9789100199425

DEN FÖRSTE

DEN FÖRSTE

Marit Furn

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Marit Furn har tidigare utgivits: Skuggan 2016

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-019942-5

Copyright © Marit Furn 2023

Formgivning Sigge Kühlhorn

ScandBook EU, 2023

”På samma sätt är det med ödet, det visar sin makt

där det inte finns någon kraft som är beredd att motstå det och riktar sin våldsamhet dit”

Redan från början upplevde Erik Gustafsson att det ena ledde till det andra i en känsla av oundviklighet.

Det var som när en intet ont anande insekt trampar över kanten till ett myrlejons grop, och för varje steg därefter bara hasar allt längre ner mot fällans mitt, där lejonlarven ligger och väntar.

Det var som när en långtradare får sladd på en glashal väg och i ostoppbar ultrarapid börjar kana sidledes över körbanan samtidigt som den med släpet sopar upp allt i sin väg – lyktstolpar, mitträcken, vildsvin, andra bilar.

Det var inte riktigt som om han fram till detta bara rullat genom livet som ett litet aristoteliskt ekollon bara för att slutligen nå sin rätta jordmån här i dalabygden och genast börjat veckla ut sina grenar till den majestätiska trädkrona han redan från början varit ämnad att vara.

Bara nästan.

Men mest av allt var det nog som när en man får syn på en kvinna och genast vet (utan att själv vara medveten om denna visshet) att henne måste han antingen äga eller döda.

Åtminstone det där sista hade Erik Gustafsson för övrigt kunnat flika in som krydda i en artikel någonstans, om han fortfarande hade skrivit artiklar. Alltid hade det retat någon.

Oavsett vilket hade han en dag fått syn på en lapp, uppsatt på anslagstavlan nere i majstångskorsningen. Det var exempelvis där allting började.

Det kunde också sägas ha börjat under julhelgen halvåret tidigare, och i så fall på en öde kvarterskrog i Stockholm, där Erik Gustafsson den 24 december hade suttit och ätit pommes med bea och pressad citron. Den enda andra människan i lokalen hade varit en tragisk trubadur, som iklädd rutig skjorta och slokande tomtemössa först sjungit en för Erik okänd (kanske egenskriven) låt med den oväntat fina refrängen Världen brinner utan mig, följt av en introvert paus på minst fem minuter innan han fortsatt med en lika melankolisk, akustisk balladversion av Jag vill leva la dolce vita, woho…

Snön hade fallit utanför fönstren. Det hade hängt luciaglitter kring darttavlan och den nedsläckta teven. En kaktusformad neonskylt hade blinkat över bardisken. Och mellan en pommes frites och nästa hade Erik behövt stanna upp och svälja ett par gånger, trots att han just då inte hade någon mat i munnen.

Varför förstod han inte riktigt. Under hela sitt arbetsliv hade han, rent objektivt sett, varit en del av just den livets brand som tomtetrubaduren så längtansfullt besjöng; om inte världens brand så åtminstone stadens, om inte en av de största lågorna så i alla fall mitt ibland dem, om inte själva veden så i alla fall gnistorna och röken. Ändå hade han suttit där och känt sig märkligt drabbad av sångens längtan.

Först trodde han att han bara råkat snubbla på en känslosträng, lurats av musiken och blivit rörd å trubadurens vägnar. Men känslan gick djupare än så.

Han insåg, medan juleljusen glimrade och han fortsatte äta av pommes fritesen (som var perfekt krispiga) att det var

länge sedan han upplevt att det roligaste i livet låg framför honom. Ingen kallade honom längre Den unge ångvälten eller Friska tillskottet eller ens Det förbannade ärkesvinet. Snarare framstod han väl redan, i jämförelse med de nya kometerna på kultursidorna – unga kvinnor, personer med svåruttalade namn eller båda – som en gammal trött stofil.

Givetvis insåg han, rent intellektuellt, nödvändigheten i en sådan utveckling. Han hade, i teorin, inget emot att dela det lilla rampljus som fanns med personer som tidigare stått i skuggan. Han förstod, utan att behöva övertalas, värdet av att se världen ur nya vinklar, och även sig själv, genom nya generationers fördömande ögon. Han var ingen skitstövel på det sättet.

Men det hindrade ju inte att han ändå tyckte att det mesta i livet hade varit roligare förr, när en sådan som han inte behövt gå omkring och tänka sig för hela tiden.

