ATT DUKA UPP HISTORIER
Vintern 1965 fick jag blommor när jag låg på sjukhus. Vid buketten satt ett litet kort och på det stod med små och prydligt skrivna bokstäver något på ett språk som jag inte förstod. Men under dem fanns en översättning.
Tål dej, mitt hjärta! Du har ju varit med om hundaktigare saker förr.
Det var undertecknat Jappen. Han var en vän och han hette egentligen Carl Nylander. Helklassiker var han. Det var inte jag och det visste han.
Varför skrev han då de första raderna med grekiska bokstäver?
Hade jag verkligen varit med om något värre än det som hänt de senaste månaderna?
Det var anemoner i buketten, det minns jag fortfarande. Vårblommor.
När det blev riktig vår kom jag ut från sjukhuset. Jag kunde vandra igen och hatade inte längre dem som hade stängt mig inne. Nu blommade våra nordliga små anemoner i klarblått och med vita ståndare strålande kring pistillen.
En fråga som inte ville lämna mig var i vilken av Odysséens sånger de här raderna fanns. Jag letade förgäves efter dem men ville inte ge upp. Det gjorde att jag så småningom blev alltmer hemma i de tjugofyra sångerna. I många år hade jag Jappens lilla kort fastsatt med knappnålar i tapeten. Nu finns det i gömmorna. Det var för viktigt för att bli bortkastat.
Det hände när jag läste och letade att jag tyckte mig vara nära. Jag sökte upp episoder där Odysseus känt sig eländig och olycklig och ändå försökt hålla modet uppe genom att tänka att det hade varit värre förr. I femte sången spolas han skeppsbruten upp på en strand. Utmattad och ensam ligger han där och är rädd för att hasa sig upp till den skyddande skogen där han kan bli rovdjursbyte. Så han gömmer sig i ett tätt buskage av oliver och drar ihop vissna löv omkring sig. Han säger till sig själv: »Ack, jag eländige man! Vad blir det väl av mig på slutet?«
Han är olycklig men ändå stämmer det inte. I sin utmattning somnar han utan att tala till sitt hjärta och han tänker inte på något värre som han varit med om.
Var det värre i dödsriket? Dit ner har han listat sig med offer och riter åt underjordens härskare Hades och den hemska gudinnan Persefone. Han tömmer ut offerdjurets blod på marken och de döda som vill ha blod vimlar jämrande omkring honom. Han bleknar och grips av skräck.
Nu talar han i jagform och det är kanske förutsättningen för att jag ska hitta de rätta raderna. Den ljuva Nausikaa har hittat honom på stranden och fört honom till kung Alkinoos som är
hennes far. I kungaborgen berättar han om sina äventyr och det är dessa sånger som man tror kan vara verkets ursprungliga text.
Det är förstås grundlig forskning bakom detta men det är också en fin tanke att en sångare från början skulle ha framställt sig som Odysseus och sjungit hans tal. För sång är det fråga om från början. Båda de homeriska verken Iliaden och Odysséen börjar med en bön till sånggudinnan, och hon måste vara en av de nio muserna. Kanske Calliope, som var den förnämsta. Men alla var de gudinnor och de gav människorna glädje i den här ofta rätt sorgliga världen. Det gjorde de genom att lära dem sången, musiken och konsten att dikta.
Under årens lopp har jag letat mig fram i de äventyr och fasor som sångarna berättat att Odysseus upplevt. Guden Aiolos ger honom havets vindar i en säck men hans kamrater är nyfikna
och öppnar säcken så att de får alla vindar över sig. De klarar stormarna och seglar vidare, men när de kommer till de stenkastande jättarnas land förlorar han elva av sina tolv skepp. Han slipper undan med det sista skeppet och kommer till en trollkvinna som heter Kirke. Hon förvandlar hans besättning till svin, men honom vill hon gärna behålla hos sig. Han är ju en ståtlig man. Men han stannar bara ett år hos henne.
Jag letar efter de rader som när jag hade det svårt betydde så mycket för mig men jag hittar dem inte. Det händer så mycket annat i Odysséen, men inte att han talar till sitt hjärta.
Sirenerna sjunger sina ljuvligt lockande sånger. Dessa väsen är kvinnolika fåglar och mycket falska. De vill locka skeppet till undergång. Han har bundit fast sig vid skeppsmasten och sett till att hans män stoppat vax i öronen.
