FÖRSTA DELEN
Vad väntar du på?
1Onsdagen den 26 december runt lunchtid
”Jag var gift med en kvinna från Swansea en gång”, säger
Mervyn Collins. ”Rödhårig, ja, hela köret.”
”Jaha”, säger Elizabeth. ”Det låter som om det döljer sig en spännande historia där?”
”Inte alls”, säger Mervyn och skakar på huvudet. ”Vi skilde oss. Ni vet ju hur kvinnor är.”
”Ja, det kan du tro att vi gör, Mervyn”, säger Joyce och skär en bit av sin yorkshirepudding.
Det blir tyst. Och inte för första gången under den här måltiden, noterar Elizabeth.
Det är annandag jul och Torsdagsmordklubben plus Mervyn sitter i restaurangen i Coopers Chase. Allihop har på sig färgglada papperskronor från smällkaramellerna som Joyce hade med sig. Joyces krona är alldeles för stor och riskerar att vilken sekund som helst glida ner över ögonen på henne. Rons är alldeles för liten så det skära, kräppade papperet stramar åt över pannan.
”Är det säkert att jag inte kan fresta dig med lite vin, Mervyn?” undrar Elizabeth.
”Alkohol till lunch? Nej, det betackar jag mig för”, säger Mervyn.
De har firat juldagen på var sitt håll. För Elizabeth har julen varit jobbig, det går inte att förneka. Hon hade hoppats att
just juldagen skulle tända en gnista hos Stephen, väcka något till liv inom honom, få det att klarna, att gamla julminnen skulle ge honom lite ny energi. Men icke. Juldagen blev som vilken annan dag som helst för honom. En tom sida i slutet på en gammal bok. Elizabeth ryser vid tanken på året som ligger framför dem.
De fyra hade bestämt att träffas och äta lunch i restaurangen på annandagen. I sista minuten hade Joyce frågat de andra om det kanske inte var god ton att bjuda med Mervyn också. Han har bott i Coopers Chase i några månader och haft lite svårt att skaffa sig vänner.
”Han är helt ensam nu i jul”, sa hon och alla var överens om att de skulle fråga om han ville komma. ”Bra initiativ”, sa Ron och Ibrahim tillade att om det är något Coopers Chase har till uppgift så är det att se till att ingen känner sig ensam under julen.
Elizabeth uppskattar att Joyce är så snäll och omtänksam, men hon har också lagt märke till att Mervyn, i en viss belysning, ser bra ut på det där sättet som Joyce brukar falla pladask för. Det är de mörka ögonbrynen, mustaschen och det silvergråa håret tillsammans med den lite grovhuggna, walesiska dialekten. Elizabeth har hunnit skaffa sig en ganska bra uppfattning om vilken som är Joyces typ och alla som är ”någorlunda stiliga” verkar platsa där. ”Han ser ut som en skurk i en såpopera”, tycker Ron och Elizabeth kan inte annat än hålla med om det.
Hittills har de försökt prata med Mervyn om politik (”inte mitt område”), teveprogram (”dem har jag inget behov av”) och äktenskap (”Jag var gift med en kvinna från Swansea en gång” och så vidare).
Mervyn får sin mat. Han ville absolut inte ha kalkon så köket gick med på att laga scampi med kokt potatis till honom i stället.
”Du gillar scampi, ser jag”, säger Ron och pekar på Mervyns
tallrik. Han anstränger sig åtminstone, det får man ge honom, tänker Elizabeth.
”Jag brukar alltid ta det på onsdagar”, säger Mervyn.
”Är det onsdag i dag?” säger Joyce. ”Jag tappar alltid räkningen när det är storhelg. Då vet jag aldrig vad det är för veckodag.”
”Ja, det är onsdag i dag”, bekräftar Mervyn. ”Onsdagen den 26 december.”
”Visste ni att ’scampi’ är pluralis?” säger Ibrahim och hans papperskrona sitter elegant på sned. ”En havskräfta heter en ’scampo’.”
”Ja, det visste jag”, säger Mervyn.
