Passageraren Stella Maris
Cormac McCarthy
Passageraren Stella Maris Översättning av Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag
Av Cormac McCarthy har tidigare utgivits: Dessa vackra hästar 1993 Övergången 1994 Städerna på slätten 1999 Vägen 2008 No Country for Old Men 2009 Blodets meridian 2010 Guds barn 2015 På annat förlag: Mörkret utanför 2022
Hamletcitaten på s. 12 och s. 533 är hämtade ur Britt G. Hallqvists översättning från 1986. Citatet ur Robert Frosts dikt ”Provide, provide” på s. 144 är översatt av Sven Christer Swahn. Citatet ur Montaignes essay ”Om vänskap” på s. 617 är, med en pronomenändring, hämtat ur Jan Stolpes översättning från 2012. Översättaren vill tacka professor Måns Henningson vid Institutionen för fysik på Göteborgs universitet för vägledning inom matematik och fysik. w
FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-019924-1 Originalets titel: The Passenger och Stella Maris the passenger Copyright © 2022 by Cormac McCarthy stella maris Copyright © 2022 by Cormac McCarthy Omslag: Nina Ulmaja Tryck: ScandBook, EU 2023
Passageraren
Det hade snöat lätt under natten och hennes frusna hår var gyllene och kristalliserat och ögonen var frusna och hårda som sten. Den ena gula kängan hade trillat av och stod i snön nedanför henne. Kappans form låg pudrad av snö där hon hade släppt den och hon var bara klädd i en vit klänning och hängde bland vinterträdens nakna grå stolpar med nedböjt huvud och händerna lätt utåtvända som hos en viss sorts ekumeniska statyer vars hållning säger att deras historia bör beaktas. Att världens djupaste fundament bör beaktas så som det står att finna i sorgen hos hennes varelser. Jägaren knäböjde och körde ner geväret så att det stod upp i snön bredvid honom och han tog av sig handskarna och lät dem falla och han lade den ena handen på den andra. Han tänkte att han borde be men kunde ingen bön för detta. Han sänkte huvudet. Elfenbenstorn, sa han. Gyllene hus. Han stod där länge på knä. När han öppnade ögonen såg han konturerna av något halvt begravet i snön och böjde sig fram och borstade bort snön och plockade upp en guldkedja med en stålnyckel och en ring i vitguld. Han stoppade dem i en ficka på jaktrocken. Han hade hört vinden under natten. Vindens verk. En soptunna som skramlade fram över markstenarna bakom huset. Snön som blåste där ute i skogens mörker. Han tittade upp mot de kalla emaljerade blå ögonen som gnistrade i det svaga vinterljuset. Hon hade bundit ett rött skärp om klänningen för att bli hittad. En färgklick i den rigorösa ödsligheten. På denna juldag. Denna kalla och knappt timade juldag. 7
I Detta är alltså Chicago på vintern under hennes sista år i livet. Om en vecka ska hon återvända till Stella Maris och därifrån ska hon vandra ut i de dystra skogarna i Wisconsin. Neurosedynkillen The Kid hittade henne i en möblerad lägenhet på Clark Street i Near North Side. Han knackade på dörren. Ovanligt för att vara han. Självklart visste hon vem det var. Hon hade väntat på honom. Och det var hursomhelst ingen riktig knackning. Mer som ett daskande. Han vankade av och an vid sängens fotände. Han stannade för att säga något men ångrade sig och började vanka av och an igen under det att han vred sina händer som skurken i en stumfilm. Fast det var förstås inga riktiga händer. Bara fenor. Ungefär som på en säl. I den vänstra vilade han nu sin haka medan han stod still och betraktade henne. Tillbaka på allmän begäran, sa han. I egen hög person. Du tog lång tid på dig. Jo. Vi hade rödljus hela vägen. Hur visste du vilket rum det var? Lätt. Rum 123. Ett tu tre är man där. Hur har du det med pengar? Jag har en del kvar. The Kid såg sig omkring. Jag gillar vad du har gjort med stället. Vi kanske kan ta en rundtur i trädgården efter teet. Vad har du för planer? Jag tror att du vet hur mina planer ser ut. 9
Jo. Det ser visst inte så lovande ut. Inget varar för evigt. Ska du lämna en lapp? Jag skriver ett brev till min bror. En dyster sammanställning kan jag tänka. The Kid stod vid fönstret och tittade ut mot den råa kylan. Mot den snöiga parken och den frusna sjön bortanför. Jaja, sa han. Livet. Vad kan man säga? Det passar inte alla. Fy fan, man blir så instängd på vintern. Är det allt? Vilket då? Är det allt du har att säga? Jag tänker. Han vankade av och an igen. Sedan stannade han. Tänk om vi bara packade och stack? Det skulle inte göra någon skillnad. Hur vore det om vi bara stannade då? Vadå, åtta år till med dig och dina kolportörpolare? Nio, mattesnillet. Nio då. Varför inte? Nej tack. Han vankade. Gned långsamt sitt lilla ärrade huvud. Han såg ut som om han förlösts med istång. Han stannade vid fönstret igen. Du kommer sakna oss, sa han. Vi har varit med om mycket tillsammans. Absolut, sa hon. Det har varit underbart. Men alltså. Allt det är ovidkommande. Ingen kommer att sakna någon. Vi hade inte ens behövt komma, ska du veta. Jag vet inte vad ni behövde göra och inte. Jag har ingen insyn i era plikter. Det har jag aldrig haft. Och nu bryr jag mig inte. Nä. Du har ju alltid trott det värsta. Och jag har sällan blivit besviken. 10