När han och hans skeppskamrater är nära att slukas av Cyklopen kör Odysseus en glödande påle i jättens enda öga. Det är grymt men så blir han också straffad med storm och skeppsbrott av guden Poseidon som faktiskt är far till det människoätande monstret.
Odysseus kommer till nymfen Kalypsos ö Ogygia och har det så bra hos henne att det går tio år innan han grips av leda och kanske sexuell utmattning. Han börjar ju bli till åren och längtar hem. Flotten som han tänker ta sig hem till Ithaka på välter Poseidon i stormen. Guden har inte glömt vad Odysseus gjorde med hans enögde jätteson. Och där ligger han sedan på stranden i de mörkhyade fajakernas Scheria och blir omhändertagen och får berätta vad han varit med om. Oxar slaktas, det går åt mycket mat och mycket vin under tiden. Men aldrig säger han i någon av sångerna att han varit med om hundaktigare saker förr.
Odysséen är mycket spännande men samtidigt berättad med stor komplikation. Den börjar med en sammanfattning av tidigare händelser, ungefär som resumén i följetongerna jag läste som flicka. Vi får veta att berättelsen handlar om en man som irrat omkring på havet efter raseringen av Troja, en förstörelse som han själv spelat stor roll i. Det kan man läsa om i Iliaden, men också i den åttonde sången där Odysseus under gästabudet hos fajakerna uppmanar en sångare att sjunga om den jättelika timrade häst som listigt fördes in i Troja, full av beväpnade män. De
strömmar ut ur hästen och slår staden i spillror. Odysseus gråter när sången är slut och avslöjar att det var han som lät bygga trähästen och som hade befäl över styrkan som smugglades in i Troja. Det är nu han börjar berätta om sina öden på havet.
I eposets första del förs sonen Telemachos in i handlingen. Han vill segla bort för att finna sin far, men också få hjälp att driva bort friarna som belägrar kungaborgen för att få gifta sig med Penelope, som de tror är Odysseus änka. Det är en sidohandling som pågår samtidigt som fadern upplever de sista av sina äventyr. De båda handlingarna förs samman när Odysseus kommer hem till Ithaka och möter sin son. Men först träffar han på den gamle herden som sköter de kungliga svinhjordarna. Han känner inte igen Odysseus men visar stor gästfrihet, vilket var en viktig sak på den tiden och i de här länderna. Griskött ska stekas, vinkrus öppnas för gästen. Eumaios har folkvett. Honom ljuger nu hjälten i all vänskaplighet full med historier om att han är född på Kreta och att han stridit tillsammans med Odysseus. Fattig och utarmad låtsas han vara, ilanddriven på Ithaka utan ens en mantel att skydda sig med mot blåsten och kylan. Att han ljuger vet vi och han trivs med att göra det i gott sällskap. Han säger sig veta att Odysseus lever och ska komma tillbaka. Eumaios blir inte övertygad. Han säger att »ej behöver väl du, stackars gubbe, sitta och ljuga för folk? Nej, jag själv vet nog bäst, vad min herres hemfärd tog för ett slut, och hur häftigt av samtliga gudar hatad han blev.«
Svinaherdens gäst är ju en lustlögnare och ingen ilandfluten trashank. Bland klipporna vid stranden har han gömt de skatter han fick med sig från fajakerna. Hans listiga uträkning är att pröva den gamle herdens trohet. Men gästfriheten med halstrat fläsk och vin får hans berättargåva att flöda.
Tala jag ville och önska en sak, ty det dårande vinet piggat mig upp, som kan narra en vis till att sjunga och skråla och till att skratta befängt och att springa på fötter och dansa …
Det är på lusten att berätta som Odysséen bygger. Skrönorna är ju i bokstavlig mening skepparhistorier och Odysseus framför dem lika säkert som han styrde sitt skepp mellan Karybdis och Skylla. Bakom alla inskott, hastigt växlande perspektiv och tillbakablickar finns många tider och säkert också många berättare.
För några dagar sedan såg jag en dokumentär från en av de grekiska öar som påstods vara Homeros hemvist. En vacker programledare i röd klänning satt på en sten och meddelade att här hade Homeros suttit och skrivit. I så fall bör han ha fått väldigt ont i ryggen, tänkte jag. Någon lust att gå in på den så kallade homeriska frågan hade hon uppenbarligen inte.