Över huvud taget passade det hans temperament mycket bättre att ta bollarna på uppstuds. När något intressant kom emot honom gillade han att få lägga hela kroppen bakom slaget och drämma till. Det spelade mindre roll om bollarna sedan hamnade i nät eller innanför linjen eller långt uppe på läktaren. Det var själva kraftutlösningen som var det njutbara.

Medan trubaduren vemodigt spelade, och den fyrfärgade ljusslingan på pianot blinkade, insåg Erik att olusten han gått runt med i kroppen i flera år – bruset i lederna, spänningen i bröstryggen, känslan av att axlarna för varje dag drogs ytterligare lite framåt­nedåt – kunde sammanfattas med en alltför länge ackumulerad och oförlöst längtan efter ett stordåd av något slag.

Hans arbete, som en gång börjat som en rebellhandling i sig, höll på att kväva honom.

Där och då, över sin julaftonstallrik med perfekt saltade strips, hade han inte haft någon aning om vad han ville göra istället. Han visste bara att allt det som fram till denna punkt i tiden kommit att utgöra hans liv nu stod i vägen för andra möjligheter. Om han bara sprängde sig fri, tänkte han, om han med en drastisk sveprörelse bara sopade hela spelbrädet rent, så skulle han också öppna sig själv för vad det nu än var som tillvaron hade i beredskap.

Första dagen efter julledigheten sade han upp sig.

Till en början hade det känts som en lysande idé.

Han hade hukat vid sin dator uppsägningstiden ut. Men så snart våren kom hade han sålt trean på Söder och inom loppet av ett par ovissa veckor istället, på en nyck, slagit till på en gammal knuttimrad gård, av allt att döma utlagd till underpris. På bilderna låg den vackert famnad av landskapet, blygsamt tronande på en lummig höjd, omgiven av gärdsgårdar och åkerängar, alldeles vid randen av – eller rättare sagt några mil ifrån – Sveriges navel (Siljan).

Att detta var samma navel som fosterlandsvurmarna så gärna gick och pillade sig i tills ögonen rullade bakåt i huvudet av extas, hade bara fått alltihop att framstå som ännu mer överraskande, nästan förbjudet – det närmaste en revolthandling han kunnat komma i kretsen av kulturarbetare och storstadsjournalister.

Nycklarna hade dessutom överlämnats till honom av mäklaren samma dag som majstången lövades i byn. Han hade vinkat av henne från förstukvisten och sedan gått ner för att titta på spektaklet.

Tre gubbar i folkdräkt hade spelat fiol och dragspel och när stången skulle resas hade Erik utan att tveka sällat sig till kedjan av karlar som under muntert samspel hävt upp den

blomstrande ribban i en allt brådare vinkel, tills den med sina dinglande kransar slutligen kunde skruvas fast i erigerat läge. Svett och mannakraft. Tjo och tjim.

Hela den ljusa midsommarnatten hade han drivit genom byn och sett människor dansa och festa. Daggen hade lagt sig över ängarna. Rostiga raggarbilar hade störtat utför landsvägen med Ted Gärdestad och Tomas Ledin ur högtalarna. Höga vrål och tomma ölburkar hade svept som en kometsvans över lupinerna i dikesrenen. Pilska fåglar hade kvittrat bland träd och grenar. Allt hade doftat av grillkol och syren. Det var, tyckte han, som att det inte bara var sommaren utan även honom själv, Erik Gustafsson, som hela bygden välkomnade.

Han hade känt sig så uppfylld av denna första, potenta fresk att han för några flyende veckor levde i något som bara kunde klassas som lycka. Efter att så länge förtvinat i stadens ängsliga trängsel, hade han äntligen fått plats att sträcka ut, räta på ryggens stela kutning och fylla lungorna med luft.

