9789137131443

Guy Grieve

VILDMARKEN KALLAR

Översättning Jan Malmsjö

Forum

Citat ur Francesco Guicciardini Tankar på sid. 31, Italica, Stockholm 1984, översättning av Paul Enoksson Citat ur William Shakespeare En vintersaga på sid. 177, Gleerups förlag, Lund 1915, översättning av Carl August Hagberg Citat ur William Shakespeare Henrik den femte på sid. 181, Gleerups förlag, Lund 1916, översättning av Carl August Hagberg Citat ur Henry David Thoreau Skogsliv vid Walden på sid. 220, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1982, översättning av Frans G. Bengtsson Citat ur Joseph Conrad Mörkrets hjärta på sid. 221, Lindelöws bokförlag, Uddevalla 2006, översättning av Einar Heckscher Citat ur Jack London Skriet från vildmarken, på sid. 305, Litteraturfrämjandet, Uppsala 1973, översättning av Olov Jonason

Bokförlaget Forum Box 70321 Gamla Brogatan 26 107 23 Stockholm www.forum.se Originalets titel Call of the wild Copyright © 2006 by Guy Grieve Omslagsdesign Anders Timrén Omslagsfoto Getty Images Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med 11/13 Minion Tryckt hos ScandBook i Falun ISBN 978-91-37-13144-3

Till mina båda familjer: den som lät mig åka, och den som såg till att jag kom levande hem.

”Vägens bredd saknar betydelse så och bibelstraffens stränga lydelse. Ödet styr jag själv om än i fjärran länder, själens salighet vilar i egna händer.”

W.E. Henley, Invictus

En hyllning till Jack London Min önskan att få uppleva vildmarken har sina rötter i barndomen och de böcker av Jack London som jag då läste. Hans berättelser sammanfattade den grymma skönheten och mysterierna i norr och då tänker jag främst på Skriet från vildmarken som har inspirerat mig att skriva den här boken. Vår värld har förändrats under de hundra år som gått sedan London skrev sina böcker, ändå har de områden han berättade om knappast förändrats alls. Och det har heller inte den del av människan som känner den rastlöshet som inte kan tillfredsställas av det moderna livets påfund. Inga andra ord beskriver det fenomenet bättre än ”skriet från vildmarken”.

INNEHÅLL

PROLOG DEL 1 1. Hemliga drömmar 2. Knäppgöken träffar redaktionschefen 3. Drömmen blir en plan 4. Väntans tider

DEL 2 5. Ankomsten till Alaska 6. Uppför Yukon utan paddel 7. Den lilla byn vid floden 8. Yukon, den gamle 9. Tiden är inne 10. Mot den stora tystnaden 11. Första lägret 12. Dåren i skogen 13. Den gröna barriären 14. Dagar för Huckleberry 15. En gentleman av den gamla skolan 16. Golvet och sedan ingenting 17. Det tröstlösa fällandet av träd 18. När svartbjörnar ser ut som människor 19. Knuttimmersår 20. En athabaskisk Charles Bronson

DEL 3 21. Ömfotingens koja är hans slott 22. Vintersaga 23. Spår, träd och väldiga djur

9 11 13 20 25 28 31 33 40 49 58 67 73 81 92 99 109 120 132 138 147 158 166 177 179 184 189

8

Vildmarken kallar

24. Doyon 25. Den stora potatissvälten i Alaska

196 201

DEL 4

209 211 216 220 227 237 245 249 255 263 270 275 280 286 293 299

26. Poesi och fi lm 27. När jag blev bushig 28. Mr Kurtz, förmodar jag 29. Mot hundarna 30. Upp med snöankaret 31. En arktisk knäsmäll 32. Den ensamma slädfärden 33. Jul i den gyllene stugan 34. Stöpsörja 35. Athabaskisk frestelse 36. Bradley Scotton och hans fantastiska flygande maskin 37. Hämta jyckarna 38. Vargmantra och legender 39. Jag kommer i ordning 40. Vidare uppför Yukon

DEL 5 41. Fånga dig först en bäver 42. Ömka de små 43. Mitt vinterrike smälter 44. Tunn is och en varghonas död 45. Björnbrädor 46. Hallå där, mannen i kjol 47. Det här berättar jag med en suck

305 307 314 322 329 337 341 346

EPILOG ANTECKNINGAR TACK

353 355 369

PROLOG

Det är Yukons lag att det starka vinner; Det svaga går under, dör och försvinner, Det slöa, orkeslösa och sjuka falla Det är Yukons vilja – den gäller oss alla!

