9789137129112

Forum-Vindarnas รถ

07-05-22

12.52

Sida 2

Forum-Vindarnas รถ

07-05-22

12.52

Sida 3

Elisabet Nemert

Vindarnas รถ

Forum

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 4

Tidigare utgivning Bortom stjärnan 2002 Den vita liljan 2003 Rovfåglarnas tid 2005

Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm www.forum.se Copyright © Elisabet Nemert 2007 Omslagsbilder: Grekisk målning, Getty Images Kvinna, Emanuelle Purclon/Reunion Omslagsdesign Anna Käll Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Baskerville MT 11/13 Tryckt 2007 hos WS Bookwell i Finland ISBN 978-91-37-12911-2

Forum-Vindarnas รถ

07-05-22

12.52

Sida 5

Till minnet av min far

Forum-Vindarnas รถ

07-05-22

12.52

Sida 6

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 7

Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten; men någon gång brytes det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort. ur ”Det eviga”, Esaias Tegnér

Forum-Vindarnas รถ

07-05-22

12.52

Sida 8

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 9

KAPITEL 1

En

månklar natt ettusenfemhundra år före vår tideräknings början vandrade en ung man på den vida slätten mellan de uråldriga floderna Eufrat och Tigris. Hans namn var Sargon och han var sjunde son till Babyloniens enväldige härskare Nebuko.

Den

fläckiga leoparden lyfte sitt huvud mot vinden, kände vittringen från slätten, från bytesdjuren som släckte törsten i Eufrats sömniga vågor.

Alla hans nedärvda jaktinstinkter vaknade, han spände sina muskler och strök sig mot Sargons ben. Mannen var hans vän, den som såg till att han aldrig behövde hungra och som funnits vid hans sida så långt som hans minne sträckte sig. De två jagade tillsammans, som en kropp flög de fram över markerna.

Ett halvkvävt rop störde leopardens djupa koncentration, rasande svängde han runt och gick till anfall mot en av de män som likt tysta skuggor följt dem i spåret. Mannen skrek i dödsångest när leopardens käkar slöt sig runt hans oskyddade ben och de pilvassa klorna slet sönder hans hud. Männen vid hans sida såg hjälplöst på, de visste alltför väl att det inte stod i deras makt att rädda honom. De tackade Marduk, den högste, för att deras liv hade sparats denna gång.

Sargon vände sig inte om, en slavs liv var inte värt dammet under hans sandaler. Han löpte snabbt vidare, slätten väntade. Där ute fanns jakten, spänningen, dödandet, det enda som för en kort stund kunde stilla hans oro.

Leoparden lämnade sitt blödande offer, med några väldiga språng var han ikapp.

Sargon lät blicken svepa över det platta landskapet, den bördiga jorden, den rika växtligheten. Floden sjöng sin tysta sång och månen smekte jorden med sina strålar. Men Sargon var blind för skönheten i det han såg, som alltid skymde bitterheten och grämelsen sikten.

Varför var inte allt detta hans? Varför hade gudarna låtit honom födas 9

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 10

som sjunde son till Babyloniens härskare? Hans hat mot sina äldre bröder var gränslöst. De som genom en ödets nyck från gudarna stod närmare tronen än han själv. Likt en giftorm ringlade sig avunden runt hans hjärta. Hans värdelösa bröder. Vem av dem kunde mäta sig med honom i styrka och mod? Fanns det någon av dem som utmärkt sig lika mycket i strid som han själv hade gjort? Svaret var lika självklart som luften han andades. Ingen av bröderna kom ens i närheten av honom, Sargon.

Han var den som borde härska den dag då gudarna kallade fadern till sig. Han som var den enda av faderns söner som genom sin mor härstammade från Hammurabi, den störste av Babyloniens kungar. Det var Hammurabi som med sitt svärd kuvat grannstaterna och skapat ett väldigt rike med staden Babylon som centrum. Fortfarande, efter mer än tvåhundra år, stod anfaderns berömda lagtexter inhuggna i sten utanför palatset. Överst på stelen fanns bilden av Hammurabi som tar emot lagarna av Shamash, solens och rättvisans gud.

Var gång Sargon passerade förbi stelen svällde stoltheten i honom. I hans ådror rann samma blod. Sargon visste att de alla, både fadern och bröderna, avundades honom detta släktskap. Under åren hade han intalat sig att det var anledningen till att de tycktes hata honom med en glöd som kunde värma den kallaste vinternatt. Eller var det kanske så att de fruktade honom?

Känslan kittlade skönt. Makt var att inge fruktan och makt var något Sargon åstundade mer än något annat. Makt var för honom livets innersta mening, det enda som var värt att sträva efter, det enda som skänkte honom glädje. Han kunde uppleva denna maktens berusning i jakten, strax innan han satte dolken i bytesdjurets strupe, eller på slagfältet när han såg ångesten inför döden i sin fiendes ögon innan han utdelade det sista hugget. Makten över livet, fanns det något större? Aldrig annars pulserade blodet så hett i hans ådror som i dessa stunder. Det var denna längtan efter att känna dödens andedräkt mot ansiktet som gjort honom till den slagskämpe han var. Han tycktes ständigt utmana döden, söka sig till de platser där striden var som hårdast. Mer än en gång hade Sargon blickat in i dödens kalla ögon, men i sista stund hade den svarte alltid dragit sig tillbaka. Och inom sig visste Sargon att ännu var det inte hans tur.

Han var så övertygad om detta att han gång på gång vågade utmana dödsrikets eviga härskare. Detta övermod hade skapat hans rykte. Han var fruktad men inte älskad.

Sargon var uppvuxen med striden. Babylonien, landet mellan floder10

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 11

na, hans land låg där öppet och oskyddat och tycktes inbjuda till erövringar. Inga hindrande berg, inga djupa, mörka skogar fanns i detta av gudarna annars så välsignade land. Så länge han kunde minnas hade landet fört krig, med sina grannar, med främmande folkstammar som lockades av Babyloniens rika skördar, av den bördiga myllan som fick sitt vatten från alla de kanaler som rann från Eufrat till den lägre flytande Tigris. Hans första leksaker hade varit skarpslipade svärd. Hans främsta lärare hade varit ärrade krigare. Den bokliga bildning han fått, alla de främmande språk han tvingats lära sig, hade tyckts honom som bortkastad möda.

I drömmen hörde han ibland moderns röst som enträget uppmanade honom att gå i Hammurabis fotspår. Men inte i krigaren Hammurabis spår utan i samhällsbyggarens. Han som med sina lagar, sin ständiga kontakt med det stora rikets alla provinser varit till välsignelse för sitt folk.

