9789100800116

HANS

DO D MANS SKUGGA

ROMAN ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Till Tina

Och till Bosse, var du än är

Var inte rädd för lyckan; den finns inte.

Michel Houllebecq

Det här är ett fiktivt verk, en bok med många röster som har sin grund i verkliga händelser. Av hänsyn till inblandade har namn på platser och personer fingerats, även tiden som sådan. Annars är alla eventuella likheter med verkligheten och verkliga personer avsiktliga.

Den sista, som han i tanken skulle komma att kalla den. Men i lika mån var det också den första.

(Kyrie)

När man mår som sämst orkar man inte. Då är man bara där, i bottenmörkret. Man har ingen handlingskraft. Det är när man kommer upp till ytan igen som tankarna börjar spritta. Det är då man gör det. Och det är därför omgivningen ställer sig så frågande. Så har man ju fått höra att det är. Och det är möjligt att det är så för de flesta. Men för mig var det liksom jämntjockt. En svart klibbande gröt. Och det var ur den gröten jag liksom masade mig ur, som när en tjockis rullar ur sängen ungefär. Och det var nog ingen i omgivningen som blev direkt förvånad.

En sagesman från psyket kanske inte är den tillförlitligaste av källor, kan man med visst fog tycka, men redan Shakespeare visste att livet blott är en saga berättad av en dåre, och det var hursomhelst under rätt orediga omständigheter jag halkade in i den här historien. Riktigt på arslet, skulle man kunna säga. Mitt skönlitterära skrivande hade mer eller mindre gått i stå och jag hade ett antal havererade film- och teveprojekt, liksom ett nyligen avslutat förhållande, bakom mig, när jag den där svarta novemberkvällen, en tisdag som också var min födelsedag, drog i mig tre vinare och öppnade en fjärde, såvitt jag minns det hela, innan jag av någon anledning hejdade mig och istället ringde en taxi som tog mig till Sankt Görans psykakut. Jag hade nått botten. Eller det jag då trodde var min botten.

Efter några töckniga dygn, som lika gärna kunde ha gällt för veckor, genomlevde jag några vakna dagar i förutsägbar glädjelöshet, varefter jag till slut forslades genom en mörk och ohyggligt lång källargång upp i ljuset, eller till ett ljusare mörker, det vill säga till den nybyggda paviljong som utgjorde avdelning 7.

Och det var där jag gjorde Per Bomans bekantskap.

För de allra flesta förknippas nog sjukhus i allmänhet och psykiatrin i synnerhet med färgen vit. En tyst och klinisk vithet, en liksom utsuddad fond. Men för mig är det hela grönt. Akvariegrönt på något vis. Fråga mig inte varför, jag har ingen aning. Men när jag ser tillbaka på min vistelse på avdelning 7, så är det rent färgmässigt »de akvariegröna veckorna« jag tänker på, även om de också sammanföll med en välbehövlig vit period i mitt liv.

För Per Boman gick det mesta i svart.

Vi var båda slavar under nikotinet, och det var så vi träffades första gången, på den svinkalla men generöst tilltagna gallerinklädda rökbalkongen; måhända att det utifrån såg ut som en utsmyckning i konstsmide, men det var likafullt ett galler. Per var några år äldre än jag, kanske närmare pensionsåldern. Jag tyckte efter hand att det var något vagt bekant över honom. Men det var ingen besvarad känsla. Han var inte direkt talträngd heller de första gångerna vi sågs. Några hummanden, en kommentar om utsikten, skitvädret, mörkret. Det var allt. Kanske var det tredje eller fjärde gången som vi sågs därute som jag frågade om vi möjligtvis hade setts förut, någon annanstans, i ett annat sammanhang. Vilken värld kom han ifrån? Det var inget han ville prata om, förståeligt nog. Inte jag heller egentligen, det var bara ett försök till lite kallprat. Och skit samma, liksom. Men när vi småhuttrande tänt varsin cigg till och tysta stirrat ut genom gallret en stund tog han ändå lite trevande till orda. Det kröp fram att han var journalist, eller hade varit, lät han förstå, kriminalreporter på en norrländsk blaska fram till dess att den gick omkull och sedan frilansare allt längre ut i periferin, tills han utan skyddsnät gled ut i terrängen och hamnade här. Ungefär så. Det var en

extremt komprimerad version där varje ord, varje stavelse tycktes bjuda hårt motstånd.