Det är inte alla ektromeliska hallucinationer som dyker upp i budoaren på ens födelsedag som är ute efter en. Vi försökte sprida lite solsken i en bedrövad värld. Vad är det för fel med det? Det är inte min födelsedag. Och jag tror vi vet vad ni har spridit. Hursomhelst, ni kommer aldrig att vinna min välvilja så bara glöm det. Du har ingen välvilja. Den tog just slut. Så mycket bättre. The Kid såg sig om i rummet. Herregud, sa han. Det här stället suger verkligen. Såg du vad som sprang över golvet där? Har vi helt slut på Zyklon-B eller? Du har väl aldrig varit mammas lilla hjälpreda men nu tror jag att du har överträffat dig själv. En gång i tiden skulle du inte ha satt din fot i ett sådant här råtthål. Sköter du den personliga biten? Det har du inte med att göra. Bara ännu en i raden av ovårdade lokaliteter. Nåja. Du vet visst inte vad som väntar om du löper linan ut. Om du ursäktar det krassa språkbruket. Har du funderat på att gå i kloster? Okej. Tänkte bara jag skulle fråga. Kan vi inte bara försöka bli sams om det som är möjligt och släppa resten. Inte göra det värre än det är. Ja ja visst visst. Du visste att det skulle bli så här. Du gillar att låtsas att jag har hemligheter för dig. Du har det. Hemligheter. Jäklar vad kallt det är här inne. Man hade kunnat hänga kött på det här stället. Du kallade mig en spektral operator. Jag kallade dig vadå? En spektraloperator. Det har jag aldrig sagt. Det är en matematisk term. Visst. Enligt dig. 11
Du kan slå upp det. Det säger du jämt. Du gör ju aldrig det. Nej, visst. Mycket vatten under broarna nu. Är det så det är? Är du orolig för att få ett dåligt omdöme i utvärderingen? Kalla det vad du vill, prinsessan. Vi gjorde så gott vi kunde. Sjukdomen dröjer sig kvar. Det gör inget. Dröjandet är snart slut. Just det, jag tappar den bollen hela tiden. Iväg mot det oupptäckta landet från vars gräns ingen eller hur fan det nu var. Glömmer du ofta saker? Talesätt bara. Jag glömmer inte mycket. Fast du verkar inte kunna erinra dig vilket skick du befann dig i när vi först dök upp. Jag behöver inte erinra mig. Jag befinner mig fortfarande i det skicket. Jo, visst. Rätta mig om jag har fel men jag tycker att jag minns en flicka som stod på tå och kikade genom en liten bländare som sällan nämns i arkiven. Vad såg hon? En figur vid grinden? Men det är väl inte den riktiga frågan. Den riktiga frågan är om den såg henne. En liten ljusprick. Vem skulle lägga märke till det? Men helveteshundarna kan passera genom en vigselring. Visst har jag rätt? Jag mådde bra tills ni dök upp. Du är ju fan helt otrolig. Vet du det? Men, jag får väl ge dig den. Som torsken sa till den blinda horan. Helvetets egna, står där och dreglar och spanar, och hon försöker titta över axeln på dem. Vad finns där ute? Vet inte. Någon atavism från en död förfaders psykos har kommit in från regnet. Sitter där i hörnet och röker. Äh vafan. Jag tar och tänder i salongen. Ingen mening. Stäng av projektorn. Vem beställde ens de här grejerna? Man rullar ihop skärmen så visas skiten på väggen. Den andra saken du kallade mig var patogen. 12
Du är en patogen. Ser du? Tänker de komma in eller? Vem tänker komma in? Lägg av. Jag vet att de är där ute. Horten, alltså. Just precis. Allt i sinom tid. Jag ser deras fötter under dörren. Jag ser skuggorna från deras fötter. Fötter och skuggor från fötter. Precis som i den verkliga världen. Vad väntar de på? Vem vet? De kanske inte känner sig välkomna. Det har aldrig hindrat dem förr. The Kid höjde ett malätet ögonbryn. Menar du det? sa han. Det menar jag, sa hon och drog filten om axlarna. Det var ingen som bjöd in er. Ni bara dök upp. Okej, sa The Kid. Det är alltså någon i korridoren? Då tar vi väl en titt. Han gled bort till dörren med ett långt skär och stannade och kavlade upp ärmen och tog tag om dörrvredet med fenan. Är du beredd? ropade han. Han slängde upp dörren. Korridoren var tom. Han såg på henne över axeln. Ser ut som att de stack. Såvida inte – hur ska jag uttrycka det här – det bara var i din fantasi? Jag vet att de var där. Jag känner lukten av dem. Jag känner miss Vivians parfym. Och jag känner definitivt lukten av Grogan. Säkert? Det skulle kunna vara någon som kokar kålsoppa längre bort i korridoren. Något mer? Svavel? Rök? Han stängde dörren. Inom en sekund var gänget tillbaka utanför. Hasade runt och hostade. Han gnuggade fenorna. Som om han ville värma dem. Okej. Var var jag? Vi kanske ska uppdatera dig kring några av projekten. Du kanske stabiliseras om du får se en del av framstegen vi har gjort. 13
Stabiliseras? Vi körde grejerna vi fick av dig och än så länge ser allt bra ut. Vadå för grejer? Ni har inte fått något av mig. Nänä, visst. Vi får fortfarande ut hundra lepta på en drakma vilket är okej på så vis att det inte är helt fel men vi hoppas att det mesta av de klassiska grejerna försvinner i tvätten så vi kan komma igång med det renormala. Man får alltid syn på något annat skit när man sätter ljuset på det. Man måste differentiera, inget mer med det. Blir inga skuggor vid den här skalan, förstås. Det är ett gäng svarta sprickor man kollar på. Vi vet nu att kontinuumet faktiskt inte bara fortsätter. Det är inte linjärt, Laura. Hur man än kokar ner det kommer det inte att landa i någon periodicitet. Ljuset kommer förstås inte att överbrygga gapet på den här nivån. Kommer inte att nå från strand till strand, så att säga. Så vad är det i mellanrummet som man skulle vilja hålla på med men som man inte ser på grund av ovannämnda svårigheter? Vet inte. Vad sa du, sa du? Inte mycket till hjälp? Varför är det si varför är det så? Jag vet inte. Varför