I drömmen kunde Sargon känna moderns doft. Den doft som väckte plågsamma minnen till liv och som bankade på dörrar han för längesedan förseglat. Sedan moderns död, för många månvarv sedan, fanns det ingen som kunde ana att inom härskarsonen Sargon fanns låsta rum vars gömda innehåll han själv fruktade mer än något annat. Arvet från modern fanns där inom honom, men än så länge bidade det sin tid.

Men denna natt var hans, hans och leopardens. Djuret som han fått när det togs ut ur dess döda mors livmoder och som var den levande varelse som stod honom närmast i livet. Tillsammans sprang de över den vida gräsbevuxna slätten på jakt efter villebråd. För en kort stund vek den gnagande oron undan. Fadern hade låtit meddela att han önskade träffa honom följande morgon och det bådade inte gott.

Havsskummet fräste runt skeppets stäv när det i rasande fart närmade sig hennes lilla farkost. De svarta seglen slog i vinden och likt väldiga drakvingar tycktes de sänka sig över henne och lägga världen i mörker. Iskylan spred sig i hennes lemmar när hårda händer slet upp henne från den solvarma durken. Den fräna stanken från otvättade kroppar stack i hennes näsborrar. Smärtan skar i hennes handleder när repet gjorde djupa sår i hennes oskyddade hud. De hånfulla skratten slog mot hennes trumhinnor när lystna händer rev hennes kläder i trasor. Hon var fånge hos havsfolket, Medelhavets fruktade pirater.

Med ett skrik vaknade Astarte, badande i svett. Än en gång hade minnena hemsökt henne. Skulle hon någonsin bli fri från dem? Skulle hon 11

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 12

någonsin få njuta av en hel natts ostörd sömn?

Skakande i hela kroppen steg hon upp ur bädden. Hon skulle tvingas vaka in den nya dagen. Hon lyssnade in mot det sovande huset, orolig att hennes skrik väckt Simonides och Wanessa. Men allt var tyst.

På bara fötter tassade hon över det svala mosaikgolvet fram till fönstret. Månen lyste upp den vidsträckta slätten, smekte det vajande gräset som likt vågor böljade i den svaga nattbrisen. Huset låg med fri sikt över staden Babylons skyddande stadsmur och över floden Eufrat som stilla och glittrande rann genom staden. En rörelse ute på slätten, helt nära stadsmuren, fångade hennes uppmärksamhet. Hennes blickar föll på en högrest och muskulös man som med en leopard vid sin sida sprang över slätten. Astarte rös till av obehag. En av härskarens söner – den omtalade Sargon. Historierna om hans blodtörst och grymhet var otaliga. I hans spår löpte en grupp slavar på behörigt avstånd. Hon kunde känna deras skräck och inom sig bad hon modergudinnan att beskydda dem.

Hon om någon kunde förstå hur de kände sig, hur det var att vara utlämnad åt en annan människas godtycke. En människa för vilken ett människoliv saknade all betydelse.

I ett års tid hade hon varit piraternas fånge. Under ändlösa månvarv hade hon varit befälhavarens egen slav. Han hade ägt hennes kropp och de vidrigheter hon tvingats utstå var för alltid inristade i hennes själ. Hans hårda ögon och grymma händer skulle fortsätta att förfölja henne tills hennes jordetid var till ända. Mer än en gång under sin fångenskap hade hon försökt ta sitt liv, men gudarna hade velat annorlunda, och varje gång hade de återfört henne till pinan och skräcken.

Och ändå hade hon inte varit värst utsatt. Hennes skönhet hade räddat henne från att bli hela besättningens byte. Hon hade varit befälhavarens egen trofé. De andra kvinnorna ombord, som likt henne själv blivit rövade från sina hem eller från kapade skepp, hade det värre. Fortfarande ekade deras förtvivlade rop på hjälp i hennes öron. Fortfarande var de fasaväckande synerna när förbrukade kvinnor kastades överbord som avskräde tydliga för hennes inre blick. När piraten, hon vägrade besudla sin mun med hans namn, slutligen tröttnade på henne hade han sålt henne på slavmarknaden på ön Delos. Det hade blivit hennes räddning.

Ett skrik så fullt av dödsångest att hon skälvde till slet Astarte ur hennes tankar. Leoparden hade anfallit en av de försvarslösa slavarna. Ingen kom till hans hjälp. Astarte såg att Sargon inte ens vände sig om. En röd vrede och ett brinnande hat fyllde henne.

12

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 13

Snabbt klädde hon på sig och sprang ut ur rummet nerför trappan till slavarnas sovutrymmen. Hon skakade liv i Sarius, den väldige slav som likt en trogen vakthund var hennes skydd och hennes vän. I några korta ordalag berättade hon vad som hade hänt, förklarade att de måste se om mannens liv gick att rädda. Hon bad honom ta med sig ytterligare en av husets slavar och en bår att bära mannen på.

Sedan trampade hon otåligt runt ute i den kringbyggda trädgården och väntade på att männen skulle bli klara. Det tycktes henne som en evighet innan Sarius och en yrvaken Riki äntligen uppenbarades med en bår mellan sig. Astarte kände inom sig att mannen på slätten fortfarande var vid liv men att hans tid höll på att rinna ut.

De sprang genom Babylons gator mot den närmaste stadsporten. Hon förklarade sitt brådskande ärende för vakterna men de vägrade hårdnackat att öppna portarna. Astarte var nära att skrika av vanmakt. Med ett ryck slet hon av sig sitt halssmycke, ett vackert arbete i guld med inlägg av lapis lazuli, och gav det till en av vakterna. Utan att ändra en min slog mannen upp portarna.

Först sprang de planlöst runt i cirklar, det höga gräset gjorde det svårt att lokalisera den skadade mannen. Det var först när Astarte tvingade sig själv att stanna upp och lyssna ut i natten som ett svagt kvidande nådde henne och kunde leda deras steg.

Astarte knäböjde bredvid den liggande gestalten. Hon ryckte till när hon såg hur ung han var, inte stort mer än en pojke. Deras ögon möttes och hon såg att hans blick var tom, tömd på allt hopp. Han hade redan börjat vandringen ner till dödsriket.

Hans högra ben var uppfläkt och blödde ymnigt. Hans bål var sargad av blodiga klösmärken. Astarte talade lugnande till honom medan hon slet av sig sin huvudduk och knöt den hårt om hans ben för att stoppa det värsta blodflödet. Hon besvor honom att inte ge upp, att be himlens gudinna Inanna om kraft att stå emot mörkret som kallade honom till sig.

När Sarius och Riki lyfte upp mannen och försiktigt placerade honom på båren svimmade han av smärtan. Skyndsamt begav de sig hemåt.

Först nu slappnade Astarte av, först nu började hon fundera över konsekvenserna av sitt handlande. Hur skulle Simonides och Wanessa reagera?

