9789100801854

Förord

När jag lägger sista handen vid denna bok råder det åter krig i Europa. Den ryska aggressionen mot Ukraina har kullkastat alla vår generations försök att bygga en stabil fred i vår historiskt sett ofta krigsdrabbade del av världen.

Åtskilligt av det jag varit verksam med under de senaste decennierna har i grunden handlat om detta. Sveriges och andra länders steg in i Europeiska unionen och försöken att bygga en kraftfull gemensam säkerhetspolitik. Det allt närmare samarbetet med Nato. Insatser med FN och USA inte minst på Balkan. Försöken att samarbeta med och att integrera också Ryssland.

Denna bok handlar om krig och fred. Om minnen och erfarenheter från händelser och utvecklingar jag i varierande grad varit en del av och där det just varit fråga om krig eller fred. Om politiska insatser från Narva till Timbuktu, men kanske ändå allra mest om Ukraina.

Utrikespolitik handlar om mycket, men vi skall aldrig glömma att det ytterst handlar just om krig och fred. Det är när samhällen och relationer mellan stater rämnar och bryter samman som våldet riskerar att bryta fram, och när det sker hotas så gott som allting annat i våra samhällen. Under ytan i åtskilliga regioner mullrar alltför ofta historiens oförlösta konflikter och spänningar och väntar på en ny möjlighet att bryta fram.

Att bygga fred är därmed en av politikens viktigaste uppgifter. Denna bok inleds i ett skede när Sverige ännu inte var medlem

i den Europeiska unionen, och den avslutas i en situation när vi håller på att vinna anslutning till Nato och den transatlantiska säkerhetsgemenskapen. Resan är lång från två gångna sekler när vi främst sökte säkerhet genom att ensamma stå utanför. I dagens värld fungerar det inte – säkerhet kan bara vinnas och fred varaktigt tryggas i samverkan.

På denna boks första sidor möter vi utmaningar i vårt eget närområde i samband med det sovjetiska sönderfallet. Men Narvakrisen var bara en del av de utmaningar vi mötte under detta skede. Vi som var med minns dramatiken och osäkerheten, men med historiens perspektiv vet vi nu att detta kom att gå väl.

Men därmed var inte utmaningarna över. I annan form kom de att återkomma med våldsam kraft i en annan del av Europa när den sköra jugoslaviska statsbildningen bröt samman under ett årtionde av våldsamma och tragiska konflikter.

Om mitt uppdrag i Bosnien, krigets slutkamp, fredsförhandlingarna i Dayton och arbetet med att försöka börja förverkliga den freden har jag skrivit utförligt i Uppdrag fred (1997) men här återkommer jag till frågan om kriget kunde ha förhindrats. Och jag går vidare med konflikten om Kosovo och kriget där 1999 liksom dess fortsättning i södra Serbien och i Makedonien under åren som följde.

Men i ökad utsträckning kom vi att beröras också av konflikter utanför Europa. Jag skriver om en faktiskt i allt väsentligt framgångsrik – och därför i allt väsentligt bortglömd – militär insats som EU med tydlig svensk medverkan gjorde i det för oss i stort sett okända landet Tchad 2007.

Något direkt samband med de olika konflikter som kom att utbryta i efterdyningarna av den så kallade arabiska våren 2011 hade den konflikten knappast, men den förde oss dock in i en problemfylld verklighet i Nordafrika och hela den stora Sahelregionen som vi ju fortfarande brottas med i framför allt Mali. Libyenoperationen förblir fortfarande omdiskuterad, och lärdomar kan förvisso dras, och sammanbrottet där kom

ju dessutom direkt att leda till de konflikter i Mali som vi kom att engageras i.

Det finns förvisso konflikter jag kunde skrivit mer om. Den djupa tragedin i Syrien finns inte alls med, och anledningen till det är att Sveriges och min roll här var tämligen marginell. Och den utdragna konflikten i Afghanistan, som på grund av både vårt EU­ordförandeskap och svensk militär närvaro kom att engagera mig påtagligt under mina år som utrikesminister, har jag heller inte riktigt haft plats för.

Mycket handlar om den dramatik som utlöstes av Sovjetunionens sammanbrott, och den allt mörkare utveckling vi fått med återkomsten av ett revanschistiskt och militariserat Ryssland. Georgienkriget 2008 ses nu allt oftare som en vattendelare, men den stora konflikten var och är den kring Ukraina. Jag var djupt engagerad i utvecklingen 2013 och 2014 och det vi nu fått uppleva under 2021 och 2022, med det öppna kriget, är till betydande del en fortsättning på det som hände då.

Jag försöker skildra hur den öppna konflikten nu växte fram – men utan att kunna ange hur den kommer att sluta. Vi lever nu med kriget – men ser ännu inte freden. Dessvärre tror jag att den grundläggande konflikten inte har något snabbt slut.

Några memoarer är detta knappast, heller inte någon fullödig historieskrivning av dessa skeden och inte ens en handbok i diplomati och krishantering. Men det är mina berättelser och erfarenheter och därmed kanske lite av allt detta i en kombination som jag hoppas kan kasta ljus över delar av vår samtid och den utrikespolitiska verkligheten.

I de olika skeden från tre decennier som jag skildrar här hade jag starkt varierande positioner. I början bara engagerad svensk riksdagsledamot och partiledare, sedan svensk statsminister, EU­representant, FN­sändebud, svensk utrikesminister och sedan åter engagerad individ med förankring i olika internationella organisationer och sammanslutningar.

Många har jag att tacka för att de hjälpt mig att sortera minnen

och fakta så att inte alltför mycket blir alltför fel. De är ju också personer som jag arbetat nära tillsammans med i de olika kris­ och krigssituationer som jag här försöker att ge min bild av. Jag är dem alla djupt tacksam för såväl hjälpen med denna bok som med de olika insatser den försöker skildra.

Utan någon bestämd ordning vill jag nämna Lars Fredén, Tomas Bertelman, Björn Lyrvall, Frank Belfrage, Diana Janse, Robert Rydberg, Peter Semneby, Matthew Bryza, Radek Sikorski, Alexander Stubb, Stefan Gullgren, Torbjörn Sohlström, Andreas von Beckerath, Hans Grundberg och Britt­Marie Mattson.

I sedvanlig ordning måste jag konstatera att ingen av dem kan göras ansvarig för någon av denna boks brister och fel. För dem bär jag ensam ansvaret.

Med detta är denna bok om dramatiska skeden i vår samtidshistoria avslutad – men det kommer nog att komma fler.

