9789137133584

En gleby

Sebastian Faulks

En gle by

Översättning Ylva Spångberg

Forum

Tidigare utgivning Fågelsång 1999 Charlotte Gray 2000 På Green Dolphin Street 2003 En människas spår 2007 I djävulens tjänst 2008

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Engleby © Sebastian Faulks 2007 Omslagsdesign Anna Käll Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping med Goudy 11/13 Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13358-4

Till Gillon Aitken

”Det är blott en liten del av livet som vi verkligen lever. Resten är inte liv, utan bara tid.”

Seneca, Om livets korthet, 49 e.Kr.

1 Jag heter Mike Engleby, och jag går andra året på ett urgammalt universitet. Mitt college grundades 1662, och det betyder att det anses modernt här. Kapellet ritades av Hawksmoor eller möjligen Wren, trädgården planerades av någon annan välkänd person. Korstolarna snidades av den enda träsnidare ni någonsin har hört talas om. Båtklubbens kapten tog guldmedalj vid en internationell tävling förra året. (Jag tror att han läser idrott.) Kaptenen för cricketlaget har spelat för Pakistan, men han pratar som prinsen av Wales. Bland lärarna, som kallas ”don”, finns tre universitetsprofessorer, och en av dem var nyligen på radio och pratade om ödlor.

Han går under namnet Don Leguan.

I kväll tänker jag inte sitta på mitt rum och plugga, för folkmusikklubben har sitt veckomöte. Nästan alla killarna på mitt college går dit – inte för musikens skull, även om den brukar vara riktigt bra, utan för att det kommer dit så många tjejer den kvällen. De enda killar som inte går dit är de som pluggar tvångsmässigt eller de som tycker att folkmusiken dog när Bob Dylan gick över till elektriskt.

Det finns en tjej som jag har sett ett par gånger, hon heter Jennifer Arkland. Jag fick veta vad hon heter därför att hon ställde upp i valet till en klubbstyrelse. På affischerna hade kandidaterna små bilder på sig själva, och under namnen och collegen stod det några personliga detaljer. Om henne stod det: ”Historiestipendiat, andra året. Tidigare skolgång Lymingtons läroverk och Sorbonne. Fritidsintressen: musik, dans, filmskapande, matlagning. Vill göra klubben mer demokratisk, med fler kvinnliga medlemmar och fler studiebesök och resor.”

Jag hade sett henne på universitetsbibliotekets kafeteria, där hon brukade vara tillsammans med två andra tjejer från hennes college, en tjock som hette Molly och en bister, mörk flicka vars namn jag inte hade uppfattat. Steve från Christ College eller Dave från Jesus var ofta och nosade i närheten av dem.

9

Jag tror att jag ska ta och gå med i hennes klubb. Det spelar ingen roll vad den är till för, för de är likadana allihop. De heter någonting K, som är en förkortning för Klubb. LabK, LitK, GeoK. Det finns antagligen en hockeyklubb som heter KlubbK. Jag ska ta reda på mer om JenK och sedan gå dit så att jag kan lära känna henne.

Jag fick ett stipendium för att gå på mitt college, och det är det som betalar avgiften; min familj är fattig. Jag tog ett tåg från skolan dagen efter att jag hade skrivit proven och blivit kallad till intervju. Jag måste ha stannat till i London på vägen, men jag har inga minnen av det. Mitt minne är konstigt med sådant. Jag är utmärkt på detaljerna men det är stora hål i väven.

Jag kommer ihåg att jag tog en buss från stationen, men då visste jag inte hur mitt college såg ut. Jag gick runt i staden och hamnade till sist på stationen igen, för jag hade gått ett helt varv. Sedan tog jag en taxi och blev tvungen att låna pengar av portvakten för att betala den. Jag hade fortfarande en pundsedel i plånboken om det blev kris.