Det hade under dessa första veckor också funnits så mycket att göra att han inte haft tid att riktigt tänka på annat. Men sedan allting börjat komma mer i ordning – alla papper underskrivna, det lilla stockholmsmöblemanget uppforslat och hjälpligt utspritt bland de kvarlämnade pjäserna i boningshuset, ägorna inspekterade (han tyckte om att tänka på dem som sina ägor), getingbon och myrstackar bortrökta, skorstenen sotad, de rustika nycklarna i knippringen utprovade och matchade mot härbrets, höskullens, det öde stallets och det pensionerade utedassets dörrar, det trådlösa nätverket inkopplat, de flesta kartonger upplockade, teven monterad, uthusens samling av uråldriga allmogeföremål i olika stadier av charmig gistenhet inventerade (vagnar, slädar, degtråg, seldon, träkrus, sparkstöttingar, räfsor, vaggor…) komposten

vänd och luftad, de i köpet medföljande, motordrivna trädgårdsmaskinerna någorlunda tämjda, en vacker bonnabränna etablerad över nacke, panna och underarmar och en konstig lukt i jordkällaren identifierad och eliminerad (stendöd rävhona med tre lika stendöda valpar) – det vill säga någon gång bortåt högsommartid, hade han ändå börjat bli lite rastlös.

Exempelvis hade det förvånat honom hur stor del av hans nya fritid som gick åt bara till att klippa gräs. I teorin gjorde det honom inte så mycket. Att dra den tunga klipparen fram och tillbaka mellan gårdshusen gav både motion och en känsla av att göra handfast nytta. Efter några timmar med maskinen var armar och ben härligt trötta – han tyckte redan att han börjat få tillbaka en del av ungdomens muskler. Men det sisyfoska i att gräset, hur noga han än klippte det, lika oförtröttligt växte upp igen, föreföll också lite grann som ett hån: naturens upprepade kränkning av den människa som sökte tukta den.

Gräsklippningen framstod för honom som en kamp mellan två helt väsensskilda envisheter – människosjälens bräckliga beslutsamhet å ena sidan; livet självt å den andra – och till yttermera visso en kamp som gräset redan på förhand var dömt att vinna, liknöjt inför om det skedde i morgon eller om många miljoner år, när människan för länge sedan raderat sig själv och sina drömmar från jorden.

Det fanns trots allt en anledning till att han genast slutat raka sig samma dag som helskägg blev på modet (och inte börjat igen när det slutade vara det). Istället hade han skaffat en elektrisk trimmer som han slarvigt drog över hakan när han själv fick lust snarare än när hårväxten krävde det (vilket för övrigt hade blivit ännu mer sällan sedan han flyttade hit till gården).

Det hade redan efter tredje vändan med klipparen fallit

honom in att han kunde anlita bygdens sysslolösa ungdom till att klippa gräset åt honom. Emellertid ville han inte bli känd i byn som stockholmaren som vek ner sig för lite gräs. Så han hade bitit ihop och två gånger i veckan fortsatt putta den skakande, avgasrykande klipparen av och an över sina ägor.

Titt som tätt behövde maskinen också tankas. Då fick han ta dunken på en av gårdens gamla grånade träskrindor (vilket ändå såg lite gemytligt ut), och rulla ner den till macken en bit bortåt landsvägen. När han fyllt den till brädden med härligt doftande bensin (en av alla dessa sinnesförnimmelser som snart en dag, på gott och ont, skulle vara utrotade), kunde han också passa på att klämma en pizza i skuggan på den angränsande uteserveringen. Men sedan återstod ändå en lång sommardag av öppna himlar, timmar och ljus.

Ett stort antal av dessa nya, plötsligt tomma timmar, ägnade han åt promenader.

Somliga dagar valde han den slingrande asfaltsvägen uppöver åsen. Då kunde han också jämföra sitt nya hus med några av de andra gamla gårdarna. De flesta var mindre än hans men vissa höll fortfarande djur – några ridhästar, höns eller något stenigt hägn med getter. Utmed den rundan låg också den nedlagda trappfabriken, vackert förfallen i sin flagade grönfärg, och när han kom upp på åskrönet strax efter den, öppnade sig utsikten framför honom, i en milsvid mönsterväv av brusande åkrar och blånande skog, med bykyrkans vita spets i mitten, som en utomjordisk stav av ljus. Man behövde inte tro på gudar för att tycka det var vackert.

Ibland gick han grusvägen norrut, till den iskalla källsjön med badbryggor och hopptorn, köpte en glass i kiosken och korsade landsvägen innan han gick tillbaka. Då kunde han strosa längs de vildvuxna betesängarna, förbi de båda fallfärdiga

ödehusen bort till trevägskorsningen och därifrån följa skyltningen till den branta fors som var ortens naturfenomen och största sevärdhet. Där skulle det, enligt den uppsatta turistinformationen, också gå att beundra en sällsynt häckande ärla. Den hade han inte sett till, men det gjorde detsamma. Han hade nu aldrig haft någon särskild plats i sitt hjärta just för bevingade kreatur.

