9789100800369

DJÄVULSPAKTEN

Max Seeck DJÄVULSPAKTEN Översättning Bo Samuelsson

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Max Seeck har tidigare utgivits: Den trogne läsaren 2021 Ondskans nätverk 2022

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-080036-9 Copyright © Max Seeck, 2021 Original edition published by Tammi, 2021 Swedish edition published by agreement with Max Seeck and Elina Ahlbäck Literary Agency, Helsinki, Finland Tryck ScandBook, EU 2023

Till William och Lionel

Prolog Januari 2020 L’Étranger öppnar dörren, låter blicken svepa över rummet och ler. Det trestjärniga hotellet är spartanskt inrett, men rummet passar perfekt för hans syften. Han trycker ner nyckelkortet i dosan på väggen och ett blekt ljus sprider sig.

Han ställer ner Louis Vuitton-väskan på golvet och känner hur armen befrias från tyngden. Han har inte släppt greppet om väskan en enda gång efter landstigningen från färjan. Fingrarna har kramat om väskans läderhandtag hela vägen från färjeterminalens gångbro till taxin och hotellfoajén.

Han går sakta fram till det stora fönstret som vetter ut mot en öppen plats. Från hotellets översta våning ser människorna som samlats där nere ut som små tennsoldater. Det är de nog också, soldater på väg till betydelselösa strider. Flockvarelser.

Det pågår någon sorts demonstration på den öppna platsen – tiotals människor i täckjackor som samlats framför en kontorsbyggnad och håller upp stora plakat. Där står också två polisbilar – lagens väktare har klivit ur sina fordon och iakttar situationen utan att ingripa.

L’Étranger skrattar till för sig själv – han har aldrig demonstrerat. Vad skulle det vara bra för? Han har alltid hellre försvunnit i mängden än försökt hamna i centrum för uppmärksamheten.

Dessutom åstadkommer man inte någon varaktig förändring genom att några människor samlas på ett torg. En vacker tanke kanske, men inte mer än så.

Ofta är det just vid betraktandet av en folksamling som han 7

upplever den, den där känslan av fullständig avskildhet och utanförskap som har följt honom ända sedan puberteten. Men det har aldrig fått honom att tappa modet. Tvärtom, det handlar om något som han kom till insikt om redan i tonåren – han förstår något som de flesta människor inte förmår se. Oavsett vad vi gör eller vad vi lämnar ogjort så har det i slutändan ingen betydelse.

Det kommer en ny dag. Sedan en till. Det gör det alltid, tills det inte längre gör det. Det gäller för honom själv, liksom för grannen och hela världsalltet.

L’Étranger drar för gardinerna och lyfter upp väskan på sängen.

Han tar fram datorn och fäller upp locket.

Det knäpper om datorn en stund innan Tor-nätverket kommer upp.

Fingrarna sänker sig över tangentbordet och han knappar in ett kort meddelande. I’m in town. Waiting.

Sedan stänger han mejlfönstret och öppnar en textfil.

Han stirrar ett ögonblick på sidan som öppnas på skärmen: Den existentialistiska nihilismen i Albert Camus produktion. Ämnet för hans doktorsavhandling är djärvt och kommer säkert att väcka kritik bland forskare. I allmänhet har den existentialistiska nihilismen främst förknippats med Sartre, på grund av dennes ateistiska världsåskådning, men han anser att Camus – trots sin agnosticism – behandlar exakt samma teman i sina verk, fast ur ett mer mänskligt perspektiv.

Ni ska få se, era tjockskallar. Jag, om någon, känner till tillvarons meningslöshet.

L’Étranger tar upp en näsduk ur fickan och torkar bort sina fingeravtryck från skärmen. Ett kapitel i hans liv håller på att ta slut. Han ska bara utföra det här sista uppdraget och sedan kan han koncentrera sig på sin akademiska karriär. Kanske han får en tjänst vid något universitet. Kanske inte. Inte heller det skulle i slutändan ha någon betydelse. Men det betyder inte att han 8

skulle göra någonting utan ersättning. Som rollfiguren Jokern säger i filmen The Dark Knight: ”If you’re good at something, never do it for free.”

Sedan tar han upp en bok som handlar om Søren Aabye Kierkegaards liv. Mellan boksidorna ligger två fotografier. Två personer som ska bekosta det sista av hans studier. Det ska de göra genom att dö.

9

1 Den gamla hissen skramlar till mellan varje våning. Det viner i vajern ovanför.

Jävla girigbuk.

Eliel Zetterborg känner lukten av livvaktens starka rakvatten och rynkar på näsan. Han tänker på orden som målats på plakaten som han en timme tidigare betraktade genom de tonade rutorna i Maybachens baksäte.

Han knyter nävarna, men händerna känns kraftlösa. De otacksamma idioterna vet inte vad de pratar om.

Eliel kliver ur hissen och med nyckeln i handen tar han några steg fram till sin lägenhetsdörr. Joonas stänger grinden till hissen.

Den metalliska skrällen får Eliel att känna en ilning av nostalgi.

Ljudet påminner om gamla tiders mekaniska anordningar, om järn- och metalldelar som luktade smörjolja och som rörde sig med hjälp av kraften från fjädrar, ånga eller bara tyngdkraften, och utförde arbete åt människor. Nutidens teknologi är däremot fullkomligt doft- och smaklös. Maskiner som man rörde vid med händerna har förvandlats till en serie förfinade algoritmer och mekanismer, vars funktionsprinciper är så abstrakta att reklamoch kommunikationsproffsen måste utveckla vackra berättelser runt omkring dem för att blåsa åtminstone lite liv i dem. Och ändå har kunderna bara en avlägsen möjlighet att förstå deras funktion. Unga människor får säga vad de vill – det var bättre förr.

Du tog död på den här stan, Zetterborg.