Simonides var utsänd av kung Minos på Kreta för att befästa och utöka handeln mellan de båda länderna och det var naturligtvis av yttersta vikt att han inte gjorde något som störde kontakten med Babyloniens härskare Nebuko. Och vilken rätt hade Astarte att försätta Simonides i 13

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 14

denna situation, att under sitt tak ge skydd åt en slav som Nebukos son valt att lämna åt sitt öde? Hon, som hade Simonides och Wanessa att tacka för allt, de som hade gett henne livet tillbaka.

Men hon hade inte kunnat handla annorlunda. En medmänniska höll på att dö inför hennes ögon. Men tvivlet ansatte henne där hon hastade fram på Babylons sovande gator.

Sin Tammun såg ut över den befästa staden, över myllret av hus, gränder och gator som trängdes innanför de höga murarna. Endast Eufrats mörka vatten som glittrade i månljuset gav andrum åt själen. Från sin upphöjda plats i Marduks tempel, högst upp på den enorma ziqquraten, tyckte Sin Tammun att han svävade mitt emellan himmel och jord. För att komma nära gudarna var människorna tvungna att höja sig över den platta slätten. Så mycket möda, så många böjda ryggar som krävts för att bygga denna väldiga höjd till Marduks ära, till Babyloniens mäktigaste gud. I detta berglösa land hade folket i Babylon byggt denna terrasserade koloss av soltorkad lera och av tegel, som i storlek kunde tävla med Egyptens pyramider. Resande, som med egna ögon skådat dessa väldiga egyptiska gravmonument över avlidna faraoner, hade berättat för honom att Babylons ziqqurat, eller Babylons torn som det kallades i folkmun, var minst lika imponerande.

Sin Tammun betraktade himlakropparnas vandring över himlavalvet.

Han läste i himlens bok och i offerdjurens inälvor för att avtäcka vad framtiden bar i sitt sköte. Han var härskarens siare och magiker och Nebuko företog sig ingenting utan att först rådfråga honom. Det var ett tungt ok att bära. Sin Tammun visste oftast vad härskaren ville ha för svar och det var inte alltid som han kunde ge det. Följande dag skulle Nebuko fråga honom om tiden var inne för ett fälttåg mot grannen i öster. Allt talade emot det, offerlammets inälvor hade denna morgon varit fulla av krälande maskar och planeten Mars var i ett ogynnsamt läge. Härskaren skulle inte bli glad. Sin Tammun hade sett hur rastlösheten och ivern att få ge sig ut i ett nytt krig hade växt för var dag i Nebukos sinne.

Sin Tammun befarade att Nebuko skulle vända sig till någon av hovets övriga siare, som för att behaga härskaren mer än gärna sade det han önskade höra. Det gjorde honom inte längre något, det att andra med alla medel försökte utmanövrera honom. Ett liv nära makten hade gjort honom trött, trött och desillusionerad.

Sin Tammuns vagga hade stått i en liten by i rikets norra utkanter. Till 14

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 15

synes lite utslängd på måfå låg hans hemby där omgiven av bördiga jordar och sanka träskmarker. Han var född med gåvan att skåda in i framtiden, himlakropparna och inälvorna var bara redskap, ett hjälpmedel och ett skydd för tvivlarna. Hans förmåga att förutsäga kommande olyckor hade räddat byborna undan överraskande anfall från främmande folkstammar från bergen i norr. Och hans rykte spreds med den talande vinden över tvåflodslandets vida slätter.

Blott elva år gammal hade han kallats till härskaren, Nebukos far, för att tjäna honom. Sin Tammun kunde fortfarande efter alla dessa år återuppleva den smärta han känt när de beväpnade männen red in i hans by och meddelade att landets kung önskade honom vid sin sida i Babylon.

Deras anförare fick slita honom ur moderns famn. Han hade gråtit hela vägen, ända tills Babylons höga murar blev synliga vid horisonten. Staden hade gjort honom stum. Aldrig hade han kunnat föreställa sig något så stort, så mäktigt. Människorna som fyllde gatorna tycktes fler än stjärnorna på himlen. Husen var större, gatorna var stenlagda, affärer med allsköns varor trängdes om utrymmet. Det var ett larm, en kakofoni av röster, en uppsjö av dofter han aldrig tidigare känt. Och palatset dit han fördes var som taget ur en av hans drömmar.

Sin Tammun suckade tungt, så länge sedan det var, nästan en mansålder hade förflutit sedan han tvingades lämna sin hemby. Han närmade sig sitt livs aftontimma och han såg fram emot att en sista gång få sluta sina ögon och gå in i den eviga vilan. Men han visste att det inte var dags än, en stor uppgift återstod ännu. Men vilken? Svaret gäckade honom.

Ständigt flydde det undan, motstod alla hans försök till tolkning.

Sin Tammun var trött, in i själen trött. Nebukos styre byggde på fruktan och på ständiga krig. Krigen hade förvisso alltid funnits, men människornas liv hade aldrig tidigare varit så genomsyrade av fruktan. Babylonien låg där likt en öppen famn med få naturliga försvarslinjer, genomkorsat som det var av två stora floder och deras många bifloder. Från alla håll lätttillgängligt för fienden. Genom århundradena hade striderna ständigt avlöst varandra, mellan lokala furstar, med främmande horder som bröt in i landet, med plötsligt uppkomna militärmakter som lika plötsligt försvann.

Trots alla dessa omvälvningar och maktskiften hade det stolta arvet från sumererna lyckats överleva. Precis som han själv hade sumererna noga studerat himlakropparna och utifrån deras vandringar skapat den kalender som fortfarande i denna dag var i bruk. En tideräkning som utgick från månens olika faser med veckor bestående av sju dagar och dygn 15

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 16

som innehöll tjugofyra timmar. Sumerernas stora kunskaper i matematik, anatomi och medicin hade vandrat genom släktled efter släktled och överlevt otaliga invasioner. De konstföremål de skapat trollband fortfarande. Nebuko var en dålig förvaltare av detta stora arv. Hans ätt tillhörde kassiterna, ett folkslag som kommit vandrande från nordost. Ingen visste längre var deras ursprungliga hemvist funnits. Intriger och ränker, hat och en blodig kamp om makten mellan sönerna, det var arvet som Nebuko en dag skulle lämna efter sig till sitt folk.

Sönerna ja, Sin Tammun suckade igen. De var som vilddjur, ständigt beredda att flyga varandra i strupen. Av rädsla för att falla offer för sina egna söners strävan efter makt hade Nebuko förgiftat deras sinnen, sått split mellan dem genom att favorisera vissa av dem på de andras bekostnad. De hade alla blivit små i anden, föga lämpade att vara guden Marduks ställföreträdare på jorden med uppdraget att föra människornas talan inför den högste.