krymper inte fåren när det regnar? Vi håller på att jobba fram ett nät här. När det inte finns någon rymd kan man inte extrapolera. Vart skulle man ta vägen? Man skickar ut grejer men vet inte var de har varit när de kommer tillbaka. Okej. Ingen fara på taket. Man behöver bara hugga tag och göra en del gudalika beräkningar. Det är där du kommer in. Det finns grejer här som kanske bara är virtuella eller så är de inte det men det måste finnas regler som styr annars får du tala om var fan reglerna håller hus. Vilket är just det vi är ute efter, Alice. Välsignad vare Jesus-reglerna. Man stoppar ner allt i en burk och sedan namnger man burken och tar det därifrån à la Gödel och Church och under tiden drar de verkliga sakerna som antagligen är något substrat av substratet iväg utav bara helvete nedåt vägen utifrån föresatsen att det som inte har någon massa inte kan ha någon volymvariant eller liknande och därför inte har någon form och det som inte kan plattas till kan inte blåsas upp och vice versa i bästa 14
kommutativa stil och vid det här laget – för att låna en term – har vi kört fast. Eller hur? Du vet inte vad du pratar om. Det är bara rappakalja. Det säger du? Glöm inte vems hand som vilar på nand-grinden, Ducky. För det är inte pederasten och det är inte snubben i den röda runtunikan. Om du fattar vad jag menar. Vänta lite. Det ringer. Han rotade runt i fickorna och fick upp en enorm telefon och tryckte den till sitt knotiga öra. Fatta dig kort, Kurt. Vi sitter i möte här. Jo. En halvfientlig. Okej. Andra basen. Vi går fan på syre här uppe. Nej. Nej. Osis, Otis. Två fel blir ingen hel rätt. De är ett gäng finniga apkadaver och det kan du hälsa dem från mig. Ring mig sen. Han lade på och tryckte ner antennen med fenans handlov och knölade in telefonen i kläderna igen och tittade på henne. Det är alltid någon som inte vet vart de ska få sin info. Var de ska få sin info. Visst. Tillbaka till diagrammen. Jag vet vad du tänker. Men ibland måste man bara satsa på ekvivalens. Kör en montecarlo på den jäveln så är det klart sen. Det finns både fördelar och nackdelar. Vi har inte fram till jul på oss. Det är jul. Nästan. Jaha, visst. Hursom. Var någonstans var jag? Gör det någon skillnad? Det främsta labbverktyget kommer bli servomekanismen. Herre och slav. Rigga upp en pantograf. Stick in ritstiftet i dilemmat och rotera. Räkna till fyra. Tecken blir till tecken. Upprepa tills lemniskatan visar sig. The Kid gjorde ett litet krumsprång och gled iväg en bra bit på linoleummattan innan han stannade och började vanka av och an igen. De satsar på storviltet. Pangpangdags på savannen, mannen. Gott om brudar med i leken trots allt gnäll man hör från forskarpinglorna. Jag sa åt mitt crew att kolla upp det. Vi har madam Curry. Vi har Pamela Dirac. 15
Vem, sa du? För att inte tala om alla som är namnlösa för tillfället. Herregud kan du inte gaska upp dig lite? Du behöver komma ut oftare. Hur var det du sa? Efter beräkningar kommer efterräkningar? Vet du vad. Humorpaus. Okej? Säg till om du har hört den förut. Musse Pigg har ansökt om skilsmässa och domaren tittar ner och säger: Om jag förstår saken rätt menar du att din fru Mimmi Pigg har för långa ben. Stämmer det? Och Musse Pigg svarar: Nej, ers nåd, det var inte det jag sa. Det jag sa var att hon bara ligger där med långa ben. The Kid klampade runt i rummet och tog sig för midjan och skrattade sitt yack-yackande skratt. Du sabbar alltid poängen. Vad skrattar du åt? O-ho, flämtade han. Vadå? Du sabbar alltid poängen. Hon ligger inte med långa ben, hon ligger med Långben. Vad är skillnaden? Hon knullade med hans kompis. Du fattar ingenting. Nehej. Men där fick vi dig allt. Poängen är hursomhelst att du måste skaka av dig det. Vad är det du tror? Att Bobby Shafto ska vakna från de döda och komma och rädda dig i sista sekunden? Med silverspännen på skorna eller vafan det nu är? Det loppet är kört, Cherise. Eftersom han smashade skallen i sin racermaskin. Hon vände bort blicken. The Kid skuggade ögonen med ena fenan. Jaja, sa han. Det fångade visst hennes uppmärksamhet. Du vet inte vad du pratar om. Inte? Hur länge har han legat och snusat nu? Ett par månader? Han lever fortfarande. Han lever fortfarande. Men för i helvete. Om han lever spelar väl ingen roll. Vi vet båda två varför du inte tänker stanna kvar visavi den fallne. Vad är det? Har du tappat målföret? Jag tänker gå och lägga mig. 16
Det är för att vi inte vet vad som kommer att vakna. Om det vaknar. Vi vet båda två hur stor chansen är att han tar sig ur det här mentis intactus och trots att det är ruter i flickan tror jag inte att hon kommer att vara lika betuttad i det rudiment som kan tänkas dröja sig kvar bakom dimmiga ögon och dreglande mun. Nåja vad vet jag. Man kan aldrig veta vad som väntar. Ni skulle antagligen ha hamnat i Chitlinland. Bara ni två. Käkat friterat sidfläsk och grits eller vad de nu äter för skit där nere i mammajuckarnas land. Det är väl inte riktigt som att frottera sig med motorsporteliten i Europa men det är i alla fall tyst och lugnt. Det kommer inte att hända. Jag vet att det inte kommer att hända. Bra. Och hur går vi vidare här då? Jag skickar ett vykort. Det har du aldrig gjort förut. Det blir annorlunda nu. Tror jag säkert. Tänker du ringa din mormor? Och säga vad? Jag vet inte. Något. Jisses, Jasmine. Det finns mycket kvar att göra ska du veta. Kanske det. Men inte för mig. Men hur är det med nattgrinden och de onämnbaras lya? Är du inte rädd för dem? Jag får ta den risken. Jag skulle tro att tavlan blir svart när jag slår av brytaren. Vi har verkligen ansträngt oss ska du veta. Ledsen för det. Men om jag skulle berätta en del saker som jag egentligen inte får berätta? Inte intresserad. Saker du verkligen skulle vilja veta. 17