Tillbakablickar är särskilt vanliga i Odysséen. Litteraturtekniskt kallas de för analepser och när jag har skrivit har jag alltid haft besvär med dem. Det är svårt att ta med sig läsaren tillbaka i tiden för då måste man byta tempus. Jag tycker illa om det som
i Rebbes språklära kallades pluskvamperfektum. Det är så stolpigt. Så fort som möjligt listar jag mig tillbaka till imperfekt. Att som i de homeriska verken växla perspektiv och fokalisera en helt annan person kan ge omväxling, och det var inte svårt för läsarna att hänga med – tror jag i alla fall. Tänk på att de lyssnade. De läste inte och kunde inte skynda på för att få veta hur det skulle gå. De fick lov att lita på berättaren (som kanske snarare var en sångare), att han trots alla knep med tillbakablickar, inskjutna beskrivningar och avvikelser skulle hitta tråden igen. De kan inte ha varit otåliga.
Det första goda rådet om hur man gör när man skriver fick jag under ett sommarlov i gymnasiet. Det är säkert ett knep som grekerna uppfann, men Horatius gjorde det till sitt i sin Ars poetica och kallade det in medias res. Jag tyckte mig komma ihåg att Abbé Prévost som skrev Manon Lescaut kastade sig in i händelsernas mitt för att följa Horatius exempel. Det var en spännande berättelse om två unga älskande som flydde till USA , vilket var ovanligt på 1700-talet. Jag hade fått den som läsuppgift i franska över sommarlovet. Det står Kerstin Hjorth LII3 i den och som bokmärke ligger kvittot från Hjalmar Petterssons Bokhandel i Katrineholm. Den kostade fem kronor och tjugofem öre som hade debiterats min pappas konto. Man kan förundra sig över att den gick att köpa där. Men det gick ju att beställa böcker.
Lustigt är det att jag ännu minns meningen om att gå rakt in i händelsernas mitt. Jag kommer faktiskt ihåg den bäst av allt-
ihop. Äventyren i den luxuösa Parismiljön som glädjeflickan
Manon ville leva i och hennes och älskaren Grieuxs rymning till Louisiana och hennes grymma död var spännande. Men det som fastnade hos mig var just orden in medias res.
Det måste ändå vara ett minnesfel, för jag kunde inte hitta meningen. Boken börjar inte alls mitt i handlingen utan ganska omständligt med hur berättaren träffar Grieux.
Det stod en annan bok bredvid Manon Lescaut i bokhyllan. Det var Prosper Mérimées Colomba. Den var ljusblå och tunn och den hade hamnat fel. Den borde ha stått mellan Herman Melville och Robert Musil. Jag kunde inte låta bli att slå upp den och börja bläddra. Den måste enligt blyertsanteckningen på insidan av pärmen höra till samma lästid, sommarlovet 1951. Var det därför jag ställt dem bredvid varandra? Jag satte mig att läsa i den lilla romanen som börjar med att en irländsk officer och hans dotter anländer till Marseille och tar in på ett hotell. Det är borgerligt och stillsamt men jag ville minnas att det handlade om en otäck korsikansk vendetta, där hjältinnan Colomba hetsar sin bror att hämnas sin döde far. Och ser man på – i det fjärde kapitlet börjar det hända saker. C’est pour me conformer au précepte d’Horace que je me suis lancé d’abord in medias res. Så står det. Exakt som jag mindes det. Colomba, där författaren först i fjärde kapitlet efter Horatius exempel kastar sig in i medias res, är hundra år yngre än Manon Lescaut och jag är sjuttio år äldre än den gymnasist jag var när jag läste den. Man ska nog inte kasta bort böcker. För den som ville lära sig att skriva var ju det här ett oförglömligt råd.
Tyvärr har jag inte alltid följt det. Fyra romaner har jag börjat med prologer. Det är något jag skulle vilja avråda från om jag vore lärare på en av nutidens skrivarkurser. Och förresten: den bästa skrivarkurs som finns är att läsa riktigt bra böcker.
Nej, rakt in i medias res. Det är modellen från antiken och framåt. Börjar inte Odysséen med ett rådslag om hur man ska få tag på hjälten, som efter slaget om Troja tycks irra omkring med sina skepp utan att någon därhemma vet vart han tagit vägen? Det ger oss inte bara en aning utan en stark övertygelse om att han ska komma hem igen.