På forsens sida av landsvägen, i ett obebyggt skogsparti, satt också plakaten som varnade för det lokala jaktlagets övningsskjutningar, med numret till räddningstjänsten ödesmättat utskrivet – en kittlande touch, tänkte han roat, lätt ironiskt, av äkta lokalfärg.

Över huvud taget svävade väl något lätt ironiskt över denna hans drastiska flytt till landet. Känslan var samma blandning av skämt och trevlig hemfallan åt traditionerna som han fick när han ute på krogen öppnade dörren för en dam – alltid med ett (hörbart eller underförstått) skratt: Se så vi gör oss till. Det var som att ge efter.

Såsom seden bjöd på landet hälsade han också på alla han mötte med ett fryntligt Fridens! Morsning! eller Goder afton! (om han var på gott humör) eller (de dagar han kände sig lite uttråkad) med ett mindre uppsluppet och mer pliktskyldigt Hejhej. Men oavsett vilken rutt han tog och oavsett humör stannade han på tillbakavägen alltid till vid den lilla tempobutiken just i närheten av majstångskorsningen. Där försåg han sig (exempelvis) med några frysta laxfiléer, lite broccoli, tomater, kaffe och prästost, och svängde därefter ivrigt över gatan in på Margits bageri för att välja sitt dagliga bröd.

Det där bageriet, hade han genast förstått, var det egentliga hjärtat i byn. Förutom dagsfärska vallmofrallor, surdegslimpor och mjuka tunnbröd, såldes där inte minst ett slags

fantastiska trekanter av frasig smördeg med sockerkristyr och en himmelsk fyllning av vaniljgrädde. Fyllningen hade samma smak och konsistens som mjukglass i strut men smälte varken i värme eller i munnen utan förblev fyllig och krämig till dess man lät den glida ner i magen. Han förstod inte alls hur det gick till.

Det var för övrigt just i närheten av bageriet som han en onsdagskväll fick syn på lappen på anslagstavlan.

Tavlan stod i korsningen nedanför kyrkbacken, med bageriet på ena sidan, tempobutiken på den andra och majstången i mitten. Den var av furu och formad som en husgavel med en husgavels trekantiga överdel, varunder någon kärleksfullt handtextat i ornamenterad kurbitsstil: Detta händer i Kyrkbyn.

Förutom det sedan länge nedtagna meddelandet om tiden för majstångsresningen, hade Erik aldrig sett något annat på den där tavlan än ett abstrakt mönster av gamla häftstift. Men nu satt alltså lappen där.

Han hade mumsat på ett av de sprödmjuka glasswienerbröden medan han stannade till och läste den. Han hade haft den torkade majstången och dess rasslande löv i ryggen och bageriet i ögonvrån åt höger. Och när han läst lappen hade han vänt ansiktet till vänster uppåt kyrkbacken och därefter även sina steg åt det hållet.

Vid bygdegården stannade han och försökte se in genom fönstren. Men huset var släckt och dörren låst när han med den fria handen kände på vredet. Då gick han ner till korsningen och läste lappen en gång till.

Det var inte förrän nästa onsdag.

Där och då slickade han fingrarna rena från vaniljgräddfyllning och tänkte att det gjorde detsamma. Det var ju inte som

att han tänkte gå med i alla fall. Han hade bara varit nyfiken.

Men de följande dagarna fann han sig på sina långa, rastlösa promenader ändå röra sig runt bystugan i allt snävare cirklar, just som en insekt i ett myrlejons grop. Och de dagar han inte gjorde detta rent kroppsligt så gjorde han det istället i andanom. Även när han om kvällarna satt hemma på brotrappen och såg ladusvalorna fara härs och tvärs mellan gårdshustaken, var han i tanken medveten om hembygdsföreningens stuga.

I sju dagar klippte han rastlöst sitt gräs, drack sitt kaffe och vandrade otåligt över bygdens böljande höjder, innan det – som det i regel brukar – blev onsdag igen.