Robert W. Service, ”The Law of the Yukon”, Songs of a Sourdough (1907)

När jag böjer mig ner för att lyfta min överfyllda ryggsäck ser jag ett djupt tassavtryck i den kalla leran. Det hugger till så kraftigt i bröstet att det nästan gör ont och jag behöver ingen handbok för att veta att det har stått en grizzlybjörn just på den här platsen strax innan jag steg i land. Medan jag stirrar på avtrycket anpassar sig min trötta hjärna till verkligheten.

Jag befinner mig i vildmarken, strax söder om Arktis, på en plats där jag kan bli övermannad och uppäten av djur som väger över femhundra kilo.

Jag rör vid de djupa hål där fem klor lämnat sina märken. När jag följer raden av spår med blicken inser jag att björnen försvunnit in i samma skog som jag nu har tänkt göra till mitt hem. Men till skillnad från honom är jag en alldeles färsk nybörjare.

Jag griper tag i ett träd som blekts av översvämningar och drar mig uppför strandbanken mot träden. Jag är genomvåt av svett och omgiven av ett moln av knott. Ryggsäcken är för tung att klättra med och därför kastar jag den över brantens krön så att den landar i en taggbuske innan jag lyfter det ena benet över kanten och vältrar mig upp i grönskan. Jag trampar till ett par växter och står på kanten och tittar tillbaka på mina löjliga avtryck som vinglar hit och dit upp från floden.

Jag står där i några minuter och tvekar att ta de första stegen bort från båtens trygghet och in i den mörka skogen. Kvällen närmar sig och jag vet att jag har nästan två kilometer att gå genom den täta undervegetationen

10

Vildmarken kallar

innan jag är framme vid sjön där jag ska slå läger. I just det ögonblicket skulle jag gärna ha ångrat mig, vridit klockan tillbaka till en tid när livet var tryggt och förutsägbart. Jag tar ett djupt andetag, vänder mig bort från stranden och går mot skogen.

DEL 1 Verkligheten kan förstöra drömmen, Varför skulle drömmen inte förstöra verkligheten?

George Moore

1

HEMLIGA DRÖMMAR

En lakonisk, världstrött men ändå vänlig röst svarar i telefonen. ”The Scotsman, redaktionen. Ni talar med Sonja, vad kan jag hjälpa er med?”

Jag stammar igång som en rostig gammal utombordare en regnig dag. ”Ja, just det … hm … kan jag få prata med Iain? Det här är Guy från våningen under.” Jag hoppas att mitt smarta trick att nämna redaktionschefen vid förnamn ska ta mig förbi dörrvakten, men hon är gammal i gården.

En kort paus. ”Får jag fråga vad du har för ärende till Iain?” Hon måste ha undrat varför en stackare från säljavdelningen ville prata med redaktionschefen för Skottlands äldsta och mest vördnadsvärda tidning. ”Ja … jag undrar bara om han kan tänka sig att träffa mig vid nåt tillfälle?” ”Han är verkligen upptagen just nu, Guy. Får jag fråga vad saken gäller?”

Helst skulle jag vilja berätta för henne att jag håller på att bli galen och nått punkten utan återvändo. Att den enda möjlighet jag ser att befria mig från mitt kontorsfängelse är att bege mig till en av de mest avlägsna och vildaste platserna på jorden där jag kommer att vara ensam och långt från min familj och dessutom löpa den inte obetydliga risken att dö på kuppen. Istället säger jag: ”Ja, Sonja, jag förstår att det här låter

14

Vildmarken kallar

konstigt. Men du kan väl hälsa honom att jag är säker på att han inte skulle tycka att det vore helt bortkastat att offra en stund på mig?”

Hon skrattar. ”Vad har du i kikaren, Guy?” ”Ärligt talat så vet jag faktiskt inte. Men jag har en känsla av att han kanske kan hjälpa mig.” ”Vänta lite.” Så följer en lång paus medan hon granskar hans almanacka. Jag hör telefoner ringa i bakgrunden och funderar på hur arbetsdagarna måste vara för en jäktad och hårt arbetande man som ställs inför en ändlös serie deadlines och det ena mötet efter det andra. Jag hör ett prasslande ljud och Sonja är tillbaka i luren. ”Okej. Kom upp i kväll efter halv sex och vänta. Jag kan inte garantera nåt, men jag är ganska säker på att Iain har tid att träffa dig en stund då.”