»Och du då?« sa han efter ännu en utdragen tystnad. »Vad är det med dig?«

Just så sa han: »Vad är det med dig?« med just den lite skevt avslutande betoningen. Frågan rymde förmodligen minst tre frågor, av orkeslöshet hopdragna till en, med en liten udd av fientlighet. Det var i alla fall så jag tolkade det. Och svarade därefter.

»Jag är författare«, sa jag. Jag höll sånär på att tillägga: »Eller var.« Men det var inte läge för några nyanseringar, och dessutom: en gång författare, alltid författare. Enda skillnaden är att man när produktionen sinar, eller när refuseringarna blir ens kvitto, får leva med prefixet »före detta« eller »misslyckad« framför sig resten av livet. Det senare kanske man dessutom hade varit hela tiden. Jag hade nio böcker bakom mig, tre novellsamlingar och sex romaner, men det var snart sju år sedan jag senast gav ut något och jag hade så smått börjat betrakta mig som förlagslös. Men icke desto mindre: det var författare jag var, rent yrkesmässigt. Slash manusförfattare, skulle det väl ha stått på mitt visitkort om jag haft något. Men det var ett sidospår jag varken ville eller orkade gå in på då. Men med tanke på hans egen yrkesmässiga bakgrund hade jag väl ändå förväntat mig någon form av respons eller nyfikenhet, om så bara den gamla vanliga frågan om vad det var för slags böcker jag skrev. Men nej –»Jag med«, svarade han bara, på en gång likgiltigt och självupptaget, kanske mer till sig själv än till mig. Med tilllägget: »Om en bok räknas.«

Det visade sig att han hade gett ut en novellsamling för ett tiotal år sedan, betitlad Vinterstycken, en hälsning till

Thorsten Jonsson vars kriminalorienterade novellsamling Fly till vatten och morgon inspirerat honom. Men det var något jag fick ur honom först senare, då medicinerna kickade in i synapserna och fick upp honom i någorlunda ytläge. Mig också, kanske jag bör tillägga. Där och då nickade vi bara lite åt det hela, liksom åt ingenting. Och efter att vi strax än en gång närmast simultant fimpat våra respektive cigaretter, den tredje i ordningen inom loppet av kanske tio minuter, såg han bort mot paviljongen som reste sig spegellikt på andra sidan parkeringen, eller kanske såg han snarare som i en spegel hela den värld eller den serie av händelser som hade fört honom hit, till just den här gallerinklädda balkongen, och sa: »Ja, fy fan.« Varefter han mulade in en fet prilla och vände in i värmen.

Per och jag var nu inte de enda författarna på avdelning 7, om än de enda som pratade med varandra. I den mån våra möten kunde gälla för pratstunder. Jag var mest ett öra vid hans sida. Och även om han efter hand blev alltmer meddelsam, eller åtminstone stundvis visade ansatser åt det hållet, så fanns hela tiden sorgkanterna kvar runt hans person. Det fanns en tyngd i honom som mer än väl svarade mot hans fysiska framtoning. Han var som fasthållen i ett kraftfält av negativ energi, ett olycksalighetens stigma. Jag tror heller aldrig att jag såg honom le någon gång. Nej. Leendet låg helt enkelt inte för honom, inte ens när han skämtade. Men vem vet, kanske skulle han ha beskrivit mig i snarlika ordalag.

Det är så lätt att förminska en människa, inte minst en författare. Även om vi gör det nog så bra själva. Hur många gånger har man inte stått inför en människa, ibland rentav en kollega, som först inte hört vad man heter och sedan, när

man presenterat sig på nytt – med ett namn som med ens låtit märkligt främmande, snudd på falskt – beklagande skakat på huvudet, nej tyvärr, jag tror inte jag har läst något av dig, vad hette du sa du? En kort, svidande känsla av meningsförlust och utstötning, av att inte finnas på kartan. Följt av insikten att det är just som det ska vara. Att det är från den positionen man verkar, i tomrummet, i den ständiga pendlingen mellan genialitet och självförakt.

Inte heller Per hade läst något av mig. Men han var bekant med mitt namn i alla fall, om än inte med mitt utseende. Vilket som sagt jag var med hans. Eller hade fått för mig att jag var.

Det var en eftermiddag, när allt stod som mest stilla på avdelningen och jag suttit en stund i mitt hörn i det bortre dagrummet och rullat en apelsin mellan händerna på bordet framför mig, som en liten pollett till slut trillade ner. Kanske var det den gröna slitna manchesterkavajen han hade på sig, ett plagg jag inte hade sett honom i tidigare, eller om jag först nu bara lade märke till hur han faktiskt såg ut i full person. Eller så var det det han sa, lätt andfådd, i det att han satte sig mittemot mig och ryckte mig ur min mentala slummer:

»Jag har varit lokförare, vet du.«

Jag stannade apelsinen. Och han fortsatte, nu med blicken ner i bordet, som om han snabbt lade ut diverse snapshots där, bilder som han framkallat för sitt inre och nu sorterade och projicerade på den repade bordsskivan mellan oss.

