pa s c a l e va l l i n j o h a n s s o n
I_Domd.indd 3
2014-01-31 11:38
Läs mer om Pascale Vallin Johansson på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Pascale Vallin Johansson 2014 Omslag: Anna Henriksson Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2014 ISBN 978-91-29-68905-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Domd.indd 4
2014-01-31 11:38
KapiTel 1
AMIR inser för första gången i sitt liv att det inte finns någon
rättvisa. Klockan är sju minuter över fem när Edel kommer in genom ytterdörren och sjunker ner i hallfåtöljen. Det ser ut som om hon är på väg att börja gråta. Amir vet vad hon kommer att säga innan hon öppnar munnen, men när han hör orden är han ändå helt oförberedd. ”Arezo fick livstids fängelse för överlagt mord.” Mamma fick livstids fängelse! Amir viker sig dubbel och trycker munnen mot benet för att inte börja skrika. Han vill inte att hans gudföräldrar ska höra honom. Att de ska förstå att han smyglyssnar bakom den halvöppna dörren. Frans hjälper Edel att ta av sig kappan och läderstövlarna. Sedan sätter han sig ner och lutar huvudet i Edels knä. De är tysta en stund medan Edel stryker honom över håret. ”Jag borde ha hittat ett vittne.” Edel drar av sig mössan och släpper den på golvet. ”Om jag bara hade arbetat mer …” ”Du har arbetat dag och natt, älskade. Du har gjort allt du har 7
I_Domd.indd 7
2014-01-31 11:38
kunnat. Nu måste vi tänka på Amir. Vi ska ta hand om honom.” ”Vi får inte. Barn till mördare lämnas bort till särskilda fosterfamiljer.” ”Arezo är ingen mördare!” säger Frans och tittar upp mot Edel. ”Du och jag vet, men vi har inga bevis. Lagen kräver bevis.” ”Lagen? Jag hatar lagen! Hur kan lagen säga att en oskyldig kvinna har mördat?” De farliga orden rör sig i huvudet på Amir. Överlagt mord, särskilda fosterfamiljer, livstids fängelse. Amir vill inte att orden ska få fäste. Då blir det så. Då blir det på riktigt. Ända sedan polisen kom och tog mamma har Amir hållit fast vid andra ord. Oskyldigt anklagad, fri och tillsammans igen. Om man verkligen vill någonting verkar universum för att det ska bli så, brukar mamma säga. Amir tror på det. Amir vill så innerligt gärna tro på det. *** LO har exakt fem minuter på sig att packa väskan. En polis står
nere på gatan utanför hennes sovrumsfönster och på andra sidan dörren står kvinnan och vaktar. Lo har inte en chans att komma undan. I stället får hon packa listigt. Allt man kan behöva för att överleva i naturen. Någonstans utefter vägen tänker hon fly. Hon har fått veta att de ska åka flera timmar genom skogen. Nu gäller det att spela medgörlig så att hon slipper handklovarna. 8
I_Domd.indd 8
2014-01-31 11:38
Det sista Lo packar ner är en silveramulett. En amulett med en ingraverad lodjurstass. Lynx står det på baksidan. ”Din egid”, sa pappa när Lo fick den och förklarade att egid betyder beskyddare och vägledare. Hon vågar inte ha den på sig utan gömmer den i det hemliga facket i resväskan. Om hon inte lyckas fly efter vägen måste hon lämna ifrån sig amuletten när hon kommer fram. De personliga tillhörigheterna lämnas tillbaka när hon blir myndig och får flytta därifrån. Om fem år. Så länge tänker hon inte stanna. När kvinnan rycker upp dörren står Lo klar med resväskan i handen. Lo ler vänligt mot henne, men kvinnan ser sur ut och skakar på huvudet. ”Trodde du att jag skulle gå på det där?” säger hon och lyfter armen. Den delen av handklovarna som inte sitter