Vid Adriatiska havet i juli 2022

Narva

Det var några grader kallare i Helsingfors än i Stockholm, och snön yrde fint i den grå vinterluften när jag efter diverse kontroller en av de första dagarna i januari 1989 gick ombord på den sovjetiska färjan George Ots.

Efter att ha glidit ut genom gamla Sveaborg mötte jag Finska viken bitande vinterkall och grå. En påtagligt fantasilös smörgås serverades på den tämligen tomma färjan. Efter fyra timmar gled vi sakta in i hamnen i Tallinn. Sovjetunionens och den estniska sovjetiska republikens flaggor hängde slött på sina stänger.

Jag ville under några dagar resa runt i och lära känna ett Estland där den sovjetiska ordningen nu började skaka i sina grundvalar. Mycket i Europa skulle bli beroende av vad som hände där. Och framför allt ville jag komma till nordöstra Estland och till Narva.

Vårt Europa höll på att i grunden förändras. Det var tydligt att vi stod inför dramatiska år.

Det var omvälvande år. I Sovjet hade den sedan 1985 nye ledaren Michail Gorbatjov fattat det djärva beslutet att den sovjetiska staten och det sovjetiska imperiet kunde hållas ihop utan våld och vapen, och i stället slagit in på en kurs av öppenhet och något halvhjärtade reformer.

Hur detta skulle sluta visste ingen, men det var alldeles tydligt

att det nu knakade allt mer i både den sovjetiska statens och det sovjetiska systemets grundpelare. Den ena veckan verkade mer dramatisk än den andra.

De tre baltiska nationerna på andra sidan Östersjön hade under en generation och lite mer varit närmast bortglömda i svensk debatt och medvetenhet. Det hade dragits ner en järnridå också i vårt eget medvetande. Det kunde demonstreras på gatorna om förtryck och elände i avlägsna länder, men de få som sade någonting om dessa våra nära grannländers öde framställdes inte sällan som lätt aparta.

Men när öppenheten kom till Sovjetunionen upphävde dessa nationer plötsligt sin röst. De krävde autonomi, rättigheter, självbestämmande och kanske till och med självständighet.

Den officiella svenska politiken under dessa år blev lätt stapplande. Goda relationer med Moskva var viktiga, men gick det att bara vända ryggen till när grannfolk plötsligt talade om frihet och demokrati? Man verkade inte riktigt veta vilket ben man skulle stå på.

Jag hade tidigt talat om att det sovjetiska väldet över halva Europa inte kunde bestå, och att dess frihet var en förutsättning för Europas långsiktiga fred, men mötts av anklagelsen från inte minst Olof Palme att jag med detta hotade Sveriges neutralitet och fred. I efterhand framstår det som märkligt – men sådant var 1980­talets klimat i vår utrikespolitiska debatt.

Men nu höll allt på att förändras. För mig var det uppenbart att utvecklingen på andra sidan Östersjön var Sveriges mest omedelbara och kanske svåraste utrikespolitiska utmaning och uppgift.

Målmedvetet byggde vi nya nätverk av kontakter för att veta vad som hände, och för att vara förberedda på vad som kunde komma att hända. Och viktigt var självklart också att ge stöd till de som nu talade om frihet och fred på Östersjöns andra strand.

Inbjudan till mitt besök i Estland var lite märklig.

Det hade börjat med att en lägre tjänsteman med estnisk bakgrund på den sovjetiska ambassaden hade tagit kontakt med mig på det moderata partikansliet på Lilla nygatan i Stockholm. Först kom han i sällskap med en rysk diplomat från ambassaden, men sedan signalerade han att han ville komma ensam.

På den sovjetiska ambassaden i Stockholm fanns sedan gammalt personer med bakgrund i de baltiska länderna. Det fanns all anledning att anta att de var noga kontrollerade av KGB, i den mån de inte tillhörde organisationen, och åtminstone tidigare hade deras främsta uppgift säkert varit att hålla reda på olika exilföreträdare och deras aktiviteter.

Men nu knakade det också i KGB:s fogar. Hans budskap när han kom ensam var att Estland strävade efter självständighet och att man skulle behöva hjälp och stöd. Och det var därför som han frågade om jag inte ville komma över till Estland för att skaffa mig en bättre bild av läget.

Varför jag? Jag var ju moderat partiledare och någon form av oppositionsledare, men även om inrikespolitiken var min vardag hade jag självklart inte släppt utrikes­ och säkerhetspolitiken. Sannolikt låg bakgrunden till att de närmade sig just mig i de inrikespolitiska bataljerna från för några år sedan. De hade hört vad jag sagt om friheten som fredens förutsättning, och nu randades tiden då de kunde hålla med.

Inbjudan var förvisso ovanlig. Formellt kom den från det kommunistiska ungdomsförbundets avdelning i universitetsstaden Tartu. Informellt kom den från de som ville börja sondera hur man kunde bryta sig ur Sovjetunionen. Den sovjetestniska ledningen var av allt att döma, och efter vad han sade mig, informerad.

Och det gick påfallande snabbt och enkelt att få den nödvändiga viseringen på den sovjetiska ambassaden.

Framme i Tallinns hamn stämplade officerarna i KGB:s gränsvakt rutinmässigt och snabbt mitt pass. Sovjetrepubliken hade sitt eget lilla utrikesdepartement, och de slussade mig snabbt igenom.

Efter inkvartering på det gamla hotellet för mer officiella gäster och en kort promenad – där man med påtaglig stolthet visade det nyuppsatta statsvapnet från självständighetstiden – blev det middag med den vice premiärminister som satt och filade på en plan för att frikoppla den estniska ekonomin från den sovjetiska. Lättare sagt än gjort. Det blev i alla fall en sen kväll och det armeniska rödvinet bidrog förvisso till stämningen.

Tidigt morgonen därpå blev det avfärd i en klassisk sovjetisk Volgabil i riktning universitetsstaden Tartu längre söderut i Estland. Det rådde fortfarande förbud för utlänningar att komma till staden, men mina värdar trodde knappast det skulle bli något problem. De hade kontakter. Det enda var att jag inte kunde bo på hotell – det blev inkvartering i ett litet hus strax bakom universitetet.

Det var vinter och vackert i Tartu. De sovjetiska bombflygplanen Backfire flög lågt när de kom in för landning på sin bas i stadens utkant. Deras krigsuppgift var med all sannolikhet kärnvapenanfall i Nordeuropa.