”Därför är det den säkraste vägen att vinna herraväldet över en republik att antingen förstöra den till grunden eller att bosätta sig där”

Solen gick lågt över ängarna den onsdagen när Erik släntrade över landsvägen bortåt kyrkallén. Husgavlarna lyste oxblodsröda och insekterna for runt bland de sista sensommarblommorna som små lysande klot av guld. Det var varmt, men inte hett som tidigare under dagen, och han kunde ta sig uppför kyrkbacken utan att få fläckar under armarna.

På bystugans uppfart stod ett par personbilar parkerade, och mellan två av träden på andra sidan allén även en större, nytvättad kombi. Det satt en klisterdekal på den senare bilens bakruta – stor som en handboll – föreställande ett varghuvud med ett sikte mellan ögonen och texten: Furdalens jaktlag.

Innanför stugfönstret skymtade han också några människor. Han brydde sig inte om att räkna hur många (fyra–fem?) innan han steg upp på bron och knackade. Inget hände. Den gamla dörren var av solitt trä, och de som redan samlats där inne satt förmodligen och snackade så att de inte hörde om det var något. Han öppnade själv dörren och steg in.

Det stod inga skor på trasmattan innanför dörren så han behöll sina egna på och fortsatte genom förstugan åt det håll som samlingslokalen måste ligga. Ditin stod dörren på glänt och han kunde höra tjattret och känna doften av kaffe blandat med stugans egen doft av gammal furu. Han fick både huka sig för den gamla dörrkarmen och lyfta fötterna för den höga

tröskeln när han satte axeln mot dörrskivan och tryckte till.

Järnen måste ha varit väl smorda för dörren gled upp på vid gavel och för att inte förlora balansen måste han ta ett rejält kliv in i rummet, just i samma ögonblick som farfarsklockan där inne gav ifrån sig ett slag för klockan sju.

Det var ett enstaka, men klangfullt och liksom enväldigt rungande klång! som ur ett gigantiskt gökur, och ekot ljöd ännu under taket när han tog ytterligare ett steg in och rätade på ryggen. Genom detta hamnade hans överkropp nu rakt i solen utifrån fönstren, och han kunde i ögonvrån se de rödlätta, något gråsprängda, tillfälligtvis vildvuxna polisongerna flamma upp av ljuset som en eld.

Sorlet tystnade. De två kvinnor och tre män som satt utspridda längs långbordet inne i samlingssalen vände alla sina blickar mot honom och stirrade. Han lät dem glo i ett par sekunder, men skulle just till att säga något när en annan karl istället bröt tystnaden:

Det var mig ett sabla sätt att göra entré!

Mannen som talat befann sig vid bordets bortre kortsida, där han satt och liksom tronade på en högrest allmogestol. Nu reste han sig dock och kom bort mot främlingen vid dörren. Det var en nyduschad och tämligen smidig karl, med mörkt bakåtkammat hår, välstruken skjorta, breda axlar och rund men fast mage. En ny förmåga, konstaterade mannen, räckte fram handen och borrade sin blick i Eriks.

Erik borrade tillbaka. De var ungefär lika långa. Den andres ögon var bruna eller gröna. Pupillerna blev stora, små och sedan stora igen medan han studerade nykomlingen och från det slätrakade ansiktet kom en svag doft som väl skulle föreställa eukalyptuspastiller och eau de cologne, men som Erik utan vidare identifierade som den kamouflerade pusten

av kvällens första men inte sista sup.

I någon sekund stod de och drog varandras händer lite hit och dit. Så visade mannen sina tänder i ett symmetriskt leende.

Du såg lappen, kanske? Varmt välkommen!

Man tackar, sade Erik.

Jag heter Ture, sade den andre när han släppt Eriks hand. Föreningens ordförande.

Erik Gustafsson, sade Erik.

Andén, sade mannen, som inte ville vara sämre.

Erik nickade över hans axel mot samlingsrummet.

Stilig lokal ni har, sade han utan att behöva ljuga.

Det var en stilig lokal. Antingen var rummet byggt så där från början eller så hade någon rivit innertaket i ena halvan av huset vid någon senare tidpunkt. Till skillnad från farstun, som antydde den övriga byggnadens gammalsekliga takhöjd, fanns här oväntad rymd och luft. En rustik ljuskrona hängde ner från takbjälken mitt i rummet och mot bortre gaveln hade golvet höjts upp till en scen med en gammal tramporgel i ena änden och en vacker väggbonad i fonden, föreställande bygdens höjder och dalar i vågor av blått och grönt.

