Zadie Smith
Bedragaren
Översättning av Niclas Nilsson
albert bonniers förlag
Av Zadie Smith har tidigare utgivits:
Vita tänder 2001
Autografjägaren 2003
Om skönhet 2006
NW 2013
Swing time 2017
Aningar 2020
Grand union 2020
Versen av Chidiock Tichborne på s. 31 är översatt av Lars-Håkan Svensson
Citatet ur Don Juan på s. 165–166 är en lätt bearbetning av C. V. A. Strandbergs översättning från 1878
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080339-1
Originalets titel: The Fraud
Copyright © Zadie Smith 2023
Omslag: Lotta Kühlhorn
Tryck: ScandBook EU, 2023
Till Darryl och Devorah
volym ett
Jag har sett den stora staden London raseras, och byggas upp igen –om det har något att betyda. Jag har sett den växa, och växa, tills den nådde sin nuvarande storlek. Ni kommer knappast tro mig när jag säger att jag minns detta vårt fattigområde – dessa motbjudande dagdrivarkvarter – som öppen äng, omgivet av häckar och träd. Och vilken underbar plats det var.
William Harrison Ainsworth
Ett mycket stort hål
En lortig pojke stod på tröskeln. Smutsen kanske skulle bli bortskrubbad förr eller senare – men inte svärmen av brandgula fräknar. Han var fjorton, inte mer, med magra, rangliga ben, som en marionett, och han tippade gång på gång framåt så att det föll in sot i hallen. Ändå kände kvinnan som hade öppnat dörren – lättroad, mottaglig för skönhet – att hon inte kunde förakta honom.
”Du kommer från Tobin?”
”Ja, missus. Om taket. Rasade visst in?”
”Men jag bad om två män!”
”Alla är i London, missus. Massor att kakla i London, madam …”
Han såg naturligtvis att hon var en gammal kvinna, men hon varken rörde sig eller talade som en. Högbystad, ståtlig, med ett fåtal rynkor i ansiktet och svart hår. Ovanför hakan ett uppochnedvänt streck format som en halvmåne. Den sortens tvetydigheter var mer än pojken kunde bringa reda i. Han tittade ned på pappret han hade i handen, och läste långsamt: ”Nummer ett, St James-es Villas, St James-es Road, Tunbridge Wells. Namnet är Touch-it, eller?”
Inifrån huset hördes ett dånande Ha! Kvinnan rörde inte en min. Hon framstod för pojken som både slug och hård, liksom de flesta skottar.
”Alla uttal av min framlidne makes namn är absurda. Jag föredrar det mer franska.”
Nu dök en skäggig, korpulent man upp bakom henne i hallen. I morgonrock och tofflor, med gråsprängda polisonger och en tidning i handen, gick han beslutsamt mot ett ljust orangeri. Efter
honom kom två king charles spaniel, skällande som bandhundar. Han sade över axeln – ”Kusin, jag ser att du är uttråkad och farlig i dag!” – och försvann.
Kvinnan vände sig till sin besökare med ny energi: ”Detta är mr Ainsworths hus. Jag är hans hushållerska, mrs Eliza Touchet. Vi har ett mycket stort hål på andra våningen – en krater. Andra våningens strukturella kondition är oklar. Men det är ett arbete för två män, som jag förklarade i mitt meddelande.”
Pojken blinkade idiotiskt. Kunde det verkligen bero på en samling böcker?
”Bry dig inte om vad det beror på, du. Kära barn, har du just varit uppe i en skorsten?”
Besökaren blev förargad av ”barn”. Tobins firma var väl ansedd: han hade lagt golvpanel i Knightsbridge, om de undrade. ”De sa att det var akut och att vi inte skulle dra benen efter oss. Brukar finnas en köksingång.”
Fräck, men det roade mrs Touchet. Hon tänkte på lyckligare tider i det pampiga gamla Kensal Rise. Sedan på det mindre, pittoreska Brighton. Sedan på den rådande situationen, där inget fönster riktigt passade i sin karm. Hon tänkte på förfall och det faktum att hon var fjättrad vid det. Hon slutade le.