Elizabeth har knäckt hårdare nötter än Mervyn i sin dag. En gång var hon tvungen att förhöra en sovjetisk general som inte hade yttrat ett enda ord under drygt tre månaders fångenskap och det dröjde inte mer än en timme förrän de sjöng Nöel Cowardsånger tillsammans. Joyce har hållit på att bearbeta Mervyn i några veckor, ända sedan de blev klara med Bethany Waitesärendet. Hittills har hon fått reda på att han har varit rektor, att han har varit gift, att han är inne på sin tredje hund och att han gillar Elton John, men det blir man ju inte så värst mycket klokare av.
Elizabeth bestämmer sig för att gräva lite djupare. Ibland måste man ta i för att lyckas skaka liv i patienten.
”Så hur ser ditt kärleksliv ut, om vi bortser från den mystiska kvinnan från Swansea?”
”Jag har en flickvän”, säger Mervyn.
Elizabeth ser att Joyce höjer en liten aning på ögonbrynen.
”Det var roligt att höra”, säger Ron. ”Vad heter hon?”
”Tatiana”, svarar Mervyn.
”Vilket vackert namn”, säger Joyce. ”Henne har du inte berättat om.”
”Var firar hon jul någonstans?” frågar Ron.
”I Litauen”, säger Mervyn.
”Östersjöns pärla”, säger Ibrahim.
”Jag tror inte att jag har sett henne här”, säger Elizabeth. ”Har hon varit och hälsat på någon gång?”
”De har tagit hennes pass”, säger Mervyn.
”Kära nån, vilken otur”, säger Elizabeth. ”Och vem är det som har tagit det?”
”Myndigheterna”, svarar Mervyn.
”Det förvånar mig inte ett dugg”, säger Ron och skakar på huvudet. ”Jävla myndigheter.”
”Jag förstår att du saknar henne väldigt mycket”, säger Ibrahim. ”När träffades ni senast?”
”Vi har faktiskt inte träffats än”, säger Mervyn och skrapar bort lite tartarsås från en kräftstjärt.
”Har ni inte träffats?” säger Joyce. ”Det låter ovanligt.”
”Vi har haft otur, bara”, säger Mervyn. ”En gång blev hennes flyg inställt, sedan blev hon bestulen på pengar och nu är det det här med passet. Den äkta kärleken tar sina egna krokiga vägar.”
”Ja, sannerligen”, instämmer Elizabeth. ”Det har den alltid gjort.”
”Jag gissar att hon kommer så fort hon har fått tillbaka passet”, säger Ron.
”Det är så det är tänkt”, säger Mervyn. ”Allt är ordnat nu. Jag har skickat lite pengar till hennes bror.”
De andra nickar och tittar på varandra medan Mervyn fortsätter att äta sina scampi.
”Hur mycket skickade du till brodern, om jag får lov att fråga, Mervyn?” säger Elizabeth och rättar till sin papperskrona.
”Jag har skickat femtusen allt som allt”, säger Mervyn. ”Det är väldigt mycket korruption i Litauen. Alla mutar alla.”
”Det visste jag inte”, säger Elizabeth. ”Jag har haft mycket roligt i Litauen. Men stackars Tatiana. Och pengarna hon blev bestulen på, hade du skickat dem också?”
Mervyn nickar. ”Ja, det hade jag, men dem var det folk i tullen som lade beslag på.”
Elizabeth fyller på de andras glas. ”Det ska i alla fall bli roligt att få träffa henne.”
”Verkligen”, instämmer Ibrahim.
”Jag funderar på en sak bara, Mervyn”, säger Elizabeth. ”Nästa gång hon hör av sig och behöver pengar kan du väl berätta det för mig? Jag har en del kontakter så jag kanske kan hjälpa till på något sätt.”
”Jaså?” säger Mervyn.
”Javisst”, svarar Elizabeth. ”Jag kan titta på det så att du slipper bli av med ännu mer pengar.”
”Tack ska du ha”, säger Mervyn. ”Hon betyder väldigt mycket. Det var länge sedan någon brydde sig om mig på det sättet.”
”Men jag har faktiskt bakat ganska många kakor åt dig de senaste veckorna”, säger Joyce.