En vintermorgon för inte så länge sedan låg jag i sängen och läste Odysséens trettonde sång. Den är mycket spännande för nu är den bereste hjälten på väg hem till Ithaka. Hans skyddsgudinna Athena kommer fram i en av sina uppenbarelser, den här gången i skön kvinnlig gestalt. Hon smeker honom på kinden men läxar samtidigt upp honom, för hon känner honom:
Jaså, din ryslige skälm, din lurige, fiffige spjuver, alltså ej ens på din fädernejord kan du sluta att listigt duka historier upp, som du brukade redan som liten?
För att hjälpa honom trollar hon honom till en lumpig tiggargubbe. Meningen är att han inte ska bli igenkänd när han tar reda på hur det egentligen står till i kungaborgen där friarna
flockas kring hans hustru Penelope. Tjugo år efter hans avresa till Troja antas hon vara änka. Friarskaran är ingenting annat än en hop parasiter som äter och dricker omåttligt. Det är hans vin som slås ur faten, hans oxar som slaktas. Han råkar omedelbart i bråk och vill slå hårt men hejdar sig.
En enda varelse känner igen honom. Det är hans hund Argos, som matt viftar på svansen där han ligger på en hög spillning efter mulor och oxar. Här är verkligen en som har haft det hundaktigt. Han är sjuk och det står att det krälar av otyg på honom.
Över tjugo år gammal måste han vara. Det är svårt att tro, men vem är jag att ifrågasätta detta? Jag har ju själv hittat på en del orimligheter.
Nu listar sig Odysseus upp i slottets kvinnovåning och får sina smutsiga fötter tvättade av Eurykleia, hon som en gång var hans amma. Mitt i detta pysslande skjuts en berättelse in om hur Odysseus som nyfödd gosse sätts i sin morfar Autolykos knä och får sitt namn. Och när amman ser ett ärr på hans ben känner hon igen honom och vi får vara med om den vildsvinsjakt som gett hjälten ärret strax ovanför knät. Det är en målande skildring av en rasande galt och hur en modig yngling sätter sitt spjut i bogen på djuret. Det som vi kallar analepser är så vackert infogat. Den homeriske diktaren, vem han nu kan ha varit, låter allt berättas här och nu. När jag har tvekat om analepser så har det bara berott på oskicklighet och att jag inte har vågat lita på läsaren på samma sätt som han litade på sina lyssnare.
Penelope förstår inte vem tiggaren är. Hon berättar en dröm för honom och när hon går och lägger sig begråter hon fortfarande sin älskade man. När hon somnar är den nittonde sången slut och jag började läsa den tjugonde sången. Så här står det bara en liten bit fram i den:
Då slog han sig på bröstet och talade strängt till sitt hjärta: »Stilla då, hjärta! Du har ju en gång fördragit än värrre …«
Jag hade hittat det! Det måste vara rätt. Jag letade ju inte ens. Man ska inte missakta slumpen. Här talar han verkligen till sitt hjärta. Han gör det med »befallande ord« och hjärtat lyder. Men
själv är han inte lugn. Han har problemet med Penelopes beväpnade friare kvar.
Alldeles lydigt mot honom förblev hans härdade hjärta utan att vackla, men själv han vände och vred sig på lägret.
Som när vid härden en man står och håller på spettet en mage, stoppad med ister och blod, och på alla sidor den vänder över en flammande eld och är ivrig att steka den färdig: så han vände sig av och an på sitt läger i grubbel, hur han skulle rå på de skändliga friarnas anhang, ensam mot deras mängd …
Här känner man verkligen med honom. Hur plågsamt det är att vrida sig i sömnlöshet vet nog de flesta av oss. Men varför skiljer han på hjärtat och sig själv? Hjärtat vacklar inte. Både han och vi vet att det här kommer att gå bra. Olympens superskurk Poseidon är långt borta. Nära finns Athena vars älskling denne påhittige fifflare trots allt är.
Men hur ska det gå till att besegra den snyltande friarehopen?
Det vet han inte än. Det är det som gör honom sömnlös och håller oss läsare i spänning.
Det dröjde alltså mer än femtio år innan jag kom på var de där raderna fanns. Jag hade nog från början insett deras betydelse. Det skulle gå bra för mig att leva vidare. Fast hur det skulle gå till visste jag inte än.