Verkligen stilig, sade han.

De övriga fyra samlade hade dittills suttit tysta på bänkarna utmed långbordet, liksom förlamade av antingen häpnad eller blygsel, men när Ture klappade Erik på axeln och sade:

Här är de andra!

ställde de ner sina koppar på faten, kom på fötter och stod lite obekvämt inklämda mellan sittbänken och bordsskivan medan Erik föstes varvet runt.

Eva, sade en kvinna i glasögon och kortklippt kommunaltantsfrisyr.

Hon knep ihop ögonen mot honom med den djupt misstänksamma och skeptiska min som var typisk för lättlurade och inskränkta människor.

Han log charmant till svar.

Angenämt!

Peter, sade en man med betydligt mildare uppsyn.

Peter är präst i kyrkan här uppe, sade Ture och pekade genom väggen som om det skulle råda något tvivel om vilken kyrka som avsågs.

Välkommen hit! sade prästen och Erik bockade med något slags nedärvd hänsyn som bara delvis var skämtsam.

Hej! Jenny, sade en tjej som hade varit snygg om hon bott i Stockholm.

Trevligt trevligt, sade Erik.

Och:

Peter, sade slutligen en poppigt klädd, yngre kille.

Två Peter, konstaterade Erik.

Ja, sade den andre Petern beklagande.

Om det blir rörigt, sade Ture, kan du kalla honom SvartePetter. Det har vi alltid gjort. Haha!

Petern i fråga protesterade inte. Han skrattade inte ens åt det sagda som åt ett dåligt skämt, acceptabelt gamla vänner emellan. Han bara ryckte lite på axlarna och fortsatte le. Kanske var han van. Det gjorde knappast det hela bättre.

Eller kalla mig för Olars­Peter, sade prästen hjälpsamt.

Olars­Peter, sade Erik.

Det är väl du som köpt gården uppe på Jerkåsen, sade Eva när han därmed hade hälsat på dem alla.

Slå dig ner och ta kaffe, sade Ture.

Han lade sin hand på Eriks rygg, nästan uppe vid nacken, och föste honom mot en ledig plats.

Jag kom mest för att jag var nyfiken, sade Erik. Jag såg lappen nere vid majstången.

Oavsett är du här nu, sade Ture och skrattade. Så nu kommer du inte undan.

På nytt klappade han Erik på skulderbladet och föste honom mot bänken. Det var ett väldigt klappande och fösande från den där karln.

Hur som helst är det bra om någon tar hand om gården, sade Eva. Det är så många gamla ställen nu som bara står och förfaller.

Erik krånglade benen över bänken och fick till slut knäna under bordet. Han räcktes en kopp kaffe av Jenny och bjöds från bullfatet. Det var uppskuren rulltårta, både den ljusa sorten med en virvel av röd sylt och den bruna sorten med en virvel av vit smörkräm. Han tog en bit med smörkräm.

Fortsätt mötet ni bara, sade han och bet av en tugga. Låt inte mig störa. Jag kom bara hit för att jag var nyfiken.

Men det står ingen bil uppe på gården där, sade Eva.

Ingen bil nej, sade Erik.

De säger att du har flyttat hit från Stockholm, sade den yngre Peter.

Stockholm ja, sade Erik.

Du kanske brukar köra upp bilen på höskullen när du är hemma, sade Eva.

Nej, ingen bil på skullen.

En del har ju skullen som garage, tjatade Eva, om man inte har traktor eller annat.

Ingen traktor, sade Erik med tårtan i munnen.

Så var har du bilen då? sade Ture och Eva nickade eftersom det ju var det hon undrat hela tiden.

Erik gjorde en gest medan han tuggade.

För bil måste du ju ha, lade Eva till.

Det går inte precis någon tunnelbana under blåbärssnåren här, påpekade Ture och skrattade.

Erik sköljde ner tårtan med lite kaffe.

Än så länge går det prima, sade han.

Helt utan bil? sade Eva och hela hennes ansikte såg för några sekunder ut som en sur uppstötning.

Och ingen spårvagn heller, framhärdade Ture och såg sig omkring för att försäkra sig om att han hade de andra med sig.

Jag har inget emot att röra på mig, sade Erik.

Eva fortsatte att se äcklad ut.

Vi ska nog se till att skaffa dig en bil, tröstade Ture och gav honom en sista klapp på axeln innan han gick tillbaka till sin tron. Eva fixar en bra deal. Det är hennes man som har verkstan nere i samhället.

