9789113017471

¯,& &%8"3%40/ RcJ=OPA JcOP=J H=J@ @s@ I=J

/#&'( ('<

smuts_titel_vanaste_21130.indd 2 I_Edwardson_Nästan död man.indd 3

06-06-19 12.55.14 2007-07-05 14:23:17

av åke edwardson har tidigare utgivits:

Dans med en ängel 1997 Rop från långt avstånd 1998 Genomresa 1999 Sol och skugga 1999 Låt det aldrig ta slut 2000 Himlen är en plats på jorden 2001 Segel av sten 2002 Jukebox 2003 Winterland 2004 Rum nummer 10 2005 Vänaste land 2006

på annat förlag:

Göra tidning (med Per Andersson-Ek och Kenth Andréasson) 1994 Till allt som varit dött 1995 Börja skriva (med Per Andersson-Ek och Kenth Andréasson) 1996 Gå ut min själ 1996 Samurajsommar 2005 Drakmånad 2006

isbn 978-91-1-301747-1 © Åke Edwardson 2007 Norstedts, Stockholm Omslag: Norma Communications Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2007 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Edwardson_Nästan död man.indd 4

2007-07-05 14:23:17

Till Rita

I_Edwardson_Nästan död man.indd 5

2007-07-05 14:23:17

Första delen

I_Edwardson_Nästan död man.indd 7

2007-07-05 14:23:18

1

Bilen stod med dörrarna öppna, motorn igång, strålkastarna på väg genom natten hela vägen till fästet på den södra sidan.

Det var en overklig scen. Brons vägbanor var tomma. Himlen var mycket stor i väster. Den var fortfarande röd efter skymningen, som om gårdagen inte ville släppa taget om morgondagen.

En annan bil närmade sig från norr. Föraren fick göra en sväng runt den stillastående. Han stannade tjugo meter bort och klev ur.

Han kunde höra en mås skrika. Det luktade olja och salt. Det var tyst överallt, som om bron svävade i en egen värld. Bara ljuden av de två bilmotorerna hördes. Han gick närmare. Bilen verkade övergiven. Det satt ingen i den. Förarsätet var tomt. Alla fyra dörrarna var öppna, de såg ut som vingar, som om bilen var i färd med att förvandla sig till en fågel och lämna bron. Eller en jättelik insekt, svart, glänsande. Han kunde se lacken blixtra till, som om en plötslig vind åstadkommit skiftningen. Han hörde en båtvissla, en mistlur, nåt sånt. Det fanns liv nere på älven. Dimman var tunn som glas. En hoppare, tänkte han. Nån olycklig fick nog, och körde hit, och hoppade. Det är sannerligen inte första gången. Älvsborgsbron är landets självmordsbro nummer ett. Det är långt ner dit, eller högt upp om man ser det så, att landa på vattenytan är som att landa på betong. Att hoppa är ett definitivt beslut. Det är inget rop på hjälp.

Han ringde kortnumret till LKC. Han kände igen vakthavandes namn och röst. ”Hej, Lars Bergenhem här.” ”Tjena, Lars. Så du är uppe vid den här tiden.” ”Jag står på Älvsborgsbron. Det finns en Lexus här, tom, och på tomgång. Dörrarna öppna. En hoppare, tror jag.”

I_Edwardson_Nästan död man.indd 9

2007-07-05 14:23:18

”Vi skickar en radiobil. Var är det?” ”Södergående. Efter puckeln.” ”Okej, den är på väg.”

Kriminalinspektör Lars Bergenhem gick närmare den övergivna bilen. Han var inte i tjänst. Han var en förbipasserande i gryningen. Det fanns ingenting han behövde förklara med det. Han råkade bara komma förbi. Han önskade att det varit så enkelt.

Mannen försökte undvika att gå i de värsta vattenpölarna. Det var pölar överallt, gölar, sjöar nästan. Han gick i en halvcirkel runt en vattenpöl som såg djup ut. Det fanns ingen trafik på gatan just nu. Natten hade legat över staden i timmar, tryckt ner den. Han gick över gatan. Han var på väg. Han skulle mörda en man. Det förflutna är en rock som hänger tung över axlarna. Den måste bäras i alla väder. Han såg upp mot himlen. Det fanns ett svart helvete däruppe som täckte hela jorden. Just nu trodde han inte på att det var gryning, eller morgon, på det andra halvklotet. Det var natt överallt, hans natt. Nån annans natt. Han kände pistolen i fickan. Nån annans pistol. Varför släpper jag den inte i en av pölarna? Med det här jävla vädret kommer den inte att upptäckas förrän i sommar, kanske inte ens då. Regnet kommer att fortsätta.