Nu förstod jag också att Jappen inte hade varit nöjd med vår svenska översättning av Odysséen. Han hade översatt raderna själv. Ordagrant. Naturligtvis var det så. Det var därför jag inte kunde hitta dem. Jag kunde ju inte läsa grekiska. Jag har många gånger önskat mig att vara helklassiker och äntligen tycktes det nu vara dags. Jag hade skrivit min sista roman. Jag var fri som koltrastarna utanför fönstret.
I VÄRLDENS MITT
Palestrinas tonsättning av en av stroferna i Höga Visan ljöd i det stora rummet där vi målat väggarna i samma gröna färg som de hade i Tjechovs hus i Moskva. Dit hade vi en gång i största hemlighet tagit oss med taxi, för »guiden« tillät inte egna utflykter. Hon var en politisk övervakare tillsatt av sovjetiska myndigheter.
Giovanni Palestrina använde på 1500-talet den latinska bibelns ord när älskaren ber sin vackra svarta kvinna stiga upp och gå ut med honom.
Surge, propera amica mea, columba mea, formosa mea, et veni.
Han kallar henne sin vackra väninna och sin duva och hon ska skynda sig att komma till honom. Turturduvan hörs. Vintern och regntiden är förbi, träden lövas och blommor kommer upp ur jorden.
För mig handlade denna text om uppbrott. Det gör inte Höga Visan i Bibel 2000. Där är ju översättningen gjord från hebreiskan och det står: »Kom, min älskade, min vackra flicka, kom ut!«
Men på latin har verbet surgo också betydelsen att göra uppbrott
– i varje fall om fältherrar. Man har rätt till sin egen upplevelse av dikten, det hade jag lärt av de nykritiska profeterna. Deras böcker följde med i flytten.
Uppbrott hade vi gjort. Vi anlände strax innan höstterminen började. Redan i oktober stod jag och skottade snö som dråsat ner från himlens gråa säck.
I morse vaknade jag när oktober snöade ner i gula löv. Det är nu mer än ett halvt sekel sedan vi kom till Ångermanland. Då hade jag hamnat inte långt ifrån en residensstad med ett fint länsbibliotek. Från det kunde jag också göra fjärrlån från ännu större bibliotek. Hösten och vintern var varje år lika sköna. Då var det verkligen lästid. Jag läste mest i sängen på övervåningen. Där fick fönsterbänken tjäna som en extra bokhylla, framförallt för biblioteksböcker. Den jag först minns från denna frihetens lästid var James G. Frazers Den gyllene grenen. Det var ett gammalt verk, ett som många i den akademiska världen kände till men knappast hade tid att läsa. När jag frågade en kurskamrat om han hade läst den sa han: »Jag har hållit den i min hand.« Det var i så fall ett konststycke, för den trycktes 1890 i tolv delar. Det var några av dessa jag hade lånat på bibliotek när de kommit ut i svensk översättning. Numera äger jag en förkortad upplaga som kom på Natur och Kultur 1987. Den är med sina nästan 900 sidor mycket tung och måste vid läsningen stöttas med en kudde. Det är ett enormt forskningsarbete, skrivet med ett spännande och infallsrikt språk som har gjort det så omtyckt av skönlitterära författare. Så här börjar Frazer sitt stora verk:
Vem känner icke Turners målning »Den gyllene grenen«? Scenen, som är övergjuten av den fantasiens guldglöd, i vilken Turners geni omsmälte och förädlade även det vackraste naturliga landskap, är en drömlik vision av den lilla skogstjärnen vid Nemi – »Dianas spegel« …
I Dianas heliga lund smyger en skrämmande figur omkring. Han är ute efter att mörda prästkonungen i helgedomen och efterträda honom. Så ska det gå till enligt reglerna i den underliga religion som romarna utövade. Man får inte tänka sig att övertagandet av makten genom mord var något som hände bara i ett mörkt förflutet. Långt fram under kejsartiden levde den här myten – och förverkligades. En av de kejsare som alltid fruktade att en mördare skulle smyga fram ur skuggorna var Caligula. Han dödades
till slut av soldater ur det praetorianska gardet, och bakom ett draperi stod Claudius som blev nästa romerska kejsare.