En tredjedel av stadens invånare var sovjetisk militär med anhöriga, men inne i centrum märktes inte mycket av detta. Här handlade allt om Estland, dess stolthet och dess frihet. Dess blå­svart­vita flagga hade man här för första gången på mycket länge vågat visa. På universitetsbiblioteket förevisades jag diskret en av de större samlingarna av anti­kommunistisk litteratur jag sett.

Som vanligt vid besök i socialistiska länder smög jag in i en livsmedelsbutik. Inga grönsaker alls. Bara potatis och kålrötter. Kaffe hade inte funnits på månader. Fisk­ och gurkkonserver av sovjetisk standard fyllde hyllorna. Det fanns också någonting som på oklara grunder betecknades som makaroner. I allt elände fanns det dock en bit korv.

I allt sitt elände var det faktiskt lite bättre än vad jag hade stött på i Sovjetunionen i övrigt.

På kvällen hölls ett öppet möte på universitetet där jag – lite ovanligt för oss bägge – satt på podiet tillsammans med den lokale ledaren för kommunistpartiet. Det var milt sagt fullsatt. Och det var knappast den lokala potentaten de lyssnade på.

Tartu var förvisso fascinerande. En ung student tog upp med mig att man borde återställa den staty av Gustav II Adolf – universitetets grundare – som försvunnit under den sovjetiska tiden.

Så kom det så småningom också att bli – och den unge studenten är när detta skrivs Estlands ambassadör i Moskva.

Men trots charmen i Tartu var jag angelägen att komma till Narva.

Inte främst för stadens historia, fascinerande och viktig som den är, utan därför att det ju var uppenbart att här, och i de nordöstra delarna i allmänhet, låg en av de större utmaningarna för framtidens Estland.

Men först förde färden tillbaka till Tallinn igen. Den sovjetiska republiken Estland hade i formell mening en utrikesminister, och det blev ett kort möte med den åldrade mannen som var väl medveten om att hans ämbete saknade varje betydelse. Makten låg i Moskva.

Sedan blev det ett desto intressantare samtal med den nytillträdde premiärministern Indrek Toome, följt av diverse intervjuer i media och sedan timmar av diskussioner också med den så kallade Folkfront som höll på att bli den starka och breda kraften för Estlands frigörelse.

Och samma frågor återkom i samtal efter samtal: Hur skall den konstitutionella konflikten med Moskva lösas? Hur går det med valen till Högsta Sovjet i mars? Kommer ledningen i Moskva att tolerera att öppenheten spränger nya gränser dagligen? Och hur kan den nationella motsättningen mellan ester och ryssar hanteras? Vet Gorbatjov egentligen vart allt detta är på väg?

Allt fler frågetecken hängde i luften när den långa dagen gick till ända.

Tidigt nästa morgon styrde Volgabilen mot nordöstra Estland.

Miljöproblemen i nordöstliga Estland hade stått i centrum för en gryende proteströrelse i landet under dessa år. Och det var inte svårt att se varför när jag lämnade Tallinn och begav mig österut. Öster om Rakvere förändrades det mesta.

Under mellankrigstiden hade det varit ett svenskt företag som hade börjat bryta oljeskiffer i nordöstra Estland, och under krigsåren i Sverige hade vi gjort samma sak kring Kvarntorp i Närke för att försöka pressa lite olja ur jorden. Men i det sovjetiska Estland hade detta drivits vidare i allt större och större skala. Jättelika sår hade rivits upp i landskapet i nordöstra Estland.

Jag hade bett att få besöka området, och togs emot av den lika vänliga som bastanta kvinnliga partisekreteraren i kommunistpartiet.

I början levde hon upp till schablonbilden med sitt tal om produktionsstatistik, kombinat och kolchoser, men vid lunchen på kolchosen Oktober blev hon och chefen för kolchosen mycket vältaliga om allt som måste förändras och förändras i grunden. Kolchoschefen ville privatisera allt i en serie aktiebolag, göra fler anställda till delägare och starta en kommersiell bank. Partisekreteraren hejade på om den privata företagsamhetens betydelse.

Och sedan bar det i väg till den väldiga gruvan.

Först 70 meter rakt ner och därefter i tre kvarts timme skakande i trånga och mörka gruvtåg för att komma till brytplatsen för den omdiskuterade oljeskiffern elva kilometer bort. Ibland öste vattnet över oss. Ibland var gångarna stöttade med björkstammar. Man sade att gruvan till omfattning var den största i Sovjetunionen och Europa.

Hela landskapet var präglat av skifferbrytningen. Där gruvan gått fram var det bara dött kvar på ytan. Jordbruksmarken gick aldrig att återställa helt.

Det var inte svårt att förstå att miljörörelsen hade växt sig stark i det sovjetiska Estland.

På vägen mot Narva passerade vi den lilla orten Sillamäe. Här hade det byggts en mycket hemlig anläggning för att också ur oljeskiffern ta fram uran för det tidiga sovjetiska kärnvapenprogrammet.

Jag kände till tekniken. Det var precis vad Sverige en gång också hade planerat att göra vid Ranstad i Västergötland för att få uran till de kärnvapen också vi en gång övervägde att utveckla och anskaffa.

Vi åkte snabbt genom Sillamäe för att inte väcka uppmärksamhet. Nere vid Finska vikens strand hade allt högfarligt avfall samlats i en lika stor som bräcklig bassäng som jag i alla fall fick en snabb blick på.

Efter övernattning vid Finska vikens strand var det dags att besöka Narva. Både borgmästaren och partisekreteraren tog emot. Bägge talade bara ryska – 97% av stadens invånare var ryssar.

Det såg förfärligt ut i omgivningen.

Det mesta var grått, och ju närmare jag kom Narva desto gråare blev det.

Men kraft för Sovjetunionen var det viktiga, och viktig kraftproduktion hade förlagts vid Narva alldeles invid gränsen till Ryssland. Här hade det byggts först ett och sedan ytterligare ett jättelikt kraftverk som brände oljeskiffern och producerade elektricitet allra främst för storstaden Leningrad.

Jag hade nog sällan tidigare upplevt miljöhoten så konkret som när jag stod under de sex jättelika skorstenarna på kraftverket Ptibaltiskaja. Med enorm kraft sprutade de ut sin rök, sin aska och sitt svavel som sedan sakta sänkte sig ner över allt och alla. När vi åkte vidare till det än större kraftverket Estonia passerade vi kilometer efter kilometer av berg med slam och aska.

Vintern var inte vit kring Narva. Det låg ett brunsvart lager av detta damm över hela landskapet.