»I två veckor«, fortsatte han. »Det är snart fyrtio år sen. Det är märkligt. Farsan dog en sju åtta år tidigare på ett sånt där Rum för resande i Flen. Knall och fall. Det var hjärtat. Jag var bara fjorton år. Men tio år senare, var det väl, så brakade jag fram över rälsen där. Förbi Flen. Det var strax

efter Flen, i höjd med Stenhammar, kungens slott där. Man ser det från rälsen, den sluttande, muromgärdade tomten. Man passerar alldeles utanför knuten, skulle man kunna säga. En gång i tiden, det var väl på V-Gurras tid, då fanns det en station där, där kungen kunde kliva av och på. Av och på. Av och på …« Han fastnade lite där, liksom mitt i gamle kungens svajiga steg, innan han flyttade blicken på bordet, till en annan bild: »Och det var där hon stod. Jag har alltid tänkt på det så, som om hon stod på kungens station. Och bara väntade …«

Där tystnade han, eller tonade ut. Det sista, slutgiltiga steget i historien ville han inte ta. Det behövdes nu heller inte. Jag såg avvaktande på honom en stund. Men istället för att kommentera det sagda, sa jag vad jag tänkt alltsedan han slog sig ner:

»Bokmässan i Göteborg.«

Det fick honom att lyfta blicken.

»Jag undrar om inte vi har träffats där en gång«, sa jag. »I vimlet på Park. Det kan ha varit nån gång i slutet av nittiotalet eller tidigt nollnolltal. Jag tror faktiskt att jag slog ut en öl i knäet på dig. Vi pratade om Per Gunnar Evander. Du hade en bok av honom i fickan på – tror jag – den där kavajen.« Jag pekade med apelsinen i handen. »Eller om det var PO Sundman …«

Han bara fortsatte att se tomt, liksom trögt på mig. Eller om han tänkte så det knakade.

»Är det nåt du kommer ihåg?« sa jag. »I den inre delen av baren. Det var några fler med, men jag minns inte vilka.«

»Bokmässan?« sa han.

»Ja.«

»I Göteborg?«

»Ja.«

»Jag har aldrig varit där.«

»Är det säkert?« Det störde mig att jag inte mötte något som helst gensvar, eller snarare att jag mindes så fel, när det samtidigt kändes så rätt. Men kanske rörde det sig om något annat litterärt sammanhang, eller vilket annat sammanhang som helst för den delen.

»Det kanske var min bror du träffade«, sa han. »Eller halvbror. Ronny. Det är hans kavaj.«

»Är han författare?«

»Han är död«, sa han.

Och det var då nästa insikt slog mig, i ett tvärt kast och med en ilande klarsyn:

»Fan, hunden!«

Det var som om jag gett honom en örfil: han knyckte till på stolen, all letargi var med ens som bortblåst i hans väsen och han blev närmast hyperalert, för att inte säga stissigt aggressiv.

»Vad fan säger du?« sa han och hävde hela sin väldiga överkropp över bordet så att jag kunde känna hans acetonstickande andedräkt. »Vad fan menar du med det?«

Den ömsesidiga förvirringen var total.

Vad jag menade, eller vad jag plötsligt hade slagits av, var att jag fullständigt hade glömt bort Korven, det vill säga min granne Lenas dvärgtax som jag tagit hand om, eller snarare borde ha tagit mycket bättre hand om, medan hon och en väninna spelade golf på Algarvekusten i Portugal över helgen, alltså samma helg som jag lade in mig på psyket. Visserligen hade hon nyckel till min lägenhet, och låt vara att Korven var både liten och halvt döv, till åren kommen som

han var, dessutom var han ovanligt tyst och stillsam för att vara en tax, eller hund överhuvudtaget, han brukade krypa in under sängen där han kunde bli liggande i timmar bland dammråttorna, ibland så länge att jag faktiskt trodde att han dött, varför det inte var så underligt att han stundvis försvann från mitt medvetande när jag hade hand om honom. Men ändå. Hur fan kunde jag bara glömma honom?

Det var nu inte det enda jag glömt, skulle det visa sig när jag fick Lena på tråden. Tvärtemot vad jag befarade så var hon idel vänlighet och varma ord när hon svarade.