Nu fick jag äntligen komma i förbindelse med gymnasietidens läsning av de romerska skalderna. Den gyllene grenen var i själva verket den som Vergilius hade skrivit om i Aeneiden. Hjälten Aeneas får den av sibyllan i Cumae så att han i sjätte sången oskadd kan gå ner i dödsriket och komma tillbaka från det. Ovidius hade druckit ur bäckens vatten som rann över stenarna i Dianas lund vid Nemi. Frazer använder i det stora lärdomsverket en retorisk fras som det är lätt att förstå varifrån den är hämtad: »Vi hissa våra segel och lämna för en tid Italiens kust bakom oss.« Cicero brukade ofta hissa segel när han började sina berömda tal och han tog ner dem när han avslutade det som antagligen varit en överdådig framställning.
Frazer går nu vidare ut i världen och ner i tiden för att hitta de myter som religionerna bygger på. Man ska inte tro att han är ute efter att som den pedantiske och urtråkige Edward Casaubon i Middlemarch hänföra alla myter till deras ursprung i en enda. Om denne överhuvudtaget lyckades hissa något segel så gick hans skuta ganska snart i kvav och hans äktenskap blev en kärlekslös katastrof. Jag läste Middlemarch vid den här tiden och morrade åt att Mary Anne Evans var tvungen att anta ett karlnamn och kalla sig George Eliot för att bli räknad som författare.
Frazer ger sig ut på vida och djupa vatten. Varken tid eller geografiskt avstånd hindrar honom från att se samband. Han skriver
om vår nordiske gud Oden, som brukade kallas De Hängdas
Gud eftersom människooffer åt honom skedde genom hängning och med ett spjutstyng. Guden beskriver i Hávamál hur han själv hängde i högsta trädet i nio hela nätter, genomborrad av spjut.
given åt Oden, själv given mig själv
Strax efter denna inventering av en dödsrit i Norden går Frazer till Filippinerna, där ett stamfolk offrar slavar för att försäkra sig om god skörd.
Offret leddes ut till ett stort träd i skogen; där bands det med ryggen mot trädet och armarna sträckta högt över huvudet i samma ställning som forntidens konstnärer avbildade Marsyas hängande på trädet.
När han på detta sätt hängde i armarna, dödades han genom ett spjutstyng.
Här gör han en anknytning till grekisk mytologi. Jag ser Kristi lidande på korset för där finns ju också spjutstynget med. Kanske ville inte Frazer dra den parallellen, för fortsättningen på beskrivningen av den filippinska riten är skrämmande blodig. Han återkommer bara några sidor senare till Kristi död men då gäller det tidsbestämningen, som överensstämmer med hedniska vårofferriter.
Jag har här bara återgett ett par berättelser ur Frazers mytforskning. Men att boken kom att betyda mycket för mig vill jag ha sagt innan jag tar ner seglen. Grenen som är helig och inte får brytas kommer då och då igen i det jag skriver. På ett ställe spökar mer eller mindre på skämt den lugubre figuren som smyger i Dianas lund för att döda den regerande prästkonungen.
Frazer ger sig in i vad han kallar magins labyrint. Människor som använder sig av magi är trollkarlar. Av dem finns det många i det jag skrivit. De uppträder som rena charlataner, som gåtfulla personer med makt över sinnena eller är helt enkelt ett troll som kucklar med besvärjelser och annat för att rå på verkligheten.
Vi målade alltså väggarna Tjechovgröna och flyttkarlar kånkade och rullade in flygeln i stora rummet. Vi satte upp bokhyllorna och sorterade in böckerna. Med allt detta flyttslit försökte vi förstås skapa ett hem och en egen värld på en plats som var mycket främmande. Rätt beskt kommenterade grannarna vår etablering där. Bokhyllorna dömdes ut av tre personer ur en religiös sekt som jag aningslöst släppte in. Jag trodde att de ville ha pengar till välgörenhet. Det var en man som ledde två ängsliga fruntimmer.
De gick i alla fall spikrakt på bokhyllorna. Mannen pekade och sa triumferande att här hade vi samlat all världens snusk och pornografi. Han råkade peka rakt på Eyvind Johnsons Hans nådes tid och det gjorde mig så ursinnig att jag också pekade. På ytterdörren.
Ut! sa jag.
Nu ska vi ta det lugnt, sa mannen.
Ut! Ut härifrån nu!
Vår stora svarta labrador morrade dovt. Han hade förstått situationens allvar. Det lilla sällskapet snubblade iväg.