Och själva staden var dessvärre inte så annorlunda. En gång var detta en liten juvel av svensk barockarkitektur. Handeln genom århundradena hade skapat rikedom.

Här möttes förr och här möts i dag öst och väst. En gång främst en handelsstad mellan Ryssland och det västligare Europa. Men också en vakande utpost.

Vid Narvaflodens forsar började danska korsriddare bygga den ståtliga västliga borgen, och mitt emot, bokstavligen ett stenkast bort, byggde tsar Ivan III, vars kristenhet inte blickade mot Rom utan Konstantinopel, sin imponerande borg vid Ivangorod för att markera sitt moskovitiska väldes makt. Än i dag står den distinkt västliga Hermansborgen där på flodens ena strand och den påtagligt östliga borgen på dess andra. Ingen annanstans i vår del av världen syns kontrasten och gränsen mellan Europas östliga och västliga kulturer så distinkt som här.

Och strider har det varit många genom århundradena. I mångt och mycket handlade de om kontrollen över de viktiga handelsvägarna från Europas västligare delar in mot eller från de stora skogarnas och flodernas väldiga områden i öst, men också om den moskovitiska maktens framträngande mot Östersjön sedan man krossat den fristående handelsrepubliken Novgorod.

Men för all klang som namnet Narva har i vår historia – om än Karl XII:s spektakulära seger 1700 är mer känd än Peter den Stores erövring av staden 1702 – är det dess moderna historia som är mer relevant för oss.

Här stod hårda strider 1917 när det ryska imperiet rasade samman och ett självständigt Estland försökte etablera sig. Men än värre kom det att bli 1944. När Hitlers arméer misslyckats med att helt krossa den sovjetiska staten, och tvingats inleda den långa reträtt som skulle sluta i självmordet i bunkern i det sönderbombade Berlin, lyckades man för en tid etablera en försvarslinje längs Narvafloden mellan Finska viken och sjön Peipus.

Under åtta långa månader pågick ställningskriget längs floden Narva, och de förödande flyg­ och artilleribombardemangen

kom successivt att reducera stora delar Narvas gamla stad till ruiner. Efter bombattackerna i början av mars 1944 stod bara tre hus helt kvar i den förut så vackra gamla barockstaden.

Det som därefter skedde var renodlad etnisk rensning. När striderna vid Narva trappades upp hade befolkningen evakuerats, men när så den sovjetiska makten tog över förbjöds denna, som till 80% var estnisk, att komma tillbaka. Staden skulle bli rysk. I ett beslut sades att endast ”ärliga sovjetiska patrioter från Pskov, Leningrad och Novgorod” skulle tillåtas bosätta sig i staden.

Bulldozers fullbordade 1950 förstöringsverket i den gamla staden. Allt ersattes med stalinistiska rektanglar befriade från varje ansats till vare sig stil eller charm. Att det gamla svenska rådhuset från 1600­talet, som tillhört de hus som undkommit krigets förstörelse, fick stå kvar framstår som närmast märkligt.

När jag kom dit vintern 1989 var det mesta så förfallet som det var i det sönderfallande sovjetiska väldet. Husen var gråare än grå. Jag gick uppför trapporna till det nedslitna gamla rådhuset. Där inne var det någon typ av kommunistisk pionjärskola.

Och fortfarande fanns det verksamhet i de stora textilfabrikerna Kreenholms vid Narvaflodens forsar. En gång hade de varit en av den tidiga ryska industrialismens allra största och viktigaste industrier.

Borgmästaren och partisekreteraren gjorde sitt bästa för att visa sin stad för mig. Men kontrasten mot Tartu var stor.

Narva var grått, deprimerande och utan hopp. Estland hade sin sjungande revolution av framtidstro och målmedvetenhet. I Tartu var framtiden ljus. I Narva sjöngs det inte alls. Här var man ryssar med en allt djupare och högst legitim oro för vart det accelererande sovjetiska ekonomiska och politiska sönderfallet skulle leda för deras bygd och för dem högst personligen. Här var framtiden mörk.

Jag lämnade det gråa och deprimerande Narva påtagligt bekymrad.

Hur skulle utmaningarna här kunna hanteras? Det sovjetiska sammanbrottet föreföll oundvikligt. Att ester av alla kulörer strävade efter att återfå sin självständighet var alldeles uppenbart. Men var gick gränserna för vad Kreml kunde tolerera? Och hur skulle framtiden se ut för områden i både Estland och Lettland där antalet ryssar var mycket stort? Riskerna var dessvärre uppenbara.

Strax utanför Leningrad stannade jag vid en blåmålad ortodox liten kyrkan i trä. Det var den ortodoxa världens julafton. I mörkret, rökelsen och bönerna inne i kyrkan förnam man ett Ryssland där tiden verkade stå still.

Det var sannerligen mycket att fundera över när jag via bron över Narvafloden fortsatte in i det gamla Ingermanland och Ryssland för att via flygplatsen i Leningrad komma hem till Sverige igen.

Det skulle bli mycket Estland, Lettland och Litauen för mig under de kommande åren.

Sovjetunionens sönderfall var en gigantisk historisk händelse och process. I efterhand ter det sig för många naturligt att det blev som det blev, men så var det förvisso inte då, och det kunde i många avgörande avseenden ha gått på helt andra sätt. Det var en farlig tid. Imperier lägger sig sällan fredligt ner och dör.

Olika makter och aktörer på den internationella scenen hade sina olika intressen i det som hände.

I Bonn – då fortfarande huvudstad – var fokus alldeles självklart på landets fredliga återförening och bortdragandet av närmare en halv miljon sovjetiska soldater från den återförenade nationens territorium. Det fanns en påfallande försiktighet att engagera sig i någonting annat. Moskva fick helst inte störas.

I Washington var man först och främst oroad över vad som kunde hända med de mer än 20 000 kärnvapnen, från gigantiska interkontinentala missiler nergrävda i sina skyddade silos till bomber som till och med kunde bäras i en ryggsäck och som kunde finnas lite varstans på det väldiga sovjetiska territoriet.

I Helsingfors var man klassiskt försiktig. Man hade sett tsarerna i Ryssland komma och gå. Efter den ena kommer den andra. Och man tyckte nog att de unga baltiska politikerna hade för bråttom med det mesta.

För många av oss i Stockholm var engagemanget för de baltiska nationerna självklart. Kanske fanns det i opinionen fortfarande lite av en skamkänsla över att vi varit så tysta så länge, och sant var att vår politik förr knappast varit hjältemodig. Högljudd solidaritet hade vi främst utövat med små nationer som låg långt bort.

