Milan Nilsson bodde på pojkhemmet och han lade sig på järnvägsrälsen när han var fjorton år och väntade på att tåget skulle komma, eftersom han var trött på livet. Han hade lagt sin älskade fotboll under nacken och han låg på en bädd av vit snö.
Därför skriver jag nu hans berättelse på en vit sida och jag borde vara kall om handen, men ängeln Stella Klint blåser sin varma anda på mina fingerblommor. Hon håller en lykta i den mörka och kalla decemberkvällen så att jag får ljus nog att se.
Det var Lucias afton och Milan hade skrivit på en lapp att Stella Klint som arbetade i köket skulle få alla hans besparingar. Det var 725 kronor och femtio öre. Dem hade han sparat när han sålt Kvällsposten på Värnhems sjukhus och i kvarteren på Ellstorp.
Milans mamma sålde sin kropp till männen på gatan i Malmö och hans pappa drunknade i en brännvinsflaska. Han placerades i två fosterhem innan han förvisades till pojkhemmet. Människor i staden tänkte och sade att det var en uppfostringsanstalt.
Om Milan hade sträckt ut navelsträngen när han föddes så hade han senare i livet kunnat lägga den som järnvägsspår och känt av vad som väntade honom i framtiden. Det var
en rak räls som började och slutade i förtvivlan och själslig smärta.
Milan Nilsson var min klasskamrat. Han sade inte mycket på lektionerna, men han var inte dum och han bråkade inte med lärarna eller de andra barnen. Jag hade en känsla av att han var lika uppmärksam på sin omgivning som en hind eller ett rådjur i en äppellund. Han hade kunnat höra en hare som åt av ett blad på långt håll.
Alla barn var frukter på ett gigantiskt träd i världen och ibland hände det att flickor och pojkar föll från sina grenar innan de var mogna och då gällde det att kärleken höll fram sina stora händer och fångade dem.
Milan var en av de pojkarna. En ringlande mask från hans barndom hade ätit sig in i hans fruktkött och när solen lyste starkt på våren och sommaren kunde man se det långsmala djuret genom hans tunna skal. Den hade börjat äta av kärnhuset.
Denna dag hade Lucia och hennes tärnor tänt små facklor i pojkarnas ögon på hemmet halv åtta på morgonen innan skolan började. Det var föreståndaren Axel Lund och Stella Klint som avtalat med de tio flickorna att de skulle komma och lussa sedan de hade besökt Värnhems sjukhus ett par hundra meter bort på Sallerupsvägen där jag bodde med min familj.
Milan hade sagt till de andra pojkarna på hemmet att Stella Klint var en riktig ängel och att han kunde bevisa det. Hon bredde sina vingar över dem när det var kallt och mörkt på jorden och hon läste berättelser för dem på kvällarna. Då låg de tysta som en kyrka på natten och lyssnade medan hon skapade en ny föreställning om världen.
Utan Stella Klint hade inte denna bok blivit till och hon hade god hjälp av min mamma Margit och en annan kvinna vid namn Viola Broman. De var några av kärlekens apostlar och de somnade och vaknade mellan bladen i berättelsen.
Milan låg på Kontinentalbanan som en kort sträcka löpte på en viadukt över Sallerupsvägen i Malmö. Längs trävarufabriken låg ett annat spår. Där lastade arbetarna virke på två eller tre vagnar som drogs av ett lok.
Milan och jag och flera andra pojkar klättrade på staplarna med brädor. På vintrarna tog vi brädor därifrån som vi kunde sitta på när vi åkte nerför den längsta backen i Ellstorpsparken.
Milans hår var rött som eldsflammor och det var lågor som steg inifrån hans kropp. Han kunde lätt brusa upp och bli arg i vissa situationer, men inte många jämnåriga hade modet att reta honom, eftersom han var stark och kunde slåss när det behövdes.
Alla som hört honom vissla mindes det efteråt, ty så vackert och själfullt var det när han formade tonerna mellan sina läppar. Ingen hade lärt honom. Det bara kom ur hans kropp.
Han stod högst upp på en trästapel och visslade och det var som om flammorna i det röda håret brände alla hans bekymmer och den tragiska barndomen till aska.