Sin Tammun bekymrade sig särskilt för Sargon, den sjunde sonen.

Han försjönk än en gång i sina minnen. För sin inre syn såg han sig själv hålla den helt nyfödde pojken i sina armar och han mindes den obeskrivliga glädje han känt då han fått en vision om det mod, den storhet och den vilja att göra gott som fanns i detta barn. I den stunden hade han varit helt övertygad om att gudarna i sin nåd sänt detta barn till Babyloniens folk.

Aldrig hade han haft så stor anledning att tvivla på sin förmåga som när han lät sina blickar vila på barnet som nu vuxit upp till en ståtlig yngling. Kanske hade det kunnat bli annorlunda om Sargons mor hade fått leva. Men utan henne, utlämnad åt palatsets maktspel och ränker, hade Sargon tvingats bli hård och grym. Ingen kunde tvivla på att hans högsta önskan var att efterträda fadern på tronen. Sin Tammun bad varje afton till Marduk, den högste, att detta aldrig måtte ske. Babyloniens folk var värda ett bättre öde.

Iset, modern till detta olycksaliga barn, hade döpt honom efter den ryktbare semitiske kungen Sargon. Han som tusen år tidigare hade skapat ett väldigt rike och kallats för härskaren över världens fyra hörn. Iset härstammade från amoriterna och räknade släktskap med Hammurabi.

Nebuko hade genom att äkta henne velat skänka sin egen ätt styrka och glans. Men Iset hade dött ung och ryktet gick att hon hade blivit förgiftad på uppdrag av Nebukos första hustru. Men ingen visste säkert.

På härskarens befallning hade Sin Tammun tytt himlakropparnas bud16

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 17

skap om framtiden vad gällde sönerna. Sin Tammun visste att Nebukos kärlek till sönerna var som ett tveeggat svärd, å ena sidan behövde han sönerna för att trygga sin ätts fortlevnad, men å andra sidan såg han dem som rivaler till honom själv om makten i riket. En gång per månvarv förväntades Sin Tammun avslöja för Nebuko vad planeterna viskat om sönernas framtid. Härskaren var inte en man som lämnade något åt slumpen.

Och var gång som Sin Tammun vände sin blick mot stjärnorna och där blickade in i Sargons hjärta så lades världen i mörker. Men aldrig någonsin under de år som Sargon vandrat på jorden hade mörkret runt honom varit så kompakt som nu. Likt en dödsrikets förgård slöt sig mörkret omkring Sargon och skymde Sin Tammuns syn. Det fanns ingen möjlighet att se vilket öde som väntade Sargon, det enda han visste var att det var ont, mycket ont.

17

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 18

KAPITEL 2

Sargon sträckte vällustigt på sig i den mjuka bädden. Nattens jakt hade varit god, en stor hjort som släckt sin törst vid Eufrats strand hade fått sätta livet till. Slavarna hade haft ett styvt arbete med att bära hem den tunga kroppen till palatset. Den unga slavinna som denna natt delat hans bädd såg på honom med skrämda ögon; Sargons sinnesstämning var omöjlig att förutse. Hon darrade i hela kroppen när leoparden lämnade sin plats ute på altanen och lojt närmade sig sängen. Djuret buffade kärleksfullt på Sargon och slickade honom med sin sträva tunga. Sargon strök hans päls samtidigt som han gjorde en otålig gest åt den unga kvinnan. Lättad gled hon ner på golvet och försvann snabbt ut ur rummet.

Länge låg han kvar i den dåsiga sängvärmen, tog emot den nya dagen och försökte lätta på förlåten till de hemligheter den bar på. Vad kunde fadern tänkas vilja honom? Tänk om det var så att han skulle få bli befälhavare över en egen trupp i det kommande kriget med grannen i öster? Kanske hade fadern äntligen sett hans styrka och förmåga att leda andra? Vad hans bröder i så fall skulle avundas honom. För sin inre syn såg han deras rasande ansikten när fadern tillkännagav hans upphöjelse.

Han log ett belåtet leende samtidigt som han delgav leoparden sina tankar. ”Det du, Naramsin, det vore något att kasta i ansiktet på mina kära bröder. Tänk att en gång för alla få sätta dem på plats.”

Sargon såg in i leopardens gula ögon som om han väntade på svar.

En försynt knackning på dörren störde hans angenäma tankar, och ilskan steg häftigt inom honom. ”Jag låter hudflänga den som dristar sig till att störa mig, försvinn!”

Förgäves försökte han återkalla den behagliga känsla han haft tidigare.

Men den vägrade att infinna sig. Istället började en oro komma krypande och fördärvade hans tillförsikt.

Utanför hans dörr rådgjorde de uppskrämda slavarna med varandra.

Vad skulle de ta sig till? Vad de än gjorde så skulle de hamna i onåd och bli bestraffade. Störde de Sargon igen så skulle han bli rasande, men om 18

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 19

de inte gjorde det löpte han risk att komma för sent till mötet med härskaren, och Nebuko var även han snar till vrede. Men innan de hann besluta sig för vilket av alternativen de skulle välja slets dörren till Sargons sovkammare upp. ”Varför har ni inte väckt mig, era värdelösa hundar? Vet ni inte att jag har ett möte med min far? Se så, stå inte där som de idioter ni är. Sätt igång och gör mig i ordning.”

Stillatigande och med nedslagna blickar smög de tre slavarna in i rummet. En av dem började kamma Sargons långa, svarta hår tills det glänste, en annan smörjde in hans muskulösa kropp med väldoftande oljor tills även hans hud glänste. Den tredje slaven hjälpte honom att ikläda sig ett skinande vitt ländkläde översållat med utsökta broderier i blått och grönt.

När slavarna utfört sina uppgifter drog de sig skyndsamt tillbaka och sände en tacksam tanke till Marduk, den högste, för att han vakat över dem och låtit dem slippa bestraffning.

Sargon klev ut på altanen och tog några djupa andetag i ett försök att stilla sin oro. Solen hade gått upp över den vida slätten, över de bördiga åkrarna och flodens djupblå vatten. Babylons fiskare sköt just ut sina rangliga små båtar i böljorna. Sargon såg upp mot den väldiga ziqquratens topp där helgedomen tycktes sväva fritt i morgondiset. Många av Babylons invånare var på väg uppför de monumentala trapporna bärande på offergåvor till Marduk. Inom sig förbannade Sargon slavarna som inte hade väckt honom tidigare, denna morgon hade han velat hedra guden med ett offer och bett om hans beskydd. Än en gång knackade det på dörren men denna gång hårt och bestämt. Det var dags, Nebukos sändebud hade kommit för att hämta honom. Sargon tecknade åt Naramsin att stanna där han var. Sargon var strängt förbjuden att ta leoparden med sig när han besökte palatsets officiella delar eller faderns och brödernas privata rum.