”Ja, det vet jag”, säger Mervyn. ”Fast jag menar på ett romantiskt sätt.”
”Där högg jag visst i sten”, säger Joyce och Ron blir så full i skratt att han är tvungen att dricka lite vin.
Mervyn slår dem med häpnad, men nu för tiden tar Elizabeth det mesta med ro.
Kalkon med fyllning, ballonger och serpentiner, smällkarameller och papperskronor. En flaska gott, rött vin och vad Elizabeth förmodar är julpopsånger som spelas i bakgrunden. Goda vänner och Joyce som fåfängt flirtar med en walesare som tycks vara offer för ett ganska allvarligt internationellt bedrägeri. Elizabeth kan tänka sig sämre sätt att fira jul på.
”God annandag jul på er allihop”, säger Ron och höjer sitt glas.
Alla skålar med varandra.
”Och glad onsdag i dag den 26 december, Mervyn”, tillägger Ibrahim.
I vanliga fall skulle Mitch Maxwell befinna sig hundratals mil bort när en sändning levererades. Varför ta risken att befinna sig i lagerbyggnaden när det finns knark där? Men av förklarliga skäl är detta ingen vanlig leverans och ju färre som är inblandade, desto bättre med tanke på situationen han befinner sig i. Det är bara när han biter på naglarna som han låter bli att trumma med fingrarna. Han är inte van vid att vara nervös.
Dessutom är det annandag jul och han ville helst slippa vara hemma. Han behövde verkligen komma därifrån. Ungarna bråkade och han och hans svärfar råkade i slagsmål om var de hade sett en av skådespelarna i Barnmorskan i East End – julspecial förut. Hans svärfar är just nu på sjukhuset i Hemel Hempstead med bruten käke. Både hans fru och hans svärmor lade skulden på Mitch, vilket han har svårt att begripa men han tänkte i alla fall att det var klokast att fly fältet. Det här med att behöva köra de femton milen till Kent för att hålla uppsikt över saker och ting kom väldigt lägligt.
Mitch är här för att se till att ett skrin som innehåller heroin för hundratusen pund hade lossats från en lastbil så fort den hade kört av färjan. Inte jättemycket pengar, men det är inte det som är grejen.
Sändningen hade tagit sig igenom tullen. Det var det som var grejen.
Lagerbyggnaden ligger i ett industriområde som är upp
smällt på gammal åkermark ungefär sju mil från sydkusten. För några hundra år sedan låg det lagårdar och stallbyggnader här, man odlade vete, korn och klöver och hörde klappret av hästhovar, men nu finns bara lagerbyggnader i korrugerad plåt, gamla Volvolastbilar och trasiga fönster. Skraltiga gamla England.
Runt hela området sitter ett högt metallstängsel för att hålla småtjuvarna borta medan de riktiga skurkarna ostört kan hålla på med sitt där inne. På en skylt på Mitchs lagerbyggnad står det sussex logistics. Bredvid ligger ännu en stor ödslig byggnad som det står future transport solutions ltd på, en täckmantel för stulna, högpresterande bilar. Till vänster ligger en barack utan någon skylt på dörren och den ägs av en kvinna som Mitch inte har träffat än men som tydligen prånglar ut ecstasy och pass i stora mängder. Längst bort i ena hörnet har bramber – the finest english sparkling wine sitt lager och det var inte förrän nyligen som Mitch upptäckte att detta är en riktig affärsverksamhet. Syskonparet, en bror och en syster, är hur trevliga som helst och alla grannarna hade fått var sin låda vin i julklapp. Det här vinet är godare än champagne och det som egentligen utlöste slagsmålet mellan honom och hans svärfar.
Mitch har ingen aning om ifall syskonparet anar att de har det enda hederliga företaget på området, men en gång såg de när han köpte ett armborst av Future Transport Solutions Ltd utan att höja på ögonbrynen så de är antagligen pålitliga. Mitch misstänker att det går att tjäna bra med pengar på engelskt mousserande vin och funderade ett tag på att investera i företaget. Men till slut bestämde han sig för att avstå eftersom det även går att tjäna bra med pengar på heroin och ibland är det säkrast att hålla sig till det man känner till. Men i takt med att problemen ökar har han börjat tänka om.