För körkort har du ju? sade Eva.

Fortsätt med ert möte nu, sade Erik och tog en tårtbit med syltvirvel. Låt inte mig störa.

Ture satte sig i allmogestolen vid kortändan och började bläddra i en mapp i jakt på rätt papper.

Förlåt, men jag tycker att jag känner igen dig, sade under tiden den yngre Peter. Vad hade du för jobb i Stockholm?

Än så länge tycktes han vara den ende runt bordet som kunde formulera frågor som inte samtidigt var påståenden.

Jag… sade Erik.

Han pausade för att svälja rulltårtan och samtidigt ge sin hjärna tid för en hastig kalkyl. Sedan fullföljde han meningen:

… skrev för en tidning. Bland annat.

Journalist, sade Ture i just den ton Erik förutsett.

Murvel ja, medgav han.

I ögonvrån såg han däremot att den unge Petern plötsligt

lade ihop två och två och inte verkade missnöjd med summan.

Men jag tröttnade.

Ja det kan jag i alla fall förstå, sade Ture med ett till av sina skratt.

Men du har även skrivit annat, eller hur? fortsatte Peter, ivrigare nu.

Erik log för att inte verka avfärdande.

Det kan vi ta någon annan gång. Kan jag inte få höra lite mer om er fina förening nu istället? Är ni som är här samtliga medlemmar?

Han såg vänligt mot dem var och en, mot alla fyra som inte var Ture. Han var noga med att hålla kvar deras blick i sin tills det liksom klickade till.

För tillfället är det bara vi ja, svarade Ture och harklade sig lätt.

För första gången lät mannen lite besvärad. Han kastade också en granskande blick på de andra runt bordet, och Erik konstaterade att flera av dem skruvade på sig på ett sätt som förmodligen var helt ofrivilligt men därför inte mindre intressant. De båda Petrarna slog ner ögonen i bordet. Jenny koncentrerade sig på sitt kaffe.

I våras hade vi väl i ärlighetens namn lite av ett manfall, sade Ture överslätande och fortsatte i ännu glättigare ton: Men här sörjer vi inte för det som varit. Eller hur?

Han gav prästen, Olars­Peter – som hade oturen att sitta närmast till höger – en köttig dask på axeln, slöt fingrarna om skuldran och ruskade även prästen lite lätt.

Här ser vi framåt istället!

Ture visade sina raka tänder igen. Prästen drog lätt på munnen.

Kyrkbyns amatörteaterförening har kanske gått på några

törnar den senaste tiden, fortsatte Ture. Men den har fortfarande sin storhetstid framför sig. Inte sant?

Han vände leendet mot alla runt bordet. Det innehöll både en bön och ett hot.

Med nästa uppsättning tar vi igen allting och lite till.

När ingen gav tydligt gensvar ökade han energin ytterligare.

Det kommer bli toppen! lovade han. Det känner jag på mig lika tydligt som en bög i bastun. Haha!

Det var rent otroligt, tänkte Erik upplivat, hur snabbt det gick att börja hata en människa.

”det finns två sätt att strida, i det ena fallet med hjälp av lagen, i det andra med styrkan”

Himlen var preussiskt blå när mötet upplöstes, genomskinligt mörk som ett glas med vattenfärg, och med rymdens alla stjärnor där bortom.

Han önskade var och en god natt och tog en omväg runt kyrkan för att skingra träsmaken efter timmarna på bänken, smälta rulltårtan och få blod i benen. Halvmånen gav nog med ljus för att visa var körbanan började och slutade även på de ställen där det inte fanns några lampor. Men bortom vardera diket stod skogen sugande och svart.

Det gick skoterspår och vandringsleder härs och tvärs där ute i blåbärsriset. Han hade sett skyltarna på sina promenader.

Men han hade hittills inte gett sig in på några av stigarna. Han hade försökt ett par gånger, men aldrig kommit längre än något hundratal meter. För så snart träden slöt sig bakom honom och han förlorade vägar och bebyggelse ur sikte, ertappade han sig själv med att börja tänka på djur.

Han hade själv blivit förvånad över vilken makt skogen hade över hans tankar. Så snart han lämnade vägarna och pulsade ut i slyn började han istället för rotvältor och mossiga flyttblock se konturen av vargar och björnar, älgar och annat

namnlöst djävulskap.