Jag och många andra hörde det. Det var magiskt och nästan omöjligt att beskriva i ord. Milan Nilsson höll en visselkonsert en dag i juli när vi hade sommarlov och den första skoldagen i augusti var så långt borta att vi inte kunde höra den även om vi lade våra öron mot järnvägsspåret som sträckte sig in i framtiden.
Vår lärare hade bestämt att Milan skulle vara min bänk
kamrat i klassrummet. Han hade sitt namn i blått bläck på sina vänstra knogar och det var handen som han skrev med. Nu flyter den tatueringen i en osynlig flod av oräkneliga ord till denna berättelse och den stillnar just här inför era ögon. Det är litteraturens magiska kraft och gränslösa räckvidd.
Malmös sista bondgård låg på Östra Farmvägen inte längre bort än två hundra meter från huset där jag bodde med min familj. En av våra grannar arbetade där.
Han hette Edvin Nilsson och Anna var hans hustru. När jag var barn hände det att de bjöd mig på bullar av franskt bröd med smör på och lite marmelad eller ost. Jag satt i deras kök.
De var så snälla mot mig. Det blänkte av smör i Edvins mungipor och när han lyfte kniven speglade sig min lilla värld där. Anna log och undrade om jag ville ha ännu en bulle. Jag var blyg och sade att det räckte.
På våren kom Edvin Nilsson med en ardenner som drog en vagn. Där låg en harv. Han hade fått i uppdrag av Malmö stad att så frön i de delar av de stora gräsmattorna i vår park som blivit skadade under vintern.
Jag hade på förhand fått veta när han skulle komma med hästen och harven på vagnen. Ända sedan jag var fem år tills jag var tretton kunde jag följa Edvins arbete i Ellstorpsparken. Där fanns fyra backar och gräsmattornas storlek motsvarade sammanlagt tre riktiga fotbollsplaner.
Hästen var stor och kraftfull. Edvin höll den i tömmar och de gick i sidled uppför de två största backarna där vi brukade glida på brädlappar nerför och åka kälke när det var snö på vintern.
Hästen ångade av svett och den bar svarta skygglappar för ögonen. Den nickade med huvudet när den arbetade som om den sade ja till sina bestyr med harven.
När jag var tretton år upptäckte jag en gång att Edvin kom i sällskap med min klasskamrat Milan Nilsson till parken. Han satt på vagnen bredvid harven. De delade tydligen inte bara efternamn med varandra.
Det överraskade mig. Jag stod på gräsmattan när de kom och jag hade fått veta av Edvin att det var dags för harven och hästen en dag i förväg, men då sade han ingenting om att Milan Nilsson skulle vara med i arbetet.
Det gjorde mig glad. Milan från pojkhemmet var således inte bara accepterad av Edvin Nilsson utan också hans arbetskamrat i någon mening.
Jag tänkte att Milan representerade alla de andra pojkarna på hemmet. Senare skulle jag av Edvin få veta att Milan ofta kom till den lilla bondgården på Östra Farmvägen och bad om att få hjälpa till att rykta ardennern och lära sig att sko hästen.
Milan var artig och skötsam vid de tillfällena. Han ledde ut hästen på gårdsplanen och spolade den med ljummet vatten. Flera dagar under skolloven på påsken och sommaren kom Milan självmant till bondgården och bad Edvin om att få arbeta med olika sysslor.
Edvin lämnade över tömmarna till Milan. Pojken gick som i en högtidlig ceremoni och följde hästen och harven med blicken. Det var ett viktigt uppdrag och ett förtroende som hade lyft taket på Katrinelunds pojkhem och fällt väggarna som i ett korthus så att stoltheten kunde få fritt tillträde där.
Edvin gick bredvid. De var ett arbetslag, en mästare och
en lärling. Hästen nickade och intygade att han inte tänkte svika sina vänner. De skulle läka såren i gräsmattan efter vintern.
Snart gick Edvin och Milan som två såningsmän på gräsmattan i parken och Milan följde sin ingivelse när han mådde gott och därför visslade han en serenad så att kastanjeträden, idegranarna och de två ekarna hörde honom och stod tysta i andakt inför en glad människa som ville göra fint i paradiset inför den stundande våren och sommaren.
Hästen vilade medan Edvin och Milan spred gräsfröna över stora ytor. De saxade sina armar i rörelsen. Milan klippte bandet och invigde den högtidliga stunden.