10

När Eliel Zetterborg för femtio år sedan, tillsammans med Eetu Monto, grundade EZEM Rörsystem AB kunde man utifrån företagets namn sluta sig till vilken bransch det handlade om. Då pillade man inte med datorer i verkstan på Hertonäs industriområde, utan man smidde och svarvade delar som monterades ihop till någonting verkligt och konkret. Inte strömkretsar och transistorer utan blod- och svettluktande industri. Tung industri i ordets verkliga bemärkelse.

Eliel sluter ögonen och känner den sötaktiga lukten av glödhet metall, hör det sprakande ljudet som uppstår när svetsarna påbörjar sitt arbete längst bort i produktionshallen på södra sidan om Snickaregatan. ”Allt väl?” säger Joonas och kastar en hastig blick mot trapphuset. Joonas Lamberg är hans mångårige chaufför och livvakt, som även den här kvällen följer honom hem till dörren och sedan väntar i bilen nere på Främlingsgatan tills Eliel är klar. Därefter ska Joonas skjutsa honom till festen som äger rum bara ett kvarter från Zetterborgs lägenhet. I normala fall skulle Joonas ha åkt hem, men just nu är omständigheterna ganska speciella – det finns så många anonyma fabriksarbetare som innerligt hatar Eliel Zetterborg och hela RealEsts styrelse, att det är bra om Joonas finns i närheten hela kvällen. ”Ja, allt är bra, tack. Vi ses där nere om en stund”, säger Eliel, öppnar dörren och knappar in koden till inbrottslarmet.

Joonas nickar diskret, går upp och kollar de två översta våningarna och börjar sedan gå nerför trapporna. Han gör så varje kväll för att försäkra sig om att ingen obehörig slunkit in i trappuppgången. Joonas är lojal och plikttrogen. Han har tidigare tillhört polisens insatsstyrka Karhu och är fortfarande en ytterst kompetent livvakt, även om han är i femtioårsåldern och obeväpnad.

Eliel Zetterborg stampar av skorna på dörrmattan i hallen och tar av sig ytterrocken som hunnit bli blöt på axlarna på 11

vägen från bilen till porten. Lägenheten doftar av något nytt rengöringsmedel – han har bett städerskan köpa det. Det döljer den unkna, sötaktiga lukten från de antika föremålen och de stoppade möblerna från krigets dagar, en lukt som Eliel de senaste åren har börjat avsky. Den påminner honom om att han blivit gammal och att han – precis som alla andra som lever här på klotet – förr eller senare är dömd att dö. Och i hans fall snarare förr. Efter Anne-Maries död har varje dag känts som en långsam färd mot döden, det är som om hans hjärta för varje dag slår alltmer sällan tills det någon natt äntligen stannar och befriar honom från lidandet.

Eliels blick faller på en gul plastkasse som ligger i hallen. Städerskan skulle ha lämnat tillbaka böckerna på Richardsgatan på förmiddagen och samtidigt hämtat de reserverade böckerna som ligger på biblioteket och väntar. Tusan också. Hon har tydligen börjat slarva.

Eliel fortsätter in i lägenheten, och med händerna i fickorna stannar han upp i vardagsrummet och suckar djupt. Företagsjubileet har gjort honom nostalgisk.

Ett halvt århundrade. Under den tiden har RealEst vuxit till ett globalt börsbolag, och det skulle vara svårt att finna några likheter med den lilla metallverkstad som Eetu och han grun­ dade tillsammans för femtio år sedan. År 1970 var samhället helt annorlunda – den finlandiserade nation som Kekkonen ledde skilde sig i många avseenden från dagens Finland, på gott och ont. Enligt Eliels föräldrars sätt att se på saken var det utan tvivel frågan om det senare. Eliel Zetterborgs pappa hade varit politisk redaktör på Helsingin Sanomat och varit en ivrig förespråkare för pressfriheten. Mamman hade haft en framgångsrik karriär som dramatiker. De konstnärliga och liberala Zetterborgarna upplevde atmosfären efter kriget som kvävande och feg, och kanske var det delvis därför som deras son Eliel aktivt motsatte sig den självcensur som finska staten 12

tillämpade i relationen till Sovjetunionen. EZEM Rörsystem AB, som i samband med fusionen 1990 och börsintroduktionen bytte namn till RealEst AB, drog å andra sidan stor nytta av den bilaterala handeln mellan länderna, särskilt på 1980-talet. Och det förändrade Eliels uppfattning om Sovjetunionen och gav honom en betydligt mer positiv inställning. Så länge grannarna i öster var nöjda flöt affärerna på.

Opportunist, kappvändare.

Eliel vet att han är ett skolexempel på hur ideologin skjuts åt sidan när det finns chans till de snabba vinster som kapitalismen erbjuder. Han har under årens lopp så många gånger blivit anklagad för att ha sålt sina principer, att han inte längre orkar förarga sig över saken. Dessutom stämmer det ju, även om det har gått många år sedan allt det där. Men han ångrar ingenting, inte för ett ögonblick. Tack vare de besluten behövde Anne-­ Marie och han aldrig sakna någonting. Det gällde både för dem och för sonen Axel, som till skillnad från Eliel själv hade fått växa upp i ett överflödande rikt hem. Ibland har Eliel funderat på om en fattigare uppväxt skulle ha gjort hans son annorlunda – är deras relation så komplicerad därför att deras utgångsläge i livet varit så enormt olika?

Eliel ställer sig framför en stor spegel och betraktar sitt fårade, vitskäggiga ansikte. Skärmen tänds på telefonen som ligger på byrån, men Eliel tänker inte svara. I dag har det ringt mer än någonsin. Journalister, gratulanter, politiker, halvbekanta, ryggdunkare. Snyltare. Det här är den finska industrins och RealEsts stora dag – företagets mellanchefer firar som bäst i ett jättelikt tält som rests på Sandvikstorget, och där har man ordnat underhållning och artistframträdanden. Ledningsgruppen och styrelsemedlemmarna med sina respektive samlas däremot i den närbelägna restaurang Sasliks kabinett för att fira bemärkelsedagen med supé.