Sargon gick med snabba och bestämda steg genom palatset. Till hans stora förvåning hade mannen som sänts att hämta honom meddelat att han förväntades inställa sig i den stora audienshallen och inte i faderns arbetsrum. Han blev än mer osäker. Vad handlade det egentligen om? I den stunden önskade han inget hellre än att han befunnit sig ute på slagfältet. Där, med döden som ledsagare och med vapen i hand, kände han sig säker. Där var fienden tydlig, där slogs man med blanka vapen och där var makten på hans sida. Här i palatset var han utlämnad åt Nebukos nåd eller onåd. Och fadern var lika oberäknelig och oförutsägbar som en 19

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 20

skallerorm. Hade han gjort något den senaste tiden som misshagat fadern? Han rannsakade sitt minne men fann inget.

Sargon stannade upp, den höga, tunga dubbeldörren som ledde in till palatsets stora audienshall var stängd. Två soldater ur faderns livvakt spärrade likt orörliga stenstoder hans väg. Sargon kände hur skammen färgade hans kinder röda. Detta var oerhört förödmjukande. Han, Nebukos egen son, nekades tillträde och tvingades vänta på tillstånd att träda in i rummet. Rastlöst vandrade han fram och tillbaka. Förnuftet sade honom att fadern gjorde detta för att få honom ur balans, som en kattens lek med råttan, och det han borde göra var att till varje pris försöka behålla sitt lugn. Men allteftersom tiden gick tog känslorna överhanden och han kände hur handflatorna blev fuktiga av nervositet.

Efter vad som tycktes honom en evighet slogs dörrarna upp och en tjänare meddelade att Nebuko nu tog emot honom. Äntligen. Sargon sträckte på sig och ansträngde sig för att försöka se lugn och avspänd ut.

Utstuderat långsamt släntrade han in i det stora rummet. Men han hade all möda i världen att inte avslöja sin förvåning och bestörtning när han lät sin blick svepa över de personer som samlats där.

Längst fram vid rummets bortre kortsida, omgiven av två eldar som brann i höga bronsfat, satt Nebuko på sin marmortron och såg kallt på Sargon när sonen, följd av allas blickar, närmade sig tronen. På varsin sida om fadern satt hans bröder och av deras skadeglada miner att döma var det som nu väntade honom knappast något att eftersträva. Utefter rummets långsidor, mellan alla de höga kolonner som bar upp taket, stod rikets högsta dignitärer och många av palatsets ämbetsmän. I ögonvrån såg Sargon att till och med Sin Tammun, hovets egen olyckskorp, fanns på plats. Sargon föll på knä framför Nebuko och kysste hans framsträckta hand där härskarens sigillring blänkte. ”Ni önskade tala med mig, far.”

Nebuko betraktade sin son, den sjunde i raden och den ende av sina barn som han i grunden fruktade. Sargon var alltför lik honom själv, lika äregirig, lika berusad av makten. Men där fanns också något annat, något som var än mer skrämmande. Arvet från modern, från den kloka, medkännande Iset, rättvisans försvarare. Denna sida hos sonen hade han lyckats undertrycka så mycket att Sargon själv knappt var medveten om att den fanns där.

Nebuko lät blicken glida över sonens långa vältränade kropp där musklerna spelade under den glänsande huden. Det tjocka ebenholts20

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 21

svarta håret som flöt ner över hans breda rygg. Sargons ansikte, så likt hans döda mors, med de stora mörkbruna ögonen, den raka näsan, den fylliga munnen. Sonen hade vuxit upp till en mycket vacker man. Det stack till inom honom av avund, tänk att få vara så ung, att ha ett helt liv framför sig.

Nebuko visste inom sig att Sargon var den av hans söner som var mest lämpad att överta makten i riket den dag då guden Nergal kallade honom till dödsriket. Men han visste också att Sargon aldrig skulle ha tålamod att vänta så länge. Så länge Sargon fanns i Babylonien gick han själv inte säker. Visserligen hade hans spioner ännu inte kunnat finna några belägg för att Sargon börjat intrigera för att störta honom, men ingen, inte ens Sin Tammun, visste vilka planer sonen smidde i hemlighet.

Nebuko njöt av att känna hur nervös och osäker Sargon var och hur allas uppmärksamhet var fokuserad på honom själv. Han harklade sig. ”Som ni alla vet så har Babylonien alltid eftersträvat att stå på vänskaplig fot med sina grannar och med andra mäktiga riken. På grund av illasinnade angrepp från främmande folkslag har vi gång efter annan tvingats att med vapenmakt försvara våra gränser. Vårt utsatta läge, här på slätten mellan de stora floderna, gör att det är mycket viktigt för oss att ha starka allierade. Och det mäktigaste riket i världen, vid sidan av Babylonien, är Egypten. För att ytterligare stärka banden mellan våra länder har farao Thutmosis II och jag bestämt att en av mina söner ska ingå äktenskap med Nofret, en av faraos döttrar. Och jag har efter moget övervägande kommit fram till att det är du, Sargon, som ska få den stora äran att bli länken mellan Babylonien och Egypten.”

Sargon kände sig fullständigt förvirrad. Faderns erbjudande var ju helt fantastiskt, han hade valt honom framför sina övriga söner och det måste ju anses som en stor ynnest. Men hur kom det sig då att han bara kunde läsa triumf och skadeglädje i brödernas ansikten?

Nebuko hade gjort en paus och han studerade noga sonen. Belåten kunde han konstatera att Sargon slets mellan hopp och fruktan. Han fortsatte. ”Dessvärre är det nu så att Thutmosis är en farao helt utan makt. Den som styr Egypten med järnhand är hans gemål Hatschepsut. Och denna makthungriga kvinna vägrar att skiljas från sin dotter och ställer som villkor för att detta giftermål ska bli av att paret bosätter sig i Egypten. Vår lott som härskare kräver att vi aldrig får sätta oss själva i främsta rummet, rikets väl går före allt annat. Och därför …” Här gjorde Nebuko ännu en 21

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 22

paus. Tystnaden i rummet ekade i Sargons öron. ”Därför har jag, hur mycket det än smärtar mig att behöva skiljas från en av mina söner, sett mig nödsakad att gå med på Hatschepsuts krav.