Du vet ingenting. Du hittar bara på. Jo. Men en del av det är rätt bra. En del av det. Vad sägs om den här: Vad är svart och vitt och rött i en enda röra? Jag har inte den blekaste. Trotskij i frack. Underbart. Okej. Den här då. Två jägare är ute i skogen när en av dem faller ihop. Den har du redan berättat. Aldrig. Larmoperatören ber honom först att försäkra sig om att kompisen verkligen är död och sedan hörs ett skott. Jo. Okej. Kolla här. Jag håller på med några nya nummer. Jag har några av de gamla hederliga Chautauquastältnumren på gång. Du har ju alltid gillat klassikerna. En del kostymreparationer. Ett par veckors repetition. God natt. Jag har till och med fått tips om fler åttamillimetersrullar. För att inte tala om skokartongen med bilder från fyrtiotalet. Los Alamos- grejer. Och några brev. Vadå för brev? Familjebrev. Brev från din mor. Du snackar så mycket skit. Alla breven blev stulna. Säger du det? Kanske det. Vad tänker du göra? Sova. Jag menar på längre sikt. Jag med. Okej. Spara det bästa till sist. Jag fattar. Gör dig inget besvär. Det är okej. Det är inte som att jag inte vet vart det här var på väg. 18
Vem vet? Kanske vill du se hur du kommer att ha det. Det förgångna är framtiden. Blunda nu. Och om jag inte vill blunda då? Ställ upp lite va. Okej, visst. Då så. Vi kör den gamla stilen. Vem vet? Det här kan bli saftigt. Han drog fram en stor fyrkantig silkesduk någonstans ur kläderna och fluffade upp den och sträckte ut den och visade båda sidorna för henne. Han höll ut den från kroppen och skakade. Sedan ryckte han bort den. I en rottingstol satt en gammal man i en dammig svart frackrock. Randiga byxor och grå väst. Svarta chevreauskor och mollskinns damasker med pärlemorknappar. The Kid bugade sig och tog ett par steg tillbaka och synade honom från topp till tå. Jaha ja. Var grävde vi upp honom tro? Yack yack yack. Han daskade till den gamle mannen i ryggen och ett dammoln steg upp. Den gamle böjde sig fram och hostade. The Kid klev åt sidan och viftade bort dammet med fenan. Herregud. Det var ett tag sedan den här såg dagens ljus, va? Nå, farbror, hur ter sig världen för dig? Vi kan behöva en annan blick på saken. Den gamle mannen höjde huvudet och såg sig omkring. Blek med insjunkna ögon. Han justerade kravatten med ett ryck uppåt i knuten och kisade. Vilken klassisk kostym, va? sa The Kid. Lite vissen av markfukten kanske. Han gifte sig i den stassen. Lilla frugan var sexton. Men då hade han förstås redan satt på henne i ett par år så hon var inte mer än fjorton vid premiärtillfället. Till sist lyckades han göra henne på smällen och ta-da, här är vi allihop. Snuskhummern var äldre än hennes far. Artonhundranittiosju tror jag att det var. En formell tillställning. Mycket vitt och under hot. Hursomhelst det var väl det. Jag tänkte den gamle pajsaren kunde ha något att säga men han verkar lite förvirrad. Har han inte lite slagsida åt styrbord? 19
The Kid rätade upp den gamle mannen i stolen och tog ett steg tillbaka och synade honom med ena ögat för att se om han satt lodrätt. Höll upp en paddelliknande fena och kisade. Han borde kunna gå käpprätt åt något håll nu. Yack yack yack. Nåja vad vet jag. Visst, han är ingen skrattfest precis. Vänta lite. Det är ju tänderna. Han saknar tänderna. Den gamle mannen hade öppnat sin läderartade mun och drog nu ut fläckiga bomullstussar han haft i kinderna och stoppade dem i frackfickan. Han harklade sig och såg sig dystert omkring. Vad gör han nu? sa The Kid. Det är något i västfickan. Vad är det, en klocka? Herregud. Säg inte att han drar upp den? Lyssnar han på den? Den kan ju inte funka. Nix. Han skakar den. Rätt tjusig klocka faktiskt. En Half Hunter. Säkert med vilande hakgång. Såja grabben. Ruska lite på den. Nix. Händer inget. Den gamle mannen klapprade med tandköttet. Vänta lite, sa The Kid. Nu kommer det. Nyheter från andra sidan av något. Det är fan inte mycket tack jag får för all skit jag gör för dig. Var, väste den gamle mannen, är toaletten? The Kid rätade på ryggen. Vafan? Var är toaletten? Är det allt? Vad i hela jävla helvete. Ska du inte bara ta ditt ostmögliga arsle och dra kanske? Var är toaletten? Herrejävlar. Den är i korridoren. Ut med dig bara. Den gamle mannen reste sig ur stolen och hasade bort mot dörren. Ett fint damm singlade till golvet bakom honom. En liten varelse av något slag trillade ur kläderna och rasslade in under sängen. Han fumlade med dörrvredet och fick upp dörren och raglade ut i korridoren och var borta. Herregud, sa The Kid. Han gick bort till dörren och daskade igen den och vände sig om och lutade sig mot den. Han skakade på huvudet. Ja. Vad ska man säga? Det var en dålig idé, okej? Skit samma. Vissa regnar bort. Vi får ta in några från det gamla gänget. De kanske kan muntra upp oss lite. Jag vill inte ta in några från det gamla gänget. Jag ska gå och lägga mig. 20