”När man stiger in i ett respektabelt hem”, påpekade hon och lyfte kjolen över golvet för att undvika smutsen efter honom, ”gör man klokt i att vara förberedd på alla eventualiteter.”
Pojken tog av sig kepsen. Det var en varm septemberdag, en svår dag att tänka. Synd att behöva röra ett finger en sådan dag! Men fittor som hon var skickade för att pröva en, och september innebar arbete, bara arbete.
”Ska jag komma in eller inte?” muttrade han ned i kepsen.
En Ainsworth av senare datum
Hon gick hastigt över de svarta och vita romberna i hallen, tog sedan trappan två steg i taget utan att nudda räcket.
”Namn?”
”Joseph, ma’am.”
”Det är trångt här – akta bilderna.”
Trappavsatsen täcktes av böcker som en andra vägg. Bilderna föreställde Venedig, en plats han alltid haft svårt att tro på, men sedan såg man de här dammiga gamla trycken i folks hem och var tvungen att acceptera det. Han tyckte synd om italienska pojkar. Hur kaklar man en yttertrappa när vattnet skvalpar mot den? Vad kan man ha för sorts avlopp om det inte finns en källare att dra rören genom?
De nådde bibliotekskatastrofen. De små hundarna skuttade –trots att de såg så dumma ut – ända fram till kanten men inte längre. Joseph försökte stå som Tobin själv skulle ha stått, med benen brett isär, armarna i kors, sorgset nickande vid åsynen av hålet, som inför en fallen kvinna eller en öppen kloak.
”Så många böcker. Vad ska han ha alla dom till?”
”Mr Ainsworth är författare.”
”Vadå – har han skrivit allihop?”
”Ett förvånande antal av dem.”
Pojken klev fram för att kika ned i kratern, som över randen till en vulkan. Hon ställde sig bredvid honom. På de här hyllorna stod historierna tre volymer djupt: kungarna, drottningarna, kläderna, maten, slotten, farsoterna och svunna tiders krig. Men det
var slaget vid Culloden som hade blivit droppen. Allt som hade med Bonnie Prince Charlie att göra befann sig nu i salongen en trappa ned, antingen täckt av puts eller omfamnat av bibliotekets persiska matta, som hängde ned genom hålet i golvet likt en enorm, svävande, pendlande, uppochnedvänd luftballong.
”Jo, ni förstår, madam, och jag hoppas ni inte tar illa upp” – han tog upp en dammig bok och vände och vred på den med förebrående min – ”men bara tyngden av litteraturen ni har här, ja, det blir en faslig belastning på huset, mrs Touchet. Faslig belastning.”
”Det har du helt rätt i.”
Skrattade hon åt honom? Kanske var litteratur fel ord. Kanske hade han uttalat det fel. Han släppte slokörat boken, ställde sig på knä och tog fram tumstocken för att mäta hålet.
Just som han reste sig kom ett litet barn inspringande, halkade på det som återstod av parketten och slog omkull en ormbunke. Efter henne kom en tilldragande, bystig person i förkläde, som lyckades fånga barnet precis innan hon föll rakt genom huset. ”Clara Rose! Jag sa ju till dig – du får inte vara här. Jag ber om ursäkt, Eliza.” Detta var riktat till den stingsliga skotskan, som svarade: ”Det är ingen fara, Sarah, men kanske är det dags att Clara sover en stund …” Den lilla varelsen skrek, som reaktion på att hon hölls så hårt om midjan: ”Nej, mamma, NEJ! ” – men verkade rikta sig till tjänstekvinnan.
Pojken från Tobin gav upp allt hopp om att förstå detta besynnerliga hushåll. Han såg tjänstekvinnan gripa tag om barnets handled, för hårt, som mödrar gjorde i hans krokar. De gick. ”En Ainsworth av senare datum”, förklarade hushållerskan och reste ormbunken.
En ny tidsanda
En trappa ned låg The Morning Post slängd bredvid en orörd frukost. William satt och grubblade, vänd mot fönstret. Det låg ett brunt papperspaket i hans knä. Han ryckte till när dörren öppnades. Ville han inte att hon skulle se honom i hans tungsinne?
