Översättning frün ryska av
ben hellman
titel_tellurien141203orig.indd 4
2014-12-03 16:07
Av Vladimir Sorokin har tidigare utgivits: Blått fett 2000 Is 2006 I det heliga Rysslands tjänst 2008 Snöstormen 2013
isbn 978-91-1-305916-7 © Vladimir Sorokin 2013 Norstedts Förlag, Stockholm 2015 Originalets titel: Tellurija Översatt från ryska av Ben Hellman Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I – det är dags att ruska om Kremls murar! Zoran vankade av och an under bordet med koncentrerad uppsyn, smällde sin lilla knytnäve i handflatan. Det är dags! Det – är – dags! Goran kom snabbt på benen, klättrade upp på en bänk, satte sig och började som vanligt dingla med fötterna i de slitna små stövlarna. Ansiktet med den krokiga näsan, den låga pannan och det välansade helskägget utstrålade lugn övertygelse. – Inte ruska om, utan krossa, sade han. Och inte murarna, utan deras ruttna skallar. – Som pumpor, som pum-por! Zoran slog näven i bordsbenet. – Vi ska krossa dem. Goran sträckte bekräftande fram handen, pekfingret trängde rakt in i packhusets rökiga stank. Och där, precis som på befallning av hans lilla finger, lyfte två stormänniskor stånkande en hundraämbars smältgryta med flytande bly från en glödhet ugn och bar fram den till gjutformarna. Trampet av deras nakna fotsulor fick byggnaden att skaka. Ett tomt glas, stort som en människa, skallrade i sin teglashållare på bordet. Klumpigt kravlade Zoran sig upp på den höga bänken. Utan att sluta dingla med fötterna hjälpte Goran till. Från bänken fortsatte Zoran upp på bordet, rätade på sig och gick fram till kanten. De små händerna höll rockuppslaget i ett 5
stadigt grepp. Blicken från de smala ögonen var fastnaglad vid smältgrytan och hans rödaktiga hårtestar vaggade i värmen från ugnen. Borta vid gjutformarna tömde stormänniskorna smältgrytan. Det fräste och susade när blyet forsade ner i den breda rännan, gråa ångskyar slog upp, skarpt vita blyrännilar rann snabbt genom rännan, delade på sig i ett tiotal småstrålar och strömmade, droppade ner i gjutformarna. De halvnakna, svettiga stormänniskorna i sina skyddsförkläden lutade lätt på smältgrytan. Blyet rann och förgrenade sig, försvann ner i de jordfärgade gjutformarna, rann och förgrenade sig. Zoran och Goran såg på. Den ene stod spänt på bordskanten, den andre satt på bänken och dinglade med fötterna. Stormänniskornas kolossala armmuskler svällde och glänste av svett. Ångskyarna höjde sig mot hålet i packhusets tak. ”Här är stora saker på gång …”, tänkte Zoran. ”Du goda moder jord …”, föll det Goran in. Smältgrytan lutade. Det var som om det aldrig ville ta slut. Zoran fick tårar i ögonen, men han varken blinkade eller torkade bort dem. Slutligen sinade strömmen av blylava. Med en kraftig duns satte stormänniskorna ner grytan på stengolvet. Zoran torkade sig i ögonen med de små handflatorna, medan Goran tog fram en pipa och började röka. – Bra jobbat, kamrater! skrek Zoran av alla krafter i ett försök att överrösta oväsendet från ugnen. Men stormänniskorna hörde inte. Deras väldiga kroppshyddor fick oset från den i all hast uppgjorda smältugnen att sprida sig när de gick bort till ett hörn, tog var sin hink och började girigt dricka. De tömde tre hinkar var, tog av sig skyddsförklädena, klädde sig i sina mantlar och kom fram 6
