsäck springa hela vägen till Woyrschstrasse 16, några kvarter söder om Tiergarten. Om ni frågade honom varför han besökte Woyrschstrasse 16 skulle han ha sagt att han tog lektioner där. Det är bara halva sanningen. Han går in i byggnaden och skyndar uppför trappan med ryggsäcken som är tung av böcker. På översta våningen öppnas dörren av en ung kvinna i en anspråkslös klänning typisk för Berliner Frauen under nazieran. Hennes honungsfärgade hår är uppsatt i knut. Ni skulle aldrig ha gissat att också hon är amerikan. Inte heller skulle ni ha misstänkt att pojken när han en timme senare lämnar lägenheten har något mer värdefullt än böcker i sin ryggsäck. Pojken är hennes kurir, för att tala spionspråk. En elvaårig spion. Två gånger i veckan besöker han hennes lägenhet, där de sitter sida vid sida i en soffa med träarmstöd och pratar om böckerna hon ger honom i uppgift att läsa. De är mångskiftande och oförutsägbara: klassiker och lättsam underhållning, Shakespeare och västernböcker. Hon förhör honom om handling, karaktärer och teman. Hon har en mörk och vänlig stämma. Hon säger: Berätta vad boken handlar om. Hon säger: Berätta vad 25
du tycker, inte vad du tror att du borde tycka. Hon är inte som någon annan lärare han haft. Lektionen varar i en timme, ibland två. När den är slut frågar hon: Vilken väg tar du hem idag? Varje dag tar han en ny väg – det ser hon till. Hon ser honom i ögonen med stadig och allvarlig blick och ber honom upprepa namnen på gatorna. Om han blir distraherad kupar hon sina händer runt hans kinder på samma sätt som hans mor och ber honom säga namnen en gång till. Vid dörren hjälper hon honom med jackan och släpper ner en papperslapp i hans ryggsäck. Ibland ser lappen ut som en läslista, ibland som ett recept. Ibland ser den ut som ett brev, signerat Mildred eller bara M.
26
MILDRED I
VI MÅSTE FÖRÄNDRA DEN HÄR SITUATIONEN SÅ FORT SOM MÖJLIGT 1932
1 Den 29 juli 1932 lämnar Mildred tunnelbanan och går norrut på Friedrichstrasse med en axelväska av läder i sitt grepp. Hon är på väg mot Berlins universitet, där hon undervisar två gånger i veckan. Hon går i snabb takt. Berlin är fullt av liv, fotgängarna trängs på trottoarerna och gatorna myllrar av bilar, spårvagnar, bussar och cyklister. Vart hon än vänder sig ser hon människor, unga som gamla, rika som fattiga. Mest fattiga. De tigger, sover, slåss, säljer skosnören och gamla tidningar, skickar runt cigarettfimpar som de hittat i rännstenen. 29
För två år sedan anställdes hon av Berlins universitet för att leda en kurs i amerikansk litteraturhistoria. Chefen för institutionen förväntade sig nog att hon skulle undervisa om författare från det föregående århundradet – Herman Melville, Nathaniel Hawthorne eller James Fenimore Cooper – men Mildred vill inte diskutera böcker om sjömän, äktenskapsbryterskor eller nybyggare. Hon vill prata om böcker skrivna av nu levande människor, särskilt dem som skriver om hur det är att vara fattig. Hon vill fördjupa de tyska studenternas förståelse för de förtryckta nu när deras eget lands befolkning är fast i en daglig kamp för att få mat på bordet. Så i fyra terminer har hon undervisat om amerikanska bönder, fabriksarbetare och invandrare, om William Faulkner, John Dos Passos och Theodore Dreiser. Hon döljer inte sina politiska synpunkter. På lektionerna rör hon sig fritt mellan amerikanska romaner, utbredningen av fattiga i Tyskland och Nazistpartiets oroväckande framfart. ”Tyskland genomgår en mycket mörk tid”, skrev hon nyligen i ett brev till sin mor. ”Alla upplever hotet, men många sticker huvudet i sanden.” Hon kommer till en bred boulevard: Unter den Linden. Hon tar höger. Boulevarden har fått sitt namn efter mängden av lindar som löper längs dess sidor, träd som nu står i full blom, och kaskader av små vita blommor parfymerar luften som hon andas. Men all denna skönhet kan inte maskera det fula omkring henne. Hakkorsen poppar upp som tusenskönor överallt: på affischer uppsatta på stationsväggarna, på flaggor, banderoller och pamfletter. En vithårig man med valross mustasch leder just nu landet, men bara nätt och jämnt. Rikspresident Paul von Hindenburg är åttiofyra och går med stapplande steg mot senilitet. En hälften så gammal politiker som aldrig gick ut gymnasiet når allt större popularitet. Han heter Adolf Hitler och Mildred förutspår att han kommer att orsaka ”en väldig ökning av förtryck och elände”. Hon tar vänster. Framför henne ligger Berlins universitet. Hon går in i byggnaden. I korridorerna vimlar det av studenter. Hon närmar sig dörren till klassrummet medveten om att dagens lektion kommer att bli hennes sista. En förvaltare har redan informerat henne om att hon inte kommer att få undervisa i höst. 30
Mildred kan knappt tro att det är sant. Hon har alltid tagit för givet att hon ska kunna säga sin mening rakt ut.