Och jag utgår givetvis från att du, Sargon, inser vilken stor ära som har vederfarits dig när du nu ska få äkta faraos dotter. Som varande min son förstår jag att du inser hur viktigt det är för ditt land att du ingår detta äktenskap och att du med glädje och tacksamhet avseglar till Egypten så snart förberedelserna för din resa är klara. Under alla omständigheter bör du vara redo att lämna Babylonien innan nästa fullmåne infaller. Nu kan du gå.” Nebuko vände sig demonstrativt till sin skrivare och bad honom redogöra för nästa ärende.

Sargon reste sig och gick som i dvala ut ur rummet. Han var landsförvisad. Fadern hade på ett utmanande skickligt och oantastligt sätt gjort sig av med honom och det fanns inget, absolut inget som han kunde göra åt det. Makten hade talat.

Den beska drycken pressades in mellan hans torra läppar. En mjuk röst bad honom enträget att försöka svälja vätskan, den skulle dämpa hans plågor. Han pressade ner några droppar för att tillmötesgå den vänliga rösten och snart kände han hur smärtorna tonade bort. Med en kraftansträngning försökte han öppna ögonen samtidigt som han stålsatte sig inför den syn som skulle möta honom. Var han i dödsriket? Det måste vara så, inget annat var möjligt. Sargons leopard hade tillfogat honom dödliga sår. Säkert var det så att hans sargade kropp fortfarande låg kvar däruppe i de levandes värld, medan hans själ färdades över underjordens svarta flod.

Men hur kom det sig då att han ännu kunde känna smärta, höra en mänsklig röst och känna den bittra smaken på sin tunga? Det klara dagsljuset stack honom i ögonen och gjorde honom för några ögonblick oseende. Men sakta trädde konturerna av ett rum fram, en helt litet rum, enkelt men vackert möblerat, med vitkalkade väggar och ett glänsande mörkgrönt mosaikgolv. Tre personer fanns i rummet. En man och en kvinna, båda i medelåldern, stod och såg på honom med medlidsamma blickar; de utstrålade vänlighet och den självklara pondus som rikedom och en hög ställning ger. Men den person som fick hans hjärta att skälva till var den unga kvinna som satt vid hans bädd. Hennes långa svarta hår föll i mjuka lockar ända ner till den smala midjan, de stora mandelformade ögonen var fyllda av oro. Den utsökt formade munnen uttalade ord 22

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 23

han först inte förstod, då hon inte talade hans eget tungomål utan Babyloniens förhatliga språk. När det så småningom gick upp för honom att hon frågat om hans namn och varifrån han kom fann han endast orden på sitt eget språk. ”Jag heter Leonidas och jag hör hemma på Kreta, vindarnas och guden Zeus egen ö. Jag är, eller snarare var, sjöman i kung Minos tjänst innan jag föll överbord i en drabbning med pirater, Medelhavets förbannelse, och blev tillfångatagen. Piraterna förde mig till slavmarknaden på Delos där jag såldes till en uppköpare från Babylonien.”

Astarte drog häftigt efter andan, den sårade unge mannen var kretensare, en av Simonides egna landsmän.

Varken Simonides eller Wanessa hade kommit med något klander när hon tidigare samma morgon berättat om nattens händelser men hon hade sett oron i Simonides ögon.

Astarte hade låtit bära den sårade mannen till sitt eget rum där hon efter bästa förmåga hade rengjort hans sår och försökt stilla hans plågor.

Leoparden hade slitit upp djupa revor över mannens lår och bål. Med hjälp av Sarius hade Astarte stillat blodflödet och behandlat med en läkande salva gjord på ringblomma. När morgonrodnaden kom vandrande över himlen från öster hade hon med bävan gått in till Simonides och Wanessa som låg i sina sängar, ännu ovetande om att en av Sargons slavar fanns i deras hem. Och nu visade det sig att denna slav var en av Simonides egna landsmän. Inom sig tackade Astarte den stora modergudinnan för att hon som alltid höll sin vakande hand över henne.

Simonides föll ner på knä bredvid Leonidas och fattade hans slappa hand, Astarte såg att han hade tårar i ögonen. ”Du är välkommen i mitt hus, Leonidas. Här kan du känna dig helt trygg och vi ska se till att du får den bästa vård som står att finna. Mitt namn är Simonides och även jag är kretensare, anställd av kung Minos för att tillvarata hans intressen här i Babylonien. Det här är min hustru Wanessa.” Han pekade på hustrun. ”Och den unga kvinnan vid din sida är vår fosterdotter Astarte. Det är henne du har att tacka för ditt liv. Kung Minos har alltid månat om sina undersåtar och han skulle tycka mycket illa vara om jag inte gav dig en hjälpande hand.”

Leonidas vågade först inte tro att det han hörde var sant. Hoppet hade redan hunnit lämna honom när gudarna äntligen hade hörsammat hans förtvivlade böner. Han hade i sin nöd vänt sig till den stora modergudinnan, hon som fanns i träden, i stenarna, i Kretas gröna lundar, och till 23

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 24

den mäktige guden Zeus. Guden som av sin mor Rhea gömdes i en grotta på berget Ida på Kreta för att han inte skulle dödas av sin far Kronos som fruktade att sonen skulle ta makten över världen ifrån honom. Till dem hade han sänt sina böner och de hade fört dessa människor i hans väg. Mannen som hette Simonides tog åter till orda. ”Det är snart dags för mig och min familj att återvända till Kreta, mitt uppdrag är i det närmaste slutfört. Och då, Leonidas, tar vi dig med oss tillbaka. Men tills den dagen randas då vi går ombord på båten som för oss uppför Eufrat så håller vi dig dold här i huset. Babylon har många ögon och jag vill inte irritera härskaren i onödan. Jag lovar dig att du kommer att få återse Kretas höga, snöklädda berg, de gröna dalarna där blommorna prunkar och det azurblå havet som så mjukt famnar vår ö.

Men säg mig, var på Kreta har du ditt hem?”

Att få höra sitt eget hemlands språk, att få vara bland landsmän, att få bli behandlad som en människa och inte som en tingest utan värde, överväldigade Leonidas. Han kände hur tårarna rann nerför hans kinder.

Han grät så att han skakade och smärtan skar åter genom hans sårade kropp. Astarte talade lugnande till honom och torkade hans tårar med ett mjukt tyg som doftade svagt av salvia. Sakta stillades hans gråt och rösten bar. ”Min familj bor i Amnisos, Knossos egen hamnstad.” ”Då bor vi helt nära varandra.”

Simonides reste sig och tecknade åt Wanessa att det var dags att gå. ”Jag arbetar i palatset i Knossos och vi bor i en villa alldeles intill palatset. Men nu måste du vila och samla dina krafter så att du orkar med resan tillbaka till Kreta. Vi lämnar dig i Astartes vård.”

