9789100199371

Jag är inte här, det här händer inte

Jag är inte här, det här händer inte

Albert Bonniers Förlag

Av Annah Björk har tidigare utgivits på andra förlag:

Båt 370: Döden på Medelhavet, 2017 (Tillsammans med Mattias Beijmo.)

Ni måste flytta på er, 2019

Till dom som jag älskar

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-9-10019937-1

© Annah Björk 2023

Omslag Kerstin Hanson

Omslagsmålning Amanda Åkerman

Tryckt hos ScandBook EU, 2023

Det brummar svagt men ihållande när jag sänks till botten. Farkosten ska ned till fjorton meter under havsytan och jag borde vara skräckslagen där jag ligger, instängd i en stor cylinder av tjockt plexiglas. Den kan endast öppnas utifrån med ett tungt vred.

Men jag är inte rädd, snarare märkligt lugn. Som om jag vore drogad ligger jag där, raklång under ett tunt lakan, och försöker omvandla cylindertrummans svaga sus till musik. Den blir monoton, men intressant och luftig.

Trycket gör att det smäller till i glasväggen.

Min mage rör sig. Fastän andetagen är djupa känns det jag drar in i mina trasiga lungor bara syrefattigt och klibbigt varmt. Jag blundar, och när jag öppnar ögonen igen dansar vita små prickar i luften.

De skingras och sedan sprakar det till i högtalaren, ett vasst ljud river upp tusentals skärsår i huvudet, som läker så snart ljudet försvinner, och då undrar en vänlig röst hur jag mår och jag tecknar mot min vänstra käke.

Svider, säger jag.

Du måste tryckutjämna, uppmanar rösten och jag gäspar, dricker vatten ur en flaska, sväljer och försöker utplåna locket i öronen.

Efter ett tag släpper det, och brummandet, susandet tystnar.

Nu är jag framme, nu har farkosten nått sin destination och här ska jag ligga.

Jag vill knacka på glaset och säga: Snälla, söv ned mig, som en

passagerare på Avalon, låt mig färdas snabbt och ljudlöst genom tid och rum och snälla väck mig inte förrän …

… i framtiden, när ni har funnit botemedel.

Men jag är rädd att den här farkosten har mer gemensamt med Aniara, satt ur kurs av rymdskrot och nu på väg mot en räddning som är uppdiktad.

Ett fabricerat hopp för att hålla den skräckslagna besättningen lugn.

Radiokören sjunger Så mörk är natten, och det förklaras att i år kan vi inte gå på julkonserter eller luciafiranden som vanligt. Jag ser framför mig hur de tar upp hela Berwaldhallen med sina restriktionsenliga avstånd.

Till höger om bilen sträcker Vättern ut sig som ett hav. Ett ljus som bländande liksom värker sig in i ögongloberna. En sjö med horisont. En motorväg som slutar vara raksträcka, ängar och skog, och istället öppnar sig som en ocean.

Om några mil är jag framme i Jönköping. Berusad av en frihet jag inte känt sedan innan allt stängdes ned i mars kan jag inte motstå impulsen att högt säga för mig själv: Se så vackert, den här utsikten är magnifik.

Vägen mellan Stockholm och Göteborg har jag åkt så många gånger, och sträckan längs Vättern mot Huskvarna och till slut Jönköping, är min absoluta favorit.

Det är inte första, utan andra gången jag själv styr ratten på E4:an söderut. Första gången var i våras, då jag med ett alldeles färskt körkort i handväskan var ute på en liten Sverigeturné med mina böcker. Den resan hade också ett stopp i Jönköping, och det var det sista som hände innan. Innan larmen om att smittan nått hit, innan restriktioner, rädslor, sjukdomar och död … Innan allt blev så här.

Den här gången måste resan ske på ett välplanerat och covidsäkert sätt. Jag har varit uppe långt före Luciamorgon för att hinna sätta punkt i en artikel om avsaknaden av skildringar av det ensamma

moderskapet i kulturen. Om jag hade haft en vanlig arbetsplats hade jag snart loggat ut för julen, skrivit ett autoreply om att jag är tillbaka efter helgerna och hänvisat till något centralt nummer. Men nu är jag frilans och egenföretagare och butiken är alltid öppen, mailnotifikationernas pling har min uppmärksamhet dygnet runt. Inte minst nu i bistra pandemitider, jag behöver jobben.

Jag pussade barnen och Mattias hejdå medan de fortfarande sov i sina sängar. Sedan packade jag bilen med en godispåse, en frukostmacka och kaffe i termos, tanken var att jag inte skulle behöva gå in och smittas på någon mack eller vägkrog.