Men ytterst handlade det ju om Europas, och därmed också vår egen, säkerhet när det sovjetiska sönderfallet nu ställde allt på ända. Jag tillhörde dem som såg en aktiv svensk politik i dessa frågor närmast som en skyldighet.

Året 1991 var förvisso dramatiskt.

I januari hade de konservativa krafterna i Sovjetunionen gjort ett kraftfullt försök att återerövra den kontroll över de baltiska republiker som höll på att glida dem ur händerna. Det var ett försök som hade den samlade sovjetiska försvarsmakten bakom sig och som Michail Gorbatjov inte var omedveten om. Att han försökt att förneka det betyder föga.

Undantagstillstånd skulle införas. Speciella revolutionära folkkommittéer skulle etableras för att återta makten. Sovjetiska specialförband från Moskva och reguljära förband i området skulle understödja på olika sätt. Scenariot var alldeles tydligt. Den sovjetiska arméledningen hade etablerat en speciell framskjuten stabsplats för hela operationen. Arméchefen fanns på plats.

Ändå gick det snett. Vid TV­tornet i Vilnius dödades 14 personer av stridsvagnarna. I Vilnius liksom i Riga och i Tallinn barrikaderades parlamenten bakom jättelika hinder av sten och betong, och när världen vände sin uppmärksamhet mot vad som höll på att hända började man vackla i Moskva och vågade inte storma.

Boris Jeltsin, som i opposition mot Gorbatjov hade tagit över makten i den ryska rådsrepubliken, flög djärvt till Tallinn för att

markera sitt stöd för motståndet mot den sovjetiska revanchismen.

Men att det misslyckades innebar förvisso inte att dessa krafter hade gett upp, och i augusti slår man så till med en kupp riktad direkt mot sovjetledaren Gorbatjov. Han isoleras i det fina huset nere på Krim. Undantagstillstånd utlyses. Radio och TV tas över. Stridsvagnarna rullar in på Moskvas gator. En ny ledning för Sovjetunionen utannonseras.

Men åter misslyckas det, och världen fascineras av bilden av den ryske ledaren Boris Jeltsin stående på en stridsvagn utanför den ryska rådsrepublikens regeringsbyggnad djärvt och tydligt fördömande kuppen. Man hade glömt att arrestera landets då mest kraftfulle politiker, och gradvis havererade kuppförsöket. Igen.

Den skarpa motsättningen dessa veckor handlade om Sovjetunionens framtid, och de revanschistiska krafternas fruktan för att än den ena och än den andra delen av imperiet helt enkelt skulle bryta sig ut. Det sjöngs om frihet inte bara i Estland, Lettland och Litauen, utan också i Ukraina och Georgien.

Konfrontationens centrum under dessa dramatiska dagar i augusti 1991 var självfallet Moskva, men i de baltiska republikerna hade de sovjetiska stridskrafterna sakta förstärkts under sommarmånaderna, och när kuppen utannonserades i Moskva började de rulla också här. Det sovjetiska baltiska militärkommandot skulle ta makten.

Men när det misslyckades i Moskva misslyckades det självfallet också här.

Och nu accelererade Boris Jeltsin historien med att den 24 augusti å den ryska delrepublikens vägnar erkänna Estlands, Lettlands och Litauens statliga självständighet. De hade själva redan tidigare förklarat sig självständiga, men det var Rysslands erkännande som var det avgörande, och med detta bereddes också vägen för Sverige att den 27 augusti erkänna dessa stater som självständiga.

Vi var mitt uppe i vår egen viktiga valrörelse – jag hade hastat

mellan radio­ och TV­studior för att kommentera dramatiken i Moskva – men när vi samlades i utrikesnämnden på slottet var det självklart att visa enighet i denna fråga. Ett mycket viktigt steg hade tagits.

Valet ledde till maktskifte i Sverige, och jag tillträdde som statsminister i en situation av accelererande ekonomisk kris och dramatisk europeisk omvandling.

Vi hade mycket på vår politiska agenda, men engagemanget för de tre baltiska staterna var mycket viktigt. I grunden handlade det ju också om Sveriges säkerhet.

Det var ju en dramatiskt komplicerad situation som de tre nu på nytt självständiga länderna hade övertagit.

Nu handlade det om att bygga faktiskt fungerande självständiga stater på ruinerna av de sönderfallande och komprometterade sovjetiska institutionerna. I de tre länderna fanns fortfarande cirka 125 000 soldater ur de sovjetiska stridskrafterna och centrala strategiska installationer. En mycket stor del av de uppemot en miljon rysktalande invånarna i främst Lettland och Estland kände sig inte alls som delar av dessa nya självständiga stater. Och maktkampen i Moskva var alls inte avgjord en gång för alla – de rödbruna och revanchistiska krafterna omgrupperade, och väntade på nästa möjlighet.

Det var förvisso mycket annat som kom att uppta min tid och uppmärksamhet som statsminister under åren som följde.

Vi hade att ta itu med en ekonomi som sommaren 1991 befann sig i närmast fritt fall, och vi drabbades sedan också av de stormar på Europas valutamarknader som fällde den ena efter den andra valutan, och till sist också vår egen. Vi hade att med en mycket snäv och ambitiös tidtabell förhandla oss fram till ett medlemskap i den Europeiska unionen. Och nere på Balkan bröt kriget ut, med konsekvenser i form av stora flyktingströmmar som med stor kraft svepte in över också våra gränser. Det var i många avseenden en mycket omvälvande tid.

Men vad som hände på andra sidan Östersjön skulle, om det rådde ingen tvekan, bli av avgörande betydelse för Sverige under lång tid framöver.

Hösten 1991 föll så Sovjetunionen till slut sönder och samman. På juldagens kväll halades den röda fana som sedan mer än ett halvt sekel hade vajat över Kreml. Men för det nya Ryssland som trädde fram under Boris Jeltsins ledning efter Sovjetunionens formella upplösning den 29 december 1991 var situationen förvisso inte enkel. Ekonomin befann sig i ett katastrofalt tillstånd, och på många platser i det forna imperiets periferi växte de nationella motsättningarna på ett alarmerande sätt.

I Tbilisi i Georgien hade våldet kommit till användning redan i april 1989 när man beordrat den sovjetiska försvarsmakten att ingripa mot demonstranter som krävde landets frihet. Med hugg av spadar dödades demonstranter i hjärtat av den georgiska huvudstaden.