Slaktare.

13

Eliel sluter ögonen och försöker glömma.

Han ser dem ännu för sin inre syn, de vita plakaten där det klara solskenet reflekteras. Det är massor av plakat som hålls upp av hundratals händer. Man har med stora bokstäver skrivit alla möjliga skällsord. Tusentals människor har samlats utanför fabriken, men ingen av dem har kommit dit för att fira företagets halvsekellånga framgångssaga. Oväsendet från den uppretade folkmassan är öronbedövande och som anförare fungerar en man från fackföreningen som står på en plattform med megafon i handen.

Eliel öppnar ögonen och känner hur hjärtat bultar. Vilka otacksamma jävlar. Det är förstås en radikal åtgärd, men det är inget som görs på lösa grunder. Om fabriken kunde räddas, så skulle den det. Styrelsens beslut att lägga ner enheten i Kouvola har ingenting med minskade produktionskostnader att göra, utan man vill helt enkelt avveckla rörverksamheten därför att den är olönsam. Fabriken som sysselsätter nästan tretusen personer har gått med stora förluster i tio års tid och det samlade positiva resultatet från företagets övriga delar är inte tillräckligt för att fortsätta verksamheten in i framtiden.

Ett större problem än att fabriken läggs ner är nog att de människor som blir arbetslösa inte kan erbjudas sysselsättning på företagets övriga enheter. RealEst AB:s verksamhetsmiljö har de senaste tio åren förändrats så mycket. En femtioårig metallarbetare skulle knappast lära sig programmering, även om företaget betalade en dyr utbildning. Åtminstone inte tillräckligt snabbt.

Gör som Nalle och flytta till Sverige, ditt jävla svin.

Eliel suckar. Han läser sms:et han fick för en kvart sedan. Det är från Axel. Är på väg till restaurangen. Du kommer väl i tid?

14

Han tänker på sin son. På hans stiliga ansikte och hans lite speciella, ljusa röst. Den har en anstrykning av hes whiskyröst, precis som hos Axels bortgångna mamma. Och det är från henne han har ärvt sitt tjusiga utseende.

Den konstiga halsbrännan som besvärade honom under hela resan har börjat igen. Besöket i Kouvola var sannerligen inte särskilt upplyftande. Han vet att han inte kommer att stanna kvar som styrelseordförande för RealEst AB mer än ett år till, och just därför var han beredd att ta den här smällen. Bli utskälld av folket. Hans efterträdare skulle kunna börja med rent bord och kanske till och med få fackföreningen med sig. I kraft av det skulle efterträdaren kunna lotsa företaget mot nya stora framgångar.

Eliel funderar ett ögonblick på vad han ska svara och nöjer sig sedan med ok.

I detsamma känner han en stickande smärta i bröstet. För ett ögonblick känns det som om han inte får luft. Han sätter sig på en pall i hallen.

Fan också.

Han är i strålande fysisk form för att vara 74 år – han har nyligen sprungit halvmaran i veteranklassen på två timmar och fjorton minuter, men de många restaurangbesöken med sina tiorättersmenyer och viner gör honom trött till både kropp och själ. Det vore kanske bra att gå iväg och få hjärtat undersökt igen, men Eliel drar sig för läkarbesök och undviker det in i det längsta. Tusan också. Om det inte varit firmans 50-årsjubileum i dag så skulle han lagt sig på soffan med ett glas whisky i handen och tittat på Hem till gården.

Han går sakta genom hallen mot vardagsrummet. De långa brunbetsade golvplankorna knarrar under merinoullstrumporna. Han snuddar vid strömbrytaren så att den utsirade taklampan i vardagsrummet vaknar till liv. Han knäpper upp manschettknapparna och låter ärmlinningarna hänga löst.

Nålen på skivspelaren sänker sig långsamt ner mot den svar15

ta skivan. Johan Sebastian Bach: Sicilienne, konsert i d-moll, Bach-Werke-Verzeichnis 596. Det tycker Eliel är det vackraste verk som någonsin komponerats. Att lyssna på det känns nästan masochistiskt, det gör honom vemodig och sorgsen. Konserten påminner honom om Anne-Maries begravning, då Axels kusin i början av minnesstunden hade spelat stycket på flygeln i rummet. Det var för tre år sedan. Sedan dess har det gått över tusen långa dagar och nätter, men lägenheten doftar fortfarande av Anne-Marie. Så egentligen saknar det helt betydelse vilket rengöringsmedel städerskan använder.

Anne-Marie.

Eliel går förbi flygeln, fortsätter fram till soffgruppen i vardagsrummet och stannar upp framför tavlan som hänger där ovanför. Oljemålningen som föreställer en tjäder går att fälla ut med hjälp av gångjärn och där bakom döljer sig ett inbyggt kassaskåp. Han knappar in en sifferkod och skåpet går upp, åtföljt av en signal.

Från översta hyllan tar han fram sin kanske dyrbaraste skatt, en Vacheron Constantin Genève med boett i arton karats guld.

Klockan har inget större ekonomiskt värde, men affektionsvärdet är desto större – han fick den i bröllopsgåva av Anne-Marie 1969.

Eliel känner klockans tyngd mot handleden, den känns främmande men på samma gång välbekant. Han går bort mot flygeln och betraktar det stora vardagsrummet, de persiska mattorna som täcker golvet, de hantverksmässigt tillverkade gamla byråarna och de stora oljemålningarna med sirliga guldramar.

Han har ingen lust att gå på fest. Inte utan sin fru.

Och sedan hör han något genom musiken.

Han har stannat upp vid barskåpet intill flygeln, men golvet fortsätter ändå att knarra. Som om det uppstått en sekunds fördröjning mellan hans steg och ljudet av dem.