De gav mig nyckeln till ett sovrum; det låg vid en innergård dit man kom genom en tunnel under vägen. Jag försökte föreställa mig vad det var för slags student som bodde där i vanliga fall. Jag tänkte mig någon som hette Tony och hade skägg och duffel. Jag gjorde mitt allra bästa för att tycka om det rum och det college som skulle bli mina. Jag fantiserade om att cykla till föreläsningar tidigt på morgnarna med böckerna balanserande på pakethållaren över bakhjulet. Och jag skulle ropa till de andra killarna: ”Vi ses där!” Antagligen skulle jag röka pipa. Antagligen skulle jag ha en flickvän också – en ganska bister läroverkstjej med glasögon, som inte föll alla i smaken.

Egentligen tyckte jag inte om rummet som jag sov i den natten. Det var fuktigt, det var litet och det kändes som om för många människor hade passerat genom det. Det kändes inte tillräckligt gammalt, det kändes varken som sjuttonhundratal eller modernt: det var mer som 1955.

Dessutom hade det inget badrum. Jag hittade ett en trappa upp. Det var väldigt kallt, och jag var tvungen att stå där helt påklädd tills badkaret var fullt. Vattnet i sig var väldigt varmt. Allting i rummet och i trappan luktade en aning av gas och av linoleum.

Jag sov gott, men jag ville inte äta frukost i matsalen för då måste jag prata med de andra som sökte in. Jag gick en bit längs gatan och hittade 10

ett kafé där jag drack svagt kaffe och åt en korvsmörgås som jag betalade med mitt sparade pund. Jag gick in på colleget igen genom stora ingången.

Portvakten var sur inne på sitt fuktiga kontor med ett fotogenelement. ”G12, doktor Woodrows rum”, sade han. Jag hittade det utan besvär, och där satt det en annan kille och väntade utanför. Han såg smart ut.

Till sist öppnades dörren och det var min tur. De var två stycken där inne: en stor skolläraraktig karl som visade mig till en stol och sedan satte sig vid ett skrivbord och en yngre, mager typ med skägg som inte reste sig ur sin fåtölj. Lärarna på min skola hade inte skägg. ”Du skrev bra om Shakespeare. Går du mycket på teater?” Det var den store som frågade. Det lät för mycket som ett vanligt samtal för att vara en antagningsintervju. Jag anade en fälla. Jag sade att det inte fanns någon teater där jag bodde, i Reading.

Jag iakttog honom hela tiden. Så fantastiskt att vara doktor i någonting och bedöma människor och avgöra deras framtid. I en affär hade jag en gång sett en uppsättning bordstabletter med bilder av män i olika akademiska kappor: teologie doktor, filosofie kandidat och så vidare. Men det här var den första jag hade sett i verkligheten. Han ställde ett par frågor till, och ingen av dem var intressant. ”… Eliots poesi. Skulle du vilja göra en jämförelse mellan Eliot och Lawrence?”

Det var den yngre, och det här var hans första bidrag. Jag trodde att han skämtade. En amerikansk banktjänsteman som var intresserad av den anglikanska liturgins rytm och en gruvarbetarson som ville fly från Nottingham, kanske via sex eller via sina plumpa målningar. Jämföra dem? Jag tittade noga på honom men han visade inga tecken på humor, så jag sade något om om hur de använde versmått och försökte få det att låta som om det hade varit en rimlig fråga. Han nickade ett par gånger och såg lättad ut. Han följde inte upp det.

Den store bläddrade igenom mina papper igen. ”Din personliga rapport”, sade han till sist, ”från din lärare … Hade du några svårigheter med honom?”

Jag hade inte märkt av några, sade jag. ”Har du några frågor när det gäller livet på college? Vi försöker få alla att känna sig välkomna.”