fast om hennes handled dinglar i luften. ”De som verkar medgörliga är värst. Stora som små.” Kvinnan spänner den andra handkloven så hårt att det känns som om benen i Los handled kommer att krossas. Men Lo rör inte en min, hon förstår var hon har den här kvinnan nu. Hon är en sån som man absolut inte ska visa någonting för. Och när kvinnan går igenom Los väska stirrar Lo bara tomt framför sig och svarar inte på de sarkastiska pikarna om hennes saker. Eller på kvinnans hån om att Lo trodde hon kunde packa vad som helst bara för att kvinnan stod utanför. Att Lo var för dum för att 9
I_Domd.indd 9
2014-01-31 11:38
förstå att innehållet skulle kontrolleras innan de åkte. ”Du ska kalla mig fostermor”, säger kvinnan. Lo nickar och tittar bort. ”Säg det!” ”Fostermor”, säger Lo och tänker att fostermor är lika med djävulen. Nu betyder fostermor djävulen varje gång hon säger det. Det har ingenting med någon mamma att göra. *** VIDAR sitter på fönsterbrädet och tittar ut över det solbelysta
snölandskapet. I dag känns det lätt att andas. Fostermor reste i går och kommer inte hem förrän i natt. Hon berättade inte vad hon skulle göra, men Vidar vet att hon ska hämta två nya barn. Två till som hon kan fördela sina straff på. Eller uppfostra, som hon själv säger. Vidar ser ner på sina händer och de grova valkarna. Att inte ryggen också fått valkar! Riset viner när det slår över hans rygg, och händerna nöter runt redskapen. I början blödde han i handflatorna, men så småningom gick det över. Det kanske krävs att fostermor slår honom femton timmar om dygnet för att ryggen ska få valkar, och då skulle det inte bli något arbete utfört. Han är tacksam över arbetet. Så mycket slag skulle ta livet av honom. Snön yr från en liten punkt ute i trädgården fast det är helt vindstilla. Vidar tar fram kikaren, som han lyckats smuggla undan, och ställer in skärpan. En svart- och vitrandig nos sticker 10
I_Domd.indd 10
2014-01-31 11:38
fram ur kaskaderna av snö. Så blir det stilla. Snön faller till marken och framför honom står en grävling med silverglänsande kropp. Den ställer sig på bakbenen och det ser ut som om den vinkar åt honom. Vidar lägger ner kikaren. Han måste ha sett fel, eller blivit knäpp av att vara så mycket ensam. Hoppas att de som kommer vill bli hans vänner. Det vore skönt att ha några att prata med och skingra tankarna. Om nu fostermor tillåter det.
11
I_Domd.indd 11
2014-01-31 11:38
KapiTel 2
VIDAR vaknar först när han känner lukten av fostermor. I van-
liga fall brukar han vakna när hon sätter nyckeln i låset. I dag var han oaktsam. Nattens händelser höll honom vaken till gryningen. Men Vidar är snabbt uppe ur sängen. Sätter fötterna i tofflorna och ställer sig i givakt. ”Ja, fostermor.” ”Jag vill att du blir vän med dem”, säger hon. ”Dem?” ”Gör dig inte till.” Slaget i ansiktet kommer inte som någon överraskning. Han gör ofta fel. Den här gången trodde han att det var bäst att låtsas som om han inte visste. Det var det inte. ”Ja, fostermor. Hur ska jag göra?” ”Hur gjorde du innan du kom hit? Hur fick du vänner då?” Vidar har slutat tänka på hur det var förut. Det är bättre att låtsas som om han alltid har bott här. ”Jag vet inte”, svarar han. 12
I_Domd.indd 12
2014-01-31 11:38
