9789100800000

Befrielsedagen

George Saunders

Befrielsedagen

Översättning Niclas Nilsson

noveller • albert bonniers förlag

Till Paula

Innehåll

Befrielsedagen 11

De dristiga handlingarnas mamma 79

Kärleksbrev 113

En grej på jobbet 125

Sparven 155

Ghoul 167

Mors dag 203

Elliott Spencer 233

Mitt hus 267

Befrielsedagen

Det är tredje dagen av Provisorium.

Ett ganska långt Provisorium för oss.

Hela dagen undrar vi: När kommer mr U. tillbaka? Till Podiet? Är familjen Untermeyer (mr U., mrs U., vuxne sonen

Mike) nöjda? Om de är nöjda, varför? Om inte, varför inte? När kommer vi att bli ombedda att Tala nästa gång? Om vad, i vilken stil?

Vi undrar ivrigt. Fast inte högt. För det kan leda till Straff. Man kan bli oFjättrad inför de upprörda andra och förd till ett visst Straffområde. (Här hos Untermeyer ett skjul i trädgården.) Under Straff sitter man i mörkret bland spadar. Man får prata. Men kan inte Tala. Hur skulle det gå till? För att åtnjuta den särskilda upprymdheten i att Tala måste man vara Fjättrad. Vid Talväggen.

Annars talar man så här.

Som jag talar till dig nu.

Enkelt, oinspirerat, utan minsta skönhet.

När vi hör mr U. komma gående i korridoren undrar vi: Blir det Sällskap ikväll?

Men nej. Snart får vi veta att det bara är en Repetition. Mr U:s tanke: att jamma.

»Ted, var är du, vad gör du?« undrar mrs U. med den arga rösten från någon annanstans i huset.

»I Lyssningsrummet«, säger han. »Jammar.«

»Men för Guds skull«, säger hon.

Det är en särskild känsla när mr U. har skickat Pulsen men den inte riktigt har hunnit fram. Som en fördröm eller en déjà vu har Greg och Lauren och jag beskrivit det vid de sällsynta tillfällen då vi, med risk för Straff, har talat med varandra. När man är helt fylld av Pulsen börjar orden komma, inte menade av men ändå strömmande genom en, grundade, så att säga, på det fundament som är man själv, laddat av Pulsen, stöpt kring det valda Ämnet, så att den mr U. har valt som första Talare, om han har knappat in till exempel Sjöfart, plötsligt börjar Tala om saker med anknytning till Sjöfart i sin egen stil, men betydligt mer fängslande än han eller hon skulle göra oFjättrad. Mr U. kan, när han jammar, välja att låta oss alla Tala om Sjöfart samtidigt, viskande eller ganska högt; kan Panorera från höger till vänster (från Craig till Lauren till mig, enligt vårt rådande Arrangemang), medan var och en av oss i tur och ordning gör sin egen tolkning av Sjöfart.

Ikväll känner jag fördröms- / déjà vu-känslan och sedan: Över det hala vidsträckta fält som är huvuddäck på skrå efter den senaste bränningen, hör jag mig själv ropa, mitt i ett veritabelt Babel av hojtande röster med mångahanda brytningar och dialekter, ömsom griper och släpper grånade händer regnhala master medan regnet hamrar korsvis över ett trädäck ådrigt av åldriga rep grönaktiga av mögel under de stövelklädda fötter som ilar för att åtgärda en knop eller ett stag som sviktar alltmedan varje gosse undrar om han ska överleva ovädret eller möta en

klaustrofobisk kvävningsdöd och sjunka i djupet för att uppge andan hos Davids höns under isen med de bottenlösa djupens mångtentaklade varelser i –

Samtidigt som jag Talar är jag medveten om medömkande, sorgsna blickar från Craig och Lauren, blickar som tycks

säga: Vi hänger inte precis med i vad du säger, men bra jobbat, Jeremy, väl Talat, du gör alldeles uppenbart ditt bästa för att Tala om Sjöfart, och om resultatet är en aning vagt och svårt att bena ut, ja, då ligger skulden hos mr U., som uppenbarligen har vridit upp din Omständlighet för högt.

Men de vågar inte döma mig för hårt.

För snart kommer deras Pulser också.

Under Rasten förblir vi Fjättrade, och vilar. Vår nuvarande

Pose: armar och ben spretande som bokstaven X, var och en av oss i aningen skilda vinklar.

Som stjärnor eller en trio som faller från hög höjd.

Mr U. kommer in med en öl och lite chips.

»Jag tänker«, säger han: »Stad. Stadsbild. Vad tycker ni?«

Eftersom Straffet för att Tala gäller vid alla tillfällen nickar vi bara, för att kommunicera: Absolut, ja, Stad låter bra.

Kontrollpanelen låter mr U. skapa många schatteringar av Tal. Det är inte bara om Stad som jag nu (återigen först, noterar jag till min glädje) börjar Tala; det är Stad, plus Sorglig, plus Sommar; en dominerande grönblå ton; Staden sträcker sig N/S vid en bred flod. Jag får Tala i korta, livliga meningar. Lauren kommer efter mig och Talar också om en Stad med N/S -sträckning vid en flod, men plus: Hunger, Regn, Hänförelse, och hela hennes Pass består av en enda lång mening. Craig blir: Stad som sträcker sig Ö/V , vit, Vinter,

ingen flod, invaderad av katter, skiftande mellan långa och korta meningar, och mot slutet av sitt Pass börjar han rimma, eller försöka rimma, och Talar också, eller försöker Tala – mr U. försöker få honom att Tala – på jambisk pentameter (!).