Jag håller i telefonluren med båda händerna och får en ovanlig känsla i bröstet: hopp. ”Tack, Sonja. Jag kommer.”

Jag lägger tillbaka luren och tittar upp. Kontorschefen lutar sig fram över mitt skrivbord och betraktar mig med frågande blick. ”Guy, hur går det med kalkylbladet du lovade oss?”

Jag rynkar pannan och hoppas att jag lyckas se effektiv ut och knappar snabbt på tangentbordet. ”Jag håller på med det för fullt, Kris. Går det bra om du får det i morgon?” ”I morgon måste det vara klart, Guy, är vi överens?” Han dröjer sig kvar, ännu inte helt övertygad.

Jag lyckas åstadkomma en glad honnör och hoppas att den ger ett positivt och arbetsvilligt intryck. ”Ja, sir!”

Med lätt rynkad panna återvänder han till sitt kontor.

När det här samtalet ägde rum hade jag jobbat på annonsavdelningen på tidningen The Scotsman i Edinburgh i över fem år. Jag hade arbetat med en mängd uppgifter på tidningen och nått vissa framgångar med nya idéer om hur företaget skulle kunna tjäna mer pengar. År 2002, när jag arbetat halva den tid jag kom att tillbringa på tidningen, bestämde sig en välvillig verkställande direktör – som verkade vara lika osäker på mina framtidsutsikter som jag själv – för att prova om jag klarade en högre befattning inom företaget. Jag befordrades således från min position som enkel säljare och fick den pampiga titeln ”Marknadschef för strategiavdelningen” och ett eget prydligt kontor på översta våningen tillsammans med alla högre chefer. Under en kort tid kändes allt mycket spännande och jag började hoppas att det kanske var början till något

Hemliga drömmar

15

stort. Jag funderade och planerade i veckor och kände mig mycket professionell och chefsaktig i min nya befattning högst upp i byggnaden.

Jag kunde snurra på stolen, knappa demonstrativt på datorn och ägna evigheter åt att rita invecklade diagram som skulle illustrera mina nya och banbrytande idéer. Tråkigt nog var det ingen som förstod sig på diagrammen eftersom min handstil var och fortfarande är alldeles förskräcklig. Ändå höll vi regelbundna möten på mitt rum där jag stolt bjöd folk på kaffe och kakor när de slog sig ner runt sammanträdesbordet av imiterad mahogny.

När veckorna blev till månader började de tålmodiga och mycket överordnade personerna i kontoren på översta våningen undra vad den nye grabben egentligen skulle komma fram till. Trots att projektet var ”konfidentiellt” ryktades det om att jag planerade ett nytt lojalitetsprogram för tidningens prenumeranter som skulle få ett medlemskap i en trädgårdsklubb på köpet. Efter att på något sätt ha övertygat mina chefer om projektets fördelar kastade jag mig över arbetet med liv och lust. I utbyte mot alla nya medlemmar från The Scotsman skulle trädgårdsklubben erbjuda rabatter hos en rad återförsäljare och som en oemotståndlig gåva tänkte jag ge varenda anmäld medlem en gratis ”grävande hund” i porslin med vinddriven viftande svans.

Varje kväll körde jag hem från kontoret med huvudet fullt av grävande hundar och andra storslagna idéer och varvade ner i takt med att jag lämnade staden och närmade mig hemmet vid Scottish Borders. Varje dag reste jag i tre timmar för att ta mig fram och tillbaka till jobbet, men det verkade vara värt besväret för förmånen av att kunna bo på landet och åtminstone behålla illusionen om vårt fria livsval. Jag kom hem precis i tid för att hinna läsa en saga för vår tvåårige son Oscar innan han somnade. Sedan brukade jag och Juliet klämma i oss en sen kvällsmåltid och försökte känna oss unga, lyckliga och fulla av liv. Morgonen därpå vaknade jag tidigt, smög upp ur sängen och tassade runt medan familjen sov, i vetskap om att de skulle vakna utan mig och att de ändå skulle hinna äta upp sina frukostflingor innan jag var framme på jobbet.