”Du har förstås aldrig haft några vänner.” Det har han visst det, men han vågar inte säga emot henne. ”Snäll”, säger fostermor. ”Du ska vara snäll och hjälpa dem med allt tills de litar på dig. Sedan ska vi pratas vid igen.” ”Ja, fostermor.” Han slår ihop klackarna och böjer på nacken, för att visa att han kommer att lyda order. När hon stänger dörren bakom sig lyfter Vidar på huvudet och tittar ut genom fönstret. I grantoppen en bit bort sitter en kungsörn och spanar. Han har inte sett en så stor fågel sedan … ”Nej! Nu är nu”, säger han tyst för sig själv, som varje gång ett gammalt minne är på väg fram. Det fungerar. Han slutar tänka. Träning ger färdighet. Örnen sträcker ut sina majestätiska vingar och lyfter. Det ser ut som om den blinkar åt honom innan den försvinner bakom ett träd. Nu ser han syner fast han är klarvaken, förra gången kunde han i alla fall skylla på att han var trött eftersom det var så sent. Tur att fostermor har gett honom en uppgift så han inte sitter för sig själv och grubblar. Om hon visste att hon gjort något som skulle hjälpa honom hade hon genast tagit tillbaka det. Att ge någon en hjälpande hand är inget fostermor vill ägna sig åt. Vidar stannar till i köksdörren och tittar på de två nya vid frukostbordet. Den välkammade pojken med ordentligt knäppt skjorta brer omsorgsfullt en hård brödkant. Hans bruna ögon är rödkantade. 13
I_Domd.indd 13
2014-01-31 11:38
Flickan tuggar på en smörgås samtidigt som hon brer en ny. Hennes rufsiga, gulbruna hår hänger och slänger framför ansiktet. ”Stå inte där och smygtitta. Kom in och visa dig”, säger hon utan att vända på huvudet. ”Förlåt”, säger han och skyndar fram till bordet. ”Välkomna, jag heter Vidar.” Flickan ser intensivt på Vidar med ögon lika gulbruna som hennes hår. Han har aldrig sett en sån färg på ögon förut och kan inte sluta titta. Det är som om han har fastnat i en fälla och inte kan komma loss. ”Lo”, säger hon och knäpper med fingrarna framför hans ögon. Vidar blinkar till och glider undan med blicken. Den rörelsen känns mer van. Ögonkontakt är något han brukar undvika. ”Amir”, säger pojken och ställer sig upp samtidigt som han sträcker fram handen. Amir har ett fast handslag. Det måste han ha tränat på, tänker Vidar. Resten av hans uppenbarelse är allt annat än fast. Och när Vidar släpper taget darrar Amirs ben så kraftigt att han ramlar. Vidar fångar upp Amir och hjälper honom att sätta sig på stolen. ”Så farlig är jag inte”, säger Vidar och förstår först när Amir fnissat till att han sagt något roligt. Det känns bra och han vill fortsätta skoja. Göra Amir mindre rädd. Fostermor kommer in i rummet och avbryter honom. 14
I_Domd.indd 14
2014-01-31 11:38
”Sitt inte och slöa. Nu är det dags att börja arbeta. Fosterfar kommer i kväll och då ska det vara skinande rent.” Vidar svär över sin egen dumhet. Han skulle ha ätit frukost i stället för att stirra på de nya. Nu skriker det i magen och det är flera timmar kvar till lunch. Han tog självmant det tyngsta arbetet när fostermor erbjöd dem att välja. De andra är alldeles för klena för att orka skotta ända fram till vägen. Amirs uppgift blev att skura alla golv med såpa, så snart kommer hans finhänder att vara skrovliga och röda. Lo fick ansvar för att piska mattorna. Vidar ser henne sitta på verandan med rottingen i handen. För ett par timmar sedan slog hon med hårda, jämna tag. Nu rusar hon bara upp då och då och slår på den närmaste mattan, precis innan fostermor öppnar ytterdörren och kommer ut. Några solstrålar strilar fram mellan molnen och lyser upp den gamla grosshandlarvillan. Den gula färgen har börjat flagna. Flera av de spröjsade fönstren på glasverandan är spruckna. Snickarglädjen i alla detaljer runt fönster, dörrar och taknock sitter lite skevt och den vita färgen är grådassig. Det känns tråkigt att de bara låter huset stå och förfalla. Om det var Vidars skulle han se efter det. Han sa det en gång till fostermor men det skulle han inte ha gjort. Hon blev vansinnigt arg. Skrek om pengar som hon inte hade och hur dyrt det var att ta hand om fosterbarn. Vidar hade gärna målat och snickrat där det behövdes. Han 15