Det kändes fel att inte fråga om någonting, det kanske skulle verka som om jag inte brydde mig om det. Men jag kunde inte fråga om något av det som jag verkligen ville veta. I tystnaden hörde vi collegets klocka 11

slå halv. Jag kände hur båda två tittade på mig. Sedan kände jag hur svetten sipprade nedför ryggraden. Jag svettas nästan aldrig i vanliga fall, och det gav mig en idé. ”Hur gör man med tvätten?” ”Vad då?” sade den store barskt. ”Har ni … Ja, tvättmaskiner? Sköts tvätten centralt eller ska jag ta den någonstans eller hur gör man?” ”Gerald?” ”Jag vet inte riktigt”, sade den yngre. ”Alla studenter får sig tilldelade en social handledare”, sade den skolläraraktige. ”En lärare på colleget som kan hjälpa er allesammans med era personliga ärenden och hälsofrågor.” ”Så det är honom jag ska fråga?” ”Ja. Ja, jag skulle tro det.”

Jag tänkte att nu när jag hade brutit isen skulle det kanske vara bra att ställa en annan fråga. ”Och hur är det med pengar då?” sade jag. ”Vad då?” ”Hur mycket pengar kommer jag att behöva?” ”Din hemkommun kommer säkert att ge dig ett stipendium. Hur du använder det är din ensak. Har du några frågor om arbetet?” ”Nej. Jag har läst kursprogrammet.” ”Tycker du att tanken på Chaucer är skrämmande?” ”Nej, jag tycker om Chaucer.” ”Ja, ja, det syns på din uppsats. Jaha, Engle… öh …” ”Engleby.” ”Englebury. Du kan gå nu, om inte … Gerald?” ”Nej, nej.” ”Bra. Då ser vi fram emot att ha dig här i höst.”

Jag förstod inte hur de kunde låta mig gå utan att säga något om hur det hade gått. ”Har jag fått stipendiet?” sade jag. ”Vi ska skriva till din skola i sinom tid. När vi är klara med intervjuerna. Det är ett enastående år.”

Jag skakade hans framsträckta hand, vinkade åt honom som satt och gick ut, nedför ektrappan. Vilka skojare.

På kvällarna river jag loss en kupong ur häftet och tar med den till collegets matsal, som har ritats av Robert Adam. Man måste köpa ett häfte med trettiofem kuponger varje termin; man är inte tvungen att använda 12

dem, men de kontanter man betalar i förskott håller köket igång. Jag har på mig en lång svart kappa över jeansen och tröjan, och på de målade gipsväggarna sitter ljus i hållare. Vi reser oss när en dörr bakom högbordet öppnas och collegets docenter kommer in för att äta middag. Rektorn är en oceanograf som en gång ritade kartor över bergskedjor under vattnet. Han vet hur Australien har suttit ihop med Kina eller hur Ghana en gång svettades i Andernas utlöpare. Jag tror att han föreställer sig att Nya Zeeland har slitit sig loss från Tyskland.

Kristallglasen glittrar i ljusskenet. De dricker vin. Vi dricker vatten, men man får be om öl ifall man vill ha det. Stellings är den ende som gör det. ”Ett glas ale, tack, Robinson”, säger han till den böjde butlern. ”Vill du ha öl, Mike?”

Jag skakar på huvudet. Stellings brygger eget öl i en plastdunk. Han kallar det för SG (förkortning av studentgin: full för en penny, asfull för två) och tvingade mig en gång att dricka det, fast jag blev sjuk av dess kraftiga smak av malt och rå alkohol, som han åstadkommer genom att fördubbla den sockermängd som rekommenderas på sidan av paketet med satsen. Det finns inget badrum i närheten av hans rum, så jag blev tvungen att spy i en vattenkanna av plast ute i trappan.

Ibland äter jag inte middag i matsalen. Jag har hittat ett par ställen som jag tycker bättre om. Ett av dem är en pub på ungefär tio eller femton minuters gångavstånd, på andra sidan av en gräsplan (det finns gott om gräsplaner eller ”pieces”, som de kallas här), längs en sidogata och in på en bakgata. Ölet där smakar mycket bättre än Stellings hembryggda.