Han håller andan. Plötsligt är han säker på att det är någon 16

mer än han i lägenheten. Han kastar en blick bakom sig, men det är tomt i den valvformiga dörröppningen som leder till köket.

Köket ligger försänkt i mörker, det är bara fönstren som vetter mot ryska ambassaden som släpper in en gnutta ljus. Eliel skakar på huvudet. Väggarna i det gamla jugendhuset lever sitt eget liv.

J. S. Bach ljuder fortfarande i bakgrunden, lika vackert som alltid.

Sinnena spelar honom ett spratt. Det har varit en ansträngande dag.

Eliel öppnar barskåpet, väljer den maskulint axelbreda flaskan med Macallan Reflexion. Om den stickande känslan i bröstet tilltar och blir outhärdlig så ställer han in sitt deltagande vid supén. Det finns i alla fall en god sida med åldrandet – om det är saker man inte har någon lust med, så kan man alltid skylla på åldern. Då kommer ingen med några invändningar.

Den bruna vätskan rinner ner i glaset som en porlande fjällbäck.

Men golvbrädorna knarrar på nytt, tydligare den här gången. Han stjälper i sig glasets innehåll, och whiskyn, som har en anstrykning av plommon, bränner i strupen. ”Hallå?” säger Eliel med bestämd röst, trots att han vet att ingen kommer att svara. Senast han gjort så var när Anne-Marie fortfarande levde. En kväll när han kommit hem och inte varit säker på om hans fru var hemma eller inte.

Han ställer ner glaset på flygeln och hostar mot sin knutna hand.

Naturligtvis är han ensam i lägenheten. Inbrottslarmet var ju påslaget när han gick in, och ingen har kommit in genom ytterdörren. ”Hallå?” hör han sig själv upprepa. Han vet att han inte skulle göra så om han var hundraprocentigt säker på att det inte fanns någon annan i lägenheten. Misstanken känns som ett svärd i bröstet. ”Vem är det?”

17

Knarrandet hörs från köket den här gången. Och så ett skrapande ljud, som avslutas med en svag duns. En kökslåda.

Eliel känner hur det går kalla kårar längs ryggen, ända upp till nacken.

Han tar upp sin telefon, söker bland kontakterna efter Joonas nummer.

Nu hörs stegen tydligare.

Och då ser han det – en mörk gestalt som lugnt kommer ut från det dunkla köket. Telefonen glider ur hans grepp och faller i golvet.

18

2 Joonas Lamberg öppnar bildörren och kliver ur. Det duggregnar på hans rakade hjässa och bomullskavajen skyddar inte nämnvärt mot den bitande vinden. Han är på väg att ta ytterrocken också, men ändrar sig snabbt och stänger sedan Maybachens glänsande, nyvaxade dörr. Han har ju faktiskt tillhört polisens insatsstyrka och under sin yrkeskarriär hunnit med både att dyka i iskallt vatten i full stridsutrustning och ligga blickstilla på ett blåsigt plåttak i åtta timmar, stel av köld, och stirra genom kikarsiktet på ett prickskyttegevär. Han har mer än en gång avlossat sitt vapen för att döda, och även blivit beskjuten ett par gånger. Ett av skotten – avlossat av en sverigefinsk bankrånare i november 1998 – hade lämnat efter sig ett permanent ärr ovanför knät, och det blev början till slutet på hans karriär inom insatsstyrkan. Joonas, som av omständigheterna tvingades gå till den privata sektorn, har under sin långa karriär blivit attackerad med både knivar och cykelkedjor, men i allmänhet gått segrande ur striderna. Vapen har han inte burit sedan han var polis, även om han har ett hemma. Nej, han förlitar sig på krav maga – en israelisk självförsvarsteknik som han har ägnat sig åt i fyra decennier, och han har svart bälte.

Så visst klarar han att gå ut och ta ett bloss utan ytterrocken på, även om det blåser hårt från havet. Det är visserligen ett par plusgrader, men det känns som att stå i en luftkonditionerad frysbox.

Joonas sätter cigaretten mellan läpparna, tänder den och kliar 19

sig på ärrvävnaden på halsen som alltid kliar när det blir kallt.

Från ett intilliggande hus hörs klangen av ett vindspel.

Han drar ett halsbloss och kastar en blick mot chefens fönster.

Chefen, som under de senaste tre åren verkar ha åldrats tio år.

Efter fruns död har Zetterborg undan för undan börjat röra sig allt stelare och det har blivit ännu svårare än tidigare att få kontakt med honom.

Joonas tänker på sin mamma som är ett år yngre än Zetterborg och bor i ett servicehus. Under de senaste månaderna har alzheimern tagit henne i ett allt fastare grepp. Alla nyare minnesbilder har fallit i glömska och hennes framtid ser inte särskilt ljus ut.

Ibland funderar han på om han skulle ta med sig sin mamma och att de kunde resa bort tillsammans, någonstans där det i stället för iskallt duggregn blåser milda Medelhavsvindar.

Joonas släpper ut röken ur lungorna och den skingras snabbt i den kalla vinden.

Han kastar återigen en blick på klockan, som om han kollade hur länge cigaretten har brunnit. Han drar några snabba bloss, slänger fimpen på marken och märker i detsamma att mobilen har börjat ringa på Maybachens framsäte.

Joonas sätter sig i bilen och tar upp telefonen. Namnet Prins Charles syns på skärmen. En skämtsamhet som Zetterborg den äldre säkert skulle ogilla, om han bara kände till öknamnet som Joonas har gett Axel. Joonas är alltid artig när han har med familjen att göra, men aldrig fjäskande eller alltför formell. Det är helt enligt chefens önskemål. ”Joonas.” ”Hej, Joonas … jag tänkte bara ringa eftersom …”, Axel Zetterborg låter upprörd på rösten.

Joonas gör det han kan bäst, han väntar tålmodigt. ”Är du tillsammans med pappa?” lyckas Axel till sist få fram. ”Din pappa är hemma i lägenheten. Jag sitter i bilen nere på gatan.”