Dörrarna till byggnaden är stängda, men dörren baktill på lastbilen är öppen. Två män, eller snarare en man och en pojke, håller på att lasta av blomkrukor. Så få personer som möjligt. På grund av den rådande situationen har Mitch redan fått säga åt dem att vara försiktiga. Visserligen är det det lilla skrinet som ligger gömt djupt nere bland lastpallarna som är viktigast, men det betyder inte att det inte går att tjäna några pund på blomkrukorna också. Mitch säljer dem till trädgårdsbutiker i hela sydöstra England och det är en liten trevlig, laglig verksamhet. Men en trasig kruka är det ingen som tänker betala för.
Heroinet ligger i ett litet terrakottaskrin som, ifall någon skulle börja snoka, verkar gjort för att se gammalt ut, som om det har stått och skräpat i en trädgård i åratal. En billig prydnadssak. Det är ett knep de brukar använda sig av. På en bondgård någonstans i Helmand har man lagt heroinet i skrinet och kilat fast locket ordentligt. Lenny, en från Mitchs företag – han hade fått den otacksamma uppgiften – hade varit i Afganistan för att övervaka det hela, se till att heroinet var rent och att ingen försökte blåsa dem. Terrakottaskrinet hade sedan med hjälp av Lenny tagit sig till en stad i Moldavien där de inte lade sig i vad folk gjorde och där hade det gömts undan bland hundratals blomkrukor och körts genom Europa av en person vid namn Garry som var tungt kriminellt belastad och inte hade särskilt mycket att förlora.
Mitch är på kontoret som ligger på en provisorisk mellanvåning längst in i byggnaden och kliar på en tatuering på armen där det står ”Gud älskar den som satsar stort”. Man City leder över Everton med 2–0 , vilket var väntat men ändå är irriterande. En gång hade Mitch fått frågan om han ville vara med i ett bolag som tänkte köpa den här fotbollsklubben. Det hade känts frestande att få äga en del av sin barndomsklubb,
sitt livs passion, men ju större inblick han fick i fotbollsindustrin, desto säkrare blev han, återigen, på att han nog skulle hålla sig till heroin.
Mitch får ett sms från sin fru, Kellie.
Pappa har kommit hem från sjukhuset. Han säger att han tänker döda dig.
Vissa skulle ha menat detta bildligt, men Mitchs svärfar är ledare för ett av de största gängen i Manchester och en gång fick Mitch en likadan Taser som polisen använder av honom i julklapp. Så det gäller att vara försiktig när man har med honom att göra. Men måste inte alla vara försiktiga när det gäller svärföräldrarna? Mitch är säker på att det kommer att bli bra – hans äktenskap med Kellie är kärleken som övervinner allt, en Romeo och en Julia som har förenat Liverpool och Manchester. Han sms:ar tillbaka.
Berätta att jag har köpt en Range Rover åt honom.
En ihålig knackning hörs på den tunna dörren och hans närmaste man stiger in i rummet.
”Allt gick bra”, säger Dom. ”Krukorna är avlastade och skrinet står i kassaskåpet.”
”Tack ska du ha, Dom.”
”Vill du titta på det? Det är anskrämligt fult.”
”Nej, det behövs inte”, säger Mitch. ”Närmare än så här vill jag inte komma.”
”Jag skickar en bild så du vet hur det ser ut”, säger Dom.
”När ska det i väg?” Mitch är medveten om att de inte är i hamn än. Men det han har varit mest orolig för är tullen. Nu
måste det väl ändå vara lugnt? Han kommer inte på något mer som skulle kunna gå snett.
”Nio i morgon bitti”, säger Dom. ”Butiken öppnar klockan tio. Jag skickar dit killen med det.”
”Tur att vi har honom. Vart ska det? Till Brighton, eller?”
Dom nickar. ”Det är en antikaffär. En snubbe som heter Kuldesh Sharma. Det är inte honom vi brukar använda oss av, men ingen annan har öppet. Det är säkert inga problem.”