»Hur är det?« sa hon. »Hur har du det? Hur mår du?«

Jag var tyst en stund, försökte tolka hennes frågor. Jag såg på apelsinen som jag alltjämt höll i min lediga hand, jag hade haft den med mig hela eftermiddagen, som ett litet sällskap.

»Vet du var jag befinner mig nånstans?« sa jag.

Det visste hon mycket väl, eftersom jag hade ringt och berättat det för över en vecka sedan. Dessutom hade jag lämnat en lapp åt henne. Jag hade inget som helst minne av någotdera, det var helt bortsopat, och jag var heller inte särskilt hågad att få reda på hur jag hade låtit när jag ringt eller vad jag för den delen skrivit på den där lappen. Däremot undrade jag förstås hur det hade gått med Korven.

»Du kommer inte ihåg?«

»Han lever, hoppas jag?«

»Som pastej«, sa hon.

Det visade sig att han, turligt nog på sätt och vis, hade blivit utestängd i trapphuset. Eller kanske ännu turligare instängd, hur man nu ville se det. Den lille slöfocken hade alltså stolpat ut utan att jag märkt det när jag lämnade lägenheten och satte mig i den där taxin. Det var oklart hur länge han hade varit ensam i trapphuset. Men till slut

hade i alla fall de åldrade makarna Björk, som bodde under mig, blivit varse Korven och släppt in honom till sig, där de matat honom med leverpastej och ännu mer leverpastej. De hade ringt Lena, som i sin tur hade försökt ringa mig. De få minuter som jag här och nu hade varit orolig för Korven var alltså ingenting mot den mer utsträckta oro som Lena känt för mig nere i Portugal. Ändå hade hon inte ringt polisen. Riktigt så orolig hade hon inte hunnit bli under det dygn hon haft kvar av sin vistelse där. En senfärdighet som kanske inte var helt till min fördel. Men Korven var återbördad och det var huvudsaken just nu. Åtminstone för mig.

»Så han mår prima då?« sa jag.

»Han sover i fikusen.«

Det var också en egenhet Korven hade, att ringla ihop sig på lecakulorna i den stora blomkrukan som fikusen tronade i bredvid Lenas soffa. Ju obekvämare, desto bättre.

»Jag är ledsen«, sa jag.

»Var inte det«, sa hon. »Vi kan alla ställa till det för oss. Ta hand om dig istället. När kommer du hem, tror du? Eller när blir du utskriven, eller vad man säger?«

»Jag vet inte«, sa jag sanningsenligt. »Före jul, förhoppningsvis.«

»Jag bjuder på middag«, sa hon.

»Nej«, sa jag. »Det är jag som ska bjuda på middag. Med extra leverpastej till Korven.«

I detsamma kom en oerhörd trötthet över mig, det var knappt att jag förmådde avsluta samtalet. Jag vet inte om det var samtalet i sig, Lenas förståelse och vänlighet eller vetskapen och lättnaden över att inte ha ställt till det än värre för mig. Eller om blotta föreställningen om en tillvaro utanför avdelning 7 helt enkelt blev mig övermäktig i

stunden. Hursomhelst ville jag bara lägga mig ner, dra den gula filten över mig och blunda bort mitt skitliv. *

»Känner du CG Göransson?«

»Författaren?«

»Har du träffat honom?«

»Nej, inte direkt, men jag har lästa några av hans böcker.«

Vi stod ute på rökbalkongen igen, Per och jag. Och jag hade vid det här laget vant mig vid hans abrupta sätt att inleda ett samtal, eller snarare en av sina monologer: »Har du varit på Guadeloupe?«; »Jag brukar promenera i Hagaparken.«; »Vad är det värsta du har gjort?«; »Känner du till Talgoxens förlag?«; »Är du bekant med darknet?«; »Det är kanske bättre att ställa sig ute vid vändplan.«; »Har du sett Kill me please?« Disparata och liksom tvångsmässigt avbördande pustar ur ett plågat medvetande. Skärvor ur en levnad som inte gick att limma ihop med varandra för att bilda något helt och sammanhängande, en större bild. Eller om jag bara var oförmögen att foga samman alla pusselbitar han gav mig, jag var allt annat än reaktiv i mitt lyssnande. I mina ögon spelade han bara ut det ena kortet efter det andra med en vidhängande introvert kommentar, korta utsagor som allt som oftast klipptes av lika tvärt som de påbörjades. Precis som den där tåghistorien från Flen. Om än inte med samma ödesmättade cliffhanger.