Väl framme i Jönköping ska jag bo på hotell och vi ska umgås utomhus. Efter sju månader av Zoom-samtal och Messenger-aw:s ska jag nu äntligen träffa någon i verkliga livet. Och det är inte vem som helst, utan Maria. Hon som egentligen är den enda. Min saknade del, oron i min kropp när vi inte är tillsammans, som alltid är med mig, fast hon så sällan är det i kött och blod. Hon, som ingen såg mig utan under hela min uppväxt. Vi var inte två individer, vi var en enhet. Annahochmaria. Hon, som jag hade förbannelsen att träffa redan på dagis, vilket nog bidrog till att jag aldrig riktigt brytt mig om att träffa någon nära vän igen. Ingen är ändå som hon. Inga andra som vi. Ändå har vi nu levt åtskilda lika många år som vi levt tillsammans.

När jag parkerat och smällt igen bildörren för att gå och checka in på det lilla hotellet hinner jag tänka att jag är avtrubbad. Jag sätter fötterna på den gamla missionsstadens kullerstensgata, det blåser lätt från Vätterns strand, och – jag känner ingenting. Jag vet att jag är lycklig över att äntligen få träffa Maria. Men det är som om ett lager av någonting ogenomträngligt skiljer mina känslor från min kropp.

Teoretiskt är jag pirrig, men i praktiken är jag likgiltig.

I går kväll hade jag en liknande, märklig känsla i bröstet. Den går bäst att förklara som att jag kände att jag hade lungor. Att jag plötsligt kunde visualisera hur de satt där, som två blöta cylindrar

bakom bröstkorgen. Ungefär som när man fått ett blåmärke, man vet att man har det även om kläder täcker, för man känner att det sitter där.

Men det var ingenting jag tänkte mer på.

Vi köper varsin lussekatt på ett bageri. Innan jag rör tången till bakverken spritar jag noga mina händer, Maria köper kaffet.

Vid borden sitter studenter och fikar och jag tycker mig nästan kunna se hur de små röda virusbakterierna studsar mellan dem. Jag håller andan och skyndar mot ytterdörren.

Maria är i Jönköping några veckor för att repa inför två olika föreställningar. Det är första gången hon spelar teater på svenska, sitt modersmål. Hon har varit skådespelerska i många år, men gick scenskolan i Liège på franska, träffade sedan en flamländsk kille och spelar nu teater i Belgien på engelska, franska och flamländska. De här föreställningarna var planerade att turnera runt, först i Sverige, därefter i Belgien. Men det har pandemin skjutit på, omformat och nu bidde det mest bara repetitioner, i masker, och med endast två personer på scenen i en stor gammal teater mitt i Jönköping. Maria säger att hon har fått finnar under munskyddet.

Hon fyller jämnt om några dagar.

Vi går ner till Vätterstranden och äter våra lussekatter på vägen. Allt har en gråbrun skala, jag lyser med min rosa puffjacka och matchande mössa. Maria berättar att det ändå ska bli premiär den 20 december, hennes födelsedag. I lokalen får max sex personer vistas, så det kommer vara hon och hennes motspelare, ljud- och ljusteknikern, regissören och två journalister.

Alltså två personer i publiken. Bisarrt, men ändå kul att någonting blir av.

Jag pekar upp mot bergen, mot folkhögskolan jag gick på. Det är tjugo år sedan nu. Året innan lämnade hon mig, Göteborg. Sverige. För att inte komma tillbaka.

När hon flyttade ville jag först bara ha vingar och fly till Stockholm, absorberas av en bransch, få jobb på de stora tidningarnas redaktioner och inte heller återvända. Men efter en sommarjobbsintervju rekommenderade personalchefen på Expressen mig att ändå, trots allt, utbilda mig till journalist först. Det blev två år på journalistlinjen i Jönköping.

Jag var bara 19 år och nu i efterhand är jag tacksam över att jag kunde skjuta på tiden som ungt villebråd bland knivskarpa armbågar på kvällstidningsredaktionen.

Jag berättar för Maria om hur vi på skolan arbetade så dedikerat med våra filmer, våra texter, våra radioreportage, att vi knappt lämnade skolan under de där åren – bara någon enstaka kväll då de spelade indiehits på jazzklubben på Tändsticksområdet. Det var alkoholförbud på skolan så vi levde för våra alster, drack te och kokade makaroner som vi åt med salt och smör.

Jag berättar inte hur vi tyckte att vyn över Jönköping såg ut som New York. Ja, om kvällarna. Om man kisade.