I_Domd.indd 15
2014-01-31 11:38
tycker om att göra saker med händerna. Men det kunde han inte säga när hon blev så arg. Vidar tar tag om spaden och vänder sig om för att fortsätta skotta. Men han stannar mitt i rörelsen och slutar andas. En halvmeter ifrån honom står ett lodjur och fixerar honom med blicken. Någon lägger försiktigt en hand på hans axel. ”Andas, annars kommer du att svimma”, viskar en röst som han känner igen. Det är Lo. Hon har smugit sig fram till honom lika tyst som lodjuret. Lo glider in framför Vidar och trycker ryggen mot hans bröst. Vidar drar efter luft. Först andas han häftigt, men Los lugna andetag mot hans mage får honom att falla in i hennes takt. Rädslan rinner av honom. Djuret sträcker sig fram och luktar Lo i halsgropen. Ett morrhår kittlar Vidar på kinden. Det är strävt och mjukt på samma gång. Han skulle vilja sträcka fram handen och känna på pälsen. Känna om den är så mjuk som den ser ut. Men skräcken biter tag i honom igen när lodjuret öppnar sitt gap och blottar sina vassa tänder. Stilla, helt still, tänker Vidar, följ bara Los andetag. Hon har kommit hit för att rädda honom. *** LO står helt stilla och följer lodjurets rörelse med blicken sam-
tidigt som hon försöker komma ihåg vad pappa sa när hon fick 16
I_Domd.indd 16
2014-01-31 11:38
amuletten. Minnet vill inte komma fram och hon kämpar för att få tag på det när andra bilder tränger sig på. Det pågår en strid i hennes huvud, och för första gången i sitt liv vill hon ge upp. Släppa taget och låta den andra vinna. Vilken andra? Lodjuret ser in i hennes ögon som svar. Det är ingen kamp. Det är en beröring. Lo sluter ögonen och ser. Först är det bara olika nyanser av vitt som far runt utan att bilda något mönster eller bli till något verkligt. Efter ett tag är det som om hon har ställt in skärpan och ser att det vita bildar ett välvt tak inuti en byggnad. Väggen längst fram är av glän sande glas, utmejslad som en labyrint. Nej, det måste vara is. Isen är så tjock att man inte ser ut, men solstrålarna tar sig in och får rummet att glittra. De andra väggarna är vita, liksom taket. Det måste vara någon sorts iglo. På båda sidorna av mittgången finns det bänkar av is med renskinn att sitta på. Där framme står en enorm isskål formad som en blomma på en lång stjälk som ser ut att växa direkt ur det vita snögolvet. Med ens vet hon att det är Ingången. Lo öppnar ögonen och lodjuret är borta. Vidar står fort farande bakom henne och andas i samma takt. Vågar hon lita på honom? Lo vänder sig om och backar några steg ifrån Vidar. Han är lång och senig och ser stark och tålig ut, något som man kan ha nytta av. ”Tack”, säger han. ”Tack för att du räddade mig.” Och så vill han skaka hand. 17
I_Domd.indd 17
2014-01-31 13:20