till bordet. Deras gestalter skymde smältugnen. Skuggorna föll över Zoran och Goran. – Bra jobbat! upprepade Zoran med belåtet glänsande ögon. Hans ansikte lyste till och med i skuggan av stormänniskorna. Puffande på sin pipa klättrade Goran upp på bordet, vaggade hjulbent fram och ställde sig bredvid. Stormänniskorna sträckte tigande fram sina väldiga handflator med stora bruna valkar. Goran drog fram två hundrarubelssedlar ur jackfickan och lade utan brådska en sedel i vardera näven. Den ene stormänniskan kramade genast ihop sin sedel och stack näven i fickan. Den andre lyfte sedeln till ansiktet och plirade med sina vattniga ögon. – Är den bra? kom det från hans väldiga läppar. – Visst. Goran blottade sina tobaksfärgade tänder i ett grin. – Bästa tänkbara, storkamrat! uppmuntrade Zoran honom. Moskvas arbetande befolkning tackar dig! – Vi hör av oss igen. Goran blåste ut ett rökmoln. Stormänniskan harklade sig högljutt och stoppade undan hundrarubeln. Och sträckte åter fram handflatan. Zoran och Goran stirrade på den. Stormänniskorna såg på småmänniskorna. I Zorans ögon liknade stormänniskans handflata det Ryssland som inte alltför länge sedan hade sträckt sig från Smolensk ända bort till Uralbergen. Det landet hade moskoviten Zoran endast sett på bilder. Det var som om stormänniskan hade drivit med honom. ”Går han omkring med Ryssland i sin ficka?” flög det genom Zorans huvud. ”Trollen försöker visst trissa upp priset”, tänkte Goran. Några plågsamma sekunder förflöt. Zorans röda ögonbryn krökte sig utmanande, Gorans hand sökte sig mot fickan. Men plötsligt frustade stormänniskorna okynnigt till, lyfte 7
händerna och slog ihop sina handflator. Ljudet slog lock för öronen på småmänniskorna. De ryckte till. Stormänniskorna brast i skratt. Skrattet mullrade i packhusets plåttak. – Var det ett skämt? Zoran höjde ögonbrynen. – Ett skämt …, nickade Goran dystert. Stormänniskorna vände sig om och stegade mot dörren. Väl framme hukade de sig och kröp ut genom dörren på alla fyra. Dörren slogs igen. – Såna lustigkurrar, va? Riktiga godingar! Zoran gick upprört fram och tillbaka på bordet med rockuppslaget i ett stadigt grepp. – Visst, visst …, väste Goran och drog fram en dyr blixtladdare ur fickan. Jag var färdig att ge dem en stöt … Han spottade. Skrattade till och tog några krokbenta steg som om han hade tänkt sätta i gång med en gammaldags dans. Men plötsligt gav han det väldiga ensamma glaset en kraftig spark. Det flög av bordet, tappade metallhållaren och splittrades i småskärvor då det träffade bänken. – Kom så går vi och tittar! Kom! Zoran skyndade sig ner. – De är ännu heta. Låt dem svalna först. – Nej nu! Innan människorna kommer! De klättrade ner på golvet och gick fram till gjutformarna. Tjugo stycken allt som allt. Goran kom att tänka på en gammal kapitalistisk film om några utomjordiska monster som lagt just sådana här gulaktiga äggkokonger. Ur äggen hade det sedan kläckts några vidriga kräk. Zoran sprang fram till en verktygslåda, greppade en slägga men lyckades inte rubba den ur fläcken. Fann en hammare, lyfte den ovanför huvudet som en fana och sprang bort till gjutformarna. 8
– Eeett! Utan att stanna måttade han ett slag mot en av gjutformarna. Skärvorna flög åt alla håll. – Eeett! Två! Tre! Zoran slog ursinnigt och envist som om det gällt livet. ”Så där ser det alltid ut …”, tänkte Goran dystert, knackade ur pipan mot en gjutform och började rensa den med en tom tellurspik. Zoran som redan hunnit tröttna räckte honom hammaren. Goran satte undan pipan och började slå på gjutformen – kraftigt och utan brådska. Det sjätte slaget fick gjutformen att spricka och splittras i bitar. Det blänkande gjutgodset kom i dagen. Småmänniskorna fick bråttom att krossa formen under sina fötter. Ut på golvet rasslade det färska, ångande gjutgodset: två tjog knogjärn. Med en järnkrampa ur verktygslådan fiskade Goran upp ett rykande hett knogjärn. – Jätte-fint! Zoran kisade med ögonen. Rena rama folkvapnet! Han sträckte fram sin lilla hand, spärrade ut fingrarna och mätte. Knogjärnet var avsett för mellanklassen, det vill säga för vanliga människor. Stormänniskan som gjutit knogjärnet kunde ha det som en ring på sitt lillfinger, men småmänniskan som betalade för kalaset kunde inte träda det ens på sin fot. – Åttahundra, påminde Goran. – Alltså åttahundra förgörare! Vilken styrka! – Åttahundra hjältar, nickade Goran allvarligt. – Åttahundra döda blodsugare! Zoran hötte med nävarna. Smartdonet i Gorans ficka gav ifrån sig en skarp signal. Han slängde ifrån sig krampan med knogjärnet, tog fram smartdonet och bredde vant ut det med en knyck som vore 9