Det var ju inte människorna vi hade sökt när vi bosatte oss med skogen nära huset och krans efter krans av blå och till slut disgrå skogsåsar i synranden. Jag var mitt inne i läsningen av Mircea Eliades The Sacred and the Profane. Det är återigen religionsvetenskap, fast av yngre datum än James G. Frazers. Eliade var rumän från början. Boken kom först ut på franska 1956 och sedan på engelska 1959. När han blev professor i Chicago hade han ett gediget religionsvetenskapligt förflutet. Men han skrev också en del skönlitteratur, gud signe honom. Det gör att hans språk inte fastnar i vetenskapliga snårigheter och garderingar. Han var en fri ande.
Han skriver om the sacred space, det heliga rum som människor skapat eller avgränsat åt sig. En kyrka borde vara ett sådant. Men är kyrkorummet heligt för dem som kommer dit för att lyssna på en konsert och i väntan på att den ska börja obesvärat pratar om olika grilloljors företräden eller att gräsklipparn har lagt av. Varför välkomnar prästen oss till konserten utan att nämna Guds namn? Är rummet heligt bara vissa dagar?
När Heidenstam skrev »Himladrottningens bild i Heda« fick mannen framför gudsmoderns bild höra mycket tunga ord från hennes läppar av trä: »Gå, förnekare!« Men han svarade: »Den
har tro, för vilken mycket är heligt.« I det mörka och slutna kyrkorummet ville diktaren hävda en ljus och sekulär helighet som naturkänslan och humanismen ingav honom.
Många moderna människor säger att de känner sig nära Gud i naturen. Känslan uppstår nog inte på ett flera kvadratkilometer stort kalhygge eller när man kör motorbåt och gör sitt bästa för att döda och utarma havsbottnarna. Då har man nog närmare till tomheten och den absoluta meningslösheten.
»När man kommit så långt som jag i meningslöshet«, skriver
Gunnar Ekelöf i Strountes från 1955. Dikten vrider och vänder på meningslösheten. Från denna genomlevda och bottenlösa tomhet kommer han tio år senare fram till bilden av jungfrun. I Diwan över fursten av Emgión anropar han en himladrottning. Men han gör det inte som Heidenstam i trots, utan i ödmjukhet:
Jungfru! Av törst efter Vatten ur dina Händer … Jungfru av Tröst
Du som är Saknadens av Ingen
Ska en religiös erfarenhet vinnas i vår tid måste den passera genom meningslösheten och tomheten. Tigandet kan vara vägen att hitta tillbaka till ordet. Passagen genom tomheten kan leda in i det sakrala rummet, det rum där känslan av mening och sammanhang är oavvislig.
Varje morgon tog jag dagens första hundpromenad runt det skogsområde vi hade närmast och som tillhörde vår granne. Där fanns en stor flat stenhäll som jag alltid tänkte på som ett offeraltare. Här mitt bland blåbärsris och skogsbräken kunde
Abraham ha lagt upp sin förstfödde son till offer åt den gud som krävde allt av honom, också det käraste och mest dyrbara. Men guden som annars ingav skräck och vördnad genom sin vrede blev i detta ögonblick barmhärtig och lät en bock springa fram.
Eller var det hos Abraham som tanken uppstod att bocken kunde bli offer i stället för Isak? Var han rädd att det inte skulle gå bra?
Han vågade det i alla fall och hans gudsbild förändrades.
Längre ner mot sjön sprang en källa upp och den var ovanlig på det viset att dess bäckflöde rann åt norr. Det var alltså en riktig trefaldighetskälla och den kom att leva i mina tankar. Men det dröjde inte länge förrän detta skogsområde var avverkat. Där stack bara stubbar upp och risbrötarna var omöjliga att ta sig igenom. Det var djupa spår efter skogsmaskinerna och kring offeraltaret hade mossan torkat ut. Källan var borta.
Jag tänkte på källnymfen Erigea som så länge hade fått ha ett liv och hyllas i Dianas heliga lund. Här hos oss hade hon dragit sig tillbaka för att ingen längre aktade det livliga vattnet. Det var dolt under brötar av ris och antagligen uttorkat.
Där vi bodde köpte en ny entreprenör upp det ena hemmanet efter det andra för att göra snabba och lönande avverkningar. Han och hans fru anlade en fårfarm om vilken man kan använda det urgamla ordet skalkeskjul. Det betyder en täckmantel för
avsikter som inte är goda. De kunde inte få förvärvsrätt på annat sätt än att de själva brukade vad de kallade en jordbruksfastighet. Deras fårfarmande blev en tragedi. De svultna fåren bröt sig ut och åt upp mina pioner. Det var väl inte den största av olyckor men det var en signal om att något inte stod rätt till. Varför djuren tagit sig ut ur sitt hägn upptäckte vi en bit bort. Deras bete var nedgnagt till gräsens rothalsar.