Det är något gammaldags över honom, tänker Lo, som om han har stigit ut ur en gammal svartvit film och inte riktigt hör hemma i tiden. Fast i den här hålan verkar tiden ha stått still. Ingen teve, ingen telefon och – värst av allt – utedass! ”Äh”, säger Lo och skrattar. ”Det var inget.” ”Sa han något till dig?” ”Vem?” ”Lodjuret.” ”Är du tokig. Djur kan väl inte prata.” ”Nej, det är klart”, svarar Vidar och ser nästan lättad ut. ”I morse såg jag en örn som jag trodde blinkade åt mig och häromdagen trodde jag att en grävling vinkade. Helknäppt.” ”Lite för mycket ensam, kanske?” Vidar nickar och skrattar till. ”Jag är glad att du och Amir har kommit.” Lo är inte glad över det, men hon kan förstå hur han känner. *** AMIR ligger på knä och skurar vindsgolvet. Det pulserar i hän-
derna som har blivit röda och nariga. Andedräkten bildar små rökmoln, men vattnet fryser inte så det måste vara några plusgrader fast det inte känns så. Vinden är ovanligt tom. Hemma hos Amir är vinden fullpackad av minnen. Hans gamla leksaker och kläder. Mamma kan inte slänga någonting. Till och med hans trasiga skor ligger i en kartong. Och så mammas saker från 18
I_Domd.indd 18
2014-01-31 11:38
när hon var tolv ungefär. Men det är mycket som inte finns kvar från när hon var liten. De var tvungna att lämna kvar allt när de flydde. Och pappa har inte sparat någonting från barndomen. ”Vi har ju en samlare i familjen, det får räcka”, brukar han skoja. Eller brukade. Amir har vänt och vridit på det hundratals gånger. Men han kan inte förstå varför pappa bara försvann så snart föräldrarna var skilda. Familjen var det viktigaste på jorden för pappa. ”Ni är mitt allt”, brukade han säga. ”Utan er vore jorden inte mitt hem.” Amir får inte ihop det. Mamma ville inte alls skiljas och Amir kommer ihåg att pappa var väldigt ledsen. Hur kunde han bara sticka? Någon är på väg uppför trappan. Det måste vara dags för lunch. Han lägger ifrån sig skurborsten. ”Så fort man vänder ryggen till står ni och latar er”, säger Gunvor. ”Ursäkta, men jag trodde att det var dags för lunch.” ”Du ska inte tro något. Bara lyda order. Och så vill jag att du kallar mig fostermor.” Amir kan inte förmå sig att säga det. Hon bad om det i går, men då låtsades han att han var så trött att han höll på att somna. ”Säg det!” Han gör det bara inte. Hon får tjata hur mycket hon vill. Vad 19
I_Domd.indd 19
2014-01-31 11:38
hon än säger kommer han inte att kalla henne det. ”Nej”, säger han. Det skulle han inte ha gjort. Slaget i ansiktet kommer som en överraskning. Han har aldrig blivit slagen förut. Det gör ont. Men det som förvånar honom mest är att rädslan försvann med slaget. Han känner sig helt iskall. ”Säg fostermor!” Amir vänder den andra kinden till och väntar. När han är beredd gör det inte lika ont. Det svider till i ögonen som en reflex varje gång hon slår. Men hon ska inte få honom att gråta. Tårarna sparar han. De rinner för sorgen. Fysisk smärta är ingenting i jämförelse med det. ”Jag väntar mig att du tar ditt förnuft till fånga”, säger Gunvor och lämnar honom. När han kommer ner sitter Vidar och Lo redan och äter. Det är rykande het soppa och grovt bröd. Amir häller upp en slev soppa på tallriken och känner hungern i magen. Utan att titta så noga tar han skeden och sticker ner den i soppan. Men när han för den mot munnen ser han att skeden är trasig. Någon har skurit ut ett hål och bara lämnat en smal kant längs skedens kontur. Han förstår vem det är och sträcker sig efter brödet utan att säga någonting. ”Ingen soppa, inget bröd”, säger Gunvor och griper tag om hans handled. De andra fortsätter äta under tystnad medan Amir försiktigt 20