det ett dragspel. I det halvt genomskinliga smartdonet blev huvudet på en kämpe synligt. – Stormänniskorna har gått. Och inga stumpar syns till, rapporterade riddaren. – Och människorna då? frågade Goran. – Dom är här. – Låt dom komma – fem och fem. – Uppfattat. Goran stoppade undan smartdonet. Med rockuppslaget i ett stadigt grepp gick Zoran otåligt runt den tomma smältgrytan. Goran tog fram pipan, hoppade upp och satte sig på en av gjutformarna. ”Det värmer så skönt om arslet…”, tänkte han, stoppade pipan och frågade: – Och den andra gjutningen … När blir den? – Strax innan! Zoran smällde handflatan mot smältgrytan. Strax in-nan! – Ledaren vet bäst, nickade Goran. Tjugotre minuter senare stegade fem män med proletär uppsyn med väskor i handen och ryggsäckar på ryggen in genom dörren utan att knacka.
10
II my sweet, most venerable boy! Äntligen framme i Moskovien. Allt gick mycket snabbare och enklare än vanligt. Men det är förresten som man säger: Det är mycket lättare att komma till den här staden än att åka i väg härifrån. Det är så att säga den här platsens metafysik. Men strunt i det! Jag är trött på att leva på rykten och gissningar. Vi radikala européer har en massa förutfattade meningar och onda föraningar beträffande exotiska länder, men bara tills vi kommit dit. Eller rättare sagt, tills vi fått intim kontakt. Och i mitt fall har det redan skett. Du kan gratulera din gamle tapir! Just det. En underbar sextonårig moskovit blev i natt den trånga port genom vilken jag trängde in i den lokala metafysiken. Den natten lärde mig mycket om Moskvaetik och Moskvaestetik. Allt är helt civiliserat, låt vara att det finns vissa besynnerliga inslag. Så till exempel täckte killen över båda speglarna i mitt hotellrum med handdukar före vår intima stund, släckte lamporna och tände ett ljus. Som han hade haft med sig. Jag för min del (bli inte arg) stärkte min förmåga med tellur. Och på morgonen hörde (och såg) jag hur den underbare Fedenka länge bad inne i badrummet. Han stod på knäna framför en liten hopfällbar kopparikon (skladen), som han hade placerat på schampohyllan i duschkabinen. Det var så rörande att stå och kika genom dörrspringan på denne Adonis där han låg på knäna i sina rutiga kortkalsonger att jag plötsligt greps av 11
åtrå. Och som du mycket väl vet är det något som händer mig ytterst sällan om morgnarna! Utan att vänta till slutet på bönestunden trängde jag mig in i badrummet, blottade min älskares tron och trängde in i dess djup med min pockande tunga. Reaktionen var ett överraskat utrop. Resten är inte svårt att föreställa sig … Jag vill säga dig helt uppriktigt, min vän, att det är fint att börja dagen med en bön. Såna dagar blir nästan alltid lyckade, de stannar i minnet. Och min första dag i staten Moskva utgör inget undantag. Efter att ha gjort upp med min brunögde Fedenka (tre rubel för natten plus en rubel för morgonen gör tillsammans fyrtiotvå pund) åt jag en helt hyfsad frukost på mitt billiga hotell Slavjanka (te ur samovar, sirniki med smetana, kisel, småfrallor, honung) och gick sedan ut på en promenad. Jag hade tur med vädret – klart, soligt, frisk luft. Oktober i Moskoviens huvudstad är frisk, de få träden bär ännu gula löv. Du vet att jag är föga intresserad av sevärdheter som sådana och att jag aldrig varit en turist. Din vän älskar att pröva allt med sin tunga (bort med din ironiska min, du din cyniker!) och inte förlita sig på hopens smak. Mitt första smakprov på Moskva var inte speciellt tilltalande: en blandning av sliskighet, orenhet, en massa teknologi och ideologi (kommunism plus ortodoxi) och en provinsiell unkenhet. Staden kryllar av reklam, bilar, hästar och tiggare. För att uttrycka det i gastronomiska termer – Moskva är en okrosjka, en kall kvassoppa. Luften är ett kapitel för sig. I Moskva är det bara höga statstjänstemän och de rika som åker på gas och elektricitet. Vanligt folk och kollektivtrafiken får klara sig på biologiskt bränsle. I huvudsak rör det sig om potatispulpa; tack vare potatisen från Katarina den storas tid är Moskovien inte helt utblottat. Det är just precis den här potatisavgasen som ger luften här en sliskig, unken bilukt, som lägger sig på allt runt omkring. Och 12