Leonidas såg långt efter den kraftige mannen som med sina ord skänkt honom livet, livet som fri kretensare tillbaka. Han skulle få återvända hem, få återse sin familj, åter få känna vindarna från havet smeka sitt ansikte. Och detta var den unga kvinnan Astartes förtjänst. Leonidas såg på henne där hon satt vid hans sida och med varsamma händer på nytt rengjorde hans sår. Hon hade på något mirakulöst sätt kommit till hans räddning. Vilket mod måste inte bo i hennes späda kropp. Vad var det som hade förmått henne att rädda livet på en obetydlig slav som härskarens son lämnat att dö? Leonidas vände sig med stor möda mot Astarte och försökte fånga hennes blick. ”Säg mig, vem är du egentligen? Jag hörde att du är fosterdotter i detta hus men din grekiska har en annan klang än hos mannen som heter 24

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 25

Simonides. Varifrån kommer du? Och vad var det som fick dig att utmana Sargon genom att förbarma dig över mig?”

Astarte log ett sorgset leende och hennes blick tycktes förirra sig i fjärran. Orden kom först stötvis som om hon fick tvinga fram dem och Leonidas insåg att hans frågor rört vid oläkta sår i hennes inre. Han ångrade sina frågor och bad henne enträget att inte ge honom några svar som skulle orsaka henne smärta. Men hon tycktes oförmögen att höra vad han sade, hon var redan förlorad i sina minnen. ”Jag föddes på Cypern, närmare bestämt i staden Paphos som är belägen vid öns sydvästra kust inte långt från Petra tou Romiou, klippan bland vågorna där gudinnan Afrodite föddes ur havets skum. Om Kreta är Zeus ö så är Cypern kärleksgudinnan Afrodites egen ö. Men jag har alltid främst vördat den stora modergudinnan och det är till henne jag har bett både i glädje och i sorg.

Min far var en välbeställd köpman. Han handlade med Egypten, Palestina och Syrien och naturligtvis med minoerna, som vi benämner folket på kung Minos Kreta. Inget barn kunde ha haft en lyckligare barndom än min. Jag var den yngsta av tre döttrar och jag blev mycket bortskämd.

Min far hade önskat sig en son som en dag kunde ta över hans affärsverksamhet, men gudinnan hörsammade inte hans bön och han accepterade till sist sitt öde. Min mor hade då fått fem missfall.

Istället beslöt han sig för att ge mig alla de lärdomar han tänkt skänka till en manlig arvinge. Jag fick lära mig att läsa, att skriva och att räkna.

Min far tog mig med på sina resor och jag fick då tillfälle att lära mig flera språk. Han lärde mig hur varor byttes mot varor och hur vindarna vandrade över havet. I min lycka såg jag bara mig själv och jag var blind för att mina systrar kände sig åsidosatta och att avunden urholkade dem.

Och när de sedan gifte sig så överförde de detta gift till sina makar. När jag idag blickar tillbaka på det som har varit ser jag klarare och jag klandrar dem inte. Min far favoriserade mig på deras bekostnad, det var så.

Och det skulle komma att stå mig dyrt.

Till min oerhörda sorg drabbades min far av en sjukdom som tycktes äta upp honom inifrån. Inför mina ögon tynade han bort och hans plågor var stora innan modergudinnan lät honom nedstiga i dödsriket. Efter min fars död var det som om all kraft rann ur min mor. Hennes livsgnista slocknade och hon var otröstlig. Hon vägrade att både äta och dricka och inget vi sade eller gjorde kunde få henne att stanna hos oss. Likt en 25

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 26

blomma i öknen vissnade hon ner och somnade in. Men hon dog med ett leende på sina uttorkade läppar. Jag vill tro att när hon kom ner till floden Styx och Charon skulle ro henne över till Hades, då såg hon min far stå där på andra sidan det mörka vattnet och vänta på henne.

På mycket kort tid hade jag och mina systrar förlorat båda våra föräldrar och min tillvaro låg i spillror. Men jag skulle komma att förlora mer. Allt uppdämt hat, som mina systrar burit med sig under åren men dolt så väl, vällde nu fram och hotade att dränka mig. Deras äkta män tog över ledningen av min fars företag och jag fråntogs alla de arbetsuppgifter som varit min stolthet och glädje. Jag blev en illa sedd gäst i mitt eget hem. Ett hem där mina systrar nu styrde och ställde.

Från att ha haft allt kändes det nu som om jag stod tomhänt och utan det skydd och den omvårdnad som jag hade tagit för självklar. Det fanns inte längre någon i detta livet som älskade mig och i och med att jag inte längre hade några arbetsuppgifter var jag ryckt ur mitt sammanhang. Jag hade inte ens ett hem som jag kunde kalla mitt längre och jag sjönk ner i självömkan och bitterhet.

Men ännu ett dråpslag väntade mig. Bland familjens bekanta fanns en man som jag föraktade djupt, något som jag inte gjort någon hemlighet av. Han var till åren kommen och mina föräldrar hade lärt mig att vörda den vishet som åldern för med sig. Men i hans fall var det omöjligt. Han var känd för sin hårdhet och mer än en gång hade jag hört hur hans hustru gråtit i min mors armar och beklagat sig över ödet som dömt henne att leva med denne man. Den stackars kvinnan var nu död, modergudinnan hade sett hennes kval och befriat henne från oket. Och mannen såg sig utan dröjsmål om efter en ny hustru att plåga. Hans val föll på mig, och mina systrar och deras män accepterade med glädje hans erbjudande väl vetande att mitt liv därmed skulle bli en mardröm. De hade äntligen fått sin eftertraktade hämnd.

Jag trodde då att jag hade drabbats av den värsta olycka som kunde läggas på en människas axlar men det skulle snart visa sig att jag hade fruktansvärt fel. Ödet hade värre prövningar i beredskap åt mig.”

Astarte tystnade och Leonidas såg hur smärtan gjorde hennes annars så milda ansikte hårt som en mask. ”Den dag då mörkret oåterkalleligt slukade mig vaknade jag i gryningen jagad av min ångest inför framtiden. Jag smög mig ut ur huset och ner till stranden där vi hade en liten båt. Jag rodde ut i den skimrande gryningen och gled över den alldeles blanka och klara vattenspegeln. Jag 26

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 27

blickade ner i det blågröna djupet där mångfärgade fiskar bekymmerslöst simmade omkring och njöt av sin vackra undervattensvärld, och mitt sinne stillades. Jag lade mig ner i båten och såg upp mot den svindlande blå himlen. I tanken vandrade jag till den plats i Paphos där vi tillbad den stora modergudinnan. På Cypern bygger vi inga helgedomar som här i Babylonien utan vi tillber gudinnan ute i det fria med himlen som tak och med de heliga träden som skyddande väggar. Jag tänkte mig hur jag nedanför det runda altaret lade en liten tjurstatyett som offergåva, och jag knäböjde och bad innerligt modergudinnan att befria mig från det öde som mina systrar lagt på mina axlar. Och Leonidas, jag blev bönhörd.