Staden kommer att flyta ut i havet. Det är inte långt till havet, det är praktiskt taget här redan. Och älven är bredare än nånsin. Det är älven jag går på nu, den har sprängt fördämningarna. Jag går på vatten. Jag har inte hål i skorna men vattnet kommer in. Jag känner ju hur blöt jag är om fötterna. Han hade gått från väster till öster, genom hela centrum. Följde bilen efter honom? I början. När han gick hemifrån. Över kanalen. Han hade sett bilen i Allén, visst var det den. Vid statyn hade han gått in i en gränd.

När han kom tillbaka var bilen borta. Dom jävlarna. Men det var ingen mening att tänka så, det var slöseri med energi. Slö-se-ri med e-ner-gi. Det rimmade. Ramsan fastnade i huvudet medan han fortsatte in bland de svarta husen nedanför den gamla universitetsbyggnaden. Där hade hade han en gång i det förflutna stigit in med en känsla av hopp. Han hade arbetat hårt med sina studier.

10

I_Edwardson_Nästan död man.indd 10

2007-07-05 14:23:18

Herregud. Slö-se-ri, e-ner-gi, slö-se-ri, e-ner-gi. Pistolen kändes lättare i fickan när han inte tänkte på den. Han hade tänkt på den hela vägen. Den, och på mannen som han skulle skjuta. Han hade sett honom i går. Det var första gången. I går! Han hade aldrig talat med honom. Ett ansikte. Han är nästan död. Som jag. Jag är en död man som går på gatorna. I USA har dom ett uttryck för det där. Dead man walking. Jag är på väg till nån annans avrättning.

Men det är också min egen. Bödelns avrättning, snart. Det kommer snart att ske. Ramsan dök upp i huvudet igen. Han mumlade den nästan, den skulle ha hörts om någon hade gått förbi honom, men det gjorde ingen. Regnet hade blivit hårdare. Nu stod han framför porten. Han vände sig om, bilen var inte där. Eller rät�tare sagt: han såg den inte. Den var där, naturligtvis var den där.

Han tittade uppåt mot fasaden. De flesta fönstren var tända. Det var tänt på tredje våningen. Det fanns en balkong. Den hade han sett i går. Han hade sett mannen stå på sin balkong med blicken nånstans bortanför hustaken. Han såg sin hand framför sig. Han slog portkoden. Den hade han fått från dem i går. Det också. Det surrade till i dörren, som från en liten bisvärm. Han tryckte upp dörren.

Bergenhem stod framför den övergivna bilen. Den hade bullrat på tomgång länge nu. Över en minut var ett brott mot den lokala trafikförordningen i Göteborg. Bergenhem drog på sig ett par handskar och böjde sig ner och slog av tändningen. Det fanns bara en nyckel, och ingen kedja, och ingen extranyckel. Han stod vänd mot söder. Han såg de blå kaskaderna från den parkerade radiobilens saftblandare. Ljusstrålarna blandades med den blåröda himlen.

Han hörde en långt utdragen siren, som en hälsning. Han hade slagit på sin ficklampa och lyste runt i bilen. Klädseln var ljust skinn, kanske en beige nyans. Han kunde se ett hål i passagerarsätets rygg. Det såg ut som ett kulhål. Han böjde sig närmare och lyste på hålet. Det glimmade till därinne. Han böjde sig närmare.

Det var en kula, från en pistol eller revolver. Den mjuka stoppningen hade bevarat den, kulan såg någorlunda hel ut, ja visst fan 11

I_Edwardson_Nästan död man.indd 11

2007-07-05 14:23:18

var det en kula. Han lyste med ficklampan överallt men såg inga fler hål. Han backade ut ur bilen och ringde ledningscentralen.

Brottsplatsundersökarna hade kommit. Erika Djurberg fotograferade. Blixtarna hade ingen större kraft nu. Morgonen var på väg över hav och land. Erika Djurbergs kollega hade tagit en titt in i bilen och arbetade nu runt den. Platsen var lika viktig som föremålet. Varför här? Varför inte därborta? Varför på bron? Varför inte på land? ”Jag såg inget blod”, sa Bergenhem.

Lars Östensson svarade inte. ”Men nån har avlossat ett skott”, fortsatte Bergenhem. ”Jag ser det”, sa Östensson och tittade upp. ”Ser ut som 9-millimeters.”

Bergenhem nickade. ”Men har vi tur kan det vara nåt mer ovanligt”, sa Östensson. ”Vi får se i garaget.”