Det görs av ett bryggeri som heter Greene King. Någon i familjen King är en berömd författare, sägs det. Här är ljuset dämpat och golvet är av träplankor; de andra gästerna kommer inte från universitetet. De är vad som kallas vanliga människor, även om varje person är för speciell för att vara vanlig. Det är ganska mörkt och folk pratar lågt. Bartendern känner mig, men han tränger sig ändå inte på. Ofta tar jag bakad potatis eller en ost- och skinkpaj, som är kladdig att äta eftersom den smälta osten är seg och det finns så mycket av den mellan lagren av filodeg.

Dessutom dricker jag gin och vermouth, blandat. Jag tycker bättre om röd vermouth än vit. När jag har druckit två eller tre sådana tycker jag att jag förstår världen bättre. I alla fall bryr jag mig inte lika mycket om att jag inte förstår den, jag kan leva med min okunnighet. Efter tre eller fyra 13

känns det som om okunnigheten inte bara är uthärdlig utan på något sätt kanske ädel.

Andra gånger går jag in till centrum. Där finns det en väl upplyst grekisk restaurang där det är pinsamt att bli sedd ensam – men jag tycker om maten: man får moussaka med ris och med pommes frites och med grekisk sallad och pitabröd med oliver och hummus, så det är ett bra ställe att gå till om man är hungrig. Ibland äter jag inte på två tre dagar, så jag behöver ladda upp. Till den här grekiska maten dricker jag vitt vin som smakar toalettrengöringsmedel, och de passar bra ihop.

Dessutom tar jag droger. Jag har provat det mesta. Bäst tycker jag om opium, även om jag bara har rökt det en gång. Det är väldigt svårt att få tag i och innefattar en omständlig procedur med låga och pipa. Jag köpte det av en kille som hade fått det av en docent i modern historia på Corpus Christi som nyss hade varit i Fjärran Östern. Grejen med opium är att det gör lidande och svårigheter omöjliga att föreställa sig. Om man var påverkad av det och någon berättade för en om Zyklon B och att ens föräldrar var döende och om livet på en avdelning för demenssjuka eller om Passchendaele skulle man kanske kunna förstå vad de menade – men bara rent hypotetiskt. Man kanske skulle vara intresserad av den här tanken på ”lidande”, men på ett akademiskt sätt. Jag menar, jag är ”intresserad” av den speciella relativitetsteorin: tanken att det ska finnas en dimension där rymden rullas ihop och tiden förvrängs och man kommer tillbaka från en resa yngre än när man gav sig av är förstås spännande, men den har ingen inverkan på mitt dagliga liv. Det är vad opium gör med lidande: förvandlar det till något av hypotetiskt intresse.

För det mesta röker jag marijuana, som jag köper av en kille som heter Glynn Powers. Jag vet inte var Glynn köper det, men han har flera kilo i det inbyggda sängskåpet i hans lilla rum i det nya Queen Elizabeth-huset, som ligger en kort promenad bortom Fellows’ Pieces (det vill säga en gräsmatta förbehållen lärarna). Huset invigdes av en prinsessa för bara tre år sedan och intill minnesplattan i entrén sitter ett foto där hon står bredvid en av de små cellerna och ler mot rektorn, med sängskåpet synligt bakom dem. Murverket i väggen syns också, för när huset var färdigbyggt upptäckte de att storleken på rummen var mindre än det minimum för en ensam person som bostadsdepartmentet har fastslagit. När de tog bort gipsplattan fick de precis så mycket extra utrymme att det blev lagligt.

I sängskåpet har Glynn en välputsad våg och standardvikter i mässing.

Mene, mene, tekel, ufarsin: du har blivit vägd på en våg och befunnen för 14

lätt. Inte för att jag skulle gräla med Glynn Powers eller säga åt honom att han har några som helst brister. Han har skinnjacka med en tunn frans av tofsar halvvägs ned på ryggen, han har tjockt, välansat skägg och motorcykel. Jag har inget av det. Han läser teknik. Han röker inte själv, och det tycker jag är illavarslande.

Och i kväll är det folkmusikklubb, som sagt. Den hålls i collegets bar, för man kan inte ha folkmusik utan öl – i det här fallet Double Diamond eller Worthington E, full med kolsyra. Brian, den professionella bartender som står där de två första timmarna (därefter tar studenterna över), bjuder på en öl om man kan dricka en på mindre än fem sekunder. Jag har sett det göras.