Det blåser minusgrader på piren och jag och Maria går mot ett litet nybyggt torg vid Munksjön. Jag berättar att jag tackat nej till uppdraget att återkommande skriva om poddar för en tidning, det var för dåligt betalt för det omfattande arbetet. En stor grej, en frilans tackar inte nej, inte jag iallafall. Inte nu.

Men Maria säger att visst är det skönt att tacka nej? Ångrar du dig?

Nej.

Då kommer du aldrig göra det. Men var försiktig, det är lätt att bli beroende av ruset som ett nej ger.

Mitt jobb som musikkritiker är satt på obestämd paus, det finns ingen musik att kritisera. Inga intervjuer att göra, inga nya skivor att recensera. Inga tendenser att analysera eller presentera, om man inte räknar med det som verkligen definierar den här

tiden – kulturarbetares panikartade limbo. Och några texter om det är tidningarna jag just nu skriver för inte intresserade av. Det går inte att föreläsa eller delta i boksamtal. Men en dag gör jag tillsammans med Mattias ett digitalt framträdande i en skola om vår bok Båt 370, som handlar om en flyktingbåts katastrofala färd över Medelhavet.

Maria undrar om det inte finns bidrag jag kan få, som ersätter mina inställda jobb.

Nej, suckar jag, inte för mig, jag har inte rätt bolagsform. Jag känner mig faktiskt fett bortglömd i alla presskonferenser där politiker snackar om att stärka näringsliv och kulturarbetare, de stora företagen klarar ju sig, men … inte alla tusentals kulturarbetare som tvingats till att driva egna firmor. I brist på fasta anställningar.

Skevt, säger hon.

Ja, och redaktionernas framtid är så oviss, så frilansbudgetarna minskas till förmån för de anställdas trygghet, fortsätter jag.

Vettigt i och för sig, men …, svarar Maria.

Men jag gör lite bredare kulturjournalistik nu. Det får duga ett tag, ekonomiskt är det än så länge helt okej att inkomsterna minskar lite.

Hon fattar vad jag syftar på: vi konsumerar ju knappt någonting ändå.

Maria pekar mot en restaurang. Utanför står bord och på stolarna ligger fårskinn, infravärmen är påslagen. Jag nickar och vi sätter oss en och en halv meter ifrån varandra, tittar ut över Munksjön där solen börjar gå ner.

Vi beställer in ett glas vin och en halv toast skagen var. Lyxigt med finlunch, även om den är utomhus i december.

Jag borde vara gladare, känna mer. Jag tänker på hur det jag säger låter negativt och jag gillar det inte. Maria berömmer sin toast skagen och säger att hon glömt bort att maträtten ens fanns. Jag avundas hennes utlandssvenska nyfikenhet, vardagliga detaljer är i hennes ögon intressanta och nya.

Jag petar i min röra, tvingar i mig den för att inte verka opeppad.

Timmarna går på uteserveringen, på de stora bostadshusen som omger den lilla sjön tänds ljusslingor. Det ser så mysigt ut att sitta därinne.

När det är middagstid går vi mot hennes lånelägenhet. Hur ska vi göra? Vi kan ju inte vara inomhus. Eller?

Vad ska vi laga? Kan vi laga mat tillsammans?

Jag har inga idéer.

Restaurangen på hörnet serverar italienskt och är alldele s tom. Den är upplyst i ett varmt, gult ljus, det är iskallt på kajen utanför.

Om det bara är vi två, i den här stora lokalen … Det kan ju inte räknas som farligt för smittspridningen? Eller? Klockan är inte ens 18 och det är söndag, så det kommer omöjligen strömma in folk.

Jag är ganska trött, men detta är mina enda timmar med min bästa vän. Ingen vet när vi ses igen, eller när jag överhuvudtaget får träffa en kompis igen.

Vi sätter oss vid ett bord med utsikt över sjön. En meter minst mellan oss. Jag läser menyn, bara goda saker men jag är inte sugen på någonting.

Jag har ingen aptit överhuvudtaget. För många är det kanske normalt, men jag drivs av en stark aptit. Det är min motor som tar mig snabbt genom livet. Aptit på mat, men lika gärna på upplevelser, på sällskap, på äventyr, tävling, syre, närhet, kultur …

Vi facetimar med Marias lilla familj i Bryssel, och jag är glad att se dem. Men den glada känslan liksom svävar ifrån mig som en luftbubbla i vattnet. Hur jag än försöker sträcka mig efter den och suga in den i mig igen, glider den i väg och seglar i från mig. Upp till ytan där den absorberas av luften.