Som Final Talar vi alla tre om våra Städer samtidigt, när mr U. knappar in Crescendo, och efteråt gör våra strupar mycket ont, så energiskt låter mr U. oss Tala där på slutet.

Mr U. har gjort en Inspelning. Han spelar upp en snutt. Är nöjd. Alltså är vi nöjda. Vem skulle inte vara nöjd? Jo, mrs U. Han kallar på henne, spelar upp snutten för henne.

»Det där är bara lite osammanhängande oväsen, Ted«, säger hon och går.

Vi tittar spänt på mr U. Är han sur? Verkar så. Men tror ändå på oss. Det ser vi på hans leende, som säger: Har hon hittills tyckt om ett enda av våra verk?

Och vi ler tillbaka: Inte hittills.

Mr U. klättrar upp på trappstegen för att stoppa en tablett i munnen på var och en av oss. Jean, hushållerskan, kommer in med tre fuktiga tvättsvampar på pinnar, med vilka hon baddar våra läppar, och sedan är det Middag, och hon Matar oss genom att montera våra Personliga Sonder på den trehövdade Huvudsondmataren som är kopplad till det stora kärlet med Middagsblandning.

Går sedan åt sidan för att läsa i sin bok medan vi Dinerar.

Vi har visserligen ont i halsen, men vi är upprymda: Provisorium är över.

Återigen känner vi oss nyttiga, kreativa, som delar av ett team.

Sent på kvällen knarrar dörren. Mrs U. kommer in i nattkläder. Hon går raka vägen fram till mig, som alltid.

»Jeremy«, viskar hon. »Är du vaken? Jag vill inte störa. Men.«

»Jag är vaken«, viskar jag.

Hon rullar fram Podiet sakta, för att inte låta, placerar det noga. Hon skjuter fram en mick på ett stativ till mina läppar och tar på sig hörlurar för att inte störa de andra eller väcka mr U:s uppmärksamhet. Sittande på golvet framför mig sträcker hon armen bakom och ovanför sig för att på Kontrollpanelen trycka på Ok.

Ikväll är det Ruralt, plus Forntida; övertoner av Flykt.

Jag börjar Tala (eller snarare, enligt hennes Inställningar, Viska, in i micken): om hennes Skönhet, och vi möter varandra vid en stilla italiensk sjö; med enkla, sakliga meningar, för vi är bönder; om de fjärran berg dit vi, lovar jag henne, en dag ska försvinna; mer om hennes Skönhet, med mycket stor Specificitet, och jag upptäcker när jag beskriver hennes Skönhet (hennes höfter, hennes bröst, hur hennes hår faller över axlarna i gryningsljuset, hur det får mig att känna när jag ser henne på andra sidan det gemensamma bordet på helgerna) att jag börjar bli upphetsad, liksom hon, men börjar även, om jag får uttrycka det så, bli förälskad i henne, liksom hon, tror jag, börjar bli förälskad i mig, trots att hennes familj, hennes bondefamilj, inte vill det, eftersom hon är trolovad med en stöddig tomte till karl, son i byns rikaste familj, och när vi går hand i hand genom en fårhjord som tillhör hans familj, som också äger kvarnen i fjärran, lutar hon sig mot mig, vilket betyder (allt detta Viskar jag i micken): Jag vill inte ha honom eller hans får, bara dig.

Ett nytt Inslag ikväll: ett oväder drar in. Snart är vi genomvåta och jag tar av mitt ytterplagg och lägger det över hennes späda axlar. Ovädret är hennes; det ingår i hennes Inställningar, som en del av Ruralt. Men plaggläggandet är mitt; jag bidrar med det och jag ser att det gläder henne, hennes riktiga jag, där hon sitter med benen i kors framför mig.

Sedan, under ett vattenfall, eller egentligen precis intill det, älskar vi, och jag beskriver det väl, och jag är Fjättrad och kan därför inte kan röra vid mig själv, men mrs U. är inte Fjättrad, och kan röra vid sig själv, och hon gör det.

Som så ofta undrar jag om det inte eventuellt skulle falla mrs U. in, när hon väl har avbördat sig på det sättet, att resa sig, gå fram, avbörda mig.

Men det gör det inte. Det verkar inte falla henne in. Gör det aldrig. Inte hittills.

Och, känner jag alltid när min upphetsning har lagt sig, förmodligen är det bäst så.

Hon bara reser sig tvärt, tar av sig hörlurarna och rullar, som om hon ångrar sig, bryskt tillbaka Kontrollpodiet, återställer Reglagen till deras tidigare positioner, går bort till Lauren, sedan Craig, och lyser dunkelt med mobiltelefonen på dem för att se om de var vakna under det som just utspelade sig. Som vanligt drar hon slutsatsen att de inte var det. Ibland är de faktiskt inte det. (Paradoxalt nog var vi, trots att vi varit Fjättrade och orörliga hela dagen, alltid utmattade på kvällen.) Vid de tillfällen då de i själva verket har varit vakna har de, när hon närmar sig med mobiltelefonen, snabbt låtsats sova, eftersom de inte vill att hon ska känna sig det minsta besvärad.

Av George Saunders har tidigare utgivits:

Tionde december 2015

Lincoln i bardo 2018

Pastoralia och andra noveller 2021

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-080000-0

Originalets titel : Liberation Day

Copyright © 2022 by George Saunders

Omslag : Daniela Juvall

Tryck : ScandBook, EU 2023