Du sa det ja. Bra. Vänta får du se. Vet du vad, Smulan, jag vill inte lägga sten på börda men allt är på väg att kuka ur fullständigt. Och under tiden är du här för att plåga mig. Mår du bra? Ingen feber? Vill du ha ett glas vatten? Hon kröp ihop i sängen och drog täcket över sig. Släck ljuset när du går. The Kid vankade fram och tillbaka. Ditt namn drogs inte ur en hatt, ska du veta. Jag vet inte vad det är meningen att du ska veta och vad du inte ska veta. Jag jobbar bara här. Är jag en operator? Då är jag väl en operator då. Och kanske finns det någon som vet vad som väntar bortom kröken men det gäller inte undertecknad. Kom igen. Jag kan inte prata med dig om du har huvudet under täcket. Tänker du inte ens säga hejdå? Hon drog ner täcket. Öppna dörren så vinkar jag. The Kid gick bort till dörren och öppnade den. Där var de allihop. Försökte kika in, vinkade, några av dem stod på tå. Hejdå, ropade hon. Hejdå. The Kid föste bort dem med en schasande rörelse. Som en nunna med en trupp skolbarn. Han stängde dörren. Okej, sa han. Är vi färdiga nu? Jag vet inte, stumpan. Du gör det inte lätt. Jag följer inte med dig till hispan så du vet. Bra. I koncentrerade populationer av mentalfall uppstår vissa krafter. Det har en oroande effekt på en. Ta du och tillbringa lite tid på dårhuset själv så får du se. Jag vet. Det har jag gjort. Valmöjligheter är det man kallar det man har. Sluta citera mig. Du vill inte prata med mig. 21
Nej. Finns det något alls kvar här? Några sista råd till de levande? Ja. Sluta vara det. Herregud. Iskallt. Bara släck lampan så tackar vi för det här livet. Vi kommer att sakna dig. Kommer ni att sakna er själva? Vi stannar kvar. Det finns alltid jobb som behöver göras. Han såg lite moloken ut där han stod men gaskade upp sig. Okej, sa han. Om det är så landet ligger. Jag är inte dummare än att jag fattar när någon ger mig en vink. Han lade en fena över sin lilla kulmage och gjorde en sorts bugning och sedan var han borta. Hon drog upp täcket över huvudet. Sedan hörde hon dörren öppnas igen. När hon tittade efter hade The Kid kommit in igen och han klev tyst fram till mitten av rummet och tog tag i en av ryggspjälorna på rottingstolen och lade upp den på axeln och gick ut och stängde dörren efter sig. Hon sov och i sin sömn drömde hon att hon sprang efter ett tåg med sin bror som också sprang längs banvallen och på morgonen lade hon till det i brevet. Vi sprang efter tåget Bobby och det försvann långsamt bort från oss i natten och ljuset avtog i mörkret och vi snubblade fram över spåret och jag ville stanna men du tog min hand och i drömmen visste vi att vi var tvungna att ha kvar tåget i sikte annars skulle vi förlora det. Det skulle inte hjälpa att bara följa spåret. Vi höll varandra i hand och vi sprang och sedan vaknade jag och det var morgon.
22
Han satt invirad i en av de grå räddningsfiltarna från nödväskan och drack hett te. Det mörka vattnet skvalpade omkring. Kustbevakningens båt som hade stannat hundra meter bort gungade i dyningarna med gångljuset på och bortanför den halvannan mil norrut syntes ljusen från lastbilarna på vägbron, på väg öster ut från New Orleans på US90 mot Pass Christian, Biloxi och Mobile. Mozarts andra violinkonsert spelades på kassettdäcket. Lufttemperaturen var sju grader och klockan var nolltre sjutton på morgonen. Dykskötaren låg på armbågarna med ett headset och såg ner i det mörka vattnet under dem. Då och då flammade havet upp i ett mjukt svavelaktigt sken tolv meter ner där Oiler jobbade med skärbrännaren. Western betraktade skötaren och blåste på teet och smuttade på det och han betraktade ljusen som rörde sig över vägbron som långsamma vattendroppar på en vajer. De blinkade svagt när de passerade bakom betongpelarna. Pålandsvinden smet förbi den västra spetsen av Cat Island och det gick lite sjö. Det luktade olja och från öarna kom mustiga tidvattenodörer från mangroven och saltgräsängarna. Skötaren satte sig upp och tog av sig headsetet och började rota i verktygslådan. 23
Hur går det för honom? Helt okej. Vad vill han ha? Den stora avbitartången. Han häktade fast en tång i en karbinhake och klickade fast karbinhaken på arbetslinan och såg tången glida ner i havet. Han tittade på Western. Hur djupt kan man jobba med acetylen? Tio elva meter. Och efter det är det oxyarc. Ja. Skötaren nickade och tog på headsetet igen. Western tog den sista klunken te och skakade ut bladresterna och stoppade tillbaka muggen i väskan och fick fatt i simfenorna och tog på sig dem. Han lät filten glida av axlarna och reste sig och drog upp våtdräktens dragkedja och böjde sig ner och lyfte upp tuberna i remmarna och tog på sig dem. Han knäppte fast remmarna och drog på sig cyklopet. Skötaren sköt undan headsetet. Gör det något om jag byter kanal? Western lyfte upp cyklopet. Det är en kassett. Gör det något om jag byter kassett? Nej. Skötaren skakade på huvudet. Flyga ut oss i helikopter i det här svinkalla vädret klockan ett på natten. Jag fattar inte varför det är så bråttom. Du menar att de är döda allihop. Ja. Och hur vet du det? Det är det enda rimliga. Western tittade bort mot kustbevakningens båt. Ljusen från 24