Jag känner inte igen mig själv, men för henne vill jag inte vara obekant. Jag fejkar min aptit, jag fejkar mitt engagemang.

Vi har så mycket att prata om. Efter maten går vi till hennes lånade lägenhet på bottenplan. Hon öppnar fönstren på vid gavel

och vi behåller jackorna på. Jag har med en flaska champagne, men säger åt henne att spara den till 40-årsdagen. Vi dricker vin och jag äter körsbärstomater ur en skål på bordet. Skäms när jag kommer på att mina fingrar snart rört vartenda ett av de små röda kloten.

När vinet är slut dricker vi te. Och när teet är slut är natten sen, och jag går hem genom Jönköping, bedövad. Det sitter två harar på gräsmattan utanför Marias lägenhet. Jag tar en bild på dem och skickar till henne.

Framme vid hotellet lägger jag mig i sängen, ställer klockan på 08.30 och somnar med huvudvärk. Under natten får jag en antydan till hosta.

När jag kör de vintriga vägarna hem till Stockholm har jag fått ont i lungorna. De känns tunga och kletiga.

Sverige svischar förbi i grått, här och var har julentusiaster piggat upp med dekorationer på sina hus. Runt Gränna pekar skyltar in mot olika turistfällor.

Jag ringer hem på högtalartelefonen, får skrika för att göra min röst hörd över vinterdäcken mot motorvägen. Mattias berättar att min äldsta son Otis blivit sjukare under kvällen, han har låtit honom sova i min säng eftersom han hostade så mycket.

Vårt hus är märkt. Över den röda tegelvillan svävar ett stort C som i covid, härinne är de sjuka. Hit har pesten nått, stay away.

Det jag befarade veckorna innan stämde, det inser jag nu. Det började med lillebror Ivar. Han var febrig, hade ont i halsen och var väldigt trött. Vi bokade en tid i appen Alltid öppet. Det tog flera dagar innan det blev vår tur att ta bilen till Älvsjömässan.

Den såg dystopiskt otäck ut i sin nya skrud. Bakom parkeringen fanns rader av containrar som ställts redo att kyla lik, om pandemin skulle slå till som i New York. Och så de vita tälten, barackerna som rests på parkeringsplatsen, de provi soriska pilarna om covid-19-testning.

Inne i mässan hade militären byggt ett enormt fältsjukhus som skulle användas ifall intensivvårdsavdelningarna blev överfulla.

Hela parkeringsplatsen andades en overklig känsla av död och sjukdom. Apokalypsen, så som jag läst om den och sett den på film, fast nu mitt framför mina och min lille sons ögon. Känslan att Ivar och jag är pappan och sonen i Cormac McCarthys The Road hade känts löjlig för bara ett halvår sedan, nu var den real. Han och jag på väg genom farsoten, jag skulle skydda honom. Vi var inte ett med mänskligheten, vi var ett med varandra.

Vi körde fram mot baracken och en sjuksköterska i skyddskläder stack till oss en plastficka genom bilens öppnade fönster. Jag parkerade en bit bort och läste igenom instruktionerna i foldern. Det var första gången jag gjorde ett covid-19-test. Ivar var så duktig, han lät mig peta med den långa topsen i näsan, i

svalget. Och eftersom det stod i foldern att det räckte med att skrapa från kinden så gjorde jag det.

Han spottade i koppen och jag kväljdes av att röra runt den geggiga bomullstussen i slemmet.

Några dagar senare kom resultatet. Negativt, och när han blev lite piggare igen fick han gå tillbaka till skolan. Vi fick några mail om att skolkamrater var hemma och hade testat positivt så jag var fortfarande lätt tveksam till Ivars provresultat.

Snart låg Otis i rummet bredvid med hosta och feber. Han sov hela dagarna, orkade inte ens spela Fifa.

Otis covidtest kom hem med en taxi. Chauffören lade en plastficka på stentrappen och jag hämtade in den. Storebror är stor, men inte när det kommer till covidtest.

Även hans provresultat kom tillbaka negativt.

Och sedan blev han bättre, han gick på en fotbollsträning och spelade en match till och med. Efter den var han alldeles slut, han sov dåligt den natten, och följande dag var den söndag då jag tidigt på morgonen gjorde matsäck, kokade kaffe och reste till Jönköping.

När jag kommer hem från dygnet i Jönköping har jag börjat få ont i bröstet. Sedan får jag ont överallt. Ryggen värker, jag kan inte ligga, sitta eller stå. Det påminner om när jag väntade Ivar och hade en foglossning som förlamade mig helt. De sista månaderna innan han föddes kunde jag knappt gå myrstegen till dagis och hämta storebror, jag låg i sängen med soffkuddarna uppbullade under benen så att de låg i nittio graders vinkel.