Man City gör ett tredje mål och Mitch ryser till. Han stänger av surfplattan – onödigt att plåga sig själv ännu mer.
”Då ska du få fortsätta med ditt. Det är nog bäst att jag åker hem”, säger Mitch. ”Skulle din kille kunna knycka Range Rovern som står utanför Sparkling Winestället och köra upp den till Hertfordshire åt mig?”
”Inga problem”, säger Dom. ”Han är femton, men de där bilarna är ju självkörande. Jag kan lämna skrinet.”
Mitch går ut genom en av nödutgångarna. Det är bara Dom och den unge killen som har sett honom och han och Dom har varit skolkamrater, ja, till och med blivit relegerade samtidigt, så där kan han vara lugn.
Dom hade flyttat tillbaka till sydkusten för tio år sedan efter att ha tänt på i fel lagerbyggnad och det är han som har hand om transporterna från Newhaven. Mitch har stor nytta av honom. Det finns bra skolor här nere också, så Dom är nöjd. Hans son har precis kommit in på The Royal Ballet. Saker och ting hade rullat på hur bra som helst tills för några månader sedan, men allt det där har de tagit sig igenom. Bara inget går fel den här gången. Än så länge ser det bra ut.
Mitch rullar på axlarna och gör sig redo att åka hem. Hans svärfar kommer inte att vara glad, men bara de får var sin öl och sätter sig och tittar på Fast & Furious kommer allt att bli bra. Han kanske får ett blått öga som tack – efter det han gjorde är
han skyldig sin svärfar det – men Range Rovern borde blidka honom.
Ett litet skrin, hundratusen i vinst. Inte så illa så här på annandag jul.
Det som händer efter i morgon är inte Mitchs huvudvärk. Hans uppgift är att se till att skrinet tar sig från Afghanistan till en liten antikaffär i Brighton. Och så fort någon har hämtat
det där har Mitch gjort det han skulle. En man – eller kanske en kvinna, vem vet – kommer att kliva in i butiken nästa dag, köpa skrinet och gå därifrån. Innehållet kommer att kontrolleras och sedan kommer betalningen att genast sättas in på Mitchs konto.
Men framför allt kommer hans verksamhet att vara stabil igen. Han har haft några riktigt jobbiga månader med konfiskering i hamnarna, gripanden av chaufförer och springpojkar. Det är därför han har legat så lågt med den här leveransen och bara pratat med dem som han verkligen kan lita på. Pejlat läget.
Från och med i morgon hoppas han att han aldrig mer ska behöva tänka på det där anskrämligt fula terrakottaskrinet.
Att han bara kan sätta in pengarna på banken och ta itu med nästa grej.
Om Mitch hade tittat till vänster när han körde ut från industriområdet skulle han ha sett ett motorcykelbud som stod på parkeringsplatsen. Då skulle han kanske ha tänkt att det var ovanligt att stå parkerad just där och då. Men han ser honom inte så han tänker ingenting utan kör glad i hågen hemåt.
Motorcyklisten stannar kvar där han är.
3 Joyce
Hej igen!
Jag skrev inte i dagboken i går eftersom det var juldagen och det var fullt upp hela tiden. Det är ju det ibland. Baileys och småpajer och teve. Joanna tyckte först att det var lite för varmt i lägenheten och sedan, när jag hade sänkt värmen, lite för kallt. Joanna har golvvärme i hela sin lägenhet, vilket hon inte drar sig för att påminna mig om.
Jag har julpynt både högt och lågt eftersom jag tycker så mycket om det. Det glittrar i rött och guld och silver från ljusslingorna och det sitter julkort på väggarna från både gamla och nya vänner. Högst upp i julgranen (det är ingen riktig gran, men berätta inte det för någon – jag har köpt den på John Lewis och man ser faktiskt ingen skillnad) – sitter en ängel som
Joanna gjorde i småskolan. Det är en toarulle, aluminiumfolie, presentsnöre och ett ansikte som är ritat på en träsked. Jag har haft den högst upp i julgranen i fyrtio år. En halv livstid!