Vid sjutiden börjar folk på cykel komma dit. Det är randiga halsdukar, jackor, små billiga cigarretter; de flesta killarna har axellångt hår, det mesta av det utvuxet från en tidigare skolpojksfrisyr, så de har fortfarande kvar en bena vid rötterna. Det sitter tryckta affischer på gårdarna och i gångarna mellan dem. Hobgoblin, meddelar de. Avalon. Förband: The Tim Wills/Steve Murray Band. Efter pausen: Lyonesse. Gästband: Split Infinitive.

När det är tillräckligt mycket folk inne i baren går jag in bland dem.

Det här måste väl en gång ha varit en källare. Väggarna är av vitt tegel.

De börjar svettas.

Jag har druckit lite gin på rummet och tagit en Nembutal, som får en att känna sig avspänd. Jag röker en cigarrett. Jag älskar verkligen cigarretter. Jag tycker om den fuktiga väldoften i dem man rullar själv och jag tycker om Rothman’s King Size, med reklamen med en manshand som sticker ut ur en ärm med guldband och greppar tag om en växelspak.

(Varför har piloten eller sjöofficeren fortfarande på sig uniformen i bilen?

Försöker han imponera på en osynlig kvinna? Är växelspaken en symbol?

Borde det i så fall inte vara hon som har handen på den?) Jag tycker om den lilla pappersbiten i paketet, som ett bokmärke i miniatyr, som man drar i så att cigarretterna kommer upp i en liten pyramidform och det blir lättare att ta ut den första. (När jag nu tänker på saken är det här en av de artigaste och mest kundälskande saker som någon tillverkare någonsin har gjort. Att göra sig besväret att vika in den här tunna pappersremsan bara för att rökaren inte ska bli irriterad av att försöka fiska upp den första cigarretten i ett hårt packat paket och ta risken att mosa de andra … Påhittigt, omtänksamt och fullständigt omotiverat efter den första cigarretten, vars frånvaro lämnar plats så att man kan ta upp de 15

andra utan svårighet. En vacker dag kommer någon revisor att räkna ut att den oerhört lilla besparingen att inte ta med pappersremsan multiplicerad med det enorma antalet sålda paket ger företaget möjlighet till en vinst på ytterligare tusen pund om året, och så kommer de att sluta med det. För tusen punds skull.) En annan sak jag gillar med att röka är att låta lite rök slippa ut mellan läpparna och sedan dra in den igen med en snabb och djup inandning. Jag tycker om Gold Leaf, som brukade ha en tevereklam med en man på en bergssluttning med en setter, eller var det en spaniel? Jag tycker om Piccadillys mildhet. Jag tycker om den rostade smaken på Lucky Strike och Chesterfield och hur de där franska cigarretterna träffar en som en blåslampa i svalget när man andas in. Allra bäst är effekten av nikotin kombinerat med alkohol, större än summan av de två delarna.

Jag byter ofta märke. I kväll röker jag vita Kent och känner en trevlig smak av tobak och den röda vermouth som jag köpte i baren. Killen i baren vet inte riktigt hur mycket han ska hälla upp, och det är okej för han har givit mig ett fullt vinglas som jag har lagt is i. Jag ska försöka få det här att räcka i en timme.

På soffor och stolar ligger högar med jackor, och allt eftersom kvällen går och folk börjar dansa hamnar det också tröjor, kavajer och väskor där.

Jag ser Jennifer och Molly och Anne, och jag håller noggrann uppsikt över dem. Avalon har en violinist och en tjej med spikrakt långt hår och en klänning i svart krossad sammet, och hon sjunger med en liten drill i rösten.