2 I breven till sin mor skriver Mildred enkelt och lättbegripligt, medveten om att Georgina Fishs tioåriga skolgång inte räcker för att förstå den invecklade tyska politiken. Det finns en stor grupp människor här som känner att det är något fel med situationen – de är själva fattiga eller riskerar att bli det – och drar den förhastade slutsatsen att eftersom det var bättre förr skulle det vara bra med ett mer enväldigt styre igen. Nazistpartiets officiella namn, förklarar Mildred, är Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, ”men det har inget med socialism att göra och själva namnet är en lögn. De ser sig som moraliskt högtstående och i likhet med Ku Klux Klan bygger de sin kampanj på judehat.” Mildred skriver de flesta av dessa brev med svart bläckpenna. Ibland påbörjar hon brevet på tunnelbanan, på vägen till skolan, och avslutar det på skrivmaskinen därhemma. Ibland är det tvärtom, att hon påbörjar det på skrivmaskinen, skriver klart det på tunnelbanan och ber om ursäkt för sin slarviga handstil.
Mildred berättar inte omedelbart för sin mor att hon har blivit av med jobbet på Berlins universitet. Hon ska vänta ett tag med det. Kanske en vecka. Kanske två. Hon vill inte bekymra Georgina Fish, som bor 31
i ett litet rum med bruna tapeter på andra sidan Atlanten och har en tendens att oroa sig.
3 Avskedad. Uppsagd. Sparkad. Oavsett ordval är kontentan densamma. Den beskäftiga förvaltaren vägrade ange skälet. Av diverse skäl blir kontrakt för diverse personer vid diverse tidpunkter inte förnyade. Mildred är tjugonio och ännu doktorand, har kommit halvvägs med sin avhandling. Hon hade tänkt undervisa i amerikansk litteraturhistoria fram till disputationen. Vad ska hon göra nu? Hon kan gå kurser på universitetet men får inte undervisa mer. En grupp studenter har gjort en namninsamling för att få universitetet att ompröva sitt beslut. Det är till ingen nytta. Livet och rörelsen i korridoren, de hasande fotstegen, dörrvredet i hennes hand, känslan av den kalla metallen – allt är symboler för den tid hon ägnat här och påminner henne om att hon inte får komma tillbaka. Hon öppnar dörren till klassrummet och stiger in. Studenterna, som sitter i rader framför henne, reser sig upp. Detta är sed vid tyska universitet, ett sätt att visa respekt. När hon ser vad de har gjort med hennes kateder överväldigas hon av känslor. Ovanpå den ligger en stor och vacker trave med lavendel och gyllengula blommor. Med tårar i ögonen drar hon ett tafatt skämt. Den är så hög att jag inte kan se er!
4 Bara ett stenkast därifrån ligger Opernplatz, ett stort torg. Här syns studenter med böcker i axelväskorna umgås på rasterna och spatsera förbi operahusets ståtliga karamellfärgade pelare. På kvällen fylls torget med rika operabesökare och intill dem går trashankar med utsträckta handflator. Opernplatz är ett koncentrat av hela det tyska samhället. 32
Nästa år ska medlemmar av ett nazistiskt studentförbund bränna tjugofemtusen böcker här, kasta dem på ett enormt bål mitt på torget. Förbundet ska arrangera liknande bokbål på universitet runt om i hela Tyskland och sprida en lista över författare som anses avvikande, orena, ”otyska”. Listan ska innehålla Nobelpristagare och obskyra författare, filosofer och dramatiker, romanförfattare och fysiker. Böcker av judar, kristna och ateister ska fördömas, liksom böcker av kommunister, socialister och anarkister. Nästan varenda bok som Mildred använde i undervisningen under de två år hon undervisade på Berlins universitet ska komma att eldas upp.
5 Riksdagen är en av demokratins hörnstenar och tjänar som kontrollfunktion för rikspresident Paul von Hindenburgs maktutövande. Platser i riksdagen är tillgängliga för en hisnande mängd politiska partier, alltifrån de väletablerade till de fanatiska extremisterna. I riksdagsvalet 1928 fick Nazistpartiet mindre än tre procent av rösterna. 1930 fick det arton procent. Och 1932? Fascismen är på framfart i Tyskland, men tycks fortfarande möjlig att besegra. Vänsterpolitikerna är många fler än nazisterna. Den 31 juli 1932 – två dagar efter det att Mildred har blivit avskedad från Berlins universitet – hålls ett nytt val. När hon går omkring i Berlin ser hon nazipropaganda överallt där fattiga och arbetslösa håller till: parker, torg, tågstationer och offentliga toaletter. Affischer med hakkors utlovar ”Arbete! Frihet! Bröd!”. Hitler använde samma paroll när han ställde upp i presidentvalet i mars och förlorade. Rikspresident Hindenburg har just inlett sin andra sjuåriga mandatperiod. Vad Hitler ska göra härnäst är oklart. Mildred inväntar resultatet från riksdagsvalet med stigande oro. Hennes grannar väntar de också, flockas kring tidningskioskerna som ligger utspridda i kvarteret.