när du provsmakar de viktigaste Moskvarätterna – Kreml, Bolsjojteatern, Vasilijkatedralen, Tsarkanonen – så fördärvar den här inte helt, för att vara ärlig, aptitliga såsen intrycket och lämnar en oaptitlig eftersmak. Men – det vill jag säga – det här gäller bara den första dagen. Andra dagen hade jag redan vant mig, på samma vis som jag vande mig vid stanken i Kairo, Madras, Venedig, New York och Budapest. Men egentligen handlar det inte om lukten. Moskva är rent ut sagt en konstig stad. Just det, en konstig stad med sina unika konstigheter. Det tar emot att kalla den huvudstad. Det är svårt att förklara det för dig som aldrig har satt din fot här och som förhåller dig helt likgiltig till lokalhistoria. Men jag vill ändå försöka, eftersom jag har en och en halv timme på mig innan potatistaxin som ska föra mig till Vnukovo flygplats kommer. Alltså, det är ingen idé att rota i det ryska imperiets förrevolutionära historia, ett imperium som i omvärldens ögon var en asiatisk, bysantisk despoti i förening med en sjukligt överutvecklad kolonialgeografi, ett strängt klimat och en undergiven befolkning som till största delen levde rena slavlivet. 1900-talet är långt mer intressant. Det började med ett världskrig som kom den monarkiska kolossen Ryssland att vackla, sedan följde helt naturligt en borgerlig revolution som fick den att långsamt börja falla bakåt. Rättare sagt, inte den, utan hon. Ryssland är ett feminint ord. Hennes kejserliga hjärta slutade slå. Om denna vackert obarmhärtiga jättinna i sitt diamantdiadem och snövita mantel lyckligt hade störtat samman i februari 1917 och splittrats i några stater av mänsklig storlek, helt i den nya historiens anda, så hade folken som tsarväldet hållit samman äntligen kunnat uppnå sin postimperiala nationella identitet och ett fritt liv. Men det gick tvärtom. Bolsjevikpartiet som kompenserade sin numerära obetydlighet med 13
ett brutalt järngrepp och en febril social aktivitet lät inte jättinnan falla. Efter sin nattliga kupp i Sankt Petersburg fångade de upp imperiets fallande kropp just innan den nådde marken. I mina ögon är Lenin och Trotskij små karyatider, som stönande och stånkande håller upp en vacker, död kropp. Trots sitt ”häftiga hat” till tsarregimen visade bolsjevikerna sig vara tvättäkta neoimperialister. Efter att de gått segrande ur inbördeskriget döpte de om liket till Sovjetunionen – en despotisk stat med centraliserat styre och en järnhård ideologi. Och precis som det anstår ett imperium började den breda ut sig och lägga under sig nya områden. Men Stalin visade sig vara en fullfjädrad imperialist, men av ett nytt slag. I stället för att nöja sig med karyatidrollen beslöt han helt enkelt att hjälpa imperieliket upp på fötterna igen. Det kallades kollektivizacia + industrializacia. Det tog honom tio år att resa jättinnan, allt enligt samma metod som man använde i forna tider då man under bildstoden som skulle resas satte in sten efter sten. I stället för stenar använde sig Stalin av sovjetmedborgarnas kroppar. På så vis kom imperieliket att inta ett vertikalt läge. Sedan strök man på lite färg, satte rött på kinderna och fryste in alltsammans. Stalinregimens frysbox fungerade perfekt. Men som alla vet så kan tekniken inte betjäna oss i all evighet, tänk bara på din fina röda bmw. Efter Stalins död började liket tina upp. Man reparerade frysen så gott det gick, men det höll inte länge. Till sist var skönhetsdrottningens fettvalkar helt upptinade, och hon började återigen upplösas i sina beståndsdelar. Nya händer höjdes, de postsovjetiska imperialisterna var redo att ställa upp som karyatider. Men då – äntligen! – kom ett förnuftigt team till makten. I spetsen stod en man som vid en första anblick kunde verka rätt obetydlig men som visade sig vara en stor liberal och psykoterapeut. Han 14