”Eliza! Mina damer! Där är ni ju. Jag trodde ni hade övergivit mig …”
Hundarna kom flämtande fram till hans fötter. Han varken tittade ned eller klappade dem.
”Jag är rädd att det kommer att ta minst en vecka, William.” ”Hm?”
”Taket. Tobin skickade bara en pojke.”
”Aha.” När hon skulle ta undan hans frukostbricka sträckte han ut handen för att hejda henne: ”Låt det stå. Sarah tar hand om det.” Reste sig sedan och tycktes glida iväg i sina tofflor, tyst som en skugga.
Något stod på. Hennes första instinkt var att titta i tidningen. Hon läste förstasidan och ögnade igenom resten. Inga vänner plötsligt döda eller irriterande framgångsrika. Inga ovanliga eller unikt deprimerande nyheter. Fler arbetarmän skulle få rösta. Brottslingar skulle inte längre deporteras. Pretendenten hade visat sig inte kunna tala ett enda ord franska, trots att den verklige Roger Tichborne växte upp med franskan. Hon lade tillbaka allt på brickan. Som hon förstod det ansåg Sarah att frukostbrickor nu var under hennes värdighet. Samtidigt hade ingen tjänstekvinna anställts för att ersätta henne, så mrs Touchet fick sköta det.
När hon vände sig för att gå snavade hon på något – paketet. Det var en bok, omslagspappret avlägsnat bara så pass att titeln syntes: A New Spirit of the Age av R. H. Horne. Det var länge sedan hon såg den boken. Inte riktigt så länge att hon hunnit glömma den. Hon tog den och såg sig förstulet omkring i rummet – hon visste knappt varför. När hon slog upp den hoppades hon att hon hade misstagit sig, eller att det kanske var en ny utgåva. Men det var exakt samma volym med litterära essäer, och mot slutet samma korta, dräpande artikel om hennes stackars kusin.
För tjugo år sedan hade utgivningen av den boken bara lagt ett mörkt moln över en middagsbjudning och grusat nästa förmiddag en aning. På den tiden var William inte så lättstungen. Hon förde samman de båda delarna av det iturivna bruna pappret. Ingen poststämpel. Men det var med tydlig handstil adresserat till mannen vars livsverk i boken summerades som ”i allmänhet sövande, förutom när det är motbjudande”.
Frun i huset
En olägenhet med huset i Tunbridge: allt hördes, från rum till rum, uppifrån och ned. Men William rastade hundarna varje morgon vid elva. Så snart ytterdörren stängdes skyndade mrs Touchet iväg för att genskjuta Sarah. Hon hittade henne på knä i vardagsrummet en trappa ned med sitt barn, omgiven av utspridda böcker med knäckt rygg. Tre travar höll på att byggas, av allt att döma efter storlek. Mrs Touchet undrade om hon kunde hjälpa till.
”Nej, vi klarar oss mycket bra, tack till dig, Eliza, jag menar, mycket bra utan dig … Och du har ju lunchen att ta tag i, naturligtvis.” Även lunchen var nu mrs Touchets ansvar. ”Kors, Clara! Titta här! De här är din pappas! Ainsworth, Ainsworth, Ainsworth, Ainsworth, Ainsworth.” Så pass kunde den arma kvinnan i alla fall läsa. Hon sken av stolthet. Eliza avskydde den del av sig själv som kände sig förpliktad att komma med ett tillrättaläggande:
”Men det där är tidskrifter, inte romaner. De ska vara här borta med Bentley’ s och Fraser’s … Det där är Ainsworth’ s Magazine –den hade många bidragsgivare. Men William startade den och var redaktör ett antal år. Det vill säga, mannen som väljer bidragen och ger ut dem. Faktum är att han nu är redaktör för Bentley’ s, men hur länge –”
”Redaktör! Det är en chef, Clara. Finns inget högre än en redaktör!” Där de stod på knä tillsammans såg de ut som två döttrar, sida vid sida. ”Oj, och titta på honom där!” Lilla Clara hade hittat julinumret av Fraser’s från -34, nummer 50, som genast öppnade sig vid ett stiligt porträtt av William som ung dandy. ”Och allt det
här som står undertill! Titta!” Mor och dotter tittade på det. Inget följde, eller kunde förväntas följa. Mrs Touchet suckade, tog ett steg fram och läste den svulstiga texten högt för dem båda. Sarah lyssnade uppmärksamt, och när det var slut klappade hon förtjust.