Edvin skötte även drivhusen på bondgården. Milan Nilsson uträttade ärenden åt gårdens ägare. Han fick förtroendet att ta hand om pengar när han skulle handla livsmedel och tidningar. Kungakronorna på mynten lyfte och flög till pojkhemmets tak. Försynen målade dem med bladguld och polerade dem en gång i veckan.
Milan hade lånat blå hängselbyxor i Edvins förråd. Så var en riktig bonde klädd. Hästar är fina, sade Milan en gång till mig.
Edvins häst heter Ina. Hon är ett sto och hon är nio år, men hon kan bli arton eller ännu äldre om det vill sig väl för henne. Jag lyssnade och lade hans ord på minnet. Ett år senare drabbades Edvin Nilsson av ett slaganfall. Han blev litet sned i ena mungipan och fick svårt att röra armen på ena kroppshalvan.
Han fick dock stanna kvar och sköta det han klarade av på bondgården. Ägaren uppskattade att Edvin varit trogen i sitt arbete och skött sina sysslor med bravur under många år.
Milan Nilsson fortsatte att besöka bondgården. Ända tills
han lade sig på järnvägsspåren följde han Edvin när det var dags att harva och så frön i de stora gräsmattorna i parken på Ellstorp.
En äkta pärla som är ovärderlig
Jag somnar med den ena kinden mot min hustrus varma hals och den andra mot havet och äppellunden och jag är i paradiset. Margareta betyder pärla på persiska, men ingen kan äga eller köpa henne för pengar.
Nu drar jag eld på en sticka så att ni kan läsa denna berättelse med små facklor i era ögon även när det är mörkt och kallt på jorden. Barnet springer tyngdlöst under solen på tändsticksasken.
Det är solstickan och alla barn föds med ett gudomligt ljus inom sig, men de vuxna människorna kupar handen över lågan eller ser till så att skenet långsamt avtar.
Kärleken är en spänd fjäder som slår ut lika plötsligt som en blomma. Margaretarosen är drottningen i vår trädgård på Kivik och den har färgen av bourgogne och ingen annan blomma i världen doftar som hon.
När min själ är trött vilar den på rosens kronblad. Jag blir yr utan rusdrycker när jag ligger bredvid henne och det har hänt att jag nästan svimmat av lust. Det är tunn luft på de höjderna.
Margareta och jag älskar under bar himmel på Haväng och lammen går finkänsligt undan. Fiskmåsarna försöker överrösta oss, men de blir stumma när andarna i oss sjunger
för full hals. Vi ligger med kropparna som två flätade händer i en bön.
Ravlunda stora kyrkklocka har krympt under natten och förvandlats till små pinglor runt lammets hals. Nu klingar de för oss och vi följer dem i takten medan vi älskar.
Havet andas med sina minsta lungor. Den milda vinden penslar våra kroppar med solens strålar och allting är himmelskt och heligt. Vi tackar för nåden utan ord.
Vi har ingen brådska och vi upplöser flätan och gör en kupa av oss. Långsamt vaggar vi varandra, men inte till sömns. Vi sluter ögonen och njuter och havet omsluter oss som vårt fostervatten.
Margareta och jag är två tjänare i templet. Tiden betyder ingenting och den har gömt sig i de stendöda värnen från det andra världskriget på skjutfältet. Kriget är mänsklighetens största nederlag.
Jag är inte över och Margareta är inte under mig. Vi är bredvid varandra och rör oss i en milt behaglig eld av sol. Vi snurrar och ropar ut fröjden och glädjen, lusten och åtrån i en liten mässa för kvinnan och mannen.
Sedan stillnar vi. Solen värmer oss. Vi ligger på stranden. Inga andra människor syns till. Vi har bröd, frukt och dryck i en korg. När vi badar blir vi åter som små barn och vi busar och skojar i vattnet. Vi klättrar på stegar av skratt. Jag simmar mellan hennes ben när hon står på botten. Hon sitter grensle på mina axlar.
Jag har en liten pojke inom mig som ser på världen med stora och oförstörda ögon. Margareta blir plötsligt en liten flicka som leker och plaskar i Björklingesjön i närheten av hemstaden Uppsala. Där lärde hon sig att simma.