Jag föreställer mig att de här folksångerna har rötter långt bakåt i tiden, in i någon muntlig tradition. Jag lägger vissa ord på minnet. ”I have for to say / My own true love, / Is gone far away / In the [ohörbart] lights of noon. / And weep shall I never / Keen no more / ’Neath the mantle of the moon. / So fare thee well and fare thee well / Said the sailor to his lass / For the silver light of the Hebden Down [?] / Has brought us to this pass, kind sir, / Has brought us to this pass.” Det är svårt att höra exakt vad hon sjunger, för trummorna är så höga. Jag tror inte att den första barden föreställde sig en mick insvept i grå filt i bastrummans kropp.

Nu står jag stödd mot en svettig pelare … Jag iakttar. Min kropp har fortsatt stöd. ” ’Neath the mantle of the moon, kind sir …” Jag ska komma tillbaka till musikklubben, till det högljudda och rökiga nuet, men för stunden ska jag släppa loss.

16

Jag har en bil som står på parkeringen utanför Queen Elizabeth-huset, som är reserverad för lärarna. Ibland klistrar portvakterna fast papperslappar med skarpa påminnelser på vindrutan för att hindra mig från att fortsätta parkera där. Jag river loss dem.

Sedan kör jag ut till någon av byarna. De har vägskyltar i form av tre pekande fingrar nedgrävda i grästorven i triangeln där vägarna möts. De har milstolpar som lutar sig lite bakåt in i häckarna, som på somrarna är tunga av hagtorn och hundlokor. De har minnesmärken från kriget (vilkas text jag läser, kanske är jag ensam om det) och kyrkor av tegel och flinta. De har pubar. Framför allt har de pubar, och där kommer inte ölet från metallfat som det gör på collegebaren, kolsyrat genom tillsats av koldioxid som får det att smaka som kemiskt sodavatten. På de här pubarna hälls det icke kolsyrade ölet upp i handpumpar genom en lång, smal slang från källaren och brusar till när det virvlar upp i glaset, kastanjebrunt-bärnstensgult, och sedan sjunker det när handtaget återgår till upprätt läge; sedan väller det fram igen och glittrar upp till kanten när handtaget dras en andra gång; det stannar med ett tunt, vitt skum och får sedan den sista halva påfyllningen, och därefter torkas glasets fot av på barmattan där man låter det stå någon sekund så att ölet får fånga ljuset från de oäkta antika lampetterna på Wheatsheaf, Green Man, Red Lion – ställen dit alla kan gå, där de sociala banden är avskurna så att man är friktionslös, man är ingen.

Låter det som om jag försöker hålla något på avstånd nu? Kanske det, men jag vet inte vad.

Ibland sover jag över i byn, men inte för att jag är orolig för att köra.

De brukar ha ett rum eller två: fuktigt, med överkast i sniljefrotté och ett badrum ute i trappavsatsen. Det är ingen idyll. Jag bryr mig inte om frukosten. Jag vill bara komma ut på vägen. Studenterna har inte tillstånd att ha bil, men jag gick med i en golfklubb som heter Royal Worthington (jag går aldrig dit) och det räckte för att de skulle göra ett undantag. De uppmuntrar sport. Min bil är en buteljgrön Morris 1100, köpt i fjärde hand för 125 pund, och det mesta av det tjänade jag på att jobba på fabrik. Den har aldrig gått sönder, men avgasröret ramlade av en gång och jag blev tvungen att surra fast det igen. Jag kör faktiskt över hela östra England. Sandy, Potton, Biggleswade, Newport Pagnell, Huntingdon, Saffron Walden, ibland ända upp till King’s Lynn eller Lincoln. Man passerar moderna, kommunala bostadsområden, hus vid sidan av vägen, hus i slutet av uppfarter med lagerhäckar.

17

Vilka är de här människorna? frågar jag mig. Vilka i all världen är de?

Jag har golfklubbor i bagageutrymmet och ibland stannar jag och spelar några hål när jag ser en golfbana. För det mesta är klubbsekreteraren ovänlig och greenfeen hög. … Och nu, tillbaka i nuet, har vi de särskilda gästerna Split Infinitive.