”Ha! Det där blev han riktigt smickrad av, naturligtvis!” – sagt med stor nedlåtenhet, som om hon hade skrivit det själv. ”Du är en duktig flicka, Clara Rose, som hittade din pappas bild direkt – och så stilig han var på den tiden, och alla fina saker det stod om honom! Vilken tur, va?”
Men mrs Touchet betvivlade inte att de kunde hitta något liknande i många av tidskrifterna som låg framför dem. Ingen hade någonsin anklagat William för att vara sen att framhäva sig själv.
”Tänk att det har skrivits så många om en och av en att golvet ger vika! Ha! Ha! Ha!”
”Sarah, får jag be dig om en sak?”
”Naturligtvis får du det” – de knubbiga små fingrarna stillsamt knäppta i knäet, som självaste drottningen – ”säg vad du har på hjärtat.”
”Jo, det kom ett paket i morse –”
”Det är alldeles riktigt.”
”Du råkade inte se vem som lämnade det?”
”Det låg vid dörren. Jag tog det och gav det till han, som vem som helst skulle göra, naturligtvis.”
På något sätt hade Sarah fått för sig att ”naturligtvis” var kännemärket för den förnäma talaren.
”Men jag måste be dig, Sarah, att underrätta mig om all post –brev eller böcker eller paket – som kommer till huset – innan du överräcker det till William.”
”Och det var han som bad om det, eller?”
Eliza rodnade, av raseri snarare än förlägenhet. Sarah utnyttjade sitt överläge:
”För jag kan inte tro att en hushållerska och hustru skulle kuckla om saker som bara karln inte vet nåt om” – uttalat med stort allvar, helt utan att lyckas uttala bokstaven ”i”. ”Det verkar inte rätt eller
naturligt. Och som jag minns det var det du som, när vi flyttade, föreslog att den stora målningen av honom när han var ung – det var du som sa att den inte skulle hängas upp igen, eftersom han inte skulle tycka om den längre, som gammal, sa du – men första gången han kommer in här ropar han ’Var är min gamla Maclise! ’ – det vill säga porträttet, för det var en karl som hette Maclise som målade det – och han var naturligtvis inte nöjd, eftersom han tydligen tycker särskilt mycket om den bilden av sig själv, så jag tänker naturligtvis fråga vad han har för åsikter om posten, tror jag, mrs
Touchet, om det går för sig.”
”Naturligtvis.”
På vägen ut passerade Eliza under de livliga ögonen på Maclises gamla porträtt. Livliga ögon, livliga polisonger, livliga lockar – inget av det osant vid kompositionstillfället. Vacker som en kvinna, med rosiga kinder som ett litet barn. Även detta hade varit William.
Att tycka om William
Ute i hallen blev hon tvungen att sätta sig på trappan och ta långa, djupa andetag. Det var i det tillståndet hennes kusin fann henne. Han svettades av den ovanligt starka värmen och pratade med sig själv om att prata med sig själv.
”Jag sa till mig själv: ’Jag ska tänka på mina gamla hemtrakter i Manchester; jag ska använda mina minnen av den gamla staden och tillämpa dem på jakobitupproren. Jag ska skissera alltsammans i huvudet på vägen hit från tågstationen och sedan gå raka vägen till skrivbordet och skriva.’ Men – inget. Av någon anledning, Eliza, har jag i dag …”
Eliza visste vilken anledningen var. Hon visste också att den var onämnbar mellan dem. Hon reste sig och följde honom in i arbetsrummet. Han satte sig vid skrivbordet, slog handen i den gröna filtduken, stönade.
”Fast William, kanske är själva ämnet … Du har skrivit så mycket om det fjärran förflutna.”
”Du ogillar ämnet?”