Han hade ringt efter bärgning till polisens undersöknings­garage nere i Mölndal. ”Har du fått tag på ägaren?” frågade Östensson. ”Nej.” Bergenhem hade slagit en fråga på registreringsnumret direkt när han klivit ur sin egen bil. Bilen var registrerad på Roger Edwards, Eckragatan 44, Västra Frölunda. Eckragatan, det var Långe­ drag. Det låg en bit bort i väster. Bergenhem kunde se stadsdelen från där han stod, eller åtminstone föreställa sig den. Han kunde se Nya Varvet, Stora Billingen, örlogsbasen bortanför Hästevik, Tångudden, efter det Långedrag.

Bergenhem gick närmare kanten och tittade ner. Det var otäckt högt. Ett stup. Han såg en blåvit båt närma sig från väster. Det var sjöpolisen vid Nya Varvet. Fanns det en kropp därnere skulle de hitta den. Skulle det vara Roger Edwards? Till slut alltför trött på livet. Hade han försökt skjuta sig men skakat för mycket på handen och därför bestämt sig för en säkrare utväg? ”Och bilen är inte anmäld stulen”, sa Bergenhem.

12

I_Edwardson_Nästan död man.indd 12

2007-07-05 14:23:18

Han såg en blixt från Erika Djurbergs kamera. Hon stod några meter från honom. Hon verkade fotografera polisbåten därnere nu, och gryningen över Göteborgs inlopp. Solen var på väg upp i öster bakom dem. Hon hade säkert fotograferat det också. Det hade varit ett par regniga veckor. En tidig höst. En prolog till sex månaders mörker, ännu en gång. Det kunde driva folket över kanten till det fria fallet ner på älvens betongyta. ”Jag sticker ut till Eckran”, sa Bergenhem till ingen alls.

Trafiken hade ännu inte börjat stockas utanför Gnistängstunneln.

Bergenhem svängde av Västerleden vid motet och fortsatte på Torgny Segerstedtsgatan. Dimman gled i sjok framför honom och blandades med gryningsljuset. Älvsborgs kyrka pekade uppåt mot grå himmel, spiran som ett spjut. Bergenhem fick en överraskande sexuell fantasi: djuret med två ryggar. Han slog bort den genom att plocka upp cd-skivan på passagerarsätet och stoppa in den i spelaren. Lucinda Williams berusade röst frågade om han var alright, ”Are You Alright?” Nej, han var inte alright. I kröken vid Hinsholmen kom dagens första spårvagn i en fart som vore den dagens sista, eller tillvarons sista. Bergenhem var inte uppmärksam. Han svajade in mot Henkes Bar & Grill och rätade upp bilen i höjd med korsningen mot gamla Långedragsvägen. Vid Palmsundsgatan svängde han höger och fortsatte fram till Eckragatan.

Nummer 44 var ett nybyggt hus i Willa Nordic-stil. Raka linjer, vit puts, röda och blå detaljer, ett par runda fönster, en känsla av hav. Färgerna började framträda i dagern nu. Bergenhem steg ur bilen och gick de få stegen till dörren. Tomten var liten, det fanns inga stora tomter i Långedrag att bygga nya hus på, det fanns knappt några tomter alls. Edwards måste haft tur, och mycket pengar. Dörren var blå och hade ett runt fönster. Edwards tur kanske var över, han kanske flöt i älvens tunga vatten. Kanske han velat ha det så. Det var inte otur. Bergenhem ringde på dörrklockan.

Han hörde signalerna inne i huset som ett eko. Han ringde på igen och lyssnade på de ödsliga signalerna. Huset lät tomt och övergivet, det var som bilen på Älvsborgsbron. Inga ljus tändes 13

I_Edwardson_Nästan död man.indd 13

2007-07-05 14:23:18

därinne. Bergenhem såg inga grannar. Eckran sov, Långedrag sov ännu. Människor var fortfarande kvar i sina sängar. Bergenhem hade varit kvar i sin säng i natt så länge han orkat, och sedan hade han gått upp och satt sig i bilen och kört från Torslanda mot stan.

Martina hade inte gått upp när han suttit i köket. Hon hade inte sprungit efter honom när han kört iväg från radhuset. Hon vågade inte, hade han tänkt när han såg sitt hem i backspegeln.