De första fyra eller fem åren var Joanna väldigt stolt och glad över att få ha sin ängel där uppe, sedan var det några år då hon tyckte att den blev mer och mer pinsam och därefter följde trettio år av ren och skär fientlighet mot den stackars ängeln. Men de senaste åren har jag märkt att hon har börjat tina upp och i år, när jag kom in i rummet med ett fat Jaffakakor, fick jag se att hon stod och rörde vid den med tårar i ögonen.
Jag blev väldigt förvånad, men ängeln har ju suttit där i nästan hela hennes liv.
Joanna kom tillsammans med sin fästman Scott, han som är ordförande i en fotbollsklubb. Jag hade trott att vi skulle fira jul hemma hos dem – Joannas lägenhet ser helt underbar och väldigt julig ut på Instagram. Fullt med blommor och rosetter och en riktig julgran. Levande ljus alldeles för nära gardinerna i mitt tycke, men hon bestämmer ju själv.
Det var inte förrän den 20 december som Joanna berättade att de ville fira jul hemma hos mig och hon sa att jag inte behövde tänka på mat eftersom de skulle köpa med sig allting från någon restaurang i London. ”Du behöver inte göra ett enda dugg, mamma”, sa hon, men det var ju synd eftersom jag gärna hade velat laga mat.
Och varför ville de vara hemma hos mig? Jo, de skulle flyga till Saint Lucia på juldagskvällen och deras flyg hade i sista minuten flyttats från Heathrow, som ligger nära dem, till Gatwick, som ligger nära mig.
Därför var det praktiskt för dem att komma hem till mig.
Ibland får man vara tacksam för det lilla.
Jag ska berätta en annan sak också medan jag kommer ihåg det. Vi åt gås på julmiddagen. Gås! Jag sa att jag hade en kalkon som jag kunde laga till, men Joanna sa att gås faktiskt är en mer traditionell julrätt än kalkon och jag sa att det var det dummaste jag hade hört, men då sa hon ”julen uppfanns faktiskt inte av Charles Dickens, mamma” och då sa jag ”det vet jag väl” (jag förstod inte riktigt vad hon menade, men kände att jag började tappa greppet om samtalet så därför hittade jag på det) och då sa hon ”då blir det gås” och jag sa ”jag köper smällkarameller” och hon sa ”nej, inga smällkarameller, mamma, det är inte åttiotalet längre”. Bortsett från detta hade vi en trevlig juldag och vi tittade på kungens tal trots att jag visste
att Joanna inte hade någon större lust att göra det. Egentligen hade inte jag det heller, men vi visste båda två att det var min tur att få bestämma något. Jag tyckte att Charles gjorde bra ifrån sig – jag minns själv hur det var den första julen efter att min mamma hade dött.
Jag fick en jättefin julklapp av Joanna: en termosflaska som de använder i rymden och med God jul, mamma! Skål för ett mordfritt år ingraverat på den. Jag undrar vad de tänkte om det i butiken. Jag fick blommor också och av fotbollsklubbsordföranden fick jag ett armband som jag skulle beskriva som att tanken var god.
Men det är verkligen roligt att öppna paket. Jag gav Joanna Kate Atkinsons nya roman och en flaska parfym som hon hade mejlat namnet på och fotbollsklubbsordföranden fick ett par manschettknappar som jag misstänker att han också beskriver som att tanken var god. Jag skickar alltid med kvittot när jag ger bort presenter. Min mamma brukade också göra det. Men jag tror inte att han kommer att lämna tillbaka manschettknapparna eftersom jag köpte dem på Marks & Spencer i Brighton. Han verkar alltid hålla till i antingen London eller Dubai.
Lunch med Torsdagsmordklubben i dag så till slut fick jag min kalkon och mina smällkarameller. Jag insisterade på det. Det märktes att Elizabeth tänkte börja protestera mot båda sakerna, men sedan kom hon tydligen på andra tankar så jag måste ha sett väldigt bestämd ut. Däremot var det ett misstag att bjuda med Mervyn. Jag tror hela tiden att han ska mjukna, men jag är rädd att jag har hoppat i galen tunna den här gången. Hoppas bara att jag snart hittar rätt tunna. I alla fall innan jag inte kan hoppa längre.