Tvärtom: 1745 var ett ämne som låg mrs Touchet varmt om hjärtat. Hennes mor var en lidelsefull jakobit: familjens grötskålar var stämplade med Stuarts sigill på undersidan. Som pojke hade hennes far fått följa med till Edinburgh för att se Bonnie Prince Charlie träda in i Holyrood. Men hon kunde inte låtsas att hon betraktade den förlorade saken som ett bra ämne för William, för vilken lite historia räckte väldigt långt. När hon tänkte på sin framtid såg hon sig själv mycket tydligt, om ett halvår, sitta vid ett skrivbord
och kämpa sig igenom en ogenomtränglig rad beskrivningar av de olika slags boningar som stod att finna i Yttre Hebriderna, kanske, eller en uttömmande lista över de olika kiltar som bars av Royal Company of Archers –
”Jag ser det på dig. Du grimaserar. Du ogillar det.”
”Jo, men det kunde vara ett mer samtida eller personligt tema …”
Suckande: ”Clitheroe blev ingen succé.”
”Men det var en bok om barndomen.”
Stönande: ”De är i ropet.” Det var ett citat, och mrs Touchet ångrade bittert att hon någonsin hade sagt det – att hon någonsin hade antytt det. Att läsa Mervyn Clitheroe hade visat sig vara helt väsensskilt från att läsa Jane Eyre. Efter att ha läst ut den hade hon en märklig känsla av att William varken hade varit barn eller någonsin träffat ett.
”Jag tänker nu på ditt liv som vuxen.”
”Eliza, hela mitt liv som vuxen har sett ut så här.” Han tog en penna, men halvvägs genom pantomimen lade han upprört ned den igen. Den stilige unge sprätten från 30-talet, med hår blankt av makassarolja, hade på något sätt blivit den här nedstämde gamle mannen med yviga polisonger och dubbelhaka.
”Men alla de intressanta middagarna!”
Hans mungipor drogs nedåt som för att säga: Jag har mist aptiten för dem.
”Sanningen är, William, att skönlitteratur skapas av fascinerande gestalter och du har varit omgiven av fascinerande gestalter hela ditt liv.”
”Hm. Det tyckte du inte då.”
”Det tyckte jag visst! Jag var bara trött på att fylla på portvinsflaskor hela tiden.”
”Hm.”
”William, om du antyder att jag är en av dårarna som låter vissa människors nuvarande berömmelse förvränga mitt minne kan jag berätta att jag för länge sedan genomskådade dig och alla dina kvicka vänner, och min bild har inte förändrats.”
Men redan när hon sade det tänkte hon, illojalt nog, på A New Spirit of the Age – som i samma ögonblick brann på en hög trasiga golvbrädor i trädgården. Där var de, andarna från en svunnen tid, som hon en gång hade hällt upp dryck och rostat kycklingar åt. Kvantifierade, beskrivna, smickrade, kritiserade, genomskådade. Artikeln om William var med råge kortast. Ett faktum som redaktören i sitt kapitel om hennes kusin hade tydliggjort var en nåd för en man som vanligen skonades offentligt, då han var så aktad och ansedd privat. Hon mindes Richard Horne: han var en av de kvicka unga män som hon regelbundet hade utfodrat och vattnat under åren i Kensal Rise, och som hon mindes det hade han, liksom alla andra runt middagsbordet, tyckt mycket om William. Men att tycka om William och att läsa honom hade länge varit vitt skilda saker. Vilket påminde Eliza om att det hon hade sagt var sant – i mycket snäv mening. Hon hade genomskådat William och hans vänner för länge sedan, hade alltid vetat vem som hade talang och vem som inte hade det, och så länge hennes kusin inte frågade såg hennes finkänsliga, ironiska, men samtidigt absoluta Gud genom fingrarna med det.