Och hela Kaukasus var explosivt.

Snart kom det till strider i provinsen Abchazien i Georgien vid Svarta havets kust. En nationalistisk georgisk president strävade efter total kontroll, men olika ryska stridskrafter och intressen ryckte in på den andra sidan. När jag besökte huvudstaden Suchumi två decennier senare hade den fortfarande knappt återhämtat sig från strider och bombningar.

Om möjligt än värre strider bröt ut i och kring den armeniskt dominerade enklaven Nagorno­Karabach i Azerbajdzjan. Den krutdurken är inte desarmerad ännu i denna dag. Våren 2021 detonerade den igen med omfattande strider.

Snart skulle Tjetjenien norr om den majestätiska bergskedjan också explodera. Här hade tsarens trupper under det gångna århundradet gång på gång misslyckats att få full kontroll. Och såväl Jeltsin som Putin skulle komma att dras in i förfärande krig och plågsamma kompromisser.

I Tadjikistan långt bort i Centralasien såg strider ut att totalt klyva landet. Många fruktade ett sönderfall i stora delar av regi­

onen. Än i denna dag finns det ryska trupper kvar i Tadjikistan för att försöka att säkra dess stabilitet.

Och i Moldavien tog rysknationella med hjälp av ryska stridskrafter och under öppna strider sommaren 1992 kontrollen över området Transnistrien. Tre decennier senare är Moldavien fortfarande ett kluvet land med ryska soldater i den lilla sovjetnostalgiska delen av landet.

I Kazakstan, vars hela norra del dominerades av personer av rysk nationalitet, var läget påtagligt spänt.

När jag senare kom att känna honom bättre berättade det nya Rysslands utrikesminister, Andrej Kozyrev, hur han dessa år levde med skräcken för att Ryssland skulle falla ner i en situation som den som då utspelades i det före detta Jugoslavien. Nationella motsättningar och politiska strider riskerade att vävas samman i en förödande farlig cirkel av våld och lidande.

Sambandet mellan dessa olika strider och den fortsatta kampen om makten i Moskva var dessutom högst påtagligt. Det så kallade rödbruna block som formats utnyttjade tydligt alla dessa strider och motsättningar för att mobilisera en allt aggressivare revanchism och vända denna mot Boris Jeltsin och hans liberala reformkurs i Kreml.

Problemen var dessutom högst reella. Sovjetunionens sönderfall hade lämnat mellan 20 och 30 miljoner människor som upplevde sig själva som först och främst ryssar utanför det nya Rysslands gränser, och det var inte svårt att spela vare sig på deras olika farhågor eller på en vilja i Ryssland självt att inte överge de landsmän som nu plötsligt befann sig i andra och självständiga stater.

Det var en explosiv blandning, och på sina håll var det också avsikten att den skulle vara det.

Det var mycket som stod på dagordningen när vi den 4 oktober kunde tillträda som ny regering. Inrikespolitiken i alla dess hänseenden är alltid viktigast, men just nu var vi inne i ett skede där

hela Europa var under omvandling, och det var naturligt att de frågorna från dag ett kom att ta mycket av min tid.

Det mesta var utomordentligt osäkert.

När vi från Stockholm blickade österut var vi förvisso medvetna om den närmast explosiva situationen, och när jag den 15 november 1991 samlade vad vi bedömde vara landets bästa kompetens på dessa frågor för några timmars diskussion i ett överfyllt sammanträdesrum i Rosenbad var stämningen långt ifrån optimistisk.

Det gick att teckna scenarior av sammanbrott, av rödbrun revansch och av nya avgörande hot inte minst mot våra nya baltiska grannstater.

Själv ville jag trots detta vara mer optimistisk. Jag hade under åren före inte bara besökt de baltiska staterna, utan också gjort ett par besök i Moskva för att känna av dess stämningar och för att lära känna en del av de som kämpade för Rysslands demokrati och som höll på att bli allt mer betydelsefulla där.

Så kom det sig att jag hade etablerat goda personliga förbindelser också med några av dem som skulle bli själva kärnan i Boris Jeltsins dramatiska liberalisering av Ryssland under början av 1990­talet. Än i dag är en del av dem mina vänner.

Och det var av många skäl viktigt att etablera så goda relationer med detta nya Ryssland som det över huvud taget var möjligt. Vi hade en katalog av historiska problem som det nu kanske fanns en realistisk möjlighet att ta sig an – från Raoul Wallenbergs öde till sentida undervattensoperationer. Och vi hade alldeles självklart ett genuint nationellt intresse av ett demokratiskt, öppet och stabilt Ryssland på andra sidan Östersjön. Kanske kunde det Leningrad som nu åter blivit Sankt Petersburg bli den stora attraktiva metropolen i vår del av Europa. Det var i dessa dagar naturligt att drömma om ett annat och bättre Ryssland – i ett nytt och öppet Europa.

Det blev ett påtagligt nära samarbete mellan våra länder under denna period. Sverige hade fått uppdraget att under 1993 vara ordförande i det som då fortfarande hette Europeiska säker­

hetskonferensen (ESK) , och arbetet med att både förbereda och genomföra detta under dessa omvälvande europeiska år ledde inte minst till att det etablerades en nära och konstruktiv relation mellan vår utrikesminister Margaretha af Ugglas och Rysslands Andrej Kozyrev. Det var av stor betydelse.

Efter en första mer direkt kontakt med president Jeltsin i samband med den stora ESK­konferensen i Helsingfors i juli 1992 blev jag också inbjuden till ett mer officiellt besök i Moskva.

Och i februari 1993 styrde vårt statsplan kursen mot Moskva och landade i snöyran på flygplatsen Vnukovo där premiärminister Tjernomyrdin och en drös ministrar tog emot.

Det hade varit mycket att göra i Stockholm, och jag hade inte riktigt förmått att få ordning på min garderob. Jag steg av planet i Moskva i min rätt slitna gamla gröna jacka, och när TV­bilderna av detta kablades ut hemma blev det en mindre folkstorm. När jag dagen därpå i sedvanlig ordning lade ner en krans på den okände soldatens grav vid Kremlmuren räddades jag av att ambassadör Örjan Berner lånade ut sin för ändamålet betydligt mer passande mörka rock.

Därefter stegade jag in i de ståtliga gyllene salarna i Kreml för att sitta ner med dess nye härskare. Kreml är byggt för att imponera – och Kreml imponerar.