Det nya prenumerationsprogrammet startade och blev ett lika omedelbart som färgstarkt fiasko. Mitt kontor var inte längre skådeplatsen för den snillrike unge protegén på väg till maktens svindlande höjder utan istället en förvaringsplats för över tusen kartonger märkta ”Grävande hund”. Företagsledningen ansåg uppenbarligen att de fortfarande hade något slags nytta av mig och skickade tillbaka mig ner på säljavdel-

16

Vildmarken kallar

ningen så diskret som möjligt. Och där började jag drömma om att fly.

Juliet skulle snart föda vårt andra barn och amorteringarna på huset och kreditkortsskulderna var mycket påfrestande för oss. Jag insåg att vi inte var ensamma – nästan alla våra vänner befann sig i samma situation eller värre – men jag kunde inte acceptera tanken på att det var så vi skulle leva våra liv. Det kändes som om alla våra nöjen och allt vi åstadkommit var taget på kredit och att den skulden inte gav mig något annat val än att fortsätta min allt jobbigare resa genom kontorslandskapets helvete.

Jag var en man i min krafts dagar och ändå tillbringade jag åtta timmar varenda dag med att sitta på ett luftkonditionerat kontor och stirra på dataskärmar. Ytterligare tre timmar varje dag satt jag i bilen. Jag kände mig instängd och började gripas av panik.

På lunchrasten brukade jag besöka gymmet på andra sidan gatan, men snart flydde jag från löpmaskinerna och den tillrättalagda joggingmiljön framför de stora speglarna som gick från golv till tak och började en daglig löparrunda utomhus på åtta kilometer. Den turen erbjöd en respit från allt larm och allt självsvärmeri, däribland mitt eget, och blev räddningen för min själ. Jag började kunna känna doften av årstiderna istället för att bara se dem. Jag upplevde smärta i backarna och kyla när regnet och vinden berövade mig känseln i ben och ansikte, och det kändes bra. Mitt i den triviala dagliga kontorslunken gav mig löpningen chansen att återfå kontakten både med kroppen och med naturen och den väckte något inom mig. Först bara som lösryckta tankar, men sedan med ökande allvar. Jag började längta efter vildmarken och ett sätt att leva där jag kunde ta avstånd från förortslivets tristess. Inga varumärken, inga leverantörer, inga kontor, inga tjänstebilar eller ens bonuslöner – bara träd och rymd och chansen att återupptäcka vad det innebär att vara människa och samtidigt få chansen att hitta en ny väg till ett slags frihet för min familj. När jag satt i bilen, vid skrivbordet, joggade på lunchen och sedan satt lite till, var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle kunna fly och vart.

Hemma försökte min hustru förstå vad min längtan egentligen innebar. Hon var också bekymrad över vår livsstil och det faktum att vi trots tjänstebil och ett fint hus egentligen inte ägde någonting och mest trampade vatten, frikopplade från allt som världen skulle kunna erbjuda.

Familjen led av alla de timmar jag tillbringade på jobbet och med att resa fram och tillbaka. Juliet var ensam under större delen av veckan och uppfostrade i praktiken barnen på egen hand. Juliet blev mycket

Hemliga drömmar

17

bekymrad över min växande frustration och kände en fullt förståelig oro inför utsikten att jag skulle överge karriären utan att ha något att falla tillbaka på. Hon förstod inte heller varför jag inte kunde nöja mig med det som trots allt, jämfört med många andra människors situation, var ett mycket bra liv. Ett fint hus, en frisk son och ytterligare ett barn på väg, ett någorlunda jobb – vad begärde jag mer? Ändå insåg hon, innerst inne, att det inte var nog för någon av oss och att det bara var en tidsfråga innan alltihop skulle störta samman.