Tackorna kanske lammade men låg så småningom ihjälhungrade i sina bås. Det var svårt att få insyn, för porten till det stora fårhuset var låst och de små fönstren var igensatta med damm, höboss och spindelväv. Men när ett par bräder i fuskbygget bågnade gick det att bryta upp dem och vi fick klart för oss att detta var en dödens och ruttnandets farm.
Det hade gjorts flera anmälningar till Länsstyrelsen om att man misstänkte dålig djurhållning. Men eftersom de gjordes anonymt och ägaren bjöd Härnösands inflytelserika män med fruar på champagnekalas hände ingenting. Börje och jag gjorde en anmälan i brev, undertecknad med våra namn. Det resulterade först i att jag per brev fick en utskällning av husdjurskonsulenten som jag kände genom vår egen fårhållning. Jag trodde att han var vår vän och blev både ledsen och förvånad. Sedan tog sig länsstyrelsefolk på lägre nivå än champagnesällskapets dit och såg tragedin. Ägaren fick förbud att hålla husdjur.
Jag besökte en veterinär för att min hund hade brutit sporren på en framtass. Vi började tala om den förfärliga historien med
fårfarmen som lett till djurens svältdöd. Han sa att dålig djurhållning tyvärr inte var ovanlig i avkrokar. Men vår by var ingen avkrok och fårfarmen hade anlagts som ett modernt företag.
Vi var i världens mitt. Vi bodde där det ekonomiska tänkandet och den tekniska utvecklingen höll på att förvandla vårt land. Graningeverkens enorma kalytor som en gång varit skog var inte det enda tecknet. Här fanns också början av den utarmning som senare skulle komma att betecknas med ordet glesbygd.
Arbetslöshet kände den här kusten till sedan sulfitfabrikerna och sågverken las ner. När jag skrev på en roman åkte jag till en sulfitfabrik och fick lov att gå igenom lokalerna. De var ruffiga.
Ett läckage orsakade syrautsläpp. Vi flämtade medan förmännen sprang efter gasmasker och arbetarna hostande föste oss mot utgången. Här anades redan slutet.
En underlig och skrämmande upplevelse hade jag när jag besökte en grisfabrik för mitt arbete. Där låg suggorna som diades av sina kultingar fastspända i protectabågar och kunde inte röra sig.
Det här var framtiden. Vi var mitt i den.
Jag hade gått i skogsskiftet innan det blev avverkat och funnit egna bilder av av det som Eliade kallade sacred spaces. Den längtan som fick mig att fantisera fram heliga ställen i skogen måste finnas hos fler människor även i ett sekulariserat samhälle. Eliade påstår att den moderna människan lyckas fly från sin tidskänsla (escape from time) genom att läsa. Det är, skriver han, samma sak
som myterna förr lät människor uppleva. Man befrias från sin egen tids påtaglighet och hastiga flykt. Man finner något som har varaktighet och ger löfte om befrielse från nuets träldom, bekymmer eller tvång. Kanske till och med, om än tillfälligt, från det lidande som vi aldrig kommer undan.
Eliade menar att till och med Marx har tagit över ett eskatologiskt tänkande från kristendomen i sin tanke om historiens slut. Det skulle inträffa när kapitalet var besegrat. Det trodde säkert min skådespelarväninna som cyklade omkring med hans Kapitalet på pakethållaren. Det gjorde också den unge poeten Pekka Björnell som på första maj svängde en röd fana från Sundsvallsbankens trappa i Härnösand. Han var rörande vacker.
Universum föds från sitt centrum skriver Eliade, och det stämmer fint med vad jag numera läser i Forskning och Framsteg och hos Nina Burton i Livets tunna väggar. Vår värld exploderade ur en knytnävsstor samling av ofattbart kompakt energi och vi tänker händelsen som En Stor Smäll. Ja, vi tänker mycket. Som tur är fantiserar vi också och kan framställa förintelsehotet som en drake. Det kunde man redan i mycket gammal tid då man såg att varje förstörelse av en stad var en återgång till kaos. Och kaos är början. Kanske är det också slutet.