Jag är lycklig när Margareta skrattar efter sjukdomen som kunde ha förlamat både henne och hela familjen och berövat henne språket och släckt ljuset i hennes hjärna.
Margareta är solen i vår familj. När hon stiger över horisonten på morgonen behöver vi inga lampor i lägenheten eller i huset. Jag gör så gott jag kan och hjälper till att ladda hennes batterier.
Jag blir strålad behagligt tills min hud påminner om kanel eller kakao från början av maj till oktober varje år. Jag vill vara snygg inför min hustru och sköter min kropp.
Nu står solen Margareta högt på himlen över havet, stranden och den vidsträckta heden på skjutfältet. Vi har ett eget meteorologiskt institut där vi rapporterar när solen går upp och när den går ner på dygnet, men det är bara hon och jag som förstår innebörden av det.
Alla människor söker kärleken, men det hjälper inte att jaga efter den. Kärleken är efterlyst överallt utom i radion. Det är detsamma med Jesus och Gud. Kärleken är aldrig bländad av fina kläder eller guld i drivor.
När kriget andas in långt borta blåser det sin luft överallt i världen i nästa stund. Jag vänder på myntet och ser den andra sidan. Där ligger Milan Nilsson från pojkhemmet i Malmö och han har sin fotboll under nacken och gräsmattan doftar grönt och humlor och bin landar på klöverblommorna i augusti och solen skiner och jordklotet krymper till en kula av läder och allting är möjligt i ordet och litteraturen och därför blir fotbollen slutligen en liten ärta i domarens visselpipa och matchen kan börja här i berättelsen inför era ögon. Nu kan ni fortsätta att läsa.
En dag långt senare blir jag varse att Milan Nilsson har
uppväckt min mamma från döden och därefter blev hon delvis en annan människa för mig än tidigare.
Kärleken har ett utmärkt luktsinne, ty den kan som den bästa spårhunden hitta människor som gått vilse i livet, men den är färgblind eller bryr sig inte om att skilja vitt från svart och gult från blått. Dock har den en särskild dragning till det röda som flammorna i en eld och nyanserna av den färgen i ett mänskligt hjärta som pulserar med blod.
Det befruktade ägget i kvinnan kan vara det yttersta beviset på Guds existens. Gud är inte stum. Varje gång ett barn föds talar han till oss.
När Margareta föder våra barn stoppar världstiden. Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel. Det är år noll. Barnmorskan lånar Guds händer. Människan går långt för att upptäcka ett mirakel och glömmer bort att det finns inom henne.
Navelsträngen mellan modern och barnet klipps inte bort för evigt. Den blir bara tunnare och längre och snart kan man inte skönja den med ögat och den sträcker sig tusentals mil, men det finns inga avstånd mellan modern och barnet. Det är nämligen själarnas måttband som gäller.
Miljarder tunna trådar mellan mödrar och barn över hela världen bildar ett finmaskigt nät och där samlas och fångas all kärlek, oro och glädje mellan dem. Det är mänsklighetens största gåva.
Alla barn i hela världen är frukter på ett gigantiskt träd och ibland händer det att flickor och pojkar lossnar från grenarna innan de är mogna och då gäller det att kärleken håller fram sina stora händer och fångar fallfrukten.
Denna berättelse handlar om små och stora frukter på trä
det som vandrar omkring på jorden och flyttar sina rötter. Vi måste hjälpas åt att vattna och ansa växten och låta solljuset nå alla grenarna uppe i kronan och ner längs stammen. Det är ingen utopi, utan tvärtom fullt möjligt och den ekonomiska kostnaden är lika med noll. Det är hög tid att mänskligheten inser detta.
Stella Klint och min mamma var två av otaliga kvinnor som fångade barnen som lossnat från familjeträdet. Milan Nilsson föll, men Stella Klint och Margit Ranelid stod stadigt på marken och de var beredda med famnen när det skedde. I förra veckan fick jag ett brev från fången David Olsson som är inlåst på Hall. Han vill att jag skall viga honom och en kvinna vid namn Eva Johansson. Hon är florist och han är en civilingenjör som var med och byggde Öresundsbron. Han avtjänar ett livstidsstraff och jag våndas och blir illa berörd av hans brev. Jag har inte svarat honom.