Under det följande året, från 2003 till 2004, tillbringade jag varje ledig stund både hemma och på jobbet med att försöka ta reda på vilka platser som jag skulle kunna resa till. Jag tillbringade långa kvällar framför datorn och kontaktade människor på andra sidan jorden som skulle kunna hjälpa mig. Redan tidigt framstod Alaska, en av världens sista stora vildmarker med en yta av 1 477 261 kvadratkilometer och en befolkning på bara drygt sexhundratusen invånare som det främsta alternativet. Landet långt uppe i norr hade länge varit föremål för mina fantasier och fått näring av Jack London och Robert Services dikter. Jag lärde mig mer om Alaska via internet och i böcker och träffade folk som bodde där eller som kände landet väl. Från mitt instängda kontor började jag upptäcka ett stort och vilt land, ett område där förmögenheter vunnits och förlorats och där, än i dag, få vågade resa på egen hand. Jag läste skrämmande berättelser om björnattacker och färder över knakande isar och om en fruktansvärd kyla som gjorde människors ansikten kritvita av frost medan de slet med hundspann eller kämpade för att bygga små kojor innan vintern satte in på allvar. Ibland var berättelserna från Alaska enkla och starka, tydliga läxor där läsaren fick följa en man eller kvinna medan de sakta dukade under för elementen. Andra gånger läste jag fantastiska historier om vandringar i månsken över glittrande vidder av is och snö, om enkla läger vid en flodkrök och åsynen av röken som steg mot en klar himmel medan laxen fräste i stekpannan och kaffet kokade över elden. Hjärtat slog en volt i bröstet när jag läste om enstöringar som lärt sig hur vildmarken fungerade och överlevt, lärt sig att tyda stjärnorna och himlens tecken och levt försiktigt i skogarna i norr. De männen var undantagslöst malmletare eller jägare och många av dem blev lika skickliga som Alaskas infödda när det gällde att klara sig i naturen och ofta till och med överglänste dem i fråga om att uthärda väldiga svårigheter. Några trivdes och lyckades i skogarna, medan andra förlorade allt och till och med sina liv.

18

Vildmarken kallar

Under mina utflykter på internet fick jag kontakt med en athabaskisk indiankvinna som arbetade på University of Alaska i Fairbanks.* Först var hon lite försiktig eftersom hon, fullt förståeligt, misstänkte att hon kanske hade med en galning att göra och hon bad mig om namn på folk som kunde intyga att jag inte var det. Mina referenter blev en smula förvånade när de insåg vad det handlade om, men deras vitsord resulterade i att kvinnan satte mig i kontakt med sin bror Charlie. Han bodde tillsammans med sin familj i en liten by vid Yukonfloden i Alaskas inre där han försörjde sig som fiskare och snickare.† Det var rätta delen av Alaska – skogsklädd och mycket glesbefolkad – och han accepterade att bli min lokala kontaktperson. Nu återstod bara ett stort hinder för att jag skulle kunna förverkliga mina planer, nämligen pengar.

Utan sparade pengar och utan möjlighet att belåna huset ytterligare (som jag halvt på skämt föreslog Juliet och som hon, mycket bestämt, vägrade att gå med på) måste jag skaffa kapital på något annat sätt. Juliet hade slutat arbeta strax innan vår andra son, Luke, föddes i maj 2003 och därför vilade familjens försörjningsbörda för tillfället helt och hållet på mig. Jag hade naturligtvis inga planer på att lämna dem medellösa och stålsatte mig inför de svårigheter som väntade. Jag påminde mig om att jag inte var ensam om att vara i behov av ekonomisk hjälp (genom hela historien, från Columbus till Shackleton, har alla äventyrare varit i behov av stöd) och skrev ett antal brev om mina planer och skickade till möjliga sponsorer. Reaktionerna varierade från entusiasm (som dock oftast åtföljdes av en beklagande huvudskakning) till tvivel eller direkta hån.

I början av 2004 hade de flesta av mina potentiella bidragsgivare hoppat av och bara ett par möjligheter återstod. Jag letade förtvivlat efter * Athabaskerna bor i Alaskas inre utmed de fem stora vattenvägarna: Yukon, Tanana, Susitna, Kuskokwim och Copper. Förr var de ett nomadiserande folk som förflyttade sig i smågrupper medan de fiskade, jagade och försörjde sig på fällfångst, men numera finns de i hela Alaska och USA men återvänder i ökad utsträckning för att leva av sina traditionella tillgångar. † Alaskas inre täcker ett stort område söder om polcirkeln, norr om bergskedjan Alaska Range, väster om Kanada, och öster om longitud 154 grader väst.

Den mäktiga Yukonfloden, Alaskas längsta flod, rinner drygt 3 000 kilometer från Labergesjön till Berings hav, rakt igenom regionen. Alaskas inre, Alaska Interior, är 443 406 kvadratkilometer stort med en befolkning på bara 50 000.

Jämför det med Skottland, som har en yta av 78 771 kvadratkilometer och en befolkning på 6 miljoner.

Hemliga drömmar

19

andra alternativ. Det började bli ont om tid och jag kände på mig att det måste ske nu i år, annars skulle det aldrig bli av. Jag visste också att mina dagar på jobbet var räknade och att arbetslöshetens grymma spöke lurade i skuggorna.