I_Domd.indd 20
2014-01-31 11:38
skjuter ut stolen för att gå därifrån. Det får han inte. Man ska sitta kvar tills alla är färdiga. Även om man själv inte kan äta. ”Vidar, jag tror du får lära den här unge mannen hur man uppför sig”, säger Gunvor. ”Ja, fostermor”, svarar Vidar. ”Och du, Lo. Tror du att du kan lära dig att bli som folk?” ”Ja, fostermor”, svarar hon. ”Bra, då lämnar jag allt i Vidars händer medan jag åker och handlar. Och det ska vara färdigstädat när jag kommer tillbaka.” ”Självklart, fostermor.” Amir förstår inte hur de andra kan förmå sig att kalla Gunvor det. Det finns inget moderligt över henne. Men det är inte därför han vägrar. Gunvor kan inte tvinga honom att kalla henne för något som betyder mamma. Det säger han bara till sin egen mor. ”Varsågod”, säger Vidar och ger Amir en hel sked när ytterdörren slår igen. Först vill han inte äta soppan som Gunvor har lagat, men sedan inser han att han behöver mat för att orka. ”Vad har du gjort?” frågar Vidar. ”Ingenting”, svarar Amir och tänker att hon säkert har bett Vidar att lura ur honom saker. Det är bäst att hålla tyst och följa order. Alla order utom att kalla henne det. ”Jag kan ge dig ett gott råd om du vill”, säger Vidar. Amir nickar. Ett råd kan han lyssna till även om han inte tänker följa det. ”Gör som hon säger. Det blir lättare då.” 21
I_Domd.indd 21
2014-01-31 11:38
Det gnisslar till. Ett rostigt gångjärn. Amir ser sig omkring. Lo är inte där. Hon måste ha smugit därifrån. Vidar rusar ut i hallen. ”Stanna Lo!” hör han Vidar ropa. ”Släpp mig”, skriker Lo, drar in snor och spottar Vidar rakt i ansiktet. Vidar sitter gränsle över Lo och håller fast hennes händer. Amir står bara och tittar. Något säger honom att han borde hjälpa Lo. De kom dit tillsammans och även om de inte känner varandra så sitter de i samma båt. Båda blev tvingade att åka hit och båda vill härifrån. Nu har de chansen att rymma. Gunvors man kommer tillbaka i kväll, efter det blir de kanske aldrig lämnade ensamma igen. Lo gör en snabb rörelse som får Vidar att åka framåt. Då knäar hon honom mellan benen. Vidar vrider sig av smärta, släpper Los armar och håller sina händer för skrevet. Lo reser sig och springer. Amir springer efter. Lo är snabb. Mycket snabbare än Amir. Han ser att hon saktar in en aning för att han ska komma i kapp. Grinden är nära, men säkert låst. De får klättra över. ”Stanna!” skriker Vidar efter dem. ”Det är elstängsel!” Amir tvekar. Sedan tänker han på mamma. Fysisk smärta kan inte skada honom. Han ska härifrån. Det blixtrar till och allt blir vitt.
22
I_Domd.indd 22
2014-01-31 11:38
Dömd är den första delen i Amargitrilogin, ett magiskt och spännande äventyr om kampen för frihet.
P A S C A L E VA L L I N J O H A N S S O N
D
et finns ingen rättvisa, det inser Lo, Amir och Vidar så snart de kommer som fosterbarn till gården Himmelsfrid. Gården är allt annat än himmelslik – där härskar Gunvor, eller fostermor som hon vill bli kallad. Hennes uppgift är att göra folk av barn till dömda mördare. Men Amir, Lo och Vidar är övertygade om att deras mammor är oskyldigt dömda, och tillsammans tänker de ta reda på sanningen. Frågan är bara hur de ska ta sig över muren med elstängsel som omringar Himmelsfrid. Kan de få hjälp av magiska krafter? Och vågar de verkligen lita på varandra?
P A S C A L E VA L L I N J O H A N S S O N
I S B N 978-91-29-68905-1
9
O_Domd.indd 1-3
789129 689051
2014-01-21 16:47