Jag läste i tidningen i går att två av fångarna på Hall hade tagit en vakt som gisslan och de krävde att få fri lejd ut från fängelset. Ingenting kan få mig att tro att David Olsson är inblandad i det dramat. Han avser att söka ett tidsbegränsat straff framöver och en sådan handling skulle spoliera den möjligheten.
Människor som sitter i fängelse går annorlunda än andra. De vet hela tiden vart stegen skall föra dem. Till cellen, matsalen eller allrummet går de långsamt och alla avstånd är redan utmätta. Ingen springer för att hinna fram till ensamheten.
Soldaterna övar inte krig på Ravlunda skjutfält denna dag. De har åkt hem över helgen. Backtimjan och strandnejlika reser sig åter efter stridsvagnarnas tyngd. Patronhylsor och granatsplitter på heden blänker i solskenet. Kriget har kvar
alla tänder i munnen, men det saknar visdomstanden.
När blommorna blir galna kan man höra varningsklockorna i naturen. Den lilla blåklockan har en mild klang, men den stora slår mäktigt som till begravning i Ravlunda kyrka.
Jag tänker på fjärilsbusken, purpurklätten, salvian och lavendeln i vår trädgård på Kivik. Magnoliaträdet står på en liten höjd. Margaretarosen har sin plats i söderläge och där kan hon se havet och vår äppellund. Två husväggar skyddar henne från vind. Kärleken är trädgårdsmästaren som håller sig med ett osynligt drivhus på vintern.
Guldfiskarna i vår damm urskiljer den långa skuggan av hägern i vattnet. I fjol sommar svalde den sexton eller arton av ynglen. Vi har ställt två attrapper på stenar för att avhålla revirfågeln från att återvända.
Vissa djur äter andra för att överleva, men det behöver inte människan göra. Inget barn i hela världen föds som en fiende till ett annat. Ondskan är en mänsklig uppfinning, ty den existerar inte i sig.
Om du upptäcker att en annan människa älskar dig, så kommer ni båda att förändras.
Min yngste son heter August och han förlöstes med ett kejsarsnitt. Han föddes sex veckor för tidigt. När jag såg gossen ligga vid Margaretas bröst och hon ammade honom så spände jag ut bilden som ett täcke över hela jordklotet och mänskligheten och tänkte att så borde det alltid vara att ingen frös och ingen for illa och att inte ens ett andetag kunde ta sig mellan modern och barnet.
När jag smeker och kysser Margareta tänker jag att ärret efter kejsarsnittet är ett tankstreck mellan hennes navel och venusberg. Jag dröjer en stund där med min tunga och hand.
Kärleken färdas överallt i världen utan visum och pass. Den behöver inga papper och inga stämplar, endast ett naket och ärligt ansikte, utan onda och dolda avsikter.
Jag är ålen som simmar efter månljuset tusentals mil mot Sargassohavet, nära land under svarta natten och längre ut på dagen, men jag har lämnat flocken och jag varken äter eller sover under färden och jag är nästan förblindad av lusten att få leka med min hona tills jag dör.
Månen slavar över mig och med en lysande kniv öppnar den mina ögon, om jag slumrar en stund. Då skymtar jag pärlan som en vit hägring. Det är Margareta. När månen är i nedan driver jag nära stranden.
Jag simmar mellan röda bojar som fiskarna lagt ut. Soldater övar krig på Ravlundafältet och kanonernas dån fortplantas till min kropp som elektriska stötar.
Jag är så uppfylld av min lust och åtrå att jag kommit ur kurs och kompassen riktar mig inte mot Sargassohavet i fjärran, utan till kusten vid Kivik och Haväng och jag följer inte flockens instinkter. Jag har simmat förblindad i cirklar dygn efter dygn som i en liten gryta av det stora havet.
Jag simmar i bräckt vatten lika väl som i enbart sött och salt och blandningen är som sagan i verkligheten, två syskon, ett foster i moderns lilla hav innan barnet är redo att födas till världen med utvecklade lungor och ett hjärta som ni kan
höra slå i denna berättelse om paradiset och dess skuggor, i mörker och ljus.
Jag är muskulös och fast i mitt kött, trots att jag inte intar föda under färden, medan honorna äter sig stora längre ut i havet. Inga nät eller öglor kan fånga mig. Tunn som en strimma ljus gör jag mig varm av åtrå till honan och min kropp glömmer av tröttheten.