pratade hela tiden om att återupprätta imperiet, men i praktiken gjorde denne det tystlåtna förfallets arbetsmyra under loppet av cirka femton år allt för att liket äntligen helt skulle upplösas. Så gick det också. Efter det kunde ett nytt liv uppstå i resterna av den sönderstyckade skönheten. Och nu, my dear Todd, nu befinner jag mig alltså i Moskva, jättinnans före detta huvud. Efter det postimperiala sönderfallet har Moskva genomgått mycket: hungersnöd, en ny monarki + en blodig opritjnina, ständer, konstitution, mkp, parlament. Om man vill försöka definiera staten Moskoviens nuvarande regim, skulle jag vilja kalla den en upplyst teokratikommunistisk feodalism. Någonting för alla och envar ... Men den här historiska utläggningen gav jag mig in på bara för att försöka förklara för dig den här stadens konstiga konstighet. Föreställ dig att försynen låter dig hamna på en ö bebodd av jättar och att du där överraskas av ett oväder och tvingas övernatta inne i skallen på en jätte som gått hädan någon gång för länge sedan. Genomblöt och ruggig tar du dig in genom hans ögonhålor och somnar inne i skallkupolen. Det är inte svårt att föreställa sig att du kommer att ha underliga drömmar med tydliga inslag av heroisk (eller hypokondrisk) gigantism. Moskva är just precis skallen på ryssarnas imperium, och dess konstiga konstighet är just precis vålnaderna från det förflutna, dem som vi kallar ”imperiedrömmar”. Dessutom är de genomsyrade av potatisavgaser. Drömmar, drömmar … I alla tider har Ryssland levt i ett slags halvdvala som alla dessa konspiratörer, upprorsmän och revolutionärer bara för korta ögonblick förmått väcka den upp ur. Också krigen har stört dess sömn endast kortvarigt. Yrvaken krafsade jättinnan sig där det kliade, vände sig i snön och somnade om. Snarkningarna satte också de mest avlägsna guvernementen i gungning och fick de lokala 15
ämbetsmännen att darra av rädsla för en nitisk revisor från huvudstaden. Hon älskade att drömma i färg. Det var hon bra på. Men verkligheten var alltid grå: en mulen himmel, snö, fosterlandets skönt svidande rök uppblandad med snöstormar, skjutskarlens sång där han forslar störar eller dekabrister … Det verkar som om Ryssland alltid skulle ha vaknat upp på dåligt humör och med en rejäl Moskvahuvudvärk. Moskva mådde illa och bad om tyskt aspirin. Men ändå är det någonting charmigt över den här staden, trots dess uppblåsta, trista statliga uppsyn. Det är charmen hos en för länge sedan död stormakt som plötsligt dyker upp i din dröm. Och den är svår att beskriva eftersom alla imperiedrömmar har sin egen unika … osv. Därför tänker jag inte längre uppta din tid och trötta ut mina giktbrutna fingrar, utan lovar att när jag kommer hem ska jag försöka berätta och visa dig om inte hela Moskva, så i varje fall Tsarkanonen. I vår förtjänstfulla säng. I det stora hela är jag nöjd med min resa. På min gamla familjejordglob kan jag sticka in ytterligare en knappnål. I vinter ska du och jag flyga och hälsa på de ljuvliga vietnamesraringarna. Och i vår ska vi kolla hur Europa har repat sig efter kriget. Innan taxin kommer hinner jag ännu röka en papirosa och dricka lite rysk tranbärsvodka. På återseende i den egna neoimperiala skallen, full av hjärndimmor och anglosaxisk nykterhet. Yours, Leo.
16
9 789113 059167
www. norstedts.se