President Boris Jeltsin var bullrande hjärtlig i sitt mottagande. Det blev ett par timmar av dialog som spände över vida fält –det fanns åtskilliga frågor från den sovjetiska tiden att försöka sortera ut – men till de viktigare frågorna hörde situationen i och relationerna till de baltiska staterna.

Här blev presidentens tonläge mer kärvt. Han talade om ”allvarliga kränkningar” av de mänskliga rättigheterna i Estland och Lettland, vilket knappast var oväntat, men mer ominöst var att han nu kopplade det fortsatta tillbakadragandet av trupper till dessa frågor. Att det fanns oro kunde jag förstå, men jag sade att skuggorna av stalintidens fasor låg tungt över dessa nya stater och de ledningar som nu trätt till i dessa, att vi måste förstå också det,

men att vi nu arbetade för lösningar med hjälp av olika europeiska institutioner och på grundval av europeisk praxis.

Och detta accepterade Jeltsin, och replikerade att ”Sveriges hållning skulle betyda mycket eftersom Sverige hade ett betydande inflytande i området”. Våra mycket nära förbindelser med Estland, Lettland och Litauen var de väl medvetna om.

Samtalen var bra, också premiärminister Tjernomyrdin och utrikesminister Kozyrev var med, och stämningen var god. Allt hade vi inte löst, men vi hade etablerat en relation som gjorde att vi kunde gå vidare. Förhoppningsvis fanns det nu också ett visst mått av ömsesidigt förtroende. Det skulle komma att behövas.

Frågan om vad som skulle ske med de ryska invånarna i framför allt Estland och Lettland hade vi redan då ägnat betydande politisk möda. Det var inte svårt att se att det skulle bli en betydande utmaning. Sköttes den frågan fel, skulle den kunna utvecklas till ett akut hot mot de fortfarande påtagligt sköra baltiska staterna. Här fanns risker för både interna strider och externa hot, och kombinationen av dem kunde bli utomordentligt farlig.

För oss i Stockholm var det först och främst viktigt att formulera en egen och väl grundad uppfattning i dessa frågor, och det blev ambassadör Krister Wahlbäck, som jag nu rekryterat till min stab i Rosenbad, som fick i uppgift att djupdyka i den folkrättsliga materien kring detta för att försöka skissera en svensk linje. En välmatad PM som kom att få stor betydelse kom så småningom att produceras.

I Estland fanns det betydande skiljelinjer i synen på dessa frågor. Och de härleddes ur den betydligt större frågan om vad det nu egentligen var för stat vars självständighet man åter talade om. Var det den estniska sovjetrepubliken som nu hade erkänts som en självständig stat? Eller var det den estniska republik från mellankrigstiden som ju faktiskt under hela tiden sedan dess erkänts av en rad stater och faktiskt upprätthållit en viss exilrepresentation sedan dess? I det förra fallet blev alla medborgare i den sovjetiska delrepubliken naturligt medborgare i den nu självständiga staten,

men i det senare fallet tillkom ju medborgarskap med automatik bara dem som kunde härledas tillbaka till mellankrigstidens republik.

Länge vacklade det under den sjungande revolutionen mellan dessa bägge positioner, men gradvis tog den linje som företräddes av den så kallade Estniska kongressen – kontinuiteten med mellankrigstidens republik – överhanden. Och därmed definierades snabbt att det var de som varit medborgare i det självständiga Estland den 16 juni 1940 – dagen före den sovjetiska ockupationen – och deras efterlevande som nu per automatik blev medborgare i det åter självständiga Estland.

Det inkluderade också de cirka 8% av den tidens medborgare som var av rysk nationalitet, men alla de som hade förts dit av den sovjetiska makten och under dess tid hamnade ju alldeles uppenbart utanför det automatiska medborgarskapet.

För oss var det en relativt naturlig slutsats, men i åtskilliga andra huvudstäder, där man knappast ägnade dessa frågor någon större uppmärksamhet, var förståelsen mindre. Det fanns dessutom en allmän strävan att inte göra någonting som på något sätt kunde försämra president Jeltsin ställning i förhållande till de olika rödbruna oppositionskrafterna i Ryssland.

Men faktum var att dessa befolkningsgrupper – mest ryska, men också från andra delar av det gamla imperiet – i allt väsentligt hade påtvingats dessa länder som en följd av ockupation, och delvis dessutom som ett led i en medveten politik för att tränga undan de inhemska befolkningarna. Knappast något annat land skulle ha accepterat att i ett sådant läge per automatik ge medborgarskap. Och vi konstaterade också att den inställningen i allt väsentligt var förenlig med europeisk praxis på området.

Det var den ena sidan av saken. Men när jag i ett tal den 2 april 1992 tog upp också dessa frågor pekade jag på att ”de har kommit dit som en följd av en oförsvarbar sovjetisk politik, men flertalet är som individer lika lite ansvariga för och lika mycket offer för denna politik som övriga invånare i de baltiska staterna”.

Jag tänkte inte minst på dem jag hade träffat i Narva ett par år tidigare. Sovjetunionen var ju inte deras fel. Det handlade om ett dubbelt hänsynstagande som inte skulle bli lätt.

Då hade vi redan börjat att fundera på hur vi mer aktivt skulle kunna agera i dessa frågor. I mitt anförande hade jag också sagt, att ”det är lätt att föreställa sig de faror som skulle kunna uppkomma om en på goda grunder missnöjd rysk befolkningsgrupp i dessa länder vädjade om stöd hos en tilltagande nationalistisk regim i Ryssland”. Det var en säkerhetspolitisk mardröm.

Ett konkret steg vi tog den hösten var att inbjuda företrädare för just Narva att besöka Sverige. Vi ville etablera en samtalsrelation med dem, och vi ville också börja diskutera hur vi möjligen kunde hjälpa dem i den också ekonomiskt och socialt utsatta situation de hade befunnit sig i i nordöstra Estland. I samtalen med dem var det uppenbart att det var dessa frågor som oroade dem allra mest. Arbetslösheten låg kring 50% och hopplösheten bredde ut sig.

Men viktigt var också att etablera olika europeiska strukturer som tydligare kunde hjälpa till också med dessa frågor.

Det var därför vi samma höst tog initiativ till att ESK skulle etablera en så kallad observatörsmission kring dessa frågor i Estland. Det var en diplomatisk innovation, men syftet var dels att att få fram en objektiv rapportering och europeiskt förankrad värdering av dessa frågor och dels att faktiskt kunna hjälpa den stapplande estniska staten att hantera dessa besvärliga frågor.