20

”Skulle ni inte åka direkt till restaurangen?” ”Din pappa ville åka hem.” ”Okej … de väntar på honom på restaurangen, och det vet han.”

Joonas Lamberg böjer sig fram för att kunna se fönstren närmast hörnet på huset. Det lyser svagt i fönstren. ”Han svarar inte i telefon. Han brukar alltid svara direkt”, säger Axel och låter bekymrad. ”Jag skulle inte ha ringt annars, men tidigare i dag klagade han över att han inte mådde riktigt bra.” ”Han kommer säkert snart …” ”Gå och titta.” ”Men …” ”Gör som jag säger, Joonas.” ”Uppfattat. Jag går upp”, säger Joonas, öppnar bildörren och hoppar snabbt ur. Allt är förmodligen som det ska med chefen, men från de första tvivlen och fram till att man ingriper får det inte gå särskilt många sekunder. Det skulle vara oprofessionellt.

Joonas går fram till porten och gräver upp nyckeln ur fickan.

Telefonlinjen är fortfarande öppen medan han går uppför trapporna med stora kliv. Sex våningar på mindre än en halv minut.

Knäskålen fungerar bra, även om han vet att den på röntgenbilder ser hemsk ut och kan vika sig under honom vilket ögonblick som helst. ”Nu är jag framme vid dörren. Utanför var det helt tyst …”, säger Joonas med lätt andfådd röst i telefon och ringer på dörrklockan. ”Det var inte alls så jag hade tänkt, men …” Axel avbryter meningen mitt i, för han hoppas kanske att få höra sin pappas vresiga röst. Jag är ju på väg, för tusan.

Men det hörs inget, och dörren öppnas inte.

För ett ögonblick står Joonas framför dörren med telefonen tryckt mot örat och stirrar på namnskylten, där det står Zetter21

borg med vita bokstäver mot svart bakgrund. Sedan knackar han hårt på dörren några gånger. Sekunderna går, den ena efter den andra, tills det säkert har gått en hel minut. ”Joonas?” säger Axel, och nu kan Joonas höra oron i hans röst.

Joonas låser upp dörren med en egen nyckel. ”Axel”, säger han när han kommit till vardagsrummet. ”Nånting tycks ha gått riktigt på tok.”

22

3 Kriminalöverkonstapel Jessica Niemi ser en ekorre i grå vinterpäls kila över vägen och med häpnadsväckande fart klättra uppför en trädstam. Naturens små under, som den här gnagaren som med sin kvickhet trotsar tyngdlagen, har aldrig upphört att fascinera henne. Hon känner hur hon för varje år längtar alltmer ut i naturen, kanske för att få distans till de tragedier och de fruktansvärda människoöden som hon möter i sitt arbete.

Men den här mörka januarikvällen är det inte det som är anledningen till att hon har kommit till Centralparken.

Ekorren försvinner utom synhåll, men Jessica hör hur de små klorna skrapar mot barken och hon ser hur grenarna gungar några meter högre upp.

Det är mörkt i motionsspåret som går längs skogskanten, och det iskalla duggregnet har inte lockat dit särskilt många motionärer. Jessica har tagit med sig en ficklampa, men hittills har hon klarat sig med ljuset från de glest placerade lyktstolparna vid vägkanten.

Hon drar upp dragkedjan i vindtygsjackan med vänstra handens fingrar. Högerhanden vilar fortfarande i en mitella. Inte för att det längre är nödvändigt ur läkningssynpunkt, utan därför att det molvärker i armmusklerna varje gång armen hänger fritt, efter skadan hon fick i mitten av december.

Då hade en ung kvinna svingat en slägga mot Jessica och förutom handleden även skadat hennes tumme. Släggan krossade trapetsbenet, och läkaren som utförde operationen gjorde en 23

mästerlig insats för att åtminstone skapa förutsättningar för att tummen en dag skulle fungera igen. Trots den lyckade operationen väntar en tålamodsprövande rehabilitering som kommer att pågå länge. Enligt en försiktig uppskattning ska Jessica testa att hålla ett vapen i handen på polishusets skjutbana under sommaren, eller möjligen först under hösten. Om hon över huvud taget vill tillbaka mer. Just nu finns det inga garantier för det.

Tanken på att ta tjänstledigt och dra sig tillbaka hade gjort henne själv överraskad. Hellu och hon hade redan kommit överens om att Jessica skulle kunna fortsätta som vanligt på enheten, om hon bara lät kollegerna ta hand om de uppgifter på fältet som kräver två fungerande händer. Och under en tid hade Jessica också känt att hon ville fortsätta. Hellu hade gett henne en ny chans, trots allt det hon fått reda på om Jessica och hennes förflutna. Hellu hade kastat ut en livboj åt henne, och i ett flyktigt ögonblick hade Jessica gått med på att hålla sig fast i den. Men sedan …

Hon stannar upp och ser på den fuktiga marken i motionsspåret. Vinden får vattnet i pölarna att röra sig, de har inte frusit till än.

Det var precis här det hände. På den här platsen blev Jessica i november överfallen av en berusad man. Efter att han fått ner henne på marken hade han upprepat ett och samma ord i hennes öra: julafton.

Och inne i skogen, bara femtio meter från vägen, hittades på julafton en förkolnad manskropp.

En vindby får de kala trädgrenarna att vaja i mörkret. Jessica hör ett sus som snabbt närmar sig och ett par sekunder senare svischar en cyklist i lycradräkt förbi och försvinner utom synhåll lika fort som han dök upp.

Jessica känner hur det går kalla kårar efter ryggen. Hon tror inte på slumpen. Hon förstår att det är någonting i görningen.

Något hon borde ta reda på helt på egen hand.

24

Hon minns hur hon tittade ut från fönstret i sin lägenhet på julnatten.