lamporna rörde sig fritt i det mörka vattnets vågor. Han tittade på skötaren. Enda rimliga. Ja du. Han tog på sig handskarna. Strålkastarens vita kägla rusade fram över vattnet och for tillbaka igen och sedan slocknade den. Han tog på sig bältet och knäppte det och stoppade regulatorn i munnen och drog ner cyklopet och klev ner i vattnet. Han sjönk sakta genom mörkret mot skärbrännarens spo radiska ljus. Han kom till stabilisatorn och landade på flygplanskroppen och vände sig om och simmade långsamt framåt medan han lät handen glida utmed det släta aluminiumet. Kände bultarnas huvuden genom handsken. Skärbrännaren flammade till igen. Flygplanskroppens kontur försvann som en tunnel i mörkret. Han sparkade sig förbi de skrymmande höljena med sina turbofläktmotorer och gled ner till sidan av kroppen i rundeln av ljus. Oiler hade skurit av låsmekanismen och dörren stod öppen. Han var precis innanför och hukade sig mot skiljeväggen. Han gjorde en gest och Western tog sig in och Oiler lyste med lampan nedåt gången. Folk satt i sina säten, håret flöt. Munnarna var öppna, ögonen var tomma på frågor. Verktygskorgen stod på golvet innanför dörren och Western sträckte sig fram och tog den andra dyklampan och drog sig in i planet. Han sparkade sig långsamt fram genom gången ovanför sätena, tuberna gled utmed taket. De dödas ansikten var ett par decimeter från honom. Allt som kunde flyta satt uppe i taket. Blyertspennor, kuddar, frigolitmuggar. Pappersark där bläcket flutit ut i hieroglyfiska fläckar. Klaustrofobin tilltog. Han gjorde en kullerbytta och vände om och tog sig tillbaka. Oiler simmade med lampan längs utsidan av flygplanskroppen. Ljuset bröts i en krona i dubbelglasets luftspalt. Western fortsatte framåt och klämde sig in i cockpiten. 25
Andrepiloten var fortfarande fastspänd i sätet men förste piloten svävade uppe i taket med hängande armar och ben som en jättelik marionettdocka. Western lyste med lampan på instrumenten. De dubbla gasreglagen i konsolen var neddragna helt i botten. Mätarna var analoga och när kretsarna kortslöts i vattnet hade de gått tillbaka till neutralt läge. Det fanns ett fyrkantigt hål i panelen där en del av avioniken hade tagits bort. Något hade suttit fast med sex skruvar av hålen att döma och tre kontakter hängde ner där kontaktdonen hade kopplats ur. Western kilade fast knäna mot sätenas baksidor. Fin rostfri Heuerklocka på a ndrepilotens handled. Han synade panelerna. Vad saknades? Kollsmanhöjdmätare och variometrar. Bränsle i vikt. Lufthastigheten på noll. Collinsinstrument i övrigt. Det var navigations panelen. Han backade ut ur cockpiten. Bubblorna från regulatorn lade sig till rätta i det välvda taket ovanför. Han hade letat på alla tänkbara ställen efter pilotens flygväska och var ganska säker på att den inte var där. Han sköt sig ut genom dörren och letade efter Oiler. Han svävade ovanför vingen. Han gjorde en cirkelrörelse med handen och pekade uppåt och sparkade iväg mot ytan. De satte sig på det lilla gummibåtsdäcket och tog av sig cyklopen och spottade ut regulatorerna och lutade sig bakåt med tuberna och lossade remmarna. Creedence Clearwater spelades på kassettdäcket. Western tog upp sin termos. Vad är klockan? sa Oiler. Nollfyra tolv. Han spottade och torkade näsan med baksidan av handen. Han böjde sig förbi Western och stängde ventilerna på syrgastuberna. Jag hatar sån här skit, sa han. Vadå, kroppar? Ja. Det med. Men nej. Skit som inte går ihop. Som man inte får rätsida på. 26
Nej precis. Ingen kommer hit än på ett par timmar. Eller tre. Vad vill du göra? Undrar du vad jag vill göra eller vad jag tycker att vi borde göra? Jag vet inte. Begriper du något av det här? Inte ett dugg. Oiler tog av sig handskarna och öppnade dykväskan och tog fram sin termos. Han lossade plastmuggen från toppen och skruvade av locket och hällde upp i muggen och blåste på det. Dykskötaren höll på att dra upp arbetslinan och korgen. Man ser ju inte ens det jäkla planet. Och någon fiskare ska ha hittat det? Skitsnack. Du tror inte lamporna kan ha fungerat ett tag? Nej. Nej antagligen inte. Oiler torkade händerna på en handduk han hade i väskan och tog fram cigaretterna och en tändare och skakade fram en cigarett ur paketet och tände den och satt där och tittade ut över det svarta skvalpande vattnet. Alla sitter bara där i sina säten. Vafan handlar det om? Jag skulle nog säga att de redan var döda när planet sjönk. Oiler rökte och skakade på huvudet. Jo. Och inget bränslespill. En panel saknas bland instrumenten. Och pilotens flygväska är borta. Jaså? Du vet vad detta är, eller hur. Nej. Vet du? Utomjordingar. Du kan dra åt helvete Western. Western log. 27
Vad tror du att en sån här har för räckvidd? En JetStar? Ja. Ett par trehundra mil i alla fall. Hurså? För man undrar ju var den kom ifrån. Jo. Mer då? Jag tror att de har suttit där nere i några dagar. Fan. De är inte särskilt välbevarade. Hur lång tid tar det för en kropp att flyta upp? Vet inte. Två tre dagar. Beror på vattentemperaturen. Hur många är det? Sju. Plus piloten och andrepiloten. Nio totalt. Vad vill du göra? Åka hem och sova. Oiler blåste på sin mugg och smuttade på kaffet. Jo, sa han. Dykskötaren hette Campbell. Han synade Western och tittade på Oiler. Det måste vara riktigt jävla ruskigt där nere, sa han. Stör det inte er? Vill du sticka ner och ta en titt? Nej. Fan. Jag kan vara skötare. Western följer med om du vill. Du skojar med mig. Jag skojar inte med dig. Nehej. Men jag tänker inte göra det. Det vet jag väl. Men om du inte har sett det vi har sett kanske du inte ska vara så snabb med att tycka saker om hur vi borde reagera på det. Campbell tittade på Western. Western vippade på tebladen i muggen. Äh vafan, Oiler. Han menade inget med det. Ursäkta. Grejen är att jag inte har något grepp om hur planet 28