Det här hemmet var tyst. Bergenhem vände sig om och gick tillbaka till bilen. Han var inte trött. Han körde ut från vägkanten och fortsatte österut på gatan. Efter några hundra meter mötte han en man som kom gående västerut på trottoaren mitt emot. Han gick med nedböjt huvud och undvek att titta på Bergenhem, och det avgjorde saken. Bergenhem stannade bilen och steg ur. Mannen fortsatte utan att vända sig om. Bergenhem höll tillbaka en impuls att ropa. Han såg mannen korsa gatan. Nu vände han sig om. Bergenhem stod kvar. Han höjde handen till hälsning. Mannen började springa. Han sprang förbi Edwards hus och fortsatte ner mot Långedragsskolan och försvann bakom den största skolbyggnaden. Han var borta innan Bergenhem hunnit ropa. Ropa vad? Ropa hans namn? Var det Edwards? Bergenhem hoppade in i bilen, körde in på garageinfarten mitt emot, backade ut, körde efter löparen. Han såg honom på Saltholmsvägen. Nu gick han, som om det var meningslöst att fly springande. Han tog av in mot rugbyplanen. Ljuset började vältra in över Hinsholmskilen. Mannen fortsatte bort mot småbåtshamnen. Hans gestalt var en relief i morgonsolen. Bergenhem hade stigit ur bilen igen och kände lukten av salt och tång. ”Hallå!” ropade han.

Mannen reagerade inte. Han vände sig inte om. ”Hallå, vänta!” ropade Bergenhem och började springa. Mannen gick på gångvägen invid vattnet. Han vände sig om och såg Bergenhem. Han började springa igen. ”Hallå, vänta! Edwards! Roger Edwards! Det är polisen!”

Mannen såg sig inte om. Han sprang bland båtarna nu. De hade nyss dragits upp efter säsongen. En del låg fortfarande i vattnet.

14

I_Edwardson_Nästan död man.indd 14

2007-07-05 14:23:19

Bergenhem kunde se mannens ben under kölarna. Nu stannade de. Bergenhem rundade den stora segelbåten som mannen stod bakom. Han höll upp händerna, som om han gav upp. Gav upp vad? Bergenhem stannade framför honom. Mannen stirrade med en blick som kanske uttryckte både skräck och aggression. Båda andades våldsamt. Bergenhem slet fram sin legitimation. ”Bergenhem”, flåsade han. ”Polis.” ”Va… vad är det”, svarade mannen. Han höll kvar blicken på Bergenhems legitimationskort. ”Är det Roger Edwards?” frågade Bergenhem. ”Är du Roger Edwards?”

Mannen såg ut att tveka, som om han inte mindes sitt namn. ”Det gäller en bil”, sa Bergenhem. ”Roger Edwards bil.”

Mannen nickade. ”Är du Edwards?” ”Ja… vad är det med bilen? Har ni hittat den?” ”Hittat den? Vad menar du?” ”Den blev stulen i går.” ”Varför har du inte anmält stölden?” ”Jag har inte hunnit.”

Edwards tittade inte på Bergenhem när han sa det. Det var naturligtvis en jävla lögn. ”Varför ska jag tro på det?” sa Bergenhem. ”Var hittade ni bilen?” ”Var blev den stulen?” ”Eh… nere vid Käringberget. Utanför Konsum.” ”När då?” ”I går kväll, sa jag ju. Sent i går, det var före tio. Dom stänger tio.

Jag hade bråttom och rusade in och handlade, och när jag kom ut var bilen borta.” ”Var bilen låst?” frågade Bergenhem. ”Eh… nej.” ”Varför inte?” ”Jag hade bråttom, som sagt. Jag parkerade precis utanför. Vem kan tro att nån stjäl en bil där?”

15

I_Edwardson_Nästan död man.indd 15

2007-07-05 14:23:19

”Varför inte där?” ”Det händer väl inget här? I den här delen av stan bor det bara laglydiga människor.” ”I så fall var det en besökare”, sa Bergenhem. ”Eh… va… ja.” ”Var fanns nycklarna?” ”Dom… satt i låset, är jag rädd.” ”Vad handlade du?” ”Va?” ”Vad köpte du på Konsum?” ”Cigarretter.” ”Okej, du kom ut igen och bilen var borta. Vad gjorde du då?” ”Jag gick hem.” ”Du gick hem? Din Lexus är nyss stulen och du går hem?” ”Jag hade bråttom.” ”Till vadå?” ”Det är min ensak.” ”Den här historien är långtifrån din ensak”, sa Bergenhem. ”Vad är det egentligen fråga om?” sa Edwards. ”Okej, jag hann inte anmäla stölden. Jag skulle göra det nu på morgonen. Var är bilen?”

Bergenhem tänkte en sekund. Några måsar cirklade nyfiket över dem, fram och tillbaka. Vart skulle den här historien leda?

Bergenhem tittade på sitt armbandsur. ”Den står sannolikt i polisens undersökningsgarage nu”, sa han. ”Varför det?” ”Det har avlossats skott i den.” ”Skott? Vadå för skott?”

Bergenhem svarade inte. ”Det var inte jag”, sa Edwards.

16

I_Edwardson_Nästan död man.indd 16

2007-07-05 14:23:19