Hon minns vad hon såg. Gestalter med horn. Det måste ha varit häxgänget, som för ett år sedan mördade flera människor och slutligen hotade även hennes liv.

Men ändå kan hon inte helt lita på sin egen iakttagelse. Det är fullt möjligt att hennes medvetande har blandat ihop två världar, varav bara den ena är verklig.

Och just därför måste hon undersöka saken på egen hand, hon måste förvissa sig om att hotet är verkligt. I annat fall skulle hon bli stämplad som galen för all framtid.

Jessica öppnar kameran i telefonen, tänder ficklampan och lämnar sedan vägen och går in i skogen, mot platsen där mannens kropp hittades på julafton.

25

4 Kriminalkonstapel Jusuf Pepple vid Helsingforspolisens våldsbrottsenhet stannar med bilen i korsningen av Bergmansgatan och Främlingsgatan. Tvärs över gatan sitter ett blåvitt avspärrningsband. Från bilstereon dånar Fella Nalles Karhukirje – dunket hörs utan tvekan inne i huset som reser sig intill.

Finsk rap är Jusufs andningshål, han har lyssnat på det sedan de tidiga tonåren, ända sedan man på hemmafesterna i Söderkulla började spela Punainen tiili, Renesanssi och Hampuusin päiväkirja – allihop finska klassiker.

Jusuf slår av tändningen, tar det vita Marlboropaketet och kravlar sig ur bilen. Temperaturen ligger några grader över noll, trots att det är januari. Men den friska havsvinden som blåser från Brunnsparken gör luften isande kall. Jusuf hör hur skjutdörren öppnas på skåpbilen som står bredvid, och ut ur fordonet kommer en ljushårig kvinna med en väska över axeln. De nickar åt varandra i en närmast omärklig hälsning. ”Strykjärnshuset”, säger kvinnan samtidigt som Jusuf tänder en cigarett. ”Va?” Kvinnan pekar på den ljusa, trekantiga byggnaden som reser sig framför dem. ”Där borta. En kopia från Manhattan.”

Jusuf kastar en tillgjort förvirrad blick på henne. Hon heter Tanja och är kriminaltekniker – en väldigt söt sådan. Jusuf dansade med henne till en lugn låt på den senaste julfesten, och ett 26

ögonblick senare kysste de varandra. Men längre än så gick det inte och Jusuf kommer inte riktigt ihåg varför. Separationen från Anna kanske ännu hade varit för färsk, eller så tänkte han kanske att om han lekte med Tanja så skulle möjligheten till en återförening definitivt vara stängd. I efterhand betraktat hade han nog under hela hösten fortfarande varit fast i sitt tidigare liv, även om han inte insett det då. I vilket fall som helst hade de aldrig återkommit till den intima dansen på julfesten, vilket också det var lite konstigt. Alldeles som om två för varandra vilt främmande människor skulle ha mötts i en förtrollande, hastig kyss, och sedan försvunnit därifrån innan vagnen förvandlades till en pumpa, eller någonting ditåt. ”Vad pratar du om?” säger Jusuf, och Tanja ser på honom med en överdrivet besviken min. ”Arkitekten Max Frelander reste till New York och blev förtjust i Flatiron Building. Det är en skyskrapa på Femte Avenyn på Manhattan, och den byggnadens bas är i stort sett trekantig.

Frelander ville ta med sig en fläkt av stora världen till Helsingfors och det här är resultatet.” ”Flatiron? Så arkitekten lät bygga en egen version av det strykjärnsformade huset här i Brunnsparken?” ”Inte riktigt. Han byggde om ett färdigt hus som redan fanns på tomten, la till några våningar och rundade av hörnet. Det kan väl ha varit 1930 eller nånting ditåt.”

Jusuf betraktar åttavåningshuset i funkisstil som reser sig framför honom och drar ett djupt bloss på cigaretten. Skramlet från en spårvagn på Fabriksgatan låter som en begynnande jordbävning. ”Jaså, en fläkt av stora världen. Jag känner mig inte helt övertygad.” ”Det är inte så konstigt. Den riktiga Flatiron Building är tre gånger så hög.” ”Flanders försök blev alltså en torso.”

27

”Frelanders.”

Jusuf ser roat på Tanja och pekar på henne med fingrarna som håller i cigaretten. ”Frelanders. Givetvis. Och allt det där vet du därför att …” ”Berättade jag inte det senast? Eller dansade vi bara?” ”Var det bara det vi gjorde? Dansade?” ”Mest det.” Tanja ler och stoppar in hårtestarna som sticker fram under mössan. ”Jag är så gott som färdig arkitekt”, fortsätter hon.

Jusuf ler så att hans kritvita tänder syns. ”Wow. Hur i all världen kunde en så gott som färdig arkitekt bli kriminaltekniker och börja undersöka blodiga brottsplatser?” ”Man kan göra en helomvändning även när man är framme, Jusuf. Och ännu enklare lite före dess.” ”Ja, så är det nog”, säger Jusuf för att avsluta samtalet som börjat låta lite flörtigt, och tar några steg mot huset. Någon gång skulle de kanske kunna fortsätta där de slutade på julfesten, men det skulle kännas fel att komma överens om en dejt eller ens drömma om det på en brottsplats där liket ännu inte hunnit kallna.

Förutom bilarna som står parkerade vid trottoarkanten på Främlingsgatan finns det också tre polispiketer och en ambulans.

Det pulserande blåljuset som reflekteras mot husväggarna är en så välbekant syn för Jusuf att han skulle kunna beskriva det i detalj med slutna ögon. Det är ett meddelande som skickas ut till omgivningen, med ett innehåll som aldrig är vackert att höra. Som om döden skulle ha plitat ner sitt namn i gästboken. ”I dag är det visst ett lite mer högprofilerat fall”, säger Jusuf, kastar fimpen på marken och släcker glöden med skospetsen.