Man hör inte ens vad man själv säger här inne. Jag ser hur Jennifer sträcker sig upp mot Nick, som böjer på huvudet och vrålar i örat på henne, men hon drar sig undan och ler och skakar på huvudet för att säga att hon fortfarande inte har hört vad han hade att säga, och han rycker på axlarna som för att säga att det i alla fall inte var viktigt, och det kan jag tro. Molly, Dave, Julia och flera andra människor jag inte känner dansar.

När jag försöker gå fram till baren för att få ett glas till upptäcker jag att mina skor har fastnat. Gummit i sulorna ger ifrån sig ett ljud som av papper som rivs sönder när det lossnar från det genomvåta golvet. Luften luktar öl och svett och Player’s No. 6.

Det är kallt utanför, dit folk i ostrukna t-shirtar går för att svalka sig och känna hur fukten i ansiktet torkar. Ett vinddrag kommer genom den trånga gången och får bröstet att värka. Folkmusikklubben. Det är veckans bästa kväll.

Jag gick på ett möte med JenK häromkvällen. Det hölls i Jesus, där jag aldrig har varit förr. Det var köer med folk som skulle se en pjäs som heter Häxkitteln. Jag tror att varje colleges urkund tvingar det att en gång om året sätta upp antingen Häxkitteln, Tolvskillingsoperan eller Den goda människan från Sezuan. Häxkitteln handlar om en samling amerikanska puritaner som heter Goody ditt och Goody datt, den är full av självrättfärdighet och moderna paralleller. Studenter gillar pjäsen därför att den får dem att känna sig frigjorda.

Jesus är oförsonligt. Om man tappar bort sig när man kommer in är man illa ute. Andra college följer ett mönster: en trädörr innanför en större grind vid trottoaren. Men Jesus är unikt, det är mer som att gå till en skola som ligger på ett eget område. Bredvid en av bollplanerna står en korsvirkespaviljong.

När jag väl hittade rummet på en murgrönsklädd innergård, en sådan som Billy Bunter kanske hade bott vid, var mötet redan igång. Jag smög in lagom till en omröstning om vad vi hade för hållning till Allendes Chile, ifall vi skulle rösta för hjälp till Nicaragua, om avgiften skulle höjas till fem18

tio pence per gång och om detta i så fall skulle innebära vin eller bara, som nu, kaffe och kakor. Jag var för vin, kanske från Chile, men tyckte inte att jag skulle säga det på mitt första möte, särskilt inte som jag hade druckit två Abbot’s Ale på Footballers på vägen för att skölja ned det blå tiomilligramspiller jag tar varje kväll. Sedan kom frågan om sommarens resa och vart den skulle gå. Managua kom tydligen inte på tal, men Paris var en möjlighet. Flera av killarna klagade på att de inte skulle ha råd, och det gjorde de på ett sådant sätt att det fick Jennifer (som hade föreslagit Paris) att låta som Marie Antoinette. En av dem använde ordet ”arbetarklass” om sig själv och orsakade en våg av värme, och jag märkte hur minst två av tjejerna flyttade lite på sig i stolarna, närmare killen som inte ville åka till Paris.

Efter mötet stannade vi kvar och pratade och tog oss igenom kaffet och kakorna. Jennifer var avslappnad och urskillningslöst vänlig hela tiden, trots det där med Paris. Jag undrade hur hennes rum såg ut. Hurdant var hennes liv? Lymingtons läroverk. Bodde hennes föräldrar kvar där? Exakt var låg Lymington? Hon hade på sig ett par nya utsvängda jeans över läderboots och en grå polotröja i något som kunde ha varit kashmir. Egentligen var det inte en polokrage utan kragen var lösare på framsidan, som en del av skärningen, som en liten huva på fel sida. Jag vet inte vad sådant kallas men det blottade huden på halsen, som rodnade lite. Hennes hår var blont och vågigt, men mycket tunt, och när hon lade det bakom örat på ena sidan såg jag ett par små födelsemärken under örat, precis under den gråa kashmiren. Hon samlade ihop papper i sin väska och sade adjö till folk, och väskan var av mörkbrunt läder med en antydan till patronbälte eller Sam Browne-bälte.