Varför utsätta sig för detta! frågade han sig varje gång och först när han var uppe på asfaltsvägen igen kände han de kalla kårarna rinna av sig. Djur – insåg han nu om inte förr –

tilltalade honom egentligen bara på bild, eller på sin höjd om de gick i hagar och koppel.

Människor hade han däremot aldrig haft något problem med. Under sitt liv hade han stött på de flesta varianter, både vilda och tama. Och han hade behandlat dem alla såsom det passat sig utifrån deras olika art och temperament. Han hade strukit dem medhårs och killat dem under hakan så att de gned sig mot honom och spann. Han hade tagit dem vid tyglarna och lett dem i band. Han hade sporrat och belönat. Flertalet hade han helt enkelt undvikit, av blankt ointresse, eller för att slippa trubbel. Andra hade han tagit vid hornen, bänt över på rygg och visat vem som var herre på täppan – i regel bara i bildlig mening. Men en och annan hade han väl också behövt ge en verklig smäll på nöten.

Oftast hade våldet skett i självförsvar. Men några gånger hade det varit i rent förebyggande syfte. Varje gång hade det också varit det sista som behövt sägas i den dispyten.

Våld – det visste Erik Gustafsson av erfarenhet – var inte något dåligt i sig. Antagandet att det skulle gå att lösa varje konflikt genom att prata om sina sårade känslor var lika verklighetsfrånvänt när det gällde människor som när det gällde en uppretad noshörning eller överraskad skorpion. Att göra skada för skadans egen skull var givetvis inte bra. Han var ingen våldsverkare på det sättet. Men lite våld i rättan tid var ändå förbannat effektivt. Det hade livet med all önskvärd tydlighet visat honom.

För övrigt var det sällan de till volymen största människorna som var de farligaste. Hans erfarenhet var att det snarare var de ettriga små napoleontyperna som plötsligt kunde få som ett fasfel i skallen, särskilt om de råkade få syn på en storväxt karl, och om de dessutom satt i sig ett par glas. Man kunde stå

i baren helt fredligt och prata och skratta med någon dam och helt plötsligt hade man en sådan där liten räka, brusröd och fräsande, mitt uppe i ansiktet.

Tror du att du är något eller? kunde killen till exempel säga.

Och om man då för egen del sade, helt lugnt och resonligt:

Hej där, ta och backa lite nu. Jag är inte här för att bråka med någon.

så bröstade killen bara upp sig ännu mer och satte igång att stirra en upp i ögonen som en psykotisk fladdermus.

Tror du att du bestämmer över mig? eller något liknande, började han gärna skrika.

Eller så sade killen ingenting alls utan bara kastade sig över en bakifrån, från ingenstans, för att han helt enkelt störde sig på hur man såg ut. Och om snubben vid en första markering inte genast taggade ner, blev man ju tvungen att ge honom ett hastigt hammarslag så att han först for i backen och sedan nyktrade till.

Ordning och reda. Ingen skada skedd. Men efteråt var det ju alltid någon som skulle moralisera över att man slagit en som var mindre.

Där han nu gick på byvägen i mörkret lugnade sig Erik med att det som var sant i fråga om människor troligen även var sant i fråga om skogens djur. Fick han gissa ville han säga att stora kroppar, som vargar och annat, rimligen hade nog med sitt eget, och att det var betydligt större risk att en ensam vandrare blev överkörd av en fyllerist än uppäten av en björn. Men statistiska överslag hjälpte inte när Erik stirrade in i svärtan mellan träden och tyckte att träden och svärtan stirrade tillbaka.

Även gården låg tung och tigande i blånaden – som om den visste något – när han kom uppför vägen och skymtade den på håll.

Enligt vad mäklaren sagt var den mellersta delen av boningshuset åtminstone två hundra år gammal, stengrunden och skorstensmuren möjligen ännu äldre. Det senaste tillbygget – finrummet och sovrummet åt öster – var mer än ett sekel äldre än Erik själv. Många generationers vidskepelse rörde sig fortfarande i skuggorna mellan härbret och utedasset. Under månen i mörkret var det lättare att se dem än att låta bli.

När han svängde in på uppfarten och rörelsedetektorn fick lampan på husgaveln att tändas, ökade han på stegen och lät sig tacksamt omfamnas av ljuset.