Dagens sjunde cigarett är säkert inte den sista. ”Jag har alltid tänkt att det bara är en tidsfråga innan nånting sånt här händer”, säger Tanja. ”Man skulle ju tro att höjdarna på RealEst nu för tiden hade effektiva säkerhetsarrangemang.”

28

”Ja”, säger Jusuf och ser att två uniformerade poliser pratar med en man som är klädd i byxor med smala ben och en lång svart rock. Det måste vara den kombinerade chauffören och livvakten som Hellu nämnde i telefon. ”Vi ses snart. Jag måste ta på mig rymddräkten”, säger Tanja och börjar gå tillbaka mot skåpbilen.

Jusuf vinkar farväl och styr stegen mot porten till den strykjärnsformade byggnaden. Han hukar sig ner under avspärrningsbandet och visar sedan sitt id-kort för de uniformerade kollegerna. Jusuf har arbetat på brottsplatser i sex år, men blir ändå stoppad ibland när han ska ta sig innanför avspärrningarna.

Kombinationen av lediga, civila kläder och mörk hy uppfyller ännu på 2020-talet tydligen inte kriterierna för hur en kriminalpolis ska se ut. Jusuf är fortfarande den enda mörkhyade på enheten och van vid att mötas av avvaktande blickar och obetänksamma kommentarer när han träffar nya kolleger eller klienter.

Men den här gången möts han av en välbekant polispatrull. ”Hur är läget?” säger Jusuf och går med händerna i fickorna fram till den ene polismannen. Han heter Hallvik och har som polis varit med och sett det mesta, och Jusuf har träffat honom på flera brottsplatser tidigare. ”Överkommissarien är därinne”, säger Hallvik samtidigt som den andre polismannen fortsätter att prata med chauffören. Jusuf nickar och kastar sedan en frågande blick på Hallvik. ”Chauffören”, säger Hallvik tyst. ”Det var han som ringde nödnumret.” ”Har han sett nånting?” ”Det verkar inte så”, svarar Hallvik och spottar i marken. ”Offrets son var också i lägenheten när vi kom dit. Axel Zetterborg. Han hade tydligen rusat dit från en restaurang i närheten, för det var meningen att offret skulle äta supé tillsammans med ett sällskap.”

29

Jusuf är tyst ett ögonblick, som för att smälta det han just har hört. ”Var är Axel Zetterborg nu?” ”I bilen”, säger Hallvik och nickar mot polispiketen. ”Han var alldeles ifrån sig. Vi fick säga åt honom väldigt bestämt att gå ut från lägenheten. Så här inledningsvis fanns det ingenting motsägelsefullt i de här bådas berättelser.”

Jusuf kastar en blick mot bilen där Axel Zetterborg sitter och väntar på att lämna ytterligare uppgifter. Förhöret med honom borde egentligen klaras av, så att han kan åka hem. Om det nu inte finns anledning att misstänka att han är inblandad i sin pappas död. ”Var ni först på plats i lägenheten?” frågar Jusuf med blicken vänd mot Hallvik.

Hallvik nickar. ”Vad är det egentligen som har hänt?” ”Det är en ganska sorglig syn. Du får gå dit och se själv, i den mån man nu kan gå in i lägenheten utan att kladda ner … Några vita overaller är redan på plats och tydligen är det fler på väg …” ”Okej”, säger Jusuf och går in genom den öppna porten. Han tar på de blå skoskydden han fått av Hallvik, munskydd och vita gummihandskar.

De råa raprytmerna ekar fortfarande i öronen och passar inte alls ihop med den utsmyckade entréhallen där han just har kommit in.

30

5 På trappavsatsen på sjätte våningen står en kvinna med kortklippt blonderat hår, där det mörka lyser fram vid rötterna. Hellu – eller mer korrekt överkommissarie Helena Lappi – är klädd i svart täckjacka och ändamålsenlig skyddsutrustning. Jusuf ser inte Hellus mun, men ögonen verkar trötta och hon ser irriterad ut. Så ser Hellu egentligen alltid ut, utom i vissa undantagsfall. ”Hej”, säger Jusuf, men Hellu svarar inte. Hon vänder sig om och tittar in genom den öppna dörren. Längst bort i den långa hallen flammar det till av en blixtlampa. I centrum för fotograferingen finner man en av Finlands mest kända industriledare, visserligen av andra skäl än man skulle kunna anta på företagets 50-årsdag.

Jusuf står framför hissen och väntar och kastar en blick på namnskylten på lägenhetsdörren. ”Zetterborg”, säger han tyst. ”Hade det inte redan framgått?” säger Hellu irriterat. ”Jodå, det hade jag förstått, men …” ”Ett högprofilerat fall, Jusuf. Det största hittills i både din och min karriär”, fortsätter Hellu, vänder sig mot Jusuf och tar av sig munskyddet. ”Eliel Zetterborg har blivit huggen rakt i hjärtat med en stor kniv.” ”Herregud”, säger Jusuf. ”Har vi nåt …” ”Joonas Lamberg, chaufför och livvakt. Du såg honom kanske där nere.”

Jusuf nickar. Det hörs en dov smäll, följd av ett lågt surrande 31

när hissen med en knyck sätter sig i rörelse och sakta försvinner ner genom hisschaktet. Någonstans nerifrån hörs röster. ”Det viktigaste nu är att förhöra Lamberg”, säger Hellu. ”Han hade tydligen följt Zetterborg ända fram till dörren, och han sa att han hörde när chefen stängde av larmsystemet. Det kan alltså rimligtvis inte ha funnits nån som väntade inne i lägenheten.” ”Om mördaren väntade i trapphuset?” säger Jusuf.