Men inte på det sätt som jag hade hoppats på.

Båtens mjuka rullningar och solens varma smekningar vaggade mig till sömns och medan jag var djupt försjunken i drömmar drev båten allt längre ut till havs.

Jag väcktes abrupt när min båt stötte emot något hårt och när jag öppnade mina sömntyngda ögon var mörkret över mig. Ett stort, svart segel skymde solen och hårda händer grep om min kropp. De händerna har du också känt på dig, Leonidas. Ett piratskepp hade upptäckt min lilla farkost och jag blev precis som du havsfolkets fånge. Men till skillnad från dig tvingades jag att stanna kvar hos dessa varelser, som inte förtjänar att kallas människor då de har glömt allt vad godhet och medmänsklighet är.

I tolv långa månvarv levde jag på detta skepp innan piraterna förde mig till slavmarknaden på Delos.”

Astartes röst bröts, hon grät tyst. Leonidas smekte tvekande hennes arm. Han ville så gärna trösta men ibland räcker orden inte till. ”För mig var Delos världens avgrund, Astarte, dess allra djupaste och svartaste hål. Och om det som hände dig bland piraterna var värre, då räcker inte mina sinnen till att förstå vad du där fick utstå.”

De satt tysta en lång stund, osäkra på hur de skulle gå vidare. Sedan fortsatte Leonidas. ”Det är för mig obegripligt att guden Apollon kan tillåta denna vidriga hantering på den ö som sett honom och hans tvillingsyster Artemis födas. När vi fösts in i en av de stora inhägnader där vi förvarades likt mänsklig boskap tills det var dags för oss att säljas, berättade en av mina olycksbröder historien om Delos för mig. Vill du höra den?”

Astarte nickade. ”Om du orkar så vill jag gärna höra den.” ”Zeus, den mäktigaste av Olympens alla gudar, hade låtit sina ögon vila på den gudomliga Leto. Under de heliga träden hade han lägrat hen27

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 28

ne och hon blev havande. Men Zeus hustru, gudinnan Hera, blev rasande av svartsjuka. Fylld av hat mot Leto avkrävde hon ett löfte av varje plats på jorden, ingenstans skulle Leto få föda sitt barn. Ingenstans på jorden fanns det land, den ö som vågade trotsa Hera och bereda Leto husrum. Och Zeus var maktlös inför Heras vrede. Men det fanns en ö, en ö som flöt fritt i havet, rotlös och utan fäste som Hera hade glömt. Och det var den vandrande ön Delos. Där fick Leto äntligen en fristad och i en skyddande lund på ön födde hon sina tvillingar Apollon och Artemis.

Som tack lät Zeus förankra Delos vid havets botten. Ön var inte längre utlämnad åt vågornas nycker, dess ändlösa vandring var tillända. Där, under den brännande solen, utan mat och med vattenransoner som vi likt vilddjur slogs om, försmäktade jag tills jag tillsammans med många andra olyckliga såldes till en uppköpare från palatset i Babylon. Förmodligen samme man som också lade ett pris på din kropp, Astarte.”

Leonidas ord var slut och båda försjönk igen i sina grymma minnen.

Minnen från slavmarknaden, minnen från resan över havet, tätt hoppackade i de kvava lastrummen, vandringen över torra, glödheta slätter och båtresan på Eufrat i den överfulla, stinkande båten. Minnen de delade. Ord var överflödiga. De fattade varandras händer i tyst delaktighet.

Astarte bröt tystnaden. ”När jag i efterhand blickar bakåt kan jag klart och tydligt se att modergudinnan höll sin vakande hand över mig. Du förstår, när vi slavar äntligen nådde fram till Babylon och skulle tilldelas de arbetsuppgifter som vi bedömdes lämpliga att utföra – det var du väl med om själv? – så uppdagades det att jag var läs- och skrivkunnig och att jag behärskade flera språk. Mina kunskaper blev min räddning. Jag placerades i detta hus, hos den kretensiske ämbetsmannen Simonides och hans hustru Wanessa, som precis anlänt till Babylon. Det var meningen att jag skulle bistå Simonides vad gällde enklare skrivarbeten.

Som du vet så finns det inga slavar på Kreta, det är ju ett land befolkat av fria människor, och Simonides och Wanessa behandlade mig som en jämlike. Än närmare kom vi varandra när jag en av de första nätterna i deras hus hemsöktes av mina ständigt återkommande mardrömmar.

I drömmen återfördes jag till havsfolkets skepp, åter plågades mina näsborrar av den fräna stanken från mannen som krävde min kropp och jag skrek i vild skräck. Sarius, den väldige och alltid lika vänlige man som hjälpte till att bära dig hit, kom rusande för att lugna mig. I mitt upprörda tillstånd inbillade jag mig att även han tänkte förgripa sig på mig och 28

Forum-Vindarnas ö

07-05-22

12.52

Sida 29

jag skrek än värre. Mina skrik väckte Simonides och Wanessa som också skyndade till min bädd. Den natten fick de ta del av min historia och i den stunden kan jag säga att jag föddes på nytt. Den natten fick jag ett nytt liv.

Simonides köpte slaven Astarte från palatset och gav henne fri. Och inte nog med det, han och hans hustru upptog mig i sin familj. De är nu de två personer som står mig närmast i livet och de har ersatt den familj jag har förlorat. Men så länge som vi är kvar i denna förbannade stad där fruktan lurar i varje gränd och förgiftar den luft vi andas så kommer mina minnen att fortsätta att förfölja mig. Min längtan efter att få lämna denna plats är utan gräns och jag förstår nu att modergudinnan valt Kreta till mitt nya hemland. Först när jag ser Kretas vita bergstoppar tror jag att ångesten lämnar min kropp. Men en sak har mina prövningar i alla fall lärt mig, Leonidas, och eftersom det varit en mycket dyrköpt lärdom så vill jag dela med mig av den till dig: Var mycket varsam med vad du önskar dig av gudarna, det är högst troligt att du får det du ber om. Och vi små okunniga människor kan sällan avgöra vad som är bäst för oss, vårt synfält är alltför snävt, vår blick alltför skymd. Att våga lägga sitt öde i gudarnas visa händer och ha tillit till deras visdom, det är vad jag har lärt mig. Och att det är i mörkret som vi finner ljusets hjärta.”

Astarte strök Leonidas ömt över pannan, över det mjuka, svarta håret.

Men Leonidas märkte inget. Han sov läkandets sömn och i drömmen red han på vågorna som bar honom hem till Kreta, vindarnas egen ö.

29