Smärtans mysterium
Hela hösten höll mrs Touchet ett vakande öga på posten. Men William nämnde aldrig paketet och inget liknande kom. I slutet av november hade hon glömt hela saken. Hon hade fullt upp med större bekymmer. Tunbridge var ett misslyckande: trädgården var liten och skuggig och han hörde tåget från skrivbordet. De skulle flytta igen till våren. Men något som för William bara var en fråga om att uttala en mening högt skulle för hans kusin innebära många månader av planering och organisering. På nätterna plågades hon av drömmar om koffertar och kappsäckar. Det var samma koffertar som förra året, bortsett från att de var fulla, och drömmen bestod av att hon gång på gång påpekade detta för flyttkarlar med uttryckslösa ansikten. Hon var irriterad på alla. Hon kunde inte bibehålla lugnet med Sarah, barnet, hundarna eller ens med Till vederbörande, det vill säga den person som ansvarade för traktens civilståndsregister:
Ni missförstår mitt förra brev. I det här fallet är det ett uttryckligt önskemål att bröllopet, trots att det förrättas i en kyrka, verkställs med äktenskapslicens, utan lysning.
Licensen kom i februari. Brudgummen hade inte tid med någon pappersexercis. Efter att nyligen ha övergett ämnet jakobitupproren – ”tills vidare” – hade han istället påbörjat en roman som ”delvis utspelar sig på Jamaica”, en ö där han aldrig hade satt sin fot. (”Jo, men Eliza, jag har inte heller upplevt restaurationen, eller
varit stråtrövare, eller träffat Guy Fawkes.”) Bruden å sin sida var oförmögen att åstadkomma mer än ett X. Det föll på mrs Touchet att sköta detaljerna. Att skriva de grundläggande uppgifterna gjorde henne smått yr:
Sarah Wells, 26 år, från Stepney; tjänstekvinna. William Harrison Ainsworth, 63 år, från Manchester; änkeman.
Tjänstekvinna! Bara i ett avseende. Längre ned på licensen tog hon, av brutal pragmatism, livet av Sarahs föräldrar med ett pennstreck, för hon ville ogärna uppge ”skoputsare” respektive ”prostituerad” som yrke. Eftersom det inte frågades efter barn nämnde hon inget. I motsats till dessa smärtsamma uraktlåtenheter var det en behaglig, melankolisk upplevelse att skriva namnet på den käre, hygglige Thomas Ainsworth, advokat från Manchester, död sedan länge, och hans rara men enfaldiga hustru Ann, också död. I nästan tre år hade hon varit gift med deras nevö. Dessa fina människor hade haft vänligheten att närvara vid hennes bröllop, hennes sons dop och den gemensamma begravningen av hennes lilla familj, som med fem dagars mellanrum dukade under för scharlakansfeber. Hon mindes hur Ann, med det vänliga igelkottsansiktet inramat av en myckenhet av svart kräpp, vid vakan försökte trösta henne:
”Smärta är ett mysterium. Vem vet varför den drabbar oss! Vi kan bara utstå den.”
”Men jag vet varför.”
”Åh, stackars Eliza! Du föreställer dig väl inte att någon mening kan utvinnas ur den här tragedin! Det är ett mysterium, inget annat.”
”Nej. Det är ett straff.”
Anns dimmiga, orediga bild av den yttersta verkligheten hade, som Eliza såg det, varit en oundviklig konsekvens av att hon blev fostrad i fel kyrka, som enda barnet till en unitarisk pastor.