Hellu skakar på huvudet. ”Livvakten tog trapporna ner och kollade samtidigt alla våningsplan. Så gör han varje kväll enligt vad han själv sa.” ”Och översta våningen då?” säger Jusuf. ”För det var väl ingen som gick in genom porten?” ”Åtminstone inte vad Lamberg såg. Killen verkar alert, så jag skulle fästa stor vikt vid hans ord.” ”Men vad i helvete, kan mördaren ha kommit från nån annan lägenhet?” ”Patrullen gick tillsammans med fastighetsskötaren runt och knackade på i alla lägenheter, och överallt var det folk hemma, men ingen hade sett nånting”, säger Hellu och pekar på dörren mittemot Zetterborgs. ”Kvinnan som bor i lägenheten mittemot sa visserligen att hon kanske hade hört ett svagt skrik vid tiden för mordet, men hon var inte säker och kunde inte säga nåt mer exakt.” ”Ja, man kan ju tänka sig att offret har hunnit skrika en del”, säger Jusuf. ”Det är tills vidare ett fullkomligt mysterium hur förövaren har tagit sig in i Zetterborgs lägenhet. Ingen har rört vid dörrlåset. Zetterborg måste själv ha öppnat dörren för mördaren.” ”Och bakdörren då?” säger Jusuf tyst och kan inte låta bli att tänka på sin vän Jessica Niemis enorma våning i Främre Tölö. ”Oskadd”, säger Hellu samtidigt som grinden där nere stängs och hissen återigen sätter sig i rörelse.

Jusuf öppnar munnen för att ställa fler frågor, men Hellu 32

håller upp pekfingret och trycker sin ljudlöst ringande telefon mot örat.

Lappi. Hej. Ja … jodå. Överkommissarien försvinner in i hallen i Zetterborgs lägenhet och lämnar Jusuf kvar i trappan.

I detsamma stannar hissen på våningsplanet där Jusuf står, och ut kliver en skäggig man i femtioårsåldern som ser ut som om han hade sett ett spöke. På bröstet på hans svarta luvtröja står det med stora bokstäver: Hus-Makkonen.

Jusuf ser på Hellu som har dykt upp bredvid honom och som för ett ögonblick håller telefonen mot bröstet. ”Fastighetssköta­ ren”, säger hon och fortsätter telefonsamtalet. ”God kväll”, säger Jusuf samtidigt som mannen stänger hissen och ställer sig vid dörren mittemot Zetterborgs, med händerna i sidorna. ”God kväll, jag heter Jari Makkonen, fastighetsskötare …” ”Jusuf Pepple från polisen”, säger Jusuf och visar fram id-kortet han har hängande om halsen. ”Ni var och knackade på hos alla som bor i A-uppgången tillsammans med de andra poliserna?” ”Ja, hos alla tolv”, säger Makkonen och sticker ner händerna i fickorna på de säckiga svarta jeansen, förmodligen för att han inte kommer på något annat ställe att göra av dem. Mellan hans framtänder har det fastnat lite lössnus, och hans andedräkt luktar kryddstark mat. ”Vart leder lägenhetens bakdörr?” säger Jusuf. ”Därifrån kommer man till vinden och ner på innergården.” ”Finns det hiss där?”

Makkonen skakar på huvudet. ”Kan man ta sig från vinden till de andra trappuppgångarna?” ”Nej.” Jusuf ser på mannens gråsprängda skägg, som han knutit till en tofs längst ner. ”Var ni på vinden tillsammans med de andra poliserna?”

33

Makkonen nickar. ”Och från innergården tar man sig genom portvalvet ut på gatan …” ”Exakt. Och till B- och C-uppgångarna förstås. Och på andra sidan huset, ut mot Bergmansgatan, där finns också en ingång.” ”Passar samma nyckel till entrédörrarna i alla uppgångarna?” ”Nej, det är olika nyckelserier, så man kan inte låsa upp till de andra trapporna.” ”Hur långt är det från portvalvet till A-uppgångens entré ut mot gatan?” ”Ett tjugotal meter”, svarar Makkonen, och Jusuf ser framför sig Främlingsgatans höga träd, vars kala grenar vid behov ger skydd åt den som förflyttar sig närmast intill husväggen. Någon har mycket väl kunnat slinka in från portvalvet utan att Zetterborgs livvakt har märkt det. Och om mördaren har vetat om eller upptäckt att Lamberg höll vakt nere på gatan, så har han säkert använt ingången från Bergmansgatan. ”Bor du här i huset?” säger Jusuf efter en stunds tystnad. ”Nej”, svarar fastighetsskötaren med klentrogen min, som om tanken skulle vara helt otänkbar. ”Jag bor borta på Petersgatan.

Jag är fastighetsskötare även i tre andra bostadsrättsföreningar.”

Jusuf kastar återigen en blick på Hellu som fortfarande står med ryggen åt honom och mumlar i telefon. Som utredningsledare har Hellu givetvis många bollar i luften, men det skulle vara trevligare om hon kunde sköta parlamenterandet i telefon till exempel i bilen på vägen tillbaka till polishuset. Men Hellu är som hon är, och annorlunda lär hon inte bli. ”Finns det övervakningskameror i huset eller nåt annat som skulle kunna vara till hjälp? Elektroniska lås, elektronisk inpasseringskontroll eller nåt sånt?” säger Jusuf, men Makkonen skakar på huvudet.

Hellu avslutar till sist samtalet och går ut till de två andra i trappuppgången. Hon ser med dyster blick på fastighetsskötaren 34

som verkar nervös, som om hon anade sig till hans rädsla och att det gav henne själv en sorts bekräftelse. ”Du bör hålla dig anträffbar under de närmaste timmarna … och dagarna”, säger hon. ”Visst, självklart”, svarar Makkonen och tittar sedan över axeln på Hellu i ett försök att åtminstone se en skymt av det som har hänt i Zetterborgs lägenhet. ”Kriminalkonstapel Pepple håller kontakt med dig”, säger Hellu och tittar menande på honom så länge att han går tillbaka in i hissen och trycker på knappen till bottenvåningen. Jusuf ser hur fastighetsskötaren med sin skräckslagna uppsyn försvinner ner. Sedan nickar Hellu mot lägenheten. Showtime.

35