Samtidigt, i takt med att jag själv blev alltmer närvarande, upplevde jag att det under hans avstängda, buttra framtoning fanns ett stråk av vaksamhet, för att inte säga paranoia. Vilket hans häftiga reaktion i dagrummet tidigare också

vittnade om. En överspänd eller sjuklig misstänksamhet som kanske gick hand i hand med hans förstulna meddelsamhet, hans hårt redigerade utsagor. En rädsla för att ta bladet från munnen, helt enkelt.

Låt vara att det delvis kanske också handlar om en efterkonstruktion från min sida.

Mitt svar på hans fråga om CG Göransson blev i alla händelser hängande i luften där på balkongen. För en gångs skull kom det ingen fortsättning. Och för en gångs skull ställde jag en enkel följdfråga:

»Känner du honom, eller?«

Han stod tyst en stund, drog ett djupt bloss och blåste ut en tjock rökstrut, såg den skingras på andra sidan gallret. Eller vad han nu såg.

»Hundens blick«, sa han sedan och switchade liksom över till något helt annat, utan att flytta sin egen blick. »Är den rädd, vädjande eller oskyldig? Eller troskyldig? Eller kanske genomskådande, ett stumt sanningsvittne? Eller ett gränssnitt, mot den högre sanningen? Eller är den bara outgrundlig?«

Okej, där strandade det samtalet, tänkte jag och fimpade cigaretten. Jag frös och ville gå in igen.

Då såg han på mig. Om en människa kan se långsamt på en, så var det just det han gjorde. Men det skulle komma en fortsättning. Om än en mycket liten och svårtolkad sådan.

»Vi träffades i Venedig en gång«, sa han. »På Hotel Cipriani.«

»Vem?« sa jag. »Du och Göransson?«

Hans ögon hade blivit blanka, tårfyllda. Han såg på mig och ändå inte, eller snarare rakt igenom mig, mot en punkt i ett obegripligt fjärran.

»Djävulen«, sa han. »Jag såg djävulen i Venedig.«

I ett annat sammanhang hade väl ett sådant yttrande lett till en lättsam, leende kommentar, ett kluckande litet skratt. Men inte där och då. Inte till den människa jag hade framför mig.

»Okej«, sa jag bara och tänkte flyktigt på Thomas Mann och på min egen Venedigvistelse, som låg årtionden tillbaka i tiden, och insåg samtidigt hur mycket starkare jag faktiskt hade blivit sedan jag kom hit, åtminstone jämförelsevis, och att det nog började bli hög tid att komma härifrån. Inte bara från balkongen. »Okej«, sa jag igen i brist på andra ord, i väntan på att han skulle fortsätta.

Men han sa inget mer. Jag bytte fot där jag stod i hans oseende blickfång, kastade en blick åt sidan, åt bägge sidor, men mötte ingen reaktion. Han rörde inte en min. En tår rann nerför hans kind, men han gjorde ingen ansats att torka bort den. Det var som om någonting omärkligt gått sönder i honom, mitt framför ögonen på mig. Det fanns med ens en hjälplöshet i hans uttryck, en närmast hjärtskärande paralys, som underströks av den stumma och liksom paradoxalt sorglösa gråten i honom. Han grät bara med ögonen. Som en staty i en mirakelsaga. Och jag borde kanske ha lagt en tröstande hand på hans axel, rentav kramat om honom. Men någonting höll mig tillbaka. Jag gjorde ingenting. Jag kunde inget göra för honom. Jag bara såg på honom ännu en liten stund, medan fimpen brann ner mellan hans fingrar, innan jag nickade lite eftersinnande och vände in igen.

Det blev vårt sista samtal.

En knapp vecka senare, på luciadagen, blev jag utskriven. Och det sista jag såg av Per var en icke talbar, otröstlig människa liggande på sitt rum med ryggen mot världen, inkapslad i sin alldeles egna förtvivlade ensamhet, med gud vet vilka syner i huvudet.

Av Hans Gunnarsson har tidigare utgivits:

Bakom glas 1996

Februari 1999

En kväll som den här 2001

En jävla vinter 2003

Allt ligger samlat 2005

Någon annanstans i Sverige 2007

Albatross 2009

Försmådd 2012

All inclusive 2015

Rum för resande 2016

Nattsida 2019

Bormann i Bromma (med målningar av Martin Wickström) 2021

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-080011-6

© Hans Gunnarsson 2023

Citatet på s. 5 ur Michel Houellebecqs Hålla sig vid liv i översättning av Mats Leffler

omslag John Eyre

Tryck ScandBook, EU 2023