Jag undviker varje ryssja som sträcker sina långa armar av nät efter mig längs sydöstra kusten i Östersjön. Strutar och säckar hålls på plats av ankare och kätting. Den feta och lata gulålen stannar vid kusten hela året och den blir lös och sladdrig i köttet. Den förtjänar ingen hona och avkomma.
Jag vill vara stark och kraftfull när jag simmar mot snäckan där min lön för mödan snart skall skimra i solen. Pärlan har slipats blankare och vackrare än någonsin och den ligger till hälften försluten i skalet som jag måste öppna med lusten och åtrån i min kropp.
Jag vrider varje muskel och hjärtat slår och slår och jag omsluter pärlan och vi är ett i det ögonblicket och blott döden kan skilja oss åt. Jag är en älskare som är beredd att offra livet för min hona.
När en mussla öppnar skalet för att få in syre eller för att äta plankton så kan den råka få in ett sandkorn mellan skalet och manteln. Genom retning av mantelvävnaden som kallas pärlemor kapslas sandkornet in, tills det så småningom bildas en pärla.
Margaretas moder heter Kersti och hon är därmed Pärlemor. Av mull är inte min hustru kommen utan av ett litet sandkorn på havets botten. Hon har biljoner systrar och bröder, men hon är fullkomligt unik och kan inte ersättas av någon annan.
När Margareta och jag ligger på stranden en vacker sommardag är vi helt ensamma där. Soldaterna övar inte krig på den vidsträckta heden. Lammen och fåren betar i paradiset. Vi vilar från larmande rapporter om kriget och pandemin.
Jag är både ål och människa i min åtrå till Margareta och hon är kvinna och pärla samtidigt. Jag har räknat födelsemärkena på hennes rygg och håller dem under uppsikt. Solen är ett livsvillkor för mänskligheten och världen, men den kan också vara farlig. På sommaren landar de minsta nyckelpigorna på hennes kinder och stannar kvar fram till hösten. De kallas fräknar rätt och slätt, om man saknar fantasi och sinne för poesi.
Jag är ålen som simmar tusentals mil för att nå min hona, men jag är likafullt påfågelshannen som fäller ut min praktfulla plym när jag vill tjusa och behaga henne. Fjädrarna glänser i guldgrönt, violett och purpurblått som metall i starkt solsken.
När vi har älskat dukar vi på en filt. Vi har en termos med kaffe, smörgåsar, ost, dryck och saffransbullar i korgen. I ett särskilt kärl förvarar vi kyld vispgrädde till jordgubbarna. Ett par måsar anar vad som väntar och ger ifrån sig små tjut av hunger.
Margareta har fått färg av solen och jag är redan mörkbrun i huden i början av juli. När vi har ätit vill hon att jag skall läsa högt ur Världens vackraste kärlekshistoria. Skuggorna i paradiset.
Jag har skrivit 218 sidor och jag närmar mig krönet av berättelsen och snart kan jag skåda ut över det litterära landskapet. Hon är ärlig när hon bedömer mina ord och jag lyssnar till hennes synpunkter och rättar mig ofta efter dem.
Det låter som om måsarna gråter, därför att vi inte bjuder dem på maten. Havet andas lugnt. Lammen och fåren betar
på heden och de har lärt sig när soldaterna vilar från kriget.
Stenshuvud är en jätte som vänder ryggen åt Nationalparken. Nu ser vi silhuetten i söder. Vi ligger på rygg och håller varandra i handen. Måsarna har tystnat.
Natos stora krigsövning på Ravlunda skjutfält med 44 örlogsfartyg, helikoptrar, bombplan av modell B52 som användes i Vietnamkriget och tusentals soldater från fjorton länder är över för denna gång.
Lade generalerna och soldaterna märke till den ljuvliga sandnejlikan med sina fransade blad och det gula evighetsblomstret, blåelden, fetknoppen i gula sjok och den spröda
Sankt Pers Nycklar?De växer alla på skjutfältets vidsträckta hed.
Jag har läst sammanlagt nittio sidor av berättelsen medan Margareta har lyssnat. När jag når fram till den livstidsdömde
David Olsson på Hall talar vi länge om hans tre barn.