hamnade där nere. Och varje gång jag tänker på allt som är fel blir listan längre. Jag håller med. Kanske den gode doktor Western här kan komma på något som liknar en förklaring. Western skakade på huvudet. Den gode doktor Western har inte en susning. Jag vet inte ens vad vi gör här ute. Jag vet. Inget av det håller. Är det, vadå, två timmar tills det blir ljust? Ja. En och en halv kanske. Jag tänker inte ta upp dem. Inte jag heller. Överlevare. Vafan är det för skitsnack? De satt med ansikten som skuggades av lampan, flotten höjde och sänkte sig och krängde i dyningarna. Oiler höll fram sin termos. Vill du ha lite, Gary? Det är lugnt. Kom igen. Det är varmt. Okej. Jag såg inga skador överhuvudtaget. Nej. Den såg helt fabriksny ut. Vem tillverkar dem? Vad hette den, JetStar? JetStar, precis. Lockheed. Hm. Det är ett redigt jävla plan. Fyra jetmotorer? Hur fort kan det köra Bobby? Western skakade ut tebladen och skruvade på locket på termosen igen. Närmare tusen kilometer i timmen skulle jag tro. Jäklar. Oiler tog ett sista bloss på cigaretten och knäppte iväg den i mörkret. Du har aldrig bärgat kroppar, va? 29
Nej. Tänkte väl mest att om det är något som inte du vill göra kommer jag nog inte heller gilla det. Man tar upp dem med rep och sele men man måste fortfarande få ut dem ur planet. De vill lägga armarna om en hela tiden. Vi bärgade femtiotre stycken från ett Douglasplan utanför Floridas kust en gång och sedan fick det räcka för min del. Det var innan jag började jobba för Taylor. De hade legat där nere några dagar och man ville fan inte få något av vattnet i munnen. De var helt svullna innanför kläderna och man fick skära loss dem ur bältena. Så fort man hade gjort det steg de uppåt med armarna utsträckta. Som cirkusballonger ungefär. De här såg inte ut som affärsmän. Inte? De har kostym. Jag vet. Men det är inte rätt sorts kostymer. Skorna ser europeiska ut. Jaha. Det vet jag inget om. Jag har inte haft på mig ett par vanliga skor på tio år. Vad vill du göra? Dra härifrån. Vi behöver få en dusch. Okej. Vad är klockan? Fyra tjugosex. Tiden går fort när man har roligt. Vi kan spola av oss på kajen när vi kommer tillbaka. Spola rent dräkterna. Jag kommer vara svår att nå, Bobby. Jag åker inte ut hit igen. Okej. Du tror alltså att någon redan har varit där nere? Jag vet inte. Nej. Fast det håller inte. Hur skulle de ha kommit in i planet? De hade varit tvungna att skära sig in precis som vi. 30
Någon kanske släppte in dem. Oiler skakade på huvudet. Jäklar, Western. Jag vet inte varför jag ens pratar med dig. Det enda du gör är att skrämma skiten ur mig. Gary, har du lust att starta? Absolut. Western stoppade termosen i dykväskan. Mer då? sa han. Det ska jag berätta för dig. Jag tror att min önskan att vara fullständigt jävla ovetande om saker som bara kan ge mig problem är djup och stark. Jag är beredd att säga att det är förbannat nära en religion för mig. Gary hade tagit sig längst bak i gummibåten. Western och Oiler tog upp de två draggarna och Gary satte en fot på akter spegeln och drog i startsnöret. Den stora Johnsonmotorn startade genast och de puttrade fram en bit tills de var på behörigt avstånd från den orange kulan och då gasade Gary på och de for iväg över det mörka vattnet mot Pass Christian.
~ Nedför floden kom en antik skonare utan några segel satta. Svart skrov, guldfärgad rand vid vattenlinjen. Den passerade under bron och vidare ner mot den grå flodstranden. En graciös fantom. Förbi lagerhusen och piren, de höga portalkranarna. De rostiga liberiska fraktfartygen som låg förtöjda vid Algiersstranden. På gångvägen hade en del folk stannat för att titta. Något från en annan tid. Han korsade järnvägsspåren och tog Decatur Street till St Louis och gick uppför Chartres Street. På Napoleon H ouse hälsade det gamla gänget på honom från småborden innanför dörren. Välbekanta ansikten från ett annat liv. Hur många historier börjar inte så? Squire Western, ropade Long John. Uppe ett slag från de 31
grumliga djupen? Kom och sätt dig och fukta strupen. Solen står redan över rånocken om jag inte misstar mig helt. Han drog fram en av de nätta böjträstolarna och satte den gröna dykväskan på klinkergolvet. Bianca Pharaoh böjde sig fram och log. Vad har du i väskan, gullet? Han ska ut och resa, sa Darling Dave. Dumheter. Squire Western överger inte oss. Ursäkta, servitören? Det är bara min utrustning. Det är bara hans utrustning, sa Brat till folk vid bordet i största allmänhet. Seals vände sig sömnigt om. Det är hans dykutrustning. Han är dykare. Ååh, sa Bianca. Det gillar jag verkligen. Får jag titta i den? Finns det något kinky i den? Killen går till jobbet i gummidräkt, vad tror du? Ah min gode man. Ett stop av ert förnämligaste till min vän här. Servitören försvann. Turister gick förbi utanför. Trådar av deras tomma samtal blev hängande i luften som bitar av en kod. Under fötterna kändes långsamma regelbundna dunsar från en pålkran någonstans nere vid flodstranden. Western betraktade sin värd. Hur har du haft det, John? Bara bra, Squire. Jag var iväg ett tag. Var lite oense med myndigheterna gällande giltigheten hos vissa läkemedelsrecept. Han berättade lapidariskt om sina äventyr. Förfalskade receptblock från ett tryckeri i Morristown i Tennessee. Riktiga läkare, fast telefonnumren gick till telefonautomater på parkeringar utanför matbutiker. Flickvännen några meter bort i en parkerad bil. Ja. Det stämmer. Hans mor ligger för döden. Ja. Palladon. Hundra sextonpack. Tre veckor i samma stil i olika småstäder i södra Appalacherna och sedan vankade han av och an i ett rum på 32