33
6 Nazistpartiet får 37 procent av rösterna. För första gången i historien blir det största parti i riksdagen. Socialdemokratiska partiet hamnar efter med sina 22 procent. Kommunistiska partiet kommer ännu längre efter med 15. De återstående 26 procenten fördelas mellan ett käbblande mischmasch av partier. Varenda upptänklig synvinkel finns representerad. De har namn som ”Radikala centerpartiet” och ”Tyska medelklassens riksparti” och ”Nationella centerpartiet mot fascism och socialism” och ”Tyska bondepartiet” och ”Kristsociala folkpartiet” och ”Rättviserörelsen mot alla partier och lönesänkningar och för arbetslöshetsersättning” och ”Högsta lön åt statstjänstemännen, 5 000 mark åt de arbetslösa och krigsoffren, de hittilldags nedtrampade”. Direkt efter Nazistpartiets seger begär Hitler av rikspresident Hindenburg att han ska utse honom till Tysklands rikskansler. Hindenburg vägrar.
7 Mildred läser Mein Kampf. Hitlers bok har publicerats i två volymer, den första 1925, den andra 1926. År 1932 är boken inte vida läst i Tyskland – inte än. Inte heller finns det någon engelsk översättning utgiven. Mildred är orolig för att amerikanerna inte förstår hur farlig Hitler är. Tyskarna förstår det inte heller. Alltför många avfärdar honom. De flesta tyska tidningar avböjde att recensera Mein Kampf när den kom ut. En tidning förutspådde att Hitlers politiska karriär skulle vara ”helt över” när folk hade läst hans pladder. En annan gjorde narr av Hitlers ”luddiga tankar”. Även nazister och högerorienterade nationalister gav honom kängor. Den nazistvänliga tidningen Deutsche Zeitung fnös åt Hitlers ”ologiska svammel”. Den nationalistiska tidningen Neue Preussliche Zeitung rasade: ”Man söker skarpsinthet och finner bara arrogans, man söker stimulans och blir uttråkad, man söker kärlek och entusiasm och finner bara plattityder, man söker sunt hat och finner förolämpningar … Är detta boken för det tyska folket? Det 34
vore förfärligt!” När Hitler skröt om att hela Tyskland väntade ivrigt på hans bok, hånskrattade den antisemitiska tidningen Das Bayerische Vaterland åt hans självgodhet. ”Åh, så blygsamt! Varför inte hela universum?” I skämtteckningar drev man glatt med Hitler. Det populära magasinet Simplicissimus prydde framsidan med en hånfull karikatyr av Hitler där han försöker kränga Mein Kampf till ointresserade kunder i en ölhall. Det var i en ölhall i München, Hofbräuhaus, som Hitler vid trettio års ålder höll ett av sina första viktiga tal. Sammanhanget var ett möte arrangerat den 24 februari 1920 av Tyska arbetarpartiet, ett okänt parti med bara hundranittio medlemmar av vilka Hitler var en. Hitler hade stridit i första världskriget och låg fortfarande i armén på så vis att han arbetade för Reichswehrs underrättelseavdelning. Han ogillade arbetarpartiets styrelse, ett gäng evigt trätande latmaskar som utsåg en struntförnäm läkare till att hålla det första talet. När läkaren var klar hoppade Hitler upp på ett långbord som stod precis i mitten av massan. Hans talarstil var provokativ, hans språk vardagligt och ibland grovt. Han gastade ut förolämpningar mot politiker, kapitalister och judar. Han kritiserade riksfinansministern för att stödja Versaillesfördraget, en förnedrande eftergift till krigets segrare som, varnade han, skulle tvinga tyskarna till underkastelse om de inte kämpade emot. ”Vårt motto är idel kamp!” skrek Hitler. Publiken i ölhallen, en sjudande blandning av arbetar- och medelklassmän, brast ut i jubel uppblandat med hånskratt. Hans kontroversiella tal drev upp antalet deltagare vid kommande möten med arbetarpartiet, som vid slutet av 1921 hade växt till 3 300 medlemmar och hade ett nytt namn, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, ofta förkortat till Nazistpartiet. Det hade också en ny ordförande, Hitler, som gav sig själv en ny titel: Führer (anförare). Simplicissimus förlöjligade Führern som en obetydlig aktör på Tysklands politiska arena. Från 1921 till 1932 figurerade Hitler i magasinet som en harmlös idiot. En skämtteckning från 1930 framställde honom som en korkad skolpojke som kopierar avsnitt ur Das Kapital medan Karl Marx spöke skäller ut honom (”Adolf, Adolf! Ge tillbaka mina 35