Så blev det också. Efter en del fotarbete fick det svenska initiativet stöd, missionen etablerades och kom att inledningsvis ledas av den erfarne finske diplomaten Klaus Törnudd.

Till dessa nya europeiska strukturer hörde också att det inom ramen för säkerhetskonferensen ESK skulle inrättas en position som så kallad Högkommissarie för Nationella Minoriteter. Tanken var att på detta sätt ta tag i frågor som dessa innan de kunde utvecklas till trätoämnen eller till och med akuta konfliktrisker mellan olika stater.

Den europeiska historien hade alltför många exempel på att

stater hade använt påståenden om hot mot grupper av samma nationalitet i angränsande stater till ursäkt också för regelrätt aggression. Hitlertyskland var bara det mest uppenbara exemplet på detta. Det sönderfallande Jugoslavien bjöd på andra. Och riskerna i det postsovjetiska området var ju uppenbara.

Principbeslutet om att inrätta denna position fattades vid det stora ESK­toppmötet Helsingfors i juli 1992, och när alla den Europeiska säkerhetskonferensens utrikesministrar möttes i Stockholm i december utnämndes holländaren Max van der Stoel till denna viktiga position. Det skulle visa sig vara ett mycket klokt val.

Mötet i Stockholm i december kom dock inte främst att gå till historien på grund av detta beslut, utan på grund av ett höggradigt innovativt grepp av den ryske utrikesministern Kozyrev.

Bakgrunden var de allt mer skärpta motsättningarna i Ryssland mellan Jeltsins reformgruppering och de olika rödbruna krafter som försökte dra nytta av både de ekonomiska svårigheterna och av de olika nationella motsättningar som blossade upp. Det var i grunden samma grupper, samma krafter och till icke oväsentlig del också samma personer som hade försökt att med våld vrida klockan tillbaka såväl i januari 1991 som i augusti samma år.

De hade alls inte gett upp. De väntade bara på nästa tillfälle.

Och situationen i Ryssland var genuint svår. Att Sovjetunionen som stat hade kollapsat var en sak, men det hade dess ekonomi också, vilket för människorna i det väldiga landet var en bra bit värre. Inflationen var skyhög. Försörjningsläget inte minst vad gällde livsmedel var prekärt. Landet var beroende av akut hjälp och akut finansiering från västländerna. Kollapsen var total. Att det också fanns ren desperation var alls icke förvånande.

Med hjälp av sitt unga reformteam, med premiärminister Jegor Gajdar i spetsen, hade Boris Jeltsin fattat beslut om ett lika djärvt som radikalt reformprogram. Alla priser liberaliserades. Den privata äganderätten återupprättades. Storskaliga privatiseringar

inleddes. Det fanns helt enkelt inte utrymme för någon halvhjärtad reformpolitik. Full fart framåt var den enda möjligheten, det var det man växlade in på, men det säger sig självt att detta kom att kraftigt utmana många som inte frigjort sig mentalt eller materiellt från det gamla sovjetiska.

Och nu mobiliserade de sina krafter. Man hade redan fått president Jeltsin att sparka premiärministern.

Inte minst Andrej Kozyrev och utrikespolitiken kom under allt kraftigare attack. Den gamla ordningens bittra krafter talade om att den ryska utrikespolitiken nu föll på knä för väst och närmast förrådde ryska intressen. Det handlade då inte minst om situationen i de forna sovjetrepubliker som nu plötsligt blivit självständiga länder, men det handlade också om krigen som hade brutit ut i före detta Jugoslavien. Högljutt krävde de rödbruna en ändrad rysk politik.

Andrej Kozyrev var akut medveten om faran, han visste att hans egen position hängde i en skör tråd, men han tyckte inte att man i omvärlden hade situationen tillräckligt klar för sig.

Så med Margaretha af Ugglas, som ju var mötets ordförande, kom han överens om att först som planerat på det stora ministermötet ute i mässhallarna i Älvsjö hålla ett inlägg och sedan få möjlighet att ett tag senare göra ytterligare ett. Det var ett tydligt undantag från ordningen. Alla ville ju tala – ett 50­tal utrikesministrar fanns på plats. Världen var där.

Lugnt läste han upp sitt första anförande. Men det var långt ifrån rutin, och för varje minut blev förvåningen allt större. En radikalt annorlunda rysk politik översattes mening för mening för det tilltagande närmast chockerade ministermötet.

”Det område som tidigare var Sovjetunionen kan inte vara ett område där de normer som etablerats inom ESK fullt ut kan tillämpas. I grunden är detta ett post-imperieområde inom vilket Ryssland måste försvara sina intressen med användande av alla medel, inklusive militära och ekonomiska. Vi kommer med kraft att insistera på att alla före detta sovjetrepubliker utan dröjsmål

ansluter sig till en ny federation eller konfederation, och det kommer att föras hårda samtal om detta.”

Chocken var total. När han talat färdigt sprangs det förvirrat fram och tillbaka. Vad skulle allt detta betyda? Är allt det gamla nu plötsligt tillbaka? Vad har hänt i Moskva? Vad gör vi nu? Den amerikanske utrikesministern Lawrence Eagleburger var nog den förste som rusade fram till Andrej Kozyrev och frågade vad allt detta betydde.

Men vad Kozyrev på alldeles eget bevåg hade gjort var att ta vad han såg som de relativt sett mer moderata delarna av det utrikespolitiska program som den allt högljuddare oppositionen hemma i Moskva nu stödde, klippa ihop dem och sedan lugnt läsa upp resultatet.

Budskapet till omvärlden var tydligt: det här är vad ni kommer att få se om inte Boris Jeltsin och hans reformpolitik får det stöd som den så uppenbart behöver.

Och 40 minuter senare återställde han ordningen med ett anförande som reflekterade vad det framväxande demokratiska Ryssland tyckte och tänkte. Efter omtumlande minuter kunde världen andas ut. Mötet i Älvsjö kunde fortsätta i de banor som det inletts i. Mycket kom att handla om situationen nere på Balkan – i Bosnien rådde fullt krig.

Men skrämskottet hade varit starkt, och det hade fått sin effekt.

De stora västländerna hade noterat, och än mer hade de baltiska länderna gjort det. De kunde inte heller frigöra sig från misstanken att allt var avsett som något förebud om vad som faktiskt planerades i Moskva. Och ingen kunde ju bortse från risken för att det som skisserats i det första anförandet en dag faktiskt skulle komma att bli Rysslands politik

Hur som helst skrevs Kozyrevs dubbla anföranden omedelbart in i diplomatins historieböcker.