Hilltop Motel vid Kingston Pike i Knoxville. Rummet var betalt med ett stulet kreditkort. Han väntade på sin kontakt. En halv skokartong med narkotikaklassade preparat till ett gatuvärde av hundratusen dollar. Han klädde av sig i värmen och gick omkring naken bortsett från ett par stövlar i strutsskinn och en vidbrättad svart Borsalinohatt. Rökte sin sista Montecristo. Klockan blev fem. Sedan sex. Till sist knackade det på dörren. Han slet upp den. Var fan har ni hållit hus? sa han. Men han stirrade in i pipan på en tjänsterevolver i kaliber .38 och förstärkningen väntade vid sidan av med ett pumphagelgevär. Tennesseeagenten höll upp sin bricka. Blickade upp mot den långe och spritt språngande nakne brottslingen. Grabben, sa han. Vi kom så fort vi bara kunde. Du är fri mot borgen, sa Western. Ja. Jag trodde inte att man fick lämna delstaten då? Tekniskt sett sant. Men jag är hursomhelst bara här några dagar. Om det kan lugna dig något. Den gamla stan började gå mig på nerverna. När de till sist släppte ut mig gick jag hem och duschade och bytte om och jag var som bäst på väg nedför Jackson Avenue för att se om jag kunde lura till mig ett glas när jag stötte på en gammal flickvän. Men John, sa hon. Är det du? Dig har jag inte sett på evigheter. Var har du hållit hus? Och jag sa: Min kära, jag har varit i captiva isolata. Och hon sa: Säger du det? Vet du att min syster gifte sig med en kille från Fort Myers där. Och jag tänkte tyst: Jag måste verkligen komma bort från den här stan. Western log. Servitören kom med ölen och ställde den på bordet och gick iväg. Den långe höjde sitt glas. Salud. De drack. Brat var inbegripen i ett samtal med Darling Dave. Bad om råd. I drömmen, sa han, klättrade jag in genom ett fönster och slog en gammal kvinna medvetslös i sin säng med en köttklubba. Hon fick liksom våffelmärken i huvudet. 33
Dave borstade bort något osynligt från bordsytan. Det är ett rop på hjälp, sa han. Va? Det kan vara din kropp som inte får något den behöver. Det handlar alltid om frihet, sa Bianca. Om att lägga allt det där åt sidan. Som när en förälder dör. Seals vaknade till liv. En riktig fågelmänniska det. I hans badrum bytte dystra rovfåglar i svarta bödelshuvor fot på sina pinnar. En tatarfalk, en slagfalk. En papegoja kanske? sa han. Bianca log och klappade honom på knäet. Älskar dig, sa hon. Flera av dem var på jakt efter jobb. John gestikulerade med glaset. Brat höll på att säkra en anställning, sa han. Men det sprack förstås i sista minuten. Jag sabbade det totalt, sa Brat. Något flög i mig. Gubben var en riktig flåsare som snackade om policy hit och policy dit. Till sist sa han: Och en sak till. Här håller vi inte koll på klockan. Och jag sa åh du anar inte hur glad jag är att höra det. I hela mitt liv har jag kommit en timme för sent till i princip allt. Vad sa han då? Han blev liksom tyst. Han satt där en liten stund och sedan reste han sig och gick. Och då var det ändå hans kontor. Efter ett tag kom en sekreterare in och sa att intervjun var över. Jag frågade om jag hade fått jobbet men hon sa att hon inte trodde det. Hon såg lite nervös ut. Har du hittat någonstans att bo? Inte än. Hur blev det med mordbrandsanklagelserna? De drogs tillbaka. De hittade några av katterna. Katterna? Katterna ja. Problemet var att branden hade startat på ungefär 34
sex olika ställen så det såg lite misstänkt ut tyckte de men sedan började de hitta katterna. Då var det bara att lägga ihop två och två. Katterna välte en thinnerburk, sa Bianca. Sedan rullade de runt i det. Sedan sprang de upp under värmeelementet allihop och fattade eld. Och sedan sprang de runt i hela ateljén. Katter alltså. Kattungar. Ja. Små var de. Hon måttade med händerna. Jag sa varför skulle jag sätta eld på min egen lägenhet? Och det är ju för i helsike en hyreslägenhet. Hur skulle man kunna få ut något på försäkringen för det? Jag menar vem som helst borde ha kunnat lista ut att det var katterna som hade börjat brinna. Vad trodde de, att de bara satt där och väntade på att det skulle börja brinna så att de kunde kasta sig i lågorna? Uppenbarligen var det katterna som började brinna först och det var så det började. De är bara så jävla korkade. Katterna? Nej, inte katterna. Idioterna på försäkringsbolaget. Det var på det hela taget rätt kul, sa Brat. När domstolsbiträdet höjde handen för att svära in henne sträckte hon sig upp och gav honom en rejäl high five. Det tror jag inte att de hade sett förut. Jag antar att det varierar mellan raserna, sa John, men kattdjurens predisposition för självbränning är någorlunda välkänd. Förekommer hos Asklepios och andra antika källor. Herregud, sa Seals. Fast det verkar gå på tvärs med Unamuno. Eller vad säger du, Squire? Enligt honom resonerar katter mer än de sörjer. Å andra sidan är deras blotta existens hypotetisk enligt Rilke. Katternas? Katternas. Western log. Han drack. En sval och solig dag i den urgamla staden. Vinterns middagsljus låg mjukt över gatan. 35