Ibland fantiserar jag om hur det skulle kunna vara att bo på ett college för unga kvinnor. Så här tror jag att det kan vara: Det är eftermiddag en fredag i november. Dimman väller in från floden och driver upp mot de viktorianska husen där de kvinnliga studenterna bor, en liten bit ut från staden. Vägen lyses upp av cykellyktor; bilar kör förbi på egen risk, långsamt på grund av de trampande flickorna, somliga krullhåriga och rundlagda, andra små och ivriga, och flickorna med lyktorna fram och bak är vägens drottningar.

På colleget står tevattnet på kokning och gardinerna är fördragna, för det finns inget dagsljus kvar i The Fens. Öster om staden finns det inga berg förrän man kommer till Ural, sägs det, och det förklarar varför det är så kallt, för det

19

finns ingenting som hejdar vinden från den ryska stäppen. Det här är en av de saker man får höra när man är nykomling här, och tanken är att man ska säga det till någon annan eller berätta för familjen om det i ett brev. Det är som en signal eller ett lösenord, som visar att man är ortsbo nu.

Flickorna har kommit hem från idrottsträningen, varma och svettiga; deras ansikten blossar röda av vinden från Ural. Röd rysk vind från de kommunistiska bergen, från de gigantiska sovjetiska fabrikerna. Några av flickorna går till fots hem från staden, där de har varit i universitetsbiblioteket eller i affärerna. Jennifer springer genom korridoren, upplivad av känslan av sin egen goda tur. Hennes vän Anne kommer från norr, hon är mörk. Nu dricker de te i Annes rum, där det finns en gasplatta. Molly kommer in med kakan hon har köpt inne i staden: en sockerkaka med körsbär. De sitter på stolar och golv och sängar. Det finns inte mycket plats, men det hörs alltid musik från Annes billiga skivspelare så här dags: en balladsångare, en trubadur, stor hårman och en gitarr – eftermiddagssånger för tjejer i jeans med färggranna sidenhalsdukar som antingen är knutna eller hålls ihop av flätade silverringar från Marocko. De har inte mycket smink; Anne har små runda glasögon. Sångaren är Cat Stevens. Det sägs att Jewish Chronicle hade en artikel där de undrade om han egentligen heter Steven Katz.

Han ser väldigt judisk ut; han skulle kunna vara det.

De borde plugga, men de måste gå och äta middag i matsalen halv sju och när de har druckit upp teet kommer det inte att kännas värt besväret att öppna böckerna för en halvtimme. Så de pratar i stället. Jennifer läser Carlos Castaneda, Anne har Jonathan Livingston Seagull gömd under en kudde. Dessutom har de redan gått på föreläsningar i historia, fysik och antropologi i dag, och på handledarlektioner. De pratar och pratar genom musiken. Mollys familj kommer från Portsmouth. Hon pratar om sin pojkvän och ifall han ska komma och hälsa på, och hennes andedräkt är varm av te och körsbär. Ska han åtminstone komma på sommarbalen? De två andra är fulla av medkänsla. Killar är svåra att förstå, enligt deras åsikt. De är som scenkulisser: färggranna, spännande. Platta.

Jennifer har så många vänner på sitt college att hon inte bryr sig om pojkvänner. Ibland försöker Anne få henne mer intresserad av dem, för hon tycker inte att Jennifers likgiltighet är övertygande. Hon vill inte erkänna hur mycket hon själv tänker på män, eller i synnerhet på en man, mannen – en varelse som än så länge är så ofullständigt uttänkt att alla drag är provisoriska, utom ett: han är man.

Ljud hörs i korridoren. Skratt, porslinsklirr, musik som plötsligt kommer genom en öppen dörr, som sedan slås igen.

Dessa unga kvinnors liv skapar ett slags harmoni. Deras välvilja mot varandra skapar en atmosfär där förtrolighet kan blomstra; de är lyckliga.

Middagsklockan ringer. Ljusen släcks …

20