Efteråt gick vi allihop hem till Ibrahim, utom Mervyn som gick hem till sig. Han avslöjade att han har en flickvän på nätet, Tatiana, som han aldrig har träffat men ändå verkar ge pengar
till. Ibrahim påstår att Mervyn är offer för ett ”romansbedrägeri” och att han ska prata med Donna och Chris om det. När börjar polisen arbeta igen efter helgerna? Gerry brukade börja igen någon gång runt den 4 januari, men det fungerar säkert annorlunda inom polisen än på grevskapsrådet i West Sussex.
Nu ska jag räkna upp alla julklappar som delades ut.
Elizabeth till Joyce – ett fotspa, ett sådant som de gör reklam för på teve. Jag sitter i det nu. Eller snarare mina fötter.
Joyce till Elizabeth – ett presentkort på Marks & Spencer.
Elizabeth till Ron – whisky.
Ibrahim till Ron – en självbiografi av en fotbollsspelare som jag aldrig hade hört talas om. Inte David Beckham eller Gary Lineker.
Ron till Elizabeth – whisky.
Joyce till Ron – presentkort på Marks & Spencer.
Ibrahim till Elizabeth – en bok som heter The Psychopath Test.
Elizabeth till Ibrahim – en målning av Kairo som fick
Ibrahim att börja gråta så de har tydligen haft något samtal när jag inte var med.
Joyce till Ibrahim – presentkort på Marks & Spencer. Det fick han efter Elizabeths julklapp så jag kände att jag borde ha kommit på något bättre.
Ibrahim till Joyce – presentkort på Marks & Spencer. Suck!
Ron till Joyce – Kamasutra. Väldigt lustigt, Ron.
Ibrahim till Alan – en telefon som piper.
Alan till Ibrahim – en lertavla med Alans tassavtryck på.
Ibrahim grät en gång till! Där fick jag till det!
Ron till Ibrahim – en falsk Oscarsstatyett som det stod Min bästa kompis på, vilket nästan fick oss andra att börja gråta.
Vi drack, vi sjöng lite tillsammans – Elizabeth kan inte texten till ”Last Christmas” och det är ju helt otroligt! Men å andra
sidan kan inte jag texten till ”In the Bleak Midwinter”. Innan var och en gick hem till sig lyssnade vi på Ron i ungefär tjugofem minuter medan han spydde galla över monarkin.
När jag kom hem öppnade jag en julklapp som Donna hade skickat till mig och det var ju väldigt snällt av henne med tanke på att poliser nog inte tjänar så mycket. Det var en liten hund i mässing som är lite lik Alan om man tittar noga. Hon hade köpt den på Kemptown Curios i Brighton som ägs av Stephens gode vän Kuldesh, han som hjälpte oss med vårt förra ärende. Det verkar vara ett ställe som jag skulle tycka om. Det är möjligt att jag åker dit, för nu måste jag ju köpa något till Donna också. Jag tycker verkligen om att ha människor att köpa presenter till.
Så på det hela taget blev det en underbar jul och jag tänker somna till en film med Judi Dench. Det enda som fattas är Gerry som äter sig igenom en burk Quality Street och lägger tillbaka de tomma godispapperen. Jag brukade irritera mig på det, men nu skulle jag gladeligen ge bort allt jag äger för att få tillbaka honom. Gerry tyckte om Strawberry Delight och Orange Crème och jag tyckte om Toffee Penny och jag skulle vilja säga att det är receptet på ett lyckligt äktenskap.
Jag fick en stor kram av Joanna innan de åkte och så sa hon att hon älskade mig. Hon må ha fel när det gäller kalkon och smällkarameller, men hon upphör aldrig att förvåna mig. Vad är det egentligen med julen? Allt som är rätt känns bättre och allt som är fel känns värre.
Jag har underbara vänner och en underbar dotter. Min man är borta, liksom hans knasiga leende.
Det känns som om jag borde skåla för något så det får bli för ett mordfritt år.