Jag skriver till Maria att jag känner mig sjuk, hoppas innerligt att inte hon mår likadant. Hennes födelsedag närmar sig och pjäsen ska spelas upp. Några dagar efter det ska hon resa hem till familjen i Belgien för att fira jul.

Jag pratar med mamma och säger att jag hoppas att det inte är covid.

Jag har gjort PCR-testet, men aldrig på mig själv. Det dröjer flera dagar innan plastfickan ligger på stentrappen igen. Taxichauffören är gullig och berättar exakt hur jag ska göra och att han kommer tillbaka om tio minuter.

Det är svårt att föra in en bomullssticka i halsen, bakom gommen, utan att kräkas. Jag klarar det inte, efter ett försök gör jag som jag gjorde med barnen och skrapar i kinden istället. I näsan låter jag pinnen gå så långt jag tycker känns okej, men inte så att jag trycker på någon tårkanal eller så.

Jag ligger i soffan, sover igenom dagarna. Lyckas pallra mig upp för att fixa det sista inför jul, beställer hem julklappar liggandes i soffan. Jag är inte förkyld, har inte direkt någon hosta eller någon snuva. Det känns mer som att jag väger tvåhundra kilo och som att allt inom mig är ömt. Jag drar det ena andetaget efter det andra, när jag läser högt ur en artikel för Mattias blir jag andfådd och måste sluta.

Lukt- och smaksinnet är helt utslaget. Jag stoppar näsan i en kanelburk och nyser brunt pulver, men kan inte ens förnimma den juliga doften. När mina tänder krossar en klyfta clementin vattnas det i munnen, jag förstår att den är syrlig men känner inte smaken.

Jag loggar in på 1177 och där står det att mitt prov resultat är negativt.

Maria har inga symptom och hennes tester är också negativa.

Några dagar senare blir Mattias också sjuk. Han kämpar emot det så länge han bara kan, han har jobb som måste bli klart innan jul. När han väl stänger igen sin laptop och stapplar över golvet från fåtöljen till soffan så pustar hela hans kropp ut. Den är varm, han lägger sig nära mig och vänder sig om och somnar.

Han hostar lätt.

Så ser vi serier hela dagarna. I vanliga fall har vi sällan tid att plöja tv, det har bara hänt en gång tidigare. Det var när vi båda

hade influensan 2018. Den gången låg vi i min soffa i lägenheten i över en vecka och levde på ostbågar, te, rostat vörtbröd och brieost.

Han säger att det var så mysigt och vill göra om exakt samma. Men jag har tröttnat på att vara sjuk för länge sedan. När jag orkar går jag upp och fixar inför jul. Pandemin har gjort att vad som helst utom den tomma vardagen känns som en viktig milstolpe, ett festligt mål.

När jag inte orkar mer ligger jag i soffan. När jag är vaken vill jag se filmer om rymden, letar efter tv-serier med sci fitema. Det i sig är nästan som ett symptom, jag har aldrig tidigare gillat filmatiseringar av sådant som är för overkligt. Jag tycker att det är tråkigt, ointressant, irrelevant. Men nu vill jag inte se någonting som är komplicerat eller verklighetsnära, jag vill på enklast möjliga sätt förflyttas så långt ifrån vårt vardagsrum och min egen kropp jag bara kan.

Kroppen värker, andetagen är svåra och jag somnar varannan timme. Vänder jag mig om i soffan ligger Mattias där och mår exakt likadant.

Min journalistvän Klara hör av sig och undrar om vi behöver hjälp med någonting. Hon kommer förbi och vi pratar lite medan hon står på uppfarten och jag på trappen i pyjamas. Sedan får hon mitt leg i en påse. Hon spritar händerna och sedan legitimationen, och så går hon till Coop för att hämta ut mina beställda julklappspaket. Hon har med sig clementiner och blodapelsiner tillbaka.

Dagen efter sitter Mattias i fåtöljen bredvid brasan med sin dator i knät och får sitt resultat på 1177.

Positivt, han har covid-19.

Jag ligger i soffan men rusar upp när han säger det.

YES! ropar jag och han ser förvånat på mig. JAG VISSTE

DET! Som om det är ett resultat jag kämpat för, och det är det också. Det bekräftar att det är covid som även jag har. Jag visste det för jag mår så konstigt, på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort.

Känslan av att allt inom mig är kletigt och tungt. Som att mina organ, särskilt mina lungor, förvandlats till glass.

Vi har covid och om några dagar är det julafton.