En fläsksida
En bitande kall eftermiddag i mars satte sig Eliza på en kyrkbänk bredvid Williams tre medelålders döttrar, medan den fjärde och yngsta skruvade på sig i hennes famn. Framför henne satt Williams olycksalige bror Gilbert och gav ifrån sig märkliga läten och vaggade med huvudet. Om lätena eller vaggandet gick till överdrift hade hon blivit instruerad att lägga handen på hans axel och leda ut honom. Brudgummen, bruden och kyrkoherden utgjorde resten av ”bröllopssällskapet”. Christ Church. Bara något dussin år gammal, ändå ledde fasaden tankarna till ett medeltida italienskt kloster, baksidan till en prästgård ur jordeboken. Men den enda, sanna katolska solen trängde in genom de kärva och smala protestantiska fönstren, och det gav rummet ett slags helighet, trots allt. I det här ljuset försökte hon nu förlora sig. Bort till en lyckligare ceremoni, en blöt julidag för mer än tio år sedan. Den lilla byn Dunmow. I samma ögonblick som regnet – som hade hotat att förstöra allt –plötsligt upphörde och solen bröt fram så att två par klädda för ett lantligt bröllop badade i ett smörlikt ljus. Det ena paret var unga, vackra, från byn, det andra medelålders, tyska – gamla vänner till William. Alla fyra bars fram i rottingstolar och följdes av bybor på de smala landsvägarna – kvinnor med blommor i håret, män i sina bästa kostymer – tills de kom till Dunmows rådhus, som var smyckat med vallmo och fackelblomster. Där satt William på en tron på ett podium och höll ett ändlöst tal, som en kyrkoherde, fast i Elizas minne kunde talet barmhärtigt och radikalt kortas ned till:
”Vi har samlats här i dag för att återuppliva en gammal tradition
från Dunmow, det vill säga tävlingen om fläsksidan” – folksamlingen jublade, viftade med buketter – ”en sedvänja som, trots att den är så gammal att vi finner den hos Chaucer, inte har firats här de senaste hundra åren, ty den har, liksom så många traditioner på vår utarmade ö, gått förlorad till den obevekliga maskinen ’framsteg’” –föga övertygande burop – ”men som det är mitt nöje att minnas och bevara, vilket min roman The Flitch of Bacon, or The Custom of Dunmow visar, och vars popularitet jag vågar förmoda har lett till att jag har blivit inbjuden hit i dag!” Förvirring från byborna, entusiastisk nick från borgmästaren …
En fläsksida skulle tilldelas det par som kunde bevisa, inför en ”jury av likar”, att de hade varit lyckligt gifta i ett år, och att inga onda ord blivit sagda under de gångna tolv månaderna. Mrs Touchet, borgmästaren och William utgjorde juryn. Alltsammans var mycket muntert, och det slutade med att William – av naturen oförmögen att göra någon besviken – tilldelade båda paren en fläsksida. Ett flertal journalister från London var där, så ingen var gladare än William. Sedan skyndade alla ut i solen för att tåga fram i procession. Någon hade tagit texten ur romanen och tonsatt den:
Svär inför oss i denna biktestund att ni heder skänkt ert äkta förbund sen löftet om trohet i evig tid, och ej i förtret eller vredgad strid kränkt varann med handling eller ord, vid hemmets härd, på Guds fromma jord, och ej när pastorns amen klingat ut genast åstundat föreningens slut, och ej på två månar och en dag känt ånger eller olust av något slag.
Williams lyrik var det bästa med honom. Paraden slutade på ett fält, prickigt av tusensköna, där paren knäböjde på stenar – enligt seden – och tog emot sin fläsksida. Stor uppsluppenhet vidtog. För
mycket munterhet: på tåget tillbaka till London låtsades Eliza sova för att dölja effekten av alltför mycket cider. Och den absurda seden hade fortsatt varje år sedan dess, i alla fall enligt vad hon hört: de hade inte varit där fler gånger. Den enda kraft som var jämförbar med en ainsworthsk entusiasm var hastigheten med vilken den gick över. Men så glad han hade verkat den dagen jämfört med denna!
William och Sarah gick uppför den tysta altargången. ”Mors klänning!” viskade Fanny – den äldsta och mest stränga av döttrarna –till praktiska Emily och ständigt sårade Anne-Blanche, som började gråta tyst. Efter att deras mor dog var en av mrs Touchets första uppgifter – efter att permanent ha flyttat in i det ainsworthska hushållet – att omsorgsfullt slå in alla klänningar i silkespapper och bevara dem så att döttrarna Ainsworth en dag kunde bära dem. När en kvinna dör så ung – bara trettiotre – blir hennes klänningar ändå välbevarade. De behöver inte ändras mycket för att vara moderiktiga trettio år senare. Men det var aldrig någon som bar dem som Frances. Den första mrs Ainsworth var finlemmad, ljushårig. Elegant. I den här klänningen. I alla klänningar. Och det var bara genom att tänka på den ursprungliga, älskade, sedan länge döda kvinnan – som aldrig skulle ha kunnat belönas med en fläsksida – som Eliza lyckades frammana de för omständigheterna passande tårarna.